En roman om förste konsuln - 02

till henne, rev det ur hennes händer och kastade det på golvet.
-- Låt det gamla skräpet vara, sade hon övermodigt och skrattade högt,
med glädjen i ögonen. I Paris är man fin! Jag vill ha vita kläder och
gyllne bårder och ringar på händerna och stenar i håret, som
Mademoiselle de Permon hade.
-- Men Mademoiselle kan då inte gå i bara linntyget heller -- fastän Gud
skall veta, de ha inte mycket mer på! -- tills vi ha skaffat allt det,
svarade Valentine förargad och böjde sig ned för att plocka upp.
Samma förmiddag for Madame de Châteauneuf ut med sin nièce i alla
möjliga fashionabla bodar och magasiner. Först till Madame Germon för
att beställa ett halvt dussin nya klänningar, så till Despaux och Leroi
för att välja hattar; och eftersom de nu en gång voro i _Rue de la Loi_,
till antikvitetskrämaren Villemain för att se på spetsar. Madame de
Châteauneuf viskade till Edmée, att han var makalös i sitt urval, han
hade till och med vetat förskaffa sig drottningens garnityrer -- tyvärr
fanns det ingen, som hade haft råd att köpa dem, utom Mademoiselle
Lange!
Edmée satt hela tiden och såg ut genom vagnsfönstret -- där var så
mycket att se på. Små konstiga engelska vagnar, som damerna själva
körde, jagade förbi dem i susande fart -- Madame de Châteauneuf nämnde
dem för henne: wiski, carrik, demi-fortune; några liknade romerska
triumfvagnar, på vilka man stod bakom karmen och körde. Och mellan dessa
-- det var nu över _Champs-Elysées_ de foro -- skyndade, med fara för
liv och lemmar, tarvligare kvinnor i röda, korta kjolar med vita
livstycken och huvor, och över skuldrorna en blå schalett _à la
Gertrude_, eller arbetare i korta tröjor och långa byxor med gamla
trekantiga hattar på huvudet och i händerna kolossala knölpåkar.
Uniformer såg hon ej så många, som hon hade väntat; Madame de
Châteauneuf förklarade henne, att Förste Konsuln höll så sträng ordning
på krigsfolket, att de var och en på förmiddagen hade sitt bestämda göra
och inte fingo gå ut och driva på gatorna efter behag.
Något som också här föll Edmée i ögonen -- isynnerhet i de mera obskura
och avlägsna gator, de körde igenom -- var den massa affischer och
tryckta och skrivna anslag, varmed murarna överallt voro fullklistrade.
Nästan alla utbjödo något till salu. Dessutom läste man ofta på
plankverken och på rutorna patriotiska inskrifter, som t. ex.: »_Ici on
s'honore du titre de citoyen_», eller »_Fraternité ou la mort_!» eller
»_Maison de la Liberté_» o. d. Mademoiselle de La Feuillade tyckte, att
det såg dumt och smaklöst ut, men hon visste icke, om hennes tant tillät
henne att säga det.
Efter en mycket lång tur hade de äntligen stigit ur vid _Palais
d'Egalité_ (Royal) för att köpa några småsaker. När de voro färdiga,
vinkade Madame de Châteauneuf till Edmée, och i det de, utan att bry sig
om det väntande ekipaget, gingo till fots snett över _Rue des
Petits-Champs_, sade hon plötsligt:
-- Vill du se, Edmée, så skall jag visa dig något.
De gingo genom en smal, kort gata, vars namn Edmée ej såg, och kommo
till en rund, öppen plats, varpå, mittemellan apotekares och
kvacksalvares stånd, överklistrade med sönderrivna, prålande plakater om
deras underkurer, reste sig en målad träobelisk -- ett rätt tarvligt
monument över sansculottsegern den 10 augusti.
-- Se dig väl om, sade Madame de Châteauneuf med ett egendomligt leende.
-- Här är ju ingenting att se -- hon spärrade upp ögonen. -- Var äro vi?
