En sommarsaga från Finland - 8

"Skynda dig Erik", bad Stråle.
Erik skyndade ut men Smilander började begrunda hvad det der ordet
"fästmö" skulle betyda och om det gällde den spottska svenska fröken
eller doktorns syster. I alla fall beslöt han att passa på tillfälle
och närmare taga reda på denna sak samt tillika rycka fram med
anhållan om uppsättandet af berättelsen angående röfrarnes gripande.
Erik återkom snart och meddelade att Aina dragit försorg om att
morbroderns önskan skulle uppfyllas. Derefter visste han att
skickligt gifva samtalet den vändning att Pettersson och onkel Stråle
kommo i samspråk om laxfänget i forsen, ett ämne som intresserade den
gamle ungkarlen. Under tiden egnade sig Stenrot helt och hållet åt
Smilander och uppmanade denne slutligen att i sin "rapport" infläta
en antydning derom att han, Smilander, gjort staten en väsentlig
tjenst genom att visa sig så nitisk i en sak som rörde en utländing
af herr Stråles karakter.
"Och skål derpå!" tillade skalken, "får herrn inte en rysk orden,
så kan ta' mig böfveln nog gubben Stråle göra er till medlem af en
svensk orden."
"Hvilken?" frågade befallningsmannen i hviskande ton och rodnande i
försmaken af tillfredsställd fåfänga.
"Hertigar och grefvar bära dess tecken", sade Erik, "skål!"
"Dess namn, dess namn!" bad Smilander och klingade med Eriks glas.
"Tala närmare om saken med herr Stråle -- han är kommendör", blef
svaret.
Till Smilanders harm tillkännagaf nu tant Agatha att aftonvarden var
färdig.


26.
Skuggan viker.

Medan de andra herrarne voro sålunda sysselsatte, en hvar på sitt
håll, företog vår vän Ros en promenad utåt forsen. Flera af de
yttranden som under dagens lopp undfallit gamle Stråle, hade i den
unge mannens bröst återväckt tankar af samma natur med dem hvilka
uppfyllt hans själ under gårdagens nattliga ridt. I smärtsamt lifliga
färger stod framför honom bilden af den älskades gestalt, men den
mörka skuggan af det oblidkeliga olycksödet lade sin iskalla dödshand
på det liffulla hjertats skönaste förhoppningar. Dyster i hogen,
ett rof för de mest omvexlande känslor, som än ryckte honom med sig
till en besvarad kärleks svindlande höjd, än störtade hans arma
själ i hopplöshetens kaos, vandrade han fram sin ensliga väg utmed
den dånande forsens klippbrädd. Han stannade, aftog hatten och lät
den friska, af fina vattendunster mättade aftonflägten svalka hans
panna, omkring hvars hvita, fasta hvälfning det mörka håret bildade
en dunkel ram. Hvem hade kunnat tolka de tankar som nu rörde sig
inom densamma, der han stirrade ned i den brusande afgrunden? Så
stod han länge, men på fästets mörkblå grund försvunno småningom
äfven de sista molnen och Septembermånens blanka sken utgjöt sig i
underbar fullhet öfver det vilda landskapet. Så stod han der den
sörjande menniskosonen med armarne korslagda öfver det stolta men
qvaluppfyllda bröstet. Han stod med sin andes öga förfarande klart
fästadt på en pligtuppfylld, men fröjdlös framtid: ofvanom sig den
lugne himmelske väktaren och nedanföre forsens eviga brus.
Lätt lades två små händer på hans skuldror och i det försilfrande
månskenet stod emellan honom och fallet, just på klippans brant,
en liten elfva, hvilken, höjande sig på tåspetsarne, sänkte sina
blickars ljus genom tviflarens egna ögon djupt, djupt till dess det
nådde till bottnen af den älskades själ.
"Kom, Birger", hviskade hon, "jag har sökt dig."
De trädde ett steg tillbaka från branten och i det hon blygt lade sin
ena arm om ynglingens hals, fattade hon med den andra hans hand och
sade:
"Du har inte kunnat tala, Birger, jag vet ju hvarför, men skuggan har
vikit och jag kan nu tala mitt hjertas språk och få lyssna till ditt.
Hvad du varit för mig, det skall du alltid förblifva, men jag är _nu_
inför dig och verlden -- en Finlands dotter. _Den_ underrättelsen
medförde morbror Stråle; jag har så velat det."
Ett djupt andetag höjde Birger Ros' bröst och han sade sakta:
"Och denna uppoffring har du hemburit mig!"
"Ingen uppoffring", svarade Jenny och rodnade varmt, "jag var väl
förut din svenska syster men nu ar jag din finska brud."
Och hon gömde sina ögon, i hvilka kärlekens perlor lyste, vid den
älskade mannens bröst. Men snart höjde hon åter sitt lockiga hufvud
och blickade förtröstansfullt leende upp till honom. Hans läppar
rördes ännu liksom i stilla bön och sedan -- i nästa ögonblick --
tryckte han den ljufliga flickan till sitt bröst och en helig kyss
förenade de två ädla menniskorna för evigt med hvarandra.
Men i det klara månskenet svingade alla Imatras elfvor vid forsens
dånande jubelmusik i en glädtig dans och sjöngo dertill, för dem
hvilka förstodo orden, en sång om den sanna kärleken som "icke tror
på ett oblidkeligt olycksöde."


