Döda fallet: En berättelse - 4

voro för små och osnutna att vara något för honom, annat än texter till
betraktelser, när de stodo i aftagande rad vid måltiden, som piporna i
en orgel, hur vinkeln pekade hän mot vaggan eller grafven som alltings
begynnelse och slut. Den enda han icke genast fick klar för sig, hvarken
till ställning eller natur, var Magnil.
Hon åt icke med vid bordet, utan drog sig tillbaka, när hon dukat, som
om hon haft för brådt att hållas inne. Hon gjorde äfven andra tjänster,
hela dagen, men af sig själf, som om hon just funnit på dem. Matmodern
kom oftast för sent med sitt härskarord och tyckte icke om detta, men
höll god min inför det påtagligt ändamålsenliga. Flickans hållning var
för rak, för att i allmänhet kallas vacker, men som hennes rörelser voro
ovanligt snabba och lätta, tänkte man icke därpå. Hennes ögon, djupa,
men ändå ljusa, höllo på afstånd utan skygghet eller ovänlighet. Fast
begränsad vid den ålder, då hennes kön är som skapadt att böja sig mot
stöd, höll hon sitt unga kvinnohjärta upprätt som en flamma i stillhet.
Först hade hon visat en nyfiken och barnslig öppenhet, men den hade
strax gått öfver. Att Olof kallade henne vid namn som alla andra, och
hon sade »Herr», förde ingenting af öfver- och underordnad med sig. Den
tonen felades för resten äfven annars bland dessa bönder, som aldrig
känt annan rangskillnad än prästens patriarkaliska. Olof fick snart
veta, att hon var aflägsen släkting till herr Daniel, men icke af
prästsläkt själf i de närmare leden. Hennes namn var Ram, och hon var
beroende för sitt bröd, ty den hemmanslott hon ägde, hade nästan bara
skogen kvar, och en ensam flicka kunde därmed göra ingenting.
Han var mycket intresserad af henne, han visste knappt hvarför. Redan
med detsamma han kommit, en kväll vid köksbrasan, då han hört på en del
rätt tokigt prat, som gaf en underlig förnimmelse af vår och främmande
lif, hade denna samlat sig kring henne. Allt som årstiden skred fram,
och det gick fort i år, sysslade hans tankar mera med henne. Det var så
mycket som förändrades, och han kände knappt igen sitt eget jag. Dessa
granar och tallar, dem han sett på mest som kulisser, mellan hvilka det
egentliga teaterstycket, den känslosamma idyllen, spelades ut, började
stå som lefvande äfven de. I svartblåa, oerhörda sträckningar reste sig
skogshöjderna bakom hvarann, vattnen glittrade kyligt lugna emellan, det
var stort och ensligt. Men flyttfågelsflockar gledo och stannade högt
uppe i luften, spejade nedåt, stötte ut skrin af glädje och sänkte sig i
raka linjer mot ödemarkerna. De kände igen detta, de hade sina hem i det
landet och älskade det. Människorna älskade det också, de talade icke om
det och tänkte kanske icke på det, men deras rörelser blefvo snabbare,
deras ögon ljusare, allt som ljuset och rörelsen kom åter. Det blef
förvånande vackert, underbart lätt och muntert, med en glädje som liksom
luftens dryck eggade med sin friska kyla. Äfven här hade lyckan sitt bo.
Den var olika hvad han förut hade tänkt sig, men jorden var också
större, än han vetat af. En idyll i mörkt och moll var en idyll i alla
fall, och den unga naturdyrkaren sträckte ut armarna mot detta nya och
väntade på hvad det skulle göra med honom, van som han var att smälta in
i stämningar.
