En sommarsaga från Finland - 5

och blickade ut i den tysta natten. Hennes öga riktades mot den
mörkblå himlen och liksom utbytte en vänskapshelsning med stjernorna
deruppe, medan öfver de fint öppnade läpparne en enkel bön smög fram
till verldarnes herre, som ju äfven unnat hennes lilla hjerta dess
ljufva lycka. Snart stod hon dock vid sängen och i det hon lösgjorde
sitt rika kastanjebruna hår och smått kokett slog detsamma öfver
sina vackert rundade axlar så att det täcka ansigtet tittade fram
liksom ur en mörk ram, neg hon skalkaktigt för sin egen bild, som
hon såg i spegeln midt emot, och sade leende: "godnatt, du lyckliga
flicka derborta!" blåste ut ljuset och lade sig med en känsla af inre
och yttre välbefinnande i den svällande, hvita bädden, som i sin
kyska famn mottog den älskliga varelsen. Hon hvilade der under de
afundsjuka omhöljena liksom en skatt af dolda behag. Månen, älskad af
och sjelf en älskare af skönheter, ty hvarföre skulle han annars så
troget följa i skönheten Jordens ledband, utsände nästan torgäfves
sitt blida sken att emellan gardinerna uppsnappa några drag af den
slumrande flickan. Skenet skulle sedan beställsamt skildra hvad det
sett för den högtuppsatte kännaren deruppe, förljufvande sålunda hans
ensamhet i rymden, ty de andra stjernorna togo föga notis om honom,
alldenstund han, sålänge de utfört sin ringdans på fästet, ansetts
såsom en Jordens förklarade kavaljer. Lyckligt inkommet i rummet,
tack vare gardinerna, dem Jenny glömt att åter draga till och som
räknas till förhängenas medgörliga och blundande, icke "förklädenas"
stundsamma familj, smög sig månskenet fram till tärnans bädd. Det
sade i sitt drabantaktiga hjerta något om det angenäma uti att stå
på vakt vid unga flickors bäddar, men kände sig liksom något sviket
i sin herres förhoppningar, ty ett hederligt månsken har inga sådana
för egen räkning, då det förgäfves sökte leta sig fram för att belysa
den slumrande ungmöns former. Dock voro de få partier af den hvilande
skönheten, som uppenbarades, af sådan art att till och med det i
sitt innersta väsende jungfruligt sinnade månskenet kunde lofva sin
herre och utsändare en herrlig skörd om det blott lyckats att lyfta
en liten flik af det omhölje, som dolde nu blott anade skatter. Den
ena armen var lagd under det vackra hufvudet, den andra hvilade
behagfull och till en del blottad på det litet undanskjutna täcket,
hvarvid tillika en skymt af den hvita, fint rundade axeln blef den
ifrige åskådarens belöning. Det silkeslena håret bildade omkring det
i ljuflig slummer näpet rodnande anletet en krans af mörka ringlar,
hvilka, liksom betagne af förtjusning öfver den lilla rosengård de
omslöto, stannat i sitt fritt böljande, lockiga svall. Ögat var
tillyckt, dess tindrande strålar lyste nu inåt, men en leende engel
hade förglömt sig på de purprade läpparnes friska bädd. Månskenet,
som såg detta, suckade öfver sin natur att blott vara ett sken. Så
högt dess ursprung än var och så oegennyttig dess karakter, nu hade
det dock velat vara en aldrig så liten smula jordisk verklighet,
ty det trodde förvisst att detta behöfdes för att riktigt kunna
uppfatta stundens behag. Och det stackars månskenet blef i hela sitt
okroppsliga väsende så närgånget längtande att -- Jenny slog upp sina
ögon. "Jag kan inte sofva för månskenets skull", sade hon och gled
lätt ur sin bädd, sköt de små fötterna i de nätta silkestofflorna,
och stod, med det mörka håret böljande öfver den hvita, tunna
nattdrägten, på golfvet just midt i månens sken. Men jorddrabanten
deruppe hade velat jubla högt af tillfredsställelse om han blott haft
röst dertill och det hänryckta skenet utgjöt nu hela sin glänsande
ljusflod öfver denna den tysta nattens tjusande uppenbarelse.
