En sommarsaga från Finland - 7

samhällsställning. I enlighet härmed ville han ock från första
början inrätta hela sitt uppträdande. Wallenberg-Stråle skulle då
med sitt vana öga genast se hvars andas barn han hade framför sig,
och man kunde icke veta hvilken utländsk utmärkelse möjligtvis
blefve en följd af det nit Smilander skulle ådagalägga vid röfrarnes
förföljande och gripande. Han ansåg det derföre vara klokare att
icke besöka Ros till frukosten, utan medelst ett skickligt och
i högre juridisk stil uppsatt bref inbjuda främlingen till den
polisundersökning han ernade hålla på sjelfva stället der öfverfallet
egt rum. Detta bref, som saknade adress, sände han med ett bud till
Muistola. Det skulle öfverlemnas till den "främmande öfverfallne
herrn". Stråle tog brefvet och läste icke utan förvåning följande
löjliga aktstycke:
"Min herre!
I brist på adress som jag saknar vill jag icke tro på ryktet om
min herres namn hvilket, såsom måhända varande falskt, kunde
inverka kränkande; men till saken, såsom vi administrativa
tjenstemän säga.
Min herre har natten emot i dag, den 16:de hujus, genom herr
doktor Ros' förvållande lupit fara att blifva räddad, eller
fastmera af doktor Ros blifvit räddad ur en fara som min
herre bemälde natt lupit genom ett ännu okändt antal röfvares
förvållande, hvadan jag i min egenskap af kronobefallningsman
i den af denna olycka hemsökta socknen, på anmodan af sagde
Ros, bosatt å Muistola, funnit mig föranlåten att dels medelst
utsändande af spejare, äfvensom prolimitär polisundersökning på
platsen, dels ock genom hållandet i förvar, dock icke i jern,
af sistlidne nattens skjutsbonde, såsom skäligen misstänkt att
ha varit med i komplotten beträffande sina hästar, som icke
blifvit honom frånstulna och derföre skola afföras till mitt
stall för att besigtigas af vid slika försök till rån vane
personer, som skola fastställa huruvida hästarne blifvit med
flit skonade, -- så och i betraktande nu af allt detta och dessa
åtgärders vidtagande, får jag härmedelst förständiga, det vill
säga ödmjukast anhålla det min herre ville infinna sig å den
plats der det tillämnade brottet lyckligtvis icke föröfvats
genom meranämnde Ros' föregifna mellankomst och såsom af vittnen
vidhandengifvits, fem med välberådt mod ur min herres revolvrar
aflossade skott, för att jag på stället i behörig form måtte få
anställa polisförhör och undersökning med alla vid tillfället
utom röfrarne närvarande personer samt likaså den kullstjelpta
vagnens besigtigande för att utröna huruvida våldsverkarne
medelst inbrott försökt någonting; och ehuru smärtsamt det är
att innan röfrarne genom gripande och häktande befordras till
laga straff, dermed se mig tvungen att besvära min herre och
afgifva berättelse om hela förloppet, ithy att vi administrativa
tjenstemän i Finland, i likhet med hvad i Sverge plägar ske,
måste gå summariskt tillväga då det är fråga om rackare och
förlupna personer, bedjande tillika om ursäkt för besväret, men
utlofvande min herre att med all behöflig handräckning bistå min
herre i den der andra saken, hvilken längesedan icke blott väckt
min nyfikenhet såsom varande oloflig, utan derhos föranledt ett
för mig illa aflupet besök på ett ställe, som må vara onämdt
oss emellan, och hvilket min herre ämnade besöka redan i går
men nu måste uppskjuta till i dag, men der enligt egen uppgift
inga dokumenterande handlingar finnas, hvilket jag vill till min
herres tjenst och upplysning meddela, ehuru jag tror mig kunna
framtvinga riktiga pass om icke falska sådana redan anskaffats,
och förblir jag med högaktning och i förbidan på min herres
ankomst till det olyckliga räddningsstället men der ingen fara
finns om dagen och derföre att jag är der, min herres ödmjukaste
tjenare.
