En roman om förste konsuln - 03

Största delen av sällskapet hade emellertid omringat sångaren Garat, som
i en affekterad tenorställning stod mitt på golvet med handen instucken
innanför västen, och bestormade honom med böner att sjunga en romans.
-- »En enda liten romans,» tiggde nästan knäböjande en svärmisk blondin,
klädd, eller rättare draperad, i sjögrönt som en nereid och vilt
coifferad »_à la coup de vent_». »Romansen,» argumenterade hon
känslofullt med ögonen mot ljuskronan, »är för mig, som ni sjunger den,
Monsieur Garat, såsom en försoningssuck till offrens skuggor, som en
naturens hymn till gravarnas frid.» Hon snubblade på orden och visste
icke mer, vad hon sade. Garat bugade sig leende och började:
»_Un jour de cet automne_»...
Damerna började fnissa bakom solfjädrarna, herrarna logo öppet. Det var
den berömda och vågade »_la Gasconne_». Den svärmiska damen, som väntat
en sentimental romans, drog sig ur kretsen, blåröd av raseri över att
man gjort narr av henne.
Men sällskapet applåderade frenetiskt. Han måste sjunga om igen. Denna
gång var det pagens visa ur »Figaros bröllop», som åter kommit på modet.
I detta ögonblick öppnades dubbeldörrarna häftigt, och Förste Konsuln,
åtföljd av sin adjutant, Duroc, trädde oväntat in.
Garat, vilken lika väl som den övriga världen kände till de husliga
förhållandena i Tuilerierna, hade sinnesnärvaro nog att låtsa, som om
han ej märkte de inträdande, och fortsatte att sjunga. De övriga
gästerna började oroligt flytta sig på stolarna, damerna viskade bakom
solfjädrarna och växlade betydelsefulla blickar. Joséphine hade blivit
mycket blek -- hon reste sig halvt upp och gjorde min av att gå sin man
till mötes. Han tycktes emellertid ej taga någon som helst notis om
henne. Utan att hälsa på någon särskilt, blott med en tvär, högmodig
huvudböjning, gick han, med rynkade ögonbryn och utskjuten underläpp,
långsamt fram i rummet och tog plats -- beständigt med Duroc bakom sig
-- i en högryggad länstol, som stod i närheten av Joséphines soffa.
Garat fortsatte ogenerat sin sång -- det såg nästan ut, som om han inte
alls hade lagt märke till de nya åhörarna. Aldrig hade den skälmskt
sentimentala visans sista strofer åhörts under en så ohygglig spänning.
Ett par av gästerna, som voro placerade närmast dörren, smögo sig ut så
obemärkt som möjligt.
Hortense de Beauharnais följde med ångest alla styvfaderns rörelser.
Strax hon såg honom i dörren, blev det henne klart, att han blott var
kommen hit för att med en eklatant scen göra slut på förhållandet till
Monsieur Charles. Hon hade så ofta -- ung som hon var -- blivit brukad
till medlare mellan modern och hennes man, att de inga hemligheter hade
för henne, och hon gjorde sig inga illusioner om sin moders oskuld. Hon
såg gästernas halvt ängsligt nyfikna, halvt ironiskt skadeglada blickar
-- de väntade med spänning på skandalen. Den _måste_ förekommas. Hon
steg upp, och i samma ögonblick Garat slutade, lade hon sin hand på
styvfaderns skuldra.
Han vände sig om och mätte henne med en så isande kall, barskt förvånad
blick, att hon strax modlös lät handen sjunka och vände sig bort. När
han såg sådan ut, visste hon, att det tjänade till intet att försöka
inverka på honom.