"Jag vill spela litet", sade Jenny och sväfvade lätt som en nattlig
syn till pianot, ur hvars tangenter de fina fingrarne snart
framlockade en liten tonverld af smältande ackorder. Och tanten sof
godt i rummet nästintill och drömde vid tonernas milda klang om sin
egen flydda ungdom och, hvem vet det, sin första och enda, kanske i
en för tidig graf bäddade kärlek. Men månen deruppe "på fästet blå",
der han med sitt blyga sken omfamnade den vackra pianisten, tänkte så
för sig: "Du förtjenar det, och jag hoppas, du hulda jordedotter, att
snart få lysa öfver din lyckliga bröllopsnatt."
Om nu Jenny anade till den ensamme himlavandrarens tankar, veta
vi icke, men hon lemnade snart pianot, tilldrog gardinerna i sitt
fönster i det hon vänligt nickade upp till månen och smög åter i sin
bädd.
"Nyss drömde jag halfvaken om Aina Ros och kusin Erik att de voro
förlofvade", sade hon och qväfde med fingret på den skälmska munnen
ett nästan hörbart skratt, "men nu vill jag riktigt sofva och drömma
en glad dröm om den bistre fennomanen."
Sådan var, vänliga läsarinna, Jenny Bertram, måhända en afbild af dig
sjelf.


16.
Två drömmar på en natt.

Vi lemnade vår vän Erik Stenrot på väg till Ojala, på hvars lilla,
men prydliga gårdsplan vi nu möta honom. Vi böra här anmärka att
Erik aldrig fallit på den tanken att hans kusin möjligtvis hyste
någon böjelse för Birger Ros. Ehuru bekantskapen i Skotland varit
ganska intim och Jenny synbarligen var intresserad af umgänget med
den allvarlige finnen och ofta nog tillbragt flera timmar med honom
utan annat sällskap än den beskedliga tant Agathas, så trodde dock
Erik att det endast var deltagandet för hans, det måste han medgifva,
högsinta planer och varma fosterlandskärlek, som fängslat den unga
flickans eldfängda själ. På tillvaron af en djupare känsla af
alldeles personlig natur kom han, såsom sagdt, icke ens att tänka och
om han tänkt derpå, så ansåg han sin kusin, något som icke vittnade
synnerligt förmånligt om hans menniskokännedom, för alltför --
_liflig_ att kunna fästa sig vid en sådan man som Ros. Att emellertid
Jenny ur hela djupet af sin rika själ älskade Ros har läsaren sett
och han skall äfven under berättelsens lopp erfara att den ädla
flickans kärlek icke inskränkte sig till en böjelse af det alldagliga
slaget.
"Ett egendomligt infall af Jenny, det här", mumlade Erik, "att så
der plötsligen utan vidare bosätta sig här i ödemarken, men jag
skall minsann utforska tant och skaffa mig ljus i den här något
besynnerliga..."
"Godmorgon Erik!" ljöd Jennys morgonfriska röst från den
granrisbeströdda förstuguqvisten, "det var snällt att du kom så
tidigt. Medan tant drar försorg om frukosten kunna vi göra en liten
promenad utåt den här sidan af fallet. Gif mig armen."
Erik följde uppmaningen och de beträdde en väg som ledde utmed
forsens venstra strand.
"Kan du tänka dig att dånet är vida svagare på den här sidan än på
den andra; här kan man tala utan att behöfva skrika", sade Jenny.
"Jaså", sade den tilltalade torrt, men inom sig tänkte han: "Hon
spelar sitt spel förgäfves; jag måste komma sanningen på spåren."
"Hvad tänker du på, Erik?" frågade Jenny vidare. "Se här ha vi en
liten paviljong, vi också. Tag plats och låt oss prata litet; tänd en
cigarr om du behagar."