_Johan Smilander_,
Kronobefallningsman i orten."
Efter genomläsandet af denna sorglustiga skrifvelse öfverlemnade herr
Stråle densamma skrattande åt Ros, i det han sade sig tro meningen
vara en kallelse att infinna sig vid en preliminär polisundersökning
på stället. "Men slutet förstår jag inte riktigt", tillade den gamle
juristen, "dock förmodar jag att det har afseende på någonting som
rör min syster." Ros genomläste leende brefvet men då han kom till
frågan om passen blef han allvarsam. Under tiden hade Stråle följt
"kusin Bettys" inbjudning till frukostbordet. Nu erhöll ändtligen
Erik papperet. Han försökte uppläsa detsamma högt men afbröts som
oftast af en skrattlust, den han icke kunde qväfva; dock upphörde
äfven hans munterhet då han kom till det ställe der passen voro
omnämda. Men hans oro yppade sig på annat sätt än finnens, som blott
eftersinnade hvilka obehag fruntimren kunde ha att befara af den
påhängsne länsmannen. Erik gick denna gång längre i sina farhågor än
vännen.
"Gubben Stråle är Jennys förmyndare", hviskade han till Ros och
detta var en nyhet som tycktes börja oroa denne, isynnerhet då han
sammanställde densamma med hvad tant Betty meddelat honom om kuskens
vinkar angående ändamålet med den främmande herrns besök på Ojala.
Sedan emellertid frukosten intagits begåfvo sig herrarne på väg till
platsen för föregående qvällens äfventyr.


23.
Polisundersökning i skogen.

Men derborta i den nu åter fredliga skogen, hvarest ännu för tolf
timmar sedan hästar störtat, vagnar blifvit kullstjelpta och
resande anfallits, der yxor svängts i månskenet och den krigiska
knalleffekten af amerikanaren Colts uppfinning, revolvern, injagat
skräck hos den europeiska nordens landtligt beväpnade banditer,
der satt nu den administrativa maktens representant i den finska
socknen Ruokolaks, kronobefällningsman Johan Smilander, på en sten
vid landsvägskanten. Han satt der omgifven af två nämdemän samt
bro- och skallfogde, föreställande hans myndighets armar och ben, hans
handtlangare och adjutanter. De rådplägade sinsemellan med vigtiga
miner i de välmående ansigtena, och en liten skara af ortens allmoge,
män, qvinnor och barn, stod gapande rundt omkring dem. Då syntes ett
dammoln på vägen från Muistola och herr Stråle i vagn samt Birger
och Erik till häst anlände. Herr Smilander steg upp och förberedde
sig att med en viss högtidlighet emottaga de ankommande, som i en
ståtlig procession närmade sig. Han "harklade" och hostade, fick
strupen ändtligen klar och skulle just börja sitt tillämnade tal,
då den raske gamle Stråle, sedan han återvunnit sin jemnvigt efter
nedstigandet ur vännen Ros' gammalmodiga och något höga vagn, med
en oefterhärmlig komisk grandezza tilltalade den vördsamt helsande
sålunda:
"God morgon! Ackurat på sin post, det ser man! Edert nit i tjensten,
herr befallningsman, är öfver mitt beröm."
"Tackar ödmjukast", svarade Smilander och fattade mod då Stråle
räckte honom handen till helsning. Han tillade derefter: "Vi
administrativa tjenstemän i Finland äro mycket påpasslige."
"Ja, och tiden är dyrbar", återtog herr Stråle, "jag borde om en
timme eller så vara på Ojala."
"Vi kunna genast skrida till verket", inföll länsmannen, "ursäkta att
jag sätter mig."