Han reste sig upp: -- Jag beklagar -- hans ton var så full av insolent
ringaktning, att till och med de mest härdade i sällskapet rodnade --
att jag tyvärr _alltför sent_ stör nöjet för min hustrus gäster. Jag har
emellertid ej kunnat komma förr, då man glömt underrätta mig och för
resten ej heller tycks ha väntat mig. Som klockan är mycket -- han såg
på sitt ur, och bibehöll samma oförskämda, ironiska artighet -- är det
förmodligen ingen, som tar illa upp, att jag nu tar mig friheten att
upplösa sällskapet. Jag har allvarliga saker att tala med Madame
Bonaparte om. Duroc -- han vände sig till sin följeslagare -- vill du
göra mig den tjänsten att följa gästerna till dörren. Du kan börja med
Monsieur Hippolyte Charles. Jag har en gång själv gjort honom den äran,
nu kan min adjutant övertaga den.
Utan ett ord troppade gästerna av. Förste Konsuln blev stående med
handen på stolens ryggstöd och följde dem obarmhärtigt med ögonen. Av de
hälsningar han i förbifarten fick, besvarade han de flesta -- hövligt,
men ytterligt högdraget, och med en anstrykning av ironi.
Joséphine hade gråtande kastat sig ned i soffan. Hon höll bägge händerna
för ögonen och vaggade snyftande fram och tillbaka. Hortense vågade icke
gå fram och trösta henne; hon stod skälvande vid dörren, när Duroc kom
in igen.
-- Gå in på ditt rum, Hortense, sade Bonaparte något mildare. Du hade
gjort bäst i att hålla dig där hela aftonen. Tack, Duroc! Vänta mig
däruppe, och kommer där någon kurir från Moreau, så låt mig få veta det
_strax_.
Duroc och Hortense gick. Förste Konsuln blev ensam med Joséphine.
-- Seså, min kära Joséphine, låt _oss_ nu talas vid. Det är hög tid,
om vi skola få det avgjort, innan jag reser.
-- Å, Bonaparte, förlåt mig! Jag försäkrar dig -- hon tog näsduken från
ögonen och såg bönfallande upp på honom -- där är intet, intet av det du
inbillar dig...
-- Jag _inbillar_ mig aldrig något, avbröt han kärvt. Åjo, för resten --
den gången jag gifte mig med dig, hade jag dock visst ett helt förråd
inbillningar. Men _nu_! Å, du har mästerligt förstått att plocka dem ur
mig! Han talade lågt, men med en stämma så laddad av vrede, att hon
ryste. Nå -- det ska vi nu icke tala om, jag älskar dig icke mer och är
helst fri för din kärlek. Men inbillar du dig, att det går an att trotsa
mina _befallningar_, så... Hur kan det falla dig in? Jag fordrar framför
allt respekt för mitt namn, som nu är det första i Frankrike -- ja,
i Europa. Dessutom -- när ett fruntimmer är fyrtio år och har en vuxen
dotter, borde hon vänja sig av med den sortens narrstreck.
Joséphine blott snyftade, hon vågade icke mer se upp.
Han stod framför henne med händerna på ryggen och vaggade bredbent fram
och tillbaka med kroppen.
-- Nu har jag då med eklat kastat din knähund på dörren -- liksom jag på
sin tid gjorde med Fortuné, som du också fordrade, att jag skulle avstå
min sängplats till. Hela Paris sladdrar om det i morgon, men det kan
inte hjälpas! Du har själv sörjt för att ge denna historia en
utbredning, som... Visar han sig på Tuileriernas grund, medan jag är
borta, förskjuter jag skoningslöst både dig och dina barn. Det förvånar
mig -- hans röst var som is -- att du ännu _vågar_ reta mig, då du vet,
att skilsmässan är i mina tankar dag och natt. Du, en kreolsk -- han såg
på henne och undertryckte ordet -- är egentligen minst av alla ägnad att
dela mitt öde. Jag behövde en kvinna, som min mor var, modig och stark,
en jungfrulig dotter av ett ädelt hus... Hans röst var icke längre vred,
han talade lugnt, kallt övervägande, liksom med sig själv.
-- Det var dock jag, som först av alla hjälpte dig fram på din väg,
snyftade hon. Överkommandot i Italien...
-- Kan jag varken tacka dig eller din »vän» Barras för, avbröt han
brutalt. Du vet mycket väl, att jag aldrig har velat veta av protektion.