* * * * *
En morgon kände Olof-Gabriel solstrålar stryka öfver ögonlocken, och de
korta sekunderna af kamp mellan verklighet och sömn vidga ut sig till en
tidlös rymd af gyllene lätthet, af frigjord flykt och okroppsligt
sväfvande lycka. Han drömde något, omöjligt att fånga i ord och begrepp,
som angenäma drömmar oftast äro det, men när han öppnade ögonen vek det
icke bort som annars. Det lyste från kammarens hvita och fattiga väggar,
det förnams i ljud och känsel som en dallring i luften, hvilken
småningom blef till ton. Det är lärkan, tänkte han, jag har hört den
förr, men när och hvar?
Fortfarande som i en dröm, klädde han sig så omedvetet raskt, att han
knappt visste af, när han stod färdig, och nickade mot de torftiga
möblerna i gladt igenkännande af verkligheten. I samma stilla undran
lyssnade han till trappstegens knarrande läten under foten, som om det
varit hviskande och skrattande röster, han kom ut i farstudörren och såg
framför sig.
Där stod Magnil vid brunnen med armen på stången, som långsamt sjönk med
sin kubbe, medan repet med ämbaret gled upp ur djupet, och vattnet,
skvalpande öfver kanterna, glänste som idel silfver och droppade med
klingande mörka återljud. Flickan stod som stöpt af samma glans, fast
mot luftens sol, men med ljuset brinnande och flyende i konturerna och i
det bara hufvudets hår.
Han gick mot henne utan att hälsa, nu som i drömmen var dylikt onödigt,
och man behöfde inga ord. Hon såg honom, hennes rörelse stannade af, och
armen låg darrande sträckt efter träet.
»Får jag dricka?» Och utan att vänta på svar, svängde han ämbaret emot
sig och höll munnen intill. Aldrig hade han känt en sådan dryck. Den var
kall, som om den kommit oändligt långt ifrån och bragt med sig
barndomens hissnande intryck af sjö och djup och kvällande lif. Den gaf
ett luftigt rus af glädje att vara till. När han skrattande torkade
friskheten från kind och haka, skrattade Magnil tillbaka, och ingenting
var emellan dem.
»Har du sofvit godt, Magnil?»
Hon skrattade åter. »Det är längesedan jag steg upp. Som alltid, tänker
jag. Och du?»
Ingen af dem tänkte på, att de duade hvarann.
»Drömde du något, Magnil?»
»Hvem minns det? Drömde du själf?»
»Jag tror det, och just det här måtte jag ha drömt. En sådan morgon!»
De sågo ut emot den, båda två. Ljuset hade ännu detta sväfvande, som hör
till dagens början, helst då daggen varit stark. Björkarnas späda
löfverk brann som gyllene dimma och tycktes kunna lyfta sig från de
hvita stammarna och lösas upp. Gräset gnistrade som om en regnbåge yrt
ned i stoft där. Skogshöjderna voro som lugna blåa moln, och sjön var
slät och klar som öppna rymden emellan.
De visste båda två, att de hållit af hvarann allt från början. Hvarifrån
skulle annars allt detta vackra ha kommit? Tiden fick icke gå ifrån dem
nu.
»Ser du sjön, Magnil? Hvarför skulle vi icke fara ut på den?»
Nej visst, det fanns intet skäl. Blott att dagen kräfde sitt arbete som
vanligt.
»Vänta tills i kväll, då ha vi hela natten för oss. Nu blir det aldrig
mörkt.»
Nej, det fanns ju icke ens någon natt, allting var förändradt. Och med
denna öfverenskommelse bytte de sin kärlek lika enkelt, som barn bli
hvarandras »bästa vänner». Det var så olika hvad Olof-Gabriel hittills
drömt om den ömma passionen, att allt detta knappt föll honom in. Det
var idel dumheter, och ingenting annat var nu af värde, än att skymta
Magnil tid efter annan under dagens bestyr, byta några ord med henne,
detsamma hvilka, ty blicken och leendet var allt, och vara hos henne,
när det blef kväll.
