En roman om förste konsuln - 11

världen, Mademoiselle de La Feuillade att stanna en hel dag hos dem i
hôtel de Montesquiou och på aftonen gå med dem i deras loge på _Theâtre
de la République (Comédie Française)_ för att se Talma i hans berömda
roll som Orestes i »Andromaque». Generalen hade icke haft tid att följa
dem dit och hela första akten var så gott som gången, då han äntligen
kom. Hans hustru gav strax akt på, att han på ett i ögonen fallande
vänligt och bekant sätt hälsade en ung dam, vars egendomliga, behagliga
yttre Edmée och hon redan anmärkt, och som satt i logen omedelbart
intill deras.
-- _Känner_ du henne? Vem är det? -- Madame Junot ryckte lätt sin man i
ärmen.
-- Det är Pauline -- »Bellilote»! Du vet nog, vår lilla suverän i
Orienten. -- Och han skrattade.
Edmée hade hört både frågan och svaret, hon förstod strax, vem som
menades. Hon kände, att hon rodnade, och för att dölja det, satte hon
genast lornjetten för ögonen och vände sig åt andra hållet. Så pass
hemmastadd var hon naturligtvis i de sista årens skandalkrönika, att hon
ofta nog hört talas om Madame Pauline Fourès -- Bonaparte själv hade
till och med ett par gånger lösligt häntytt på henne och deras
förhållande i Egypten: den enda liaison, han någonsin offentligt vidkänt
sig. Men för resten hade hon icke tänkt vidare på henne; hon slöt till,
att hon närmast måste ha varit en vacker, kokett, men mycket tarvlig
liten fru, som genom sin franska glättighet och sin smula europeiska
elegans gjort furore i Kairo och på det viset dragit general Bonaparte
liksom flera andra unga officerare till sig. Nu såg hon plötsligt för
sig en förtjusande, frisk blondin med ett godlynt, kokett leende och ett
par, något banala, men stora och strålande blå ögon, graciöst insvept i
en präktig vit cachemirsschal.
Under återstående delen av föreställningen glömde hon både Orestes och
»Andromaque» för att ge akt på damen i sidologen. _Varför_ är hon i
Paris? frågade hon sig själv med en obehaglig, nervös förnimmelse, som
hon aldrig förr känt det minsta till. Vet han av det? Ha de träffats?...
Den ena frågan dök upp efter den andra.
Efter skådespelet skulle Junot fara till Tuilerierna, dit han blivit
kallad av Förste Konsuln. Damerna lovade att vänta på honom med te --
trots det korta avståndet mellan Rue de Verneuil och Rue du Bac hade
Laure av Madame de Châteauneuf utbett sig, att Edmée skulle få stanna
över natten.
Kammarjungfrun serverade dem förfriskningar och frukt inne i Madame
Junots kabinett. Där voro inga gäster, som annars vanligen efter
teatertid, och de båda väninnorna satte sig bekvämt till rätta i
fåtöljerna på var sin sida om kaminen. De kommo väl överens och hade
alltid, på damers ytligt förtroliga sätt, en hel del att prata om;
Madame Junots satiriska, kvicka, och ändå för det mesta godlynta utfall,
roade alltid den av naturen så glada Edmée.
Efter det att de en rundlig tid underhållit sig med betraktelser över
Madame Hamelins toalett och Madame Leclercs tjänstgörande kavaljer, över
Talmas spel och Mademoiselle Mars' kostym, över kardinal Consalvi och
utsikterna till konkordatet, gick värdinnan äntligen löst på aftonens
händelse: »Pauline».
