Döda fallet: En berättelse - 6

eviga brus om evig förgängelse och förnyelse.
Han kom ihåg i hvilket ärende han stod där, och kväfvande sin stämmas
skälfning, samlande alla sina krafter, ropade han ut mot den sofvande
jorden och sjön sin fars namn: Jon Esbjörnson. Han kände icke igen sin
egen röst, han hade aldrig hört ett sådant rop förr. Vidt och långt
sväfvade det ut, det susade genom skogens toppar, det skalf i röken och
i lindornas daggiga strån, det gled öfver sjön, det studsade från
stränder och blåa höjder och bars tillbaka mot honom, men ej försvagadt
i ekot, bara genomträngdt af dess köld, högtidligt och starkt, med hvar
stafvelse tydlig: Jon Esbjörnson.
Därnere i stugan reste sig den döende på armbågen med blicken klar och
till och med orden vända tillbaka på hans läppar.
»Man kallar på mig,» sade han. »Jag måste dit ut. Jag har legat länge
nog, och arbetet brådskar. Visst var det mig, man kallade!»
Och han höll sig så, lyssnande med hvar min i sitt ansiktes stora och
bleka drag. Ingen svarade, ingen sprang fram mot honom, ty man fick icke
störa detta, det var icke för lefvande att blanda sig i.
Ännu en gång ropade sonen, men nu hörde han icke alls sin egen röst,
endast genljudet, som rullade tillbaka, ännu större, kallare och
underligare än förut. Hans ögon sprungo i gråt, och han stod där stel,
hänförd, lyftad öfver sig själf och människors tankar och ord, utan att
se någonting.
Och i stugan trängde ropet in från alla håll, uppifrån luften med sin
bleka klarhet, bortifrån skogens mörker, djupt ur jorden: Jon
Esbjörnson.
Den döende ryckte till, och tusen tankar tycktes klarna i hans inre. Nu
visste han hvarifrån det kom, nu förstod han allt. Från de fält han
plöjt, och den mark han brutit, från ödemarkerna, där hans yxa klungit
hårdt i vinterköld mot frusen ved, från sjön, där han fiskat och färdats
och snart skulle glida fram i stumhet på sin sista väg till kyrkan, från
alla håll där han left med sin mannagärning och mannavilja, ropade det
efter honom: »du hör hit, du är med i oss, du har verkat slut, här är
hvilan och sömnen.» Hans allvarliga ansikte, som sällan lett, fick nu en
min likt det barns som sjunker i ro med glädje mot helgdagsmorgonen. När
ropet ljöd för tredje gången, föll han, innan det ännu var slut,
tillbaka mot kudden.
När sonen kom ned och stod frågande men lugn igen i dörren, voro alla
samlade kring det som varit hans far. Man slätade hans bädd, och ordnade
hans händer och lade psalmbok och sax under dem för att nu också skydda
honom, tills klockorna skulle ringa och ta honom under mäktigare hägn.
»Nu är han all,» sade dottern, ty ordet död, det fick icke nämnas. Och
med den blandning af kristen tro och ännu uråldrigare, ännu djupare och
dunklare föreställningar, som fyllde dem inför döden, förstodo de med
detta uttryck, både att nu var det ljuset tändt för honom, som senast
sågs lysa till och försvinna vid hans bädd, och också, att nu var han
med i alla de röster som ropat på honom, i allt lefvande lif på hans
jord.
Och de föllo på knä och bådo för honom i denna tankeströmning och
tackade för hans lif och för hans död, som släkten bakom släkten förut
gjort det, när människosjälar flyktat tillbaka till sin hemlighetsfulla
källa.
En man af gammal stam, låg Jon Esbjörnson, mätt och nöjd af år, medan
dagern grydde öfver hans gamla, karga, kräfvande, ständigt växlande och
ständigt samma, alltid kära och skattade värld.


IX.

