En sommarsaga från Finland - 1

Total number of words is 4409
Total number of unique words is 1668
28.9 of words are in the 2000 most common words
39.6 of words are in the 5000 most common words
43.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

EN SOMMARSAGA FRÅN FINLAND
Berättad af
Johannes Alfthan


Stockholm,
Albert Bonniers förlag,
1872.


INNEHÅLL:
1. En skillsmässa.
2. En frånvarande presenteras för läsaren.
3. På förhoppningarnes kyrkogård.
4. Litet politik.
5. Finska paralleler.
6. En helsning från Finland.
7. Om fennomanskor och fennomaner.
8. Ödemarkens lif.
9. Inkognito resande.
10. En "administrativ tjensteman".
11. Öfverraskningar.
12. Vid Imatra.
13. "Ett smultron, vuxet i skuggan."
14. Huru Erik tillbragte qvällen.
15. Hvad ett månsken får se.
16. Två drömmar på en natt.
17. Mellanspel.
18. Idylliskt lif.
19. Nattligt äfventyr.
20. Nya öfverraskningar.
21. Vid kaffebordet.
22. Länsmans-diplomati.
23. Polisundersökning i skogen.
24. Hvarför Jenny kom till skogen.
25. Gäster på Ojala.
26. Skuggan viker.
27. Den vackra adoptivdottern.
Efterskrift.


En yngling, som har mycket allvarliga minnen från sin skol- och
barndomstid, blir merendels sjelf allvarlig till sitt lynne, men
blommor växa det oaktadt äfven på hans stig och dessa äro, för
sällsynthetens skull, så mycket kärare budskap då han sänder någon af
dem såsom en helsning till sin förre lärare. Den äldre vännens hjerta
deltager ju så innerligt i den yngres förhoppningar och gläder sig åt
de framsteg han gör på egen hand. I detta förhållande står den unga
finska nationen till det äldre svenska folket.
Ehuru vi tyvärr äro mera vane att från andra sidan Bottenhafvet
förnimma dystra vintersagor om hunger och nöd, om svikna
förhoppningar och moln på landets framtidshimmel, en himmel som
verkligen i många afseenden ännu är oklar, så skönjer dock det öga,
som vill se, i flera af samhällslifvets yttringar omisskänneliga spår
af ett nytt och friskt lif hos detta vårt kära fosterbrödrafolk.
De der våra vänner, finnarne, ha duktigt ruskat på sig, och den
hand de lagt vid sitt nya nationella verk saknar ingalunda styrka,
ehuru den någon gång påminner om björnen såsom handtlangare. De
slunga nämligen ett och annat stenblock utöfver målet, men det är
dock ett godt stycke arbete de ha förelagt sig och de försöka med
all kraft att foga stenarne i sin byggnads grundval så fast och
hårdt till hvarandra, att det hela må bli ett stadigt verk, som kan
trotsa såväl den frostbringande nordan som ock den andligt döfvande
östanvinden. Sådan är tvifvelsutan deras grundafsigt och som de nu
tagit litet hett och hårdhändt itu med saken, så måste åskådaren
hålla till godo med arbetarnes något bistra uppsyn. Men det är dock
värme i deras allvar, och har man blott ett välvilligt undseende
med några öfverdrifter och ensidigheter, hvilka nog skola afslipas
ju längre verket framskrider, så skall man på bottnen af det nya
finska sträfvandet icke allenast varsna mycket lefnadsmod och kraft,
utan äfven i dess alster på andens område icke så sällan skönja
de anslående grundfärgerna af en frisk egendomlighet och en viss
folkhumor.