Madame Junot hade naturligtvis, liksom de flesta av deras krets, hela
våren -- de få gånger, man i sällskapslivet haft tillfälle att se Förste
Konsuln tillsammans med damer -- och isynnerhet nu på Malmaison i
sommar, givit akt på, att han öppet föredrog Mademoiselle de La
Feuillade framför andra damer i sin närhet. Men just det, att han gjorde
det så _öppet_, förvirrade och desorienterade både henne och alla de
andra, som icke kunde låta bli att intressera sig för något så
riksviktigt som general Bonapartes hjärteangelägenheter. Hennes takt och
verkliga finkänslighet förbjöd henne att tala därom med Edmée, men hon
hade åtskilliga gånger pratat därom med andra, och ibland försökt att
förhöra sin man, som så väl kände Bonaparte, och vilken hon dessutom
visste vara en god iakttagare. Men vare sig, att generalen verkligen
icke förstod, hur det hängde ihop, eller att han i alla fall icke ville
eller icke ansåg det rådligt att yttra sig därom -- han kringgick
systematiskt alla hennes frågor och försäkrade skrattande, att hon
alltid gjorde bäst i att blott lita på sina egna skarpa ögon. Nu
upptäckte emellertid plötsligt Laurette -- tack vare det oförmodade
mötet med Madame Fourès -- ett förträffligt tillfälle att »sondera»
väninnan och på samma gång, med sin större världserfarenhet, indirekt
_varna_ henne, ifall hon skulle ha tagit Förste Konsulns artigheter för
mer, än de, efter hennes tanke, voro värda.
-- Gav du riktigt akt på henne, Edmée? En _dam_ är hon nu icke -- men
det har jag för resten aldrig heller hört någon påstå! -- Hon smålog
överlägset. -- Man kan strax se på henne, att hon icke har begrepp om
stora världen -- eller vad tycker du?
-- Jag tycker, att hon är mycket vacker, svarade Edmée enkelt. Hon var
på en gång ängslig och glad över att Laure började tala om henne. Hon
hade icke själv velat göra några frågor -- dels tyckte hon, att det var
under hennes värdighet, dels hade hon en bestämd förnimmelse av, att
_han_ skulle misstyckt det.
-- Vacker! Ja, naturligtvis är hon vacker. Varför tror du annars, att
han skulle brytt sig om henne? -- Laurette skrattade muntert, befriad
från alla misstankar genom Edmées lugna ton och leende. -- Å, det är
alldeles historien om David och Bathseba om igen! Han skickade mannen,
den beskedlige stackarn Fourès, ut i öknen eller i de engelska
korsarernas gap -- jag minns inte riktigt vilket, och det kan också vara
detsamma. Och så -- du förstår!
Mademoiselle de La Feuillade drog sig långt tillbaka i skuggan bakom
kaminen, där hon satt. Hon skrattade liksom väninnan, men klangen i
hennes skratt var icke äkta. Ovillkorligt mindes hon hans ord:
»Châteauneuf -- å, honom skaffa vi väl ur vägen!»
-- Junot påstår, att generalen var alldeles tokig i henne, så länge det
varade. Gud vet -- Madame Junot stack fram sin guldbroderade tåspets och
betraktade den noga med huvudet på sned -- Gud vet, vad det egentligen
skall betyda, att hon nu är här?
Edmée reste sig hastigt upp. -- Laurette, du får ursäkta, men jag är
verkligen så trött i kväll...
-- Å prat! -- Laurette tvang henne ned i stolen igen. -- Om _jag_ vore
trött -- hon såg nedåt sin figur -- men en ung flicka, som du! Nu sitta
vi så trevligt -- klockan är ju icke mer än litet över tolv ännu. Låt
oss nu vänta till Junot kommer hem, som vi lovade, så kunna vi kanske få
höra något nytt.
-- Vad för nytt? Du är då förfärligt nyfiken, sade Edmée med ett försök
att skämta.
-- Å, om Pauline -- hon är dagens intressanta fråga! Men du har inte
riktigt intresse för Förste Konsuln, som vi andra, det har jag alltid
sagt, tillade hon skälmskt, en smula maliciöst.
Edmée blev sittande. Efter detta kunde det naturligtvis icke gå an
att gå.