Om jag icke missminner mig, var det _efter_ den 13 Vendémiaire, som du
behagade kasta dina ögon på mig.
-- Å, Bonaparte! -- hon slog förtvivlat ut med handen. -- Du är, som
människorna säga, ett odjur...
-- Kom ihåg -- nu stampade han i golvet av raseri -- vad du lät mig lida
i Italien! Kom ihåg, hur jag tiggde dig om en smula ömhet, om en smula
skonsamhet för min ära. Du hånlog åt min naivitet, du ljög för mig, du
flydde för min kärlek, som du nu flyr för min vrede. Nu är mitt tålamod
slut! Hör vad jag säger: du har gjort mig några tjänster den 18 Brumaire
-- du vet, jag brukar betala mina skulder -- nu ger jag dig till gengäld
ett års respit. Uppför du dig ej rigoröst anständigt under denna tid,
så... Du förstår väl, att jag icke är att skämta med. Jag lämnar nu
Frankrike om ett par dagar, men Joseph och Lucien skola hålla ögonen på
dig -- du vet, de beundra dig inte särdeles förut.
Han gick ett slag omkring rummet. -- Det är då en avskyvärd parfym den
där Teresa brukar! Ja, jag har ju sagt några gånger, att hon också är en
av dem, jag helst ser du låter bli att inbjuda i mitt hus.
Han gick bort och kysste henne på pannan. Hans ögon mötte hennes med ett
föraktligt och tvetydigt leende -- med ett slag i ansiktet kunde han ej
ha kränkt henne så djupt som med denna kyss. Han sade kallt:
-- Ja, godnatt, min vackra Joséphine. Det är onödigt, att vi träffas
mera allena, innan jag reser. Jag har föga tid till scener. Gå nu och
lugna Hortense.


V.
A cette époque il était fort jeune, son coeur battait vivement
sous le regard d'une femme et dans ce moment il aima.
_M:me La D:sse d'Abrantès_ (de Napoléon).

Hela Ventôse och Germinal visade sig Förste Konsuln nästan icke en enda
gång i sällskapslivet i Paris. Dag och natt arbetade han med Bourrienne
och rådslog med Berthier och Carnot, som nu åter övertagit
krigsministeriet. Han skrev själv brev på brev till Moreau vid Rhen och
Masséna i Ligurien, han drog försorg om varje enskildhet rörande
truppernas armering och förplägning, samtidigt med, att hans tankar
oupphörligt kretsade om hans stora älsklingsplan: bildandet av den
hemliga reservarméen, som var bestämd att under hans eget anförande gå
över Alperna, för att, när Moreau och Masséna tillräckligt förberett
segern, överrumpla och med ett slag krossa koalitionen. Och medan hela
världen -- i främsta rummet kabinetten i London och Wien -- invaggade
sig i den föreställningen, att denna med så mycken ostentation omtalade
reservarmé _verkligen_ bestod i de stackars invalider och pojkar, man
för syns skull samlade i Dijon, skickade han och Berthier i hemlighet
brigad på brigad välutrustade och härdade trupper i småflockar till
Schweiz, där de i väntan på vidare aktion samlade sig omkring Genève och
Lausanne.
Bonaparte var som i feber, för det den långsamme och försiktige Moreau
icke vågade öppna fälttåget, medan Masséna och hans olyckliga soldater
lågo och svulto i Genua. -- Om jag blott kunde få honom att krypa, den
sköldpaddan! sade han i raseri till Duroc. Jag hade lust att stoppa
honom i en av hans egna kanoner och fyra den av mot österrikarna, så kom
han då över Rhen en gång.
Äntligen, den 5 Floréal (25 april), lät Moreau sina trupper rycka ut. Så
kommo, slag i slag, rapporterna om övergången av Rhen och segrarna vid
Engen och Mösskirch. Man började åter draga andan i krigsministeriet.
Om nu blott Masséna en månad till kunde hålla Melas stången!