-- På _Place des Victoires_. Hon tystnade och såg nästan högtidligt på
Edmée, som frågande hade vänt sig emot henne. Därpå viskade hon med låg,
rörd stämma:
-- Detta var en gång _Place Royale_ -- Feuilladernas stolthet. Din
farfars farfar, hertig de La Feuillade, lät bygga den till Louis XIV:s
ära. Jag minns, när kungens staty stod där -- hon pekade på obelisken --
och min mor har berättat, hur på hennes tid facklor alltid brunno
omkring den.
Hon skakade vemodigt på huvudet och såg ut framför sig, försjunken i
minnen från fordom. Och då hennes brorsdotter ännu fortfor att tiga,
sade hon, i det de långsamt började gå tillbaka genom _Rue de La
Feuillade_:
-- Å, Edmée, det hade varit en annan tid för dig att komma till Paris!
Edmée hade rynkat ögonbrynen, som i smärta eller bitterhet. Nu log hon,
i det hon såg upp på sin faster, och sade högt med sin klara, klingande
stämma:
-- Place des Victoires är egentligen ett lika vackert namn som Place
Royale. Min farfars farfar, marskalken, som var en tapper herre, skulle
visst ej haft något däremot. Segerns gudinna är ju nu Frankrikes
suverän... Men gudskelov, tillade hon och knäppte händerna, att ingen
fann på att kalla den _Place du Dix-Août_!
På hemvägen gjorde de ännu en obetydlig omväg och körde förbi _Place de
la Concorde_, som Förste Konsuln nu befallt att _Place de la Révolution_
skulle kallas. Madame de Châteauneuf lät vagnen hålla och visade Edmée
den gipsstaty av friheten, vilken stod på samma sockel, som förut varit
fotstycke till Louis XV:s ryttarstaty. Den hade ursprungligen varit
målad i rosenrött, men det syntes ej mycket mer, smutsig och förfallen,
som den var, med en hals så söndrig, att huvudet höll på att falla av.
Edmée såg på den litet, så vände hon sig om med ett stolt och
ringaktande leende, och med en häntydning på den helande kraft man från
gammal tid tillade Frankrikes allrakristligaste kungar, sade hon:
-- Det ser ut, som det behövdes, att en suverän snart komme att röra vid
all denna skröplighet!


III.
»Ces noms appartiennent à la France, à l'histoire;
je suis le tuteur de leur gloire, je ne les laisserai pas périr.»
_Napoléon_
(sur les familles du Faubourg St. Germain).

Det var under en trupprevy -- en av de vanliga, vilka var quintidi
avhöllos på Tuilerigården -- som Mademoiselle de La Feuillade första
gången såg Förste Konsuln.
Genom en avlägsen släkting, markisen av Caulaincourt, som var nära
lierad med Madame Bonaparte, hade Madame de Châteauneuf erhållit
tillträde till Tuilerierna för sig och sin nièce, så att de -- en
förmån, som många främlingar sökte ernå -- från ett fönster skulle kunna
åse revyn. Då Mademoiselle de La Feuillade, trots det hon varit i Paris
över en månad, ännu ej kunnat förmås att hänvända sig till regeringen
angående sina beslaglagda gods, än mindre själv som supplikant uppsöka
Förste Konsuln och personligen förelägga honom sin sak, vilket, efter
abbéens och andra kloka människors mening, var det enda, som verksamt
kunde främja den, gjorde Madame de Châteauneuf nu på eget bevåg ett
sista försök att påverka henne. Hon trodde -- och kanske var icke denna
tro så naiv och fantastisk, som de kloka herrarna ansågo den -- att, om
Edmée kom till att se Förste Konsuln, »Frankrikes räddare», som nu också
legitimisterna kallade honom, omgiven av de tillbedjande trupperna och
det alltid vivatropande folket, så skulle den allmänna patriotiska
entusiasmen, som regelbundet väcktes, blott han visade sig, övervinna
den unga flickans ingrodda motvilja att närma sig »tyrannen», som hon på
sitt urmodiga Vendéespråk envisades att kalla rojalisternas betvingare.