"Minsann, goda Jenny", utbrast nu vår vän, "du tyckes taga vårt
plötsliga sammanträffande såsom en helt vanlig händelse; jag
åtminstone var alldeles oförberedd derpå."
"Men deremot inte jag, kusin Erik", genmälte vår lilla forsfröken,
"jag visste ganska väl att du skulle komma hit med Ros" -- hon
rodnade litet -- "och hans syster."
"Huru visste du det då? Aha, ja, af mina dagboksanteckningar, kan jag
förmoda. Men hvad i all verlden vill du göra här?"
"Gissa, mon cher, kanske har jag samma planer som du -- jag ämnar
måhända i likhet med dig..."
"Jenny!" afbröt den unge mannen och nu var det hans tur att rodna,
"hvad ämnar du i likhet med mig?"
"Jag skall till svar citera dina egna ord. Jag vill se huru en ung
nation går till väga då den arbetar uppå att grundlägga sin framtid."
"Du? Och det här vid Imatra?" utropade Erik.
"Ja, nästan lika bra som i Helsingfors' salonger, men _de_ finnas
också på min promemoria."
"Och derföre har du öfvertalat tant Agatha att hyra detta
landtställe? Jenny, goda, snälla Jenny, var nu ett ögonblick
allvarsam och bekänn att det blott var ett underligt infall af dig
att företaga denna resa. Tänk. hvad skola menniskorna i Stockholm
säga derom och vore det roligt om du i skämttidningarne finge läsa
hvarjehanda qvickheter om Jenny Bertram..."
"Vet du hvad, kusin Erik", afbröt den unga flickan helt allvarsam,
"jag börjar nästan tro att Jenny Bertram inte återvänder till
Stockholm."
Om Imatra plötsligen stannat i sitt lopp eller dess dån med ens
förstummats, lemnande rum åt en graflik tystnad, hade detta knappast
kunnat till den grad förvåna Erik, som dessa hans kusins ord nu
gjorde.
"Ämnar du kanske helt och hållet bosätta dig _här?"_ utropade han och
såg helt bestört ut.
"Det tror jag _inte"_ svarade Jenny lugnt. "Men hvartill dessa
frågor? Jag är här -- och du är ju också här. Jag forskar likväl inte
efter _hvarföre du_ är här."
"Ja, emedan du känner mina planer..."
"Dina planer -- vid Imatra, gode Erik? Vet du, till kunskap om dem
kan jag endast drömma mig -- och det har jag gjort i natt. Ja ja, jag
drömde verkligen i natt om dig och att vi voro..."
Ett muntert skratt afbröt fortsättningen.
"Vi voro?" upprepade Erik något orolig, "vi voro?"
"Hvad mer, kusin Erik!" inföll Jenny helt naivt, och stora
svettdroppar af ängslan frampressades på Eriks panna då hon med en
utomordentligt skalkaktig blick på honom fortfor: "Vi voro, hvad
jag länge förutsett skulle inträffa, vi voro, du och jag -- i
Helsingfors."
"Jaså, inte förlofvade!" sade Erik med lättadt hjerta för sig sjelf
men ansåg dock för tids- och platsenligast att något skarpt tilltala
sin kusin. Dessutom kände han sig i viss mon förnärmad genom det
gyckel Jenny uppenbart tillät sig med honom. Han sade derföre:
"Jag kan inte gilla dessa tokerier. Du vet att jag menar det
uppriktigt väl med dig och jag fruktar..."
"Nåväl Erik", föll den unga tärnan honom, plötsligt alldeles
allvarsam, i talet, "nåväl, jag vill då också uppriktigt berätta för
dig min underliga dröm i natt. Tänk sedan om mig hvad du vill."
"Berätta!" sade Erik icke utan en viss nyfikenhet.