På länsmannens fråga huruvida den öfverfallne hyste misstanke till
någon särskild person -- han blinkade dervid med ögonen -- om att
ha varit i komplott med röfrarne, svarade Stråle "nej" och afgaf
derefter i korthet en berättelse om förloppet. Ros gjorde likaså om
hvad som timat efter hans inblandning i saken. Nu uppropades den
pratsjuke kusken. På dennes vittnesmål hade länsmannen synbarligen
räknat för att såsom ransakare lysa inför den förmente höge
polismannen.
"Kurikka", började länsmannen, "ni är från Wiborg, inte sannt? Jag
tror mig känna er?"
"Isvoschtschik (åkare) Kurikka n:o 6", svarade denne på dålig
svenska. "Jag kände herr befallningsman mycket bra då herrn var i
kansliet i Wiborg. Mången gång om natten..."
"Det hör inte hit!" afbröt den förhörande. "Huru kom Kurikka i den
här herrns tjenst?" Smilander bugade sig härvid för Stråle.
"Jo si, för det att jag är gammal kusk och kan 'rata venska' (prata
svenska), så gaf polismästaren mig åt herrn här, som jag följer på
resan och tillbaka för sex mark (4 rdr) om dagen."
"Polismästaren och sex mark om dagen", sade Smilander för sig sjelf,
"det är _han_ och ingen annan. Tillåt mig", han vände sig nu till
Stråle, "att förhöra vittnet på finska. Doktor Ros kan ju vara er
tolk?"
"Alltför gerna", blef svaret. Nu tilltalade Smilander kusken med hög
röst sålunda:
"Tala rent ut, Kurikka, hvad du har att säga. Jag vill att lag och
rätt skola vördas i mitt distrikt" -- härvid kastade han en sträng
blick på de församlade bönderna -- "tala rent ut allt hvad du vet om
den här saken och hvarföre röfrarne just anföllo den här herrn?"
Efter erhållen tillåtelse att få begagna sig af sitt modersmål, afgaf
Kurikka en vidlyftig berättelse, den vi, med förbigående af en mängd
biomständigheter, här återgifva betydligt förkortad. Emellertid satte
sig herr Stråle och hans följeslagare på ett par stenar för att höra
på.
"Jo, si, det var så", började vittnet, "att jag blef den rike
herrns kusk fast Järvinen, min granne, rände andan ur halsen på sig
för att få den platsen, men polismästaren sa', att jag var mera
'skicklig i ett och annat'. Och majoren, polismästaren ni vet, herr
befallningsman och 'höga rättvisa' ('korkia oikeus'), är mycket gemen
när han talar med simpelt folk, och han sade till mig, att djefvulen
och, med respekt till sägandes, alla länsmän i landet skulle ta mig,
om jag inte skulle föra den herrn helbregda tillbaka till Wiborg.
Och såsom ni ser, höge herr befäliningsman och domare, så tyckes ju
den främmande herrn vara kry och rask hittills, så att jag ärligen
förtjenat min lön."
"Till saken", afbröt länsmannen, "berätta, huru kom det till att ni
råkade ut för den här rysligheten?"
"Jo, si", började kusken åter, "det var så, att vi skulle fara till
två ohyggligt rika fruntimmer, som lära ha rymt från..."
"Ursäkta, herr befallningsman", afbröt Stråle, "kanske vi lemna
fruntimren åsido, alldenstund denna sak alldeles inte angår dem."
"Riktigt", anmärkte ransakaren till vittnet, "berätta hvad som händt,
inte hvad som kan komma att hända."