På kvällen kom Olof-Gabriel roendes till Lien för att träffa Magnil för
första gången, sedan de skiljts åt. Mycket hade klarnat för honom under
dessa dagar, hans ungdom hade tagit ut sin rätt, och nu såg han inga
svårigheter längre. Ett långt samtal, som han haft med farbrodern, hade
gjort det sista.
Herr Daniel hade börjat som en domare och slutat som en profet -- i sitt
fädernesland. Han hade sagt allt hvad en rättsint och erfaren man borde
säga om de ungas förhållande till hvarann och genast fått dettas
fullkomliga ofarlighet styrkt för sig till ännu högre grad, än han
någonsin väntat. Olof-Gabriel fällde tårar af förtrytelse vid blotta
tanken på, att man tilltrott honom en så ovärdig roll. En enda skugga af
grumlad oskuld var för honom nog att förmörka den obeskrifligt sköna
världen till en djäfvuls vrångbild.
Denna stränghet tog andan af Herr Daniel, som från det allmänna
tänkesättet under hans egen ungdom icke erinrade sig något dylikt, men
han fortsatte på ny grund. Sakens natur förändrades häraf icke, ty en
dumhet, om man envist höll fast vid den, var föga bättre än ett brott,
om icke inför Guds ögon, så i världens gång, som den nu gestaltat sig,
antagligen icke utan högre vilja. Skrankor voro skrankor och måste
respekteras som sådana. Det parti, som från annat håll erbjudits Magnil,
var lämpligt och tilltalande nog. Måns Huss var en duktig karl, måhända
något storordig och med öfverspända planer, men med möjligheter för sig.
Lyckades han, som han just nu väntade, att få sin flottränna i ordning,
var han säkert mannen att skapa sig ett anspråkslöst men godt lefvebröd
och sörja för hustru och familj. Det gjorde Herr Daniel ondt att tänka
sig denna enkla men vackra idyll störd. Han hemställde därför till
Olof-Gabriel, som var förargelseklippan, hvarpå den strandat, om icke
hans samvete sade honom, att det var just han som borde ställa allt
tillrätta igen.
Detta fann Olof-Gabriel vara mycket begärdt, och följden af all denna
visdom, hvilken likt hvarje mänsklig sådan, ägde sina luckor, var att
hans förälskelse, svartsjuka, logiska stridbarhet och känslofulla
upproriskhet reste sig till förut knappt anad styrka. Han slet sönder
den goda prästens goda skäl med samma lätthet, som Simson de sju friska
sensträngarna, och förintade sin motståndare både som uttolkare af Guds
rådslag och af kärlekens och naturens vägar. Det var lätt göra att jaga
Herr Daniel från förnuft till bibelord och sedan från både förnuft och
bibel till orkeslös ålders- och ämbetsöfverlägsenhet, äfven de skakade i
sina fogar. Han hade aldrig förr känt som nu, hur tiden gått ifrån
honom, och människor blifvit skapade af annan metall än förr.
Resultat blef, att Magnil genast måste återvända, för att utplåna den
mot henne begångna oförrätten, och emedan det var så olidligt tomt och
tråkigt efter henne. Det öfriga skulle förbli i ovisshet, ty det var för
mycket begärdt, att man skulle klarera det med detsamma. Olof-Gabriel
skulle föra hem henne i triumf. När man redan uträttat så mycket, var
det naturligt, att detta icke erbjöd svårigheter, och när båten gled
fram för hans ifriga rodd ännu lättare än vanligt, och sjön låg ljus och
glittrande glad, som knappast någonsin förr, föreföll honom det närmast
passerade bara som en elak dröm.
Midt i färden mötte han Vild-Hussen som rodde i förryckt brådska mot
sitt näs. Han ropade åt honom att skynda tillbaka, medan det ännu var
tid, ty vattnet hade stigit otroligt efter de sista regnen. Det log
Olof-Gabriel åt som ett maktlöst hån och svarade icke.
