En roman om förste konsuln - 05

Total number of words is 4759
Total number of unique words is 1534
31.3 of words are in the 2000 most common words
41.6 of words are in the 5000 most common words
47.2 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Det var en mild, stilla höstafton strax efter middagen. Edmée hade
länge, insvept i sin schal, suttit lutad mot balustraden på terrassen
och sett mot vägen, vilken månbelyst lik ett brett, blåaktigt silverband
slingrade sig genom de öppna markerna. Nu skymtade hon äntligen långt
borta en ryttare -- han kom närmare -- på huvudets hållning och på
resningen kände hon Louis de Châteauneufs alezan.
Louis' och Edmées umgänge hade alltid varit _à l'anglaise_, det vill
säga särdeles fritt och otvunget, icke alls sådant, som det brukade vara
i Frankrike mellan ett par unga personer, vilka ämnade gifta sig med
varandra. Som barn hade de självmant kallat varandra för bror och
syster, och då sedermera Louis blivit uppfostrad i England, i engelska
seder och med stor sympati för engelskt samhällsskick, och Edmée icke
alls blivit uppfostrad, eller rättare, som det kunde falla sig mitt
bland upprorsskaror i ett land, som var i permanent belägringstillstånd,
hade deras umgänge icke heller senare kommit att inordna sig under
societetens konventionella regler. Trots giftermålsavtalet träffade de
varandra ofta allena och talade med varandra om allt -- till och med om
kärlek.
Hon sprang nedför terrassen och mötte honom vid inkörsporten.
Han blev glad och överraskad att se henne där. Leende vinkade han till
henne från hästen.
-- Det är en härlig afton, jag har knappt lust att sitta av, sade han
och klappade djuret. Vi ha blivit så väl förplägade, »Monsieur» och jag,
i »_Les trois frères_».
Edmée fick en idé -- nu kunde hon få tala allena med honom och kanske få
höra något nytt.
-- Låt mig få rida ett stycke med dig, Louis. Jag kan sitta på
sadelknappen, liksom hos Monsieur de Châtillon, när vi reste till Paris.
Här är visst ingen, som tänker på att anmärka på det!
Hon satte foten mot spetsen av hans stövel och svingade sig raskt upp
framför honom. I trav satte han av in mellan buskarna på de smala,
nästan övervuxna stigarna, som en gång varit parken.
Med ena armen höll han henne fast intill sig -- varm av ritten, kände
han hennes svala, fina kind nästan snudda vid sin, den milda, svalkande
parfymen från hennes i aftonluften kyliga kläder. I detta ögonblick
tycktes hon honom så nära -- hon var åter den lilla »Edmette», hans
»syster» och barndomsbrud.
-- Har du längtat efter mig, Edmée? viskade han lågt och ömt ned emot
henne.
Hon höll ögonen nedslagna och såg ej den varma, väntande blicken i hans
mörka ögon. Hon tänkte på en annan, när hon sanningsenligt svarade »ja».
-- Och du är glad över att ha mig igen?
-- O, ja, Louis! Du kan icke tänka, vad här har varit ensamt.
-- Nå, så ha vi då haft buller och bång i Paris -- isynnerhet i min
diplomatiska värld! Berthier är rest till Madrid för att underhandla,
Monsignor Spina är kommen från Rom för att underhandla, Duroc är kommen
tillbaka utan att ha underhandlat -- du kan tro, Bonaparte och
Talleyrand ha varit rasande på St. Julien och kejsaren. Nu ser det
likväl ut att bli till något, ty häromdagen fingo vi då
vapenstilleståndet förlängt. Med England och de neutrala makterna
underhandla vi också.
-- Sluta upp, Louis! ropade Edmée skrattande. Jag kan omöjligt finna
reda i alla dessa underhandlingar. Är där annars något nytt?
-- Ja, Gud bevars! Stort attentat mot Förste Konsuln i operan...
Ett ögonblick tyckte Edmée, att hjärtat stod helt stilla. Han kände, hur
hon nästan blev styv i hans armar. I samma nu höll han in hästen och
ruskade henne kraftigt i skuldran.