"Vi voro i Helsingfors, du och jag, kusin", började Jenny, "och vi
befunno oss i ett stort sällskap. Der talades mycket om allehanda
allvarliga ting, om folkets rätt och nationalitet, om gammal och ny
kultur och andra stora lifsfrågor. Jag tyckte, i drömmen förstås, att
det var mycket uppbyggligt, i synnerhet då en af talarne med varm
vältalighet skildrade sitt ur seklerlång dvala uppvaknande folks
stora framtidsförhoppningar och tillika med varnande stämma hotade
med andligt beroende och undergång om detta folk skulle lita på
någonting annat, än sina egna krafter; men han sade att dessa krafter
voro två och att man icke behöfde misströsta om framgång ifall de
inginge en förening med hvarandra. Jag förstod nog att det var fråga
om det finska folket och dess ädla kamp för sitt andliga sjelfbestånd
och jag kände inom mig att den ena af de två verkande krafterna måste
ådagalägga mycken hängifven kärlek för den stora saken, och, väl icke
afsäga sig sina minnen, sin färg och sitt namn, men dock i viss mon
strida under den andres baner. Det var den svenska kraften, medan
det finska elementet deremot i fulla andedrag insöp det nya lifvet
och med väckt hopp gick sin framtid till mötes. Men der uppträdde
en annan talare och sade att bredvid det finska folket fanns, och
det just inom dess eget land, dess allra farligaste fiende. Denne
bar skepnaden af en vän, men var likväl genom hela sin ställning
i samhället så mäktig och framstående att han hotade qväfva det
egentliga folkets utveckling, och denne falske vän var det svenska
elementet i Finland. -- Då, Erik, vredgades jag och såg mig om efter
dig, ty jag hoppades att du skulle uppträda och med ett manligt ord
tillbakavisa beskyllningen om falskhet, men jag såg dig inte, och
då jag gick att söka dig, fann jag dig omsider i en krets af muntra
unga flickor, med hvilka du skämtsamt bytte ord om samma sak, för
hvilken derborta hjertan och hjernor glödde. Jag vände om och, man
är så underligt stark i drömmen, uppträdde sjelf inför den stora
församlingen och sade högt att jag skulle bevisa dem huru hjertligt
och uppriktigt svenskarne menade väl med Finland och att de båda
folken ingått ett evinnerligt fostbrödralag, som beseglats i hundrade
blodiga strider. De församlade männen bugade sig blott artigt leende,
men den förste talaren störtade ut och en underbar, oemotståndlig
makt förmådde mig att följa honom. Då jag kom ut befann jag mig i
en vacker trädgård och der såg jag dig gå arm i arm med ett ungt
fruntimmer. Jag förstod då att I voren förlofvade med hvarandra. Jag
vaknade."
Erik såg brydd ut, men Jenny fortfor, och vid det hon talade antog
hela hennes väsende ett sällsamt uttryck af inspiration:
"Jag inslumrade dock snart åter och en annan dröm framställde sig
för mig, helt olik den förra. Det var ett stort haf, på hvilket en
liten farkost sträfvade att uppnå en aflägsen ö. I den vackra slupen
befunno sig en roddare och jag, men vi förföljdes österifrån af ett
stort, hemskt vidunder. Roddaren var en stark man och skötte sina
åror med kraft och ifver, men som han rodde mycket starkare med
den högra än den venstra armen var det lätt att förutse att han, i
stället för att komma till målet, skulle ro förbi detsamma samt till
slut upphinnas af vidundret. Om han nu, för att få kosan ställd rätt
fram, icke ansträngde fulla kraften af sin högra arm, så saktades
åter farten -- och det mörka spöket österifrån var i raskt antågande.
