Döda fallet: En berättelse - 2

och lera, täckta af grå alder och vide, stucko knappt upp öfver
vattenytan och speglade sig med suddiga och otydliga bilder i det
glidande stoffet som trögt välte förbi. Rötter af buskar och svartnade
ryggar af sjunkna stockar guppade upp och ned i det våta, bubblor af
sumpgaser och mattskimrande fläckar af fett bredde ut sig och brusto i
sär. Ett töckenland under tät och töcknig himmel, en flod som ej längre
hade vilja, ej längre brus och röster och minnen, ett haf långt borta,
som likgiltigt tog mot den ebbade pulsen för att åter draga den in i
lifvets kretsgång.
Vild-Hussen frös litet efter sömnen och manade på sina roddare, ty han
tyckte icke om hvad han såg. Här måste röjas bättre väg för mina flottor
en gång, tänkte han. Det blir ett styggt göra.
De foro uppåt till Fjäl förbi marker, som började bebyggas, ljusgröna
strandängar, gråa lador och på afstånd väggar af björk- och barrskog. Så
krökte de tvärt mot sidan och foro igenom samma land ännu en gång. En
tam älf, tänkte Vild-Hussen, brådtom har den inte, men den har breda
axlar att bära på.
Nära Berga hörde han ett starkt och sällsamt ljud, från björn som
brummade och katt som fräste och spann. Han riktade snabbt blicken ditåt
och skrattade förnöjdt. Det började gå vågor omkring båten, flockar af
skum och bubblor döko upp emellan dem, och längst fram stod som en hvit
och lysande mur.
»Nu kan vi inte fara längre,» sade roddarna och lade i land för att söka
ny båt och nytt folk på andra sidan forsen. Vild-Hussen gick under tiden
och såg på denna. Han rynkade ögonbrynen åt den, som om han sett en
flock pojkar i halsbrytande lek, men med samma förnöjelse i sitt inre,
som en vuxen man med dylikt bakom sig alltid känner inför det.
Här börjar _min_ älf, tänkte han. Det är en stark och okynnig sate. Så
den tornar upp stockar på hvar sten, som om det vore myrstackstrån! Får
man fatt i knuten, löser alltihop upp sig och glider vidare. Några
skålpund krut skulle blåsa bort hela hindret. Och han skrattade
godmodigt och räckte ut sin tjocka käpp för att kittla de närmaste
skumhvirflarna. Såghuset bredvid fann han också lustigt. Med tre ramar
för finbladiga sågar hölls det för mycket märkvärdigt och dyrbart där i
trakten.
»Sådant där byggde jag i vårbäckarna som pojke,» sade han åt förmannen,
»är det don för Bergeforsen?» Och i det yppersta lynne tog han farväl af
sina roddare och gaf dem ur sin knappa kassa drickspengar, som satte dem
i förvåning.
»Man tänker visst inte fara tillbaka igen,» sade de, bekymrade öfver
hans öfverdåd, trots förnöjelsen.
»Säg inte det!» Och han skakade af skratt. »Hälsa till Sundsvall och
tänk på mig vid tillfälle!» Därmed steg han i sin nya farkost, som var
mycket lång och lätt, tre bräder på hvar sida, lämpad för forsarna. Den
roddes med korta åror och kringa tag, vattnet skursade om den skarpa
stäfven, och den gled på skummet som skidor på snökammarna. Den tycktes
känna sig fram själf mellan stenblock och stockar och efterliknade
ändernas halft flygande och halft simmande rörelser. Fort gick det dock
icke, ty älfven spjärnade emot som på trots, den blef allt grundare och
stridare, och stränderna stodo branta på båda sidor. Vild-Hussen var
road ändå. Framåt gick det, och han kände vattnet stöta och skälfva
under sig, som en ryttare känner hästens tyglade vildhet. Ibland höll
man på att svänga rundt; då grep han in med sin hvilade styrka. Ibland
måste man lägga ned årorna och staka sig uppför.