Den mest ensidiga och svensk-fiendtliga yttring af det "finsk-finska"
partiets (ty så måste man väl kalla det) verksamhet har erhållit
titeln af "fennomani", som ordagrannt; återgifvet på svenska
betyder "finnraseri". Tillämpad på det finska nationalitetsarbetet
i sin helhet är denna benämning högst orättvis och innebär en djup
kränkning af ett friboret folks naturliga sjelfbestämmelserätt. I
Finland ha uttrycken "fennomani" och "fennomaner" nästan helt och
hållet ingått i det allmänna språkbruket. -- Men oaktadt de många
svåra tiderna, de inre slitningarne och de ofta allvarliga anletena,
så trifves dock åtminstone tillsvidare ännu äfven "glädjens blomster
i Finlands mull". Det ligger derföre intet hån och ingen hädelse
deruti att försöka berätta en solvarm sommarsaga från de "tusen
sjöars land".


1.
En skillsmässa.

Det var år 1864, och det var sommar. Den första finska landtdagen
(sedan 1809) hade nyss blifvit aftackad och dess medlemmar hade
åter dragit sig tillbaka inom privatlifvet för att hvila ut
efter sin hedrande offentliga verksamhet. Det var i allmänhet en
någorlunda glad tidpunkt i Finlands nyaste historia och ganska
väl egnad för studier öfver detta lands senaste utveckling och
de qvasikonstitutionella förhållanden, i hvilka det inträdt,
omständigheter, som icke lemnades obegagnade af den unge svenske
litteratören, ingeniören vid bergsstaten, Erik Stenrot, hvilken vi
härmed presentera för våra läsare. Öppen för och intresserad af alla
nya företeelser på den andliga utvecklingens område, beslöt denne
vår vän att göra ett besök i fosterbrödralandet för att erhålla ett
omedelbart intryck deraf, huru en ung nation går tillväga då den
arbetar uppå att grundlägga sin framtid. För den oberoende mannen
voro beslut och handling ett och hans kappsäck var snart packad samt
pass och ångbåtsbiljett i ordning. "Aura" skulle följande morgon
klockan två afgå till den gamla goda staden Åbo samt derifrån längre
österut. På ångbåten med detta namn ville Erik Stenrot göra sitt
inträde i Finland.
"Och du vill verkligen lemna oss allena för hela sommaren, min käre
kusin? Säg, är det ditt fullkomliga allvar att resa till Finland?"
Detta yttrades af en ung flicka med dunkelblå ögon som vid den unge
mannens sida promenerade uppför Drottninggatan i Stockholm.
"Ja, söta Jenny", blef svaret, "det är det. Och du skall minsann
inte sakna mig i det muntra, af intressanta resande uppfyllda
sommar-Stockholm."
"Det kommer jag visserligen inte att göra", återtog Jenny och såg
upp till sin kusin med en af de der underliga blickarne som, när det
så behagade, stodo till den lilla elfvans oinskränkta, ibland kanske
litet sjelfsvåldiga förfogande, "ty tant Agatha och jag, vi resa
också."
"Hvart då?" sporde Erik, något öfverraskad och synbarligen nyfiken.
"Det får du väl höra någon gång, förrädiske kavaljer." Jenny helsade
med solfjädern och försvann leende i uppgången till den våning hon
bebodde tillsammans med tanten, den femtiåriga fröken Agatha Stråle.
Den sistnämda damens broder, häradshöfding Jakob Stråle, var de två
kusinernas morbror samt den fader- och moderlösa Jenny Bertrams
förmyndare. Han var en af Sverges berömdaste sakförare samt en ganska
välmående och jovialisk gammal ungkarl. Då man frågade honom hvarför
han icke velat gifta sig, svarade han skämtsamt: "att han alltför
mycket älskade rättvisan för att, genom ett äktenskap enligt svensk
lag och sed, vilja beröfva en qvinna hennes frihet." Till denne sin
morbror begaf sig nu Erik för att taga afsked och tillika möjligtvis
få veta något om Jennys resplaner, hvilka intresserade honom mera
än han ville erkänna inför sig sjelf. Han hade nämligen hittills på
de flesta af kusinens och tant Agathas talrika resor utrikes varit
deras manliga följeslagare och kände sig liksom litet stött deraf
att denna gång vara alldeles förbigången samt icke ens ha fått del
af målet för den tillämnade resan. Men morbror Stråle var i denna
punkt förbehållsam. Han tog ett hjertligt afsked af sin systerson; om
Jennys resplaner gaf han leende blott den förklaring att hon denna
gång ville resa "inkognito", tilläggande derjemte i ganska allvarlig
ton:
"Jag kan inte ogilla Jennys beslut och jag önskar den präktiga
flickan all framgång i utförandet af sin mycket egendomliga idé, men
jag har lofvat tystlåtenhet och inte ens tant Agatha känner Jennys
afsigt i hela dess vidd; det är imellertid frukten af ett moget
öfvertänkt beslut."
