En sommarsaga från Finland - 2

Total number of words is 4396
Total number of unique words is 1662
28.1 of words are in the 2000 most common words
39.1 of words are in the 5000 most common words
43.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
frågade Ros sarkastigt. "Men se der", fortfor han och utpekade med
handen en vidlyftig skärgård, imot hvilken de styrde kurs, "de
der öarne tillhöra Finland, det är Åland, -- nåväl, huru många af
dess sextontusen invånare tror du förstå ett enda ord finska? Var
öfvertygad derom, inte många hundra, och alla, jag säger alla,
förklara att de inte äro finnar och skulle blygas", tillade han
kallt, "att anses för sådana."
"Åland är ett undantag", genmälte Erik, "och ett undantag gör inte
regeln. Hos oss kalla sig också Gotlands invånare inte svenskar, utan
gotländingar."
"Du misstager dig betydligt, broder Erik", svarade Ros med ett
bittert leende, "gotländingarne _äro_ dock svenskar, men åländingarne
äro verkligen inte finnar, de äro svenskar..."
"Nå, så låt dem då i Guds namn vara svenskar, de äro ju i alla fall
finska undersåter, dessa högvigtiga sextontusen åländingar", inföll
Erik skrattande.
"Ja, men", återtog Ros, "nyländingarne och en del österbottningar
äro också svenskar och hvad som vill säga vida mera än dessa par
hundratusen menniskor, det är, att en ganska stor del af de så
kallade 'bildade klasserna' jemväl är och ännu mera anser sig vara
af svensk härkomst. Svenskan är i alla fall deras modersmål. Och",
tillade han dystert, "säg mig då, broder, hvad återstår såsom genuint
finskt?"
"De djupa lederna!" utropade svensken med värma.
"De djupa lederna", återtog finnen i nästan skärande ton, "de _djupa
lederna_ under svensk eller svenskfinsk _ledning_. Ha, ha! -- hvad
äro dessa svenskfinnar, som tro och påstå att de inom sin klass ha
sammanfört all landets, hela folkets intelligens? En ädlare race
kanske? Ve min tunga, som ens uttalat ett sådant ord! Våld och list!
De ha öfverväldigat oss i sömnen och nu sitta dvergarne mysande,
ja hånleende på den fjettrade folkresens skuldror, -- men en gång
skall en annan tid komma och ur den nu sömndruckna massan skola
andar framgå som, utjemnande historiens orättvisor, skola rycka
kulturens, bildningens banér ur fåtalets klor och återställa det i
den rättmätige ärfvingens hand. Och då, först då skall man kunna tala
om ett verkligt Finland. 'Svenskheten' skall icke mera beherrska vårt
land, bort derföre, bort! med alla half-finnar och svensk-finnar. Vi
skola bli ett enda och enigt folk."
Ros tystnade och afiägsnade sig hastigt åt fören. Det låg något i
hans ansigtsuttryck liksom skulle han lia ångrat hvad han yttrat,
men ännu känna sig alltför upprörd att vilja eller kunna återtaga
sina ord. Erik Stenrot blef förvånad öfver detta sällsamma utbrott af
nationel bitterhet. Men han ansåg, vid mognare eftertanke, hela det
om en viss hätskhet vittnande utfallet, blott såsom en öfvergående
yttring af en något kittslig nationalfåfänga, som kände sig sårad
till och med deraf att se sig tvungen erkänna imottagandet af goda
gåfvor från en annan nation, med hvilken det finska folket likväl
i flera århundraden lefvat i trogen endrägt samt villigt delat
både lust och nöd. Han uttalade för sig sjelf i all tysthet den
förhoppningen att icke alla fennomaner, en benämning hvilken han
för öfrigt ogillade, skulle vara lika "vilda" som denne hans äldste
finske vän nu visat sig vara -- och han blef rätt glad då han efter
en stunds förlopp såg Ros återvända och med molnfri blick nalkas
honom.