Det var ett stort och vackert land. På höga strandnipor och toppiga
holmar stodo björkarna lätta som dun och lyste bland svarta tallar och
granar, rot vid topp, som om de klifvit på hvarandras axlar. Lindorna
gledo mjukt efter backarna med silfvergråa lador, uppåt ådalarna glänste
byarna skymtvis fram och här och där i fjärran blåa berg. Alltihop hade
älfven skapat i evig nyckfullhet på ytan och evig sträfvan i djupet,
älfven och vårarnas glänsande och drypande snö. Därifrån låg ännu
friskheten och glansen kvar öfver det hela. I den frambrytande
aftonsolen brunno lindornas gula blommor som förkroppsligadt ljus,
björkarnas fina löf blef till gyllene gnistor och doft, luften var lätt
till yrsel, och jordsvalorna ur branternas bon vimlade ut och in som
humlor under muntert kvitter.
Vild-Hussen satt och såg ut öfver det som en kung mot sitt rike. Han
mätte timmerträden med blicken och räknade dem fläckvis, han uppskattade
åarnas styrka och stakade nya lopp för dem, han byggde sågar och kajer
och drog bommar som kedjor öfver vikarna. Ständigt var där mer att se,
och ständigt kastade sig hans hungriga tanke öfver det för att skapa om
det, räkna ut värdet. Det är bara småsaker som fallit mig in förut,
tänkte han, nu ser jag hvad det duger till för den som bara får ett
ordentligt tag i det. Han såg på roddarna och folk, man då och då mötte
på stränderna. Inga starka viljor här i dalen, tänkte han. Högvuxna
karlar, men gängliga, likt träden på sydstranden, som måst sträcka sig
ur skuggan. Grubbel i blicken, klena samveten. Var det svält eller
bröstsjukdom, som gjort dem så magra? Han iakttog dem med förnöjelse,
delade sin matsäck med dem och uppmuntrade dem med hårdhändta skämt, som
man klappar kreatur, dem man fodrat. Vid en fors, där båten skulle bytas
om, gjorde han slut på dagsresan och sof i närmaste stuga djupt och
godt.
Dagen därpå fortsatte han färden i god tid, frisk och munter, sättande
fart i alla, hvar han kom. Voro forsarna för häftiga, steg han godmodigt
upp och gick på sidan. Det roade honom då att se hvirflarna djupt under
sig, hela dalen tecknad skarpt och smått, omfattad med en enda blick,
som roffågeln ser sin jaktmark. Han fann älfven tunn och liten och
gladde sig åt att se den växa på vägen ned och pröfva dess kraft igen
med årtagen. Så hann han förbi Arklo, Kårsta och Västerlaning. Det var
ännu morgon, när han hvilade vid Indals färja.
Ett lustigare ställe hade han aldrig sett. Två små, små stall på
strandängen, byggda af gråa stockar och med rönnar på torftaket. I det
ena bodde färjkarlen, nästan utan husgeråd med en öppen glugg mot
älfven, för att han skulle höra ropen, i det andra en hvit ko, som nu
betade mellan smörblommorna i gräset. När mannen rodde öfver älfven,
sände han lockrop till djuret, för att det icke skulle känna sig ensamt,
och på återvägen måste han vända sig om gång på gång för att se det. Det
var också allt hvad han hade. Det var icke ofta, han behöfde slita sig
från kon, ty rörelsen öfver färjstället var ringa nog. Dessemellan satt
han och stirrade mot andra stranden. »Den är så vacker,» sade han med
traktens försiktiga och litet läspande tonfall, som tassade igen spåren
efter sig likt skogsdjur, »där lyser solen grant, när det är kyligt här
i skuggan. Och så det speglar sig sen! Men underligt är det, att
därbortifrån ser det lika fint ut här. Ja, det är en välsignad värld om
sommaren och ett godt, lugnt yrke, jag har fått.»
»Du får väl inte mycket för det, hva?»
