En roman om förste konsuln - 08

Edmée satt framåtlutad med bägge armarna på bordet. Hon smålog, skakade
på huvudet och såg glad upp till honom.
-- Tala mer... Hur kan det vara, min vän, att du värdigas tala med mig?
Du, tillade hon blygt, som nästan aldrig bryr dig om att tala med damer
-- inte ens med Madame de Staël.
-- Madame de Staël! -- Han smålog.
-- Ja... Å, du skulle blott riktigt veta, hur okunnig jag är! Du, som
jag vet håller så strängt på kunskaper. -- Hon såg frågande upp, litet
ängsligt.
-- Hos _män_. -- Han böjde sig ned och kysste flyktigt hennes skuldra.
-- Hos kvinnor -- Gud bevare oss väl!
Hon skakade otåligt på huvudet utan att låta sig övertyga: -- Jag kan
ingenting, rakt ingenting, min uppfostran blev avbruten, innan jag var
tio år. Jag tror aldrig, att jag har läst någon annan bok i sammanhang
än »Télémaque», och så en gammal dagbok från Frondekriget, som jag fann
hemma på les Fougères, och som en av mina förfäder hade skrivit...
-- Och _det_ intresserade dig?
-- Å -- hon drog djupt efter andan och slöt till ögonen, med handen mot
hjärtat. -- Jag tyckte att mitt liv var värdelöst, för det jag inte fått
leva under den tiden! Som jag har avundats den stora Mademoiselle
utanför Orléans och Anna de Longueville, som hade prinsen av Condé till
broder och en älskare som Monsieur de La Rochefoucauld! Nu avundas jag
ingen mera.
-- Inte ens Madame Bonaparte?
Edmée rodnade och slog i sin vrede så häftigt ut med handen, att hon
stötte till glaset och vinet flöt över bordet. -- Nej, sade hon stolt,
lika litet som det ett ögonblick föll Madame de Longueville in att
avundas Markisinnan de La Rochefoucauld. Hon hade kärlek, äventyr, faror
och ära, därtill ett ädelt och furstligt namn, så länge hon levde. Och
dö kan man, när man själv vill.
-- Du är, som jag säger, en drottning, ropade han eldigt, hänförd av
hennes flammande ögon och stolta min. Jag har en gång hört en historia
om en de La Feuillade, som för sin förvägenhets skull en natt blev Anne
d'Autriches älskare och dagen därpå mördades av kardinalens och kungens
folk. Du har hans blod i ådrorna! Å -- han talade nästan hårt -- ett
stort namn, det är dock en härlig sak, ett präktigt ryggstöd.
-- Som om något namn vore större än ditt!
-- Det _blir_ kanske... kanske... Han stod och såg in i ljuset på bordet
med klara, sammandragna ögon. Så vände han sig om och sade plötsligt
muntert:
-- Apropos namn! I kväll skall man se hela Faubourg St. Germain på
operan -- i kväll håller ingen sig borta! Själva Madame Royale, vore hon
här, kunde nog icke motstå att exponera en toalett i en loge i afton.
-- Du kommer ju _säkert_? -- Hon hade rest sig upp, plötsligt ivrig att
komma bort.
-- Ja. Fastän Gud vet, hur jag skall få tid till det!
-- Å, var gång jag ser dig offentligt, med adjutanter och eskort, när
jag ser folket applådera och resa sig på tå och ropa: »Leve Förste
Konsuln», så... Å, det är så berusande, jag kan inte säga dig, vad jag
känner!
-- Jag kan _se_ dig. Du rodnar, du slår ned ögonen, du är rädd, att
någon i din blick skall läsa din hemliga lycka...
-- Jag! Å, du känner mig icke. Nej, jag reser mig tvärtom upp, där jag
sitter, jag småler och nickar till alla, och jag viskar för mig själv:
»Leve Förste Konsuln!» Och som jag säger det, knäpper jag i all
hemlighet mina händer hårt ihop, och jag ber så innerligt, att Gud skall
taga alla dessa önskningar på allvar, att du skall _leva_...