Hon hade icke kommit till Paris tids nog för att kunna åse festen i
Marstemplet till Washingtons minne, och det högtidliga intåget den 30
Pluviôse, då de tre konsulerna, eskorterade av trupper, lämnade
Luxembourg och med stor pomp togo Tuilerierna i besittning, hade hon
halsstarrigt nekat att vara vittne till. Denna gång kunde hon emellertid
ej gärna undvika att åtfölja sin faster, då hon diplomatiskt formulerade
sin anhållan som en inbjudning från markis de Caulaincourt.
Det var nu i slutet av Ventôse (mitten av mars). Dagen var kall och
ovanligt klar, med blåst och strålande solsken. Trupperna passerade i
halvbrigader förbi Florapaviljongen, där Förste Konsuln, omgiven av
staben, höll på sin vita häst, Désiré. Han tog sig avstickande enkel ut
mitt ibland alla dessa plymascherade och förgyllda herrar, i sin simpla
grå överrock utanpå uniformen, och på huvudet, långt ned i pannan, den
enorma, breda hatten, utan plymer, blott prydd med den trefärgade
kokarden. Han såg blek, nästan gul, utvakad och ansträngd ut. Han höll
läpparna tätt slutna och följde hela tiden uppmärksamt framåtböjd
truppernas rörelser -- det såg ut, som ville han i sitt minne inprägla
var särskild mans utseende. Då ett par halvbrigaders krutsvärtade,
nästan sönderskjutna fanor presenterades, blottade han huvudet med en
värdighet och ett allvar, som fick soldaterna att bryta ut i höga
jubelrop.
Mademoiselle de La Feuillade hade plats i ett öppet fönster snett emot
honom, icke särdeles långt borta, så att hon tydligt såg honom i profil
hela tiden. En gång vände han på huvudet och mötte hennes blick. Strax
därpå sade han ett par ord till sin adjutant, som blott ryckte på
axlarna och gav ett kort, som det syntes, nekande svar.
Han talade till soldaterna: ett par klara, fyndiga och starkt patetiska
ord, där »ära» och »fosterland» dominerade. Sagda med hans röst, med
hans levande ansiktsuttryck och djupa allvar, fingo de i detta ögonblick
och i denna omgivning en så heroisk klang och mening, att Edmée, gripen
av patriotisk hänryckning, smittad av jublet omkring henne, plötsligt
kände ögonen fyllas av tårar och lidelsefullt, med handen mot hjärtat,
böjde sig fram liksom för att deltaga i soldaternas hyllning.
Litet efter var défiléen förbi, och när generalen vände sin häst, såg
Edmée honom rakt i ansiktet. Han höll ögonen sänkta, böjde sig en smula
ned mot hästens huvud och klappade det. Hon tyckte då, att han såg så
märkvärdigt ung ut.
Madame de Châteauneuf hade räknat riktigt. Dagen därpå, efter blott
några lama invändningar, närmast för krigsärans skull, gav hennes
brorsdotter äntligen efter för släkts och vänners övertalningar och kom
överens med abbé Bernier, att han, så snart han själv haft företräde hos
Förste Konsuln och talat med honom därom, skulle föra henne till
Tuilerierna.
Under mellantiden grubblade Edmée icke så litet på, hur hon skulle kläda
sig och vad hon skulle säga, så att hon bleve »konvenabel» vid detta
viktiga tillfälle. Det föll henne icke in att be om råd; intet plågade
hennes ungdomliga, provinsiella stolthet så som medvetandet om, att hon
var så komplett oerfaren i allt vad som »brukades» i Paris -- hemma hade
hon varit van att anses för ofelbar och i allt den första. Hon hade ännu
icke deltagit mycket i sällskapslivet, ty av familjerna i Faubourg St.