-- Edmée, vad är det i vägen? -- Och då han såg hennes bleka ansikte,
uttrycket kring mun och ögon, ropade han förtvivlad: Vad är då denne
förbannade man för dig? Vad skall jag tro?
-- Låt mig komma ned, Louis, viskade hon svagt, med nästan tonlös
stämma. Jag befinner mig icke väl.
-- Nej! -- han höll henne som i ett skruvstäd. -- Du slipper icke
härifrån, förrän du svarat mig. Å, denna aning, som jag tyckte var så
orimlig!
-- Är han räddad? Lever han? Var barmhärtig, säg mig allt! tiggde hon i
ångest.
Han såg ett ögonblick allvarligt, spänt uppmärksamt in i det bleka,
förvridna ansiktet. -- Ja, svarade han långsamt, han är räddad. Det var
så gott som ingen fara.
Edmée suckade djupt. Han kunde märka, hur hon liksom rätade ut sig efter
den olidliga spänningen.
-- Säg mig, Edmée -- han såg allvarligt på henne -- vad vill du, att jag
nu skall tänka? Så som du uppför dig, blott man i förbindelse med en
fara nämner denna människas namn. Du, som annars icke vet, vad fruktan
vill säga!
Hon svarade icke -- hon kunde ännu icke samla sina tankar. Hans blick
mörknade mer och mer, och han fortfor misstänksamt, ironiskt:
-- Det har aldrig förr fallit mig in -- men vore han icke så ogalant som
han är, skulle man nästan tro, att det vore av artighet mot Mademoiselle
de La Feuillade, som han -- _just nu_ -- låtit röja och hedra vår gamla
_Place Royale_. _Allt_ får betydelse efter den uppmärksamhet, han visade
dig i våras -- och då du tiger, måste jag själv leta mig till, vad det
kan vara mellan dig och honom. Jag har alltid förr ansett det för en
kränkning mot dig, blott att i mina tankar förbinda ditt oskyldiga,
stolta namn med hans, men nu! -- Tro inte, att jag vilar, förrän jag vet
allt, tillade han hotande.
Hon teg ännu, men hans ord om Place Royale hade väckt hennes
uppmärksamhet. Å, det var naturligtvis vanvett!... Men han hade dock ett
ögonblick haft åtminstone hennes _namn_ i tankarna!
-- Du behagar ännu icke svara mig, Edmée? -- Han böjde sig över henne
och såg henne dystert, skarpt in i ögonen. Kom ihåg, det är din blivande
man, som talar till dig.
-- Louis -- det var ett bönfallande, nästan gråtfärdigt drag om munnen,
och hon sträckte svagt avvärjande ut händerna. -- Tänk icke mer på dessa
gamla historier. Vi passa icke för varandra, du och jag -- jag blir
aldrig din hustru.
-- Vad är detta för prat, min kusin, sade han otåligt och skarpt. För
det att du på ett slags fantastiskt sätt har förgapat dig i en karl, som
du knappt har sett två gånger i ditt liv, skulle vi bryta alla
familjeöverenskommelser, ödelägga vår framtid och vårt liv. Ja -- ty du
_har_ ju blott sett honom några få gånger?
-- Det är icke många gånger. Låt oss nu icke tala mer om detta, Louis!
Men kom ihåg, vad jag har sagt dig.
De hade bägge stigit av hästen och gingo nu långsamt bredvid varandra
fram emot slottet, han höll tygeln om armen.
-- Detta är icke rent spel. Du ger mig inga skäl. Vad vill du, att jag
skall tro?
-- Intet. Vad du vill. Du vet mycket väl, att jag aldrig har brytt mig
det minsta om dig som brudgum.
-- Du är åtminstone ärlig i _vissa_ saker, sade han bittert.
-- Du skulle bli förfärligt olycklig med mig. -- Hon var nu helt lugn
och ville blott tala ut med honom. -- Du kan ju aldrig tåla, att jag har
en egen mening -- och det har jag alltid.
-- Tills det kommer någon, som du älskar, och helt förslavar den,
svarade han missmodigt, med kärlekens skarpsynthet.
Hon skakade på huvudet. -- Jag har alltid varit som en vild fågel, sade
de hemma på les Fougères. Din egen moder och alla våra vänner i Paris
säga detsamma var dag. Jag tror icke, att jag någonsin duger till att
sättas i bur.
