En sommarsaga från Finland - 3

på finska språket. Han tadlade i skarpa ordalag den ljumhet för
det stora företaget som röjt sig på alla håll. Litterära bidrag
utlofvades af nog många och till och med utan ersättningsanspråk, men
aktieteckningen för att tillförsäkra en sådan folkorgan ett flerårigt
bestånd och följaktligen den enda utsigten till verklig framgång,
hade rönt ringa uppmuntran, såväl i landsorten som ock i Helsingfors.
Hela den vackra planen måste således förfalla till hans stora
ledsnad, ty Ros' ekonomiska omständigheter tillåta honom icke att af
egna medel bestrida företagets alla kostnader, ehuru han dock tecknat
sig för ett icke obetydligt antal aktier i det tillämnade bladet, så
svårt detta än blef honom efter de utgifter hans vidsträckta resor
erfordrat. -- I dag åter, då min vän erhöll ett i mycket smickrande
ordalag framstäldt anbud att öfvertaga redaktionen af den på finska
utkommande officiella tidningen samt dervid löfte om "full frihet
att ge bladet hvilken anda och riktning han ansåge mest gagnelig för
landet" -- afslog han med indignation denna honom erbjudna utväg att
på dess eget språk få tala till hela det finska folket.
"Jag", utropade han, "en regeringens organ -- nej, hellre vill jag
reda mig en andlig graf och iakttaga en tvungen tystnad, ty politisk
tystnad i detta öfvergångsskede är politisk död. -- Men hellre det,
än lägga en hand vid verket att insöfva mitt folk i sjelfbedrägeriets
villa!"
Och tidpunkten är verkligen lämplig till en utvidgad och
betydelsefull publicistisk verksamhet i Finland, ty den preventiva
censuren blir från år 1865 upphäfven för tre år, eller intill
nästa landtdag (1867) -- ett försök ifrån regeringens (i Ryssland)
sida att pröfva huru finnarne skola bära ett slags tryckfrihet,
eller riktigare en åtminstone _lagligen_ icke _godtyckligt_, såsom
hittills, inskränkt yttranderätt. Nu skulle den modige mannen
åtminstone _kunna_ säga ett och annat sanningsord. Så mycket bittrare
för Ros, att företaget med den stora, dagliga finska tidningen icke
blifvit verklighet. Han lider i sanning mycket.

Den 6 Juli.
Victoria! Ros har segrat. Hans glödande entusiasm har förmått ett
antal fosterlandsvänner, ifriga fennomaner för öfrigt, att grundlägga
en finsk "tidskrift för litteratur och ekonomi". Det är åtminstone en
lofvande början till en framdeles utvidgad publicistisk verksamhet
i sannt fosterländsk anda. Ros skall upprätta programmet. Jag är
verkligen bra nyfiken att få del deraf, ty jag är öfvertygad om att
Ros denna gång skall lyckas öfvervinna all ensidighet och se sakerna
i stort.

Den 10 Juli.
Ros' program till den nya finska tidskriften har blifvit förkastadt,
emedan han vägrade att derur stryka följande ord:
"Vi skola öfvertvga våra svenska talande landsmän derom att äfven
deras finska bröder hysa ett lefvande deltagande for tidens högsta
frågor och att de äro och känna sig fullt ut värdige att hand i
hand och i förbund med svensk-finnarne arbeta för det gemensamma
fäderneslandets bästa. Vi inse fullkomligt nödvändigheten deraf
att sjelfva hufvudmassan af folket bör förena med sig den i landet
förhanden varande svenska bildningens krafter, för att med framgång
kunna verka för fosterlandets sanna väl. All ensidig parti-hätskhet
vare derföre bannlyst ur våra spalter i det vi i det _eniga_ Finlands
namn höja det sanna framåtskridandets baner."