Bort emot klockan ett kom generalen hem. Han såg litet generad ut, när
hans hustru strax, som den naturligaste sak i världen, började utfråga
honom om Madame Fourès, i Edmées närvaro, och sneglade bort till henne,
innan han bestämde sig för att svara. Hon satt där emellertid helt lugn
med nedslagna ögon och lekte med fransarna på duken.
-- Nå, min vän?... Ah, du har betänkligheter, för det här är en ung
flicka tillstädes! Min Gud, en helt vanlig intrig -- en sådan historia
har då Edmée hört förr! Varken hon eller jag begär ju, att du skall gå i
detaljer -- Gud bevare oss väl! -- Och hon slog muntert, kokett ut med
bägge händer.
-- Ja, vad vill du, jag skall säga? Jag har ju berättat dig allt, vad
jag vet. Det ser ut, som om hon haft det svårt, stackars lilla
»Bellilote», och en hel hop vedervärdigheter, innan hon äntligen hamnade
här. Duroc har berättat mig, att hon lyckats få fram ett brev till
Förste Konsuln, och nu hoppas jag, att han sörjer väl för henne på ett
eller annat sätt.
Edmée led förfärligt under detta samtal. Hon hörde på Junots röst och
såg det på hans förstulna, halvt medlidsamma blickar i riktning av
henne, att han icke ville säga allt, vad han visste, att han kanske icke
vågade. Å, hon _ville_ ju intet veta om denna kvinna! Om ingen av dem,
vilkas namn en gång varit kedjade till general Bonapartes. Att de flesta
av dem existerade ännu -- det visste hon väl, det bekymrade henne icke
ens; vad kunde de väl, stackars varelser, göra henne, »drottningen», som
han självmant kallade henne? Men att man _visade_ henne dem, att man
tvang detaljer på henne, att man angående dem eggade hennes
inbillningskraft, hennes svartsjuka! Å, denna småaktiga, lurande
svartsjuka, som _måste_ finnas i var kvinnas hjärta, vilken en gång
oåterkalleligen givit sig själv bort -- hon hade aldrig förr känt den,
hon _ville_ icke sudlas av den! Hon visste ju, att ingen, icke ens
Joséphine, någonsin hade stått honom så nära, som hon stod; men blott
att jämföra sig med andra, väga hans kärlek till henne mot den, han hade
givit andra, _kunde_ ge andra -- det var redan att sänka sig olidligt.
Hon hade icke bett om kunskap om hans förtid -- varför tvang man den så
brutalt på henne? Och med den alla dessa tankar, som hon förnedrade sig
med att tänka. Hon visste instinktivt, att infördes i förhållandet
mellan henne och den man, hon älskade, en tredje -- rivalen -- drevs hon
till att känna svartsjuka, då var hon i och med detsamma förlorad,
fallen; då skulle hon ej mer kunna se sig själv som »drottningen», den
enastående, den oersättliga, den enda, utan som mätressen -- en av de
många, efterträderskan, som själv var dömd att ha efterträderskor. Ifall
den absoluta tilliten till hennes egen makt och hans kärlek -- till
detta, som från början var hörnstenen i deras förhållande: känslan hos
dem bägge att vara undantagsmänniskor och att stå i ett
undantagsförhållande -- ifall _den_ rubbades, så var det alltsammans
förbi. Därför värjde hon sig till det yttersta, därför ville hon stoppa
sina ögon och öron till, ty hon _ville_, hon _måste_ ha sin självsäkra,
övermodiga tro i fred; den hade efter handen blivit hennes religion och
hennes hela väsens _raison d'être_. Utan den var hon rotlös.
Hennes stolthet hjälpte henne att för dessa främmande människor dölja
den nervösa, etsande plåga, som i dessa minuter, medan hon hörde deras
ord, läste deras blickar och snarare kände än tänkte sina egna tankar,
sönderslet henne. Hon reste sig långsamt upp och gick värdigt, blek och
stilla -- ja, hon hade till och med sinnesnärvaro nog att låtsa kväva en
gäspning -- bort till andra ändan av rummet och började förstrött leta
mellan modejournalerna på bordet. Då trängde sig plötsligt den tanken på
henne: men varför _nu_? Varför just _nu_ -- för _denna_ kvinnas skull?
