Döda fallet: En berättelse - 8

sig; han kunde icke stanna längre och icke heller öfverge Magnil. Alltså
måste hon följa efter honom och bli hans. Hvad hon invändt förr måste
bara ha varit tomma ord, ty de älskade ju hvarann och var unga -- hvad
kunde då stå i vägen för dem? Ingenting alls. Sådant slutade aldrig på
mer än två sätt. Antingen en poetisk och tragisk upplösning, lockande
nog i all allmänhet, men gudskelof icke att befara här, eller också
lyckan och bröllopet. Han var en man och visste hvad han ville. Hans
far, som öfvervann alla svårigheter så lätt som man stryker en begagnad
prästkrage fin igen, skulle åtaga sig henne, böja, blöta och stärka
henne, så att hon passade för sitt nya stånd. Hon skulle bli ännu
vackrare så, vekare och ömmare än nu. Under tiden skulle han arbeta med
hittills osedd kraft för att få en ställning. Naturligtvis skulle han
ingenting uppge af sina orubbliga meningar om samhälle och skapelse, men
han skulle finna, att bästa sättet att verka för dem var att taga plats
inom sagda samhälle. För att styra en båt måste man sitta i den och
något så när bekvämt till. Han sade henne allt detta i mycket muntra och
modiga ordalag, alldeles som han kände det, men utan att lägga vidare
vikt på hvad å hennes sida var att göra, ty det kunde komma omärkligt
och af sig själf.
Hon hörde honom till slut, eller tycktes åtminstone göra det, med en
ljus och leende min alldeles som förut under deras samlif på sjön. Men
hennes svar kom underligt i ton och ord.
»Du har alltså inte farit? Du dröjer här ännu?»
»Ja visst. Skulle jag fara utan dig och utan ens ett afsked? Hvad tänker
du på?»
»Jag tog ju afsked en gång. Från alltsamman.» Och när han icke förstod,
fortsatte hon in på annat. »Vild-Hussen har sagt afsked han.»
»Har han farit? Hvarför talar du om honom! Hvad sade du honom?»
»Ingenting. Han hade ju fått sitt svar. Han är borta nu.»
»Hvart for han?»
»Till Stockholm, sade han. Han skulle söka kungen, han skulle göra
stordåd igen. Han pratade och pratade. Det gör detsamma hvad. Han kommer
aldrig tillbaka, men det visste icke han.»
»Hvad menar du? Hur kan du tala så hemskt?»
»Han tog vägen nedför älfven. Galen är han. Du minns den andra dåren,
när Gedungsen dog, Sven Olsson med bössan. Han håller vakt vid
Västerede, har fått det i sitt hufvud. Vild-Hussen slipper nog inte
lefvande förbi.»
»Och det sade du honom inte? Magnil, hur skall jag förstå dig?»
»Du har nog inte gjort det. Därför kommer du hit igen. Du skulle nu
sparat dig det. Hvad rör det mig, hvad som händer honom, det har han
dragit öfver sig. Det blir ingen skada skedd.»
Olof stirrade på henne, hans ord och tankar nyss hvirflade förbi i
minnet. Han tänkte på sin far och världen därnere, på Magnil i
nettelduksklädning och frisyr bland hvita får. Nu såg han henne för sig,
vacker och hård i sin grofva dräkt med något af isens skärpa i de ljusa
ögonen, blåa som deras sjö hade varit, med blicken långt förbi honom
öfver de mörka skogarnas linjer, stark och stolt som hennes egna berg.
Han kunde icke förlika de två, kunde ingenting tänka längre. Hon
fortsatte, lika oberörd.
»Kommer han också där förbi, så tar älfven honom. En dåre är han, det
har förryckt hans hufvud, att hans ofog lyckades här, nu tror han sig
kunna mäta sig med allt. Som en eländig narr stod han här, sniken och
blind. Han vill härska öfver detta,» -- och hon såg sig kring och
andades luften i lugna drag, hela hennes gestalt växte -- »han får se,
hur det lyckas i forsens armar.»
»Men Magnil, det är ju en synd, stor synd.»
»Du tror så. Du talar om våld och orätt i världen. Var du lugn, den har
hårdt att sätta mot hårdt, den är stark och vild nog. Du skulle ha
lyssnat till forsen här. Du får nog inte mycket gjordt du, och kanske
passar det dig bäst som det är. Förstår du nu, att jag intet nytt svar
behöfver ge dig? Hit hör jag, gå dit där du hör!»