Ultrafennomanerne lära ha sjudit af raseri öfver uttrycken "de
svenska bröderne" och "förbundet" med dem, äfvensom "nödvändigheten
att med sig förena den svenska bildningens krafter". Mycket bittra
ord ha blifvit fällda emot Ros, som likväl icke drog sig tillbaka
från aktieteckningen, men väl utträdde ur organisationskomitén. --
Vi tillbragte aftonen hos hans syster, som är lärarinna vid ett
här inrättadt barnhem för flickor samt jemte föreståndarinnan bor
invid den enkla, men rymliga lokalen. Hvad som isynnerhet tycktes ha
sårat Ros var ett tal som en af hans hemliga afundsmän hållit vid
bolagsstämman och hvarvid han med bitterhet utpekat Ros såsom en
"affälling från den goda saken", tilläggande med oblygt hån: "och
denne man som i sitt så kallade program uttalat så svenskvänliga
åsigter har dock en gång i sin hädangångne faders, den äkta
patriotens hand, vid dennes död till och med aflagt en helig ed att
aldrig taga till äkta dottern af ett främmande folk! Och hvad är
det väl som han nu föreslår oss att göra, då han vill att vi skola
förmäla vår finska sak med svenskarnes i landet?" -- Jag medger att
den ed Birger afgaf åt sin döende fader, denne fader som i sitt slag
lär ha varit en riktig finsk Cato, var en öfverilning, men det är
i alla fall skändligt att på detta sätt bli påmind om ett löfte,
som det nästan var omöjligt att vägra och hvilket sannolikt aldrig
i bokstaflig mening torde komma att sättas på prof. -- Aina var
förtjusande i sin milda vänlighet mot den djupt kränkte brodern och
jag försökte skämta öfver det der löftet, men detta tycktes blott,
eget nog, öka Ros' dystra sinnesstämning. Jag upphörde derföre i tid
dermed, isynnerhet som Birger vid vår vänskap besvor mig att icke
vidare tala om hela saken.

Den 12 Juli.
Vi, det vill säga Birger, hans syster och jag, ha beslutit att för
en tid lemna Helsingfors och aflägga ett besök på Ros' egendom i
östra Finland, der dessutom affärer påkalla hans närvaro. Vi afresa i
morgon och taga, för att förströ molnen på Birgers panna, den stora
omvägen öfver Tavastehus och St Michel till Nyslott, samt derifrån
öfver den berömda Pungaharjuåsen till Imatra vattenfall, i närheten
hvaraf Ros' egendom, Muistola ("Minnets hem"), är belägen. Sålunda
får jag se ett godt stycke Finland och det i det angenämaste sällskap
jag kunnat önska mig. Vår resa till Muistola torde komma att upptaga
tre å fyra veckor. I September återkomma vi till Helsingfors... och
sedan?
* * * * *
Här sluta Erik Stenrots "dagboksanteckningar" och som nu alla våra
bekanta begifvit sig på resor, följa äfven vi deras exempel.


8.
Ödemarkens lif.

Vår berättelse tvingar oss att lemna det vackra Stockholm och
äfven dess ännu blott halfvuxna kusin ibland nordens hufvudstäder,
det glada Helsingfors. I stället för salongslif i glacéhandskar,
musikaliska aftonunderhållningar samt folkhvimlet i Stockholms
Strömparterr och Helsingfors' esplanad, bjuda vi läsaren på raka
motsatsen af allt detta. Dit vi föra honom, der skina nu väl sol och
måne också och måhända till och med i ännu renare majestät än öfver
de stora städernas prunkande palatser och bullersamma gator, men
ehuru der är lif och rörelse, äfven der, så har dock icke menniskans
vilja framkallat dessa tillvarons yttringar, utan krafter, hvilkas
anor gå ännu längre tillbaka i tiden, än de öfver sin paradisiska
härkomst så stolta adamiternas. I ödemarkens verld, der de ännu
otyglade naturkrafterna ha sin fria tummelplats och lefva sitt
oförfalskade lif, i denna hemlighetsfulla verld gripes vandrarens
bröst till en början af ensamhetens ängslande inflytande, ty han
fattar blott dunkelt elementernas ursprungliga och allvarliga språk,
detta naturens urspråk som i otaliga dialekter bär ett vittnesbörd om
samma skapares allmakt, ur hvars outgrundliga väsende äfven menniskan
framgått, hon, hvars planer och verk blott äro stora då de mätas
med hennes egen uppfattnings måttstock. Vill du stanna här i denna
underbara ensamhet, vänlige läsare, lära dig förstå skogsverldens
rika mångfald och uppbygga din själ vid dess högtidliga lofsång
öfver alltings upphof? Eller bäfvar du för ensamheten och tystnaden
rundtomkring dig? Du förstår ännu icke deras betydelsefulla språk
och derföre bleknar du vid tanken på ett sådant eremitlif, såsom du
kallar det på ditt menniskospråk.
