En roman om förste konsuln - 05

  Det var en mild, stilla höstafton strax efter middagen. Edmée hade
  länge, insvept i sin schal, suttit lutad mot balustraden på terrassen
  och sett mot vägen, vilken månbelyst lik ett brett, blåaktigt silverband
  slingrade sig genom de öppna markerna. Nu skymtade hon äntligen långt
  borta en ryttare -- han kom närmare -- på huvudets hållning och på
  resningen kände hon Louis de Châteauneufs alezan.
  Louis' och Edmées umgänge hade alltid varit _à l'anglaise_, det vill
  säga särdeles fritt och otvunget, icke alls sådant, som det brukade vara
  i Frankrike mellan ett par unga personer, vilka ämnade gifta sig med
  varandra. Som barn hade de självmant kallat varandra för bror och
  syster, och då sedermera Louis blivit uppfostrad i England, i engelska
  seder och med stor sympati för engelskt samhällsskick, och Edmée icke
  alls blivit uppfostrad, eller rättare, som det kunde falla sig mitt
  bland upprorsskaror i ett land, som var i permanent belägringstillstånd,
  hade deras umgänge icke heller senare kommit att inordna sig under
  societetens konventionella regler. Trots giftermålsavtalet träffade de
  varandra ofta allena och talade med varandra om allt -- till och med om
  kärlek.
  Hon sprang nedför terrassen och mötte honom vid inkörsporten.
  Han blev glad och överraskad att se henne där. Leende vinkade han till
  henne från hästen.
  -- Det är en härlig afton, jag har knappt lust att sitta av, sade han
  och klappade djuret. Vi ha blivit så väl förplägade, »Monsieur» och jag,
  i »_Les trois frères_».
  Edmée fick en idé -- nu kunde hon få tala allena med honom och kanske få
  höra något nytt.
  -- Låt mig få rida ett stycke med dig, Louis. Jag kan sitta på
  sadelknappen, liksom hos Monsieur de Châtillon, när vi reste till Paris.
  Här är visst ingen, som tänker på att anmärka på det!
  Hon satte foten mot spetsen av hans stövel och svingade sig raskt upp
  framför honom. I trav satte han av in mellan buskarna på de smala,
  nästan övervuxna stigarna, som en gång varit parken.
  Med ena armen höll han henne fast intill sig -- varm av ritten, kände
  han hennes svala, fina kind nästan snudda vid sin, den milda, svalkande
  parfymen från hennes i aftonluften kyliga kläder. I detta ögonblick
  tycktes hon honom så nära -- hon var åter den lilla »Edmette», hans
  »syster» och barndomsbrud.
  -- Har du längtat efter mig, Edmée? viskade han lågt och ömt ned emot
  henne.
  Hon höll ögonen nedslagna och såg ej den varma, väntande blicken i hans
  mörka ögon. Hon tänkte på en annan, när hon sanningsenligt svarade »ja».
  -- Och du är glad över att ha mig igen?
  -- O, ja, Louis! Du kan icke tänka, vad här har varit ensamt.
  -- Nå, så ha vi då haft buller och bång i Paris -- isynnerhet i min
  diplomatiska värld! Berthier är rest till Madrid för att underhandla,
  Monsignor Spina är kommen från Rom för att underhandla, Duroc är kommen
  tillbaka utan att ha underhandlat -- du kan tro, Bonaparte och
  Talleyrand ha varit rasande på St. Julien och kejsaren. Nu ser det
  likväl ut att bli till något, ty häromdagen fingo vi då
  vapenstilleståndet förlängt. Med England och de neutrala makterna
  underhandla vi också.
  -- Sluta upp, Louis! ropade Edmée skrattande. Jag kan omöjligt finna
  reda i alla dessa underhandlingar. Är där annars något nytt?
  -- Ja, Gud bevars! Stort attentat mot Förste Konsuln i operan...
  Ett ögonblick tyckte Edmée, att hjärtat stod helt stilla. Han kände, hur
  hon nästan blev styv i hans armar. I samma nu höll han in hästen och
  ruskade henne kraftigt i skuldran.