"Nåja", fortfor den sålunda tillrättavisade, "vi skulle till Imatra,
och derifrån med fyra hästar till Lauritsala (första slussen vid
Saima kanal) och så till Wiborg igen. Nåväl, resan gick bra ända till
Jäskis färja, och medan herrn drack kaffe inne i gästgifvargården,
frågade folket, som stod omkring mig, hvad det var för en herre, som
jag skjutsade, och jag sa' sanningen, att det var en rik man från
utlandet, som reste till Ojala och derifrån tillbaka till Wiborg. Och
som jag fått respengarna om hand, gaf jag skjutsbonden från Rautanen
en mark (70 öre) i drickspengar, för si så hade herrn befallt. Och
der talades ett och hvarje om Ojala-herrskapet och att de också voro
från utlandet och hade mycket pengar samt att Muistolaherrn (härvid
rodnade Ros starkt då han öfversatte vittnets ord) blifvit mycket
god vän med dem, och att han hade hos sig en herre, som var från
samma land som fruntimren, och att de sällskapade med hvarandra såsom
slägtingar. Nåväl, det var allehanda folk vid färjan och vår nye
skjutsbonde hörde också uppå, men herrn derinne dröjde så länge, att
färjan gjorde två resor innan vi kommo att fara öfver elfven. Flera
karlar hade före oss begifvit sig till andra sidan. Det var mycket
bråk med vagnen, men vi kommo dock i skymningen öfver. Orsaken var
den, att herrn i Wiborg spisat middag med polismästarn, borgmästarn
och många andra, så att, ehuru vi körde fort, det likväl blifvit sent
på dagen. Så bar det åter i väg, men det var mörkt när vi kommo till
den här f-e skogen, och huru det var, så skyggade venstra sidohästen
och vi lågo här i diket, vagn och hästar och allt, just der. Jag och
skjutsbonden fingo en så duktig knuff i fallet, att vi voro sanslösa,
kan jag tro, ty när vi vaknade igen var det månsken och ett hiskligt
svärjande och skrikande och huggande, och herrarne skjöto, jag tror,
fem skott. Röfrarne, hvilkas antal jag inte räknat, flydde till
skogs, och hästarne, som de spännt ifrån vagnen för att stjäla dem
med, rymde, men skjutskarlen fångade dem åter, ty de hade skadat sig
i benen då de stupade på repet, som röfrarne spännt öfver vägen, och
hvilket Muistola-herrn tog upp från landsvägen; det låg så här, just
midt öfver vägen."
Sedan kusken slutat sin långa berättelse framfördes skjutsbonden,
hvars utsago öfverensstämde med den förres. Han tillade blott, att
kusken i mycket skrytsamma ordalag talat om den resandes rikedom och
många kappsäckar med dyrbart innehåll samt en låda med välinpackade
vinbuteljer som de hade bakbunden på vagnen.
"Kände du", sporde länsmannen, "någon af de karlar, som åhörde detta
tal?"
"Jo några, och det är hederligt folk, men så voro der också två
zigenare (tattare) och de foro öfver första gången färjan gick, det
mins jag väl."
Sålunda fortgick förhöret ännu en stund. Derefter undersöktes
platsen, och Ros utpekade ett träd på den ena af vägkanterna, vid
hvilket det ödesdigra repet varit fästadt, medan det på andra
sidan sannolikt hållits af karlarne. Då hästarne stupat emot den
blott qvartstums tjocka linan, hade den häftiga ryckningen i
densamma lemnat tydliga spår efter sig i trädets bark. Några mindre
blodfläckar utvisade platserna der striden stått och i hvilken
riktning våldsverkarne flytt. Stråle och herrarne togo nu afsked
af länsmannen, som skulle bege sig på spaning efter röfrarne. Den
stackars skjutsbonden sattes emellertid på fri fot och Stråle gaf
honom en riklig gåfva för att påkosta hästarnes återställande.
"Välkommen i qväll till Ojala på en liten toddy, herr
befallningsman!" sade herr Stråle artigt. "Jag hoppas min syster
inte skall ha något deremot, när det är jag som bjuder, och inte min
vackra systerdotter heller."