27.
Den vackra adoptivdottern.

Efter qvällsvarden, när vinet perlade i de fyllda glasen, höll
morbror Stråle ett kort tal i följande ordalag:
"Han, såsom Jennys förmyndare, hade på hennes allvarligt förklarade
beslut att för alltid flytta till Finland, enligt hennes plan och
egen vilja, i hennes namn vidtagit följande åtgärder:
"Han hade till Finland förflyttat och i Föreningsbanken deponerat
Jenny Bertrams hela förmögenhet samt dessutom inköpt landtstället
Ojala, hvarest med ett kapital af etthundratusen mark till grundfond,
den första finska folkhögskola skulle inrättas. Vidare hade hans
myndling anslagit en summa af etthundratusen mark till grundkapital
för uppsättandet af en större tidning på finska språket, hvars
hufvudredaktör, vald för fem år, städse skulle utses af den
studerande ungdomen vid Helsingfors universitet. Sålunda hade Jenny
Bertram tillfört sitt nya fosterland ett ansenligt kapital, hvilket
han hoppades skulle blifva rikligt fruktbärande. I den förening,
som skulle bli en sannolik följd af detta hans myndlings steg,
älskade han att se en framtidshägring af det finska och det svenska
elementets sammansmältande, ty om _de_ tu varda _ett_, då bygger
Finland sin framtid på en ömsesidigt bepröfvad kärleks grundval, --
och liksom han nu frivilligt nedlade sitt förmyndarembete, så har
ock moderlandet förtröstansfullt nedlagt sitt ledarekall såsom en
gärd af aktning för det unga samhällets sjelfbestämmelserätt och
framtidsförhoppningar. Med denna liknelse till utgångspunkt tog sig
derföre talaren friheten att föreslå en välgångsskål för den svenska
fröken Jenny Bertram, Finlands vackra adoptivdotter!"
Och härmed slutar vår lilla sommarsaga från de tusen sjöarnes land.


Efterskrift.