"Det var ett föga gästfritt välkommen, min gode svenske vän och
broder, de der orden jag nyss yttrade", sade Ros. "Se så, kom,
låt oss dricka ett glas svensk punsch tillsammans! Jag helsar dig
hjertligt välkommen på gamla Suomis bölja, skål!"
Glasen klingade och snart var all bitterhet försvunnen ur de två
vännernas hjertan och samtal. Ros meddelade den uppmärksamme Erik
flera värderika, ofta äfven rätt pikanta upplysningar om ställ
ningar och förhållanden i Finland, hvarvid den i vissa kretsar sig
utbildande byråkratiska andan ingalunda förblef onäpst. Men ett visst
svårmod tycktes dock hvila öfver den unge finnens hela väsende, så
själfullt och ofta snillrikt hans samtal än var.
Imellertid plaskade den ståtliga "Aura" fram genom den åländska och
åbolänska skärgården och uppnådde den gamla Aurastaden Abo. Med ett
visst allvar i sin för öfrigt glada sinnesstämning beträdde Erik
Stenrot för första gången i sitt lif denna historiskt minnesvärda, nu
för Sverge i yttre afseende förlorade mark.


5.
Finska paralleler.

Vi förbigå alldeles Eriks korta vistelse i Abo, hvilken stad
han hade för afsigt att egna mera uppmärksamhet på sin återresa
till hemlandet, och följa honom der han nu fortsätter resan till
Helsingfors, dit hans håg också mest stod. Der skulle han ju med
ens försättas i sjelfva medelpunkten af det offentliga lifvet i
Finland och der ansåg han sig allra bäst kunna lägga grunden till
sina studier om och öfver brödrafolkets senaste utveckling. Han
tillsporde sin vän Ros härom och uttalade den förhoppning att denne
skulle införa honom i några litterära kretsar, såsom varande de
sidor af det allmänna lifvet der han tydligast och klarast finge
se det allmänna tänkesättet afspegla sig, i synnerhet hvad den för
Finland egendomliga dualismen imellan det svenska och det finska
folk-elementet vidkom. Men Ros' svar utföll till en del imot hans
förmodan.
"Jag skall med nöje", sade denne, "presentera dig för några af våra
framstående personligheter, såvida jag är bekant med dem och de
vistas i Helsingfors, men utan ringaste afseende på hvilket parti de
tillhöra eller om de öfver hufvud taget alls tillhöra någon bestämd
riktning. Om du från början blefve införd i vissa litterära, hos
oss ofta äfven qvasipolitiska kretsar, så skulle måhända det första
intrycket utöfva ett afgörande inflytande på din lifliga själ. Må
du sjelf välja, ty hvardera sidan har ganska aktningsvärda förmågor
att förete. Du skall säkerligen träffa mera värme och entusiasm hos
medlemmarne af det specielt finska partiet, hvilket också är vida
talrikare om man nämligen räknar dertill hela den stora kohorten af
egentligen principlöst folk, men som gerna flyter med strömmen. Detta
parti har i sig upptagit, bredvid män med verkligt snille, äfven
en mängd medelmåttiga förmågor, som på fosterlandskärlekens breda
och tålmodiga basis ha lätt att bringa rökelseoffer åt sin fåfänga,
emedan de i allmänhet icke ha att befara en nagelfarande kritik
och röna stort undseende för sina, såsom det heter, i alla fall
välmenta produktioner, -- en för öfrigt ganska vanlig och äfven lätt
förklarlig företeelse, i synnerhet på det litterära arbetets område,
hos unga eller hittills på ett eller annat sätt undertryckta och
förbisedda nationaliteter. På ett sådant sätt är det jemförelsevis
lätt att skära lagrar. I följd häraf räknar nu vårt finska parti
ett antal författare och litteratörer, hvilka skulle göra mera
gagn om de till exempel skulle egna sina krafter uteslutande åt
folkundervisningen och söka förvärfva sig de kunskaper som erfordras
för detta högvigtiga kall, i stället för att äflas med egna
produktioner och öda sin tid på klumpfingrade bardalekar och en med
föga uddhvassa vapen förd polemik, der elakhet får ersätta qvickhet
och simpel grofhet skall föreställa frimodighet. Du ser häraf att jag
dömer strängt öfver det parti jag sjelf allmänt anses tillhöra, men
dem man älskar dem agar man."