Olof-Gabriel förstod henne nu. Allt hvad hon sagt från första början
fick sin tydning, de två hade ingenting att göra med hvarann. Han fann
henne vackrare än någonsin, och tårarna stodo honom i ögonen öfver att
detta var afskedet, men han kände, att det måste vara så. De voro
skapade af olika stoff, hela tidrymder lågo emellan dem. Han kunde icke
göra klart för sig, hvem af de två, som hade orätt, ehuru det borde vara
tydligt nog, ty hon stod så lugn inför honom, att hans omdöme vacklade.
Hela hans inre var bara ett virrvarr af tvekan, vekhet och bräcklighet.
Han nästan skrämdes af det vilda skogslandet omkring dem med dess dunkel
från urgamla tider och lätta, skarpa luft, genom hvilken det fjärran och
forntida låg i klar och bestämd oföränderlighet, och han längtade från
det främmande till sitt. Så skiljdes de åt för samma nödvändighetens
tryck, som alltid legat som en aning omkring dem. Magnil fortsatte sina
sysslor, som om ingenting händt henne.


XIII.

När Vild-Hussen kom till mötesplatsen med sina två följeslagare och
yppade för dem, hvad färden gällde, ryggade de tillbaka och ville icke
lofva sitt bistånd. De hade hittills trott, att det bara var frågan om
att pröfva det nya älfloppets farbarhet. Det kunde de vara med om, ty
ehuru äfven ett sådant försök syntes vådligt nog, var det däri för vant
folk så mycken lockelse, att de gärna riskerade sina lif på kuppen. Men
lek var lek, och där skulle finnas förnuftig gräns för den. Ned till de
stora forsarna, som redan i urminnes tider kräft sina offer och gett
tydlig varning, hade de icke alls lust att utsträcka den.
»Bah, jag får dem nog med mig, bara vi börjat,» tänkte Vild-Hussen. »De
förstår inte, hvad jag säger, att allt är förändradt nu, men de får väl
själfva se. Vi talas vid vidare sedan,» sade han otåligt, »sätt nu i
gång!» Och han tog sin stake i handen och ställde sig i stäfven; de
andra fingo sköta den egentliga styrningen. Det gick undan, ty bädden
var icke helt urgräfd, och sluttningen ännu ansenlig. Man sköt fram som
pilen i den glatta rännan, och det gällde bara att hålla sig rätt i
loppet. Hvilken färd det var! Stränderna hvirflade förbi, hvart
ögonblick var fylldt af lif och fick ett omätligt värde genom faran.
Hvar muskel stod spänd och färdig att förrätta sin tjänst, ögat skarpt
och snabbt mot tusen försåt, som knappt skymtades, innan de voro hotande
nära. Det var att vara till! När han såg sig om, mötte han kamraternas
ansikten, lysande förnöjdt och barnsligt i samma yra. I deras annars
tröga och tunga lif var sådant som detta festen; de hade glömt allt
bekymmer och allt groll mot honom, de kände sig som skogens jagade och
oupphinneliga väsen, lodjuret, kvickögdt och vildt, som svingar från
träd till träd, utan att famla i ett enda grepp. »Visst får jag dem
med,» tänkte han, »här är ju inte ens någon fara.» Älfven låg munter i
det bländande solskenet, och dess grumliga och mörka färg var dold under
glansen, allt var lyckligt och han var på väg mot lyckan, han kände icke
längre hur eller hvar, bara att så här skulle det fortfara i timmar.
Någonting hvisslade förbi hans hufvud, och i detsamma slog en underlig
skräll fram mot honom, och drog med sig ett dån af återljud från alla
håll, som om de väntat och hvilat, och nu ramlade vid att ett stöd
ryckts undan. Han förstod ingenting, men följeslagarna stirrade mot en
punkt på Västerede-stranden, där ett litet blått moln steg upp och
förtunnades i solen. »Någon sköt på oss,» sade de. »Det var nog Sven
Olsson, stackarn. Orätt var det i alla fall,» tillade de saktmodigt.
Vild-Hussen kom ihåg det hat, han väckt emot sig, och nu gjorde det
honom ondt.
