En roman om förste konsuln - 09

befann sig. Från Förste Konsuln kommo nästan var natt bud och brev genom
den hemliga trappan.

Före sin avresa hade Monsieur de Châteauneuf företräde hos Förste
Konsuln. Bonaparte mottog honom artigt och åhörde med levande intresse
hans framställning av underhandlingarnas gång och Ottos uppfattning av
det engelska kabinettets ställning till de neutrala makterna. Han var så
helt och hållet upptagen av det och gjorde så många intresserade frågor,
att Louis ett ögonblick trodde, att han glömt, vem det var han talade
med.
Då audiensen var förbi och Monsieur de Châteauneuf skulle gå, tvekade
han, och ett ögonblick stodo de båda männen, öga mot öga mitt för
varandra. Bonaparte gick ett par steg fram emot den andre.
-- Tala, Monsieur de Châteauneuf, sade han skarpt. Ni vill säga något.
-- Ja, medborgare-Konsul. Nu är mitt officiella ärende uträttat. Vi äro
bägge franska adelsmän, bägge Republikens tjänare -- i den ena
egenskapen står jag ett steg över er -- i den andra ni en hel del över
mig. Låt oss tala med varandra som två män.
-- Tala, sade blott Bonaparte ännu en gång med samma hårda uttryck. Hans
blick borrade sig lik en stålklinga in i Louis', som fast mötte den.
-- General Bonaparte, vad har ni gjort mot min kusin, Mademoiselle de La
Feuillade?
-- Herr greve de Châteauneuf, har ni någon rätt att fråga?
-- Ja.
-- Och om jag icke erkänner denna rätt. Om jag ej önskar, att detta namn
blir nämnt mellan oss?...
Louis trädde honom så nära, att hans skälvande hand på värjfästet rörde
vid Bonapartes kläder. -- Så kallar jag er en -- en...
-- Håll, Monsieur de Châteauneuf! Kom ihåg, vem som är den starkaste
här.
-- Jag har blott alltför länge kommit ihåg det. Och ni har ej heller
varit rädd för att påminna mig därom.
-- Jag gör det ännu en gång, och för er egen framtids skull, sade
Bonaparte flegmatiskt, med eftertryck. Ni har vid början av detta samtal
försökt att ställa oss lika. _Tror_ ni det? Nej, ni vet så väl som jag,
att jag är _herre_ här. Jag kan icke ställas till ansvar av någon i
detta land.
-- Vi stå här _man_ mot _man_... -- Blek av vrede drog Louis sin värja
till hälvten ur slidan.
-- Prat! sade Bonaparte högdraget, och hans fasta, kalla blick sänkte
sig ringaktande ned mot Louis' hand. Ert liv så väl som mitt är statens;
min kärlek är en privatsak, som icke angår någon utom mig själv och
henne, som jag älskar. Vi ha en gång stått man mot man, som ni säger,
i kampen om denna kvinna, och -- med den starkares rätt har jag vunnit
henne.
-- Ni vill alltså neka mig all satisfaktion...
-- Jag medger icke en gång, att ni har någon som helst rätt att begära
den. För det första: Mademoiselle de La Feuillade är fri, hon är sin
egen herre; för det andra: jag är -- _den jag är_. Farväl, Monsieur de
Châteauneuf.
Louis såg honom fast in i ögonen -- hans hand vilade ännu på värjan.
-- Jag ser, att jag har intet mer här att göra. Republikens chef pockar
inte för intet på sin okränkbarhet. Hans stämma var full av stolt
bitterhet. -- Vi ses alltså först vid Philippi -- som väl en gång skall
komma!
-- Vid Philippi, Monsieur de Châteauneuf -- han smålog -- skall jag ej
glömma er. Ni är en modig och ärlig fiende -- jag vet åtminstone, var
jag har er! Men kom ihåg: Frankrike behöver oss bägge.