"A andra sidan åter", fortfor Ros och hans ton antog en något
försmädlig skärpa, "skall du i det svensk-finska lägret finna
flera ganska intelligenta personligheter som, eleganta så väl i
sitt yttre som ock i sitt inre, icke utan en viss anstrykning af
kosmopolitism, se sakerna, om jag så får uttrycka mig, _un peu en
gros_, och hvilka, det medger jag, på sitt sätt äro goda patrioter,
men som antingen icke eftersträfva eller till och med le åt ett
specielt finskt Finland. De äro dugtiga kämpar för allt hvad frihet
och rätt och socialt framåtskridande heter, men", och talaren blef
mera lifvad, "de brista i den sanna fosterlandskärlekens förnämsta
trosartikel: nationalitetsprincipen. De framställa såsom sitt ideal
ett dimdunkligt, dualistiskt fantom, ett mellanting af en finsk stat
med svensk kultur, en historisk orimlighet, snarlik en stark finsk
hufvudskalle med svensk hjerna uti. Detta politiska hjernspöke tro de
ha sig anvisadt en viss mission i nordens framtidshistoria. Måhända
hägrar också för deras inbillning i fantastiska konturer något slags
union med de skandinaviska länderna -- en alltigenom oklar skapelse
af de svenska sympatier som genomtränga dem och från hvilka de icke
kunna eller ens vilja frigöra sig. Jag högaktar flera af deras ledare
personligen, men jag beklagar deras ståndpunkt, ty ett uteslutande
finskt Finland är en tanke som de icke kunna fatta."
"Och kan du sjelf, broder Birger", inföll Erik, "fullt klart fatta
tanken om ett uteslutande finskt Finland?"
"Sjelfva tanken står klar för min själ", svarade entusiasten med
blixtrande öga, "och det är just på de 'djupa lederna', såsom du
kallat dem, som denna tanke stöder sig. Det är den enda förnuftiga
utgångspunkt för att grundlägga Finlands framtid, men", och den
stolta blicken sänkte sig och han tillade i tviflarens dofva ton --
"men förverkligandet af denna höga tanke har ännu hvarken funnit sin
man, eller ens sina män, ja knappast ett..." han tystnade tvärt och
en dyster skugga gick öfver de manliga dragen. Erik räckte sin vän
handen och tryckte den stillatigande, men inom sig tänkte han: "Han
vågar icke säga det bittra ordet rent ut, det ordet att den stora
framtidstanken ännu icke funnit för sig ett moget folk, i stånd att
af egen drift och kraft ensamt fortsätta och befästa det påbegynta
verket." Så tänkte den unge svensken, men samtalet intresserade honom
djupt och han ville icke låta detsamma falla. Han yttrade derföre
efter en liten paus i frågande form: "Och det ryska inflytandet,
fruktar du inte det?" Ros kastade en lång blick på sin vän. Slutligen
sade han i lugn ton, och det lät som en liknelse, följande ord:
"Du har manat fram en ny demon i vårt samtal, bror Erik, men jag
bekänner uppriktigt att jag inte så mycket fruktar djefvulen utom,
som djefvulen inom mig, min egen svaghet, disharmonien i min egen
öfvertygelse. Jag tror att min sak är sann och min vilja god, men min
tro är dock inte så stark att den kan förflytta hälleberg. Jag tror
att det finska folkelementet inträdt i en helsosam jäsningsprocess,
men tviflets djefvul inom mig hviskar att hela denna process skall
förkolna i sig sjelf, om inte en liten tillsats af ett främmande
element bereder de bundna andarne tillfälle att utveckla sin
inneboende kraft."
"Och", utropade Erik med värma, "för att fortsätta din liknelse,
denna ovilkorligen nödvändiga lilla tillsats är -- var man, min
finske vän -- och säg rent ut, är..."