I detta ögonblick och innan Stråle ännu hunnit klifva upp i vagnen,
framstälde sig inför den icke litet öfverraskade församlingens
blickar en ny, lika vacker som i dessa trakter i allmänhet sällspord
syn. På vägen från Ojala nalkades, styrande med behag sin lifliga
häst, gestalten af en ung ryttarinna. Hon parerade skickligt sin
muntra springare i det hon helsade den förvånade församlingen och
vände sig till Erik, som var den förste hon kände igen, med den något
hastiga frågan:
"Hvad har händt, kusin Erik? Folket på Ojala är alldeles uppskrämdt
och tant lät mig inte bege mig af utan den der beväpnade drabanten."
Hon pekade på en med bössa utrustad karl, som ridande barbacka på en
arbetskamp, följde efter henne med andan i halsen. Men då hon härvid
gjorde en vändning åt sidan, blef hon varse gubben Stråle, som med
utropet: "Men der har jag, minsann, henne sjelf, min yra, präktiga
amazon!" skyndade henne till mötes. Ros, som sutit af, räckte Jenny
artigt sin hand och hon hoppade muntert i den glade herr Stråles
armar och gaf honom, oombedd, en hjertlig kyss på hans mysande mun.
"Välkommen, snälla morbror, välkommen ändtligen!" utropade den vackra
ryttarinnan och tillade sedan: "Och det är kanske morbror som haft
det der äfventyret i natt?"
"Jo du, min sprittande Jenny d'Ojala", svarade Stråle glädtigt, "och
der ser du min räddare ur en den allra sannolikaste dödsfara jag
hittills i mitt lif lupit; det är just din nyaste stallmästare."
"Herr Ros!" sade Jenny med en blick, omöjlig att beskrifva, men så
full af den renaste, mest oförstälda glädje, att dess uttryck icke
kunde undgå morbrodren, och han tillade derför i allvarligare ton:
"Ja, Jenny, vill du tacka den ynglingen för mitt lif och kanske två
andra menniskors till, så gif den finske riddaren ett hjertligt
handslag, du min lilla svenska affälling."
Djupt rodnande räckte Jenny sin hand åt den stumme Ros.
"Se så, nu kan det vara nog, till en början åtminstone", återtog
Stråle; "stig upp till mig i vagnen, så åka vi tillsammans till
Ojala. Jag hoppas Agatha mår väl? Kom ihåg bjudningen, herr
befallningsman, och du, broder Ros, tag dina fruntimmer med dig! Jag
skall genast sända vagnen tillbaka. Erik följer med oss."
Så ordnade den gamle herrn allt för den dagens afton.
Men Smilander kastade en tacksam blick på de afresande och mumlade:
"Han vill mig väl, jag måste, ta mig f-n, ha reda på de der
rackrarne."
Vi lemna nu länsmannen och hans följe, der de satte sig i rörelse
till en enslig skogsäng, hvarest man förmodade att våldsverkarne i en
gammal lada hade sitt tillhåll.


24.
Hvarför Jenny kom till skogen.

"Det stundar främmande, kära du", sade tant Agatha till skön
Jenny på morgonen af den dag som följde efter Eriks och Ainas
trolofningsafton, "jag försäkrar, att det har stundat långväga
främmande hela morgonen. Nå, Erik kommer visst ut med sin fästmö. Ja,
den Erik, den Erik", fortfor den gamla damen, "att så der ge dig på
båten, Jenny lilla, det var ändå styggt."
"Det var snällt och klokt gjordt af Erik att inte äflas med att fria
till mig, tant lilla, ty jag hade varit tvungen att ge honom korgen",
svarade Jenny med den naturligaste ton i verlden.
"Ja, Gud blott förstår sig på flickhjertan nu för tiden!" återtog
tanten. "Och jag som trodde, att du tyckte om honom, efter han alltid
skulle följa med på våra resor?"
"Det var just för det jag inte alls var kär i kusin Erik, som han
var en passande och kär reskamrat för mig -- men", afbröt hon det
grannlaga ämnet, "hvad kommer åt vår Thilda? Hon ser ju alldeles blek
och förskrämd ut. Hvad fattas dig, Thilda?"