Germain funnos blott få, som hade medel eller ansågo det rådligt att
hålla salong, och den enda idé, hon hemifrån hade om representativt liv,
var Madame de Beaurolliers berättelser från Louis XV:s hov; hon hade
blivit presenterad på sextiotalet och blev aldrig trött av att beskriva
ceremoniellet. _Det_ var hon alltså rätt hemmastadd i, men naturligtvis
förstod hon fullkomligt väl, att det icke det minsta kunde hjälpa henne
under närvarande förhållanden. För resten var hon skarpsinnig nog att
inse, att trots alla människors skenbara ofelbarhet i dessa saker, fanns
det ingen, som egentligen visste riktigt besked. En ny societet var
under bildning; den var ännu så osäker på sig själv, så sammansatt av
olika samhällsklasser och partifraktioner, av sansculotter, som
extravagerade i egenskap av »_incroyables_», och återkomna emigranter,
som försökte spela romerska republikaner, att det ännu icke kunde vara
frågan om några riktiga regler för det »passande», ännu mindre om en
given, bestämd etikett. Hon beslöt därför att göra som hon själv bäst
tyckte och blott lita på sin egen medfödda takt; och när abbéen kom igen
med det besked, att Förste Konsuln nästa septidi, strax efter det han
mottagit några medlemmar av corps diplomatique, väntade henne i audiens,
svarade hon med antagen likgiltighet, att hon nog skulle vara färdig
till bestämd tid.
Om aftonen valde Edmée länge och samvetsgrant mellan sina få och icke
särdeles luxuösa toaletter. Slutligen, efter noggrant övervägande,
bestämde hon sig för en vit, lång muslinsklänning, broderad med en smal
bård i grönt och guld. Hon skämdes litet för sig själv över den vikt,
hon tillade detta sitt första uppträdande inför Republikens unge chef,
men den gröna bården lugnade hennes rojalistiska samvete, liksom
medvetandet om att de svarta silkesstrumporna voro broderade med liljor.
Detta var visserligen en rätt svag demonstration, eftersom liljorna
befunno sig ungefär i närheten av knäet, men det var i alla fall en
demonstration, och hon var naiv nog att anse det för sin »plikt» att
demonstrera.
Abbé Bernier och Mademoiselle de La Feuillade fingo vänta en god stund
inne i salongen utanför Förste Konsulns arbetsrum -- »kungens stora
kabinett» -- medan han i Dianagalleriet mottog Spaniens och Hollands
gesanter. Edmée var icke särdeles orolig -- abbéen var det nästan mera
på hennes vägnar. Det låg i hennes karaktär, att, när hon en gång
beslutat sig för en sak, sedan anse den för den naturligaste i världen,
ja, den enda möjliga, och att lugnt finna sig i alla dess konsekvenser.
För resten -- varför skulle hon vara nervös? Hon skulle blott tala om
affärer med en trettioårig general, vilken för ett par år sedan var lika
fattig och obetydlig, som hon var nu; och när allt kom omkring, var hon
ju honom oändligt överlägsen i börd och vad hon, efter _sina_ begrepp,
ansåg för god uppfostran. Hon stod trankilt borta vid ena fönstret och
såg ned på gården, medan abbéen litet längre bort underhöll sig med
adjutanten. Det misshagade icke Mademoiselle de La Feuillade, att denne
unge herre, något som hon väl märkte, allt emellanåt förstulet mönstrade
henne från sidan, tydligen imponerad av hennes prinsessehållning.
Bourrienne kom brådskande in i rummet och gick fram till abbéen utan att
se henne. -- Förste Konsuln väntar er, abbé Bernier, sade han hövligt,
och medborgarinnan Feuillade, som han lovat företräde.
Abbéen nickade menande, en smula högtidligt till Edmée och harklade sig.
-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han med låg röst.
Hon vände sig om och gick långsamt över rummet, adjutanten och
sekreteraren drogo sig artigt undan -- dörren till Förste Konsulns
arbetskabinett var öppen.