Småleende, rörd, lyfte Bonaparte hennes huvud med sin ena hand och lade
den andra över hennes strålande, plötsligt tårfyllda ögon.
-- Farväl, Edmée. Gå nu. Om sexton timmar skall jag se dig igen. Sov
ända till middag, kläd dig fin, roa dig, var glad, tala med många
människor, tänk på mig.
Hon tog sakta bort hans hand, och leende såg hon honom in i hans leende
ögon.
-- God natt... God morgon... Å, jag vet icke mer, vad som är dag eller
natt! Jag indelar icke mer min tid efter solen, jag indelar den efter,
när jag ser _dig_...
-- Om sexton timmar, blir det då dag igen?...
Hon gick mot dörren. Men med handen på låsvredet vände hon sig om, böjde
sig lätt tillbaka, i det hon med ena handen lyfte slöjan från pannan,
och såg dröjande på honom med sina ömma ögon.
-- Napoléon! viskade hon tyst, nästan ohörbart. Det var så sällan hon
vågade uttala hans dopnamn, som ingen -- icke ens hans mor -- numera
kallade honom för, men vars egendomliga klang, hon i djupet av sitt
hjärta tillbad.
I nästa ögonblick var hon utanför dörren. Småleende satte Bonaparte sig
till skrivbordet och öppnade strax sin stora portfölj.


XIV.
... »Ah, Sire (a dit alors quelqu'un) la vertu
et la puissance du géant tenaient à un seul cheveu arraché,
et si le cheveu vital de la France devait être Napoléon!»
_Memorial de Ste Helène._

På aftonen den 3 Nivôse år IX (den 24 december 1800) hade Konsulatets
societet, som blott nödtvunget och motvilligt rättade sig efter
Republikens institutioner och, så fort tillfälle blott gavs, ostentativt
reagerade mot dess traditioner, mangrant infunnit sig på operan för att
denna första julafton i det nya århundradet höra Haydns »Skapelsen», som
för första gången gavs i Paris. Längs logekanterna sutto redan damerna,
väntande tillbakalutade i fåtöljerna, med juveldiademer på grekiska
frisyrer och cachemirsschalar artistiskt draperade över halvnakna
byster. _Alla_ voro de där -- Madame de Staël, Madame de Contades,
Madame Récamier, Madame Tallien, Madame Hamelin -- de, som givit glans
åt det gamla hovet, åt »Coblentz» och åt Direktoriet, och som ännu
försökte rivalisera med Förste Konsulns systrar och Konsulatets
uppstigande unga stjärnor. Madame Bacciocchi var där med gyllene
lagerkrans om pannan och guldbroderad purpurschal, som påminde om en
romersk imperatorsmantel. Hon höll missnöjd ögonen riktade på
»Paulette», som nu, åtföljd av flera herrar -- däribland hennes
_cavaliere servante_ för ögonblicket, Auguste de Montaigu -- trädde in i
sin loge. Madame Leclerc var i rosenfärgad underklänning med överdräkt
av sällsynt _point d'Argentan_. Hon hade i håret en krans av stora,
skära rosor och inga andra smycken än pärlor på armarna och om halsen.
I denna enkla, flicklika dräkt var hon förtjusande -- salens alla
lornjetter voro vända mot henne, där hon nu, småleende till höger och
vänster, långsamt, graciöst, sjönk ned på sin plats.
Madame de Châteauneuf kom sent, åtföljd av sin nièce och den gamle
markisen av Caulaincourt. De hälsade strax över till Madame Permon och
Laurette Junot, som hade logen över konsulernas. Mademoiselle de La
Feuillade, som efter deras möte om natten, säkert väntade att åtminstone
ett par ögonblick träffa Förste Konsuln, var strålande i en ny dräkt av
mattblått silke, rikt broderad med guldblad och blommor i ljus rosa.