Vid bondgården var det ännu en underlig stillhet och lugn efter dödens
närhet som icke passade i hans sinnesstämning. Magnil tycktes honom
också förändrad. Det var som om hon på dessa få dagar fått ett annat
sätt och annan hållning. Det mjuka i hennes väsen var bortlagdt, liksom
de små finheterna i prästgårdsdräkten med krusadt förklädesband och
spännen i skorna. Hon bar nu helt och hållet en bondflickas kläder, och
en viss stel stolthet i hållningen. Men vackrare än någonsin var hon,
lång och smidig, och ehuru hennes ansikte blifvit allvarligare, talade
hälsan och styrkan i hennes rörelser nästan glädtigare än förr. Hon
blickade med hufvudet lyftadt och ögonen lugna, som om det hon talade om
låg långt borta och i sin helhet öfverskådadt. Hon hälsade på honom på
samma sätt.
De stannade icke i gårdens närhet, ty där måste det hållas tyst utan
alla öfverflödiga ord, och så togo de stigen ned åt Gedungsfallet.
Det var ännu väldigare än vanligt. En oerhörd vattenmängd ur den svällda
sjön rusade ned för forsens trånga ränna. Vågorna kappades i ett slags
raseri att hinna först, reste sig mot hvarann, genomfraggade af bubblor
och skum, hoppade upp på hvarandras ryggar som ett koppel af galna och
ursinniga hundar i en hetsjakt. Ibland lyfte de sig och togo språng med
fantastiska, sönderslitna och växlande former af svartgrönt och hvitt.
De branta stränderna lågo i skugga, och deras höga af fukt svartnade
stammar, som reste sig uppför markens sluttning, liknade en spetsgård,
där något drefs fram mot döden. Det var nästan hemskt att se dem så
orörliga.
Nära fallet låg en kvarn på en liten platå. Hjulen och stenarna surrade
och slogo, och, trots larmet omkring, gjorde sig ljudet förnimbart genom
sin regelbundenhet, som om där klappade en lefvande puls. Det var
upplifvande och muntert att höra här. Mjölnaren stod på bron och skakade
på hufvudet åt flodens häftighet, äfven i den lilla rännil, som ledde
till hans lucka. Om det inte gällt ett brådskande arbete, att mala till
Jon Esbjörnsons grafgille, skulle han stängt af för länge sen, ty det
såg hotande ut.
Nedanför kastade sig hela den kokande massan utför branten. Den var
knappt stoff längre, bara rytande vildhet, bara vilja, som icke kände
sig själf och trodde sig fri, bara dån och dofva röster. Som ett
lefvande väsen med bakbundna händer tog det dödssprånget. Skummet
fladdrade efter det och lyftes som svallande hår. Det hvita glimtet var
som glimt ur dårars och blindas blick. En sekund ännu af ofattlig
sönderslitenhet, af ångest utan gräns, där stod det åter upp, ett spöke
ur det dödas värld, en hemsk storhet utan namn. Och ofvanför det i
dallringen af de låga solstrålarna, som just nådde att glimma ännu i
trädens toppar, hvälfde sig regnbågen, klar och stilla, och bergen lågo
stilla med sina drypande och mörka skogar.
Hur skönt och stort det var, kunde den unge naturdyrkaren knappt känna
något för det, annat än en rysning öfver dess vildhet. Det var alltför
olikt allt hvad han stämt sitt sinne till, alltför främmande för
människors väsen. Hvarför hade de gått hit? Här var icke platsen att
tala. Om tankarna hade kunnat forma sig till ord, skulle dånet ha
öfverröstat dem. Nu kunde de bara famla ikring. Detta var alltså slutet
på deras ljusa sjö, där de svärmat kring i sommarnatten och drömt om
lycka och lek, detta var djupet, de glidit fram öfver och målet, mot
hvilket allt lefvandes flöde rann. Det lättaste af allt det lätta
skummet, det sprödaste af alla de spröda bubblorna, det var hvad de fäst
sitt hopp och sin varelse vid. I evigheters evighet fortgick det som nu;
hjärtat kyldes, hufvudet domnade mot sömn. All den vilja och åtrå som
gör, att en själ känner sig stå i trotsig kraft som ett fast
sammanslutet ting, öfverlägset all den mångfald som påverkar det, den
sjönk samman här och ville lösas upp och glida med strömmen.