Dystra tvifvel om framgång bemäktigade sig roddaren och jag led med
honom. Men då rann det mig i hågen att jag ju kunde hjelpa till på
den sidan der hjelp behöfdes. Hurtigt fattade jag en åra och gick
till verket. Vår färd gick nu rakt på den efterlängtade ön, hvilken
vi också uppnådde. Här stego vi i land och roddaren vände sig till
mig och sade: 'Stor tack för handräckningen; när två krafter förenas
medför det välsignelse, och som vi arbetat tillsammans i nödens stund
så torde vi väl också framdeles trifvas tillsammans.' Så skedde, och
vi bodde på ön i allsköns endrägt. Medan han plöjde åkern, skötte jag
om blomstergården. Hans kraft tröttnade aldrig, och jag tröttnade
aldrig att bereda honom glädje med mina blommor. Han var lika stolt
öfver mina blommor som jag öfver hans präktiga skördar. Och de
utländingar som besökte oss prisade vårt samlif såsom förnuftigt
och godt. Men vidundret lemnade oss i ro, ty, ehuru det gerna velat
uppsluka våra skördar, så kunde det å andra sidan icke riktigt
uthärda doftet af våra blommor. Likväl måste vi vara på vår vakt för
detsamma. Derföre, när den ena blundade väcktes han genast af den
andra. Det var ett lif, fullt af verksamhet och värde, ett sådant lif
som jag ville lefva för alltid. Och nu, Erik, får du tänka om mig
hvad du vill."
Så talade Jenny och den unge mannen svarade tankfull:
"Du har gifvit mig en sträng lexa, Jenny lilla, och du kan vara
öfvertygad derom att jag förstår de två drömmames dubbelmening. Men
säg mig nu", tillade han i något muntrare ton ehuru han dervid icke
kunde undertrycka en viss förlägenhet: "hvem var min vackra drömbrud
och hvem var roddaren, hvars tvifvelsmål om framgång du så lyckligt
häfde?"
"Bruden, kusin Erik", ljöd Jennys svar, "var inte jag och roddaren
till den aflägsna ön var inte du."
"Aha", utropade kusinen, som plötsligt fick ljus i saken, "hvad jag
länge varit blind!"
Med ett leende af det mildaste behag räckte Jenny honom handen och
sade:
"Låt det nu vara såsom det är och fråga inte vidare."
Hon steg upp, tog åter hans arm och de två kusinerna gingo under
tystnad hem.


17.
Mellanspel.

Då Jenny och Erik kommo fram till bostaden stod en ispänd, grönmålad
schäskärra på gården och tant Agatha skyndade emot dem, utropande:
"Ack, så bra att ni kom, i synnerhet, du Erik, välkommen, välkommen!
Vi ha, såsom du ser, fått alldeles oförväntade främmande, herr
länsman Salamander..."
"Smilander, om jag får be", inföll en herre som nu vände sig om och
helsade.
"Min systerson, ingeniör Stenrot", fortfor den gamla damen sin
presentation och tillade artigt: "Var så god och tag en liten
smörgås, sedan kan ju herr Sim... befallningsman för min systerson
utlägga sitt ärende, han förstår sig bättre på sådana saker än vi
fruntimmer."
"Vi administrativa tjenstemän", sade kronans myndige man, "böra
gå ordentligt tillväga; men", tillade han i en nedlåtande ton,
hvilken på det högsta förargade Erik, "men jag vill inte afslå fruns
inbjudning."
Fruntimren drogo sig tillbaka och herrarne satte sig till bordet, som
var dukadt i den rymliga förstuguqvisten.
"Godt bränvin, det här", inledde länsmannen, sedan han tagit sig en
sup, samtalet, "af Imatravärdens bästa kummin. Ja, ja, svenskarne
förstå sig på bränvin, det är bekant."
"Finnarne jemväl", svarade Erik torrt. "Hvad behagas? Öl eller
porter?"
"Porter!" utbrast Smilander plumpt. "Det var gentilt, det."
Frukosten intogs under nästan ömsesidig tystnad. Då den var afslutad
och Erik bjudit länsmannen en cigarr, sporde han höfligt:
"Och hvad förskaffar min tant äran af ert besök, herr befallningsman?"
"Ah -- ja -- hm, jag gjorde liksom bekantskap med damerna i går vid
fallet", genmälte Smilander, "och så ville jag i dag aflägga min
visit hos herrskapet. Är den äldre verkligen er tant, herr ingeniör,
eller är det bara såder som på resor brukas? Den yngre..."