  -- Edmée, vad är det i vägen? -- Och då han såg hennes bleka ansikte,
  uttrycket kring mun och ögon, ropade han förtvivlad: Vad är då denne
  förbannade man för dig? Vad skall jag tro?
  -- Låt mig komma ned, Louis, viskade hon svagt, med nästan tonlös
  stämma. Jag befinner mig icke väl.
  -- Nej! -- han höll henne som i ett skruvstäd. -- Du slipper icke
  härifrån, förrän du svarat mig. Å, denna aning, som jag tyckte var så
  orimlig!
  -- Är han räddad? Lever han? Var barmhärtig, säg mig allt! tiggde hon i
  ångest.
  Han såg ett ögonblick allvarligt, spänt uppmärksamt in i det bleka,
  förvridna ansiktet. -- Ja, svarade han långsamt, han är räddad. Det var
  så gott som ingen fara.
  Edmée suckade djupt. Han kunde märka, hur hon liksom rätade ut sig efter
  den olidliga spänningen.
  -- Säg mig, Edmée -- han såg allvarligt på henne -- vad vill du, att jag
  nu skall tänka? Så som du uppför dig, blott man i förbindelse med en
  fara nämner denna människas namn. Du, som annars icke vet, vad fruktan
  vill säga!
  Hon svarade icke -- hon kunde ännu icke samla sina tankar. Hans blick
  mörknade mer och mer, och han fortfor misstänksamt, ironiskt:
  -- Det har aldrig förr fallit mig in -- men vore han icke så ogalant som
  han är, skulle man nästan tro, att det vore av artighet mot Mademoiselle
  de La Feuillade, som han -- _just nu_ -- låtit röja och hedra vår gamla
  _Place Royale_. _Allt_ får betydelse efter den uppmärksamhet, han visade
  dig i våras -- och då du tiger, måste jag själv leta mig till, vad det
  kan vara mellan dig och honom. Jag har alltid förr ansett det för en
  kränkning mot dig, blott att i mina tankar förbinda ditt oskyldiga,
  stolta namn med hans, men nu! -- Tro inte, att jag vilar, förrän jag vet
  allt, tillade han hotande.
  Hon teg ännu, men hans ord om Place Royale hade väckt hennes
  uppmärksamhet. Å, det var naturligtvis vanvett!... Men han hade dock ett
  ögonblick haft åtminstone hennes _namn_ i tankarna!
  -- Du behagar ännu icke svara mig, Edmée? -- Han böjde sig över henne
  och såg henne dystert, skarpt in i ögonen. Kom ihåg, det är din blivande
  man, som talar till dig.
  -- Louis -- det var ett bönfallande, nästan gråtfärdigt drag om munnen,
  och hon sträckte svagt avvärjande ut händerna. -- Tänk icke mer på dessa
  gamla historier. Vi passa icke för varandra, du och jag -- jag blir
  aldrig din hustru.
  -- Vad är detta för prat, min kusin, sade han otåligt och skarpt. För
  det att du på ett slags fantastiskt sätt har förgapat dig i en karl, som
  du knappt har sett två gånger i ditt liv, skulle vi bryta alla
  familjeöverenskommelser, ödelägga vår framtid och vårt liv. Ja -- ty du
  _har_ ju blott sett honom några få gånger?
  -- Det är icke många gånger. Låt oss nu icke tala mer om detta, Louis!
  Men kom ihåg, vad jag har sagt dig.
  De hade bägge stigit av hästen och gingo nu långsamt bredvid varandra
  fram emot slottet, han höll tygeln om armen.
  -- Detta är icke rent spel. Du ger mig inga skäl. Vad vill du, att jag
  skall tro?
  -- Intet. Vad du vill. Du vet mycket väl, att jag aldrig har brytt mig
  det minsta om dig som brudgum.
  -- Du är åtminstone ärlig i _vissa_ saker, sade han bittert.
  -- Du skulle bli förfärligt olycklig med mig. -- Hon var nu helt lugn
  och ville blott tala ut med honom. -- Du kan ju aldrig tåla, att jag har
  en egen mening -- och det har jag alltid.