-- Men om jag blott kunde begripa denna motvilja för att gifta dig med
mig! Ty detta fantasteri kan då omöjligt ensamt vara skuld däri. Du
håller ju av mig?
Hon skrattade uppsluppet. Spänningen och ångesten hade plötsligt slagit
om i övermodig munterhet. Den vaknande kvinnan njöt omedvetet av att se
mannen vid sidan av sig plågas av svartsjuka, tigga om och pocka på
hennes ömhet.
-- Jag _älskar_ dig, Louis -- som en broder! Nej, bliv nu icke rasande.
Kanske en gång, när vi bli gamla, och jag har glömt mina »svärmerier» --
hon smålog halvt spotskt, halvt vemodigt -- så slå vi ändå våra påsar
ihop. Monsieur de Talleyrand har sagt, att jag blir en praktfull
ambassadris!
Hon rätade på sig och gjorde skälmskt en sirlig, graciös nigning vid
foten av trappan. -- Nu går jag upp och förbereder grevinnan. Stackars
faster -- hon har hört hästen trava hela tiden, och kan inte begripa,
var du har blivit av!
Madame de Châteauneuf kunde icke förstå, varför Edmée och Louis gjorde
så många omständigheter med detta en gång fastslagna giftermål. -- Det
är icke Louis' skull -- beklagade hon sig för kammarjungfrun, gamla
Marie, som i allt ägde hennes förtroende. -- Han säger ingenting till
mig, men det är ju tydligt, att han tillber själva marken, hon trampar
på. Men Edmée... Om någon i dessa tider är gammaldags uppfostrad, så
måste det vara hon! Knappt ett par månader har hon varit i Paris -- jag
ser henne nästan aldrig öppna en bok, hennes väninnor har jag själv valt
-- och ändå... Hon är proppfull av alla dessa nya idéer om kärlek i
giftermål och om individens rätt och frihet -- man skulle tro, att hon
minst hade läst »_La nouvelle Heloïse_». Det är som jag alltid har sagt:
det tjänar till intet, att försöka hålla den nya tiden ute, att fly
ifrån den -- den tränger in till oss genom springorna i väggen. Hon
suckade och skakade resignerat på huvudet. Det var hennes stolthet, att
hon aldrig kunnat förmås att emigrera, att hon, som hon sade, »förstått
revolutionen», ända från den första dagen, då hon i hertigens av Orléans
salong hörde Madame de Genlis orera om Rousseau.
Hon hade så stor respekt för sin son, att hon sällan talade med honom om
saker och ting, som hon med sin fina takt och moderliga instinkt anade,
att han ej gärna ville meddela sig om. Men sin brorsdotter bearbetade
hon alltsomoftast.
-- Å, faster, brukade Edmée svara, jag är ju alltför ung, och jag har ju
inte alls sett livet ännu.
-- Alltför ung! Du är ju nästan nitton år -- två år äldre än Laure
Permon, som i nästa månad gifter sig med general Junot. Alltför ung!
I min ungdom var man nästan gammal mamsell, när man ej var gift vid
tjugu år.
-- Men Louis, tant -- Louis är ju inte heller så angelägen, svarade hon
listigt. Han har väl inte bett dig påskynda saken -- eller hur?
Madame de Châteauneuf skakade på huvudet. -- Gud vet, sade hon, jag
förstår mig icke på Louis. Han har icke ögonen ifrån dig, när ni äro
tillsammans, och till mig säger han icke ett ord. Det är nu alla dessa
nya idéer -- varenda flicka är en Julie, varenda kavaljer en St. Preux!
I min ungdom var kärleken praktisk -- den handlade, nu drömmer den och
filosoferar. Gud bevars, jag är själv så modern -- jag förstår det så
utmärkt. Men i det _dagliga livet!_... Ser du då icke, att Louis älskar
dig? Han är blott för finkänslig, han vill icke lägga något band på din
frihet, icke tvinga dina känslor.
Edmée gick småleende fram och lade sig på knä för den gamla damen.
-- Var nu söt, käraste faster, och tala icke mer om detta. I vinter vill
jag vara ung, jag vill vara i Paris -- jag vill dansa. Vem vet --
Monsieur de Talleyrand kan få i sinnet att skicka Louis till Petersburg
eller Konstantinopel i morgon. Tror någon, att jag vill följa med dit!