»Oss tar ingen i flykten,» skrattade han, »och innan han hunnit ladda
om, är det för sent. Men man skall få ångra det där en gång.» Och han
stirrade framåt med ett mörkt och trött uttryck. Ingenting fick vara
gladt här i världen, aldrig fick man glömma något. Det var som om det
lilla molnet bredt skugga öfverallt.
Han väcktes af att roddarna brådskande svängde in mot stranden, han
måttade med staken, för att hejda det, och ramlade vid stöten mot land.
Han reste sig mot dem i ursinne. »Hvad nu, hvad tar I er till? Nedför,
nedför hela vägen! Fram mot målet. Han I icke förstått?»
Men de pekade bara. »Den vägen far ingen af oss, och ingen annan heller.
Se själf!» Han blickade ditåt. Framför dem låg Svarthällsforsen, lång
och oöfverskådlig, ingenting hade den mist i häftighet, ty där var
klippgrund. Den tycktes ännu vildare än förr med skogen bortrifven, så
höga stränderna voro, och berget i långa mörka skikt och floar, naket
och hårdt. I djupet kokade älfven, svart och gulskummig, icke en
solstråle hann dit ned. Det var döden själf.
Han såg, att de hade rätt, men ville icke släppa tanken inpå sig. Att
öfverge sin plan redan här, det var snöplighet, det var nederlag, det
fick icke ske. Hellre ta hvad risk som helst, våga lifvet, som de
pratade om -- hvad var det värdt, om man vek för hinder? Han tiggde och
bad dem och lofvade dem halfva sin vinst, som skulle komma, hela
vinsten, om de icke blottställde honom för denna skam. Men de voro
orubbliga och förstodo honom icke ens. Blott ett kunde de lofva, att
följa med till andra sidan forsen. Såg det bättre ut där, kunde man ju
försöka ett tag igen. De voro icke villiga till detta heller, men tyckte
sig vara bundna, efter han litat på dem. De buro åror och stakar med
sig, i hopp att finna en båt, som de sade, men i tysthet menade de
motsatsen.
Den vägen var den tyngsta Vild-Hussen någonsin gått. Hvart steg var ett
steg från målet, hvart ögonblick lade tyngd på hans skuldror. Hvad
tjänade det till att lefva för detta, hvad var allt hvad han uträttat
med denna gapande lucka i? Det var nog så med allt; när det kom, då var
det bästa borta. Hvarför hade han ödt sig i sådan oro jämnt och sprungit
som en narr efter förhoppningar och rykten? Älfven röt i djupet under
dem, den förstod honom och tog sin hämnd för hans öfverrumpling. Den
skrattade åt människors makt, och den hade rätt, ty det var nog icke
mycket bevändt med sådan.
När de hunnit förbi, funno de en båt, men älfven var fortfarande lika
hotfull. Väl hade många grund försvunnit, men andra hade kommit i
stället, desto farligare som man icke kände dem. Allting såg värre ut än
förr, sönderbräckt och afskaladt, som det var, idel lera och sand utan
en grön fläck, ett virrvarr utan ordning som en ännu ej färdigskapad
värld.
Karlarna ville icke följa med, till och med half seger ville de ta ifrån
honom. »Nej,» sade de, »detta kände de icke till. Det vore förryckt
gärning.»
Då gjorde honom allt detsamma. I förtviflans mod skakade han af sig sin
harm och sin nedslagenhet och blef den gamla Vild-Hussen igen, munter,
slug och leende. Han såg ännu en gång sin väg ljus och lockande, där
solen sken på ödeläggelsen.
»Så far jag ensam. På det viset botar jag på det som brustit. Här är det
färden börjar, nu först blir det allvar af. Ingen har gjort den förr,
ingen har drömt om den förr. Nu delar jag ingenting med mig, afundsjukan
skall kväfva er en gång. Undan från donena, mitt är skeppet, jag räcker
till både kapten och manskap. Så är det också bäst, om man skall uträtta
något. Allt mitt har jag ombord, här och här och här» -- och han slog
sig på pappersbunten, pannan och bröstet, »jag för det igenom.»
De ville icke låta honom fara, de kunde icke stå till svars med att låta
en sådan galenskap ske. Men han slogs med dem, dref dem undan och
svängde sin stake i krets omkring sig.