Vår uppgift har icke varit att skrifva Finlands kulturhistoria. Vi ha
blott velat lemna ett ringa bidrag dertill, en liten tafla ur detta
med Guds hjelp och på grund af egen kraft blifvande framtidsfolks
historia för dagen. Och det är sannt: Finland har sig anvisad en
ganska egendomlig roll i den europeiska nordens historia. Om vi
äfven icke kunna hylla aflidne Hwassers (se hans bekanta skrift om
Borgå landtdag) mera snillrika uppfattning af hvad Finland _kunde_
blifva, än praktiskt taget möjliga bestämmelse, så kan man dock i
alla fall inrymma en stor betydelse åt detta lilla folk. Tron att
Finland skulle bli den brygga på hvilken vesterländsk civilisation
skulle bana sig väg till Orienten, måste anses såsom en öfvervunnen
ståndpunkt. Deremot är dess betydelse för "vesterlandet" i följd
häraf icke mindre. Frågan gäller nämligen icke _Finlands inflytande
på östern_, utan tvärtom dess förmåga att motstå tyngden af Orientens
påtryckning. Skall denna af den vesterländska bildningen till
_europeiskt_ kulturlif väckta nation nu, sedan densamma på sätt
och vis blifvit sjelfständig, af uteslutande egna krafter kunna
häfda dess under svensk egid vunna rykte om "finsk ihärdighet" --
ett verkligen historiskt hedrande namn? Vi för vår del vilja tro
detta, nämligen i fall de finska förhållandena gestalta sig sålunda
att folket får begagna sig af sina _båda_ axlar för att lyfta den
i sanning icke ringa börda af kulturhistorisk bestämmelse, som
verldshistorien pålagt det goda Suomifolket. Gud har gifvit finnarne
uthållighetens oskattbara förmåga, och detta i hög grad, men hvad
Finlands europeiska betydelse vidkommer beror värdet af denna
egenskap helt och hållet uppå den riktning som denna uthållighet
behagar taga. Vi nämde här nyss förut att Finland, det "unga Finland"
ville jag säga, i likhet med alla andra välskapade _barn_, äfven
då dessa framträda på politikens fält, har _två_ axlar. Nu gäller
det, såsom vi redan i vår lilla berättelse liknelsevis påpekat,
huruvida icke den ena armen, den ursprungligt starkare armen, det
finska folket i fennomansk mening, den "finska massan" på det sättet
söker att styra sin båt i hamn att den venstra armens, det svenska
elementets, verksamhet blir af jemförelsevis ringa båtnad. Men just
denna andra axel i det "nya Finlands" (sit venia verbo) lif är den
del af dess statskropp som historiskt ovedersägligen, och för alla
kommande tider, utgör den förbindande länken emellan Suomifolket och
vesterlandet.
Finland kan visserligen numera, derigenom att en del af dess
söner förnekar sina andligen svenska anor, till och med inom en
jemförelsevis kort tidrymd framställa taflan af en "finsk-finsk"
kulturform. Svårt vore dock för hvarje fördomsfri att säga hvari
egentligen denna specielt finska kulturform skulle skilja sig ifrån
samma banor som folkets utveckling hittills följt. Eller skulle
Finland vilja afsäga sig sin från vesterlandet ärfda politiska
konstitution och skulle dess religiösa lif vilja gå samma väg? Vi
tro det icke. Återstår således _språkfrågan_, uppdrifven till sin
spets af de så kallade fennomanerne. Men hvad återstår _numera_
att önska i denna väg? Kanske en egen finsk-finsk litteratur?
Intet annat förhindrar ju uppkomsten af en sådan än möjligtvis den
ryska politiken; men denna verkar i ännu vida högre grad hämmande
på det svensk-finska skriftställeriets utveckling. Eller ligger
härinunder måhända en annan orsak? Det är ju icke språket som _"gör"_
litteraturen, fastmera återverkar en högre utbildad andlig verksamhet
på språkets förädling. Deri ha vi således icke heller roten till "det
onda", hvilket härvidlag är svårigheten för den finska litteraturen
