En roman om förste konsuln - 12

-- Jag önskar tala med medborgaren Duroc. Det är något viktigt.
Duroc hade nyss lämnat Förste Konsuln. Han blev högst förvånad, när han
igenkände Mademoiselle de La Feuillade, och förde henne strax in i sitt
kabinett. Då hon slog slöjan tillbaka, förfärades han över hennes
blekhet och hennes ögons sällsamma glans.
-- Vad betyder då detta, att man icke strax för mig upp som vanligt?
sade hon otåligt, feberaktigt befallande. Jag måste tala med generalen.
Duroc blev förvirrad. -- Det är omöjligt, Mademoiselle. Förste Konsuln
är icke ensam. Han arbetar och vill icke störas.
Edmée lutade sig mot väggen, tungt, med slutna ögon. -- Han är icke
ensam... Vem är då hos honom? Han arbetar i biblioteket -- jag brukar
alltid få komma in i hans sängkammare.
-- Icke i afton, Mademoiselle. Han talade bestämt, men han sänkte
blicken.
-- Har han givit befallning, att _jag ej_ får komma in.
-- Han har givit befallning, att han ej på villkor vill störas.
Edmée gick fram till Duroc. Hon lade bägge händerna på hans skuldror och
såg honom fast in i ansiktet med sina stora, feberglänsande ögon.
-- Svara mig -- _ärligt_. Ni vet, att för mig gäller det liv eller död,
jag _kan_ icke bedragas nu. Är det hon -- Madame Fourès?
Duroc ryggade ett steg tillbaka. Han lossade sakta hennes händer med
nedslagna ögon. -- General Bonaparte har önskat att _tala_ med henne,
sade han.
Edmée hade vänt sig om. Hon hade plötsligt blivit stilla och glansen i
hennes ögon var utsläckt. Duroc tyckte, att han såg henne vackla, när
hon gick mot dörren. Han skyndade fram till henne.
-- Mademoiselle de La Feuillade, ni gör honom orätt i era tankar! sade
han allvarligt.
Hon smålog. -- I mina tankar?... Jag vet inte. Jag kan inte tänka mer.
I tjugufyra timmar har _en_ tanke gnagt på min hjärna -- allt sammansvär
sig för att göra den till verklighet. -- Hon förde handen upp till
huvudet. -- Jag är sjuk -- jag har orätt. Hon stod litet, hennes stela
stirrande blick såg in i ljuset -- liksom igenom det; så sade hon sakta,
så lågt, att han knappt kunde uppfatta det:
-- Jag har aldrig vetat, vad tvivel var. Jag var blott van att leva i
ljus. Nu -- nu är mörkret över mig!
Ett ögonblick tänkte han på att trotsa förbudet och underrätta Bonaparte
om, att hon var där. Men dels -- trots det han i sin själ trodde, att
han gjorde sin vän orätt -- hindrades han av vissa minnen förbundna med
Pauline; dels såg han, hur fysiskt angripen hon var, och trodde, att
hon, när allt kom omkring, dock hade bäst av att komma hem och i ro.
-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han lugnande, med broderlig ömhet,
låt mig följa er hem. Ni är sjuk, här är ej gott för er att vara.
Hon skakade på huvudet. -- Jag skall gå. Men ni behöver ej följa mig,
Monsieur Duroc. Jag är så van att gå ensam.
Den lättrörde Duroc fick plötsligt tårar i ögonen. Hon var så barnsligt
hjälplös i detta ögonblick, hon sade det så enkelt, så utan all tanke på
att beklaga sig över sin sällsamma ställning. Han mindes plötsligt den
lilla vilsekomna prinsessan framför eldbrasan, med de bara fötterna och
de genomvåta silkesskorna.
Han drog hennes arm under sin, och hon lät sig viljelös föras ut.
Hela vägen till Rue du Bac sade hon icke ett ord. När han hjälpte henne
in genom trädgårdsgrinden, viskade han vänligt:
-- Sov gott, Mademoiselle. Ni behöver framför allt ro.
Hon såg upp i hans ansikte, och ännu en gång förfärades han över den
stela, slocknade blicken i hennes ögon.
-- Säg honom, att jag kom, som jag hade lovat.
I trädgården mötte hon Valentine, som hela den sista halvtimmen hade
suttit på huk i trappan och väntat, alldeles utom sig av ångest.
Hon fick Edmée i säng, och föll strax därpå själv i sömn, alldeles förbi
av den långa vakan och den utståndna ångesten.