-- Det har ni ingen orsak att påminna mig om, general. Mina ord gälla
_er_ -- icke er regering. _Ännu_ är det väl skillnad på er och staten!
Bonaparte log. -- _Ännu_! Ja, _tror_ ni det?
Med en huvudböjning och en handrörelse avskedade Förste Konsuln
sekreteraren hos Republikens underhandlare i London.


XVI.
On croit généralement dans le monde que les premières années
de l'Empereur ont été taciturnes, sombres, moroses;
au contraire -- il était fort gai.
Mèmorial de Ste Hélène.
»J'ai foi dans mon étoile!...»
_Mot de Napoléon._

Första gången Edmée efter sin sjukdom åter visade sig i sällskapslivet,
var på den stora fest, Berthier gav i anledning av freden i Lunéville.
Efter en vink av Förste Konsuln var den arrangerad som kostymbal.
Mademoiselle de La Feuillade hade valt en dräkt, som visst ingen annan
under denna tid skulle funnit på eller ens ansett rådligt att bära. Hon
var klädd som Anne d'Autriche. Mellan alla dessa grekiska gudinnor och
romerska dygder var hon en strålande, stolt anakronism i silverbrokad
och brabantska spetsar, Över hennes gestalt och hållning låg, då hon
trädde in i salen, hela det gamla hovets styva förnämhet och Frondens
lättsinniga käckhet.
Det var strax vid balens början. Edmée dansade med Duroc, förklädd till
arabisk scheik, då plötsligt en mörk domino, liten och smärt, trängde
sig emellan henne och hennes kavaljer, som ögonblickligen -- till hennes
stora förvåning -- utan invändning steg till sidan och utan ett ord drog
sig tillbaka. Dominon grep henne hastigt om livet och viskade med en
röst, som hon aldrig _kunde_ misstaga sig på:
-- Scheiken har högre order från profetens egen mun. Låt oss dansa och
vara glada, drottning Anna!
De dansade. Det var »_le Monaco_» -- den dans Förste Konsuln dansade
bäst, och som han önskat skulle finnas på programmet.
Det var trängsel omkring drottning Anna. Hon var en av de masker som
väckte mest uppmärksamhet. Den svarte dominon vek emellertid icke från
hennes sida -- han höll hennes arm fast intill sig och konverserade högt
med henne.
-- Hur finner Ers Majestät sig egentligen i detta blandade sällskap? De
äro icke alla hovfähiga -- det vet Ers Majestät nog. Ja, jag känner till
och med några, som ha visat sig rätt ohövliga mot kungliga personer.
Kom, låt oss gå! En drottning är skyldig sig själv att hålla sig på
avstånd från sådant folk. Inte sant? -- Han gjorde en rörelse med
handen, som kom några av de närmaste att vika till sidan.
Drottningen roade sig furstligt åt denna lek; hon kunde blott icke låta
bli att undra, om där då ej var någon, som kände igen hans egendomliga,
sonora stämma och litet avvikande accent. Hon slöt sig närmare intill
honom, och i det de försökte bana sig väg, svarade hon högt:
-- Louis XIII:s drottning och Louis XIV:s moder har aldrig varit rädd
för rebeller. Jag är Frondens drottning såväl som hovets, och de sturska
engelsmännen har jag gjort mjuka som honungsdeg. Fråga blott Buckingham,
min gode domino, om icke England har böjt sig för Frankrike.
En ny dans begynte, och de kommo rätt obemärkta in i ett mindre
kabinett. De satte sig i en nymodig, lågryggad kåsös, uppburen av två
förgyllda sfinxer, som bildade höga sidostöd.
-- Låt oss vara glada, min drottning, viskade han uppsluppet under den
svarta hättan. I dag är jag i ett lysande lynne, och du talar som en
gudinna eller som ett orakel. England har böjt sig för Frankrike, säger
du -- och ändå vet du ej, vad jag fått veta: Pitt har äntligen avgått!