År icke Joséphine farligare, och hon har aldrig framkallat denna tanke
hos mig? Har jag ej sett Paris' skönaste kvinnor flockas om honom, tigga
om hans leende, hans blick? Varför? Edmée visste icke, att det i var
kvinnas liv, när hon i kärlek har nått det ödesdigra stadium, att hela
hennes själs intresse, alla hennes tillvaros trådar småningom samlat sig
om _en_ -- en _människa_, med växlande stämningar och oberäkneligt blod
-- att det då en dag oundvikligen, förr eller senare, kommer en kris, då
tvivlet rubbar tron, då det för den, som i stolt segerglädje ej vetat,
vad kamp ville säga, gäller valet mellan att kämpa med alla vapen --
fina och grova -- eller att helt nedlägga dem; då det icke ens i hennes
eget inre är fred för den stolta kärlek, som nyss trotsat allt och varit
sig själv nog. Då gäller det: antingen att klokt söka inregistrera den i
en eller annan av samfundets givna rubriker, skaffa sin kärlek ett
ryggstöd utåt, eftersom den inre nerven icke mera är stark nog att
allena hålla den uppe -- eller att resignera, taga livet som det kommer,
sådant _andras_ vilja skapar det för en. Och i bägge dessa fall, blir
den store, stolte Eros sig själv otrogen; förtrollningen är förbi, den
kommer icke mer igen. Denna kris hade nu kommit för Edmée. En obetydlig
yttre orsak, en blott inbillning kanske, som för ett par månader sedan
ej skulle ha afficierat henne det ringaste, hade framkallat den. Hon
hade förlorat sig själv, gått upp i honom som personlighet och andligt
väsen, hennes själ hade blott fotfäste i honom -- nu var krisen där,
tvivlet var väckt, hörnstenen rubbad!
Madame Junot hade icke sett eller låtsade icke se gäspningen. Hennes
nyfikenhet var spänd, icke på länge hade hennes lättrörliga fantasi haft
något så intressant att gissa över. När Edmée gick bort i andra ändan av
rummet, begagnade hon sig strax av tillfället och började ivrigt --
riktigt på skarpen och i alla enskildheter -- förhöra sin man.
Edmée, med sin i detta ögonblick pinsamt uppdrivna hörsel, hörde, trots
avståndet och de låga rösterna, nästan vart ord av deras samtal. Nu
kunde hon ej uthärda denna tortyr längre -- hon _måste_ avbryta dem, gå
fram och säga dem godnatt, hövligheten behövde ej tvinga henne att höra
på alla dessa olidliga, intima förhandlingar. Och likväl stannade hon
kvar som fastnaglad, där hon var -- lyssnade och hörde!
I det hon äntligen vände sig och tog ett par steg över rummet, viskade
Laure, med sina stora, komiskt förfärade ögon:
-- Och hon _har_ alltså redan fått tillträde till Tuilerierna, säger du?
Ett sådant drama där kan bli! Du skall få se, tillade hon med ett lågt
skratt, det är inte för intet! Han har icke helt och hållet glömt
»Bellilotes» små behag.
Junot tog sig om hakan utan att svara. Edmée såg, i det hon gick fram
till dem, hans undertryckta, mycket sägande leende.
-- Å, Edmée, du måste verkligen ursäkta... Så sömnig du ser ut, din
lilla stackare! Det är också bra tanklöst av mig, men för så goda vänner
behöver man ju icke genera sig, och när jag får några nyheter från
Tuilerierna, så glömmer jag allting. Och det här är verkligen viktigt --
riksviktigt! tillade hon skämtsamt, på sitt lätta, behagfulla sätt.
-- Alla damer äro sig lika, skrattade Junot. När de blott tro sig skymta
tråden av en intrig!...