Nåväl, jag vill visa dig en annan tafla ur naturens stora lif; kom,
följ mig till den brusande forsens brädd. Bäfvar icke din själ
tillbaka för denna dialekt af naturens eviga tungomål? Fruktar du
icke det oafbrutna dånets tordönsljud?
Här står du vid fallets fot, höj din blick och skåda upp till
detsamma. Framför dig upprullas en tafla af det naturkrafternas
väldiga gladiatorspel som kallas Imatra. Från de trotsiga klipporna
återstudsa de i yrande fart framrusande jätteböljorna med krossade,
skumomhöljda pannor -- en storartad kamp, evigt förnyad med
outtröttliga krafter, ty det är sann natur, ett ståtligt stycke
gudaverk i denna skapelse.
För dem af våra läsare som icke sjelfve sett denna, onekligen den
största fors i Europa, må följande tjena såsom ett slags beskrifning.
Den stora Wuoksenelfven, genom hvilken Saimas vattensystem uttömmer
sig i Ladoga, sammantränges ungefär en half mil från sitt utflöde
ur förstnämda sjö emellan höga klippväggar och bildar i den genom
graniten sprängda, smala rännan en fors, hvars vattenmassor med
åsklikt dån i en enda lavin af nedstörtande skum med otrolig
hastighet och vittnande om en oerhörd kraft ila att uppnå ett
rymligare becken. Stället är beläget ungefär sex mil ifrån staden
Wiborg i sydöstra Finland samt i en ödslig, vid elfstränderna
romantisk trakt. Forsens hela längd torde vara trehundra famnar
och fallets höjd ungefär sextio fot. För att rätt förstå detta
naturskådespel måste man se det flera gånger. Det första intrycket
är ganska egendomligt. För den från forsens fot uppåt det långa
skumbandet blickande åskådaren förefaller det i början som stode
hela denna massa alldeles stilla, och först sedan ögat en stund vant
sig vid den imposanta synen urskiljer detsamma den hastiga rörelsen
framåt i de bokstafligen öfver hvarandra störtande och liksom sig
sjelfva uppsväljande vattenhvirflarne. Ett moln af fina vattendunster
sväfvar öfver det i sina granittjettrar vildt rytande elementet och
solens strålar bryta sig i alla regnbågens färger i de genomskinliga,
af och till böljande dunstmolnen. När månen en klar Augustinatt
kastar sitt trollsken öfver Imatra, då är det som skulle vidunderliga
luftgestalter sväfva öfver detta dånande kaos, än kommande den
hänförde åskådaren alldeles nära och liksom erbjudande honom ett
famntag med löfte om evig ro dernere i det evigt oroliga djupet,
än hastigt vikande tillbaka liksom vid menniskans åsyn uppskrämda
elementarandar eller måhända flyende skuggor af de olycklige som i
Imatra sökt och funnit sin graf, men hvilkas själar dock ingen ro
hafva, änskönt deras kroppsliga hyddor krossats. Tid efter annan
tyckes forsen fordra en sådan tribut af den öfriga verlden och
sägner om sorgliga tilldragelser af denna art äro mycket gängse i
trakten. -- Icke allenast talrika resande från hela Finland utan
äfven från S:t Petersburg samt andra utländingar besöka om sommarn
Imatra, hvarest vid tidpunkten för vår berättelse ett godt hotel
var inrättadt. Men industrien hade icke då ännu, hvilket numera är
händelsen, här uppfört fabriker af hvarjehanda slag. Då var Imatra
ännu blott målet för skådelystne resandes och naturbeundrares besök.