På sjön var sedan deras värld, den var icke lik något annat. Ljus och
stor var den, som nuets oändlighet. I väster ett strömdrag i djupet, som
krusade ytan, därifrån kom vattnet ur okända skogar. I öster slöt den
sig samman, och forsen blef snabb mot Gedungsfallet med den hvita dimman
öfver trädtopparna. Däremellan var vidden stor, och utsikterna växlade
ständigt. Det var branta stränder, där björkarna böjde sig fram för att
se sin krona, men de mötte blott hvita stammar och darrande kvistverk,
dräkten var ännu lätt som en doft. Det var vikar mellan ängssluttningar,
så lugna och glansiga, att båtens svall for fram genom spegelbilden, som
om de gula blommorna rörts för sakta vind, men där var ingen vind, och
luften stod still om allt. Höga berg fanns där också, mörka af barrskog
eller nakna och tunga af sten som ännu höll vinterkölden kvar. Små
holmar simmade på vattenytan, och blommande sälg och vide spredo sin
matta honungsdoft därifrån efter draget af rodden. Allting var blekt,
men tydligare än om dagen, då solen brann i hvar glansyta, det var våren
utan oro.
Olof-Gabriel talade mycket, när det var Magnils tur att sköta årorna.
Hon lyssnade då mest, ty den taktfasta rörelsen vingade tankarna, men
orden höll den tillbaka. Det behöfdes icke heller svar, blicken var nog,
allting låg öppet mot himlens öppna rymd, och ingenting behöfde gömmas.
Ibland, när något måste göras klart med frågor, höll båten inne sin fart
och stod stilla, liksom en fågel hvilar på vingarna med luft öfver och
under. Han öppnade hela sin själ, berättade om hur han vuxit upp, och
hur trångt han funnit det bland människorna. Det fann hon förklarligt
nog, när hon hörde, hur de lefde och ängslades för hvarann. Men talet om
»Naturen», hans enda tröst, tyckte hon icke om. Först trodde hon, att
det var något fint och bortkrångladt fruntimmer, och var svartsjuk och
skygg mot tanken, men när hon förstod, att det var frågan om vatten och
jord och himmel, förvånades hon, att de kunde vara så olika därnere. Hon
längtade icke dit och såg sig omkring på sin stilla och starka värld.
Men han talade också om allvarligare ting, om sina idéer, som han lidit
för, men som voro tidens och därför födda till seger. Han nickade och
stammade af ifver och sökte sina vältaligaste ord för att riktigt göra
sammanhanget klart för henne, hans stämma fick gossars uppriktiga
tonfall utan ett spår af förkonstling, och ögonen stodo öppna och stora
mot gossarnas framtidsvärld, som om några år skulle stå verklig. Hon
måste förstå detta, och säkert fattade hon det lätt med det naturliga
förståndets skärpa och hjärtats omedelbarhet. Alla människor voro lika,
och alla voro de goda. Hvad de ville var lycka, och naturligtvis skulle
de också nå den, när de icke längre i blindhet hindrade hvarann. Då
skulle alla skrankor man och man emellan falla, och jorden räcka till
för alla långt bättre än förut. Man hade varit dum. Orättvisa och
tyranni hade bredt sig midt i solen, men nu var det nästan öfver,
förnuftet bröt igenom hjärnspökena, och man nalkades med stora steg
lycksalighetens och förbrödringens tid. Därför var det skönt att lefva
just nu.
Hon lyssnade tyst och uppmärksamt på honom, och naturligtvis hade han
rätt som alltid, men ibland tycktes det henne så enkelt, att hon
förvånades öfver hans häftighet att bevisa det. Ibland märkte hon, att
hon icke kunde följa med ännu. Visst voro alla lika. Hjälplösa föddes
de, i möda växte de sig starka, ty man fick ingenting för intet, en man
var en man, och alla skulle en gång ligga lika lågt. Men jorden var hård
att plöja och skulle väl så bli, lycka fanns där visst, men också mycket
annat, det var icke lätt att se vägen för sig. Ojämnt var det också
deladt på många sätt, det kände hon bäst, där hon satt så okunnig och
hörde på hans ord som ur fjärran. Men hon var lätt till sinnes öfver att
han icke märkte det, och förde med sina unga och starka armar årorna, så
att båten ilade fram. Sjön var ljus som hoppet, och svårigheter funnos
icke.