XX.
»L'adversité manquait à ma carrière»...
_Mot de Napoléon._
»Une âme dont aucune affection était faible ou médiocre.»
Un contemporain sur Napoléon.
Le Premier Consul ordonne:
Qu'un soldat doit vaincre la douleur et la mélancholie des passions.
Ordre du jour, Floréal an X.

När Louis de Châteauneuf, efter en sömnlös natt, tidigt nästa morgon kom
ut i parken, såg han något vitt flyta i dammen -- det var Edmées vita
klänning. Han hämtade Valentine, och de drogo henne upp ur vattnet.
Uppför den gamla, breda marmortrappan buro de henne och lade henne på
den gyllene sängen i hennes eget rum.
Hon låg på sidan med det långa, våta håret slaget över skuldrorna och
ryggen. Solen föll in genom fönstret och sken på hennes vita klänning
och på de eldförgyllda rokokoänglarna, som lyfte sina basuner mot alla
fyra väderstrecken.
När Louis hade fått veta allt det Valentine visste, sade han i sträv,
bjudande ton, där han satt vid sängens huvudgärd:
-- Låt kalla Förste Konsuln. Men var stilla, gör ej buller i huset! Ännu
får ingen veta det, och ingen får lov att komma hit. Säg sedan, att min
kusin i sömnen gått ut ur huset och av våda fallit i dammen. -- Han satt
stilla med nedböjt huvud. Plötsligt höjde han det igen och återtog
långsamt: -- Låt kalla Förste Konsuln -- säg honom, att Mademoiselle de
La Feuillade är död.
Vattnet droppade långsamt ned på det inlagda golvet. Han torkade med en
duk hennes ansikte och bara armar. Hon hade ej varit död länge, kanske
blott en kvarts timme; hennes ansikte var friskt, men blekt, hennes ögon
voro slutna, och det såg ut, som om hon sov.
Då hördes hastiga steg i den lilla trappan, och genom den uppslagna
dörren stormade Bonaparte in. Louis lyfte handen, liksom för att bjuda
tystnad: denna våldsamhet kränkte den döda.
-- Vad är det för bud, ni vågat sända mig, Monsieur de Châteauneuf?
utropade han vredgat, redan i dörren. Bakom honom skymtade Durocs bleka
ansikte, som strax drog sig tillbaka. Vad har ni gjort med Mademoiselle
de La Feuillade?
Louis reste sig upp och visade tyst med handen på sängen. Förste Konsuln
lyfte bägge händerna mot pannan och tumlade ett par steg tillbaka. Louis
gick sakta bort och riglade alla rummets dörrar.
-- _När_? sade Bonaparte tonlöst. Och i natt, ännu efter midnatt...
Överväldigad av smärta, med ett dovt skri av förtvivlan, kastade han sig
över den döda och grät våldsamt med ansiktet mot hennes kalla händer.
-- Det måste ha hänt i morse tidigt -- Louis talade med onaturligt lugn,
hans stämma ljöd kärv och hård genom det tysta rummet. -- Hon har gått
ut genom den hemliga trappan i Valentines rum, vars tillvaro tyvärr
ingen här i huset har anat eller tänkt på. Valentine sov tungt av
trötthet. -- Ja, ni känner ju nattens händelser bättre än jag,
medborgare-Konsul. Vi veta blott, att min kusin var borta en timmes tid
strax efter midnatt, och att hon tycktes sjuk som av feber, redan då hon
gick. Så kom hon hem, och pigan fick henne i säng -- hon trodde, att hon
sov...
Louis höll upp. Han stödde handen mot sängstolpen och hämtade andan
djupt. Ett ögonblick förvreds hans ansikte av smärta, och rösten
skälvde, när han åter talade.
-- Men obemärkt har hon stigit upp igen och tagit sina kläder på -- dem
hon först fann -- sin vita festdräkt. Stolt och stilla, som hon alltid
var, utan att efterlämna ett skrivet ord, utan att med en häntydning på
något sätt röja sitt syfte -- _kanske_ i ett feberanfall, men jag, som
kände henne, tror det ej -- har hon sökt döden, där hon närmast fann
den. Jag behöver ej förklara för er, medborgare-Konsul -- hans röst steg
i styrka -- _varför_ jag låtit kalla er och här ställt er ansikte mot
ansikte med den döda.
Bonaparte hörde honom icke; hans lidelsefulla sorg hade för ett par
ögonblick helt övermannat honom.
Men Louis de Châteauneuf hade icke medlidande med honom. Han gick tätt
intill honom och lade sin hand på hans skuldra.
-- Vi äro nu allena här -- ingen hör oss, ingen kan störa oss. Och vi
äro två män, som bägge ha älskat denna kvinna. En gång har ni i
självsäkert övermod nekat att stå mig till svars -- nu _skall_ ni svara
mig: vad drev henne till förtvivlan och död?
Bonaparte reste sig i raseri och vände sig vilt emot honom -- Louis
ryggade tillbaka för blicken i hans ögon. -- Gå! skrek han. Gå, lämna