Kurir på kurir kom från den nödställda liguriska arméen -- med
sönderrivna uniformer, fläckiga och överstänkta, höllo de på
svettdrypande, skälvande hästar utanför Tuilerierna. Förste Konsuln
mottog ögonblickligt personligen vart budskap från Italien, och hans
folk hade befallning att väcka honom, om han aldrig så nyss fallit i
sömn, så snart det kom nyheter från Masséna.
Han intog de flesta av sina måltider i sitt arbetskabinett och satt
halva dagen lutad över Italiens karta, där han outtröttligt med fingret
följde de röda och blå märken, som betecknade de båda arméernas
ställning och rörelser. -- Se här, Bourrienne, sade han ivrigt, den
gamle Melas, han inbillar sig, att han över Turin kan draga sig tillbaka
mot Alessandria -- förstår du? Men jag går över Po, jag upphinner honom
på vägen till Piacenza, på Scrivias slätter, och där slår jag honom --
_där_! Och med sin nagel skar han häftigt ett djupt märke mellan San
Giuliano och Marengo.
En dag -- det var en av de första dagarna i Floréal -- hade Förste
Konsuln i sällskap med Berthier och den oskiljaktige Duroc inspekterat
en del artillerirekvisita, som i anledning av den påtänkta övergången av
Alperna blivit tillverkade på ett särskilt sätt efter Bonapartes egna
teckningar och nu med första lägenhet skulle sändas till Schweiz.
På återvägen kommo de till _Jardin des Plantes_, och då det var ett
förtjusande vårväder med mild, klar luft och halvutsprungna, ljusgröna
träd, kommo de överens om att lämna sina hästar vid ingången och gå ett
slag genom trädgården. Förste Konsuln hade de sista dagarna knappt
andats en munfull frisk luft.
De tre herrarna spatserade långsamt med sina kappor över axlarna genom
de breda, vårfriska alléerna. Det hade regnat om natten, och en fuktig,
stark doft steg upp ur jorden och utbredde sig från den nya grönskan. Så
tidigt på morgonen funnos här nästan inga promenerande, men plötsligt --
vid en vridning av gången -- fingo de sikte på ett litet sällskap, en
herre och två damer, som roade sig med att mata svanarna i en av de
stora dammarna.
En av damerna -- den äldre -- satt på bänken ett stycke därifrån. Den
unga flickan stod framme vid dammen och lutade sig djupt ned över
vattnet -- hennes smärta, eleganta figur avtecknade sig käckt och mjukt
mot de ljusa träden på stranden. Den unge herrn höll skrattande fast
hennes ena bakåtsträckta hand och försökte draga henne från vattnet.
Duroc såg dem först. Han stötte lätt till Förste Konsuln med armbågen.
-- Där, general -- se där -- är det icke den lilla Vendéeprinsessan från
förleden?
-- Jo, svarade Bonaparte lakoniskt. Han avbröt tvärt samtalet med
Berthier och gick rakt fram till gruppen. De bägge andra följde honom
långsammare.
-- God morgon, Mademoiselle! Så tidigt ute?
Edmée de La Feuillade reste sig spänstigt och vände sig om. Hon hade
ögonblickligen känt igen hans röst.
-- Å, herr general, i Vendée stego vi tidigare upp. Hennes röst klang
friskare än själva lärkans högt över dem.
Louis de Châteauneuf hade dragit sig ett par steg tillbaka. Edmée vände
sig nu om.
-- Tillåter ni, general, sade hon ogenerat, att jag här föreställer er
min tant, Madame de Châteauneuf, och min kusin, Monsieur de Châteauneuf.
Edmée kunde aldrig vänja sig vid att säga »medborgare» och
»medborgarinna», vilket ännu officiellt fordrades.
Louis de Châteauneuf hälsade djupt men stelt på regeringens chef,
Bonaparte något kort, men hövligt. De hade för resten träffat varandra
förr genom Monsieur de Talleyrand. Madame de Châteauneuf hade rest sig
upp.