  -- Tills det kommer någon, som du älskar, och helt förslavar den,
  svarade han missmodigt, med kärlekens skarpsynthet.
  Hon skakade på huvudet. -- Jag har alltid varit som en vild fågel, sade
  de hemma på les Fougères. Din egen moder och alla våra vänner i Paris
  säga detsamma var dag. Jag tror icke, att jag någonsin duger till att
  sättas i bur.
  -- Men om jag blott kunde begripa denna motvilja för att gifta dig med
  mig! Ty detta fantasteri kan då omöjligt ensamt vara skuld däri. Du
  håller ju av mig?
  Hon skrattade uppsluppet. Spänningen och ångesten hade plötsligt slagit
  om i övermodig munterhet. Den vaknande kvinnan njöt omedvetet av att se
  mannen vid sidan av sig plågas av svartsjuka, tigga om och pocka på
  hennes ömhet.
  -- Jag _älskar_ dig, Louis -- som en broder! Nej, bliv nu icke rasande.
  Kanske en gång, när vi bli gamla, och jag har glömt mina »svärmerier» --
  hon smålog halvt spotskt, halvt vemodigt -- så slå vi ändå våra påsar
  ihop. Monsieur de Talleyrand har sagt, att jag blir en praktfull
  ambassadris!
  Hon rätade på sig och gjorde skälmskt en sirlig, graciös nigning vid
  foten av trappan. -- Nu går jag upp och förbereder grevinnan. Stackars
  faster -- hon har hört hästen trava hela tiden, och kan inte begripa,
  var du har blivit av!
  Madame de Châteauneuf kunde icke förstå, varför Edmée och Louis gjorde
  så många omständigheter med detta en gång fastslagna giftermål. -- Det
  är icke Louis' skull -- beklagade hon sig för kammarjungfrun, gamla
  Marie, som i allt ägde hennes förtroende. -- Han säger ingenting till
  mig, men det är ju tydligt, att han tillber själva marken, hon trampar
  på. Men Edmée... Om någon i dessa tider är gammaldags uppfostrad, så
  måste det vara hon! Knappt ett par månader har hon varit i Paris -- jag
  ser henne nästan aldrig öppna en bok, hennes väninnor har jag själv valt
  -- och ändå... Hon är proppfull av alla dessa nya idéer om kärlek i
  giftermål och om individens rätt och frihet -- man skulle tro, att hon
  minst hade läst »_La nouvelle Heloïse_». Det är som jag alltid har sagt:
  det tjänar till intet, att försöka hålla den nya tiden ute, att fly
  ifrån den -- den tränger in till oss genom springorna i väggen. Hon
  suckade och skakade resignerat på huvudet. Det var hennes stolthet, att
  hon aldrig kunnat förmås att emigrera, att hon, som hon sade, »förstått
  revolutionen», ända från den första dagen, då hon i hertigens av Orléans
  salong hörde Madame de Genlis orera om Rousseau.
  Hon hade så stor respekt för sin son, att hon sällan talade med honom om
  saker och ting, som hon med sin fina takt och moderliga instinkt anade,
  att han ej gärna ville meddela sig om. Men sin brorsdotter bearbetade
  hon alltsomoftast.
  -- Å, faster, brukade Edmée svara, jag är ju alltför ung, och jag har ju
  inte alls sett livet ännu.
  -- Alltför ung! Du är ju nästan nitton år -- två år äldre än Laure
  Permon, som i nästa månad gifter sig med general Junot. Alltför ung!
  I min ungdom var man nästan gammal mamsell, när man ej var gift vid
  tjugu år.
  -- Men Louis, tant -- Louis är ju inte heller så angelägen, svarade hon
  listigt. Han har väl inte bett dig påskynda saken -- eller hur?
  Madame de Châteauneuf skakade på huvudet. -- Gud vet, sade hon, jag
  förstår mig icke på Louis. Han har icke ögonen ifrån dig, när ni äro
  tillsammans, och till mig säger han icke ett ord. Det är nu alla dessa
  nya idéer -- varenda flicka är en Julie, varenda kavaljer en St. Preux!