Edmée var glad och i strålande humör. Hon visste nu, att de snart skulle
resa till Paris, de hade lovat att komma till Mademoiselle de Permons
bröllop först i november. Hon gifte sig med Förste Konsulns vapenbroder
och ungdomsvän, kommendanten i Paris, general Junot, och Laurette hade
skrivit, att hela familjen Bonaparte hade lovat att komma på bröllopet.
Å, det var en förtrollande ångest bara i den tanken att se honom igen!
Var han vred? Hade han helt glömt henne? Å nej! Nu, när hon visste, att
hon skulle återse honom, försvunno alla farhågor som snö för solen.
En av de sista dagarna av deras vistelse på Belles-Rives fick Edmée
genom tjänstfolket fatt på Fontanes flygskrift, författad i anledning av
Ceracchis attentat den 18 Vendémiaire: »Jämförelse mellan Cæsar,
Cromwell, Monk och Bonaparte». Med stigande intresse läste hon de
cirklat logiska, retoriskt avrundade fraserna, som alltför ostentativt
sökte bevisa, att Förste Konsuln var nödvändig för Frankrike, för
statens bestående, att han, och _blott_ han, vore värdig att bära kronan
-- landets framtid fordrade, att han skapade en dynasti. För _henne_
voro de bevisgrunder, som brukades, fullkomligt tillfyllestgörande, och
väl förberedd, som hon var, behövdes icke mer för att fullständigt och
för alltid utplåna hennes tro på Bourbonernas sak. Hon tyckte, att det
var så solklart, att han, som med sina fabelaktiga segrar grundlagt ett
helt nytt Frankrike innanför och utanför det gamlas gränser -- att han,
och han ensam, vore berättigad till landets första hedersplats, att i
sin person representera nationen. Med förvåning och vemod tänkte hon på,
hur många tappra chouaner, som givit sitt liv för kungens sak. Hur var
det möjligt, att de -- _män_ -- kunde vara så förblindade?


IX.
»Le diamant seul doit parer
Des attraits que blesse la laine.»
Mot sur les modes du Directoire.
L'Empereur désire en concevant; sa pensée devient
une passion en naissant.
_L'Abbé de Pradt._

Gammalmodiga karosser och lätta, moderna kabrioletter höllo i kö utanför
Madame Permons lilla hôtel i Chaussée d'Antin. På trappan, för
tillfället så prydd med levande växter, att den bildade en lövrik allé
upp till vestibulen, som i stil därmed föreställde en berså -- bägge
upplysta av en massa kulörta lyktor i nationalfärgerna -- var en jämn,
oavbruten tillströmning av civila och militära kavaljerer samt unga
»_merveilleuses_», som, innan de gingo upp, kastade schalar och
palatiner till tjänarna och därpå, barhalsade, bararmade, i antika
frisyrer och muslinsdraperier, skrattande och pratande skyndade upp i
balsalen. _Där_ kom Madame Permon dem till mötes -- ståtlig i sin
grekiska tunika och vita strutsfjäderstoque över de ännu ramsvarta
lockarna. På var sin sida om henne hälsade general Junot och Madame
Junot på gästerna.
Mademoiselle de La Feuillade kom något sent. Madame de Châteauneuf hade
plötsligt blivit illamående, och i sista ögonblicket hade bud sänts till
Madame de Caseaux, som bodde ej långt därifrån i hôtel de Périgord, _Rue
de l'Université_, att hämta Edmée och taga henne under sina vingars
skugga. Louis for dit allena i sin wiski -- det ansågs icke passande i
Faubourg St. Germain, att han åtföljde sin kusin.