Också _han_ börjar begripa, att det är hopplöst att kämpa mot _mig_. Nu
har jag egentligen bara idioter att göra med -- han smålog övermodigt,
med glädje i ögonen -- dem skall jag nog hålla stången! Georg III har
icke en förnuftig tanke i sitt huvud, Carl IV inte heller; fredsfursten
är en dum räv, prinsen av Brasilien en hare. Czaren, Gustav Adolf,
kronprinsen av Danmark -- de äro alla så förstockade och förblindade,
som blott absoluta furstar ha privilegium på att vara. Drottningen av
Neapel är så rasande, att hon alltid ser rött för ögonen, och stormar på
som en galen märr. Kejsaren och kungen av Preussen äro väl en smula
klokare än de andra, men -- blott _en smula_! Jag skall nog skrämma dem
också från vettet en dag.
Han sträckte ut sin vita hand, liten och mjuk som en kvinnas och klämde
hårt Edmées.
-- Vi ha ännu icke druckit på freden i Lunéville, min drottning. Kom!
Edmée hade icke lust att åter ge sig ut bland alla gästerna, som vart
ögonblick kunde känna igen honom. Hon blev sittande och lutade sig
tillbaka med hakan i vädret.
-- Drottningen av Frankrike och Navarra dricker icke på sina staters
välgång med vilken okänd domino som helst, sade hon; hon väntar till
Förste Konsuln kommer. Ingen utom han är värdig att stöta sitt glas mot
hennes.
-- Ers Majestät gör Förste Konsuln alltför stor ära. Betänk dock, vilken
parveny han är!
Drottning Anna drog sig ännu en gång tillbaka i sitt hörn och såg upp
mot ljuskronan, medan hon långsamt svarade:
-- Drottningen av Frankrike och Navarra har sett Bonapartes stjärna
stiga. Efter Marengo och Lunéville förstår hon, att han är den, som
skall lyfta den store kungens arv.
-- Å, Edmée! -- Han brast ut i ett lågt skratt, böjde sig ned och kysste
hennes händer, som vilade i skötet. -- Det klär dig att vara historisk
»ande» -- du blir helt högtidlig därvid, och för dina orakelspråk håller
man på att glömma all drottningens praktfulla, unga skönhet och
silverbrokad och juveler! Det gläder mig, att ditt Majestät ser stjärnan
stiga -- jag tycker nästan, att jag ser det själv!
De sutto bägge tysta några minuter. De hörde valsen inifrån salen och
skratt och prat och viskningar från människogrupperna omkring dem.
Han strök tankfullt, smekande hennes hand och sade lågt, plötsligt
allvarligt:
-- Ser du, Edmée -- om jag inte hade haft min stjärna på himlen och
därtill förstått att räkna bättre än de andra, så att jag lyckats kämpa
mig fram till den första platsen, så skulle jag nu av alla dessa
människor, vilka därinne vänta på Förste Konsulns ankomst som på festens
glanspunkt, varit hatad som en skabbig hund. Stor framgång är det enda,
som förmår människorna att förlåta överlägsenheten. Och till och med
_nu_! Tro aldrig, att jag sitter fast i sadeln, så skicklig ryttare jag
än tror mig om att vara. Förlorar jag blott en gång ett avgörande slag
-- som det vid Marengo till exempel -- du skall få se, hur de skola
falla över mig som en svärm skorpioner över ett lejon. Men varför skulle
jag förlora? -- När man spelar _vingt-et-un_ med Europa på den andra
sidan bordet och sitt öde som insats, så måste man ha förnuft att bli
stående vid tjugu.
Araben Duroc kom fram i dörren. Han kastade en hastig sidoblick på de
båda i soffan och kom bort till dem.
-- Ers Majestät tillåter väl? -- Han bugade sig djupt och viskade så ned
mot dominon: -- Det är visst tid att förbereda den officiella entréen.
Berthier är som på nålar.
Dominon hälsade drottningen och gick. Araben slog sig ned på hans plats.