»Akta hufvena! Inte för att det vore stor skada på dem, men se upp för
bulor! Hvad har I förstått om mig däruppe! Ingenting vet I. Älfven vet
det, den skjuter rygg som en katt och fräser, men är mycket mer rädd än
arg. Den har pröfvat på en del, och nu skall den få se mer. Farväl I och
vänd om! Hälsa flickan där, Magnil, att jag far till kungen jag, till
hafvet först, rak som en kung. Att kommer älfven öfver mig, tar jag
liftag med den. Stryper den, så biter jag, jag tål inga hinder, och mitt
drifver jag igenom.»
Han sköt ut och grep årorna, styrde in i snabbaste fåran och rycktes
med, upphetsad af sinnesrörelsen och farten, vaksam och snabb med
blixtlika lodjursglimt i ögat. En hvirfvel grep lömskt efter båten,
ville vända den och hvälfva den. Men han betvang den, nästan utan
märkbar ansträngning, och rycktes vidare.
De två männen stirrade efter honom, halft i häpnad öfver hans förryckta
ord, halft i beundran öfver hans mod och kraft.
»En karl var det i alla fall,» sade de, när sista skymten af honom
försvann bakom en holme, som stått mot floden och reste sig svart och
härjad med sönderslitna träd. Det var som om de format hans eftermäle,
där ovissheten tog honom. Båda voro de också säkra på att aldrig se
honom igen.
Vild-Hussen satt i ett drömmande tillstånd i och med att han blef ensam.
Faran tänkte han icke på, han visste, att den fanns där, men de rörelser
han gjorde för att undvika dem blefvo mekaniska och omedvetna som en
sömngångares. Af allt det yttre förnam han bara den ilande farten,
luftens sus mot örat, stänket på kinden, skuggan af ting som gledo
förbi. Han hade farit så här som gosse -- var det icke just nu? -- Varit
mycket munter och ifrig att hinna fram. -- Var han det icke nu? Han var
trött, hade varit upphetsad öfver något och skrikit högt, han visste
icke hvad. Alltid på det sättet! Skulle man då jämt lefva så här, jagad
och jagande, skulle det aldrig ta slut, och hvad var det frågan om?
Liksom en fallande människa hinner se hela sitt lif för sig under
sekunderna från taket till marken, gledo på den korta färden fram till
holmen alla hans år genom hans inre syn, snabbt och glimmande som spåret
af ett stjärnskott i natten. All åtrå och all besvikenhet var där, alla
löjen han lett, alla lögner han sagt, all kort triumf och lång möda.
Rastlöst dref allting fram -- var farten i honom eller utom honom? Han
visste det icke. Nu skulle han mot lyckan och hade mycket brådtom; det
gällde att fånga och gripa, det gällde att vara först.
En svartare skugga än förut gled öfver honom, en rysning från ett kyligt
drag. Han såg upp. Hvar var han? Holmen låg bakom, framför och rundt
omkring honom ett fräsande svall af vatten som hejdades och reste sig
öfver mörka grund. Ingen väg ut, ingen tillbaka. Det gällde icke längre
lifvet, det gällde döden.
Då fick han all sin sinnesnärvaro igen, slängde årorna in i båten och
sin drömmande dvala med dem, stod där lång och rak med staken i handen
och hvar rörelse i sin makt. Hans hjärna var klar, och synen skärpt till
det yttersta, han såg hvar klippa under skummet och stötte i dem som med
ett spjut, han omfattade blixtsnabbt älfvens lopp och strändernas
sönderslitna branter, solen och den höga himlen. Rätt fram, nästan
hvilande på kullarna, låg ett tornadt och lysande sommarmoln, hvars
drifvor togo form af okända och växlande ting liksom människors
önskningar.
»Här är det, det skall ske,» tänkte han, »men först pröfva vi en dust.»
Och han var hejdlöst och vildt munter. Nu visste han hvad han hade för
sig och hvad han ville.
De första hvirflarna slog han sig undan, springande och balanserande
under språnget, färdig, just där det behöfdes i den sista halfva
sekunden. Han gungade högt på svallet, dök ned i dalarna, hela tiden
skrikande ut sitt segerjubel ur fullt bröst. Det var en fiende han
trampade under fötterna, ett hatfullt hjärta han stack igenom med hvar
stöt, en redan slagen, han triumferade öfver. Men den gaf sig icke, den
vred sig som ett vidunder i krampryckningar. Allt starkare blefvo
skakningarna, allt högre gapade vågorna öfver båtkanten, allt tätare
hotade klipporna. Just som han stött till en af dem, med musklerna ännu
skälfvande af ansträngningen och bröstet vidgadt af glädje, kände han
båten ryckas undan sina fötter och hvälfvas. Med vidöppen famn, likt en
roffågel som skjuter ned på bytet, störtade han ned i det fräsande
svallet och försvann, lamslagen och strypt. Båten vältrades ännu några
gånger på lek, ibland på rätt köl, men halfdränkt och utan styrande
vilja längre blef den ett rof för första hvirfvel och vräktes till sist
på stranden långt därifrån. Mannen skymtade här och där, utan vilja
också han, ledlös med långa lemmar och ansiktet blekt och sofvande.