Han såg på Magnil som strök håret ur sin fuktiga panna. Lockarna
slätades ut, och ansiktet blef äldre, ögonen hårda och lugna. Han drog
henne häftigt till sig för att rifva henne därifrån, omsluta henne och
sig själf med trollmakten af hopp och ömhet. Men hon sköt honom tillbaka
och lyssnade med förvåning i hvart drag. Äfven han kände, att något
förändrats. Ett ljud var borta, en puls var stannad, och bruset, ännu
starkt och öfverväldigande, hade en annan och svagare ton än nyss.
De sågo uppåt mot den lilla kvarnen. Ja visst, därifrån var det
förändringen kom. Mjölnaren stod ännu på bron och stirrade uppåt
strömmen med lamslagen häpnad i sin hållning. Hjulet hade stannat, ehuru
intet fel syntes på det, och dammluckan var öppen. Det hade stannat af
sig själf.
Det var ju icke mycket som passerat, det var bara, att ett litet verk af
mänsklig beräkning plötsligt svikit, i allt detta måttlösa hade en liten
fattig stämma blifvit stum. Men i denna småsak låg det oförklarliga, och
det växte och fyllde allt; tanken stannade af liksom kvarnen. Hvad var
det som hade händt, och hvad var det som hände allt fortfarande?
Strömmens vågor voro icke längre hvita och sjudande och sträcktes ej åt
samma håll. Höga och oroligt plaskande, stötte de samman, som om jorden
plötsligt gett sig till att vagga, och tyngden icke visste sin väg. Men
marken var stilla, träden stodo stilla och andlösa, i vattnet var all
den förändring som fanns. Luften låg lika klar som nyss, regnbågen lyste
öfver fallets skum. Med ens måtte det ha gått en sky för solen, ty
färgglansen var borta! Nej, strålarna lekte likadant på trädtopparna,
det var vattenstänket som dragit sig undan -- oförklarligt var det allt.
Plötsligt blef älfvens dån nedanför stupet som ett döende skrik och var
tyst, och i tystnaden stod en namnlös skräck. Fallet fanns icke längre
till, klippväggen, som intet människoöga betraktat, låg bar och mörk i
silande dropp.
Det var ofattligt, och dock hade deras ögon bevittnat det. Evigheten
hade slut som allting annat och stod stilla, skaparordet var dödt, tiden
gick bakåt, bergen skulle välta sig och floderna rinna mot sina källor.
Se, se, de gjorde det redan! Just vid stupet var en tröskel i klippan;
strömmen drog sig undan därifrån, uppför loppet, tillbaka mot sjön och
sitt ursprung. Och lika ljust och klart låg solskenet genom luften, lika
stilla stodo skogar och berg.
På några ögonblick hade allt detta tilldragit sig. Hjärtats slag hade
mattats, men ej hunnit stanna förr än det redan var skedt. Nu låg
tystnaden stor öfver dem, obegriplig, hemskare än dånet nyss, förnimbar
som ett ting, ett väsen.
Tätt bakom dem rörde sig en man, som de icke sett förut. Det var som om
allt dunklet därinne tagit kropp i hans gestalt. Han hade kastat en
bössa i ett snår och trampade med en dåres vilda och planlösa häftighet
af och an. Mössan hade han också kastat, och hans hår var rödt och
tofvigt som en björns. Ögonen lyste som en dåres. Det var Sven Olsson
från Västerede. Magnil visste, att han brukade stryka ikring här, och
kände igen honom. Han föll på knä och sträckte händerna mot skyn, han
grät och bad: »Herre, förlåt oss! Håll inne med din rättvisa dom! Låt
den icke falla på oss! Om du vill det, om det är din mening, gör din
hämnd till min! Sänd hit älfven igen, om den också kommer i din vredes
storm! Hvad ha de gjort af din skapelse, hur ha de vågat röra vid den?»