-- Jag kan se på Ers Majestäts ögon, att ni är förvånad över er tjänares
dristighet. -- Han sänkte rösten och lade handen på hjärtat:
-- Förstå mig väl, och förlåt mig -- _han_ har haft förtroende för mig!
Drottning Anna rodnade häftigt under masken. Hon gjorde en avvärjande
rörelse med handen. -- Jag börjar förstå, mumlade hon förvirrad.
-- Jag _ensam_ vet det, fortfor han; och blott genom en tillfällighet,
icke genom någon indiskretion varken från hans eller min sida -- det
svär jag er vid min ära. Jag hoppas ni förstår, Mademoiselle, vilka
känslor ni kan påräkna att finna hos hans _bäste_ vän.
Edmée de La Feuillade reste sig upp, och, i det hon gav handen till sin
kavaljer, sade hon klart och tydligt:
-- Monsieur -- jag varken kan eller vill förklara något. Men jag tackar
er, och jag litar på er.
En halv timme därefter kom Förste Konsuln i galavagn och med ridande
eskort. I sin vanliga uniform -- gardets hästjägares översteuniform --
utan mask eller förklädning, trädde han in i salen vid värdens hand. Han
såg glad ut, hans panna var ljus, hans ögon logo, och han hälsade
artigt, med älskvärd öppenhet, på de masker, han kände eller trodde sig
känna. Drottning Anna dansade med en romersk prætorian, då han på sin
väg kom förbi henne.
-- En förtjusande dräkt, sade han högt, vänd till Berthier. Det är då
ett stycke äkta Lyonersiden, och det gläder mig att se något _franskt_ i
detta kosmopolitiska sällskap. -- Med en bugning för drottningen, sade
han småleende: -- Madame, vi två äro visst ensamma om att representera
Frankrike här i salen.
Hennes Majestät svarade blott med en reverens, och Förste Konsuln gick
vidare.
De flesta hade redan igenkänt Mademoiselle de La Feuillade under masken.
Efter Förste Konsulns markerade komplimang blev hon ännu mer
uppmärksammad än förr. Prætorianen hade all möda att bana henne väg till
deras plats, då den efterhängsne scheiken plötsligt dök upp igen.
-- Soupern börjar. Hans Majestät kalifen (Berthier bar denna dräkt)
befaller mig att föra Ers Majestät till hedersgästernas bord. Plats!
-- Plats för Frankrikes drottning!
Bonaparte gick först -- allena, och utan bordsdam -- in i den som ett
orientaliskt tält arrangerade matsalen. Berthier satt vid hans högra
sida, men på den vänstra stod platsen tom. Han såg skarpt bort åt
ingången till balsalen; ingen var auktoriserad att sätta sig på den
tomma stolen och ingen vågade göra det av sig själv.
Nu kom Duroc med mademoiselle de La Feuillade. Förste Konsuln gjorde
tecken till honom, men Edmée hade redan med säker takt valt sin plats på
andra sidan bordet, snett emot honom.
Ett ögonblick såg han skarpt på henne. Så höjde han ögonbrynen och
smålog.
Duroc böjde sig mot Edmée och viskade:
-- Tillåt, Mademoiselle, att jag komplimenterar er. Det var klokt -- han
hade i nästa ögonblick ångrat det. General Bonaparte tycker icke om att
se en dam kompromettera sig.
Förste Konsuln reste sig, och över bordet, som under hundratals ljus
strålade av vermeil och silver och rubinrött glas från Venedig -- allt
krigets rika byte -- sökte hans ögon Mademoiselle de La Feuillade. Han
höjde champagneglaset:
-- Medborgare och vänner! En skål för fördraget i Lunéville, sade han
högt med sin starka stämma. Leve äran, friheten och freden! Leve
Frankrike!


XVII.
»Tous mes vertueux républicains, je n'ai qu'à dorer leurs habits,
et ce sont des gens à moi.»
_Mot de Bonaparte._
»La belle saison de 1801 était bien l'apogée de la Malmaison.