"Herre!" utropade Erik, "säg mig kort och tydligt, hvad är ändamålet
med er visit?"
"Inte så het, min herre", sade nu den objudne gästen i myndig ton,
"vi administrativa tjenstemän måste ha noga reda uppå de främlingar
som komma hit till orten."
Erik rodnade af förtrytelse och afvägde just de uttryck, i hvilka
han skulle ge den pållugne mannen en tillrättavisning, då Jenny, som
af den ängsliga tanten fått höra anledningen till besöket, inträdde
från salen och, vändande sig till länsmannen, yttrade: "Är det fråga
om våra pass, så kunna vi dermed inte tjena nu, men vi skola skrifva
efter dem till Wiborg om herr Simlander önskar det?"
"Simlander", utbrast denne på ett föga höfligt sätt, "jag heter
Smilander och fordrar att herrskapet skall dokumentera sig, eftersom
ni ä' utländingar."
"Så mycket höfligare borde ni bemöta dem!" föll nu Erik något häftigt
i talet. "Herrn har ju hört att fruntimren äro min tant, fröken
Stråle, och min kusin, fröken Bertram, hvad vill herrn mera?"
"Stråle, Bertram?" återtog länsmannen förargad. "Och höflig kan jag
nog vara, om man visar mig tillbörlig respekt. Nå, den här saken
börjar se kinkig ut för er, skall jag säga. Är då den yngre inte den
äldres dotter?"
"Fröken Stråle är fröken Bertrams moster", svarade Erik häftigt och
steg upp. "Jag tycker det kan nu vara nog med förklaringar."
"Niin se puuhta kahtowa luulis, så den tror som från trädet glor
[finskt ordstäf], men se jag vill se passen, jag", menade länsmannen
och afslutade sin sats med en föga höfvisk hvissling.
"Jenny, gå in igen, jag ber", sade Erik med knappt återhållen vrede,
"så skall jag nog lära den här herrn litet folkvett."
"Folkvett?" skrek Smilander. "Jag skall säga munsjörn att vi
administrativa tjenstemän här i Finland inte låta hutla med oss.
Skaffa hit passen eller..."
"Se så, nu har min kusin lemnat oss och vi äro på tu man hand,
herre", afbröt Erik med bister uppsyn, "säg nu, hvad vill herrn
egentligen ha? Passen skall ni få se när de anländt från Wiborg."
"Hå, hå, var lagom stursk, herre. Hvar har han då sitt eget pass, hä?
Kan herrn dokumentera sig sjelf?"
"Jag vet inte med hvilken rättighet ni examinerar mig, herre, -- men
se der kommer, såsom kallad, någon som skall ge er administrativa
myndighet bättre besked än jag i denna sak. Halloh, Birger, stanna
för en liten stund din häst och stig af, jag ber."
Den sålunda anropade var vår vän Birger Ros. Han steg af hästen
och Erik, som gick honom till mötes, meddelade i korta ordalag det
bryderi, hvaruti fruntimren råkat. Ros log åt länsmannens enfaldiga
tjenstenit, såsom han kallade det, och nalkades med en höflig
helsning denne värdige personage, hvilken under tiden förfogat sig
till grinden och med synbart intresse tycktes betrakta den sist
ankomnes ridhäst.
"Ädelt kreatur, herr doktor", sade han sedan han besvarat Ros'
helsning.
"Åhja", menade denne, "men här är nu fråga om något annat."
"Jaså, hvad då?" sporde länsmannen i det han fortfor att noga
betrakta hästen.
"Jo", återtog Ros, "var god arrangera den här saken med passen. Jag
känner herrskapet, det är fröken Stråle och hennes systerdotter
fröken Bertram från Stockdolm."
"Ja, ja, men passen", sade länsmannen, denna gång dock i betydligt
höfligare ton än förut.
"Dem skall herrn få, så snart de anländt från Wiborg. Se så, var inte
vidlyftig nu, utan lemna herrskapet i fred. Jag känner fruntimren
från Stockholm och..."