Detta meddelande kunde naturligtvis blott stegra ung Eriks
nyfikenhet. Han trodde sig känna Jenny och hennes egendomligheter och
förutsåg i andanom något besynnerligt påhitt. Men hvad var hennes
plan, hvart skulle nu resan gälla? Till Schweitz's, Skotlands eller
Norges fjell? Dem hade Jenny ju besökt förut; nej, det var bestämdt
någonting alldeles splitter nytt. Att det var allvar med saken hade
Erik hört på förmyndarens ton och han kände dessutom alltför väl den
i hans tycke något fantastiska kusinens raska beslutsamhet, för att
ett ögonblick kunna tvifla på utförandet af hennes en gång fattade
föresats. Han ville dock något närmare söka utforska tant Agatha.
Klockan sex på eftermiddagen gjorde han sin afskedsvisit hos de två
damerna. Jenny var kanske litet mindre munter än vanligt och hon
beklagade att Erik icke hade medtagit sin flöjt, ty hon hade så gerna
velat höra honom blåsa någon svensk folkmelodi. Erik förklarade
skrattande att flöjten var inpackad och föreslog att Jenny i dess
ställe skulle vid sitt piano sjunga en liten afskedssång för honom.
"Min sång är inpackad, kusin flöjtblåsare", sade den besynnerliga
flickan, "och den klingar inte åter förr än jag uppnått målet för min
resa."
"Nå, och hvart i Guds namn gäller då resan?" utropade Stenrot något
otålig.
"Det får du väl höra någon gång, du pligtförgätne kavaljer", svarade
Jenny leende, "du, som lofvat att troget åtfölja mig på alla
mina resor, utom den så kallade resan genom lifvet, du förtjenar
i sanning att jag skiljes från dig med den virgilianska versen,
som den öfvergifna Dido tillropar den flyende Aeneas. Den der
din plötsligt beslutna resa till Finland var ett streck i mina
beräkningar, men res du allena, jag reser också. O, hvad det skall
bli skönt att åter få andas ny, frisk luft och i nya förhållanden
röra sig så ledig och fri, alldeles fri, -- ty tant Agatha är intet
band, hon är bara en sköld."
"Ja så", inföll Erik tankfull, "och jag var ett band för dig?"
"Ja visst, gode Erik", återtog Jenny med mycken vänlighet, "och
säkerligen någon gång ett ganska nyttigt band."
"Var jag då intet annat för dig på våra gemensamma resor, Jenny?"
frågade ynglingen förargad.
"Visserligen", inföll Jenny muntert, "du var en ypperlig följeslagare
och jag är dig tack skyldig för en mängd historiska upplysningar
och förklaringar. Jag tackar dig också ännu en gång för stödet af
din starka arm vid våra bergvandringar i Alperna och isynnerhet för
den vackra skotska melodien som du blåste för mig och doktor Ros på
Loch-Lomonds strand. Och tack för din regnkappa som skyddade mig för
stänket vid Rjukan fors och för lexorna och varningarne då jag så
lätt gjorde nya bekantskaper på ångbåtar och i jemvägskupeer..."
"Och på bergvandringarne i Skottland sedan!" afbröt Erik ironiskt.
"O ja", svarade Jenny hastigt och rodnade litet, "tack för din
broderliga svartsjuka, min cicerone, min allvetande resehandbok i
denna gamla verlden..."
"Jenny!" utbrast den unge mannen, "nu är du stygg. Hvarigenom har
jag förtjent detta? Men du sade 'gamla verlden', ämnar du måhända
företaga en resa till Amerika?"