C'était plus qu'un château, ce n'était pas un palais.»
_St. Amand._

I mitten av Prairial (år IX) kommo konungen och drottningen av Etrurien
till Paris för att tacka för sin krona och mottaga den av Förste
Konsulns hand. De reste under namn av »greven och grevinnan av Livorno»,
men blevo mottagna som suveräner.
-- Kan du se, sade Bonaparte till Edmée de La Feuillade, aftonen efter
han i Malmaison låtit spanske ministern presentera majestäterna för sig
-- kan du se, att parisarna icke äro rädda för att låta en Bourbon gå
över Place de la Révolution. Se på konungamördarna och spartanerna, hur
de småle och buga för dessa lillepyttmajestäter, som vi själva ha
skapat. Å -- å! Alla mina dygdiga republikaner -- jag behöver blott ge
dem ett förgyllt livré på ryggen, och jag har strax deras samvete i min
hand!
Genom sin ställning både i Faubourg St. Germain och i Tuilerierna var
Mademoiselle de La Feuillade en självskriven gäst vid alla de fester,
som nu avlöste varandra till ära för infanterna. På Talleyrands stora
italienska fest i Neuilly hade hon den äran att dansa en kontradans med
Marie-Antoinettes systerson, vilken hon fann »tyvärr vara en karikatyr
av en konung», som hon sedan sade -- och på markisinnans av Montesson
bal hade den unga drottningen nådigt tagit henne avsides och bett henne
om hjälp att arrangera sitt hår, som kommit en smula i oordning efter
dansen. Då Förste Konsuln hörde det -- han ville ha reda på allt --
rynkade han pannan: -- Jag tror, hon tar sig air, den lilla suveränen.
-- Han lade sin hand på Edmées hjässa. -- Se där har du en krona, som
väl förlänar större makt än Etruriens!
Berthier gav i krigsministerhotellet en stor fest årsdagen av slaget vid
Marengo. Trädgården var arrangerad som ett läger, danssalarna voro
prydda med vapen, fanor och troféer, man superade i tält, och bakom var
och en av damernas stolar stodo de unga officerarna, raka som
skiltvakter, i Republikens praktfulla, fantastiska uniformer.
Om aftonen var där fyrverkeri. I den lugna natten, mot den klara, mörkt
blånande junihimlen, lyste i flammor namnet _Marengo_. Edmées ögon sökte
Förste Konsulns; hon mindes, när hon för ett år sedan -- en sommarnatt
som nu -- första gången hade hört detta namn och funnit brevet på bordet
inne i sin kammare. Bonaparte såg henne ej. Med armarna korslagda över
bröstet, med blottat huvud, såg han ut framför sig; han vände ej sina
ögon emot hennes; hon såg blott i det flammande, osäkra skenet hans
bleka ansikte under den mörka hårluggen och hans fasta, tätt slutna mun.
Efter infanternas avresa i mitten av Messidor (man ville icke ha dem
kvar till 14-juli-festen) lämnade också den fina världen Paris. Madame
de Châteauneuf och Edmée voro bägge inbjudna att tillbringa några veckor
på landet hos familjen de Caseaux, men i sista ögonblicket fick
Mademoiselle de La Feuillade en formell invitation, gällande för samma
tid, till Malmaison. En inbjudning till Förste Konsulns hus var redan
detsamma som en suverän befallning -- det kunde icke vara tal om att
avslå den. Madame de Châteauneuf reste alltså allena till sina vänner,
och Edmée ankom, i sällskap med sin väninna, Madame Junot, till
Malmaison i början av Thermidor.