Louis presenterade Berthier och Duroc för sin mor, som hälsade dem med
ett graciöst småleende. Hon var icke särdeles aristokratiskt difficil --
_Madame la cidevant comtesse de Châteauneuf_ -- hennes enda dröm var,
att sonen skulle göra karriär, om under det nya eller det gamla systemet
var henne numera rätt likgiltigt. Hon respekterade det _bestående_.
De gingo allesammans i sällskap tillbaka genom parken. Berthier
underhöll artigt Madame de Châteauneuf, Duroc och Louis, som förut
träffat varandra några gånger, pratade rätt livligt om kriget i Tyskland
och om gemensamma bekanta från sällskapslivet.
Förste Konsuln gick bakom med Edmée. Han gick så långsamt, att hon hade
all möda att icke gå ifrån honom.
-- Vad det är längesedan jag sett er, Mademoiselle de La Feuillade.
Varför ser man aldrig er och er tant i Tuilerierna? Är ni för
rojalistisk att umgås hos oss? Han smålog och såg på henne under de
stora hattskyggena. Den grå kappan, som hängde löst över axlarna med
tomma ärmar, höll han lätt ihop med bägge händer.
Edmée rodnade. Hon gick ett par ögonblick tyst utan att svara. Han
betraktade ihärdigt från sidan hennes ungdomligt mjuka profil med de
långa ögonhåren mot den röda kinden och det bronsbruna, krusiga håret,
som föll ned under den vita suffletthatten. Hon var icke frusen som han,
utan hade blott över skuldrorna en kort, grön sammetskrage, kantad med
pälsverk, »_à la Lodoiska_».
-- Nå, ni svarar inte? Hans röst var låg, smekande, retsam, som om han
talade till ett barn.
Plötsligt höjde hon beslutsamt huvudet och såg rakt och fullt på honom.
-- Å -- ni vet inte... Det är något jag så gärna vill säga, men jag vet
blott icke, hur jag skall uttrycka det. -- Hon stannade och sänkte åter
blicken. -- Jag förtjänar icke, att ni skaffade mig Belles-Rives och
Mivry tillbaka -- jag vet nog, att ni gjorde det för abbéens skull,
tillade hon fint, men... jag förtjänar det icke. Strax jag kom hit,
ville jag icke se er, jag ville icke be er om något, jag föraktade folk
av gammal adel, vilka man sade trängdes omkring er som supplikanter --
jag tyckte, att ni som en rövare hade tagit den gode kungens plats. Jag
ville hellre vara fattig -- fast Gud skall veta, att det är förfärligt!
-- än att ha er att tacka för något.
-- Och så övertalade man er dock trots allt?...
-- Man _övertalade_ mig icke -- hon höjde huvudet, och överläppen
krusades stolt. Så kom det sakta, skyggt:
-- Jag förstod, att jag hade tagit fel.
General Bonaparte gjorde en rörelse som för att gripa hennes hand, men
hejdade sig.
-- När -- hur förstod ni det?
-- Strax, första gången jag såg er, sade hon barnsligt öppenhjärtigt,
med ögonen upp emot hans. När jag såg er den morgonen tillsammans med
soldaterna och hörde er tala, så förstod jag, att ni var den mannen
Frankrike behövde, att ni ensam kunde ge oss seger och fred.
Han gick tigande, långsamt bredvid henne. Hennes stämma hade vid de
sista orden en sådan underklang av blyg, innerlig beundran, av omedveten
värme; han tänkte ej på att svara henne, att säga, vad han i detta
ögonblick kände, ty ord kunde ej uttrycka det. Detta var ungdomen,
våren, friskheten, som äntligen mötte honom -- honom, som höll på att
förtära sig själv i omåttligt arbete, i äregiriga planer och
himmelsstormande drömmar, i leda och bitterhet mot en otrogen,
världsfördärvad hustru.