"Hur f-n känner doktorn dem också? Alltså alldeles inte polskor --
det var dumt -- utan bara svenskor."
"Vackert så!" inföll Erik.
"Åhja vackra, men inte farliga, nå strunt då i passbestyret tills
vidare, fastän det var skada att det inte blef litet krångel utaf.
Hvad sägs emellertid om fyrahundra mark för kreaturet der? Skulle tro
att fyrahundra kontant ä' pengar för doktorn i dessa tider?"
"Hästen är inte till salu", svarade Ros torrt; "men var nu god och
kom med mig, jag har några andra affärer att göra upp med herr
Smilander."
"Resonabel och gentil, jag är alltid gentil och resonabel. Ber om min
komplimang till damerna. Åh, se der äro de. Adjö, mina damer, tag
inte illa upp besöket, men vi administrativa..." I detta ögonblick
körde drängen fram schäsen och fortsättningen afbröts. Ros, som
lofvat Erik att snart återkomma och redan en stund sutit i sadeln,
helsade vördnadsfullt fruntimren och lät sin muntra springare sätta
af i raskt traf. Länsmannen följde efter.
"Herr Ros ser bra ut till häst", anmärkte tant Agatha.
"En fulländad ryttare", menade Erik.
"Kommer du ihog", frågade Jenny skalkaktigt, "vår äfventyrliga ridt
från Inveloch Castle till Mount Nevis?"
"Ganska väl", genmälte kusinen muntert, "och jag minnes jemväl
återvägen då vi fingo tillbringa natten i ett bondvärdshus, alla tre
i ett rum, medan tant derborta i staden höll på att dö af ängslan.
Det var egentligen du och Ros, som med edra evinnerliga sidoutflykter
fördröjde hemfärden."
"Men det var roligt", sade Jenny tankfullt. "Tant glömde snart sin
öfverståndna ängslan och det var vid detta tillfälle vi egentligen
lärde känna Ros. Han var utmärkt intressant då han med sina
skildringar från Finland förkortade de ofrivilliga väntningstimmarne
under den stormiga natten. Och vid Loch Lomonds stränder, Erik,
kommer du ihåg hans djerfva fantasier om Finlands framtid?"
"Ja visst, Jenny", svarade denne smått ironiskt, "och den höga
klippan, i hvilken Ros, med ögonskenlig fara för sitt lif, högg
in bokstäfverna J.B., tvåhundra fot öfver vattenytan, samt huru
förlägen han blef då jag påstod att hans B på afstånd såg ut som ett
R..."
"Och ditt melodiska flöjtspel sedan", afbröt Jenny honom, "den der
vackra sommarqvällen!"
"Jaså, då ni lemnade mig ensam på stranden, medan ni rodde omkring på
sjön. Ja, ja, Jenny", tillade Erik, "jag börjar kunna tyda drömmar,
åtminstone sådana som handla om sjöar och båtar och så vidare."
En blick af Jenny, en af de der underliga blickarne igen, tystade
talaren och samtalet antog snart en mera likgiltig riktning. Erik
förtäljde om sina reseintryck från sin tur genom Finland. Efter
vid pass två timmar återkom Birger Ros. Men visiten blef endast
kort. Affärer af vigt fordrade hans snara hemkomst, posten måste
expedieras, med mera. Det oaktadt framställdes vördsamt och upptogs
vänligt en inbjudning från Aina och tant Betty (ty äfven Birger och
hans syster hade en gammal tant, det passar så bra i berättelsen)
att tillbringa hela den följande dagen på Muistola, då Erik äfven
skulle medtaga sina saker och tills vidare uppslå sitt högqvarter hos
sin finske vän. Sålunda var allt väl arrangeradt för den närmaste
framtiden.


18.
Idylliskt lif.