"Förlåt, om jag sårat dig, kusin Erik", bad den unga flickan mildt
och tillade sedan med ett allvar, som klädde det älskliga ansigtet
förträffligt: "dit jag ämnar resa, der kommer en ny verld att öppna
sig för mig."
Nu inträdde tant Agatha och detta var ganska bra, ty situationen
hotade med att bli något plågsam för de två i öfrigt med hvarandra
så förtrogna kusinerna. Eriks förhoppning att af den fryntliga,
gamla damen få mera tillfredsställande upplysningar om deras resplan
strandade dock helt och hållet emot ett från detta håll alldeles
oförväntadt: "Käre Erik, Jenny vill ändtligen att vi skola resa
'inkognito'."
"Men hvart, hvart reser ni?" sporde Erik, "det kan väl tant säga?"
"Nej, se det går inte heller an, vi resa alldeles 'inkognito', gode
Erik."
"Men", invände denne smått stött, "hittills har jag alltid hedrats
med edert förtroende och jag tycker att..."
"Du skall få veta allt bara först någonting händt", afbröt Jenny i
bevekande ton, "du skall få veta allt bara det finns någonting att
berätta. Gif dig nu till tåls, snälle Erik, annars tror jag att du är
nyfiken."
Den bedjande, veka tonen i Jennys stämma förmådde, mera än hennes
ord, Erik att upphöra med sina spörjsmål, men han varnade dock tanten
för att låta Jenny begå något pojkstreck, såsom han, ännu icke
glömmande sin förtrytelse, behagade yttra sig och hvarvid han tyckte
att lilla kusin åter rodnade. Imellertid måste han, på enträgen
begäran, lofva att skrifva till tant Agatha och Jenny, genast efter
sin ankomst till Helsingfors. Derefter tog Erik Stenrot afsked,
innerligen missbelåten med en sådan skilsmessa från sin vackra kusin.


2.
En frånvarande presenteras för läsaren.

Då unge Erik Stenrot skiljdes från moster Agatha Stråle och kusin
Jenny Bertram begaf han sig, upptagen af hvarjehanda tankar, till
Strömparterren, der han stämt möte med några bekanta för att ännu
vexla ett par afskedsord innan han anträdde sin resa. Det glada
sällskapet, forsamladt omkring en butelj punsch, var snart funnet och
Erik slog sig ned ibland de goda vännerna.
"Du är så tyst i qväll, broder Erik", tog den muntre skådespelaren
X. till ordet, "hvad tjenar det till? Inte skall du med en sådan der
surmulen uppsyn taga afsked af det glada Sverge."
"Och inte äro finnarne, som du går att helsa på, heller ett så
förtvifladt slägte att de synnerligen skulle uppbyggas af den der
likbjudarminen du har påtagit dig i qväll", skämtade en annan,
"dessutom äro finnarne vane att se glada ansigten hos dem som komma
från Sverge."
"Har du kanske genom din resa till Orienten jordat någon ljuf
förhoppning här hemma?" frågade en tredje.
"O nej", inföll åter X. skrattande, "den vackra reskamraten (i
förbigående nämdt titeln på Eriks senaste novell) följer dig väl
såsom vanligt, och finnarne få väl se urbilden till den omtyckte
novellistens ideal."
Men den unge författaren gaf icke vidare akt på vännen X:s
anspelning. Det yttrade ordet "Orienten" hade gifvit hans tankegång
en ny riktning och han utropade alldeles högt:
"Hon måtte väl inte resa till det forlofvade landet? Hennes håg har
länge stått ditåt -- men allena? Bah!"
"Ditåt står mest alla flickors håg", menade i tvunget allvarlig ton
en af sällskapet, "men den resan företages aldrig allena."
Nu utbrusto alla de andra i skratt och Erik, förlägen för sin
tankspriddhet, visste ingen annan utväg än att deltaga i munterheten
och gifva samtalet en annan riktning i det han frågade:
"På tal om resor, har någon af er sett till vår finne i dag?"
"Menar du Birger Ros", svarade X., "så får jag upplysa att han gör
dig ressällskap i morgon; han återvänder till sitt Finland igen."