  I min ungdom var kärleken praktisk -- den handlade, nu drömmer den och
  filosoferar. Gud bevars, jag är själv så modern -- jag förstår det så
  utmärkt. Men i det _dagliga livet!_... Ser du då icke, att Louis älskar
  dig? Han är blott för finkänslig, han vill icke lägga något band på din
  frihet, icke tvinga dina känslor.
  Edmée gick småleende fram och lade sig på knä för den gamla damen.
  -- Var nu söt, käraste faster, och tala icke mer om detta. I vinter vill
  jag vara ung, jag vill vara i Paris -- jag vill dansa. Vem vet --
  Monsieur de Talleyrand kan få i sinnet att skicka Louis till Petersburg
  eller Konstantinopel i morgon. Tror någon, att jag vill följa med dit!
  Edmée var glad och i strålande humör. Hon visste nu, att de snart skulle
  resa till Paris, de hade lovat att komma till Mademoiselle de Permons
  bröllop först i november. Hon gifte sig med Förste Konsulns vapenbroder
  och ungdomsvän, kommendanten i Paris, general Junot, och Laurette hade
  skrivit, att hela familjen Bonaparte hade lovat att komma på bröllopet.
  Å, det var en förtrollande ångest bara i den tanken att se honom igen!
  Var han vred? Hade han helt glömt henne? Å nej! Nu, när hon visste, att
  hon skulle återse honom, försvunno alla farhågor som snö för solen.
  En av de sista dagarna av deras vistelse på Belles-Rives fick Edmée
  genom tjänstfolket fatt på Fontanes flygskrift, författad i anledning av
  Ceracchis attentat den 18 Vendémiaire: »Jämförelse mellan Cæsar,
  Cromwell, Monk och Bonaparte». Med stigande intresse läste hon de
  cirklat logiska, retoriskt avrundade fraserna, som alltför ostentativt
  sökte bevisa, att Förste Konsuln var nödvändig för Frankrike, för
  statens bestående, att han, och _blott_ han, vore värdig att bära kronan
  -- landets framtid fordrade, att han skapade en dynasti. För _henne_
  voro de bevisgrunder, som brukades, fullkomligt tillfyllestgörande, och
  väl förberedd, som hon var, behövdes icke mer för att fullständigt och
  för alltid utplåna hennes tro på Bourbonernas sak. Hon tyckte, att det
  var så solklart, att han, som med sina fabelaktiga segrar grundlagt ett
  helt nytt Frankrike innanför och utanför det gamlas gränser -- att han,
  och han ensam, vore berättigad till landets första hedersplats, att i
  sin person representera nationen. Med förvåning och vemod tänkte hon på,
  hur många tappra chouaner, som givit sitt liv för kungens sak. Hur var
  det möjligt, att de -- _män_ -- kunde vara så förblindade?
  
  
  IX.
   »Le diamant seul doit parer
   Des attraits que blesse la laine.»
   Mot sur les modes du Directoire.
   L'Empereur désire en concevant; sa pensée devient
   une passion en naissant.
   _L'Abbé de Pradt._
  
  Gammalmodiga karosser och lätta, moderna kabrioletter höllo i kö utanför
  Madame Permons lilla hôtel i Chaussée d'Antin. På trappan, för
  tillfället så prydd med levande växter, att den bildade en lövrik allé
  upp till vestibulen, som i stil därmed föreställde en berså -- bägge
  upplysta av en massa kulörta lyktor i nationalfärgerna -- var en jämn,
  oavbruten tillströmning av civila och militära kavaljerer samt unga
  »_merveilleuses_», som, innan de gingo upp, kastade schalar och
  palatiner till tjänarna och därpå, barhalsade, bararmade, i antika
  frisyrer och muslinsdraperier, skrattande och pratande skyndade upp i
  balsalen. _Där_ kom Madame Permon dem till mötes -- ståtlig i sin
  grekiska tunika och vita strutsfjäderstoque över de ännu ramsvarta
  lockarna. På var sin sida om henne hälsade general Junot och Madame
  Junot på gästerna.