Inför den förrycktes hejdlöshet blef Magnil lugn och förstod hvad som
skett.
»Det är Vild-Hussens ränna,» sade hon. »Han har ledt bort hela fallet.
Han har sagt så ibland, ingen trodde, det var annat än skryt. Hvem kunde
också ana det?»
Olof-Gabriel kände nästan rädsla. Inför det han bevittnat blef
upphofsmannen öfvernaturlig. Leda bort floder, osynlig och fjärran
ifrån! Peka på ett fall och säga stå, och det förintades! Hvem förmådde
sådant?
»Den mannen är inte, hvad vi trott,» sade han. »Om han vill, hvad kan
inte hända?»
Men Magnil log, för första gången den kvällen. »Ett kan han icke,»
svarade hon. »Och detta, tror du det är för hans vilja att leda? Det
slutar inte nu och inte här. Låt oss gå och se, hvad som händer på
sjön!»
Och de skyndade sig utmed den nu så tysta strömmen, stego uppför en
brant och hade synen fri för sig. Ingen af dem tänkte nu på sig själf
och sitt, blott på det väldiga som tilldrog sig inför deras ögon. Det
föll blott Olof-Gabriel in, att den färd, han börjat så gladt och
förhoppningsfullt, tog ett underligt slut.


X.

På sjön hade katastrofen kommit, om icke lika snabbt som vid fallet,
dock lika ängslande och oförklarlig. Det var få som bevittnade den, ty
man lade sig tidigt till ro, och i nejdens utseende om kvällen låg
ingenting hotande eller ovanligt alls. Det var först efteråt i minnet,
som man erinrade sig ett slags helgdagsro öfver vattenspegeln, en
vemodig glans under solens lätta strålar som icke varit där förr. Men
då, när man såg den, tänkte man ingenting annat, än att det var en
välsignad kväll, och nu skulle man sofva godt och möta morgondagens värf
med friska krafter.
Två nämndemän från Fors rodde hemåt från kyrkobyn för att taga i land
vid Boängsnäset och på andra sidan söka sig öfver älfven. De hade en
lång väg, men den ljusa natten låg framför dem med sitt lugn och sin
svalka, och de sparade sig och gjorde sig ingen brådska. Vild-Hussen for
förbi dem med sin vanliga rastlöshet och ropade åt dem, att de gjorde
bäst i att skynda på, ty vattnet hade fyllt grafven hela dagen. »Han
tröttnar aldrig med sitt skryt på dessa tre år,» tänkte de och aktade
icke vidare på honom. Längre fram mötte de ett par arbetare från
gräfningen som blifvit aflösta i sin vakt.
»Får vi fara nya vägen snart?» ropade de åt dem på skämt.
»Ser I inte upp, kan det gå fortare, än I tror,» svarade de, »nu rinner
det utför. Håll åt höger till landet, när I kommer närmare.»
»Vild-Hussen har smittat allihop med sin galenskap,» sade de till
hvarann. »Här ser just ut att bli fara af!» Och de fortsatte i samma
takt utan att ägna någon tanke åt saken.