Äntligen kom då Edmée in i det henne anvisade rummet, och med ens tog
den pinsamma spänning, hon nu flera timmar levat i, ut sin rätt. Hon
vinkade till jungfrun, att hon skulle gå, och, med händerna för ögonen,
kastade hon sig ned på sängen i ett våldsamt, krampaktigt gråtanfall.
Men det varade icke länge. Hon reste sig upp, badade sina ögon och sitt
ansikte, och småningom kände hon, hur besinningen vände tillbaka. Hon
tröstade sig med alla de förnuftsgrunder, hon kunde få fatt i. Hon sade
sig själv, att han för sin äras skull icke helt och hållet kunde överge
den stackars kvinna, som han en gång tvungit att offra rykte och framtid
för hans skull, att han var nödsakad till att personligen tala med
henne, att han icke kunde överlämna denna ömtåliga sak i främmande
händer o. s. v. o. s. v. Men alltid, vid var tanke, hon tänkte, tvang
sig denna fatala, nedsättande _jämförelse_ på hennes medvetande. Hon,
som så stolt burit sin egendomliga särställning bland kvinnor; hon, som
i sina egna ögon -- och väl därför också i hans -- så länge varit den
enda: den jungfruliga, alltid nya älskarinnan, den högättade,
jämnbördiga bruden, som i gudomligt övermod, stolt som en drottning,
gått samfundsordningen i förköp och tagit ut livets rätt -- hon kände
sig plötsligt förnedrad, sänkt i smuts genom de beröringspunkter, vilka
hon, genom att resonera över hans ställning till denna andra kvinna,
ovillkorligt fann mellan sig och henne.
-- Jag är sjuk, sade hon otåligt för sig själv. Vore jag sund och rask,
som jag brukar vara, ägnade jag icke denna händelse en tanke... Om hon
blott varit så _gammal_ som Madame Bonaparte, hade jag blott sett dem
tillsammans -- jag hade icke brytt mig om det.
Hon började gå fram och tillbaka på golvet med händerna för tinningarna.
På vägen förbi spegeln kom hon att kasta en blick däri -- hon blev själv
förfärad över den glödande, förvirrade blicken i sina annars så klara
ögon.
-- Å, varför är jag icke hos honom i natt -- just i natt! mumlade hon
och vred sina händer. Hon stötte upp fönstret och lutade sig långt fram
över karmen, natten var kylig och mörk.
Den friska luften gjorde henne gott; med uppbjudande av hela sin
viljekraft försökte hon äntligen fatta sig. Hon låste fönstret och
började kläda av sig.
-- I morgon skall jag se honom, sade hon sakta till sig själv. Han får
ej ana något om detta. Han skulle förakta mig. -- Hon studsade vid ordet
-- det hade hon aldrig sagt sig själv förr.
Utmattad somnade hon in fram på morgonsidan. När hon vaknade, sken solen
in i rummet. Madame Junot stod vid sängen och ryckte henne i håret.
-- Men, Edmée -- det är ju nära middag, vad tänker du på? Här är bud
från Madame Germon, som fåfängt har sökt dig hemma hos dig. Det är om
din klänning till middagen i dag... Och kom ihåg, att vi lovat Duroc att
se revyn i förmiddag från hans fönster...
Edmée klädde sig med hjälp av Valentine -- solen och friska luften
gjorde henne gott, hon kände sig nästan lugn igen. Därpå for hon med
Madame Junot och ett par andra damer till revyn i Tuilerigården.
Bonaparte såg henne, där hon -- helt nära honom -- lutade sig ut genom
fönstret i rez-de-chausséen; han förde handen upp till hatten och
hälsade henne med det leende, hon visste var _hennes_.
När hon äntlign efter revyn kom hem i Rue du Bac, väntade henne en stor
överraskning: Louis de Châteauneuf hade plötsligt ankommit från England.
Det var Otto, som sänt honom med viktiga depescher angående
fredsunderhandlingarna, vilka nu skredo fram med rask fart -- ja, efter
vad han diplomatiskt svävande lät förstå, nästan kunde anses för
avslutade. Redan strax efter sin ankomst hade han, tillsammans med
Talleyrand, haft audiens hos Förste Konsuln. Efter särskild uppfordran
ämnade han sig också på middagen till Tuilerierna -- det var en
_quintidi_.