Över pannan satt ett uddigt diadem, prytt med safirer och vinlöv i guld,
vilket, så nära som det blott gick an, till formen liknade en
hertigkrona; kring den yppiga, bara halsen och högt upp på de vita,
fasta armarna slöto sig fint, efter antiken arbetade guldsmycken. Mer än
någonsin liknade hon en renaissancedrottning, då hon, i samma ögonblick
orkestern intonerade ouvertyren, högrest trädde fram till logekanten.
Man hade knappt spelat de trettio första takterna, förrän publiken
skrämdes upp vid ljudet av en stark knall -- nästan som av ett
kanonskott. Folk vände sig om och reste sig upp från sina platser; från
parkett bredde sig över hela salen upp emot logerna en stigande bölja av
viskningar och utrop -- ingen hörde mera på Garat och Madame
Barbier-Walbonne, som från scenen fortforo att sjunga det högtidliga
oratoriet.
-- Men vad står på? viskade den alltid nervösa Madame de Châteauneuf.
Armand -- hon vände sig till den unge Caulaincourt, som nyss kommit in
-- hör då efter, vad det kan vara.
Den unge mannen reste sig upp, och i det han böjde sig ned över Edmée,
som satt framför honom, sade han lågt:
-- Detta påminner om den 18 Vendémiaire.
Edmée kände, hur hennes hjärta plötsligt liksom stod stilla, och hon
blev kall och styv över hela kroppen. Hon slöt ögonen och grep
krampaktigt fatt om logekanten.
I detta ögonblick kom general Junot brådskande in i logen mitt emot, och
med höjd stämma ropade kommendanten av Paris ut över salen:
-- Förste Konsuln har varit utsatt för ett nytt terroristiskt attentat
på vägen hit i _Rue St. Nicaise_. Blott som genom ett underverk har han
blivit räddad!
Medan han ännu talade, öppnades dörren till konsularlogen, omedelbart
under Junots. Förste Konsuln trädde in, åtföljd av Lannes, Lauriston,
Berthier och Duroc.
I och med detsamma man fick öga på honom, reste sig huset som en man;
och medan kvinnorna gräto och skrattade, viftade med näsdukar och
schalar och räckte armarna ut mot honom, bröt det ut ett så våldsamt,
larmande jubel, att väggarna i den stora Operan skakades och musiken
helt överröstades.
Bonaparte lyfte handen och hälsade flyktigt ut mot mängden. Han var
blek, men fullkomligt fattad, liksom alla hans följeslagare. Det var i
hans ansikte ett sådant uttryck av återhållen vrede, av otålighet och
leda, att det ej ens vek för denna entusiastiska hyllning.
Edmée hade vacklande rest sig upp och stod nu upprätt, stödd mot sin
stol. Hon var dödsblek och hennes ögon, vitt uppspärrade, nästan stela,
hängde vid hans ansikte i tiggande ångest. Han hade i detta ögonblick
icke tanke för henne, mindes ej ens, att hon fanns där -- hela hans själ
var full av hatfullt raseri mot mördarna. Hans läppar darrade i vrede,
man såg, att han hade svårt för att icke strax bryta ut i ord.
Nu trädde Madame Bonaparte och Mademoiselle de Beauharnais in i logen,
tillika med Madame Murat. Ryktet flög redan genom salen om huru de blott
genom ett tillfälligt dröjsmål -- Madame Bonaparte hade i sista
ögonblicket bestämt sig för att byta om schal -- blivit räddade från
explosionen. Hortense hade blivit lätt sårad i halsen, spetsslöjan, som
hon i hast svept om sig, var färgad av blod. Folk såg det, och ropen och
handklappningarna började på nytt. Madame Bonaparte var i en sådan
sinnesrörelse, att hon strax nästan sjönk ned i fåtöljen; hon storgrät,
i det hon matt viftade med händerna utåt salen.