"Är den olyckliga och dock trefaldt välsignade svenska surdegen i
Finland!" utbrast Ros häftigt, "men jag vill stå i egna skor och
på egen botten och bortvisar stolt alla gåfvor. 'Bättre att i eget
land dricka vatten ur näfverrifva, än i främmande land dricka öl ur
krus!'" [Ur finska nationaldikten "Kalevala"]
"Manligt taladt, bror Birger", genmälte Erik med ett vänligt leende,
"men antagom nu, med hänsyn till vår snabbt framåtilande tid, att
det är skridskor och inte genuina näfverskor du behöfver, är det inte
då bra att ha en smula svenskt bildningsstål i dem, så att du inte
faller pladask ned på den hala ryss-is hvilken du måste öfverskrida
för att verkligen komma på egen, finsk botten?"
Ros måste ofrivilligt skratta åt den skämtsamme vännens sätt att söka
skingra hans mörka tankar.
"Du skrattar?" utropade Erik med låtsad förvåning, "och jag som
trodde att fennomaner och läsare alldeles glömt bort att skratta."
"Din sammanställning, bror Erik, är mera träffande än du kanske sjelf
anar. Fennomaner och läsare ha verkligen den inbördes likheten att
hvardera i många fall äro blinde ifrare, men de _söka_ åtminstone
sanningen och äro inte ljumma anhängare af sin sak."
"Går likheten så långt", frågade Erik klipskt, "att fennomanien
liksom läseriet i sitt läger räknar talrika qvinliga medlemmar?"
"Vänta du!" svarade Ros ovanligt muntert och ett skälmskt leende gick
såsom en ljusglimt öfver det nu dubbelt intressanta ansigtet samt
tillät en alldeles ny inblick i den unge mannens karakter, "vänta
du, det der fordrar hämnd. Efter du så vill, skall jag införa dig i
åtminstone _en_ sällskapskrets med bestämd färg."
"Bestående af idel fennomaner?" sporde Erik med komisk fruktan. "De
taga kanske hufvudet af mig, arme svensk?"
"Säg hellre måhända -- hjertat", svarade vännen, "jag lofvar
presentera dig i en liten krets af fennomanskor."
"Hvad behagas?" utropade svensken, verkligen förvånad. "Fennomanskor!
Huru se de ut?"
"Jo", sade Ros, "de likna, såsom Runeberg säger: 'ett smultron, vuxet
i skuggan'. Men få se om de skola finna nåd inför dina i den vägen
af för mycket ljus bortskämda ögon, ty de svenska fruntimren äro i
sanning de mest intagande qvinnor i verlden..."
Här tystnade talaren och vände sig bort, en plötslig blekhet
efterträdde det nyss ännu glada uttrycket i hans ansigte.
"Du vill föra mig i en krets af finska trollqvinnor, skalk!" utropade
Erik skrattande, "du lägger ut en snara för mig, men jag säger med
den svenske skalden:
"'Den höge yngling sade
Ett ord och snaran brast.'
"Jag är ju, enligt stadssqvallret, så godt som förlofvad, ehuru mig
sjelf ohördan."
"Med hvem?" utbrast Ros häftigt i det han dock fortfarande vände
ansigtet åt sjön.
"Har ingen fara ännu", ljöd Eriks svar; "bara prat, ingen sanning,
det vet jag väl sjelf bäst. _Hon_ vill säkert inte ha mig och jag
förspörjer ingen lust att allaredan gifta mig."
"Men hvem vore då den lyckliga?" frågade Ros åter.
"Den lyckliga?" utbrast Erik: "Javäl, så lycklig som skönhet
och ett godt hufvud kunna göra en sjelfrådig trollslända till
flicka -- det är den rika arftagerskan, resenärskan, svärmerskan,
tjuserskan, gud-vet-allt-hvädskan, och vore hon i Finland, säkert
också fennomanskan, med få ord ingen annan, än min näpna kusin Jenny
Bertram, med hvilken juvel ett välvilligt rykte..., men kors hvad
felas dig? Du är ju alldeles hvitgrå i ansigtet, jag tror minsann att
du är sjösjuk..."