mig ensam med henne, som jag älskade, och som var min, _är_ min. Gå! Han
vinkade befallande.
Louis de Châteauneuf lade armarna i kors över bröstet:
-- Ni vet ej, vad ni säger, general Bonaparte. Jag är här i mitt eget
hus. Min plats är hos min döda brud. _Nu_ är hon min! I ånger och död
blev hon min.
-- Ånger! Och ni tror, att hennes stolta själ förstod att ångra? Ni, som
pockar på att vara hennes frände, ni kände henne ej! Nej, i tvivel och
förtvivlan sökte hon döden.
Louis tog ett steg fram emot honom -- hotande: -- Ni bedrog henne?...
Bonaparte höjde sina tunga ögonlock, och hans fasta, järnblå blick mötte
Louis'. Han skakade på huvudet.
-- Nej. Jag älskade henne -- mer, än jag någonsin älskat någon annan
människa. -- Han talade sorgset, men med fattning, och utan att behöva
göra våld på sig. -- Jag kan förstå, att hon, sedan jag sist talade med
henne, har genomgått ett slags kris -- jag kan ana, att hon trodde sig
stå framför en vändpunkt i vårt förhållande -- och hon var för stolt att
ingå på ackord med livet...
Han avbröt sig och sänkte huvudet, och åter föll han ned vid hennes bädd
med huvudet mot hennes ansikte. Stora, tunga tårar fyllde hans ögon.
Louis teg. Han stod på den andra sidan av sängen och höll ännu
krampaktigt fast sin kusins ena hand. Det var, som om de båda männen
ännu i döden drogos om denna kvinna.
-- Edmée -- _lilla_ Edmée, sade han halvhögt för sig själv -- sakta,
ovillkorligt. Han kom plötsligt att tänka på henne, som han hade sett
henne som barn för många, många år sedan. Och han fortfor dämpat, nästan
förtroligt:
-- Jag kan _se_ henne, som hon måste ha varit i morse. Stilla, utan att
en minut ha slutit sina stora, vidöppna ögon, har hon stigit upp ur
bädden och gått här, genom sin kammare, ut ur huset, och i gryningen av
den dag, som hon icke mer ville se, har hon stigit ned i dammen. Ingen
anklagelse har kommit över hennes läppar, ingen klagan, ingen
förebråelse, ingen bön om förlåtelse till dem, som älskade henne... Här
i detta hus, för icke länge sedan sade hon till mig: »döden kan man
alltid nå». Och utan att tveka har hon nu, då livet blev henne för
tungt, funnit den död, som låg närmast till hands. Edmée! -- han kastade
sig på knä -- jag tackar Gud, att du hade mod att dö!
Bonaparte stod lutad över sängen; han hade rest hennes huvud upp mellan
båda sina händer och såg stirrande in i det marmorbleka, livlösa
ansiktet. Småningom kom i hans ögon ett nytt uttryck -- som av
hänryckning -- och i det han med ena handen ömt strök undan det våta
håret från hennes panna, sade han innerligt, högt och tydligt:
-- Hon var en själ så helstöpt som ingen annan. Hon sade i natt till
Duroc, att »mörkret kom över henne». Han förstod det icke -- _jag_
förstår det. Hon, som hade levat i bländande ljus -- hon kunde ej finna
sig till rätta i den grå skymning, hon nu trodde skulle komma, hon kunde
icke slå av på sina fordringar, icke resignera -- hon, som varit van att
med fulla händer ösa ur lyckans rikaste skatter. När hon kände _mörkret_
komma, och för hennes stolta själ var det första tvivlet detsamma som
mörker, då slöt hon strax frivilligt ögonen till för alltid. Hon ville
icke med ömklig försiktighet, med misstänksam ängslan treva sig fram på
de livets och lyckans vägar, där hon en gång gått i strålande solsken,
säker och övermodig som en gudinna.
Han rätade sig helt upp och vinkade bjudande med handen till Louis:
-- Gå... gå... Låt mig vara allena med henne.
Louis de Châteauneuf stod ett ögonblick stilla, utan att röra sig, och
deras ögon möttes. Så vände han sig långsamt bort, och, gripen av
uttrycket i detta ansikte, som han hatade, gick han dröjande,
tvunget ut.
En kort sekund hade han förstått, att denne man, som så befallande,
brutalt hade tvungit henne intill sig, och med sin skoningslösa makt
över människorna vunnit hennes unga själ, och som kanske ej dragit i
betänkande att bedraga och förråda henne, dock hade älskat henne mer än
han med all sin finkänslighet och alla sina skrupler. Dessa båda -- de
hade _tillhört_ varandra. Kort eller länge hade de båda förmått att med
en så oemotståndlig och lidelsefull kraft draga varandra till sig, att
allt övrigt omkring dem glömts och förintats. Han hade rätt: Edmée var
hans, i döden som i livet. Ingen kunde nu skilja dem åt.