Han satt vid bordet, när de kommo in, men reste sig strax. Edmée
förundrade sig över att han, när han stod upp, var så liten och
spenslig. Hon gav också strax akt på, att hans huvud var för stort till
kroppen. Annars var han smärt, väl och kraftigt vuxen.
-- Här, medborgare-konsul -- abbéen tog en smula högtidligt faderligt
Edmées hand -- tillåter jag mig att bringa er medborgarinnan Feuillade,
om vilken jag redan haft den äran att tala med er.
Edmée sekunderade denna republikanska presentation med en reverens, som
skulle gjort henne heder vid Louis XIV:s hov. Så höjde hon långsamt
huvudet och mötte Förste Konsulns blick.
Ett par sekunder sågo de varandra orörligt och djupt in i ögonen -- så
drog ett svagt, nästan omärkligt och fullkomligt omedvetet leende över
den unga flickans läppar. Utan att göra sig reda därför kände hon
instinktivt, vilket intryck hon strax vid första ögonkast gjorde på
mannen framför henne.
-- Jag har sett er förr, sade han långsamt, liksom ofrivilligt. Det var
vid näst sista revyn.
-- Ja, herr general. Hon hade blivit förmanad att säga
»medborgare-konsul» för att accentuera sina republikanska sympatier,
men hon glömde helt bort det och talade med honom precis som hon
brukade tala med sina likar.
-- Mademoiselle -- herr abbé, vill ni icke taga plats? Han gjorde en
lätt rörelse med handen, i det han själv satte sig på en stol vid
bordet. -- Ni är alltså den yngre marskalkens sondotter, Mademoiselle de
La Feuillade? började han, liksom examinerande.
-- Hans sonsonsdotter, herr general.
-- Ja, ja -- jag kan tänka det... Nå, det var alltså om dessa
sekvestrerade gods i Normandiet ni ville tala.
Edmée gjorde en svag böjning på huvudet.
-- Ja, jag har gjort mig underrättad om förhållandena, fortfor han. Till
min glädje ser jag, att de _icke_ äro sålda.
Edmée böjde ännu en gång på huvudet; uttrycket i hennes ansikte var
detsamma -- lugnt avvaktande.
Förste Konsuln blev otålig. Han hade verkligen gjort sig besvär med att
skaffa dessa gods till rätta, vilkas historia var långt mera invecklad,
än han nyss låtit förstå. Lagen bjöd nämligen, att blott _de_ indragna
gods, som ännu ej blivit sålda, finge återlämnas till de förra ägarna;
dessa hade redan varit i ett par händer, men som en erkännsamhet mot
abbé Bernier för de tjänster, han gjort honom i Vendée hade Bonaparte
redan för länge sedan beslutat, att hans skyddsling skulle ha dem igen
(villkoret var blott, att hon _personligen_ skulle hänvända sig till
honom) och med sin vanliga affärsskicklighet hade han ordnat saken.
Officiellt gingo de nu för osålda. Han var säker på, att hon visste, hur
saken i verkligheten förhöll sig -- vilket emellertid blott delvis var
händelsen, ty abbéen, som kände sin rebelliska protégée och höll av
henne, hade ej vågat att säga henne, att restitutionen egentligen var en
nåd av regeringen, icke hennes rätt. Förste Konsuln hade alltså väntat,
att den unga damen skulle visa sig överväldigad av tacksamhet.
Han såg skarpt på henne. -- Mademoiselle tycks anse det för fullkomligt
otänkbart, att någon under dessa sju år kunnat våga spekulera på era
vackra egendomar, sade han ironiskt.
Edmée sänkte huvudet och blev röd ända ned på halsen. Hon skämdes
innerligt över sig själv, men var på samma gång så söt, som hon satt där
-- hjälplös, dekontenancerad, utan ett ord till svar. Abbéen, som var en
slug iakttagare, var klok nog att hålla sin mun och låta hennes tystnad
tala för henne.