"Jag tror, jag går i min koj", mumlade Ros och nästan vacklade fram
till kajutdörren.
"Den Jenny", sade Erik förtretad för sig sjelf, "hon spelar mig då
alltjemt något spratt, till och med sig sjelf ovetande. Nu blir
just vid nämnandet af hennes namn den der kamraten sjösjuk. Fatalt!
Och jag som redan hade fått den kalla finnen halfvärmd. Det minsta
jag räknade uppå vår ett namngifvande af de förnämsta skönheterna
i Helsingfors. Jag hoppas likväl att bara vi komma fram, jag ändå
äfven utan katalog skall få rätt på någon del af herrligheten.
Fennomanskor -- och 'ett smultron, vuxet i skuggan' -- ganska bra,
men jag skall minsann göra allt mitt till att öfver de der finska
smultronen utgjuta hela det briljanta solljuset af min stockholmska
konversation. Det blir kanske rätt pikant till slut. Kypare,
sodavatten och ett glas punsch!"


6.
En helsning från Finland.

Vi befinna oss åter i Stockholm. Tant Agatha och fröken Jenny sitta
vid sitt morgonkaffe; då ringer postbudet och kammarjungfrun lemnar
fram ett bref med utländsk poststämpel.
"Minsann, från Erik!" sade Jenny, sedan hon brutit detsamma och
flygtigt sett på stilen. "Vill tant höra på, så skall jag läsa upp
hvad den gunstige herrn har att förmäla från Finland'?"
"Men om der kanske förekomma några hemligheter... så..."
"Åhnej", svarade Jenny leende, "jag har inga hemligheter med kusin
Erik, fast jag tycker bra om honom."
Och hon uppläste följande skrifvelse.
_Erik Stenrot till Jenny Bertram_.
Helsingfors, 15 Juli 1864.
Min skälmska kusin!
1 den förmodan att du ännu icke anträdt din "inkognito-resa"
sänder jag dig dessa rader, hvilka, jag hoppas det, skola finna
tant och dig sittande i allsköns välbefinnande i er vackra våning
vid Drottninggatan i det oförlikneliga Stockholm.
Ja, jag är nu i Finland och i dess glada hufvudstad Helsingfors,
som är en vacker och prydlig stad med breda gator, stora torg
och präktiga promenader samt ett starkt tycke af ungdomlighet i
hela sin fysionomi, hvilken icke kan förfela att göra intryck på
hvarje, i synnerhet sjövägen ankommande, resande; men mera härom
då jag åter befinner mig på hemlandets jord och, sittande i den
beqväma gungstolen i edert så kallade hvardagsrum, kan kasta en
lugn återblick på mina reseminnen, hvilka sannolikt skola bli
ganska angenäma. Jag har också allaredan börjat föra en dagbok,
för att ha en ledtråd för minnet då jag i framtiden någon gång
vill återupplifva de mångfaldiga intryck min själ här rönt.
Såsom du vet reste jag hitöfver för att studera det "nya lifvet"
i vårt gamla kära Finland. Dessa mina tillämnade studier ha
blifvit inledda på ett ganska egendomligt sätt och jag befarar
högeligen att de i många afseenden skola erbjuda stora luckor,
medan åter vissa andra partier komma att intaga ett måhända
alltför framstående rum.
Jag vet icke om det var dig bekant att vår gemensamme vän från
de skotska högländerna, den intressante finnen Birger Ros, som
någon tid vistats i Stockholm men icke kunde förmås att besöka
tant Agatha och dig, var min reskamrat hit. Nåväl, han är lika
originel som förut och jag har till och med trott mig märka att
ett visst oförklarligt svårmod hvilar öfver hela hans väsende.