För Birger Ros begynte en tid af mycken verksamhet. Reparationer å
mangård och ladugård samt åkerbruksarbeten utan all ända togo hans
omsorger i fullt anspråk. Icke alltid lätt häfda affärsbekymmer
undanträngde för en tid nästan alla högre flygande tankar --
en hvila för hans själ som tycktes bekomma honom synnerligen
bra. Åtminstone gaf blekheten på hans kind småningom rum för en
friskare färg och ögat blixtrade åter af lefnadslust och medveten
inre kraft. Huruvida den nästan dagligen återkommande åsynen af
Jenny Bertram jemväl bidrog till denna fördelaktiga förändring i
den unge Muistolaherrns yttre utseende, lemna vi dock osagdt. I
alla fall utöfvade den helsosamma praktiska verksamheten, såsom
vanligtvis hos kraftfulla naturer, ett välgörande inflytande på
honom. För de öfriga medlemmarne i vår lilla krets af bekanta vid
Wuoksens strand antogo förhållandena också rätt angenäma former.
Tant Agatha och den fryntliga tant Betty blefvo mycket snart goda
vänner, och som den tiden var inne då "bär insyltas och safter
beredas", en konst, hvari tant Betty icke hade sin like i hela
trakten, så befann sig den vänliga tant Agatha snart åter försatt
i de tider då hon såsom blomstrande prostdotter skötte hushållet
för sin salig fader, kyrkoherden i N. församling i Jemtland. Lilla
kaffepannan illustrerade för- och eftermiddagar de sträfsamma gamla
damernas köksbestyr, och till ett litet parti "mariage" om qvällen
hade den artige Erik förskaffat kort åt de två tanterna, såväl
den "verkliga", hvilken ibland tog sig friheten att litet "banna
upp" honom för hans pojkstreck, som ock den "präktiga" tant Betty,
hvars förklarade gullgosse den muntre svensken inom ett par dagar
blifvit. De gamla spelade alltså mariage, medan de unga damerna
promenerade och musicerade på Ojala samt musicerade och promenerade
på Muistola, troget biträdde af den outtröttligt beställsamme Erik.
Ros var sällan ledig utom om qvällarne, då han ibland kunde vara
ganska underhållande i sitt samtal, och Jenny företog någon gång om
dagarne långa ridfärder helt allena, troligen, vi förmoda det, för
att begrunda allt hvad hon fått höra så intressant framställt qvällen
förut. En följd häraf blef att Aina och Erik ganska ofta uteslutande
voro hänvisade till hvarandras sällskap, hvilket förhållande alldeles
icke tycktes framkalla någon ledsnad hos dem.
Sålunda förflöto ett par veckor af Augusti månad i mycken trefnad
och allsköns ro. September månad inträdde och väderleken började
bli ombytlig. Lifvet inom hus fick nu företräde framför det i skog
och mark. Qvällarne blefvo nu längre och promenaderna kortare. Aina
började tala om den instundande skolterminen och Jenny kunde icke
dölja ett visst intresse för den blott två gånger i veckan ankommande
posten. Hon väntade måhända någon underrättelse af vigt, ty äfven
unga flickor kunna någongång föra en innehållsdiger brefvexling.
Erik var i allmänhet densamme som förut, utom att han stundom såg
helt djupsinnig ut, och hans kusin förklarade att han antingen
förde en dagbok eller skref vers. Han delade Jennys otålighet när
postdagen stundade, och man hade anmärkt att han skrifvit flera
bref till Stockholm. Nyss hade han erhållit ett bref derifrån,
hvilket synbarligen bragte honom i det yppersta lynne. Den dag detta
inträffat, var Ojalaherrskapet om qvällen på besök hos den Ros'ka
familjen. Tant Agatha, som fått del af innehållet i Eriks bref,
strålade af förnöjelse och stolthet samt kastade betydelsefulla
blickar på Jenny, hvilka denna icke förstod eller icke låtsade förstå.
Det lilla sällskapet satt församladt omkring thebordet då Ros, efter
att ha vexlat en leende blick med Erik, hviskade något till tant
Betty, som derefter mycket förvånad lemnade rummet för att dock snart