"Det vet jag", sade Erik, "och det var roligt att få en finne till
reskamrat. Ros är dessutom en intelligent man. Han lofvade mig i går
att här sammanträffa med oss."
"Det är en underlig man, vår vän Ros", menade doktor B., "han
har rest mycket, men det ser nästan ut som skulle han inte ha ro
någonstädes. I Upsala tycktes han inte riktigt trifvas."
"Är han då folkskygg?" frågade någon.
"Åh nej", genmälte doktorn, "inte just det, ehuru han dock i
allmänhet är ganska sluten. Han är bestämdt en stor entusiast och
der framskymta ibland nästan vilda blixtar af inre glöd, kanske
tvifvelsmål om hans fäderneslands politiska framtid. Jag tror att han
är en af de der så kallade fennomanerne."
"Så vidt jag känner honom", inföll Erik, "är han det ända till
fanatism, ehuru han här i Sverge inte gerna bär sina åsigter i denna
väg till torgs. Jag håller nästan med B.; han lider verkligen af sorg
och tvifvel öfver Finlands möjliga öde."
"Ja", återtog B., "det är en alltigenom djup och allvarlig karakter
och under den ofta kalla ytan glöder en inre brand, som förr eller
senare skall i förtid förtära honom om han inte finner någon praktisk
afledare för sin verksamhetsdrift. Vore han skald, så vore han
bestämdt en liten finsk Almqvist, men hans håg ligger inte egentligen
åt parnassen. Med all sin fosterländska entusiasm förenar han likväl
alltför mycket lugn beräkningsförmåga för att kunna skåda Finlands
framtid i alldeles ljusa färger. Men jag tror att der samverkar
en ännu bittrare känsla af mera individuel beskaffenhet, ty hans
verldsåskådning är verkligen något dyster, en känsla, hvars natur jag
inte kan förklara och inte vill gissningsvis uppgifva."
Trots Eriks tankspriddhet började dock samtalet intressera honom
och han meddelade sina vänner hvad han kände om den egendomliga
personlighet, som var i fråga. Erik hade, på en af sina resor med
tant Agatha och Jenny, i Skotland sammanträffat med den unge finnen.
De hade der företagit flera turer tillsammans samt genomlefvat en
ganska njutningsrik tid af några veckor. Ros vistades i Skotland
för att studera det skotska skolväsendet. Han var för öfrigt juris
doktor och finsk publicist samt beklagade mycket att han icke
fått öfvervara, Finlands första landtdag. Men ett reseunderstöd
af allmänna medel tvang honom att en bestämd tid vistas utrikes.
Hvad som då förefallit vår vän mest besynnerligt i finnens väsende
var dennes bestämda afvoghet mot engelsmännen i deras historiska
förhållande till Skotland. Få Eriks öppet uttalade beundran för det
stora öfolket hade Ros, som i öfrigt skänkte det britiska folkets
frihetssinne allt erkännande, icke utan bitterhet frågat om han,
Erik, också beundrade engelsmännen derföre att de tillintetgjort
Skotlands sjelfständighet och öfverflyglat dess ursprungliga
nationalitet. Det är en lögn, hade han ofta sagt, att ett folk som
alldeles ur sig sjelf skapat en så egendomlig diktverld som Ossians
sånger, icke inom sig skulle ha egt förmåga att arbeta sig upp till
en sjelfständig och nationel bildningsform. Men såsom historien
skiftat lotterna, bär nu imellertid all bildning i Skotland en
engelsk pregel och det rent skotska elementet har blifvit undertryckt
i tidernas lopp, dess språk undanträngdt från den högre kulturens
sferer och ansedt såsom ett halfbarbariskt idiom. För allt detta har
Skotland att tacka engelsmännen -- och likaså, brukade han tillägga,
hade det väl äfven gått med Finland och finnarne gentimot den svenska
kulturen och dess inflytande, om icke de politiska händelserna i
början af detta sekel lösryckt Finland från Sverge och anvisat
detsamma en helt ny och nationel utvecklingsbana. På senare tider
trodde Erik sig dock ha märkt att en stor förändring höll på att
försiggå i Ros' åsigter i detta afseende, men till hvilken ståndpunkt
denna inre kamp skalle leda hans vän, kunde han ännu icke bedömma.