  Mademoiselle de La Feuillade kom något sent. Madame de Châteauneuf hade
  plötsligt blivit illamående, och i sista ögonblicket hade bud sänts till
  Madame de Caseaux, som bodde ej långt därifrån i hôtel de Périgord, _Rue
  de l'Université_, att hämta Edmée och taga henne under sina vingars
  skugga. Louis for dit allena i sin wiski -- det ansågs icke passande i
  Faubourg St. Germain, att han åtföljde sin kusin.
  När de kommo, var Madame Permons icke stora våning så gott som
  fullpackad, och dansen hade redan begynt. Inne i stora salongen sutto
  hedersgästerna: Madame Bonaparte, Madame Lætitia Bonaparte och hennes
  döttrar jämte flera damer av den gamla högaristokratien, som icke
  riktigt visste, vad min de skulle hålla gentemot »_la famille
  consulaire_», som den nu började kallas. Edmée hade aldrig förut sett
  Förste Konsulns familj. Med en rodnad så plågsamt djup, att den nästan
  var i ögonen fallande, blev hon av värdinnan föreställd för hans hustru
  och moder samt för hans svägerska, Madame Joseph -- systrarna voro redan
  upptagna av dansen. Hon fann Madame Bonaparte förtjusande: graciös och
  älskvärd; och när hon, så fort som möjligt, drog sig tillbaka från
  hennes närhet, var det med en känsla av så plågsamt missmod, av så
  häftig och hopplös förtvivlan, att hon måste bita sig i läpparna och
  göra det yttersta våld på sig för att icke brista i gråt.
  Madame Leclerc och Madame Bacciocchi voro uppe på golvet och dansade --
  Madame Murat -- som var i hög grossess, hade ej kunnat komma med. Där
  var en ofantlig trängsel av herrar omkring Madame Leclerc, hon var givet
  balens drottning. Hennes toalett väckte sensation bland damerna och
  entusiasm hos herrarna. Hon hade håret kammat _à la grecque_, med två
  bandeletter av ett slags dyrbart, tunt pälsverk, översållat med
  tigerfläckar, prydda med vindruvsklasar i guld -- det var en trogen
  kopia efter en antik kamé föreställande en backant. Klänningen var av
  sällsynt fint indiskt muslin, nedtill broderad med ett flera tum brett
  guldbroderi i form av en vinlövsranka. En tunika av renaste grekiska
  fason var draperad över bröstet -- broderad i kanten med vinlöv och på
  skuldrorna sammanhäftad med två dyrbara kaméer. Bältet, som gick tätt
  under bröstet, var av gammalt guld med ett spänne, bildat av en
  oförliknelig graverad sten. Hennes vita, formfulländade armar och händer
  voro utan handskar, blott prydda med flera armband i guld och kaméer.
  Hennes ansikte liknade broderns -- precis samma förföriska leende i
  ögonen och omkring läpparna -- blott var hon som kvinna mycket vackrare
  än han som man.
  Elisa Bacciocchis toalett väckte också uppseende, men blev mindre
  beundrad än systerns. Omkring huvudet bar hon virad en muslinsslöja,
  brocherad i guld och broderad med silke i alla färger, och ovanpå den en
  gyllene lagerkrans à la Petrarca. En lång tunika över en halvlång
  släpkjol, inga ärmar, och på skuldrorna en enorm, fladdrande, tunn
  schal, som liknade en slöja eller en mantel, fulländade dräkten.
  -- Det är en symbolisk toalett, förklarade Albert Permon, Laures broder,
  småleende för Edmée, då de togo plats i kontradansen helt nära Förste
  Konsulns systrar. Det är hennes dröm, att man genom den där kostymen
  skall kunna skymta hennes litterära intressen.
  Så snart hon kunde, drog sig Edmée ur dansen. Hon kände sig nästan sjuk
  av spänningen att vänta på honom -- hon visste, att han _säkert_ hade
  lovat att komma -- och utsikten att möta honom i denna omgivning, betog
  henne allt hennes mod. Tusen gånger ångrade hon sin svaghet att någonsin
  ha kommit hit, och hade det icke varit för Louis' skull, vars ögon icke
  veko ifrån henne, hade hon för länge sedan under ett eller annat
  svepskäl försökt smyga sig bort från alltsammans.