Förste Konsuln stannade blott ett par ögonblick. I det han gick, vände
han sig ännu en gång om i logens bakgrund och mötte en sekund Edmées
tiggande, ångestfulla blick. Med en hastig rörelse, snabb som en tanke,
och blott bemärkt av henne, förde han handen upp och tryckte lätt
fingret mot sina läppar. Hans blick vidgade sig och ljusnade en kort
sekund. Hon böjde sig fram -- tacksamt, betagen, och räckte ovillkorligt
halvt ut armarna. Ingen såg på henne; hela salen var som i yrsel;
högröstade acklamationer följde Förste Konsuln, vilken nu, åtföljd av
sina adjutanter, gick ut ur logen.
De bägge herrarna Caulaincourt, far och son, hade genast, så snart de
hörde general Junots ord, gått ut för att skaffa närmare underrättelser.
Nu kom markisen in igen.
-- Mina damer, sade han brådskande, ursäkta, att jag låter Armand allena
följa er tillbaka till Rue du Bac. Man har bett mig om att fara till
Tuilerierna i afton. Den arma Joséphine, nu kan hon behöva att vara
omgiven av sina vänner!
Edmée lade handen på hans arm:
-- Å, gudfar -- å... kan ni inte låta mig följa med?...
-- Men, mitt kära barn... Ja, vad säger ni, Madame? -- Han vände sig
till Madame de Châteauneuf!
-- Jag vet inte, om det vore passande... Hon tänkte efter: -- men kanske
det är _klokt_. Jag måste medge, att jag nu är till den grad enerverad,
annars skulle jag själv... Ja, ja, tag henne då med. (Armand de
Caulaincourt kom in och berättade, att Madame Junot också ämnade sig
till Tuilerierna.) Men ni ansvarar mig för, att hon blir välkommen! Och
bliv icke för länge borta, min käre markis -- jag kommer till att leva i
feber, innan jag får veta, hur det alltsammans hänger ihop. Glöm
äntligen icke att lyckönska Förste Konsuln och Madame Bonaparte ifrån
mig. Säg dem...
Hon fortfor att ge instruktioner till markisen och sin nièce. Edmée
hörde henne icke. I det Armand de Caulaincourt hjälpte henne på med
hennes palatine och schal, kom han till att röra vid hennes händer, som
skälvde och voro iskalla.
-- Men, Mademoiselle de La Feuillade befinner sig icke väl...
-- Jo, ack jo! -- Edmée tvang sig till att småle. -- Det är blott
förskräckelsen. Det går över, när jag bara kommer ut.
Utanför Tuilerierna höll redan en hel rad vagnar, och när de genom
trappan i Florapaviljongen blivit införda i Madame Bonapartes våning,
funno de den alldeles full av folk. Där voro konsulerna, ministrarna och
deras damer, Junots, Mortiers, och flera av husets personliga vänner.
Man hade låtit servera te -- som på en vanlig afton efter operan -- och
sällskapet, som hade samlat sig i grupper omkring Madame Bonaparte och
Förste Konsuln, diskuterade häftigt den förfärliga händelsen.
Madame Bonaparte var alldeles över sig given, nästan förkrossad. Omgiven
av flakoner och luktsalter, satt hon inkrupen i ett soffhörn,
sammanfallen, nedböjd, med ett utseende så förstört, att hon förekom tio
år äldre än vanligt. Hennes vänner hade slagit krets omkring henne, och
där var ingen ände på beskärmelser och beklaganden. Hon såg knappt på
Mademoiselle de La Feuillade, när denna hälsade på henne och framförde
fasterns hälsning. Hon satt med halvslutna ögon och vaggade rysande fram
och tillbaka. Ibland överfölls hon av nervös gråt.
Strax Edmée trädde in i rummet, hade hennes blick sökt Förste Konsuln.
Där stod han borta vid kaminen, med händerna på ryggen som vanligt, och
talade ivrigt med en herre, som hon icke kände. Så fort hon kunde, sökte
hon närma sig honom. Hon väntade blygt på tillfälle att få hälsa på
honom. Nu stod hon nästan alldeles bakom honom, så att hon kunde
uppfånga vart ord som talades.