Malmaison, som alltid hade tillhört en rik familj, var, redan då Madame
Bonaparte för tre år sedan köpte det, en komfortabel och nästan präktig
boning; sedan dess hade både hon och Förste Konsuln gjort mycket för att
utvidga och försköna slottet. Den förre ägaren hade, då anglomanien
under Direktoriet var i sitt högsta flor, inrättat huset med solid
engelsk bekvämlighet och isynnerhet satt det i stånd att härbärgera
många gäster -- liksom ett riktigt engelskt _countryhouse_. Gästrummen
voro alla belägna en trappa upp, längs med en lång stenlagd korridor,
som med sina stora fönster vette åt gården. Var lägenhet bestod av ett
sovrum, ett kabinett och en liten kammare till jungfrun eller tjänaren.
De voro alla mycket enkelt möblerade och golven stenlagda i rutor,
liksom korridorens. Vid ändan av denna -- till höger om vestibulen --
förde ett par trappsteg upp till den lilla salong, där man frukosterade
om morgonen, och som utgjorde en del av Madame Bonapartes enskilda
våning. Hennes kabinett innanför sängkammaren stod genom en trappa i
direkt förbindelse med stora salongen och galleriet i rez-de-chausséen.
På motsatta sidan av vestibulen -- alltså rakt under gästrummen -- lågo
på nedra botten Förste Konsulns rum. Arbetskabinettet gränsade
omedelbart till hans egen lilla privata trädgård och stod i förbindelse
därmed genom en liten över vallgraven ledande bro, om sommaren övertäckt
med väv, så att den bildade liksom ett tält. I allmänhet lät han flytta
sitt skrivbord ut på bron och arbetade timvis i fria luften.
Frukosten var alltid bestämd till klockan halv elva; i den deltogo blott
damer, liksom i Tuilerierna. För resten var det nästan mest damer, som
voro liggande gäster på Malmaison. Herrarna kommo i allmänhet blott dit
ut till middagen -- ridande eller åkande från Paris -- och återvände
vanligen vid midnatt, var till sin post eller sitt arbete. Förste
Konsuln själv visade sig sällan före sex, då man åt middag. Middagen,
och aftontimmarna efter den, var den tid, då man egentligen _levde_ på
Malmaison. I allmänhet långleddes de unga damerna en smula på
förmiddagen; Madame Bonaparte hade ofta migraine, Hortense målade eller
spelade, de övriga skötte sin korrespondens, sitt tapisseri, lärde sina
roller till societetsspektaklen, konfererade med sina kammarjungfrur och
modister eller drevo omkring i parken med en roman av Madame Cottin
eller Madame de Genlis för att få tiden till klockan sex att gå. Men
_då_ -- då fick man också ersättning! Genom den långa platanalléen, som
från landsvägen förde upp till slottsgården, kommo de i sina små snabba
kabrioletter, eller ridande två och två i sällskap -- alla de unga äkta
männen, beundrarna och vännerna. Och mittför den stora trappan, där de
unga damerna (de voro alla _unga_ på Malmaison, utom värdinnan) --
vitklädda, småleende, kisande i solskenet, med handen för ögonen -- hade
samlat sig, sprungo de unga männen av hästarna, och, glömska av dagens
arbete, bekymmer och omsorger, sökte deras glada blickar _den_ av de
vitklädda nymfgestalterna, som stod vars och ens hjärta närmast. Ty på
denna tid -- 1800 -- 1801 -- grasserade en ren giftermåls- och
förälskelseepidemi inom familjen Bonapartes närmaste krets; huset var
fullt av nyförmälda och hemligt förlovade par, och de gamla
kastanjealléerna i parken beskyddade under dessa sommarkvällar från sex
till tolv många ömma förtroenden, många kyssar, många små äktenskapliga
trätor. Det låg ömhet i luften -- smekmånadens leende, säkra,
konventionellt skyddade och insolent ostentativa ömhet.