Edmeé hann blott flyktigt hälsa på honom nere i salongen, där hon också
träffade markisen av Caulaincourt, som hade lovat att följa sin
guddotter till middagen i Tuilerierna. Han grälade skämtsamt på henne,
för det hon så länge låtit uppehålla sig av Madame Junot, och bad henne
nu skynda sig att göra toalett.
Då Mademoiselle de La Feuillade denna eftermiddag stod framför spegeln
och lät kläda sig, frapperades till och med Valentine, som dock var så
van att se henne, av hennes stora och egendomliga skönhet. Hon var en
smula blekare än vanligt, och där voro omkring ögonen mörka ringar, men
själva dessa ögon voro så bedårande, med en förut okänd, tragisk glans i
blicken, att kammarjungfrun på sitt tvära, okonstlade sätt, plötsligt
utbrast:
-- Se då icke så på mig, Mademoiselle! Mademoiselle har ju likadana ögon
som Madonna där hemma i kapellet på les Fougères.
Edmée skrattade och böjde sig fram mot spegeln för att se på sig själv.
Ja, där var verkligen något i hennes ansikte, som hon icke kände igen.
-- Kan en ny tanke göra så mycket? tänkte hon bittert.
När hon äntligen -- rätt sent -- mellan markisen av Caulaincourt och
Louis de Châteauneuf, trädde in i Tuileriernas salonger, vände sig
gästerna vid ljudet av hennes namn. Som en drottning skred hon över
golvet, den snövita dräkten släpade efter henne, för första gången i
sitt liv bar hon diamanter -- i håret, på halsen och armarna. När hon
böjde sig till hälsning för Förste Konsuln och Madame Bonaparte, sade
den spanske ambassadören Azara, till Preussens sändebud, markis
Lucchesini:
-- Vem vågar säga, att Frankrikes adel är död? Mademoiselle de La
Feuillade ensam bär ju hela Versailles' traditioner på sina unga
skuldror.
Förste Konsuln såg på henne. Med sin skarpa blick upptäckte han strax,
att där i hennes utseende var något förändrat, att där föregått något
med henne -- men vad? Han vände huvudet och såg Louis de Châteauneuf vid
hennes sida. En skugga gled över hans ansikte.
Den aftonen var Edmée de La Feuillade strålande, hon överträffade sig
själv -- hon var pikant, kokett och furstligt värdig. Hon märkte, att
både Bonaparte och Louis iakttogo henne, och starkare, mera medvetet än
någonsin, kände hon det eggande i att vara älskad av två män, tjusningen
av en överhängande fara och en trotsig tillfredsställelse av att möta
den.
Senare på aftonen talade hon länge med sin kusin. Sällskapet, som kände
till det projekterade giftermålet, respekterade deras tête-à-tête och
lät dem diskret vara i fred.
-- Nå, det ser ut, som om det ändå skulle bli av, viskade Talleyrand
till den gamle Caulaincourt. Jag trodde en stund, att det kunde komma
fnurror på tråden -- han såg med en hastig, nästan omärklig blinkning
bort till Förste Konsuln. -- Nu tjänar han sina sporrar i freden med
England, och sedan göra vi honom till ambassadör -- en stoltare
ambassadris kan Frankrike icke önska sig!
Edmée vände sig till sin kusin, och, frankt, med ögonen i hans, frågade
hon honom:
-- Vad tänker du om mig -- då du nu ser mig igen?
-- Det svarar jag icke på. Att jag i afton är här med dig som _hans_
gäst, är en svaghet, som mången man av ära skulle förakta mig för.