Det är till detta "berömda ställe" vi nu fört läsaren och läsarinnan.
Det är förmiddag och få eller inga besökande tyckas ännu ha
anländt den dagen. Osedda, såsom författare och läsare städse äro
för de i en berättelse uppträdande personerna, gå vi framåt och,
se der, vi mötas snart af en blid företeelse i det vilda fallets
omedelbara grannskap. Behagfullt lutad emot ett klippblock står
ensam en ungdomlig qvinnogestalt, försänkt i betraktande af forsens
nedvältande vattenlavin. Jag ser, sköna ungmö, att ditt hulda anlete
förklaras i stum beundran och att din blick med ett otolkbart uttryck
i sin varma glans följer de brådstörtande hviflarnes dundrande tåg
framåt. Jag ser att din själ tjusas af hvad dina sinnen förnimma, och
forsens språk tror du dig förstå bättre än den ensliga skogens sus.
Här fattar dig naturens storhet omedelbart, utan att din tanke först
väckes, du är öfverväldigad, sköna betrakterska, -- hela din själ har
samlat sig i ditt öga och du bildar, tillsammans med den skummande
forsen, en herrlig tafla för min inre syn: behagen, beundrande den
otämjda naturkraften. I ett målningsgalleri skulle jag måhända kalla
denna bild "Gracen och titanen", men här måste jag sanningsenligt
nämna den vackra betrakterskan vid hennes menniskonamn, ty det är --
Jenny Bertram vid Imatra fall.
Ja, så långt hade de kommit på sin nu förverkligade "inkognito-resa",
och tant Agatha satt på en klipphäll icke långt ifrån det ställe
der vi sett skön Jenny stå. Tanten tycktes vilja mera med örat än
ögat egna sig åt njutningen af det vilda skådespelets storhet, som
åstadkom en för henne alltför stark nervskakning. Hennes hufvud
svindlade då hon blickade ned i hvirflarne, hade hon sagt, och den
goda damen hade ganska rätt i hvad hon sade, ty detsamma har händt
och händer mera än en af de talrika Imatra-besökande.


9.
Inkognito resande.

Jenny och tant Agatha hade anländt till trakten för ungefär en vecka
sedan. De bodde icke på hotellet utan en half mil derifrån på den
andra, östra sidan af elfven, der de, för den återstående delen af
sommaren, genom den artige hotelvärdens bemedling, åt sig förhyrt
det vid forsens början belägna, af sin egare nu icke bebodda, vackra
landstället Ojala. Härifrån företogo de dagligen promenader utmed
forsens östra sida, men i dag hade de beslutit sig för en utflygt
till den vestra, "paviljongsidan" af Imatra, som i allmänhet erbjuder
en mera storartad vy af foren. Våra damer hade passerat Wuoksen vid
Siitola färja och derifrån, under många suckar från tant Agathas
sida, medelst infödingarnes i trakten vanliga fortskaffningsmedel,
en tvåhjulig kärra förspänd med en häst, begifvit sig till fallet,
der de hade för afsigt att tillbringa hela dagen. Värden på hotellet,
hvilken i yngre år varit kammartjenare hos en grefve, var sjelfva
artigheten personifierad, ty han ansåg damerna på "Ojala", hvilka
icke kunnat ditflytta utan att väcka ett visst uppseende i den
aflägsna landsorten, för "ett mycket förnämt folk". Han var svensk
till börden ooh bibehöll "midt i bondlandet" sitt svenska uttal. För
öfrigt respekterade han på det högsta herrskapets "inkognition" ehuru
han inom sig beklagade detta förhållande, ty han visste af erfarenhet
att äfven de förnäma då kunna lefva mera "oskinneradt". Hvarföre de