Åtminstone äro hans kinder nu betydligt mera bleka än de voro
bruna då vi tillsammans med honom gjorde våra bergvandringar
i Skotland. Huru det nu än må vara, så spelar imellertid
Ros en stor roll i den korta historien om de två veckor jag
allaredan vistats i Helsingfors. Han, som åtnjuter mycket
anseende härstädes, har presenterat mig för en mängd litterära
notabiliteter och jag kunde ibland mina nya bekantskaper här
anföra äfven i Sverge välklingande namn, men sparar äfven detta
till framdeles och nämner blott att jag på mycket vänskaplig fot
umgås såväl med flera framstående medlemmar af det svenskfinska
intelligenspartiet, som ock ledarne af den stora fennomanska
falangen, hvilken med all makt sträfvar att arbeta sig upp till
samhällets höjder. Detta partis gamle hjelte, den välbekante
Johan Vilhelm Snellman, innehar också allaredan ett ganska högt
embete; han är nämligen chef för finansväsendet i Finland,
hvilket, i förbigående nämdt, lär vara i godt skick. Utom dessa
nöjsamma men främst dock för mina studier nyttiga bekantskaper
har jag att tacka vännen Ros äfven för några andra som äro
alldeles förtjusande. Hvem kunde tro det "fattiga Finland" om
sådana skatter! Du som har ett godt hufvud kan väl gissa att jag
här menar de finska fruntimren. O, de äro hänförande! Och när de
framsjunga sin i alla fall ganska korrekta svenska, låter det
rätt pikant och man tror sig vara på sirenernas ö. Ja, nu kan
jag förstå hvarföre hjelten Lemminkäinen i Kalevala-dikten så
länge qvardröjde på den af sköna ungmor bebodda ön, fängslad i
deras krets liksom genom en trollmakt. Såsom du ser börjar jag
redan göra mig hemmastadd i den finska folkpoesien, men så har
jag också lärarinnor som icke allenast med ord, utan äfven med
af inspiration strålande blickar för mig förklara det finska
språkets skönheter. Du må le, men hvad jag säger är på sätt och
vis bokstaflig sanning. Mig har nämligen vederfarits det gästvän
lighetens ynnestbevis att erhålla tillträde till en klubb af
-- fennomanskor. Har du någonsin i Stockholm, Kjöbenhavn eller
Kristiania hört talas om något sällskap af _fornnordiskor_,
hvilka beslutit att vid sina sammankomster endast tala sitt lands
ursprungliga folkspråk? I detta afseende har den finska bildade
qvinnan ådagalagt större energi. I den klubb, jag omnämt, tala
nämligen alla medlemmarne uteslutande blott finska med hvarandra.
[Faktiskt. Detta sällskap eger ännu i dag (1872) bestånd i
Helsingfors.] Herrar äro ingalunda uteslutne från sällskapet,
men jag för min del ger företräde åt de qvinliga medlemmarne.
Jag skall försöka beskrifva mitt något komiska första inträde i
denna krets af entusiastiska förtjusarinnor. Ros hade skämtvis
lofvat införa mig i en krets af "fennomanskor", men jag tog
honom på ordet och en vacker onsdagsafton begåfvo vi oss af till
församlingslokalen. Jag fick vänta en liten stund i ett yttre
rum, sedan åtföljde jag Ros till en väl upplyst, enkel salong der
ett talrikt sällskap fruntimmer och herrar var församladt. De
på finska muntert samtalande grupperna gåfvo, artigt besvarande
mina helsningar, leende plats åt oss, der vi framträdde till
ordföranden för qvällen, professorskan Z., för hvilken jag
presenterades. Det var en fin och behaglig företeelse, den vackra
professorskan. Hon höjde sin lilla, fennomanska presidentklubba,
slog ett lätt slag på bordet och höll på finska språket ett litet
tal af, såsom jag sedan fick veta, ungefär följande innehåll:
"Som den för henne nyss presenterade herr Erik Stenrot ('Eero
Kivijuuri' lät mitt fennomanska namn) önskade bli i sällskapet
upptagen, men den ärade gästen från Sverge ännu icke var mäktig
finska språket, så ville hon hemställa till medlemmarne, huruvida
det icke för denna afton skulle tillåtas att i samtal med honom
begagna sig af svenska språket; dock skulle detta medgifvande",
tillade hon skälmskt, "endast gälla föreningens qvinliga
medlemmar. Den som bifaller härtill upplyfte handen."