  Laure Junot gick omkring till sina väninnor och beklagade sig -- hennes
  mor fordrade bestämt, att hon skulle följa aristokratiens traditioner
  och som brud dansa »drottningens menuett». I flera veckor hade själva
  Gardel inövat den med henne, hon visste, att hon dansade den som en
  älva, men -- det var så »genant»! Ett ögonblick hoppades hon att slippa:
  Monsieur de Trénis, som hade lovat att vara hennes kavaljer, stod icke
  till att finna; då uppsökte hennes mor Monsieur Lafitte, den ende, som
  kunde rivalisera med »salongernas Vestris» och som nu var förtjust över
  tillfället att slå honom ur brädet. Nu fanns det ingen utväg för
  Laurette -- hon måste till det! Gästerna drogo sig tillbaka längs
  väggarna och Albert de Permon gav musiken tecken att spela upp
  »drottningens menuett».
  Edmée satt allena längst borta i fonden av salen -- ett stycke ifrån de
  övriga. Med det bleka huvudet på sned, tillbakalutat mot den gamla,
  högryggade Louis XIII-stolen, som egentligen lika litet passade till det
  övriga möblemanget, som hon till det sorglösa sällskapet, med armarna
  slappt hängande ned i skötet och händerna lätt knutna om solfjädern,
  satt hon där ensam mitt i ljusglansen från lampetterna på väggen. Den
  snövita klänningen utan bård eller broderi, blott sammanhållen över
  skuldrorna av ett par stora juvelagraffer, föll i mjuka, djupa veck ända
  ned till fötterna, som knappt stucko fram under kjortelfållen.
  Ingen sysselsatte sig för ögonblicket med henne. Louis de Châteauneuf,
  som annars vakade över henne med en broders och älskares öga, var nu
  hövligt upptagen av att höra på den vackra Madame de Contades'
  avundsjuka beskärmelser över Madame Leclercs toalett. Laure de Caseaux,
  som annars också troget hållit sig vid hennes sida, hade nyss blivit
  engagerad av den tillrättakomne Monsieur de Trénis, som lät sitt dåliga
  humör över att ofrivilligt ha mankerat bruden taga avlopp i ironiska
  anmärkningar över Monsieur Lafittes dans. Mademoiselle de Caseaux var
  djupt intresserad av hans sakkännedom.
  Mitt på golvet, allena med sin kavaljer, dansade den unga Madame Junot,
  graciös, charmant, som en liten fedrottning, sin obligatoriska menuett
  -- en svag, konventionell hyllningsgärd åt Versaillerhovets skuggor! Hon
  höll ögonen nedslagna, och i det hon med ena handen lyfte klänningens
  släp, gav hon med en djup reverens två fingrar till sin kavaljer.
  I detta ögonblick -- klockan var väl bortemot elva -- hörde den tysta
  Edmée tvärt igenom musiken och sorlet i salen, bullret av hästarna, som
  eskorterade Förste Konsulns vagn. Hon såg Junot göra tecken till sin
  svåger. Efter ett par minuter slogos döbattangerna upp på vid gavel,
  allas blickar vändes dit: Förste Konsuln kom in mellan general Junot och
  Albert de Permon.
  Mademoiselle de La Feuillade blev sittande i stolen i samma ställning
  som förr, trots det hon såg, att de flesta av damerna reste sig. Det
  blev nästan svart för hennes ögon, och omedvetet tryckte hon handen mot
  hjärtat. Hon visste ju, att han skulle komma -- hela aftonen hade hon
  icke tänkt på annat -- men ändå, nu, när hon _såg_ honom...
  Han gick raskt genom rummet fram till Madame Permon, som kom honom till
  mötes.
  -- Kära signora Panoria -- han tog bägge hennes händer och förde dem
  till sina läppar med denna överströmmande, litet sökta, italienska
  vänlighet, han ibland _ville_ visa. -- Ni ser, jag kom trots allt!
  -- Ingen kan vara så välkommen, general...
  -- Och nu har jag dock kommit för sent för att se Laurette dansa! Man
  har sagt mig, Madame, att er dotter dansar som Mademoiselle Chameroi.