svenska fruntimren just hyrt Ojala, kunde han icke få reda uppå,
trots alla sina diplomatiska frågor, och han kom slutligen för sig
sjelf till den slutsatsen att antingen var unga fröken "alldeles
tokig i vattenfall", eller ock hade han fått i sitt grannskap ett
ganska hemlighetsfullt herrskap, måhända polska flyktingar, fast de
talade så bra svenska. Det var under den polska uppresningens sista
dödsryckningar. Kanske att mannen, den polske grefven, stupat och
familjen, ty att "frun" var svenska det var han säker på, återvände
nu till överge. "Ja, ja", så tänkte herr Pettersson, "dom ä' allt
polska 'emigramanter', det börjar jag nu sätta all tro till. Och
länsmannens frågor i går, hvad kunde de väl betyda? Men jag är sjelf
svensk och dom är förnämt folk; jag vill inte förråda dom, men jag
skall vid middagen ge dom en fin vink om saken. Imellertid skall jag
gå åstad och säga till att bordet är serveradt." Och herr Pettersson
gjorde så.
En kort stund derefter syntes tant Agatha och Jenny långsamt
promenerande komma genom "parken", såsom en liten inhägnad skogsdunge
invid "hotel-paviljongen" benämdes. Vid middagen, som var ganska
smakligt anrättad, passade herr Pettersson sjelf upp. Till hans
synnerliga belåtenhet sade herrskapet till om en butelj godt, lätt
vin. En viss fruktan deröfver att "den goda middagen eftersom det var
bara fruntimmer" skulle aflöpa utan vin, på hvilken artikel vår värd
förtjenade mera än på den feta laxforell, den kycklingsstek och de
delikata hallonen som serverades, hade ett ögonblick uppfyllt hans
ganymedessjäl med oro och det verkligen mera för det goda skenets
skull än förtjenstens. Nu var dock allt såsom det skulle vara och
icke utan en smått löjlig högtidlighet ställde herr Pettersson fram
en butelj "Chateau Yquem", det fina, doftande franska vinet. Med en
åtbörd af oefterhärmligt behag och en enkel artighet som icke tillät
någon misstydning frågade vår lilla fröken om icke deras snälle herr
"kommissionär", så kallade Jenny alltid hotelvärden, ville göra dem
nöjet att sjelf smaka ett glas af det ypperliga vinet. Pettersson,
smickrad af kommissionärstiteln, hvilken han gaf utsträckning af
"kommissarie", blef hänförd af det nedlåtande anbudet. "Alldeles som
salig grefven gjorde på resor", tänkte före detta kammartjenaren
och hans hjerta svällde af välvilja för "gentila" middagsgäster.
"Nu eller aldrig skall jag säga dom allt", mumlade han för sig
sjelf i det han ställde det gröna, slipade vinglaset på kanten af
bordet. Jenny slog leende uti af den doftande, ljusgula drufsaften.
Fruntimren drucko vänligt herr Pettersson till och denne smakade
med välbehag på vinet, samt ställde glaset blygsamt längst bort vid
bordsändan.
"Vigtiga nyheter från Polen", började vår Imatradiplomat, "det står i
tidningarne att 'insurschanterne' förlorat en stor batalj."
Damerna utbytte en blick sinsemellan, men ehuru de befunno sig så
nära ryska gränsen, kunde den frimodiga Jenny dock icke underlåta att
yttra: "Stackars Polen!"
"Herre min Gud!" utropade Pettersson, "om jag på något sätt sårat, så
var det emot min vilja, men se det är så att, att om deras nåder ha
slägtingar der i landet, så..."
"Hvad då?" frågade den yngre af damerna nyfiket.
"Så då, då", stammade hotelvärden, "se våran länsman..."