att arbeta sig fram till en sjelfständig betydelse. Orsaken bör
således sökas antingen hos den finska folkmassans oförmåga att
uppbära ett vittert lif i högre mening, eller ock i bristen på
skapande förmågor. Men hvar skall anledningen till denna sistnämda
fattigdom sökas om icke i folkets oförmåga att producera dessa
behöfliga litteratur-representanter?
Såsom bekant saknar den svensk-finska litteraturen ingalunda namn,
som i vida kretsar klinga smickrande för det folk de tillhöra. Och
dessa namns uppbärare äro finnar till själ och hjerta. Eller vågar
måhända någon af herrar fennomaner verkligen säga att så icke är
fallet. Detta tro vi icke.
Men liksom det finnes vissa ganska ädla växtarter som, trots alla
de goda egenskaper de utveckla efter befruktningen, emellertid af
naturen -- eller kalla det hellre försynen -- i detta afseende
hänvisats till behofvet af medverkan från medlemmar af till och med
andra naturriken, -- hvarför skulle man icke häruti kunna se en
fingervisning att äfven de skilda nationerna behöfva hvarandra och
hvartill skulle då öfver hufvud taget en verldshistoria tjena?
Nåväl: den svenska nationaliteten har trädt i beröring med den
finska. Från hvilkendera sidan ha nu anledningarne till ett högre
andligt lif utgått, det är en fråga, som hvarje öfver denna sak
tänkande menniska har lätt att besvara. Om nu finska folket tror
att timmen slagit för detsamma att utan all vexelverkan med sin
naturligaste bundsförvandt framdeles dana sin egen historia -- så
kommer väl Sverge att sörja öfver detta misstag, det är visst och
sannt, och svårast blir de hundratusentals svensk-finnars ställning,
som bygga och bo i Suomilandet, men det oaktadt torde icke ens den
djerfvaste nationalfåfänga i denna sorg kunna se annat än den äldre
broderns grämelse öfver den yngres _förhastade_ beslut att vända
ryggen åt sin egen bildningskälla. Hvad Sverge _fordrar_ af Finland
är icke annat än att Finland, i de förlåtliga utbrotten af sin
vaknande nationalkänsla, icke skall förgå sig emot sig sjelf, att
icke den ena af dess armar skall höja sig emot den andra, som så
villigt blifvit framräckt för att förenas till ett gemensamt arbete
för andligt sjelfbestånd.
Några af de företeelser som egt rum vid den senaste finska
landtdagen (vi skrifva nu Maj år 1872) måste ovilkorligen framkalla
betraktelser af detta slag i hvarje sinne, öppet för rättvisa och
hvars verldsåskådning icke ensidigt riktats åt parti-intressen. Visst
önskar Sverge fästa Finland vid sig, men detta i den mening att
de band hvarmed detta skulle ske icke äro maktens eller styrkans,
icke heller den andliga öfverlägsenhetens, icke ens tacksamhetens
och de gemensamma minnenas i alla fall vackra och här erkända
begrepp -- utan det band, medelst hvilket den skandinaviska norden
vill och önskar fästa Finlands kultur vid sig och sin utveckling,
är öfvertygelsen derom att Suomifolkets enda utväg att bevara sig
åt sig sjelf förenas med det höga uppdraget att derjemte utgöra
ett vesterländskt skyddsvärn emot orientaliskt våld. Finnarne, de
nämligen som bo emellan Ladoga och Bottniska viken, äro enligt
vår oförgripliga åsigt _numera_ europeer -- och ha i följd deraf
ovilkorligen samma pligter i och för den vesterländska kulturens
upprätthållande sig ålagde som vår verldsdels öfriga nationer. Att
den finska nationen i politiskt afseende ännu är ung, veta vi, men
vi hoppas dock att denne vår yngste broder i kulturlifvets led just
i och genom sin nu vunna sjelfständighet (isynnerhet sådan denna de
fakto är) påminnes derom att: en fullvuxen yngling bör kunna utveckla
så mycken omdömesförmåga att han icke, såsom det heter, "uppbränner
skeppen bakom sig".