-- Ja, jag, sade den herrn, som hon icke kände -- en mager, nästan
skelettaktig man med sluga, skarpa ögon -- jag går icke ifrån min
mening, att det är folk besoldat av Pitt och pretendenten...
-- Seså, Fouché! Håll då upp med det pratet om era rojalister, utropade
Bonaparte häftigt. Vilja de nödvändigt göra attentater, skulle de väl
först söka röja _er_ ur vägen, som har så många synder mot dem på ert
samvete! Nej, _jag_ vet, var uslingarna äro att finna -- det är bland
era egna gamla stallbröder, i jakobinernas generalstab. Dessa nidingar
-- lönnmördarna från den 2 september, de, som satt i scen den 31 maj och
Prairial -- jag har alltid hatat dem, nu skall jag veta att straffa
dem... Fouché -- han vände sig till de omkringstående -- skall icke
försöka att vilseleda mig; här är varken tal om chouaner, emigranter,
präster eller adelsmän -- _jag_ känner skurkarna, jag har alltid haft
ett vaksamt öga på dem. Tänk blott på den 18 Vendémiaire! Tänk på
Chevaliers kruttunna och historierna i Brumaire! Behövas flera bevis?...
Å, ingen skall tro, att jag är rädd för att taga ansvaret på mig, nu då
det gäller att döma dem! Vilja representanterna för den nation, som jag
dagligen vågar liv och hälsa för, inte stå mig bi, så skall jag nog veta
att hjälpa mig själv. Så länge jag lever, fruktar jag icke för, att
någon skall våga att ställa _mig_ till ansvar för mina handlingar.
Faller jag -- så äro de förlorade allesammans! För sin egen skull borde
de söka stöd i en lag...
Han vände sig om och såg plötsligt Edmée bakom sig. Deras ögon möttes.
Hon var mycket blek i sin blåa dräkt, men hennes ögon voro klara och hon
darrade icke.
-- Ni här, Mademoiselle de La Feuillade! -- Han tog hennes hand, och i
det han ånyo vände sig till polisministern och de andra:
-- Se här, mina herrar, ett bevis för, att jag har rätt! Mademoiselle de
La Feuillade är, som ni alla veta, i högsta grad aristokrat, i högsta
grad chouan -- han smålog ned emot henne -- och hon har kommit hit i
afton för att betyga mig sin trohet mot Republiken. Inte sant?
Edmée rodnade djupt under alla dessa mäns blickar. Men hon höjde tappert
sitt huvud och mötte Förste Konsulns blick.
-- Jo, medborgare-Konsul. -- Detta republikanska tilltal föll plötsligt
naturligt på hennes läppar. -- Min faster, Madame de Châteauneuf, har
sänt mig, tillika med Monsieur de Caulaincourt, för att uttrycka hennes
beklagande och lyckönskan. Ni vet...
Hon kunde icke fortsätta. Hennes ögon fylldes plötsligt av tårar, och
handen, som ännu vilade i Bonapartes, tryckte krampaktigt hans. Vad hade
hon icke velat giva för att i detta ögonblick få kasta sig i hans armar,
för att få säga honom, vilka kval hon genomgått för hans skull!
Förste Konsuln gissade hennes rörelse. Han böjde sig hastigt ned och
kysste lugnande hennes hand.
-- Tack! sade han med sin djupa, allvarliga stämma. Jag skall aldrig
glömma, vad ni har gjort för mig i afton. Ni, en ung flicka, ensam från
hela Faubourg St. Germain...
-- General, ni glömmer min gudfar, markisen av Caulaincourt, och jag
tror nog, att här också äro flera, som vänta att få hälsa på er. Ni var
nyss så rättvis mot oss, och nu blir ni plötsligt orättvis...
Förste Konsuln drog hennes arm in under sin och förde henne bort till
den plats, där han såg Madame Junot stå. De talade icke, men deras
blickar vilade i varandra. Han tryckte hennes arm hårt intill sig: -- Du
är modig, Edmée, modig...
Han såg icke åt det hörn, där Joséphine satt sammansjunken mellan sina
kuddar och flakoner. Med en bugning skildes han från Mademoiselle de La
Feuillade och fortsatte därpå sitt samtal med ministrarna.