"Hvad då?" upprepade Jenny sin fråga med en min af komiskt allvar, ty
hon började nästan ana hvad det gällde.
"Herre Gud i himmelen!" utropade nu den olycklige värden, som genom
den öppna dörren hade fri utsigt åt gården, "när man talar om den
onde är han inte långt borta, der kommer han nu i egen person!" Och
med en rörelse snabbare än vi kunna omtala densamma skyndade han
fram till Jenny och hviskade: "Varen lugna, jag skall försöka att
arranschera allt till det bästa." Han ilade ut.
Nu sågo tanten och vår vackra, käcka hjeltinna något förvånade på
hvarandra.
"Det måtte vara något löjligt missförstånd i det här", utbrast Jenny
och försökte skratta.
"Blott vi inte få något att skaffa med den rysliga ryska polisen!"
hviskade tant Agatha, "ack barn, barn, nu ser du huru det går till i
Finland."
"Annu har då ingenting händt, som kunde vara oroväckande", sade Jenny
med återvunnen fattning. "Se så, der ha vi dem, var blott lugn, tant
lilla, och låt mig föra ordet."
Dörren, som värden stängt igen efter sig, uppläts och med bondaktig
vigtighet i sina åtbörder, inträdde en herreman med rödblommiga
kinder och plirande ögon. Han var iklädd ett slags uniformsrock och
på hans mössa, hvilken han icke aftog förr än han gjort några steg
inåt rummet, glänste en kokard. Det var länsmannen; han åtföljdes
af Pettersson. Den höge funktionären bevärdigade de närvarande
fruntimren till en början icke ens med en blick utan aftog långsamt
sin mössa och läggande den på ett sidobord, så att den ofvahnämda
kokarden var fullt synlig, tilltalade han värden. Han kom härvid att
vända damerna ryggen. Troligen ansåg han detta sätt att uppträda
fullt enligt med sin tjenstemannavärdighet.
"Pettersson", frågade länsmannen i nedlåtande ton, "är här mycket
resande i dag?"
"Endast några få,", svarade denne, "men annars har det varit mycket
besök i år."
"Jag tror vi taga våra sjalar och sätta oss i lilla paviljongen",
sade Jenny.
Damerna stego upp, hvilket föranledde länsmannen att något tvärt
vända sig om. Jenny hjelpte tanten med sjalen och de togo några steg
åt dörren.
"Vi önska dricka kaffe i lilla paviljongen dernere," sade Jenny, med
en lätt helsning, till Pettersson. Denne bugade sig. Länsmannen, som,
trots sin påtagna myndiga uppsyn, blifvit något förlägen för den
värdighet i hållning och skick, som damerna ådagalade, uraktlät att
helsa, och förargad öfver sitt eget oskickliga beteende, öfvergick
han med en hos obildade men egenkära personer ofta inträffande
vändning från tafatt förlägenhet till framfusig påflugenhet; de tro
väl detta höra till goda ton.
"Herrskapet är från utlandet, tror jag?" sade han, helsande med
löjlig nedlåtenhet. "Nå, hvad tycks om Imatra? Vacker utsigt här,
inte sannt och..."
"God middag!" svarade Jenny alldeles allvarsam, neg mycket djupt och
hoppade lätt och graciös som en gazell genom dörren, i det hon sände
den förbluffade länsmannen en blick, så full af återhållen skrattlust
att denne, alldeles förvirrad af dess uttryck, knappast märkte att
äfven den äldre damen med en stum, afmätt helsning lemnade rummet. --
Sedan Jenny och tant Agatha intagit sitt kaffe och under till större
delen stillatigande beundran egnat den herrliga forsen ännu någon
timme, tänkte de omsider uppå att anträda hemfärden. De begåfvo sig
alltså upp till hotellet, der de möttes af en öfverraskning, hvars
art och natur vi dock först meddela i ett följande kapitel.


10.
En "administrativ tjensteman".