"Ack, kära hjertandes fröken!" ropade tjenstflickan, der hon med
förfärad uppsyn ilade från drängstugan till de i förstuguqvisten
stående damerna, "rysliga saker ha händt i natt, vet herrskapet."
Tant Agatha och Jenny sågo förvånade på den andfådda flickan.
"Jo", fortfor denna, "i natt har en rysligt rik resande herre blifvit
öfverfallen af röfvare på landsvägen häremellan och Muistola och
röfrarne höllo just på att slå ihjel honom, men så kom der en lång,
stark karl på en svart häst och red öfver dem och slog dem och der
skjöts och den svarte ryttaren dref bort röfrarne och försvann, men
den gamle resande herrn, ty han var gammal och från ett främmande
land, fördes till Muistola och doktorn..." Thilda hemtade andan ett
ögonblick.
"Och doktorn?" frågade Jenny ifrigt.
"Jo, han har visst bedt oss tiga för att inte oroa herrskapet", sade
Thilda, "men si, det kan jag inte. Jo, doktorn, han kom hit om natten
med två drängar, som hade bössor, och han höll vakt hela natten, men
om morgonen sände han bud till länsman och så red han hem och bad mig
tiga med alltsammans, men si, det kan jag inte, och den ene drängen
är ännu med sin bössa qvar i stugan -- herre Gud, huru rysligt!"
Jenny lät genast kalla den omnämde drängen för att af honom erhålla
litet bättre besked om hvad som händt; men som samtalet fördes med
den uppskrämda Thilda till tolk, så kom der icke mycket ljus i saken.
Den främmande resandens kusk hade, enligt drängens utsago, berättat
att en mörk ryttare kommit fram i månskenet och liksom från himlen
samt jagat bort röfrarne.
"Var det doktorn?" frågade Jenny med klappande hjerta, "och blef den
resande sårad?"
"Ne-ej", ljöd svaret, "doktorn, Pelle och jag ha vakat här hela
natten och i morgse red Pelle till länsman."
"Och är den främmande herrn sårad?"
"Det vet jag inte, men nu är han på Muistola och nog kom han dit till
fots, det såg jag sjelf."
Jenny befalte att hennes häst genast skulle sadlas. Hon ville och
måste höra åt i Muistola hvad som timat, ty hon var så orolig för den
"främmande gamle herrns öde", sade hon.
Tant Agathas föreställningar hjelpte till ingenting. Jenny bad henne
blott för all del vara lugn, något som hon sjelf imellertid förgäfves
bemödade sig att synas. Slutligen förmådde tanten henne att såsom
beskyddare medtaga den beväpnade drängen från Muistola. På Ojala
qvarstannade landbonden och hans två söner hemma.
Med hjertat uppfyldt af oro och ängsliga aningar anträdde Jenny
sin ridt, och vi ha sett, att dessa aningar på sätt och vis icke
bedragit henne, ehuru allt aflupit lyckligt nog. Sålunda kom det att
Jenny plötsligt uppenbarade sig för de i skogen församlade männen,
och mången gammal bondkäring spådde af allt detta, att någon stor
förändring skulle hända Muistola-herrn.
Men huru förhöll det sig dermed, att vår raska hjeltinna, som
icke det ringaste brukade vara besvärad af aningar och oroande
inbillningar, just denna gång vid tanken på den "gamle främmande
herrns öde" blifvit ett rof för en så utomordentlig oro? Hade Jenny
måhända några skäl att emotse ett besök af sin gamle, älskade
förmyndare? Derom skola vi väl i det följande få veta något mera.


25.
Gäster på Ojala.