Så långt hade Erik hunnit i sina meddelanden då han plötsligen såg
sig föranlåten att afbryta desamma med ett: "men se der ha vi vår
finne."
Den person som nu framträdde till det bord, vid hvilket Erik och hans
vänner suto, var en välväxt, kraftfull gestalt med ett något blekt
men själfullt ansigte. Han helsade frimodigt på de närvarande, af
hvilka han kände de flesta. I hans tal röjde sig denna egendomliga
brytning hvarpå finnen, äfven då svenska språket är hans modersmål,
alltid igenkännes; det var Birger Ros. "Grod afton, reskamrat",
helsade Erik glädtigt, "är du nu klar att dricka ett glas punsch här
och sedan på Hasselbacken intaga en liten afskedssexa med oss?"
"Tack!" blef svaret, "men uppriktigt sagdt, har jag ännu ett och
annat att uträtta och skyndade hit hlott för att säga till det jag
sannolikt något senare skall infinna mig på Hasselbacken. Farväl
alltså tillsvidare." -- De öfriga af sällskapet broto också upp och
begåfvo sig med ångbåt till Djurgården.
Muntert glam, skämtsamma tal och afskedsskålar hade snart helt och
hållet skingrat Eriks tankspriddhet. Väl stördes glädjen något
deraf att Birger Ros icke infann sig, men å andra sidan var man
van vid hans egendomligheter. Den helsning till Finland som en af
talarne haft för afsigt att adressera till Ros uppdrogs nu åt Erik
att frambära. Med den sista båten begåfvo sig denne och hans glada
kamrater till staden och Erik gick ombord och till hvila, för att i
sömnens armar för några timmar förgäta alla hemlighetsfulla kusiner
och skämtande vänner, skålar och bålar.


3.
På förhoppningarnes kyrkogård.

Men hvart hade Ros begifvit sig då han lemnade sina vänner i
Strömparterren? Låtom oss följa honom. Klockan var ännu icke nio och
i den ljusa sommarqvällen kunde med lätthet alla föremål urskiljas.
Den unge finnen ställde med en viss brådska sina steg åt norr. Han
gick öfver Gustaf Adolfs torg, Malmtorgsgatan och Brunkebergstorg
samt beträdde den långa Malmskillnadsgatan. Ju mera han dock nalkades
Johannis kyrkogård, i samma mon saktade han ock sina steg. Han såg
på sin klocka; den var straxt nio. Det var som hade han kännt bly i
sina fötter och hans gång blef ännu långsammare. Djupa och ingalunda
glada tankar uppfyllde hans själ. Men då klockorna i kyrktornen gällt
förkunnade att den nionde timmen förlidit, for han plötsligt upp ur
sina drömmerier och liksom för att bättre draga sig någonting till
minnes eller ock uppmuntra en svigtande vilja, sade han halfhögt för
sig sjelf: "sidoalléen till höger", och började påskynda sina steg.
Ankommen till den plats i hufvudgången der en sidoallée i rät
vinkel leder till höger stannade Birger ett ögonblick. Tvekade han
väl ännu? Solen hade gått ned och mystiska halfdagrar hade lägrat
sig under de höga, lummiga träden på kyrkogården, men den nordiska
sommarqvällens långa skymning qvardröjde ännu öfver den tysta,
ensliga platsen och tillät ögat att äfven på något afstånd urskilja
alla föremål. En blick af Birger inåt alléens dunkel visade honom
en qvinnogestalt, sittande på en af de längst bort ställda bänkarne
till höger. Hans hjerta klappade våldsamt och om någon i detta
ögonblick skådat djupt in i den unge finnens dunkla öga, så hade han
der mött en blick som talade om ganska stridiga känslor. Plötsligen
tycktes dock en tanke uttränga alla de andra och denna var lika
enkel som tillfyllestgörande att häfva all vidare tvekan: "det är
ju jag som bedt henne komma och hon har beviljat min bön." Med ett
slags förtviflad beslutsamhet i de af en svår inre strid krampaktigt
upprörda anletsdragen beträdde nu Birger sidoalléen och ställde sina
steg fram till det på bänken sittande fruntimret.