  Min Gud, vad tiden går! Jag tycker det var som i går jag bar henne på
  mina armar.
  -- Det är länge sedan, general -- Madame Permon smålog. -- Ni har under
  mellantiden tecknat om Europas karta.
  Bonaparte hörde henne icke, han såg sig ivrigt omkring i rummet. Där
  satt Joséphine på sin hedersplats vid kaminen, indolent, småleende under
  sina rosengirlander, draperad i en guldbroderad indisk silkesschal. Han
  nickade förstrött, och hans blick flög vidare -- liksom sökande.
  Plötsligt klarnade hans ansikte upp -- han smålog, detta ljusa, ömma
  leende, som blott han ägde, och sänkte ögonen.
  Han avbröt litet tvärt samtalet med värdinnan och tog general Junots
  arm.
  -- Låt oss titta litet på marknaden! viskade han glättigt. Vita halsar,
  juveler och musliner...
  Han drog honom med sig genom salen bortåt det hörn, där Mademoiselle de
  La Feuillade satt.
  Ett ögonblick tänkte hon på att springa upp och blanda sig med det
  övriga sällskapet -- det var så omöjligt, tyckte hon, att tala med honom
  här, bland alla dessa främmande människor, efter det samtal, de sist
  hade haft med varandra, efter det brev, hon hade skrivit i sommar och
  icke fått något svar på. Men hon blev sittande. Hennes knutna hand låg
  orörlig under hjärtat, och hennes blick -- vidöppen, tjusad, som en
  fången fågels -- hängde vid Bonapartes ansikte. Ingen gav akt på henne;
  man var redan så van vid, att Förste Konsuln fängslade allas blickar,
  när han visade sig.
  Han styrde långsamt men bestämt kursen fram emot henne; allt emellanåt
  stannade han och sade ett ord till någon, som han kände. Nu var han helt
  framme vid hennes stol.
  -- Mademoiselle de La Feuillade -- han böjde sig fram emot henne, och
  hon kände hans egendomliga, lysande blick helt in i själen. Ingen kunde
  se hans ansikte, utom hon och general Junot, som ännu var vid hans sida.
  -- Mademoiselle -- det gläder mig att träffa er igen.
  Hans blick och ton gjorde för henne de banala, intetsägande orden till
  tusen de ömmaste försäkringar om längtan och om lycka. Hennes ångest
  svann spårlöst bort i samma ögonblick hon blott hörde hans röst; hon
  smålog, hennes blick vidgade sig och vilade i hans.
  Junot studsade. Han såg ett ögonblick skarpt på dem bägge och drog
  ovillkorligt med en omärklig, men energisk rörelse Bonaparte tillbaka.
  Han kände sin gamle kamrat från deras första äventyrliga ungdom i Paris,
  från hans scener med Joséphine i Italien och nu sist från fälttåget i
  Egypten, från affären med Madame Fourès -- han visste, hur litet
  självbehärskning han hade, när det gällde älskog.
  -- För satan, tänkte han plötsligt, om han nu, som den gången i Kairo,
  mitt ibland dem allesammans...
  -- General, sade han hastigt. Jag tycker, att jag ser Madame Bonaparte
  göra tecken...
  Förste Konsuln kastade huvudet tillbaka med en egendomlig, nervös
  rörelse, som ingen utom han hade, och smålog ironiskt upp emot Junot: --
  Det är bra, min gosse! Gå du bort och hör vad hon vill. Mademoiselle de
  La Feuillade, som jag länge längtat att träffa, är nog så god att under
  tiden berätta mig, vad hon vet av nytt från Vendée. Man har låtit mig
  förstå, att hon har viktiga förbindelser där och kanske upplysningar att
  ge mig.
  Junot gick med en bugning. Han skakade på huvudet för sig själv.
  De omkringstående hade hört general Bonapartes sista, högt uttalade ord.
  Kretsen vidgade sig strax omkring honom och Edmée.