Bonaparte satt ännu och såg på henne med sin lysande, obarmhärtiga
blick. Så drog plötsligt ett fint, välvilligt leende över hans vackra
läppar; som om hon hade _känt_ det, slog hon upp ögonen och mötte hans
blick.
-- Jag tackar er, kom det blygt -- så lågt, att blott han kunde höra
det. Men med detsamma, liksom hon ångrade det våld hon gjort på sin
stolthet, reste hon sig hastigt upp.
Förste Konsuln reste sig också. -- Ni kan alltså, när som helst taga er
egendom i besittning, Mademoiselle. Jag skall låta min sekreterare med
det snaraste tillställa er de nödvändiga papperen, sade han med kort,
affärsmässig ton, i det han följde dem till dörren.
Edmée hade, när hon kom ut och i vagnen, en märkvärdigt brydd,
skuldbelastad förnimmelse av, att där mellan henne och den man, hon nyss
första gången talat med, existerade liksom ett hemligt förstånd. Hon
kunde icke begripa det. Men när hon om aftonen låg i sin säng och tänkte
på dagens händelser, på sitt samtal med Förste Konsuln, kom hon till att
småle i mörkret.
Så sträckte hon välbehagligt armarna över huvudet -- och liksom av ett
behov att förklara för sig själv den glädjekänsla, som plötsligt
genomströmmade henne, mumlade hon nästan högt:
-- Å, jag är rik! Gudskelov, att jag icke är fattig mera...
Så kom hon åter att tänka på honom: -- Gud vet, om han _alltid_
småler så?...


IV.
»Car depuis longtemps il n'était plus amoureux d'elle»...
M:me _La Duchesse d'Abrantès_
(sur Bonaparte et Joséphine au temps du 18 Brumaire).

Samma afton hade Madame Bonaparte arrangerat en liten soaré för sina och
Hortenses vänner -- ett muntert, borgerligt sällskap utan minsta
officiell eller politisk prägel. Efter Brumaire, och isynnerhet sedan de
flyttat från Luxembourg till Tuilerierna hade Joséphine icke så ofta som
förr tillfälle att se sina gamla vänner -- dem hon förut afton efter
afton träffade samman med på balerna i _Hôtel Thélusson_ eller _Cercle
de l'Harmonie_, hos Frascati eller Ruggieri, och vilkas sällskap mest
överensstämde med hennes smak och fordringar. Genom sin stränghet efter
återkomsten från Egypten hade hennes man en tid förmått att i någon mån
tygla hennes lättsinne och tanklöshet och tvingat henne att till det
yttre iakttaga ett för statschefens hustru mera passande uppförande;
hans släkt höll också misstänksamt och hatfullt ögonen på henne. Det
visste hon, men för var dag som gick längtade hon mer och mer tillbaka
till den glada lössluppenheten strax efter Thermidor, då hon och Madame
Tallien anförde den flock av danslystna backantinnor, som förvandlade
kyrkogårdarna till balsalar. Bägge hennes barn voro nu visserligen
vuxna, men Joséphine ansåg sig ung ännu och kunde icke förmås att tro,
att icke hon, som för blott några få år sedan varit i stånd att väcka en
så häftig kärlek -- icke endast hos den unge general Bonaparte, men även
hos Hoche och Caulaincourt -- att icke hon var berättigad både att valsa
och taga emot all möjlig galant hyllning. Hon var visserligen nära
fyrtio år och började visa anlag för fetma, men på avstånd och vid ljus
tog hon sig ännu förtrollande ut -- med sina ömma, eldfulla ögon, sitt
mörkt kastanjebruna hår och förtjusande leende. Hon klädde sig med smak
och konverserade behagligt, om man än snart upptäckte, att hennes
begåvning både var ytlig och tarvlig. När hon bara lät bli att spela
barnslig och trumpen, vilket hade klätt henne som yngre, kunde hon ännu,
när hon ville, vara ofantligt intagande.