Av dem, som i sommar voro på Malmaison eller brukade komma dit till
middagen, var det först och främst den tappre, ståtlige general Lannes,
»arméens Roland», och hans unga hustru, vilken i sin rena, tadellösa
skönhet mest av allt liknade en Correggios madonna, som stigit ur ramen,
tagit kött och blod och iklätt sig Konsulatets koketta dräkt. Där var
Förste Konsulns yngsta syster, den knappt nittonåriga Caroline Murat,
»frisk som en majros», efter sin nyss överståndna första barnsäng, röd
och vit, fast i linjerna, som mejslad i marmor. Där var den vackra,
nygifta Madame Savary, den hjärtegoda och hjältemodiga Emilie de La
Valette, född Beauharnais, och husets dotter, hennes kusin Hortense --
blond, fin och rosig som en sèvresfigur, med ett par eldfulla blå ögon,
som strålade dubbelt ömma, när hon tänkte på sin vän Duroc, eller då
Förste Konsulns sekreterare i hemlighet smög till henne ett litet brev
från Petersburg. Där voro dessa båda fina brunetter, som vid denna tid
liknade varandra nästan som två systrar: den graciösa, pikanta Laurette
Junot, passionerat intagen i sin man, det blonda brushuvudet »_la
Tempête_» (som kamraterna kallade honom), och den älskliga, svärmiskt
sentimentala Desirée Bernadotte -- alltid barnsligt svartsjuk, alltid
längtansfull, alltid romanaktigt förtvivlad och med tårar i ögonen, när
hon icke hade vid sin sida sin »béarnesare» eller icke fick brev från
honom. Där voro Hortenses unga väninnor och pensionskamrater från Madame
Campans institut: den livliga, egendomliga amerikanskan, Elisa Monroe,
den söta Adèle Auguier och hennes glada syster Eglée, som redan svärmade
för hjälten Ney; där var den ståtlige general Lauriston, »Malmaisons
Almaviva», den begåvade målaren Isabey, den joviale Rapp, den fiffige
Figaro-Bourrienne, den ridderlige och dristige Eugène de Beauharnais,
som tillbragte sin tid med att hopplöst sucka för Mademoiselle de La
Feuillade, och Mademoiselle de La Feuillade, som...
I denna luft, mättad av sommarvärme, av ungdomlig älskog, av segerjubel
och triumfer, vid detta Förste Konsulns unga hov, där ingen framtidsdröm
var för högtflygande att icke kunna vänta uppfyllelse, intet
framtidshopp för djärvt att icke ha sitt berättigande; där man var dag
under en evigt blånande himmel i övermodig självtillit tömde sitt glas
på nya segrar; där dessa knappt trettioåriga unga hjältar, vilkas namn
hela Europa nu kände, i trotsig otålighet redan sträckte händerna ut
efter de slutna och taggiga kronor, varmed de snart skulle ha rätt att
pryda alla dessa vackra kvinnohuvuden; -- i denna luft, i denna
omgivning utvecklade sig Edmée de La Feuillade verkligen till den
stolta, lidelsefullt medvetna och imperativt tjusande »Konsulatets
Afrodite», som man, till trots för Pauline Leclerc, hade vågat kalla
henne.
Hon visste, att hon var älskad, och värd att älskas. När hon om
morgonen, ännu med batisttröjan uppknäppt över spetschemisen, varm och
med håret böljande över skuldrorna under den stora nattmössan, satte
fötterna på stengolvet och kom till att kasta en blick i den
anspråkslösa spegeln på väggen, mötte hon sitt eget segerstolta leende.
De unga männens ögon sade henne det, när hon om middagen, med den
gyllene hårknuten högt över den vita nacken, med kjolens lätta
silkessläp graciöst uppburet mellan två fingrar -- i andra handen en
svart, spansk solfjäder för att skugga kind och hals -- långsamt,
drottninglik steg nedför den breda, solbelysta trappan. Och äntligen
sade _hans_ ögon henne det, när han om aftonen efter en hel dags envist,
oavbrutet arbete mötte henne till den glada middagen i fri luft, där
hon, smyckad som till fest med de ljusa La France-rosor, han älskade,
den vackraste av alla dessa vackra kvinnor, stoltast i later, liksom hon
var förnämast i börd, segersäll, i hemligt jubel och hemlig längtan,
höjde sitt skummande glas mot hans. Hon visste, att natten och lyckan
var hennes.