Solen steg högre och högre på himlen, och småningom samlade sig en stor
hop folk nedanför på gatan. Ryktet hade spritt sig i Paris, att Monsieur
de Châteauneuf hade fört fredspreliminärerna underskrivna med från
London, och folket, jublande vilt av glädje över denna i åratal
efterlängtade fred, kunde knappt tro på denna stora lycka, utan begärde
högljutt att se och tala med sändebudet. Nu slog uret på Tuilerierna
nio: runt omkring i Paris började kanonerna dåna -- det var för
medborgarna ett tecken, att ryktet talade sant. Jublet ville icke taga
slut. Louis de Châteauneuf måste fram på trappans avsats och tala till
dem, som stormade in på hotellets gård.
Mellan Tuilerierna och Rue du Bac var det svart av folk. Överallt ljödo
ropen: Leve Förste Konsuln! Leve Otto och medborgaren Châteauneuf! Leve
freden!
Bonaparte var äntligen allena med sin döda älskarinna. Han höll henne i
sina armar och såg för sista gången in i hennes ansikte.
-- _Varför_! _Varför_? mumlade han i bitter förtvivlan. Varför just nu?
Men Edmée de La Feuillade låg svarslös, orörlig i sin tadellösa skönhet,
vit under oktobermorgonens solsken, på sin gyllene bädd. Hon hade för
alltid gått från livets många tunga _varför_. Hennes stolta, unga liv
skulle ej förmörkas av tvivel, missräkning, smärtor, ålder och saknad.
Då hon stod högst, och hennes själ, utan att svindla, nått lyckans
tinnar, hade hon en gång leende sagt: »döden bär jag i min högra hand».
Hon hade icke svikit sig själv.
Detta tänkte Förste Konsuln på nu här vid sin döda drottnings hjärta,
medan Frankrikes folk jublade hans namn och fröjdade sig över, att han
nu så lyckligt nått sitt stora älsklingsmål: en ärofull fred med England
och med världen.