"Fördömd liten satunge!" hade den värde länsmannen förargad utbrustit
då han såg att fruntimren så der utan vidare krus lemnat salongen,
och han gjorde min af att följa efter.
"En himmelsk sötunge, ville väl bror säga", inföll Pettersson i det
han framräckte den kokardprydda uniformsmössan.
"Ja, f-dt vacker är hon, den yngre menar jag", brummade länsmannen,
tog mössan och lade den åter på bordet samt fortfor sedan, lugnande
sig:
"Jasa, det der är nu de omtalade utländskorna, Hm, hm, vi
administrativa tjenstemän böra ha reda på allt som försiggår i vårt
distrikt, men, Pettersson, gif mig imellertid en butelj bäijerskt,
det är f-dt varmt i dag."
Värden skyndade efter ölet. Under tiden kastade länsmannen en
forskande blick på middagsbordet.
"Tre vinglas", mumlade han, "hå, hå, det börjar se besynnerligt ut.
Kanske att någon smugit sig ut genom fönstret? Den der saken tål en
liten undersökning. Jag skulle just nu behöfva någon sådan der affär
för att visa hvad jag är för en karl."
Pettersson inkom och serverade ölet. Efter en grundlig styrkedryck
vände sig länsmannen till honom och sporde:
"Nå, hvar är den tredje i sällskapet?"
"Den tredje i sällskapet?" sade hotelvärden förvånad, "dom äro bara
två fruntimmer, det jag vet."
"Men det tredje vinglaset, hvarom vittnar det?" återtog kronans man i
sträng ton. "Sätt sig inte i omständigheter, Pettersson."
Hotelvärden bleknade något och ville svara, men länsmannen fortfor:
"Jag är din vän, Pettersson, men det säger jag dig på förhand att
vi administrativa tjenstemän ha inga anseende till personen när det
gäller för staten, vigtiga frågor, och all vänskap tiger då. Hvar är
den person, som druckit ur det tredje glaset?" Och länsmannen pekade
med en storinqvisitors uppsyn på det vid ena bordsändan stående till
hälften urdruckna vinglaset.
"Det tredje vinglaset", sade nu den åter lugnade värden med komisk
förlägenhet, "det tredje glaset,bror Smilander, var för mig."
"Hvasa", utbrast länsmannen, "för dig? Det tror jäg inte. Jag
befaller dig i lagens namn att du lyder lagens befallning denna gång
-- eljest är jag tvungen att gå helt annorlunda tillväga."
Med möda lyckades det Pettersson, som tillika på intet vis ville
förråda sina egna tankar om fruntimren, att öfvertyga den i sina
förhoppningar något svikne tjenstemannen om sannfärdigheten af
sin omständliga berättelse rörande den af fruntimren honom visade
artigheten. Smilander drack ur sitt öl och mumlade halfhögt: "Att
bjuda en värdshusvärd på vin -- är simpelt, eller också är det ren
beräkning för att ha en vän i viken. Men jag uppoffrar Pettersson
om jag blott kunde göra något af den här historien, någonting som å
högre ort ådagalade min tjensteifver och mitt nit. Hm, om det varit
mig de inviterat, då kunde jag inte säga någonting om saken, ty jag
har alltid haft god tur hos fruntimmer, de må nu vara födda här eller
der -- men att såder 'göra sig grön', han tänkte härvid på de gröna
vinglasen, för en värdshusvärd bebådar någonting helt annat."
Som han imellertid icke ville låta sin i eget tycke qvicka ordlek
gå förlorad, vände han sig, redan på förhand skrattande, i det
han pekade på de gröna glasen, till värden och sade: "Jaså de der
fruntimren 'göra sig gröna' för dig?"
Pettersson blef åter smått ängslig, men länsmannen märkte det icke,
ty han fortsatte sin tankegång högt:
"Ja, ser du, det hade varit en annan sak om de bett mig göra sig
sällskap, jag är fruntimmerskarl, jag, och alla flickor ä' galna i
mig, Pettersson, och det är inte att undra öfver heller, -- tretio
år, god inkomst, hygglig karl, hvasa?"