Ett allmänt bifallssorl följde och under muntert skratt upplyftes
en mängd täcka händer rakt i höjden. Jag tror nästan, förlåt mig
Jenny, att somliga unga damer voterade med båda händerna. Den
intagande professorskan meddelade mig nu leende att herrarne
derföre blifvit uteslutne från rättigheten att tala svenska,
emedan fruntimren, åtminstone den ena qvällen ville allena få
disponera öfver den välkomne svenske gästen.
Sådant var mitt inträde i den helsingforsska societeten.
Jag innesluter här några blad ur min dagbok, hvilka jag icke ens
hunnit genomläsa. Ursäkta derföre stilens vårdslöshet. Jag tror
dagboken börjar med tredje dagen af min härvaro. Helsa tant och
lef väl. Eder _Erik_.
_P.S._
Aina Ros är ovilkorligen ett af de intelligentaste fruntimmer jag
sett. Hon är utmärkt vacker och lika munter som hennes bror är
allvarlig.
* * * * *
Jenny slutade läsningen af brefvet, men gömde "dagboken" till lektyr
för sin egen räkning.
"Men det är ju oförsvarligt, Jenny lilla", utbrast tant Agatha, "han
talar ju bara om den der Ros och sina finskor i hela brefvet. Har han
då alldeles glömt bort dig? Men vänta bara, jag skall skrifva till
honom en epistel, jag, och..."
"För all del, snälla tant, låt bli det", afbröt Jenny och försjönk
såsom det tycktes i djupa tankar. Det var väl ändå något i det der
brefvet som smärtade den unga damen, men denna sinnesstämning räckte
åtminstone till det yttre icke länge.
"Sade inte morbror Stråle i går att alla mina papper och vexlarne äro
i ordning?" frågade Jenny.
"Ja, kära du", sade den beskedliga tanten, "och vi kunna resa när som
helst. Jag följer, vet du, denna gång riktigt gerna med."
"Nåväl tant, då resa vi i morgon", blef Jennys bestämda svar.
Tanten nickade tyst bifall; hon var van att följa sin kanske något
nyckfulla, men i alla fall mycket älskvärda systerdotters vilja. --
Innan hon gick till hvila framtog Jenny Eriks dagboksanteckningar
och läste dem icke utan intresse. Vi meddela desamma våra läsare här
straxt nedanföre.


7.
Om fennomanskor och fennomaner.
(Dagboksanteckningar af en svensk.)

Helsingfors, 1 Juli kl. 12 på natten.
Hemkommen från min första fennomanska soirée försökte jag visserligen
att genast gå till hvila, men detta var mig omöjligt. Jag har
derföre beslutit att _arbeta_. Detta kommer väl kanske att i någon
mån förvåna min värde bolagskamrat, filosofie och juris utriusque
doktorn Birger Ros, men han blir säkerligen icke nyfiken af att få
del af hvad jag författar. Medan han nu sitter i sitt eget rum,
tänder jag en cigarr i afsigt att en stund promenera i salen och
sedan jag lyckats samla och någorlunda ordna mina minnen anförtro
desamma åt papperet. -- Att företaga detta göromål just nu anser
jag mig vara skyldig min vackra kusin Jenny, på hvilken jag icke
tänkt hela qvällen och som ännu icke erhållit något bref af mig och
icke heller erhåller ett sådant förr än jag blifvit förtrognare
med lifvet i den finska hufvudstaden. Men hvem kan undra derpå,
då man inom så kort tid blifvit bekant med så många jordiska
englar, som i synnerhet fallet i qväll varit med mig. Då jag
presenterades för de unga damerna nedböljade i ljufligt klingande
namnkaskader skönhetens välsignelse öfver mig: Hanna och Anna;
Lilly, Inga och Ellen: Laura, Olga och kanske betydelsefullast af
alla, ditt blida namn, Aina Ros. [Aina betydet på finska: alltid].