Nu voro de helt nära utgången. Han böjde sig hastigt fram emot henne:
-- Om några dagar lämnar jag Frankrike och begynner det farligaste, jag
hoppas det ärorikaste företaget i mitt liv. Vill ni tänka på mig?
Hennes hjärta klappade så häftigt, som skulle det spränga bröstet, men
hennes stämma hade en drottnings säkra superba lugn:
-- Det finns ingen kvinna i Frankrike, herr general, vars tankar icke
dag och natt skola följa er och er tappra här.
Han svarade stolt och lidelsefullt:
-- Men det finns blott _en_ kvinna i Frankrike, som jag ber därom, och
till på köpet ber jag henne _blott_ tänka på _mig_.
Edmée gick raskare de få steg, som ännu skilde henne från de andra.
Madame de Châteauneuf satt redan i vagnen och vinkade till henne. Louis
stod vid vagnsdörren och hjälpte henne in med ceremoniös artighet.
De tre herrarna stodo och sågo efter ekipaget, så sade Duroc:
-- Det är en ståtlig brud han får sig, Châteauneuf. Och nu blir hon ju
rik också.
Förste Konsuln såg långsamt upp. -- Såå -- hon skall gifta sig med den
där långa pojken?
-- Inte under, att han ser så stursk ut, tillade Berthier skrattande.

På aftonen den 16 Floréal (den 6 maj), lämnade Förste Konsuln Paris,
åtföljd av Duroc och Bourrienne. Han hade tagit ett likgiltigt och
flyktigt avsked av Joséphine, som i sista ögonblicket grät och tiggde
honom om förlåtelse. Han svarade henne icke ovänligt, men förstrött, och
lämnade henne hastigt för att ge sina sista viktiga instruktioner till
sina kolleger Cambacérès och Lebrun. Vägen gick över Dijon och Genève
till Lausanne. De flesta trodde, att Förste Konsuln blott skulle stanna
borta ett par dagar för att inspektera trupperna.
Så berättade Madame de Châteauneuf saken för Edmée. Det var vid
middagsbordet och Louis var också tillstädes. Han hade bättre reda på,
hur det i verkligheten hängde ihop, och sade, vad han visste.
Edmée anade icke, att han hade lämnat Paris. Hon kom till att darra så
starkt, att hon måste sätta glaset, som hon höll på att föra till
läpparna, ned igen. Louis såg skarpt på henne tvärsöver bordet. Mitt i
sin förvirring märkte hon det och sökte fatta sig.
-- O, Gud, ropade hon, när skall då detta olyckliga land få fred!
-- Du tycks taga dig reservarméen särdeles när, min kära kusin. För
ögonblicket går det ingen nöd på den. General Bonaparte, tillade han
spotskt, låter nog Masséna och Moreau raka kastanjerna ur elden.
Edmée knep läpparna hårt samman. Hon satt med nedslagna ögon och skar
sönder sitt kött med sådan kraft, att kniven gnisslade mot tallriken.
Madame de Châteauneuf lyfte bägge händerna och skakade förtvivlad på
huvudet. Hon misstänkte sedan revolutionen alltid sina tjänare för att
vara spioner och väntade var dag, att »barnens» oförsiktighet skulle
föra dem i fängelse. Med en skrämd och menande blick på lakejen, som
just försvann genom dörren, skyndade hon sig att säga:
-- Men, Louis, hur kan du säga så? Du vet ju, att det är han, som
skaffat oss alla våra segrar.
-- _Alla_? Nej, mamma. Han har gjort ett rätt lyckligt fälttåg på Paris'
gator, ett annat i Italien och äntligen ett rätt onödigt i Egypten.
Kellermann och Pichegru -- till och med Moreau, äro större fältherrar än
han.
-- För resten, fortsatte Madame de Châteauneuf omotiverat, tycker jag,
att han är riktigt hygglig. Man märker strax, att han inte precis är en
_roturier_.
-- Det var Barras heller icke, mamma. Louis de Châteauneuf smålog
utmanande och fixerade Edmée hela tiden han talade med modern.