När det var hennes tur att tala, fann hon sitt lif snart berättadt.
Föräldrarna hade hon tidigt mist, men hos herr Daniel hade hon fått tak.
Hon hade alltid gjort rätt för sig efter förmåga, dagen hade aldrig
varit lång. Om somrarna hade hon varit till hjälp i fäbodstugorna högt
uppe, där natten var ännu ljusare och tystare än här, och skogarna lågo
under en som moln. På vintern hade hon nystat garn vid brasan och lärt
sig spinna själf och hört på pratet. Där hade hon mött honom, och så var
det slut.
Olof-Gabriel kunde icke låta bli att undra öfver henne och finna henne
sällsam. Som ett träd på sin högsta kvist bär en lysande frukt, oberörd
af händer och vård, endast nådd af sol och dagg och himlens vindar, bar
hon sitt väsen. Fast hon skänkte bort det, omedelbart som frukten
faller, när tiden är inne, blef det icke riktigt hans, liksom man i
drömmen aldrig får grepp på det man hittat. Hon behöfde intet stöd, allt
blef enkelt och klart för hennes blick, och hennes knappa ord liksom
stängde för hennes inre. Hon hörde ihop med den blanka sjön och
strändernas vilda friskhet, allvarlig midt i glädjen, tyst af främmande
tankar.
När de stego i land, gaf hon honom den smekning, han nästan mist åtrån
efter, darrade till i hans famn som ett skyggt och fångadt djur och
gjorde sig lös. De följdes åt genom det daggiga gräset, som lämnade spår
efter stegen, och hörde trastarna börja drilla, som om hvar
vattendroppes glans blifvit till klang. De skildes åt med bara en
handtryckning och ett »god natt». Men den unge svärmaren satt uppe och
såg morgonen lösa af natten nästan utan annan skillnad, än att
fågelsången blef allt mångfaldigare, tills allting sväfvade i sol, som
den första gången han blifvit helt hemma där. Hvad detta skulle leda
till visste han icke och förmådde knappt tänka på det. Det var så olikt
allt hvad han upplefvat, och lika svårt att bringa tillsammans med hans
värld, hur han än skapade om den, som drömmens syner med verklighetens.
Men det var onödigt och dumt att grubbla därpå. Allt var på samma gång
så enkelt och skulle forma sig lika omärkligt som sommarnatt blef till
sommardag.


VI.

En kväll, när Vild-Hussen for hem sent från något bestyr uppåt bygden,
fick han se en båt på sjön med ett par i, greps af nyfikenhet att veta,
hvilka det var, rodde försiktigt närmare och spejade likt en jägare som
söker sig inom skotthåll. När han kände igen personerna, var det som om
bössan gått af och träffat honom själf, och han blef så förvånad, som en
erfaren man kan bli det. Han hvisslade till, höll in årorna och satte
sig tillrätta att tänka.
Det var då alldeles som förgjordt för honom här uppa. När helst han var
säker på någonting, var det just det som svek. Nu steg vattnet hvar dag
i sjön och var redan högt uppe i rännan, tre år af det mödosammaste
arbete och olidlig väntan lofvade att ge sin skörd. Så kom det här!