Så småningom märkte de, att båten ville svänga och icke hålla
riktningen. Där måtte ha uppstått ett nytt strömdrag, oförklarligt
hvarför; man måste gång på gång ta i starkare med högeråran. Vattnet
blef underligt omkring dem. Ehuru icke ett luftdrag rörde sig, gick det
i vågor, sällsamma och vettvilla vågor som plaskade och smällde mot både
stäf och akter med ett doft och tomt ljud. De sågo sig kring. Ingenting
var förvandladt, annat än att solen gått ned, himlen stod ljus och klar
utan ett moln, stränderna sträckte sig tydliga som vanligt i sitt lugn,
blott liksom en smula högre än de borde ha varit med den floden. Men
vattnet så långt man såg, låg och slog i långa drag och små vågor, som
om man skvalpat det kring genom att vagga och stjälpa på hela sjön. Det
speglade tillbaka ljuset med en sprucken och orolig glans liksom ur ett
öga som stelnar. Det var så öfverraskande och hemskt att de höllo på att
tappa årorna. Men det var väl för dem, att de icke gjorde så, ty nu drog
den okända kraften i båtens köl med plötslig våldsamhet. Rätt mot
grafven i Boängsnäset bar det af, och när de sågo ditåt, stod där längst
fram en gul, kokande hvirfvel, hvars dån blef förnimbart. På sidorna
bugade sig de höga tallarna på sandåsen, som folk på kyrkobacken, när
prästen kommer, ja de bugade sig icke bara, de knäcktes af och ramlade
ned. Hela skogen böjde sig och skalf för en hemlig och osynlig makt. De
förstodo, att där var döden, och med yttersta krafter kämpade de sig ut
från den sugande strömmen med de snabbaste årtag de förmådde mot
närmaste strand. Det blef icke ett ögonblicks hvila längre, sjön var
förtrollad och förvandlad.
Från alla håll sluttade det ned mot den ban, de nyss farit. Där blef en
djup fåra ända fram mot grafvens öppning, och vattnet bytte färg och
blef mörkt med fräsande gult skum, med tusen hvirflar och skymtande
formlösa ting, bottensjunkna stockar och sjögräs och lösryckta stenar.
De hade knappt tid att se ditåt, ty de hade göra nog att freda sitt lif.
Vågorna hade blifvit allt högre, fast ännu icke ett vinddrag blåste, och
nu riktade de sig rätt emot dem för att hindra deras färd. Blott tum för
tum kommo de fram, ehuru de rodde, så att knogarna blånade och pannan
stramade till af det uppjagade blodet. Som när man flyr i en dröm och
knappt kommer ur fläcken, kände de sig stelna af ångest. Med ens stodo
de alldeles still, vattnet bara sprutade för de jäktande årorna, men
båten rörde sig ej. Det var förgjordt, de skulle dö, ingen människomakt
hjälpte längre. De höllo på så en lång stund, innan de märkte, att de
nått land, och hur skulle de också ha tänkt därpå, då de voro långt från
den kända stranden ännu. De förstodo det först, då årorna nådde bara
luft. Omkring dem på alla håll låg sjöbottnen, naken med sin blåa lera
och blanka fiskar som icke hunnit med då vattnet rusade undan. Framför
dem, ett långt stycke dit, låg landet, högt och underligt öfver den
blottade vidden. De förstodo nu att de voro räddade, men det var allt
hvad deras tankar räckte till att fatta om. Hela natten tog det dem att
arbeta sig fram till fotfäste, stående på skotten och dragande båten med
sig. När de väl voro uppe, sjönko de i dvala af trötthet och ångest utan
öga och öra för någonting.
Men uppe på åsen stod upphofsmannen för det hela, Vild-Hussen, och
iakttog sitt verk ända till slutet. Han gick så nära flödet, att det var
fara att han blifvit offer för det. Ibland ramlade tallarna som käglor
omkring honom, och marken sviktade och gick i stycken. Han måste hoppa
öfver rämnor, klänga med alla fyra, springa för lifvet undan grenar som
knäcktes och smällde som bösskott. Det roade honom, och han flydde
aldrig längre än efter säkerhet för ögonblicket. Den sjö som så länge
trotsat honom, hela det land, han hatat, låg i krampryckningar under
honom, han ville se så fullständigt som möjligt.