  Han satte sig på en låg stol mitt för hennes och vände ryggen till
  salen. Han stack sin värja in mellan benen, satte armbågen mot knäet --
  utanpå uniformen hade han behållit sin grå överrock på -- och stödde
  huvudet i handen. Han sade icke ett ord, bara såg på henne.
  Plötsligt vaknade kvinnans sociala självbevarelsedrift hos Edmée -- hon
  förstod, att de _måste_ tala. Och med ett halvt barnsligt bedjande,
  halvt konventionellt tvunget världsdamsleende böjde hon sig fram emot
  honom, under det hon i sin förlägenhet mumlade ord, som varken han eller
  hon själv fann någon mening i. Men hon rörde åtminstone läpparna, hon
  _talade_.
  Han satt bara och såg på henne -- hur uttrycket växlade i detta ljuva,
  unga ansikte, hur blodet kom och gick under det vita skinnet --
  genomskinligt som späda rosenblad. Han hade småningom ryckt henne så
  nära, att han nästan fysiskt kunde förnimma, hur våldsamt hennes hjärta
  klappade under det tunna tyget.
  -- Edmée, mumlade han, och plötsligt kände hon hans varma, fasta hand på
  sin bara arm. I samma ögonblick hade hon instinktmässigt skjutit stolen
  tillbaka och häftigt rest sig upp.
  Dansen slutade omkring dem. Från den andra ändan av salen mötte hon
  Louis de Châteauneufs blick.
  -- General -- jag ber er, viskade hon hastigt. Gå, säg ingenting -- icke
  _här_! Man ser på oss.
  Han reste sig upp. -- Ni har rätt. Detta går icke. Jag måste se er hemma
  -- ensam.
  -- Omöjligt -- jag _kan_ inte. -- Hon såg bedjande upp och sänkte så
  långsamt ögonen, rodnande för hans blick.
  -- Nå -- Châteauneuf kan jag tro! Honom skaffa vi väl ur vägen. Lova
  blott -- han talade så lågt och otydligt, att hon mera kände än hörde
  orden, att du _lyder_ mig.
  Hon gjorde en obestämd, avvärjande rörelse, och med uppbjudande av all
  sin kraft gick hon raskt ett par steg fram i rummet. Hon märkte, att
  någon talade till henne, och hon svarade automatiskt; hon kunde sedan
  omöjligt påminna sig vad det var för en människa och vad de hade sagt.
  Senare på aftonen talade Förste Konsuln länge med Monsieur de
  Talleyrand. De övriga gästerna uppmärksammade han föga och for -- efter
  sin vana -- tidigt hem.
  
  
  X.
   »Qui ne sait que la seule victoire contre l'amour, c'est la fuite!»
   _Mot de Napoléon._
  
  Edmée och Louis hade ej talat med varandra om aftonen efter balen. Hon
  hade undgått honom, i hans ögon hade hon redan sett, vad han tänkte och
  vad han fruktade. Nu vid middagstid dagen efter, då hon med sitt
  tapisseri satt inne i Madame de Châteauneufs kabinett och, så gott hon
  kunde, gjorde reda för balen, trädde Louis plötsligt in. Han kom direkt
  utifrån, det slog kyla från hans kläder. Hon vågade icke se upp, då han
  strax gick rakt fram till henne.
  -- Min mor, sade han med sin vanliga röst -- blott Edmée kunde höra, hur
  tvungen den lät -- vill du tillåta mig att ett par ögonblick tala allena
  med min kusin. Jag har en stor nyhet att meddela henne.
  Madame de Châteauneuf reste sig upp och vinkade på gamla Marie, som
  alltid satt inne i rummet hos henne. Stödd mot pigans skuldra gick hon
  långsamt, haltande ut. Hon gjorde ingen invändning -- också hennes
  modersöra hade upptäckt den egendomliga klangen i Louis' röst, och när
  hon såg upp på honom, blev hon förfärad över den stela blekheten i hans
  ansikte.
  Louis gick själv bort och låste dörren efter henne. Han gick ett par
  slag över golvet utan att tala -- Edmée märkte, att han kämpade för att
  behärska sig. Slutligen stannade han, satte sig vid bordet mittemot
  henne och började trumma med fingrarna på skivan.