Denna nya plan, först tillkommen på lek, hade ombildats i hans fantasi
till en hufvudsak; blef den förfelad, var det icke mycket med det hela,
ingen böna i gröten, ingenting roligt längre. Det var hörnstenen till
hela hans framtidsbyggnad. Skulle nu en annan komma och nappa bort den
för honom, det vore ett alltför dåligt exempel! Han öfverlade i första
häftigheten, om han skulle ränna deras båt i sank, låta den okynniga
valpen dra försorg om sig själf och framföra sitt ärende direkt till
flickan. Eller vända om till prästgården, väcka upp herr Daniel med ett
rop, att elden var lös, och fria genom fönstret. Båda förslagen voro
tilltalande och svarade väl mot hans föreställning, om hur dylika
delikata ting borde skötas, men vid närmare eftertanke, fann han dem
öfverdrifvet våldsamma. Faran var icke så stor, han kände den unge
mannen.
Han hade talat med honom och herr Daniel flere gånger, och under den
respekt, han skänkte deras högre värdighet, föraktade han dem ohöljdt
personligen. Hvad var det för folk? Där satt den gamla och stirrade med
förlästa barnaögon mot det förflutna och talade om, hur det borde ha
varit, och den unga pratade sig varm om framtiden, och öfverlade om, hur
den skulle bli, och sådant kunde de disputera rätt hetsigt och länge om
och bli goda vänner igen, medan maten hade kallnat. Ingenting förstodo
de, om hur brådt det gällde att gripa sig något an, för att det skulle
bli gjordt.
Han kunde lugnt vänta till morgondagen, ty den token skulle icke tänka
på annat än prata under tiden, och mer eller mindre af den varan spelade
ingen roll. Han ropade några skämtsamma ord åt dem, som de strax glömde
bort, och satte fart på båten för att hinna hem och sofva.
Emellertid blef de ungas sammanvaro, genom att på detta sätt röjas för
en främmande, också förändrad för dem själfva. Förut hade den knappt
haft att göra med verkligheten, utan varit en värld för sig själf, så
fullkomligt lugn och lycklig, som annars bara minnet är det, då tråden
mot det ovissa är afklippt. Nu stod framtiden där, i och med att en
annans tanke sysslat med dem och deras, men den var lätt att se fram
emot, två tillsammans. Sjön var ljus som alltid och båten snabb, och
utan att de brydde sig om att tala om det, kände de, att afgörandet nu
var dem närmare. Det kunde bara vara ett.
Dagen därpå var Magnil muntrare än någon sett henne ens under denna
muntra vår. Arbetet gick som på lek, och hvar gång hon steg öfver
tröskeln ut i det fria, gnolade hon till, liksom svalorna öfver hennes
hufvud gåfvo upp ett muntert läte, när de kastade sig öfver bokanten.
På eftermiddagen ropade fostermodern på henne med en särskildt
beställsam och högtidlig ton i stämman. Hon skulle komma upp, in i herr
Daniels rum, med detsamma.
Hvar gång hon förr fått en dylik maning, och det var längesedan nu, hade
det gällt någon tillrättavisning för verkliga eller inbillade
förseelser. Fru Sara sköt i dylika fall mannen för sig, ty hon förstod
sig icke på de rätta orden med denna stolta och tysta natur, som hon
aldrig kunnat med. Prästen svarade man icke, hans stämma förde med sig
minnet af syndabekännelsen, och man stod skyldig i hvilket fall som
helst. Magnil kom ihåg sin barnsliga rädsla och sin känsla af
ovärdighet, och nu midt i lyckan blef den ännu starkare. Hennes blod
rusade mot hjärtat så fort, att hon i ett ögonblick kände, hur det blef
öfverfullt och stockade sig. Hela hennes glädje drog sig också samman
där, allvarlig och nästan smärtsamt djup. Ty detta kunde blott betyda en
sak, Olof-Gabriel hade talat. Det skulle han ju göra, som den man han
var, och just för att han icke sagt något om det, hade hon väntat det
visst, just nu. Men ändå, hur ofattligt var det icke! Hon blef ödmjuk
och vek som aldrig förr, inför lyckan kände hon sig som ett brottsligt
barn, liksom förr inför prästen. Hennes hufvud svindlade, och hon blef
alldeles hvit, där hon släpade sig uppför trappans steg med tunga
fötter, men bröstet så lätt, som om det haft vingar. Det måste kännas
så, när man dog, men det ville hon inte nu; och hon log emot sin
oförnuftiga glädje, ömt och blekt som en trött mor, rädd att släppa
barnet ur famnen. Hon hade ingen likhet alls med den gamla Magnil, som
bar allt sitt så fast slutet inom sig.