XV.
... Mais la règle et le compas, étaient-ils bien faits pour lui?
_Le Comte de Las Cases_ (de Napoléon).
»Je suis le maître.»
Mot réitéré de Napoléon.

Så stark Edmée än var, hade hon dock icke kunnat tåla att tillbringa så
gott som en hel natt barfota eller med genomvåta skor utan att ådraga
sig en duktig förkylning, som i förening med sinnesrörelserna och
strapatserna dagen därpå slutade med att göra henne allvarligt sjuk. När
hon sent om natten den 3 Nivòse omsider kom hem från Tuilerierna med
markisen av Caulaincourt, var hon hes och illamående, och upp på
förmiddagen vaknade hon med stark feber.
Förhållandet mellan Edmée och Madame de Châteauneuf hade efter Louis'
avresa blivit mer och mer kyligt. Madame de Châteauneuf, som numera för
det mesta var fängslad vid sina rum genom det svåra och illa läkta
benbrottet och icke gick ut utan vid särskilt högtidliga tillfällen,
fann, att Edmée alltför egoistiskt begagnade sig av den frihet, hon
själv från början lämnat henne. Sällan eller aldrig tillbragte hon
numera sin tid hos den sjuka; var dag var hon upptagen av
societetsnöjen: teaterbesök, konserter, middagar, baler och tesoaréer,
och blott för formens skull meddelade hon fastern sina planer. Som
oftast var det med den unga Madame Junot hon var tillsammans, mer och
mer sällan med Caseaux' och Madame de Contades. Ibland stannade hon --
naturligtvis alltid med fasterns formella medgivande -- både dagar och
nätter i kommendanthotellet. Men Madame de Châteauneuf ogillade
isynnerhet, utan att högt våga yttra det, då det ju alltid varit hennes
egen politik, Edmées öppna och förtroliga närmande till det nya »hovet»
i Tuilerierna, och hennes därav följande mer och mer kyliga hållning mot
de gamla vännerna i Faubourg St. Germain. Louis' moder och Talleyrands
väninna hade visserligen velat lära sin nièce att respektera den
bestående makten, men det hade långt ifrån varit hennes mening, att hon
så uppriktigt, med hull och hår, skulle övergå till det läger, hon dock
i sin själ ansåg för fientligt. Emellertid höll hon efter sin vana god
min och behandlade ständigt inför främmande Edmée, som om hon av hjärtat
sanktionerade allt hennes görande och låtande. I vardagslag, mellan fyra
ögon, var hon kall emot henne och behandlade henne med större
likgiltighet än hon egentligen kände.
Mest bekymrade det dock Madame de Châteauneuf, att Louis så gott som
aldrig i sina brev nämnde kusinen och aldrig skrev till henne. Detta
olyckliga giftermål, vilket hon själv från början, då det var osäkert,
om Mademoiselle de La Feuillade kunde återfå sina gods, gjort allt för
att uppskjuta, och som hon sedan förgäves velat påskynda, ansåg hon nu i
sitt innersta så gott som uppgivet. Louis hade ej efter sin avresa
yttrat sig därom, men på tonen och stämningen i hans brev kunde hon väl
märka, att han ej mera tänkte på sin kusin som sin blivande maka. Edmée
å sin sida utspanade alltid, när modern fått brev från sin son, och med
ett slags skyggt, ödmjukt intresse försökte hon att på omvägar få veta
så mycket som möjligt om honom, utan att precis direkt våga föra
samtalet på honom.
Medan Edmée var sjuk, lät Madame de Châteauneuf var dag sina lakejer
bära sig uppför trappan och tillbragte en halv timmes tid vid sin nièces
säng. Under ett av dessa besök, vilka i hög grad plågade Edmée, som icke
tålde någon annan än Valentine bredvid sig, berättade hon ouppfordrad,
att Louis i sitt sista brev skrivit, att han ville komma hem på ett par
dagar över nyåret. En nyhet, som strax ökade Edmées feber.