NOTER.

(Då man gjort förf. uppmärksam på, att bipersonerna, vilka ju så
gott som _alla_ äro historiska och därför antagits på förhand vara
tillräckligt kända, icke i boken blivit nog utförda, har hon
beslutat, att med hänsyn till dem, åtminstone till de viktigaste
och oftast förekommande, bifoga några korta biografiska notiser
och förklaringar. Härtill sluta sig ett par observanda angående
kulturhistoriska och historiska fakta, som kunnat antagas ej vara
_allmänt_ bekanta.
Dessa anmärkningar äro emellertid nödvändigtvis ytterst
ofullständiga och godtyckliga, enär förf., som sagt, _blott_
medtagit det, som hon -- efter sin personliga uppfattning --
förmodat vara de flesta av läsarna obekant. Sålunda kommenteras
t. ex. ingen av de krigshistoriska tilldragelser, som nämnas. Att
_konsekvent_ genomföra notsystemet, hade nämligen varit detsamma
som att påtvinga läsarna hälvten av Konsulatets politiska
historia, vartill förf. icke på något sätt kände sig berättigad.)

I.
_Abbé Bernier_ (f. 1764), kyrkoherde i _St. Laud d'Angers_, bidrog
väsentligt att lugna resningen i Vendée 99. Han förmådde anförarna
på vänstra Loirebrädden att med regeringen sluta freden i
Montfaucon, 18 jan. 1800 (28 Nivôse år VIII), vartill sedan
cheferna på högra sidan av Loire, först och främst Monsieur de
Châtillon, också slöto sig. Förste Konsuln utnämnde honom sedan
att underhandla med påvens sändebud, i och för konkordatet, till
vars lyckliga utfall han i hög grad bidrog. Blev för sina tjänster
mot kyrkan och Republiken biskop i Orléans 1802.

II.
Mlle _Laure Permon_ (f. 1784), dotter av financiern Charles Permon
och hans gemål, född prinsessa de Comnène, från Korsika. Under
Direktoriet och Konsulatet bodde modern som änka i Paris och var
intimt lierad både med Faubourg St. Germain och med familjen
Bonaparte (hon var ungdomsväninna till Mme Lætitia). Ända sedan
sin vistelse vid militärskolan i Paris och till sitt giftermål
hade Napoléon, när han var i huvudstaden, så gott som dagligen och
i största intimitet umgåtts hos familjen Permon. Mlle Laure Permon
blev i nov. 1800 gift med Förste Konsulns adjutant, kommendanten
av Paris, general Junot (f. 1771), senare hertig av Abrantes.
»_Den förre biskopen av Autun_». -- Charles Maurice
Talleyrand-Périgord (f. 1754), utrikesminister under Direktoriet,
Konsulatet och en del av Kejsardömet. (Senare furste av Benevent.)
_Madame Germon_, berömd sömmerska.
_Despeaux, Leroi_ etc. -- namnkunniga fournissörer i
toiletteartiklar under Direktoriet, Konsulatet och Kejsardömet.
_Rue de la Loi, Pont National Palais d'Egalité_ etc. Gatunamn
o. a., som här användas, äro, när förändring ägt rum, de av
Republiken förändrade. Likaledes har vid alla tidsbestämningar
brukats den republikanska kalendern.
Mlle _Lange_, berömd skådespelerska och kurtisan under
Direktoriet.