Soaréen i afton, vilken hon hoppades skulle bliva inledningen till ett
mera regelbundet återknutet umgänge, var skenbart improviserad. Madame
Bonaparte hade om aftonen i operan bett en del bekanta dricka te med sig
-- det brukade hon så ofta göra, men Förste Konsuln hade då alltid på
förhand sagt henne, _vem_ som skulle bjudas. I afton trodde hon sig
kunna råda sig själv en gång. Hon visste, att han ända från morgonen
tidigt -- Bourrienne underrättade henne nämligen om allt, vad hon ville
veta -- varit upptagen av arbete och audienser, och att nu på
eftermiddagen Berthier och Carnot blivit kallade i anledning av ett brev
från Masséna, vilket hon beräknade skulle uppehålla honom över halva
natten, så att han ej tänkte på att lägga sig i vad som föregick i
huset. Hon började nämligen begripa, att han »lade sig i» _allt_.
Hon hade på förhand givit tjänarna omfattande befallningar, liksom
gästerna också på förhand fått en vink, och när hon efter operan kom hem
med sina vänner, voro gemaken i rez-de-chausséen, där hon bodde
(Marie-Antoinettes gamla våning), upplysta och teet serverat. Gästerna
voro uppsluppna och högst ogenerade. Liksom värdinnan voro de tämligen
säkra på att icke träffa den mindre vänligt sinnade värden i huset. Hela
världen visste, att sedan återkomsten före Brumaire levde generalen och
hans gemål som hund och katt, att han ibland hela dagar icke sågs i
familjekretsen, och att det blott var av brist på tid och av ovilja mot
en öppen skandal, vilken skulle draga Europas uppmärksamhet på hans
husliga förhållanden och kanske skada honom i hans ställning, som han
ännu ej formellt gjort steg till skilsmässa, vilket isynnerhet hans
bröder ivrigt tillrådde och öppet talade om. Joséphine visste det lika
väl som hennes gäster, men hon var så van att dansa på kanten av en
avgrund, att faran vid nöjet blott var en tjusning mera. Dessutom hade
hon svårt att tro, att det definitivt kunde vara förbi med hennes makt
över den man, som en gång så häftigt älskat henne.
Där satt hon nu, glad och förnöjd, i den långa, gula soffan mitt emot
kaminen bredvid sin väninna Madame Tallien, och hörde på de vitsar och
kvickheter, kavaljeren, som lutade sig över sidostödet, uppvaktade dem
med. Det var »vännen» Hippolyte Charles, favoriten, som general
Bonaparte på sin tid med så skandalös eklat jagat från sitt högkvarter i
Italien, och som sedan -- tack vare hans frus fortsatta protektion --
i Paris fått en inbringande plats i det stora leveranskompaniet Louis
Bodin. Han uppträdde sedan dess i allra högsta grad »_inimaginable_»,
och under generalens bortovaro i Egypten hade Madame Joséphine så fräckt
affischerat sitt förhållande till honom, att det till och med blev
Direktoriets societet för starkt. President Gohier och hans hustru, som
voro hennes vänner, hade flera gånger förmanat henne, ja rått henne att
själv taga steg till en skilsmässa, som tycktes dem oundviklig; bröderna
hade skrivit om det till Bonaparte, och äntligen hade general Junot, med
sin vanliga öppenhjärtighet, i en förtrolig stund, då hans vän gick
honom på livet, berättat den bedragne äkte mannen hela historien: hur
Joséphine först dagligen brukade träffa Monsieur Charles hos
dansmästaren Despréaux i _Rue Mont-Blanc_, och hur hon sedan gjort sig
till en visa i Paris genom att under sommaren (99) ha honom boende på
Malmaison, där han i ett och allt uppträtt som husets herre. Nu hade hon
efter de häftigaste scener fått bestämd och sträng befallning -- och
naturligtvis också heligt lovat -- att icke låta Monsieur Charles visa
sig i mannens, av Republiken anvisade, ämbetsboning. Men i afton, som
sagt, antog hon, att det kunde ske utan risk, och skulle det senare
upptäckas, kunde hon väl finna på någon utväg.