Tant Agatha, som till en början blifvit något "perplex" öfver sin
broder häradshöfdingens plötsliga ankomst och äfventyr, lugnades dock
snart åter af de förklaringar, som han gifvit henne. "Men det bästa,
mina vänner", hade gubben Stråle sagt, "sparar jag till aftonen;
spara alltså också ni er nyfikenhet till dess." Erik återvände
med vagnen till Muistola och morbrodren hade på eftermiddagen ett
allvarsamt samtal på tu man hand med sin sjelfmyndiga älskling, såsom
han kallade Jenny.
Då qvällen stundade blef der lif och rörelse på det lilla Ojala.
Gästerna från Muistola anlände, och äfven länsmannen kom, efter lätt
och väl förrättadt ärende, pösande i sin nya uniform med stickert
vid sidan och kokarden i mössan, som blänkte i aftonsolens sken,
och nådigt besvarande de mötande böndernas ödmjuka helsningar. Han
blickade dock ibland med ett egendomligt uttryck af saknad på den
venstra sidan af sitt bröst, liksom skulle hans hjerta längta efter
någon betäckning utanpå uniformsrocken. Och i sanning, nu efter de
fyra rymmarnes gripande, öfver hvilken tilldragelse han ämnade anmoda
Erik Stenrot att, såsom "skicklig i svenskan", hjelpa honom uppsätta
en omständlig berättelse, nu kunde han ha skäl att emotse en sådan
utmärkelse.
Äfven den beskedlige "kommissionären" Pettersson från Imatra
hade erhållit en bjudning till Ojala och anlände i sin "trilla",
uppsträckt i frack och hvit väst, tacksam för den honom visade
artigheten. Han blef litet stött då han, kort efter sin ankomst, i
mystiska ordalag erhöll en vink af Smilander, att i afton icke kalla
denne herre "bror", "ty", hade länsmannen sagt, "vi administrativa
tjenstemän och isynnerhet polisembetsmän få inte stå på alltför
förtrolig fot med allmänheten, allraminst i närvaro af utländska
högre dignitärer", hvarpå Pettersson bugat sig och frågat: "om kanske
denne Stråles namn klingade mera adligt än systerns?" Med en blick
af medömkan öfver den andres bristande förmåga att bedömma förnämt
folks verkliga "karakter", trädde länsmannen stolt förbi honom in i
salongen, der tant Agatha serverade théet.
Ehuru Smilander ingalunda var en synnerligen angenäm gäst för henne,
bemötte dock den goda damen honom med all artighet, och Jenny lät
åtminstone bli att skratta åt hans nästan krypande sätt emot morbror
Stråle, för hvilket hon förgäfves sökte en förklaringsgrund. Jenny
var öfver hufvud taget i qväll mindre munter än vanligtvis, men fäste
dock Eriks uppmärksamhet vid Smilander, och denne beslöt att drifva
ett litet oskyldigt gyckel med den administrativa tjenstemannens
fåfänga, i loflig liqvid för den brutalitet han fått röna vid frågan
om fruntimrens pass. Han egnade honom derföre vida mera uppmärksamhet
än han i annat fall brytt sig om att göra. Emot Pettersson var Jenny
vänligheten sjelf, och tant Betty afhandlade med honom allehanda
intressanta frågor i landtbruket. Aina sysslade mycket omkring tant
Agatha, hvilken hon erbjöd sig att hjelpa i hushållsbestyren, icke
utan att härtill måhända föranledas af en viss, ganska naturlig
önskan att ännu högre stiga i gunst hos den gamla damen. Stråle
talade politik med Ros och kunde icke nog förvåna sig öfver den unge
mannens skarpa omdöme och det egendomliga och nya ljus, i hvilket
denne framställde den finska nationalitetsfrågan för honom. Men då
théet var drucket vände sig den gamle herrn till Jenny och yttrade i
synnerligen godlynt ton:
"Och nu, sedan du blifvit en finsk förtrollerska, kunde du just åt
din gamle svenske morbror och hans gäster i all hast frambesvärja en
liten toddy."