»Å nej, det är visst och sant. Nog att hålla lif i kon om vintern, och
så håller hon lif i mig. På vintern är det inte så roligt.»
»Men nu, nu är du nöjd?»
»Nu är det godt. Man får se så mycket. Där kommer bröllopsföljen, och
man ropar så muntert efter mig, där är barn som skall döpas, ibland är
det döda som skall öfver, till kyrkan däruppe förstås. Framåt aftonen,
då solen lyser som vackrast därborta, för jag dem tillbaka igen, utom de
döda, förstås, dem får jag inte mera se. Jag har min plats här och
passar den. Utan mig skulle det inte gå. Det tänker jag ofta på, för jag
har ju så god tid till det.»
Han tänkte på det nu, där han satt tyst med de långa lemmarna sjunkna i
hvila och stirrade öfver till andra stranden i förvåning, att där kunde
vara så vackert med björkarnas löf som grön eld och gyllene skyar i det
mörka, och att tiden som älfven evigt flöt åt samma håll.
En lustig plats, tänkte Vild-Hussen. Stackars sate, här är det som om
allting domnade af. Och han fick oro i sig, bröt upp med en nick och
fortsatte sin färd.
Den vardt munter igen, vattnet blef ständigt grundare och stridare. Som
länkar i en fläta slingrade det sig samman och löstes upp, krusigt och
hvitt af fragga som af årens frost, men åldern tog icke på det, tvärtom
blef det allt yngre och friskare af fjällflodens gröna kyla. Allt
pilsnabbare gled det förbi båten, allt mer jäktande slogo årtagen ned
som vingarna på en flyende and, men mer och mer långsamt mätte man ändå
skuggan från nipornas grantoppar och afståndet mellan klippornas
landmärken. Solvärmen kom bråd och brännande mellan molnen, vinden
jagade ned efter dalströken, i allt var en snabbare och oroligare puls
än eljes. Man kunde sitta och drömma sig tillbaka till pojkårens minnen
och längta att få vända om och skjuta nedför -- och vakna upp med ett
leende.
Då var det att ta i och hjälpa till, ty roddarnas händer darrade, och
tinningådrorna svällde, de orkade knappt ge svar på tal. Vild-Hussen
satte stål i dem, pratade, räknade och mätte som förut, och tiden blef
aldrig lång. Förbi Liden hann han och Sillre långa fors, där man fick gå
bredvid, och Backbäcken och Jerqvistle, och sof om natten i Boda by.
Där var han född och hade minnen och kanske vänner, men han uppsökte
intetdera slaget. Han visste, att man var fientlig mot hans företag, som
kunde rubba laxfisket och kanske annat i dalen. Därför smög han sig tyst
igenom och tog okänd in i en stuga. Nu hade han bara ett par mil till
Gedungsfallet, icke tid att tänka på annat; hela natten hade han det
nära sig i drömmen och begaf sig nästan i oro till mötet.
Älfven bar redan prägeln af den stängda porten bakom. Mörk och vild var
den, med mycket större höjder än förr, och icke en röjning eller
ljusning i skogarnas svarta dunkel. Där steg ingen rök, och ej ens den
minsta lilla gråa mänskoboning lyste fram. Allt var orördt efter
skapelsens dag, och mörker bodde ännu på djupet och under trädens täta
hult. Fors vid fors fraggade grönsvart, ej ens en ringa sträcka kunde
man kämpa sig uppför. Här och där trängde sig berggrunden fram i långa
skiktade klippor, isigt kalla och bevuxna med mörk mossa och tallars
slingrande rötter. Vild-Hussen gick så nära han kunde och mätte
strömmens styrka med kastade stenar och barkstycken. Genom Utanede, Fors
och Västerede byar skyndade han tyst och leende som en pojke på
okynnesstig, ty där var redan folkstämningen hög mot de nya påfunden att
rubba naturens ordning, om man också just ej väntade stora följder af
dem. Människotankar tycktes honom lustiga och små, där han nu i dagar
mätt sig med älfvens krafter.