Men... ja, det är min sak, och jag är själv domare däri. Men _ett_ vill
jag säga dig, min kusin: när jag, som du ser, gör allt för att umgås med
dig som en blott släkting, en blott bekantskap nästan, när jag för vårt
namns och ditt ryktes skull gör större uppoffringar, än du kan väga
eller mäta, så måste du åtminstone spara mig för dessa upprivande,
plågsamma förklaringar, vilka du vart ögonblick tyckes söka. Är det då
verkligen av så stor vikt för dig att veta, vad jag tänker om dig?
Hon skakade på huvudet och såg ut i rummet. -- Ja, ibland har jag tyckt
det. Men icke nu -- intet är av vikt för mig _nu_.
-- Vad menar du? sade han skarpt.
-- Å, ingenting. Jag menar väl närmast -- hon talade mycket långsamt --
att mitt liv småningom så har koncentrerat sig i en enda känsla, att
allt annat... Hon avbröt sig och gjorde en svävande, avvärjande rörelse
med handen: -- Å, det är mig alltsammans så likgiltigt! Förstår du mig,
när jag säger, att ibland tycker jag, att livet liksom tätnar och
mörknar omkring mig, jag hålles fast som i ett skruvstäd, jag kan blott
se _framför_ mig -- i en riktning -- och där ser jag ett ljus, så
starkt, så starkt... -- Hon smålog och for med handen över ögonen. Hon
hade mött Bonapartes blick.
Uttrycket i hennes stämma slog honom. Det var däri en ångestfull klagan,
som han icke förstod, och som icke liknade henne. Han grep hennes hand
och böjde sig fram emot henne:
-- Men, Edmée, du är sjuk! Du har ju feber igen.
-- Ånej. -- Hon reste sig upp, och, i det hon lätt lutade sig över
honom, viskade hon lågt, nästan ömt:
-- Se icke så på mig, Louis. Man ger akt på det, man talar om det...
Louis rodnade av vrede och skam. Han reste sig häftigt upp. Hon hade
rätt: det var mer än ovärdigt, att han här, för allas ögon, i detta hus,
icke förstod att dölja sin känsla för Förste Konsulns älskarinna.
Edmée hade icke gått många steg, då Bonaparte närmade sig henne. Under
föregivande av att vilja visa henne en tavla i galleriet, bjöd han henne
armen och drog henne med sig bort.
-- Vad skall jag tro om dig i afton? mumlade han med illa dold
häftighet. Du undviker att se på mig, du ägnar hela din uppmärksamhet åt
din kusin. Han teg och betraktade henne med en egendomlig blick, som
sade så mycket som: Jag vet väl, det är omöjligt, du är _min_, han
varken kan eller _vill_ taga dig, men...
Edmée kom plötsligt till att skratta. Hon skrattade så häftigt, att hon
måste sätta sig ned. Han såg mörkt, ogillande på henne.
-- Du är icke dig själv i afton. Du vet, jag kan icke tåla
fruntimmersnycker.
Edmée höll solfjädern för ansiktet och bara skrattade. Hon visste inte
själv varför -- det var som en stänk av självförakt i detta skratt --
men det lättade. Denna hans obilliga svartsjuka, hans brutala retlighet,
gjorde henne i alla fall gott; hennes själ vidgade ut sig efter trycket.
-- Jag måste tala med dig i afton, Edmée. -- Han böjde sig ned över
henne. -- Kan du ej på något sätt stanna i Tuilerierna?
Hon skakade på huvudet: -- Omöjligt! Jag är här ju med min gudfar och
min kusin.
-- Å, jag glömde -- _din kusin_!
Han vände sig kallt ifrån henne, tog Rapp, som just passerade förbi,
under armen, och började prata med honom.
Edmée ångrade i nästa ögonblick, vad hon sagt -- hon ville taga det
tillbaka, hellre utsätta sig för vad som helst än trotsa honom, men hon
kunde ej komma till att tala med honom mera. Ögonblicket var förspillt.
En gång mötte hon hans blick över salen, men den sade henne intet.