"Skall ske såsom herr processrådet befaller", svarade Jenny
skrattande för att dölja en plötslig rodnad. De behöriga reqvisita
voro snart framsatte i ett sidorum, der herrarne slogo sig ned, tände
sina cigarrer och bryggde sina glas.
"Nå", menade den jovialiske värden när detta vigtiga värf
var undangjordt och man smakat på drycken, "nu få vi be herr
befallningsman att omtala för oss huru det gick till vid fångandet
af de stackars landsvägsriddarne, som i går qväll gjorde så dåliga
affärer?"
Herr Smilander tog sig en ny styrkdryck ur glaset och beredde sig att
tala. Med händerna på sina knän satt herr Pettersson och lyssnade och
Stråle, med sin runda lekamen behagligt placerad i en beqväm fåtölj,
tycktes också vara idel öra, medan deremot de unga männen, först
Erik och sedan äfven Ros, sakta lemnade rummet. Ros dröjde borta en
längre tid, men Erik återkom om en stund, just lagom att få höra
berättelsens slut.
"Och", fortfor herr Smilander, i det han fattade sitt glas och
med värdighet liksom drack sig sjelf till, "och sedan vi utställt
tio vakter, inträngde andra tio man modigt i ladan, sålunda att
skallfogden, sitt embete likmätigt, gick främst och sedan brofogden
med karlarne. Derefter kom jag ensam, utgörande liksom en påtryckning
å hela anfallskolonnen, hvilket också i sanning var af nöden, ty i
annat fall hade rackrarne möjligtvis kunnat rymma sin kos. Men se,
den som från början ställde sig vid ingången, det var jag, färdig
att vid ringaste tecken till tvekan å mina mäns eller kronovidrigt
motstånd å fiendens sida beslutsamt skynda ut och jämväl, just i
rättan tid, sända nämdemännen med reservmanskapet i elden. Men detta
behöfdes inte. De sluga skälmarne låtsade gifva sig på nåd och onåd
samt föllo på knä och bådo om förskoning och mat, hvilket jag genast
insåg var en krigslist, ty man skall veta att en sådan der rymmare,
rätt så utsvulten han är, i sig förenar fem mans styrka då det för
honom gäller att vinna den der förbjudna frukten, friheten. Jag
lät derföre genast basta och binda de skälmarne, och sedan de, väl
bundne och liggande på golfvet, åter kunde anses som myndigheternas
säkra och välförvärfvade egendom, skyndade jag att medelst några
passande tecken å deras ryggar och hufvuden påminna dem om min
närvaro i egen person samt dymedelst förmå dem till bekännelse af
hvart de 'andra rymmarne' tagit vägen, ehuru jag, hi hi hi, aldrig
af landshöfdingeembetet fått underrättelse om flera än fyra af den
sorten -- och de lågo der. Sålunda räddade jag vårt samhälle från
den öfverhängande faran att bli offer för dessa illgerningsmäns
lagstridiga framfart. Som de voro något illa medfarne af föregående
nattens strid samt antagligen ganska hungriga, förbjöd jag att gifva
dem någon annan torplägning än stryk för att få dem rätt spaka."
"Nedrig grymhet!" mumlade Erik för sig sjelf, men gamle Stråle
frågade lugnt om skallfogden åtföljt länsmannen till Ojala?
"O, hvilken förutseende blick!" utropade Smilander, "ja visst, han är
här!"
"Var god, herr befallningsman", sade Stråle med egendomlig tonvigt,
"och gif order att fångarne genast skola få sig en extra forplägning;
jag betalar det."
"Mycket gerna", svarade Smilander något tveksamt, "men jag vet inte
om jag just har rättighet att ännu mera än redan skett..."
"Erik!" afbröt Stråle otåligt, "bed din fästmö genast sända något bud
till fångarnes bevakningsställe med lämpliga förfriskningar åt de
stackrarne."
"Aha", tänkte Smilander, "han menade _sådan_ forplägning", och
tillade derefter högt: "Vid Gud, en ädel hämnd!"