Själva nyårsdagen var Mademoiselle de La Feuillade mycket sjuk. Hon
hörde, hur det ena ekipaget efter det andra rullade in på gården och
stannade utanför stora trappan, det oupphörliga bullret av
nyårsgratulanternas steg och röster i vestibulen. En och annan av
familjens intimare bekanta gjorde henne en kort visit på hennes rum och
medbragte en liten gåva. För var vagn, som körde in på gården, blev hon
orolig, och bad Valentine genast se efter, om det kunde vara Monsieur de
Châteauneuf, som kom. Hon väntade på honom som i feber.
Sent på aftonen äntligen kom Louis. Med onaturligt uppskruvad hörsel
hörde hon hans röst redan på trappan, och i ångest bad hon Valentine att
spärra dörren. Nu -- sjuk och svag, som hon var -- hade hon en nästan
panisk skräck för att möta förebråelsen och domen i hans blick.
Men dagen därpå kunde det icke undgås. Monsieur de Châteauneuf lät
fråga, om Mademoiselle de La Feuillade kände sig frisk nog att taga emot
honom.
Edmée svarade i förtvivlan strax ja. Hon hade alltsedan hon vaknade om
morgonen övertänkt sin ställning: vad skulle det väl tjäna till att söka
uppskjuta det oundvikliga?
Madame de Châteauneuf hade velat följa sin son upp till niècen, men han
hade avböjt det. När han trädde in i rummet och såg Edmées lilla ansikte
och stora, heta, ängsliga och trotsiga ögon under den kolossala,
tättslutande spetsmössan, kände han plötsligt, som ett sting i hjärtat,
den starkaste vrede och det ömmaste medlidande han någonsin i sitt liv
känt. Hans rörelse övermannade honom, så att han kom till att darra, och
han stödde sig ett ögonblick mot dörrposten, innan han gick fram till
henne.
Hon låg tillbakalutad mot sängens kuddar, och i frostdagens klara
solsken såg han, hur blekt och magert hennes ansikte hade blivit. Över
rummet möttes deras ögon med ett uttryck så egendomligt, att till och
med Valentine blev gripen därav och, grannlaga, sakta drog sig undan i
sin fönstersmyg.
Han fattade sig och gick fram till henne.
-- Det gör mig ont, min kusin, att se er igen i detta tillstånd, sade
han stelt, utan att taga plats i den stol, Valentine skjutit fram till
honom.
Edmée låg med nedslagna ögon och plockade på lakanet. Plötsligt såg hon
upp, och det var ett leende på hennes läppar, som förvirrade Louis.
-- Du beklagar mig. Det har du intet skäl till. Sedan jag såg dig sist,
har livet givit mig det bästa, någon kvinna någonsin har ägt eller
kommer att äga. Därför att du nu händelsevis ser mig sjuk och en smula
matt av febern, tror du... Å, Louis, se i mina ögon, innan du går, och
se, om du finner spår av det, du väntat att finna -- blygsel eller sorg.
Han höjde långsamt, liksom motvilligt sin blick, och mötte hennes. Den
var strålande och klar, och hennes leende var stolt, nästan högdraget.
-- Du har ett styvt sinne, min kusin, sade han blott.
-- Du vill icke tro mig? Gör, som du vill, men det säger jag dig -- hon
reste sig halvt upp i sängen och lyfte handen, liksom till ed -- _intet_
av det, som hänt mig under dessa två månader, ville jag undvara. Intet,
hör du, icke ens denna feber.
-- Edmée! -- han rätade sig strängt. -- Du talar ett språk, som minst av
allt anstår en ädelboren kvinna.
-- Så skulle visst envar säga i ditt ställe -- kanske _alla_ män, utan
undantag. Hon talade nu lugnt, med mild, stilla röst, liksom anginge
hans ord henne icke. -- Men jag _är_ en ädelboren kvinna, och aldrig,
tycker jag, har jag bättre förstått, vad som anstår mig, än nu. Jag vet,
att mitt liv har blivit ett undantag från regeln -- men är då _regeln_
det högsta du kan tänka dig?