I Västerede mötte ett brus ur fjärran, trots afståndet starkare och
dofvare än förut på hela vägen. Där är det ändtligen, tänkte han, och
sprang nedför backen. Mossiga stenar gledo under honom, småskogen af
sälg och björk böjdes undan som för simtag och slogo samman bakom honom
i sus och prassel. Hvart blad var täckt med fin dagg, som rann ned i
droppar, den fuktiga luften skimrade i svag regnbågsglans kring hvart
solknippe. Han såg ingenting af fallet, men rösten och andedräkten var
tätt inpå honom. När han kom till stranden, slog vinden just den
upptornade vattenmassans skum och rök ditöfver, han trefvade sig
förblindad och halfkväfd åt sidan och höll på att falla. Han höll nästan
på att bli rädd också.
Allting kokade, dånade och skälfde, det var icke vatten längre, icke
fors eller fall, ingenting som kunde återges med ord. Det var en enda
hvirfvel af vild kraft som brutit alla hinder och ingenting mer hade att
kämpa mot och nu kastade sig ut i rymden för att söka ett mål för sin
vilja, en mur att krossa eller dö invid.
I eviga tider hade det rasat och jublat, i eviga tider obesegradt,
oförändradt, utan en minskning i ungdomsyr makt. I solen spände
regnbågen sin skimrande triumfport däröfver, och vinden förmådde ej
skaka dess hvalfstenar. Om natten flammade här stjärnorna större och
blekare än annars genom daggfylld luft, och deras eviga tystnad skälfde
inför den eviga orons röst. Hur snålt än vinterkölden bet, aldrig kunde
den öfvervinna denna makt. Bubblorna brusto till isstoft och rök,
skumskyarna vräktes som snö åt sidan, skogen blef glittrande sten, och
klipporna brusto med dån, men lika stark steg forsens stämma, och lika
muntert lekte den.
Ett par tusen fot ofvanför fallet kokade redan strömmen i oro.
Hvitsjudande af häftighet trängdes den samman mellan klippor, så nära
hvarann, att ett barn kunde kasta sten öfver svalget, och tog språnget
ned, sextio fot eller mer, studsade mot dånande och rullande block, som
maldes till sand i klyftorna, och steg rätt upp, ännu högre än den
kommit ifrån, liksom för att blicka tillbaka på hvad den lämnat. Ett par
tusen fot nedanför tog det igen, innan hvirflarna kämpat sig trötta mot
hvarann, till något liknande ro.
Ingenting annat än denna öfverväldigande makt lefde och var verkligt,
det andra blef skugglikt och stelt. Tiden själf var fången och hölls
orörlig som regnbågen öfver svallet, som pelaren af ständigt bristande
och ständigt förnyadt skum. Här ljöd sång för allas öron, om de också
annars vände sig bort från sådan. Här stannade jägaren med fågelknippan
och glömde sig kvar, här grät sägnernas spelman öfver sin litenhet och
oförmåga och lade fiolen på stranden för strömkarlen att byta ut, och
gaf sitt eviga lif som insats på köpet. Det sjöng för Vild-Hussen också.
Där han klängde sig fast som en insekt vid backens buskar och gräs,
liten bredvid detta väldiga, nedsudlad, dammig och drypande våt, tog
hans företag nya och större mått för honom. Hans blick sköt fram,
muntert förslagen som hos en sagornas segerfödde vallpojke, framtiden
lyste med lycka och vinning. Han klargjorde sig grundlinjerna i markens
läggning, det andra lämnade han åsido som bisaker, och när han var
färdig, vände han sig bort. Allt skall gå fort som en dans, tänkte han,
det där blir icke svårt att komma till rätta med.
Vid forsens utlopp ur sjön, fann han en båt och steg i den för att ge
sig till andra stranden, där han skulle lägga den nya älfven. Han kom
ihåg en historia, om hur en björn råkat illa ut på detta ställe.