Som blod ur en afskuren åder strömmade vattnet i den fåra han gräft, med
ett jätteväsendes mäktiga och stötvisa pulsslag stannade det af för
rasen, gräfde sig djupare ned och sprängde sig fram i vidgad bädd. Med
hvart tag var utgången allt vissare, triumfen stoltare. Han kunde se
öfver Lokängsdälden ända ned till där den gamla floden flöt fram. Som
när mannen och trollet i sagorna låta sina hundar slåss, rände vattnen
samman, det nya reste sig mörkt och skummande, trängde fienden tillbaka,
fick den under sig, tills den ebbade ut och var borta. Fallet hade
strypts som ett maktlöst lif, han hade segrat, och ingenting skulle nu
stå honom emot.
Han såg uppåt sjön och slöt hela dess vidd i sin blick. Sedd från detta
afstånd var den sig icke mycket olik mot vanligt, men ett hvitaktigt,
oroligt fladdrande öfver hela den stora ytan visade, att dess själ
flydde bort. Allt häftigare bröt sig älfven fram, allt bredare och
djupare gräfde den sin bädd, och skogar sjönko för den som gräs för
lien. Redan tecknade ett bredt bälte af blank och blek orörlighet, hvad
som väntade det hela, och de två bönderna från Fors togo sig ut som
kämpande småkräk i en spindelväf. Stränderna sofvo omkring, människorna
sofvo och visste ingenting af. När de vaknade, skulle de finna allt
förändradt, och deras lif ledt i en ny fåra dit, där han stod som
härskare.
Men det var icke slut med detta. Nedåt dalen, så lång älfven var, bröt i
detta nu hans stordåd fram, icke i rykten och ord, utan i hela sin
väldiga verklighet. Han vände sig ditåt, yr af glädje, han ropade genom
det döfvande larmet, och det tycktes honom, hans röst skulle nå ända
till hafvet med vattenmassornas svall. Allt skulle buga och böja sig för
honom, liksom skogen för öfversvämningen, alla de tre årens väntan och
otålighet bröt nu i oemotståndlig kraft sina dammar, och vägen lades bar
mot framtiden. Han kom ihåg hela nejden från sin mödosamma färd dit upp,
hvar by och fors stod klar för honom i en följd så snabb som flodvågens
nu; han skulle ha velat hetsa det redan hetsade, piska på det ursinniga
till ännu galnare fart och så bringa sin hälsning dit ned. Men hur det i
verkligheten var, det kunde icke ens han drömma om, där han stod.
* * * * *
Det första hinder, älfven mötte, när den öfvermodig och rusig af seger
kastade sig in i sin gamla bädd, var en holme utanför Västerede. Det var
ett rätt stort stycke mark, mörkt och högt af täta granar; byamännen
hade där uppfört flera bodar för sina laxfisken. Vattnet brukade dela
sig jämt på båda sidor, och vid nedra ändan blef det nästan lugnt och
gaf landningsplats åt båtarna. Det var i gamla tider; nu fanns det icke
tålamod längre till omvägar. Som en tjur, fnysande af raseri, tar en
gärdesgård på hornen, så grep älfven fatt i holmen, skakade den och
ryckte den lös från fästet, lyfte den med sviktande skog och knakande
skjul och bråtar och bar den högt med sig. Farten hejdades icke af
bördan, som en flotta af skepp i storm seglade den fram, långsamt
svängande kring sig själf, men framdrifven i ilande snabbhet. Vid
Svarthällsforsen voro bergväggarna trånga, hvirflarna sprutade hvitt
nere i djupet. Där hade älfvens lugn alltid pröfvats, och beständigt
hade den rytit och dånat af vrede öfver uppehållet. Nu var den icke
hågad att fara med lämpa längre, midt på forsens klippor och skum vräkte
den hela holmen med skog och rotbunden mylla. Träden knäcktes samman och
grepo in i hvarann, de högsta lade sig på tvären och spjärnade med fot
och topp i stränderna, nya från Boängens ras ilade fram och fyllde
luckorna. Det blef till en tät dammvägg, så hög och bred, som öppningen
var. Framför drog sig vattnet undan och lade bottnen nästan bar med sina
svarta och taggiga djup, bakom tornade det sig snabbt allt högre och
högre. Här skulle profvet stå, hvad som var starkast, den tröga jorden
med klippor och mark, eller älfven som växte till jätte, och hvars
krafter mångfaldigades hvar minut. På trots byggde den själf sitt hinder
allt fastare, nya skogar vräktes på de gamla, hela jordflak trycktes
släta intill dammen, allting skälfde för flödenas hejdade kraft,
klipporna darrade i sin grund och det mullrade af rullande block i
djupet.