Laure Junot kom fram till henne. -- Tillåt, att jag säger dig en
artighet, Edmée -- du är förtjusande! Madame Germon har gjort ett
mästerverk. Och diamanterna klä dig! En liten smula för tidigt, eller
hur, efter våra gammaldags begrepp?... Man skulle icke kunna se på dig,
att du var så sömnig i går afton. Apropos -- hon böjde sig muntert fram
och viskade -- kan du tänka dig, att jag så gott som lockat ur Duroc,
att hon skall komma hit i afton -- Pauline! Det är allt en besynnerlig
tid att ge audiens till supplikanter, men Förste Konsuln är ju så
upptagen... -- Hon smålog.
Edmée kände, hur det blev svart för hennes ögon, och hjärtat upphörde
nästan att slå. Det varade blott ett par sekunder. I nästa ögonblick
reste hon sig upp, blek, men alldeles fattad.
-- Jag befinner mig icke väl, Laurette... Det började, som du minns,
redan i går afton. Törs jag be dig göra mig den tjänsten att uppsöka
Monsieur de Caulaincourt och säga honom, att jag helst vill hem. Det är
också på tiden -- jag ser flera gå...
Hon tilltrodde sig icke att gå över rummet, så illamående kände hon sig,
utan blev sittande i fönstersmygen, medan Madame Junot förskräckt gick.
Alla dessa människor, som sorlade omkring henne -- det förekom henne,
som om de allesammans gjorde henne något ont; i vild ångest, i en
olidlig, brännande smärta, böjde hon sig fram, som för att dölja sig för
dem. Och hela tiden hade hon dock en bestämd känsla av, att hon _måste_
resa sig upp, samla sin energi, skrika på hjälp, hålla fast den tid, som
flydde -- men hon kunde icke, hon hade plötsligt blivit så maktlös.
-- Jag är sjuk, tänkte hon mitt i sin ångest plötsligt klart. Louis har
visst rätt.
I detta ögonblick passerade Förste Konsuln åter förbi henne. Hon reste
sig upp, och -- utan att tänka på människorna omkring dem -- grep hon
blixtsnabbt hans hand. Hennes ögon, nästan svarta under de
ljusgnistrande diamanterna på pannan, höjdes emot honom med ett uttryck
så egendomligt, ödmjukt, smärtsamt, att han stannade.
-- Jag kommer, mumlade hon sakta. Jag _vill_ komma.
Han öppnade munnen som för att svara något, då i detsamma Armand de
Caulaincourt bestört kom emot dem.
-- Min far låter hälsa er, Mademoiselle. Han är redan färdig, han
väntar er.
Edmée höjde ännu en gång sin blick mot Förste Konsuln. De sågo ett
ögonblick fast och ömt på varandra. Så tog hon Armands arm och gick
långsamt genom salen. Bonaparte följde henne länge med ögonen.
Edmée kom hem i Rue du Bac och gick, efter många oroliga förmaningar av
markisen och Madame de Châteauneuf, strax upp till sig. Hon lät
Valentine taga diamanterna av, men när hon ville lossa klänningen,
hejdade hon henne hastigt. Hon reste sig upp från stolen framför
spegeln.
-- Jag kan icke stanna här, Valentine, sade hon bestämt. Tag min kappa
-- min stora kappa -- jag måste gå igen.
Pigan grep henne förskräckt om armen. -- Men Mademoiselle, då! Det går
ju icke an. Mademoiselle är sjuk -- det är feber.
-- Å, prat! Giv mig min kappa. Jag _måste_ bort, hör du ju.
Det var redan över midnatt.
-- Det går icke an. Jag låter kalla Madame eller Monsieur Louis...
Edmée stampade i golvet. -- Giv mig min kappa! ropade hon i förtvivlan
och raseri. O, min Gud, nu står hon där och spiller min dyrbara tid!
Hon fick sin vilja fram. Hon nästan sprang över bron till Tuilerierna.
Hon hade ingen svårighet att passera gallerporten -- vakten kände
händelsevis från föregående gånger alldeles bestämt »den beslöjade
damen». Oantastad lyckades hon nå ända fram till Durocs ingång.