III.
_Markisen av Caulaincourt_, vän till Joséphine, var en av de få
adelsmän, som redan öppet slutit sig till Republiken. Han var
fader till Armand de Caulaincourt, som senare blev hertig av
Vicenza. Hans andre son blev gift med en Mlle de La Feuillade,
dotter till hertig d'Aubusson de La Feuillade.
»_Den gröna bården_» o. s. v. Grönt var aristokratiens färg,
förbjuden under terrorismen, på grund av att Charlotte Corday, den
dag hon mördade Marat, bar en grön hatt.
_Bourrienne_ (f. 1769), jämnårig och skolkamrat med Bonaparte från
Brienne, sedermera hans privatsekreterare under Konsulatet. Förste
Konsulns hus fördes vid denna tid (1800) icke annorlunda än såsom
i allmänhet ett mäktigt och stort privathus. Det hölls ännu ingen
hovstat i Tuilerierna, som för resten av republikanska hänsyn
officiellt kallades _Palais du Gouvernement_. Statsrådet Bénézech
uppträdde vid högtidligare tillfällen -- t. ex. presentationer av
främmande makters sändebud o. d. -- som ett slags ceremonimästare.
Eljes fungerade i allmänhet blott Förste Konsulns adjutanter som
representativt mellanled mellan honom och nationen.
»_Den yngre marskalken_.» Det finns i Frankrikes historia två
marskalkar av huset de La Feuillade, far och son. Den ene var
samtida med Louis XIV, den andre med Regenten.

IV.
_Madame Tallien_, född (1775) Teresa Cabarrus från Cadix. I sitt
andra äktenskap var hon gift med konventsmedlemmen, prokonsuln i
Bordeaux, Tallien; under Direktoriet var hon Barras' mätress och
den ledande damen i Paris' sällskapsvärld ända från den 9
Thermidor till den 18 Brumaire.
_Hippolyte Charles_, född (1771) av tarvliga, borgerliga föräldrar
i Romans. Träffade först Mme Bonaparte, då hon under fälttåget 96
-- 97 besökte sin man i Milano; han var då adjutant hos general
Leclerc, chef-generalens svåger. Sedermera fortsattes deras
förhållande i Paris under Bonapartes frånvaro i Egypten.
_Garat_ (f. 1764), nevö till Konventets minister Garat, berömd
operasångare, stor sällskapskarl, i högsta grad förgudad och
bortskämd av Direktoriets och Konsulatets societet.
_Duroc_ (f. 1772), Förste Konsulns adjutant och den av hans
vänner, som personligen stod honom närmast. Bonaparte hade känt
honom, liksom Junot, ända från belägringen av Toulon 93. (Under
Kejsardömet: _Grand-Maréchal du Palais_ och hertig av Frioul.)
_Fortuné_ -- en favorithund, som vid tiden för hennes giftermål
tillhörde Joséphine, och med vilken den unge äkta mannen aldrig
kunde förlika sig. Man har därom åtskilliga anekdoter.

V.
_Berthier_ (f. 1753), krigsminister under Konsulatet, efter
Carnot. (Senare marskalk, furste av Neufchâtel, prins av Wagram.)
»_Vendéeprinsessan_.» Napoléon hade ofta den vanan att i
vardagslag beteckna folk med av honom själv uppfunna öknamn
(_sobriquets_), vilka sedan för det mesta brukades av alla inom
hans närmaste krets.

VI.
Mme _de Contades_, en av de ledande damerna inom Faubourg
Saint-Germain omkr. år 1800, bekant för sitt högmod och sin stora
skönhet. _Bröderna de Rastignac_, framstående kavaljerer inom
samma krets.
_Frascati_, restaurant på modet. Det var _ännu_ god ton att dinera
och supera »_au cabaret_».

VII.
Mme _Récamier_, född (1777) Juliette Bernard från Lyon. Hon var
gift med en av Paris rikaste bankirer och redan vid denna tid
(1800) berömd för sin skönhet samt för sin vänskap med Mme de
Staëls krets.
»_Av hela min själ önskar jag_» o. s. v. Jfr »Dix années d'exil»:
»_Je souhaitais que Bonaparte fût battu_» (under fälttåget i
Italien 1800).