Edmée sade icke ett ord. Hon var rasande på sin kusin, men då hon icke
precis kunde finna någon anledning att visa det, var hon klok nog att
tiga. En gång var hon nära att bryta ut -- hon knöt handen på duken och
såg hotande upp. Han smålog ironiskt -- det var tydligen hans avsikt att
reta henne.
-- Det är för resten märkvärdigt, så mycket väsen folk gör av en liten
artillerigeneral, som morskat upp sig till att göra en statskupp. Liksom
här icke varit statskupp på statskupp i dessa tio år! Och efter var
statskupp en kortlivad diktator! Den här slutar väl ungefär som Danton,
Robespierre eller Barras har slutat.
Edmée sköt undan sin tallrik, och i det hon lade bägge armarna på
bordet, fasta och vita som marmor, böjde hon sig fram och sade med sökt
köld:
-- Du tycks ha något särskilt emot Förste Konsuln, Louis. Han har dock
visat sig särdeles både rättvis och välvillig mot vår familj.
-- Min mors egendom kunde man efter lagen omöjligt undanhålla henne,
eftersom hon bevisligen aldrig varit utanför landet -- det hade han icke
med att göra. Och vad Belles-Rives och Mivry angår, så... Ja, jag har nu
aldrig tyckt om, att du tog emot denna -- _gåva_.
-- Det som tillhört min far är rättvisligen mitt, svarade Edmée stolt.
Förste Konsuln hjälpte mig blott på det mest ridderliga sätt till min
rätt. Tycker du, att det är märkvärdigt, att jag är honom tacksam? Jag
avskyr att vara beroende.
Louis de Châteauneuf sprang så häftigt upp från sin stol, att den föll i
golvet. Edmées kinder, vilka nyss varit så bleka, voro nu flammande
röda.
-- Du kan taga emot ett par stora gods av en främmande mans godtyckliga
frikostighet, och du tillstår öppet, att ett par månaders ekonomiskt
»beroende» av din blivande man eller hans moder trycker dig. Vad menar
du med att förnärma oss så djupt?
-- Barn, barn då!... Den stackars Madame de Châteauneuf höjde bägge sina
magra armar mot taket och vaggade förtvivlat fram och tillbaka med hela
kroppen.
Edmée hade också rest sig upp. Hon kämpade hårt för att hålla tillbaka
sina tårar.
-- Å, Louis... Och plötsligt gav hon efter för denna starka, nervösa
spänning, som hon den sista tiden levat i. Med en snyftning, så häftig,
att den nästan liknade ett tjut, sjönk hon, med bägge händerna för
ansiktet, ned på stolen.
Louis kastade sig på knä vid sidan av henne. Han hade under dessa
månader lidelsefullt kommit att älska sin kusin, vilken han alltid tänkt
sig som sin brud.
-- Edmée, dyraste hjärta -- han tog med våld hennes händer från
ansiktet, som var vått av tårar. -- Jag är en brutal usling -- jag vet
det -- förlåt mig! Men du skulle blott veta, hur jag lider! Han viskade.
-- Du? snyftade hon med uppriktig förvåning. Vad hade väl han att lida
för?
-- Jag älskar dig, mumlade han lågt och hastigt, med huvudet ned mot
hennes knä. Han skämdes för denna lidelsefulla bekännelse för den
kvinna, hans släkt valt till honom, för sin unga, jungfruliga
barndomsbrud.
En varm rodnad steg långsamt upp på Edmées kinder och bredde sig ända
ned på hennes hals. Ovillkorligt dolde hon ansiktet i händerna, och
hennes hjärta klappade så våldsamt, att han, lutad mot hennes kropp,
kunde höra dess slag. Det var första gången en man hade talat med henne
om kärlek. Uppmuntrad av hennes förvirring, ville han ännu en gång draga
händerna från hennes ögon. Hon höll dem envist kvar.
-- Louis, mumlade hon svagt, jag ber dig -- gå. -- Och med ett vaknande,
knappt beräknat koketteri, i det hon såg ut emellan fingrarna, och den
mjuka, röda munnen förtrytsamt krökte sig: -- Du har varit elak emot
mig, du har gjort mig illa.