Louis reste sig. -- Jag vill ej diskutera med en febersjuk flicka. Jag
bad om lov att hälsa på min kusin, emedan det skulle givit anledning
till sladder och kommentarier, om man fått veta, att jag underlåtit det.
Nu har jag gjort min plikt.
-- Louis! -- Hon reste sig halvt upp i sängen för att hålla honom
tillbaka. -- Säg mig... Du finner det orätt av mig, att jag stannar i
din moders hus?
Han betänkte sig litet. -- Ja. Och ändå _önskar_ jag det, tillade han
med eftertryck.
Hon smålog blitt och ömt upp emot honom. -- Å, Louis... Hon räckte honom
bägge händerna, som han dröjande tog i sina. Du är sträng emot mig, och
du har väl rätt till det, men ibland är det, som om du -- och du allena
-- i djupet av din själ _förstod_ mig...
Han släppte hennes händer och vände sig halvt om. -- _Kanske_ förstår
jag mer än du tror, sade han häftigt. Mitt hjärta blöder för dig, Edmée.
Jag har försökt att döma dig, men när jag vill vara ärlig mot det bästa
hos mig -- _kan_ jag icke. Icke _dig_ -- upprepade han häftigt, liksom
ångrade han redan sina egna ord -- men _honom_! Förstår du då inte din
egen förblindelse? _Du_ älskar -- men _han_!... Vad är du för honom? --
Han såg, att han plågade och förskräckte henne, och han hade, innan han
trädde in i detta rum, fast föresatt sig att ej mera tala om det, som
aldrig kunde göras gott igen, men nu, när han _såg_ henne,
överväldigades han plötsligt av sin svartsjuka, sin medömkan med henne,
sitt hat mot den andre -- han kunde ej mera återhålla sina ord.
-- Tror du väl ens, att han anser sig ha några plikter emot dig, när han
en gång upphör att älska dig? Skall han, tror du, skona din ömhet, din
känslighet, ditt rykte? -- Å, jag, som känner honom, för det att mitt
hat gissar honom bättre än de andras beundran -- jag vet, att mänsklig
hänsyn och mänsklig plikt spelar för honom ingen roll. Frankrike är lika
litet för honom som du. Han arbetar, för det han älskar arbetet, han
kämpar, för det han älskar kampen, och hans omättliga själ hungrar efter
äran. Vad är väl du för honom?... Din ras, din stam, din egendomlighet
är honom främmande. Han känner icke, han anar icke den Edmée de La
Feuillade, som är _mig_ så kär, därför att hon -- sådan som hon nu en
gång är -- vuxit sig in i mitt väsens grund. Vad _han_ älskar -- det är
blott det härliga stycke kött och blod du är. Han älskar dig som en
Medici, en Borgia älskade kvinnorna -- korsikanare eller italienare som
han är, främmande för dig och oss alla!
Edmée reste sig upp, rak i ryggen, och lade sin knutna hand på sängens
kant. -- Gå! sade hon bjudande och betraktade hotande sin kusin. Du
tränger dig in hos mig, när jag ligger sjuk under din moders tak, och
jag tror, att du vill mig väl, och tager emot dig som en syster sin
broder. Gå! Förrän jag vill höra på dina onda ord mot min älskade,
lämnar jag min bädd och går ut av detta hus. Gå...
Hon föll tillbaka i sängen och skiftade färg så våldsamt, att Valentine
förskräckt kom springande till.
-- Min Gud, Monsieur Louis, ni tar ju livet av henne. Hämta doktorn...
hon måste åderlåtas igen, strax... Och pigan knuffade honom nästan med
våld ut genom dörren.
Doktorn förklarade, att Edmée hade nervfeber. I ett par dagar fruktade
de för hennes liv; så blev det bättre. Under denna tid lät Madame
Bonaparte ofta officiellt förhöra sig, hur Mademoiselle de La Feuillade