Men där kunde icke länge vara tvekan om utgången. När vattnet nått ända
upp till klyftans bräddar, hundra fot eller mer i höjd, och skummade och
frätte på murens öfverkant som ett gapande vidunder, då brast i ett enda
tag allt som hindrat, slets i stycken, förintades och var borta, och i
en oerhörd våg, vuxen öfver hvarje föreställning, kastade sig älfven ut
i den tomma dalen. Den blef fylld som kvarnrännan af vårfloden, som
tystnaden af skriket, som kanonen af skottet; nu kunde det icke finnas
hinder eller uppehåll längre, så lång vägen var.
Vild och våldsam hade älfven alltid rusat, men nu var den måttlös,
förfärande. Högre än det högsta träd, bröt den fram, allt som låg under
den var vigdt till fördärf. Holmarnas träd bräcktes af som stickor under
en springandes fot, branternas skogar rycktes med som säf af vårisen,
forsar trampades till döds och plöjdes bort, klippor lossades från
rötterna och vrokos omkull. Lindorna skuros undan, och hölador och båtar
hvirflades bort som barns leksaker.
Förbi Jerqvistle, Backbäcken, Sillre och Liden bar det af i nattens
tystnad. Folket, som låg och sof i byarna högt uppe, väcktes af ett dån,
som om åskan gick nära. De stirrade genom fönstren på den ljusa och
molnlösa himlen och förstodo ingenting. Skräcken blef större genom det
oförklarliga -- var domens dag kommen, ramlade världens grundvalar, föll
man i den öde rymden? Skulle blixten fräsa fram ur lugnet, lika sällsam
som ljudet, skulle allting förgås? Men innan de hunnit reda sina tankar,
var dånet fjärran och borta, och de trodde, att de hade drömt och sjönko
långsamt tillbaka i orolig slummer. De som bodde närmare och lägre, i
spridda och fattiga små stugor åt älfven, kände golfvet gunga under sig
och sängen flyta kring, och vadade ut för att söka räddning. De sågo
hvad det var. Det var vattnet, men lika ofattligt var det hela för dem,
och hvad som verkligen händt, förstodo de icke. De böjde knä i
undergifvenhet inför det mäktiga och djupa, invid hvars bräddar de left
sitt arma och tanklösa lif. Genom stillheten rusade älfven vidare, mil
efter mil. Den skrämde upp tystnaden och förintade själfva det larm den
väckte, den förintade allt. Jorden skakade, så att luftlagret kring
hvart föremål rörde sig i ringlar liksom i hettan öfver ett bål, allt
blef overkligt liksom en störd dröm, som stirrar mot vaknade sinnen för
att i nästa ögonblick vika bort. Ingenting annat fanns till, än denna
oemotståndligt frambrytande vildhet, en glimt af förfäran i den spöklikt
bleka dagern, ett rullande dån och efteråt hvirflande och formlösa ting,
likt skuggor af det som varit. Det var tidens flöde som tröttnat att
rinna evigt i samma lopp. Nu reste det sig i uppror med hela den
gåtfulla oändlighet, det kom ifrån, med alla seklers hopade och glömda
minnen, och i ett enda skrik gaf det upp sitt väsen af otillfredsställd
vilja och ej längre långsam förgörelsemakt.
Vid Indal väcktes färjkarlen af ett starkt rop genom fönstergluggen.
Hvem var det som väckte sådana ekon öfver hans lugna flod, hvem ville
öfver? Innan han hann tänka sig för, rann något vått ned i sängen. Han