Förste Konsulns lycklige rival var en liten spenslig, svartmuskig,
ytterst soignerad herre, som i hela kretsen gick för att vara ofantligt
kvick och isynnerhet ansågs oemotståndlig för damer. Han talade alltid
i de mest skruvade vitsar -- vitsen var Direktoriets form för esprit
-- och i vals kunde han rivalisera med själva Monsieur de Trénis,
»salongernas Vestris». Som han nu stod där, småleende, lutad
över damerna, läspande med sin mjuka barnstämma den moderna
näktergalsjargonen, var han -- »_pa-ôle sup-ême_» -- den mest
fulländade typ för en _incroyable_. Han bar lång, buteljgrön, påsigt
sittande frack med höga ärmar och pärlemorknappar, så stora som
femfrancsstycken; en enorm halsduk av vitt muslin var många gånger
virad om halsen, gick upp till de stora guldörringarna och rörde
vid underläppen, när han talade. På benen hade han åtsittande gula
nankinpantalonger och kragstövlar -- ett mod, som republikens segrande
generaler fått infört i salongerna. På båda sidor om ansiktet hängde
håret fram i två kolossala »_oreilles de chien_».
Han var ofantligt galant mot bägge damerna, men det såg likväl ut, som
om Madame Tallien var på god väg att utdriva väninnan ur hans hjärta.
Den förtjusande Teresa kunde nog också taga upp kampen mot vem som
helst. Hon bar i afton en klänning, eller snarare en chemise -- ty ingen
kunde väl på allvar tro, att hon hade mera än det enda plagget på sig --
av gulgrönt indiskt silke, nedtill brett broderad med silver. Vart
ögonblick gled den på det mest indiskreta sätt ned över skuldrorna --
över vilka den blott var löst sammanhäftad med agraffer -- och föll
fritt, som en tunika, ned över bröstet. Under armvecken var den åter
lätt hopdragen, och därunder på två ställen längs med sidorna
sammanhållen med silverspännen. I håret -- för ögonblicket ramsvart --
som hon bar kort »_à la Titus_», lyste ett smalt dubbeldiadem av
briljanter, infattade i silver. En ironiker i sällskapet förmodade, att
det var hennes mening att i denna dräkt föreställa den kyska Diana. Hon
höll vänskapligt den ena armen om Joséphines liv och lutade sig smekande
emot henne; det kunde icke undgå någon, att hennes visserligen mogna,
men ännu helt ungdomliga skönhet ägnade sig till att starkt fördunkla
väninnans.
Hortense de Beauharnais satt ett stycke därifrån i ivrigt samtal med en
herre, vilken det icke heller -- om också av andra skäl -- var särdeles
klokt att mottaga i Tuilerierna. Det var den unge, hetsige rojalisten,
Adrien de Montbreton, om vilken var man visste, att han, då han en gång
i Palais d'Egalité -- det var för resten icke längre sedan än i förfjor
-- för sin svarta krages skull blivit tilltalad av en jacobin med de
oförskämda orden: »Vem bär du sorg för, förbannade chouan?» hade svarat:
»för dig!» och med detsamma avfyrat sin pistol mot frågarens tinning.
Som sollicitant hade han återknutit sin släkts avbrutna förbindelse med
den forna vicomtesse de Beauharnais, och brukade ofta -- liksom flera
rojalister, vilka alla visste, att Madame Bonaparte i grunden hade
sympatier för deras sak -- göra förmiddagsvisiter i Tuilerierna, då man
kunde vara rätt säker på att aldrig träffa Förste Konsuln. På senare
tiden kom han oftare än förr -- för den blonda Mademoiselle de
Beauharnais' skull, som han med var dag fann mer och mer intagande.