Det tyckte fru Sara också, där hon tog emot henne i trapprummet, och hon
hade aldrig känt så mycket för henne som nu. Där ser man hvad giftas gör
för en flicka, tänkte hon, och det fann hon också naturligt. Hon var
förnöjd på en gång öfver utsikten att få den främmande ur huset, och
öfver att hon själf skulle få att styra därmed i den trefligaste af de
förströelser som återstodo för en mogen fru. Hon tog henne vid handen
och myste vänligt.
»Jag ser, att du förstår, hvad det är frågan om, barn,» sade hon, »och
det kunde jag väl gissa också, fast jag ingenting visste af. Lugna dig
nu! Visst var det öfverraskande, och det är ju en man, som kanske är
mycket öfver, hvad man kunnat vänta för dig. Men sådant händer ofta, och
det går lättare, än man kunnat tro.»
Magnil visste knappt till sig. Där stod fostermodern, som aldrig tyckts
vara hennes vän, och tog det på detta sätt. Hon hade misstagit sig på
allt, hon ångrade sig nu, att hon varit som hon varit. Hon skulle velat
ta henne i famn, men hon kunde icke ens tänka på henne nu; det fick
komma efteråt. Hennes ord voro också så lustigt små. Öfver henne -- ja
visst, hvem tänkte annat, och hvem var han inte öfver? Öfverraskande --
nej, underbart var det. Hon hörde herr Daniel tala genom dörren, torrt
och nyktert, utan den ringaste upprördhet. Allting var förvånande. Bakom
dessa bräder stod lyckan och väntade henne, lifvet i ständig
helgdagsdräkt, och ingen tycktes finna något märkvärdigt däri. Hon var
rädd för att gå vidare.
»Han är därinne,» frågade hon, ehuru hon visste det förut, bara för att
vinna några ögonblick.
»Ja visst. Så gå då in till honom. Han kan bli otålig och åtra sig. Vi
ha redan svarat förstås, men det är ju liksom inte riktigt färdigt, förr
än du har gjort det själf. Var nu morsk, det gäller ju bara en gång.»
Och fru Sara drog henne beskäftigt med sig, som om hon fört en krusande
gäst till bordet.
Dörren gick upp, men solen, som låg in genom fönstren, fyllde det nakna
och ljusa rummet så tätt, att allt hvad som fanns där liksom löstes upp,
och hon ingenting kunde urskilja. Med ens var det förvandladt. Det var
ju icke han som stod där, men en annan, och hvem? Just den hon afskydde
mest af alla.
Det var icke sol längre, bara ett hvitt och rått, pinsamt tydligt ljus,
som svepte om Vild-Hussens grofva figur och herr Daniels pulpet och
bokhyllor och kom allt att synas så fattigt och fult, som hon aldrig
sett något förr. Det var detta som väntat på henne, medan hon gick dum
och hoppfull som ett barn, och trodde, att världen förändrats. Den var
sig nog lik, nu såg hon det, och hon måste också bli sig lik. All glädje
var lögn, och hon stod ensam som alltid med bara sig själf att lita på.
Hon skulle nog stå profvet. All hennes vekhet föll ifrån henne som ett
kastadt plagg, och hon var lugn och rak igen med ögonen mörknade och
hvar fiber i kroppen i sin makt.