När de kommo, var Madame Permons icke stora våning så gott som
fullpackad, och dansen hade redan begynt. Inne i stora salongen sutto
hedersgästerna: Madame Bonaparte, Madame Lætitia Bonaparte och hennes
döttrar jämte flera damer av den gamla högaristokratien, som icke
riktigt visste, vad min de skulle hålla gentemot »_la famille
consulaire_», som den nu började kallas. Edmée hade aldrig förut sett
Förste Konsulns familj. Med en rodnad så plågsamt djup, att den nästan
var i ögonen fallande, blev hon av värdinnan föreställd för hans hustru
och moder samt för hans svägerska, Madame Joseph -- systrarna voro redan
upptagna av dansen. Hon fann Madame Bonaparte förtjusande: graciös och
älskvärd; och när hon, så fort som möjligt, drog sig tillbaka från
hennes närhet, var det med en känsla av så plågsamt missmod, av så
häftig och hopplös förtvivlan, att hon måste bita sig i läpparna och
göra det yttersta våld på sig för att icke brista i gråt.
Madame Leclerc och Madame Bacciocchi voro uppe på golvet och dansade --
Madame Murat -- som var i hög grossess, hade ej kunnat komma med. Där
var en ofantlig trängsel av herrar omkring Madame Leclerc, hon var givet
balens drottning. Hennes toalett väckte sensation bland damerna och
entusiasm hos herrarna. Hon hade håret kammat _à la grecque_, med två
bandeletter av ett slags dyrbart, tunt pälsverk, översållat med
tigerfläckar, prydda med vindruvsklasar i guld -- det var en trogen
kopia efter en antik kamé föreställande en backant. Klänningen var av
sällsynt fint indiskt muslin, nedtill broderad med ett flera tum brett
guldbroderi i form av en vinlövsranka. En tunika av renaste grekiska
fason var draperad över bröstet -- broderad i kanten med vinlöv och på
skuldrorna sammanhäftad med två dyrbara kaméer. Bältet, som gick tätt
under bröstet, var av gammalt guld med ett spänne, bildat av en
oförliknelig graverad sten. Hennes vita, formfulländade armar och händer
voro utan handskar, blott prydda med flera armband i guld och kaméer.
Hennes ansikte liknade broderns -- precis samma förföriska leende i
ögonen och omkring läpparna -- blott var hon som kvinna mycket vackrare
än han som man.
Elisa Bacciocchis toalett väckte också uppseende, men blev mindre
beundrad än systerns. Omkring huvudet bar hon virad en muslinsslöja,
brocherad i guld och broderad med silke i alla färger, och ovanpå den en
gyllene lagerkrans à la Petrarca. En lång tunika över en halvlång
släpkjol, inga ärmar, och på skuldrorna en enorm, fladdrande, tunn
schal, som liknade en slöja eller en mantel, fulländade dräkten.
-- Det är en symbolisk toalett, förklarade Albert Permon, Laures broder,
småleende för Edmée, då de togo plats i kontradansen helt nära Förste
Konsulns systrar. Det är hennes dröm, att man genom den där kostymen
skall kunna skymta hennes litterära intressen.
Så snart hon kunde, drog sig Edmée ur dansen. Hon kände sig nästan sjuk
av spänningen att vänta på honom -- hon visste, att han _säkert_ hade
lovat att komma -- och utsikten att möta honom i denna omgivning, betog
henne allt hennes mod. Tusen gånger ångrade hon sin svaghet att någonsin
ha kommit hit, och hade det icke varit för Louis' skull, vars ögon icke
veko ifrån henne, hade hon för länge sedan under ett eller annat
svepskäl försökt smyga sig bort från alltsammans.
Laure Junot gick omkring till sina väninnor och beklagade sig -- hennes
mor fordrade bestämt, att hon skulle följa aristokratiens traditioner
och som brud dansa »drottningens menuett». I flera veckor hade själva
Gardel inövat den med henne, hon visste, att hon dansade den som en
älva, men -- det var så »genant»! Ett ögonblick hoppades hon att slippa:
Monsieur de Trénis, som hade lovat att vara hennes kavaljer, stod icke
till att finna; då uppsökte hennes mor Monsieur Lafitte, den ende, som
kunde rivalisera med »salongernas Vestris» och som nu var förtjust över
tillfället att slå honom ur brädet. Nu fanns det ingen utväg för
Laurette -- hon måste till det! Gästerna drogo sig tillbaka längs
väggarna och Albert de Permon gav musiken tecken att spela upp
»drottningens menuett».