VIII.
»_Jag är icke alltför starkt bunden_.» Som bekant, var det under
Direktoriet och Konsulatet blott ett _civilt_ äktenskap, som
förenade general Bonaparte med M:me de Beauharnais. Den kyrkliga
vigseln försiggick, trots Joséphines länge närda och ofta yttrade
önskan i detta hänseende (hon visste nämligen, att många anhängare
av den starka religiösa reaktionen efter Brumaire egentligen
betraktade hennes äktenskap som ogiltigt), först 1804, dagen före
kröningen, då kardinal Fesch vigde dem.
»_Maximum_.» Häntydning på Republikens många olikartade och ofta
märkvärdiga maximumsbestämmelser i handel och vandel.
»_Stort attentat mot Förste Konsuln i operan_.» Detta attentat är
det, som den 18 Vendémiaire år IX (11 oktober 1800) förövades av
de fyra sammansvurna: Ceracchi, Arena, Demerville och
Topino-Lebrun (alla anhängare av en terroristisk republik), vilka,
beväpnade med dolkar, väntade på Förste Konsuln utanför hans loge
i operan, då han begav sig till premièren av »_Les Horaces_» av
Porta. De blevo strax fängslade. Fouché -- och genom honom
Bonaparte -- var på förhand noggrant underrättad om faran.
»_Låtit hedra och röja vår gamla Place Royale_.» På _Place des
Victoires_ (den gamla, av hert. de La Feuillade 1686 anlagda,
_Place Royale_) hade Förste Konsuln på Republikens högtidsdag
1 Vendémiaire år IX med egen hand lagt grundstenen till monumentet
för generalerna Kleber och Desaix.

IX.
_Förste Konsulns familj_ omkring 1800-1801. (Släkten,
ursprungligen toskansk, kan spåras ända från 12:e århundradet,
först i Florens, så i San Miniato och i Sarzana, nära Genua.
I Treviso säges den ha stigit till hög ära och regerat suveränt.
Från Sarzana flyttade 1529 en Bonaparte till Korsika, där hans
efterkommande sedan varit bosatta.)
[I originalet är släktträdet tryckt horisontellt över två sidor.
Det har omformaterats för denna e-text.]
_Madame Lætitia Bonaparte_, f. (1749) _Ramolino_,
änka sedan 1785 efter _Charles Bonaparte_.
|
|-- _Joseph_, f. 1768, gift sedan 94 med _Julie Clary_.
| (Bodde 1800 på sin engendom Mortefontaine nära Malmaison.)
| |
| |-- _Zénaide_, 1801.
|
|-- _Napoléon_, f. 15/8 1769, gift sedan 96 med
| _Marie-Joséphine-Rose, Tascher de la Pagerie_, f. 1763,
| änka efter general _de Beauharnais_.
| Förste Konsul Nov. 99.
| |
| | Styvbarn:
| |
| |-- _Eugène de Beauharnais_, f. 1781.
| | (Omkr. 1800 överste för konsulargardets »_les guides_».)
| |
| |-- _Hortense de Beauharnais_, f. 1783.
|
|-- _Lucien_, f. 1775, gift sedan 94 med _Christine Boyer_ [+] 1800
| (År 1800 först inrikesminister, sedan ambassadör i Madrid.)
| |
| |-- _Charlotte_, f. 1796.
| |
| |-- _Christine,_ f. 1798.
|
|-- _Elisa_, f. 1777, gift sedan 97 med _Felix Bacciochi_.
|
|-- _Louis_, f. 1778 (omkr. 1800 överste för 5:e dragonregementet).
|
|-- _Pauline_, f. 1780, gift sedan 98 med general _Leclerc_.
| |
| |-- _Dermide_, f. 1800.
|
|-- _Caroline_, f. 1782, gift sedan 1800 med general _Murat_.
| |
| |-- _Achille_, f. 1800.
|
|-- _Jérôme_, f. 1784.