Då Ros nalkades steg fruntimret upp. Det var en ung dam med nästan
sylfidisk växt. Hon gick några steg imot den kommande och, slående
sin slöja tillbaka från ett vackert och kanske blott för tillfället
litet stolt ansigte, talade hon med sakta men lugn stämma i det hon
räckte den vördsamt helsande unge mannen handen:
"God afton, herr Ros, hvarföre har ni begärt ett möte på detta
besynnerliga ställe?"
"För att taga afsked af den enda förhoppning jag hyst att sällhet
kunde förenas med min framtid. Det var en ljuf dröm, hvars luftslott
verkligheten krossat. Men, min fröken, jag har inte haft styrka att
gå denna glädjelösa framtid till mötes utan att taga afsked af er."
"Och hvarföre har ni inte besökt oss här i Stockholm?" sporde
fruntimret med lindrigt sväfvande röst, "hvarföre undvek ni oss, herr
Birger?"
"Af feghet. Jag fruktade att duka under för min känslas makt..."
Det unga fruntimret rodnade djupt, de sköna dunkla ögonhåren sänkte
sig öfver de ännu skönare ögonens förtrollande ljusverldar och i en
knapt hörbar, mycket vek ton framsmögo öfver hennes läppar de orden:
"Och om nu denna er känsla..."
"O, säg inte ut er tanke!" afbröt Birger nästan vildt och tillade
sedan med våldsamt dämpad rörelse: "Jag har en tröst i sjelfva
tviflet på er, låt mig behålla detta tvifvel. Vissheten att min
kärlek är obesvarad skulle öka min börda och jag tigger fegt och
egoistiskt om förskoning. Det nästan otroliga åter -- och dock har
jag stundtals trott derpå -- att min upproriska känsla funnit gensvar
skulle försänka mig i ett kaos af förtviflan." Han tillade efter
en kort paus, och blick och ton tolkade bättre hans känslor än de
frampressade orden:
"Låt mig derföre behålla mitt förtärande men saliggörande tvifvel
-- en helig, orygglig ed binder mig i alla fall vid ett oblidkeligt
olycksöde..."
"Jag känner den edens innehåll", sade den unga qvinnan mildt. En
ofrivillig skakning genomilade den starke ynglingens hela väsende
och, fattande hennes icke undandragna hand, utropade han lidelsefullt:
"Du känner min ed -- farväl!"
Då såg hon upp till honom.
Der glänste det liksom tårar i de ljufva, strålande ögonen. Var det
uppfriskande dagg på hans hjertas glödande sorg, var det en skön
morgonrodnads löfte om sol och ljus för den kommande dagen?
Såg han denna blick?
En lätt kyss brann på flickans hand -- och bort ilade den
olyckligt-lycklige mannen.
Hon stod der ännu en stund qvar, såg med ett egendomligt uttryck
i de svärmiska ögonen på sin hand, der nyss hans läppar hvilat
ett ögonblick, och hviskade: "Jag tror inte på ett oblidkeligt
olycksöde." Med ljudlösa steg sväfvade hon bort från kyrkogårdens
tysta rike, men öfver grafkullarne gick aftonflägtens stilla susning
och tufvor och blommor drömde sin dröm om försoning och frid.


4.
Litet politik.