Herr Daniel talade, antagligen till henne, mycket vänligt och
omständligt nog, ehuru hon kände på greppet af hans hand, att han var
ifrig att få komma till punkt och lämna hennes ifrån sig, dit den skulle
höra. Hon kunde icke lyssna till orden, också hon väntade bara på detta
med munnen allt fastare och hårdare. Fru Sara stirrade på henne, men som
vanligt vaggad i ett slags sömnig uppbyggelse vid mannens stämma, gaf
hon icke akt på, hur hon förändrats. Det som hände var en fullständig
öfverraskning för alla närvarande, och icke minst för henne själf.
När Vild-Hussen steg fram vid talets slut, med ögonen lysande af
förnöjelse, för att ta sitt i besittning, blef hennes harm henne
öfvermäktig, och hon slog honom midt i hans breda leende, så att han
vacklade tillbaka.
»Det var för honom,» sade hon utan en darrning i rösten, »det var nog
för sådana som han. Han vet själf hvarför. Nu har jag att svara er, herr
Daniel. Jag är tacksam för allt hittills, och äfven detta, efter I
trodde han var god nog åt mig. I har nog ingenting sett, nå det kan göra
detsamma, men nu bör det vara nog taladt om det.»
Prästen stod stum af förvåning. Han var en långsam man, och hade knappt
fattat hvad som händt, men det syntes, hur blodet steg honom åt
hufvudet. »Midt för mina ögon ...» sade han. »Du får allt förklara dig
bättre.»
»Efter det så skall vara. Om det hade varit en annan, hvem som helst, så
skulle jag tackat, men ändå sagt nej. Jag vet hvem jag är, och att jag
inte är för god för dem, men hustru åt någon, det vill jag inte bli. Men
han där! Ser I då inte, hvad han gjort af oss, vet I inte, hvarför han
kommit hit? Han har lagt folket under sig, allting har han blandat sig
i, och allting vill han förstöra. Ingen är som förr, han har pratat i
alla öron. Vinning och vinning och ingenting annat, afundsjuka och
snålhet, det har han sått ut. Man har mist lusten att arbeta, man bara
väntar på hans planer. Af dem blir det ingenting godt, på sådant bygger
man ingenting. Här var rum för alla; får han hållas, blir det bara rum
för honom. Men här skall han inte lefva, och han borde aldrig ha kommit
hit.»
Vild-Hussen blef blek, icke af förolämpningen, ty från en flicka räknade
han den icke stort, men han fann hennes ord farliga. Hon förstod för
mycket, och fick icke yppa mera. Man måste vända bort det.
»Du talte nog inte riktigt sant,» sade han. »Inte skulle du säga nej
till alla. Om det varit den unga herrn här, som du var ute med i natt i
båten, hade det kanske låtit annorlunda. Kanske har du redan sagt ditt
ja, eller också behöfs det knappt mer?»
Detta gaf herr Daniel nytt att tänka på, och han glömde genast det
andra, som tyckts honom obegripligt nog. Hans vrede hade nu också hunnit
bli färdig. Han var ansvarig för sin släktinge, så länge han var där,
och fann den antydda saken allvarlig nog.
»Hvad vill det säga, Magnil,» frågade han kort.
Det visste hon knappt. Som hon stod här, efter den grymma besvikning hon
genomgått, ensam med idel fiender emot sig, tycktes henne det föregående
med allt sitt ljus som något overkligt. Det var slut nu, så visst som
hennes dumma förhoppning nyss brast, men det rörde ingen annan.
»Mellan honom och mig,» svarade hon fast. »Det råda vi själfva för.»
Detta var icke det svar som herr Daniel väntade och kräfde. Det var full
bekännelse utan ånger, det var fullkomligt sedefördärf. Han måste gå
tillbaka till sin skrangliga skrifpulpet, där han brukade samla sina
tankar öfver människors lif i allmänhet. Han kunde icke finna de rätta
förkrossande orden, och flickans hållning hade något så underligt stolt
och oberördt, att han blef blyg inför henne.