Edmée de La Feuillade var som förvandlad. Hon var icke mer den ömtåliga,
kyligt skygga och alltid liksom en smula fientliga adelsfröken, som för
aderton månader sedan kommit från Vendée till Paris; hon var nu Förste
Konsulns fylgia, Frankrikes levandegjorda segermedvetande, den stolte
betvingarens stolta brud. Ofta hängde männens blickar som förtrollade
vid hennes, och kvinnorna sänkte i omedveten förvirring, nästan blygsel,
sina ögon, när hon gick dem förbi. Och likväl fanns det ingen, som
_visste något_. Junot anade en del, men slog det bort som alltför djärvt
och fantastiskt. Om Joséphine hade någon gissning, och det hade hon
_säkert_, vågade hon i alla fall ej låta märka det. Hon kände sin mans
hänsynslöshet, när det gällde en passion, och hon hade dessutom själv
alltför mycket på sitt samvete för att med fog kunna visa sig
indignerad.
Hortense fruktade en ny fara för sin mor, som hon älskade -- hon visste
ju, att skilsmässan ända sedan Brumaire hade hängt över hennes huvud --
men hon _såg_ blott, vad alla kunde se: att Förste Konsuln var en stor
beundrare av Mademoiselle de La Feuillades skönhet och icke gjorde någon
hemlighet därav. Mademoiselle de Beauharnais var för resten under denna
tid så upptagen av sina egna hjärteaffärer, av sin ömhet och sin oro för
den frånvarande Duroc, att hon ej hade tid att ägna andras så många
tankar. Eugène var själv mycket förälskad i Mademoiselle de La
Feuillade, som behandlade honom med ett retsamt överlägset, än
skämtande, än sentimentalt koketteri, vilket i all sin oskuld -- eller
kanske just därför -- var väl ägnat att betaga honom hans misstankar,
ifall han djärvdes att ha några. Förste Konsuln hade på sitt vanliga
praktiska sätt, här -- liksom i Paris -- så habilt inrättat allt för
deras möten, att de kunde försiggå fullkomligt ostörda. Hans arbetsrum
låg omedelbart under den gästlägenhet på vänstra gaveln, vilken Edmée
bebodde, och genom en liten trappa, som han i hemlighet låtit inrätta
under vintermånaderna, stodo de i direkt förbindelse med varandra.
Madame Bonaparte bodde, som sagt, i andra ändan av huset. Hennes man
behövde ej ens tänka på Monsieur Charles och sommaren år VII för att här
på Malmaison slippa ha några skrupler -- det föll honom helt enkelt
aldrig in att ha skrupler, när det var något, han med energi _ville_.
Och vad Edmée angick, så var hon nu en gång sådan, att hon med
hänsynslöst, muntert mod och fatalistiskt lugn tog sin ställning, som
hon själv valt den, med alla dess konsekvenser. I jämförelse med hennes
stora kärlek, hennes livs enda tanke och allt uppslukande intresse, var
allt annat obetydligheter, småsaker, som hon på sitt käcka, stolta sätt
lätt kom över.


XVIII.
L'Empereur a parlé de ses premières années;
... il se reportait à cet heureux âge, où tout est gaîté, désir,
jouissance; à ces heureuses époques de l'espérance, de l'ambition
naissante, où le monde tout entier s'ouvre devant vous,
_où tous les romans sont permis._
Memorial de S:te Hélène.
»Mes projets comme mes songes, tout, oui,
l'Angleterre a tout detruit!»
_Bonaparte_ (sur la perte de l'Egypte).

Det var vid middagen en dag i början av augusti. Som vanligt vid vackert
väder, var bordet dukat på den stora gräsplanen mitt för slottet vid
början av kastanjealléen. Solen höll på att gå ned bakom St.
Cucufaskogen -- kastanjernas skuggor blevo längre och längre. Men