Då vår vän Erik följande morgon uppvaknade i sin hytt befann sig
ångfartyget redan på Ålands haf. Han gjorde hastigt sin toilett
och gick upp på däck för att andas frisk luft. Den förste person
han mötte var Birger Ros, som med stora steg promenerade af och
an på akterdäck, såsom vanligt försänkt i djupa tankar. Sedan
vännerne helsat på hvarandra, frågade Erik hvarföre Ros i går qväll
icke kommit ut till Hasselbacken. Svaret var undvikande och den
unge finnen tycktes öfver hufvud taget icke vara vid synnerligen
godt lynne, åtminstone svarade han högst fåordigt på den andres
många frågor, till dess denne omsider blef otålig och öfvergaf
förhoppningen att med honom inleda ett ordentligt samtal. Snart hade
äfven den liflige Erik ibland ångbåtspassagerarne gjort en hel hop
bekantskaper, med hvilka han genast inlåtit sig i ifriga samtal om de
finska förhållandena. På eftermiddagen sammanträffade han åter med
den fortfarande mulne Ros.
"Hör på, bror Birger", började han, "du är inte vid godt kourage
i dag; hvad går åt dig? Jag tycker att du borde, för att tala
poetiskt, på förhoppningarnes vingar ila till ditt liksom pånyttfödda
fädernesland, isynnerhet som Finland verkligen med heder bestått sitt
första och svåra prof på det konstitutionella statslifvets bana. Alla
dina landsmän med hvilka jag samspråkat under dagens lopp äro lifvade
af glada utsigter för framtiden. Särskildt borde dock just du med din
varma fosterlandskärlek och dina utpreglade specielt finska idéer, ty
jag vet att du är en riktig 'fennoman', glädja dig åt det erkännande
som till exempel det finska språket numera vunnit och dess nästan
fullkomliga likställande med svenskan."
"Min vän", svarade Ros mycket allvarligt, "jag är också verkligen
rätt _belåten_ med den _gåfvan_."
"Nå, hvad kan du väl önska mera?" återtog Erik, "nu är fältet fritt
för en nästan obegränsad utveckling af alla folkets inneboende
krafter."
"Och", inföll här Ros dystert, "hvad vill du att jag skall tro om
djupet och halten af krafter, hvilka _nu_ såsom en _gåfva_ imottagit
hvad dem rätteligen tillkommit redan för århundraden sedan?"
"En _gåfva_? Du betonar för andra gången detta ord; hvad menar du
dermed?" frågade Erik.
"Jag menar helt enkelt att den bästa egendom är den", genmälte
finnen, "som man sjelf förvärfvat sig och att en sådan är vida att
föredraga framför hvilken gåfva som helst."
"Du kan väl inte neka att i Finland just en påtryckning ifrån sjelfva
massan af folket hufvudsakligen framkallat denna sakernas vändning",
utbrast den unge svensken med värma, "så har åtminstone jag alltid
uppfattat hela den fennomanska rörelsen och äfven den så kallade
'språkfrågan'. Det finska folket har ändtligen vaknat till fullt
medvetet lif och går nu med sjelfförtroende sin nationella utveckling
till mötes. De djupa lederna ha genomträngts af ett stort och ädelt
sträfvande."
Erik tystnade och Ros förblef svaret skyldig.
"Nå, men så tala då, gillar du kanske inte min uppfattning?" sporde
den förstnämde ifrigt, "just du vore då, besynnerligt nog, den förste
finne jag råkat, som numera inte tror på sitt folks pånyttfödelse!"
"Huru många _finnar_ har du råkat sedan du kom till Finland?"
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - En sommarsaga från Finland - 2
  • Parts
  • En sommarsaga från Finland - 1
    Total number of words is 4409
    Total number of unique words is 1668
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En sommarsaga från Finland - 2
    Total number of words is 4396
    Total number of unique words is 1662
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En sommarsaga från Finland - 3
    Total number of words is 4422
    Total number of unique words is 1730
    27.8 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    43.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En sommarsaga från Finland - 4
    Total number of words is 4522
    Total number of unique words is 1779
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En sommarsaga från Finland - 5
    Total number of words is 4584
    Total number of unique words is 1660
    30.4 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En sommarsaga från Finland - 6
    Total number of words is 4415
    Total number of unique words is 1738
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En sommarsaga från Finland - 7
    Total number of words is 4460
    Total number of unique words is 1641
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En sommarsaga från Finland - 8
    Total number of words is 2145
    Total number of unique words is 1031
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    44.5 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.