Edmée satt allena längst borta i fonden av salen -- ett stycke ifrån de
övriga. Med det bleka huvudet på sned, tillbakalutat mot den gamla,
högryggade Louis XIII-stolen, som egentligen lika litet passade till det
övriga möblemanget, som hon till det sorglösa sällskapet, med armarna
slappt hängande ned i skötet och händerna lätt knutna om solfjädern,
satt hon där ensam mitt i ljusglansen från lampetterna på väggen. Den
snövita klänningen utan bård eller broderi, blott sammanhållen över
skuldrorna av ett par stora juvelagraffer, föll i mjuka, djupa veck ända
ned till fötterna, som knappt stucko fram under kjortelfållen.
Ingen sysselsatte sig för ögonblicket med henne. Louis de Châteauneuf,
som annars vakade över henne med en broders och älskares öga, var nu
hövligt upptagen av att höra på den vackra Madame de Contades'
avundsjuka beskärmelser över Madame Leclercs toalett. Laure de Caseaux,
som annars också troget hållit sig vid hennes sida, hade nyss blivit
engagerad av den tillrättakomne Monsieur de Trénis, som lät sitt dåliga
humör över att ofrivilligt ha mankerat bruden taga avlopp i ironiska
anmärkningar över Monsieur Lafittes dans. Mademoiselle de Caseaux var
djupt intresserad av hans sakkännedom.
Mitt på golvet, allena med sin kavaljer, dansade den unga Madame Junot,
graciös, charmant, som en liten fedrottning, sin obligatoriska menuett
-- en svag, konventionell hyllningsgärd åt Versaillerhovets skuggor! Hon
höll ögonen nedslagna, och i det hon med ena handen lyfte klänningens
släp, gav hon med en djup reverens två fingrar till sin kavaljer.
I detta ögonblick -- klockan var väl bortemot elva -- hörde den tysta
Edmée tvärt igenom musiken och sorlet i salen, bullret av hästarna, som
eskorterade Förste Konsulns vagn. Hon såg Junot göra tecken till sin
svåger. Efter ett par minuter slogos döbattangerna upp på vid gavel,
allas blickar vändes dit: Förste Konsuln kom in mellan general Junot och
Albert de Permon.
Mademoiselle de La Feuillade blev sittande i stolen i samma ställning
som förr, trots det hon såg, att de flesta av damerna reste sig. Det
blev nästan svart för hennes ögon, och omedvetet tryckte hon handen mot
hjärtat. Hon visste ju, att han skulle komma -- hela aftonen hade hon
icke tänkt på annat -- men ändå, nu, när hon _såg_ honom...
Han gick raskt genom rummet fram till Madame Permon, som kom honom till
mötes.
-- Kära signora Panoria -- han tog bägge hennes händer och förde dem
till sina läppar med denna överströmmande, litet sökta, italienska
vänlighet, han ibland _ville_ visa. -- Ni ser, jag kom trots allt!
-- Ingen kan vara så välkommen, general...
-- Och nu har jag dock kommit för sent för att se Laurette dansa! Man
har sagt mig, Madame, att er dotter dansar som Mademoiselle Chameroi.
Min Gud, vad tiden går! Jag tycker det var som i går jag bar henne på
mina armar.
-- Det är länge sedan, general -- Madame Permon smålog. -- Ni har under
mellantiden tecknat om Europas karta.
Bonaparte hörde henne icke, han såg sig ivrigt omkring i rummet. Där
satt Joséphine på sin hedersplats vid kaminen, indolent, småleende under
sina rosengirlander, draperad i en guldbroderad indisk silkesschal. Han
nickade förstrött, och hans blick flög vidare -- liksom sökande.
Plötsligt klarnade hans ansikte upp -- han smålog, detta ljusa, ömma
leende, som blott han ägde, och sänkte ögonen.
Han avbröt litet tvärt samtalet med värdinnan och tog general Junots
arm.
-- Låt oss titta litet på marknaden! viskade han glättigt. Vita halsar,
juveler och musliner...
Han drog honom med sig genom salen bortåt det hörn, där Mademoiselle de
La Feuillade satt.