Det var vårtid som nu, alltså hade han repat sig sen han vacklade ur
idet, yr af sömn och mager, så att den smutsiga pälsen hängde som
kläder, aflagda efter en annan. Han hade betat beskedligt och skyggt och
sprungit för buller, suttit i solen som en sjukling med nosen lång och
dragit luft, brummat och spunnit vid forsarna, hungrig på lax, som han
ännu ej vågade söka. Nu hade han vuxit i krafter och begär med årstiden
och kanske rifvit ett lamm eller par och kännt sig karl igen. Han skulle
öfver sjön, och i förlitan på sin tolfmannastyrka tog han kosan för gen.
Strömmen ryckte i pälsen, och han lade in litet mer kraft i simtagen,
sugningen blef starkare, och han ändrade riktning. Det var för sent,
djupet tyngde som bly vid ramarna, vattnet drog honom med sig, fast han
piskade det till skum. Med öronen spetsade uppfångade han forsens brus
och därbakom ett annat; han förstod hvad det var; hans små röda ögon
vidgades i oro, och den själ, som trollbundits i hans inre, blickade
fram i ångest. En sådan fara som hans förstår allt lefvande. Han kämpade
med hela sin jättekraft och sitt vilda lifsbegär, men förgäfves; först
långsamt, sedan allt snabbare och snabbare drogs han nedåt forsen,
rytande af fasa och raseri. Ett par barn sågo honom från stranden och
ömkade sin fiende. Hejdlöst medryckt, med stämman dränkt af bruset,
hundra gånger sänkt i djupet och pröfvande den sista fasan, hundra
gånger uppe igen och brottande med förtviflans styrka, drog han, som
aldrig mött sin öfverman, sin sista färd, jämrande, maktlös och blind
som en kattunge i forsens grepp. Som ett formlöst ting stupade han utför
branten, tillplattades, slets sönder, tumlades om som en fläck af blod
och grums och var borta.
Han hade bara _en_ mans förstånd till sin tolfmannastyrka, tänkte
Vild-Hussen. Det är bättre att ha tvärt om. Och han gled försiktigt utom
faran i en vid båge och lade i land vid grusåsen.
Från kammen såg han älfloppet djupt nere, blankt och stilla mellan
trädtopparna. Åt andra sidan låg den stora sjön ljus och klar mellan
sollysta stränder. Forsen och fallet skymdes undan, och dånet därifrån
försvagades mot vinden.
»Här skall älfven rinna,» sade han och stampade segervisst i marken.
»Bäcken där från berget skall gräfva den efter som jag bestämmer. Här är
vackert och lugnt, det är skönt att vara framme.» Hela de tre dagarnas
färd låg för hans minne som ett muntert äfventyr, hela hans lif förut
likaså. Det var förberedelser, pojkstreck och lek, och nu skulle
allvaret börja och vinsten för mödan.
Sedan han upplifvat sin plan i alla smådrag, och lagt den färdig för
sig, begaf han sig till sitt kvarter i närmaste bondgård, där allt hvad
han ägde af jordiskt gods redan väntade på honom i en liten kista.


III.

Det var en vacker afton på vårvintern 1796 i kyrkoherden magister Daniel
Elavi Frisendals kök i Ragunda by.
Rummet var stort och lågt, och det klara västerljuset från trånga
fönster blef blått mot skuggorna och härdens eldsken, som lyste rödare
och muntrare än vanligt i kontrasten. Där var fullt af folk, ty alla
gärdens tjänare sutto samlade efter vinterns långa vana, men icke längre
tysta som då och stirrande mot nattsömnen. Hvar gång dörren öppnades,
kom där i en fläkt af mjuk och fuktig luft liksom ett friskt andetag
från hvad som hände därute.