Ett ögonblick kom frestelsen över honom att taga henne i famn och kyssa
denna ljuva mun, men han besegrade den -- hon var hans brud! -- och
sprang upp, skrattande, lätt om hjärtat.
Hon reste sig också upp och gick mot dörren -- ännu med den ena handen
för ögonen.
-- Säg åtminstone, att du förlåter mig, viskade han.
-- Jag förlåter dig, mumlade hon brådskande och gick hastigt ut genom
dörren, som han höll öppen för henne.


VI.
Un triple printemps --
celui de l'année, celui de la vie, celui de la gloire!
_Le comte de Ségur._

Edmée tyckte, att hon hade haft en riktigt trevlig eftermiddag. Först
hade hon varit ute med sin faster och Madame de Contades och i anledning
av våren gjort stora inköp hos Leroi och parfymören Fargeon; på hemvägen
hade de velat taga en glace hos Frascati och där träffat ihop med Louis
och bägge bröderna de Rastignac. Så hade de allesammans enats om att
dinera ute, och när hon äntligen, trött och varm, i den vackra
majaftonen trädde in i sin sängkammare i Rue du Bac, tänkte hon
egentligen mera på Louis de Châteauneuf och Hippolyte de Rastignac än på
något annat i världen. Hon smålog till och med ännu för sig själv över
några tokerier, som de hade sagt henne.
Det var så sent, att det redan var mörkt, och bullret från staden hade
så gott som avstannat. På gatan, på andra sidan trädgårdsmuren, hörde
hon en enstaka nattvandrares steg och skymtade som en smal, rörlig
ljusstrimma skenet från hans lykta. Genom de öppna fönstren, som vette
ut åt trädgården, strömmade in en stark doft av tidiga rosor. Edmée gick
fram till ett av dem och lutade sig ut med armarna på fönsterkarmen.
Så stod hon länge; och småningom, medan hennes ögon vande sig vid den
blånande nattens mörker och buskarnas skuggor på trädgårdens gångar, vek
hela aftonens muntra stämning, och hennes vanliga tankar kommo igen --
en efter en -- liksom när man lägger en främmande dräkt och, plagg efter
plagg, åter drar sina vanliga kläder på. Hennes själ liksom vidgade ut
sig i ensamheten och tystnaden omkring henne, och hon tyckte, att livet,
naturens stora allmänliv, det, som människorna hela den ljusa dagen lång
jagade ifrån sig med tusen konster och civilisationens bocksprång, kom
henne så nära, så nära...
Plötsligt grep hon med bägge armarna om den gammaldags, bastanta
fönsterposten, och med huvudet lutat intill de clematis, som klängde sig
uppåt den, brast Mademoiselle de La Feuillade ut i häftig gråt.
Sådana stämningar och sådana anfall -- hon kunde aldrig ens för sig
själv ge någon riktigt bestämd grund -- kommo ofta över henne på senare
tiden. Det var som om den sjudande, spirande våren, Paris' glada,
väntansfulla vår, göt feber i hennes blod och i hennes själ en längtan,
som ibland var så våldsam, att hon, då hon var ensam, kunde knyta
händerna och skrika högt. Och emellanåt kunde hon sjunka ihop i en
pinsam ängslan, i tvivel och sorg över sig själv; ingenstädes fanns
tröst att hämta; för kyrkan, för den heliga jungfrun själv, blev hon
främmande. Nu som förr gick hon naturligtvis i mässan, när hon fick
tillfälle därtill, men -- hon tyckte, att hon hade liksom ingenting att
bedja om. Vad betydde väl kungens återkomst och kyrkans seger? Hon
tänkte ju blott på den gudsförnekande Republikens arméer, och för
_deras_ framgång kunde hon väl icke bedja nu -- hon, som så ofta förr
bett om deras undergång. Dessutom: hon hade en hemlig, stolt känsla av