Ett ögonblick tänkte hon på att springa upp och blanda sig med det
övriga sällskapet -- det var så omöjligt, tyckte hon, att tala med honom
här, bland alla dessa främmande människor, efter det samtal, de sist
hade haft med varandra, efter det brev, hon hade skrivit i sommar och
icke fått något svar på. Men hon blev sittande. Hennes knutna hand låg
orörlig under hjärtat, och hennes blick -- vidöppen, tjusad, som en
fången fågels -- hängde vid Bonapartes ansikte. Ingen gav akt på henne;
man var redan så van vid, att Förste Konsuln fängslade allas blickar,
när han visade sig.
Han styrde långsamt men bestämt kursen fram emot henne; allt emellanåt
stannade han och sade ett ord till någon, som han kände. Nu var han helt
framme vid hennes stol.
-- Mademoiselle de La Feuillade -- han böjde sig fram emot henne, och
hon kände hans egendomliga, lysande blick helt in i själen. Ingen kunde
se hans ansikte, utom hon och general Junot, som ännu var vid hans sida.
-- Mademoiselle -- det gläder mig att träffa er igen.
Hans blick och ton gjorde för henne de banala, intetsägande orden till
tusen de ömmaste försäkringar om längtan och om lycka. Hennes ångest
svann spårlöst bort i samma ögonblick hon blott hörde hans röst; hon
smålog, hennes blick vidgade sig och vilade i hans.
Junot studsade. Han såg ett ögonblick skarpt på dem bägge och drog
ovillkorligt med en omärklig, men energisk rörelse Bonaparte tillbaka.
Han kände sin gamle kamrat från deras första äventyrliga ungdom i Paris,
från hans scener med Joséphine i Italien och nu sist från fälttåget i
Egypten, från affären med Madame Fourès -- han visste, hur litet
självbehärskning han hade, när det gällde älskog.
-- För satan, tänkte han plötsligt, om han nu, som den gången i Kairo,
mitt ibland dem allesammans...
-- General, sade han hastigt. Jag tycker, att jag ser Madame Bonaparte
göra tecken...
Förste Konsuln kastade huvudet tillbaka med en egendomlig, nervös
rörelse, som ingen utom han hade, och smålog ironiskt upp emot Junot: --
Det är bra, min gosse! Gå du bort och hör vad hon vill. Mademoiselle de
La Feuillade, som jag länge längtat att träffa, är nog så god att under
tiden berätta mig, vad hon vet av nytt från Vendée. Man har låtit mig
förstå, att hon har viktiga förbindelser där och kanske upplysningar att
ge mig.
Junot gick med en bugning. Han skakade på huvudet för sig själv.
De omkringstående hade hört general Bonapartes sista, högt uttalade ord.
Kretsen vidgade sig strax omkring honom och Edmée.
Han satte sig på en låg stol mitt för hennes och vände ryggen till
salen. Han stack sin värja in mellan benen, satte armbågen mot knäet --
utanpå uniformen hade han behållit sin grå överrock på -- och stödde
huvudet i handen. Han sade icke ett ord, bara såg på henne.
Plötsligt vaknade kvinnans sociala självbevarelsedrift hos Edmée -- hon
förstod, att de _måste_ tala. Och med ett halvt barnsligt bedjande,
halvt konventionellt tvunget världsdamsleende böjde hon sig fram emot
honom, under det hon i sin förlägenhet mumlade ord, som varken han eller
hon själv fann någon mening i. Men hon rörde åtminstone läpparna, hon
_talade_.
Han satt bara och såg på henne -- hur uttrycket växlade i detta ljuva,
unga ansikte, hur blodet kom och gick under det vita skinnet --
genomskinligt som späda rosenblad. Han hade småningom ryckt henne så
nära, att han nästan fysiskt kunde förnimma, hur våldsamt hennes hjärta
klappade under det tunna tyget.
-- Edmée, mumlade han, och plötsligt kände hon hans varma, fasta hand på
sin bara arm. I samma ögonblick hade hon instinktmässigt skjutit stolen
tillbaka och häftigt rest sig upp.
Dansen slutade omkring dem. Från den andra ändan av salen mötte hon
Louis de Châteauneufs blick.
-- General -- jag ber er, viskade hon hastigt. Gå, säg ingenting -- icke
_här_! Man ser på oss.
Han reste sig upp. -- Ni har rätt. Detta går icke. Jag måste se er hemma
-- ensam.