Honom bar älfven vidare med sig, än långsamt glidande utmed bottnen, där
det var djupt, än lyftad högt i forsarna som ett segerbyte.
* * * * *
Ett par dagar senare var Jonas Pihl vid Indal, sänd med bref och bud
från en handlande i Sundsvall till något af de förstörda sågverken. Han
skulle öfver älfven, men som han ingen brådska hade och i färjkarlen
fann en man efter sitt sinne, satte han sig bredvid honom på en
ilandfluten stock och ringde med benen. Omsider märkte han, att det
måtte ha försiggått något ovanligt där.
»Här ser för bedröfligt ut,» sade han.
Färjkarlen vände sin drömmande blick emot honom, glad att finna sin egen
iakttagelse bestyrkt. »Ja det gör så,» svarade han. »Och här som _var_
så vackert, i synnerhet på andra sidan. Björkarna stod så ljusa, det var
min glädje att se på dem. Hur jag nu sitter och ser, kan jag inte komma
ihåg alldeles hur det var, men att det är borta, det är säkert. Jag hade
färjan längre uppåt, stranden är inte kvar, och allt mitt gick på samma
gång. Om jag nu bara kunde minnas det riktigt!» Och han stirrade dit
igen.
Jonas Pihl försjönk också i drömmar. »Ja,» sade han, »tiden går, och man
har ingenting kvar. Bäst att inte tänka på det, det bara flyter och
flyter. Jag har också haft det annorlunda, men nu minns jag ingenting
längre. Så godt är det.»
Färjkarlen såg upp. Han hade funnit en tanke och var barnsligt glad
öfver den. »Det är nog inte meningen, att man skall fästa sig vid
sådant. Jag menar det som förgår. Man gör hvad man skall. Här har
blifvit stridare och tyngre att komma fram med färjan nu, men det går i
alla fall.»
»Det går i alla fall, och till sist får man lugn, och ingen kommer i håg
en. -- Flyter det alltid lik här?»
»Hvad är det du säger, lik?» Han sprang upp och följde kamratens blick.
Ett stycke från stranden dref en människokropp förbi, långsamt kretsande
med utbredda armar och ben, som om den hjulade. »Herre Jesses ja, den
måste vi hämta upp.»
»Menar du det? Nå ja, kanske.» Och de rodde ut och fingo fatt på den,
drogo den med sig i land och lade den med ansiktet uppåt.
»Hvem kan det vara? Det har varit fina kläder det, bälte har han också
kring lifvet, fast värjan är borta. Det har inte varit en som vi, det
där.»
»Kanske det. Jag känner igen honom för resten. Han for hit upp för att
bli så rik och lycklig. Han skulle göra så mycket. Jag undrar, om han
fick det gjordt.»
»Hva falls? Var det han som skickade älfven ner och gjorde all
förödelsen? Var det Vild-Hussen?»
»Så hette han ja. Mera vet jag inte, och detsamma kan det vara nu.»
»Det kan nog det. Stackare, då var det älfven som tog honom i stället!
Så skall den väl snart bli sig lik och lugn igen. Vi kan inte lämna
honom här. Han måste upp till kyrkan, till bårhuset.»
De försökte att lyfta honom, men han var så mjuk och lång, att det var
svårt att handtera honom. »Det är bäst, att jag tar honom på ryggen,»
sade Jonas Pihl. »Jag är närmast till det, för han var ofta snäll mot
mig.» Och så tog den ena mänskliga vrakspillran den andra och bar honom
upp mot den sista ron och glömskan. Det såg groteskt och underligt ut,
men där var ingen som tänkte på det. Bäraren frös under kylan och
fuktigheten, och färjkarlen gick efteråt och bad ur sitt barnsliga sinne
för den som stört hans värld med människors oro.