Detta var i och för sig ingenting märkvärdigt, det var solen som kommit
igen. Redan i juldagspsalmen hade man bebådat honom, och i Annandagens
Staffansvisa hade man på förhand bragt ödmjuk tack för hvad han skulle
föra med sig under året. Nu först var han här, ty han hade sina vägar
att gå och fick ej akta på otålighet. Ljus skänktes i öfverflöd, snön
blef tunn på backarna, hur omärkligt den än runnit bort, i allas inre
var det något som smälte och glittrade, och de hvardagligaste ord blefvo
muntra.
Jungfru Magnil, som annars var tyst nog, ehuru det gjorde en glad att se
henne så rask och spänstig, var språksam i kväll och lockade andra att
tala. Det fanns kanske en särskild orsak därtill, utom den som alla
kände. Litet utom kretsen satt en ung herre med ett godt och vänligt
ansikte och litet främmande min. Han var släktinge till herr Daniel och
hade kommit långt ifrån, kanske ända från Stockholm. Magnil var också
släkt till husets herre och kände väl därför särskildt för den nykomne.
Herrskapsfolk var hon ändå icke riktigt, ty hon hade vuxit upp på nåder
i huset, och hur hon växte hade icke mätts på dörrposten som i fråga om
egna barn. Det hade gått lika bra och lika fort i alla fall, katekesen
kunde hon utantill och bäst stycket om arbetet och hälsan, och skulle
kanske kunnat läsa äfven annat, om hon haft något. Skrifning och bågsöm
voro dock för henne lika stora hemligheter som för pigorna. Men till
tjänstfolket hörde hon icke heller, ty utan att hon själf gjorde något
för det, föll det ingen annat in, än att hon skulle åtlydas, och man
afbröt henne icke i talet. Alla höllo af henne och voro ense om, att hon
skulle ha en plats för sig, där eldskenet lyste bäst.
Magnil hade fått drängen Mats att tala om sitt dagsarbete. Det bestod
sedan flera år endast i att hålla huset med vildt och fisk, ty
regelbundet tungt göra tålde han ej längre vid, och ingen förstod sig
bättre än han på skogen. Det skulle då möjligen varit hans hund som bar
samma namn, troligen först efter ett skämt, men som genom ett värdigt
och allvarligt uppträdande gjort det fullt till sitt eget och äfven för
egen del respekteradt. Han hade de rätta märkena för en skogshund, tre
valkar på hvar sida af gommen, en ärt i bogljumsken och skarklöfvar på
fötterna. Gammal-Mats -- han kallades så till åtskillnad -- påstods ha
samma märken och därtill, som äkta afkomling af finnsläkt, vara luden
liksom den yngre. Säkert är, att de trifdes bra ihop. Drängen hade ett
brunt, bredt och kantigt ansikte med mörka ögon, nästan utan hvita,
liksom ett djurs.
Han berättade med lifliga åtbörder, som den hvilken sällan släpper orden
lös och därför har de motsvarande bilderna närmare knutna intill dem,
nästan kroppsliga i samma stund de nämnas.
Kvällen förut, då skaren frös till i solnedgången, var han ute på skidor
och fann bergsluttningen mot öster, där tjädrarna kommo dånande i
träden. Han hörde tuppen grymta för att klara strupen till morgonens
spel. Långt före gryningen gaf han sig dit med bloss. Det var som om han
körde hål i det tjocka mörkret, och han hukade sig ned för att det icke
skulle ramla på honom. Han släckte och stod och väntade, medan det blef
grått. Den som icke varit med om detta, den visste ingenting. Hjärtat
bultade hörbart i bröstet, och man sträckte på halsen för att kunna
lyssna. En strimma ljus rann upp, ja knappt ljus, bara ett fladdrande,
som om det var på väg långt bortifrån. Träden sträckte sig öfver en,
allting väntade.
Magnil hejdade sitt surrande hjul med fingret och sträckte sig framåt,
äfven hon, med ansiktet lysande i eldskenet. Det fuktade garnet hängde
som en spånad af eld. När hon hörde honom, förstod hon hvad de väntade
på, både han och skogen och djuren. Det var våren, hela dess oro var
där. »Nå? Var där ingen?»