Men fru Sara kom till hans hjälp. Med den erfarna kvinnans skonslösa
uppfattning af sitt kön, hade hon genast förhållandet alldeles klart för
sig, och sparade icke på uttrycken af sitt förakt. Värst föreföll henne
förmätenheten i den upptäckta intrigen och tillbakavisandet på detta
sätt af ett anbud, som man bort vara stolt och tacksam öfver. Det var
ett slag i ansiktet till och med på henne själf. »Fall på knä,» slutade
hon, »och tigg, din tiggerska, om förlåtelse för att en ärlig man
narrats att tänka på dig till hustru. Du kan vara glad sedan, om du får
behålla ditt hörn och din brödkant här.»
Magnil hörde på henne, allt blekare och blekare. Det gällde att se klart
och raskt fatta sitt beslut. Det närmaste var afgjordt, men hon letade
ännu efter det som sedan skulle följa.
»I har aldrig kunnat med mig,» sade hon. »Jag har vetat det förr, och
borde inte ha stannat här. Jag skall också gå nu.»
Man blef tyst af förvåning igen. Så långt hade ingen menat det. Att
lämna sitt hem där, det var icke lek. Det lif hon vuxit upp i och vant
sig vid, det lefdes icke någon annanstans i trakten. Ingen hade heller
mycket att dela med sig äfven af det tarfligaste. Det var som att släppa
ut en hund att sörja för sig själf.
»Tokerier,» sade fru Sara och tog det icke på allvar. Och prästen, som
fortfarande förvånades öfver flickans lugn och undrade, hvad det kunde
bottna i, frågade dämpadt:
»Och hvart skulle du gå? Tänk dig för, barn!»
Men nu hade hon redan funnit det. Hon skulle icke ut i vildmarken och
dö, på det sättet kände hon ingen lust att sluta, om också allting
blifvit tomt och kallt. Det fick man icke, det var alltför bekvämt.
»Dit jag hör. Där I aldrig borde ha tagit mig ifrån. Antingen är man ett
eller är man det inte. Här har jag varit hvarken tjänare eller herrskap.
Men er, herr Daniel, tackar jag i alla fall. I har menat väl, och så
vidt jag kunnat, har jag sökt göra rätt för mig.»
Därmed gick hon, och man såg på hvarann och försökte göra klart för sig,
hvad som verkligen passerat och hvad som blifvit uppenbart under
händelsernas snabba följd.
Vild-Hussen följde dock strax efter, han hade det tämligen färdigt för
sig och fick brådtom att hinna upp flickan. Han fann henne i köket utan
vittnen och gick emot henne med en blandning af skygghet, beundran och
förlägenhet, som tog sig lustig ut mot hans sluga och öfverlägsna blick.
Han talade med dämpad röst i barnsligt uppriktiga, hviskande tonfall.
»Du slog mig du,» sade han skamset. »Det skall du inte göra mer, men jag
tycker inte mindre om dig för det. Jag förstår mig kanske inte på det
rätta sättet att tala med flickor, jag har inte lärt mig mycket i den
vägen. Man har farit hårdt fram med mig, och då blir man hård igen. Det
begriper du godt, eller hur? Men mot dig menar jag inte så, och det där
jag sa om den andra, det var bara en liten list. Det förstår jag väl så
godt som någon, att ni inte haft något farligt för er. Hvad skulle det
vara med en sådan där tom handske? Det är en karl du behöfver, och här
har du en, som håller af dig. När du stod där uppe, tänkte jag just: det
finns bara en flicka i världen, som skulle reda sig så bra. Du gjorde
oss ju snopna allihop. Men du skall inte tala så där om mig, hysch,
aldrig mer. Det kan förstöra allt. Du vet inte hvem jag gör det för
heller, och hvad det blir af det hela. Nu blir det snart uppenbart. Det
är bara för dig. Det förändrar saken, hva? Skulle det inte roa dig att
visa henne där, fru Sara, hvem som kan växa öfver axlarna på henne?» Och