-- Omöjligt -- jag _kan_ inte. -- Hon såg bedjande upp och sänkte så
långsamt ögonen, rodnande för hans blick.
-- Nå -- Châteauneuf kan jag tro! Honom skaffa vi väl ur vägen. Lova
blott -- han talade så lågt och otydligt, att hon mera kände än hörde
orden, att du _lyder_ mig.
Hon gjorde en obestämd, avvärjande rörelse, och med uppbjudande av all
sin kraft gick hon raskt ett par steg fram i rummet. Hon märkte, att
någon talade till henne, och hon svarade automatiskt; hon kunde sedan
omöjligt påminna sig vad det var för en människa och vad de hade sagt.
Senare på aftonen talade Förste Konsuln länge med Monsieur de
Talleyrand. De övriga gästerna uppmärksammade han föga och for -- efter
sin vana -- tidigt hem.


X.
»Qui ne sait que la seule victoire contre l'amour, c'est la fuite!»
_Mot de Napoléon._

Edmée och Louis hade ej talat med varandra om aftonen efter balen. Hon
hade undgått honom, i hans ögon hade hon redan sett, vad han tänkte och
vad han fruktade. Nu vid middagstid dagen efter, då hon med sitt
tapisseri satt inne i Madame de Châteauneufs kabinett och, så gott hon
kunde, gjorde reda för balen, trädde Louis plötsligt in. Han kom direkt
utifrån, det slog kyla från hans kläder. Hon vågade icke se upp, då han
strax gick rakt fram till henne.
-- Min mor, sade han med sin vanliga röst -- blott Edmée kunde höra, hur
tvungen den lät -- vill du tillåta mig att ett par ögonblick tala allena
med min kusin. Jag har en stor nyhet att meddela henne.
Madame de Châteauneuf reste sig upp och vinkade på gamla Marie, som
alltid satt inne i rummet hos henne. Stödd mot pigans skuldra gick hon
långsamt, haltande ut. Hon gjorde ingen invändning -- också hennes
modersöra hade upptäckt den egendomliga klangen i Louis' röst, och när
hon såg upp på honom, blev hon förfärad över den stela blekheten i hans
ansikte.
Louis gick själv bort och låste dörren efter henne. Han gick ett par
slag över golvet utan att tala -- Edmée märkte, att han kämpade för att
behärska sig. Slutligen stannade han, satte sig vid bordet mittemot
henne och började trumma med fingrarna på skivan.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - En roman om förste konsuln - 06
  • Parts
  • En roman om förste konsuln - 01
    Total number of words is 4651
    Total number of unique words is 1723
    26.9 of words are in the 2000 most common words
    36.0 of words are in the 5000 most common words
    40.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En roman om förste konsuln - 02
    Total number of words is 4632
    Total number of unique words is 1628
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    40.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En roman om förste konsuln - 03
    Total number of words is 4784
    Total number of unique words is 1562
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.9 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En roman om förste konsuln - 04
    Total number of words is 4811
    Total number of unique words is 1522
    30.0 of words are in the 2000 most common words
    39.8 of words are in the 5000 most common words
    44.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En roman om förste konsuln - 05
    Total number of words is 4759
    Total number of unique words is 1534
    31.3 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    47.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En roman om förste konsuln - 06
    Total number of words is 4983
    Total number of unique words is 1475
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En roman om förste konsuln - 07
    Total number of words is 4730
    Total number of unique words is 1579
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    41.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En roman om förste konsuln - 08
    Total number of words is 4826
    Total number of unique words is 1488
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En roman om förste konsuln - 09
    Total number of words is 4641
    Total number of unique words is 1664
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En roman om förste konsuln - 10
    Total number of words is 4833
    Total number of unique words is 1544
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    40.3 of words are in the 5000 most common words
    44.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En roman om förste konsuln - 11
    Total number of words is 4872
    Total number of unique words is 1383
    32.9 of words are in the 2000 most common words
    42.9 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En roman om förste konsuln - 12
    Total number of words is 4310
    Total number of unique words is 1533
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    35.0 of words are in the 5000 most common words
    39.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En roman om förste konsuln - 13
    Total number of words is 698
    Total number of unique words is 422
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    42.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.