Gammal-Mats slog ett par blosstickor mot hvarann, så att ett sakta men
mycket tydligt knäppande ljud hördes. Hunden lystrade till och skalf.
Så hade det kommit, långsamt först, men sedan fortare och fortare, som
om ljusfladdret blifvit hörbart, tills slagen flöto samman i en
darrning. Då kom »klånken». Han härmade den med en smackning uppe i
gommen och gaf sedan en följd af skarpa hväsningar. Det var tjädertuppen
som »sisade» i hänryckning öfver sin sång och morgonen, som fylldes af
den. Då hörde han ingenting, och jägaren tog tre långa steg eller
språng, icke mer, och höll stilla som förut. I sats efter sats närmade
han sig på detta vis.
»Då dansade ju du som tuppen! Vid dina år.»
Ja, om de också varit dubbelt så många, hvem ville inte dansa till den
musiken! Ingenting kunde jämföras med den. Man glömde allt, och snön
kunde lika väl vara hvita blommor i sommarnatten. Till slut såg man
fågeln, stor och svart. Han satt som rusig med halfslutna ögon och
märkte och brydde sig om ingenting. Vid sisningen knäppte man hanen och
sköt, när den kom igen i nästa vers. Då faller han, så tungt att kvistar
bräckas af under honom, men skulle kulan gå förbi, vet han ingenting af,
och man kan ladda på nytt.
»Hur många gånger fick du ladda då, Gammal-Mats?»
Han skrattade godmodigt och tryggt. »Det skulle vara, om jag råkade på
tjäderkungen, som ingen kan träffa annat än med silfverkula. Han sitter
i högsta åsens högsta gran och sjunger för hela landet. Han sitter kvar,
tills han glänser som guld i solen, och hans sång dallrar som af
guldsträngar ut öfver vidderna.»
»Har du kanske sett honom också?»
Jägaren blef hemlighetsfull och förtegen. Äfven det kunde hända. Det
fanns mycket i skogen. Men det var lyckofågeln. Sköt man på honom med
vanligt skott, miste man den lycka man hade.
Magnil smög en blick till främlingen för att iakttaga, om han hörde på
och förstod, hvad han kommit till för ett land. Hon mötte hans blick,
som var mycket ljus, och vände sig genast bort för att kunna le. Hvilken
kväll, och hur roligt det var! Aldrig hade lågorna dansat så röda,
aldrig hade dagern legat så underligt lätt in i rummet, aldrig hade hon
väntat sig så mycket af våren. Tänk nu, hur det kom! Hvar morgon tog
solen ett stort steg mot norr och var ändå tidigare där, än dagen förut,
hvar middag låg skuggan kortare och blåare. Snart skulle hela stora sjön
ligga ljus och stilla att vagga fram på. Lyckan, den sköt man då i
flykten bara med en önskan, och som en silfverkula glänste
aftonstjärnan.
Hon fortsatte att locka ur den gamle drängen berättelser och sägner, dem
han annars gömde väl på, skogens hemligheter från alla tider. Ju
dystrare de voro, desto mer lockade de henne här vid brasan, desto
muntrare blef det.
Han talade om grafvarna från digerdöden. Man fann dem ibland, där det
förr varit röjd bygd, men träden nu stodo så täta och svarta af fukt,
att man icke kunde se hvad tid det var på dagen. Man hade då icke orkat
gräfva ner alla lik, bara lagt dem i rader, täckt med ris och fällt träd
öfver, för att icke vilddjuren skulle släpa bort dem. De hade också byte
nog ändå. Boskapen lopp hemlös och råmade om nätterna utanför tomma
fähus, hästarna jagade oskodda omkring, i skrämsel för sina skuggor,
skällkornas bjällerljud dränktes i gungflyarna, och hundarna blefvo
rofdjur igen och hetsade i svultna flockar efter getter och får. De
öfvergifna barnen i ödegårdarna glömde bort att tala, mättade hungern
med bär och svamp och veko undan för hvarann som fiender, när de möttes.