"Nej, gu'bevars", svarade den andre förbindligt, "bror är allt en
helt 'douschuant' karl, ska' jag säga."
"Åh ja, när man så vill", återtog länsmannen och kråmade sig
sjelfbelåtet. "Men när ämna de sig hem igen? De bo ju på Ojala?":
"De ha till i qväll beställt min häst och 'trilla'," skyndade sig
Pettersson att svara.
"Jag har lust", sade herr Smilander, "att göra en visit hos dem.
Ganska täck varelse, den yngre. Nå, Pettersson, hvad heter din
skönhet?"
"Den äldre damen heter Stråle", svarade den sålunda tillfrågade, "och
den yngre är väl hennes fröken dotter, kan jag förstå."
"Ingen titel?"
"För mig uppgåfvo de ingen titel -- rätt och slätt Stråle."
"Adligt namn kantänka", återtog länsmannen, "men det kan finnas
ganska vanliga 'strålar' också, till exempel dina strål-likörer, bror
Pettersson." Och Smilander skrattade godt åt sin ordlek numro två och
herr Petterson ansåg för sin pligt att skratta med "höga öfverheten".
"Får det kanske lof att vara en sådander 'vanlig'?" frågade han
inställsamt.
"Qvickt sällskap skärper vettet", utbrast Smilander, "tag hit då en
'stråle', så skall jag dricka fröken Stråles skål."
Sedan det ljudliga skrattet, som följde på denna tredje upplaga af
de smilanderska qvickheterna, lagt sig samt likören förtärts, tog
länsmannen afsked i det han tillade: "Helsa de utländska damerna och
säg att jag i morgon gör min visit på Ojala. Adjö."
"Dumt", mumlade Pettersson efter den bortåkande, "att jag
skulle nämna Ojala-herrskapets namn, då dom ändtligen vill vara
'inkognischonerade'! Men hvad skulle jag göra? Emellertid vill jag
inte omtala det för andra frågare härnäst, ty inte behöfver jag ju
känna till det. Men se, minsann, der kommer en vagn med resande", --
och han skyndade att emottaga de nya gästerna.


11.
Öfverraskningar.

Då tant Agatha och den älskvärda fröken Jenny i akt och mening att
anträda hemfärden nalkades hotel-paviljongen, hade det nyss anlända
ressällskapet, som bestod af två herrar och ett fruntimmer, redan
hunnit göra sig hemmastadt i salongen. Fruntimret och den ene af
herrarne tycktes vara gamla goda bekanta med värden på stället och
de helsningar som blifvit utbytte å ömse sidor hade varit ganska
vänskapliga. Derefter hade den ene af herrarne och Pettersson dragit
sig tillbaka för att, såsom den resande sagt, likså godt först som
sist tala om affärer.
Då tanten och Jenny inträdde, voro derföre endast två af de nya
gästerna i salongen och dessa tycktes vara i begrepp att företaga
en promenad för att bese fallet. Kavaljeren, som stod med ryggen åt
dörren, yttrade just i detta ögonblick till den unga damen, ty ung
och vacker var hon, det kunde Jenny genast se: "Jag har oaktadt det
mäktigt manande dånet inte ens kastat en blick genom fönstren och jag
skall helt och hållet underkasta mig fröken Ainas anordningar. Skall
jag nu kanske binda en duk för ögonen?"
"Det skall jag göra", klingade en munter stämma och Jenny sprang
behändigt fram samt betäckte bakifrån med sina små händer den
talandes ögon. Tant Agatha stod mållös af förvåning öfver den
oerhörda frihet hennes ystra systerdotter tagit sig emot en främmande
mansperson och den unga finskan, ty läsaren har väl gissat att det
är Aina Ros, tog först ovilkorligen ett steg tillbaka, men hennes
förvirring gaf snart rum för en skälmsk känsla af sympati och i det