Glömd var i eder närhet min allvarliga föresats att söka bekämpa
det finsk-finska partiets afvoghet mot det svenska elementet, en
afvoghet som tydligt nog genomskimrade några af herrarnes ofta
trumpna artighetsbetygelser. Glömd var hvarje sådan föresats i qväll,
ty tjusande var din sång, mörkögda österbottniska Inga, och mitt
hjerta fylldes af nattviolsdoft, milda Hanna, vid din drömmande,
tavastländska blick. Laura, ditt själfulla leende kom mig att glömma
det finska klubbekrigets herrehat och din syster Ellen var som en
treflig saga af Topelius, der lyckligtvis sluttillämpningen var
bortglömd. Jag förlät Yrjö Koskinen [professor Georg Forsmans antagna
finska namn] hans senaste utfall mot "svenskheten", då du talade
om Saimasjöns under, blåögda berätterska Anna, och ehuru jag blott
flyktigt såg dig, blomma från Ladogas fjerran strand, svärmiskt
smäktande Olga, så vacklade dock min tro att det sköna har sitt enda
hemland i vester. Slutligen satte Kuopiotärnan Lilly kronan på ert
finska omvändelseverk med mig, ty jag börjar ta ganska förmånliga
föreställningar om de kalevalitiska skönheternas behag. Men Aina Ros
var dock den jag mest tänkte och ännu tänker uppå. -- Se så, nu har
jag ju varit rätt snäll emot kusin Jenny, ty jag ämnar sända henne
denna kortfattade finska blomsterkatalog, och derföre vill jag nu
sotva de rättrådiges sömn. -- Godnatt, Birger! Hvad skrifver du der i
nattens tysta timme? Är det något nytt anslag emot "svenskheten", du
"finskhetens Orvar Odd?"

Den 3 Juli.
Jag har i svensk öfversättning läst hvad Ros skref natten till i
går. Det är en vacker dikt, ett slags genmäle på den finsk-finska
professorns något vilda utfall emot "svenskheten" i Finland, en sång,
hvari författaren talar ett varmt och ädelt språk till den "svenske
brodern". -- En underlig man, min vän Ros: än en hänsynslös fennoman,
än åter _menniska framför allt_. Jag börjar tro med honom sjelf att
han är ett rof för en svårtbekämpad inre disharmoni, och jag ville
nästan likna honom vid en fältherre som när han rustar sig att i
spetsen för sin finska falang rusa åstad till kamp är grym att åse
och höra, men som, när stridens timma slår och hans kamrater och
soldater liksom _ex officio_ sluta visiret för att i blind yra "rida
spärr", sjelf aftager hjelmen och visar ett anlete, hvari man läser
sorg öfver den beklagansvärda brödrastriden, hvilken utföres med lika
mycken öfverspändhet å fennomanernes, som lugn värdighet å de andra
finnarnes sida.
Ros är bestämdt icke belåten med sig sjelf, sin ställning och
verksamhet.

Den 4 Juli.
En sammansättning af motsatser är denne min vän Ros. I går afton
kom han hem i vredesmod. Han hade bevistat en sammankomst i och för
bildandet af ett bolag, som skulle grundlägga en större tidning
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - En sommarsaga från Finland - 3
  • Parts
  • En sommarsaga från Finland - 1
    Total number of words is 4409
    Total number of unique words is 1668
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En sommarsaga från Finland - 2
    Total number of words is 4396
    Total number of unique words is 1662
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En sommarsaga från Finland - 3
    Total number of words is 4422
    Total number of unique words is 1730
    27.8 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    43.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En sommarsaga från Finland - 4
    Total number of words is 4522
    Total number of unique words is 1779
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En sommarsaga från Finland - 5
    Total number of words is 4584
    Total number of unique words is 1660
    30.4 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En sommarsaga från Finland - 6
    Total number of words is 4415
    Total number of unique words is 1738
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En sommarsaga från Finland - 7
    Total number of words is 4460
    Total number of unique words is 1641
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En sommarsaga från Finland - 8
    Total number of words is 2145
    Total number of unique words is 1031
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    44.5 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.