_Familjen de Caseaux_ var genom M:me de Caseaux nära besläktad med
huset Talleyrand-Périgord och intog genom sin rikedom och sina
förbindelser en framträdande plats i sällskapslivet omkr. 1800.
_Monsieur de Trénis, Monsieur Lafitte_, de berömdaste dansörerna
under Direktoriet och Konsulatet. Monsieur de Trénis (under
Kejsardömet greve av Châtillon) har bland annat äran av att ha
introducerat valsen i Frankrike.
Mlle _Chameroi_, bekant operadansös omkr. år 1800.

X.
_Otto_, fransk diplomat, som användes i många viktiga värv under
Republiken och Kejsardömet. Vid denna tid (1800) stod Frankrike ju
icke på den fot med England, att det kunde ha någon ordnad, erkänd
legation i London, men regeringen hade där en »commissarius», som
med engelska kabinettet förberedde de negociationer, vilka omsider
ledde till fredspreliminärerna i London (okt. 1801) och äntligen
kröntes av traktaten i Amiens den 25 mars 1802, efter vilken stad
freden har fått namn.

XI.
»_Fouché tror ju jämt, att faran skall komma från den kanten_.»
Polisministern hade beständigt vid alla de många attentaten mot
Bonaparte under Konsulatets första år sina misstankar riktade på
rojalisterna, framför allt på det besegrade Vendée, och hade till
och med redan i sin hand spridda trådar till den sammansvärjning,
som nu (nov. -- dec. 1800) var under bildning, och vilken fick
utbrott i explosionen av »helvetesmaskinen» 24 dec. 1800.

XII.
_Madame Lannes_, född Louise Guéhéneuc, hade i okt. 1800 blivit gift
med general Lannes (sedermera marskalk, hertig av Montebello).
»_Mystifikationer_» -- ett omtyckt sällskapsnöje under Direktoriet
och Konsulatet. Det bestod _oftast_ i att en professionell
»mystifikatör» (i Paris funnos åtskilliga personer, som förtjänade
sitt uppehälle på detta sätt) spelade en eller annan roll,
beräknad att missleda en därtill utsedd medlem av sällskapet. De
övriga sekunderade på bästa sätt mystifikatören eller voro blott
åskådare av skämtet, vilket ibland kunde fortgå under flera dagar.

XIII.
_Madame Branchue_, bekant operasångerska, gick under Konsulatets
första år för att vara »beskyddad» av Förste Konsuln.
_Tuilerierna_. Förf. har vid beskrivningen av Tuilerierna behållit
de benämningar, som brukades under _l'ancien régime_ och
Konsulatet. Dem man hittade på under terrorismen, då _Pavillon de
l'Horloge_ t. ex. blev kallad för _Pavillon de l'Unité_, _Pavillon
de Flore_ för _Pavillon de l'Egalité_ och _Pavillon de Marsan_ för
_Pavillon de la Liberté_, blevo aldrig populära och föllo redan
under Direktoriet i glömska. Och vad de särskilda rummen angår, så
kommo de namn, varunder de nu mest äro kända -- t. ex. _Salle des
Maréchaux_ i st. för _Salles des Cent-Suisses_, eller _Salon de
Louis XIV_ i st. för _Le grand Cabinet du Roi_ o. s. v. först i
bruk under Kejsardömet.
»_Har han skrivit igen?_» Under loppet av 1800 tillskrev
pretendenten (senare Louis XVIII) general Bonaparte flera brev,
som på ett inbilskt och icke särdeles värdigt sätt uttryckte hans
förhoppningar om, att den allsmäktige Förste Konsuln mot en
belöning, som han själv erbjöds att bestämma, skulle återinsätta
Bourbonerna på Frankrikes tron. I ett brev, daterat Fructidor år
VIII, svarade Bonaparte honom äntligen -- hövligt, men bestämt
avböjande.
_Madame Royale_, Marie-Thérèse-Charlotte de France (f. 1778),
Louis XVI:s dotter. Hon hade först 1795 blivit utväxlad ur sin
fångenskap i Temple.

XIV.
_Madame Hamelin_, hustru till en framstående sjöofficer, väninna