Det var som om allt mänskligt lif skulle dö ut, och världen bli tom. För
björn och ulf var det härliga tider, de åto sig mätta och feta, de vande
sig att ingenting frukta och redde sig kulor i boningshusen. I
klockstaplarna bodde uggla och uf med klockorna tysta öfver sig, och
deras skrik ringde helgen in.
När folket hämtade sig ur sin dvala och skulle fresta lifvet igen, då
samlade skogen sina hopar till strid. De hade pröfvat herraväldet, de
gåfvo det icke godvilligt igen. De hade upptäckt människornas svaghet
och druckit deras blod, nu sågo de dem djärft i ögat och skredo först
till anfallet. Länge var kampen oviss. Ur ödebygderna trängde nya
flockar fram, de ville icke blott försvara sin mark, de ville vinna ny
ända till hafvet, med gnistrande ögon lurade de i mörkret. Då, sades
det, vaknade tron på gamla vilda gudar. Man offrade igen till
jättedödaren Toregud, till den store jägaren Ode Sidhatt och Frö som
skrämmer nattens djur med sin blick. Den stora striden tycktes kommen,
och nu gällde det manligt mod och ingenting annat. Och hvem som hjälpte,
det lämnade Gammal-Mats osagdt och oafgjordt, alltnog, landet vann man
igen, som det nu låg, men långa tider tog det, innan det blef helgadt
igen med klockringning.
Magnil hade aldrig hört detta förr och stirrade in i det med stora ögon.
Det hade kostat att vinna det landet, det var värdt mycket. Nu var det
så vackert, men med järn och eld hade skogen trängts undan, där nu
fönstren glimmade i västerljuset. Det var skönt att lefva där.
Hon satte fart på rocken igen och fick berättaren på nytt spår.
Det var sägnen om den onda prästen, »Spå-Herr-Ola», en gestalt från
djäfvulstrons mörkaste tider, som blifvit mytisk och af hvar trakt i
skogslandet kräfdes som dess tillhörighet. Han hade vändt hela sin
starka själ mot det onda, man visste icke hvarför, kanske som ugglan
flyger rätt in i bålet. Han gjorde inga våldsgärningar, som gamle herr
Peder i Håsjö, som mördade sex lappar på gästabud, döddruckna och klämda
mot väggen med bordet. Han gjorde värre än så. Han satt tyst i sin
ensamma gård och spann ofärd öfver trakten. Han förmådde allt, hans
blick kunde splittra sten som kölden. Han hatade allting och kufvade det
under sig i skräck, han läste och läste i sina svartkonstböcker, och när
han vände bladen, flammade norrskenet upp i frosten. Han såg ned öfver
bygderna, och han såg genom timmerväggar och hjärtan och tankar. Han
sände trollskott på folk och fä, förfrös tegarna, dödade fisken i sjön
och ripan i småskogen. Han blåste eld i girigheten och vände människorna
från hvarann, hvar och en fikande efter sitt. Han satt som klyftans
jättefigur af svallis och sten högst uppe och såg, hur allting stelnade
under honom. Som en sådan föll han också. En halfgammal dräng i hans
tjänst, en tok, som hållits skrämd mer än någon, blef kär och kastade
svartkonstböckerna på elden för att värma flickans fötter, då han varit
för lat att skaffa bränsle. Och Spå-Herr-Ola fick slag af ursinne öfver
människors barnslighet och dumhet, och allt blef godt igen.
Detta skrattade alla åt så hjärtligt, som om de hört det för första
gången. Magnil fick lof att smyga en blick åt främlingen för att ännu en
gång se, om han förstått. Och om det nu var hans ögon, som redan stodo
leende mot henne, om det var brasan och sista glimten af vårkvällen, som
var så munter, alltnog hon kände en glädje och ysterhet, aldrig förr
erfaren.