Döda fallet: En berättelse - 7

störtade upp och ut. Ett berg af vatten stod högt och rasade ned åt alla
håll, vågorna flöto redan kring hans stuga och stall. Det var döden som
ropat på honom, och den var redan öfver utan hans hjälp. Där var
ingenting att göra utom att fly, ingenting kunde räddas. Det stod hårdt
åt att komma undan, tätt i hälarna på sig hade han faran, där han sprang
upp mot kyrkan. Väl på det torra och i säkerhet, såg han ut öfver sin
annars så lugna och kära värld. Älfven var förvandlad, svälld öfver
trädens toppar och så fullpackad af tusen splittrade och flytande ting,
att man borde kunnat gå torrskodd öfver. Bakerst i vimlet lyste en
brokig kropp, hans enda egendom, kokreaturet, ännu tjudradt vid lösa
stockar från stallet. Färjan var också borta. Det tycktes honom, att
allt var slut för honom. Men vågkammen var redan förbi, lyftad igen, där
vägen blef trängre, och härjade vidare.
Ned efter Västerlaning, Kårsta och Arklo ilade den fram, skrämmande och
förödande. Stränderna voro här lägre, ängarna skuros ut till hela sin
vidd, och de gråa små ladorna föstes samman som får, dem vargen satt
skräck i, och hvirflade med. Det såg ut som om älfven skulle mista något
af sin häftighet, men hvar gång loppet blef trängre, reste den sig igen.
Sist tog den såghusen vid Bergeforsen och knäckte dem som tomma skal, så
bar det utför i låglandet. Där fanns det ej mer någon bestämd väg,
allting öfversvämmades och böjdes. Och i hafsbandet, där döden så sakta
brukade smyga sig på den tröttade floden mellan holmarnas gråa alder och
vide, där röt den en sista gång ut sin vildhet i en jättestor, rullande
våg, som långsamt dynade af ända mot hafvet. Där låg nu kringspridt och
orörligt allt det byte älfven fört med sig, där tog det form igen och
förödelsen kunde mätas af blicken. Det var hela skogar af dödade träd,
ett helt slagfält af splittrade människoverk.
På endast några timmar var allting skedt, och den korta och ljusa
sommarnatten hade hunnit bevittna det hela.


XI.

När man vaknade i Ragunda och gårdarna kring sjön, kunde man icke tro
sina sinnens vittnesbörd. Hela den stora vattenytan var försvunnen; nu
var där en öken af lera och sten, ännu fuktig och hårdt lysande i
solskenet. Här och där i gropar sprattlade fisken ännu, annars låg den
död öfverallt, som om ett enda notdrag tagit allt lif där fanns, och
kastat det på platsen som ett värdelöst ting. Det såg höstlikt och
dystert ut i den friska försommargrönskan, ingenting kände man igen,
ingenting var som förr, hela bygdens hjärta hade upphört att slå. Midt i
den forna sjön, som varit den ljusa vägen för alla och nu bara visade en
svekfull gungfly, dit ingen vågade sätta sin fot, drog älfven fram. Den
fanns kvar ännu, men den var förvandlad också den, gul och mörk, tjock
som välling, arbetade den sig nedåt i bottnen, gräfde sig ständigt
djupare, rastlös och ohygglig. Ingen visste hvar den tänkte sluta.
På hvar plats hade man att ensam göra klart för sig hvad som skett, ty
det tog tid, innan grannarna funno stigar till hvarann, och när de
kommo, bragte de blott nya olycksbud.
Gedungsen hade upphört att finnas till, intet dån och ingen rök steg upp
där längre, den var död och borta liksom sjön och allt det gamla och
kära. I sin blindhet hade man trott, att fallet var fienden, som det
gällde att bekämpa, man hade rest sig mot skaparens ordning och tänkt
pruta litet på hans makt. Nu fick man se, hur han förstod sig på skämt,
nu hade man det hårda allvaret. En ny fors hade man förresten fått i
stället, lika ful och hemsk, som den förra var stor. Där den gamla sjön
börjat, och bara ett strömdrag i den ljusa ytan visat älfvens inlopp,
där brusade nu nya hvirflar, och de visste icke hvad de ville, de åto
sig med rasande fart in i leran och sanden, och hvar dag flyttade de sig
ett långt stycke bakåt likt ett omättligt vilddjur som morrande ändrar
läge, allt som det förtär sitt rof. Allting var förgjordt. Åar, som förr
glidit lugnt ut i sjön, hängde nu plötsligt i luften och hade att gräfva
sig nya lopp. Där blef jordras vid stränderna som begrofvo båtar och
människor, ingenting var att lita på, ingenting stod fast och orubbligt.
Folk från bygderna ofvanför, som icke hade en aning om hvad som händt,
kommo roende utför älfven som vanligt och funno sig plötsligt i
dödsfara. Nya strömdrag togo dem och ville rycka dem ned mot det nya
fallet, de stodo midt i en förvandlad, förgjord och förbannad nejd.
Vid Jon Esbjörnsons begrafning samlade sig allt det tunga med tryckande
makt, och man kände, som lade man en hel förfluten tid i jorden. I båt
kunde han icke längre föras till kyrkan, på släpor drogs liket öfver
skog och backar, man måste lyfta och bära det långa stycken. Trött var
följet, när det hann fram, dyster och mörk stod hopen på kyrkobacken,
och dystert ringde klockorna. Man afundades den döde, som sluppit se sin
värld förändras, man prisade honom med ett vemod, som hade han varit den
sista af sin art. Han hade alltid stått emot det nya påfundet. Han hade
arbetat lugnt och fast efter sin vana ända in i det sista, utan att
sträcka ut handen efter någonting annat än det som närmast låg redo, han
hade fyllt sin plikt. Han var också ingenting skyldig nu, han ensam
kunde sofva lugnt, där annars oron rådde.
Ty till råga på allt lupo nu ryktena in om hvad som händt nedanför
Gedungsen, i den långa dalen ända ned till hafvet. Det var slag på slag.
Hela byar hade mist sina ängar, hela holmar med allt hvad därpå rymdes
voro bortsopade, fisket var förstördt öfver allt, kvarnar och såghus
lågo i spillror och stora skogar hade ryckts upp med rötterna. Det, som
stod kvar, var sköfladt, laxar hängde sönderslitna uppe i trädtopparna,
sjögräs, lera och mjöla täckte och sudlade allt, icke ett strå stod
grönt, icke en fågel hade sitt bo. Så långt älfven rann, var allt hvad
människoflit åstadkommit under långa tider bortplöjdt, och folket stod
tomhändt med tankar af hat och hämnd mot kortsyntheten uppe i Ragunda.
Öfver land och rike gick snart ropet mot de fattiga bönderna som sökt
bota på sitt armod och i stället dragit öfver sig en skuldbörda från
allt hvad de själfva och andra mist. Hur de skulle göra rätt för sig och
härda ut, det visste de icke, men det måste försökas ändå, det lofvade
de sig själfva vid Jon Esbjörnsons kista. Det var ett hårdt prof och
svårast att veta, hvad man först skulle ta fatt i, i all denna
förvirrande mångfald af bekymmer och kraf. Och man vände sig mot den som
orsakat det hela med sin harm och sin ovisshet.
Man fann honom vid groparna i sjön, håfvande upp den fisk som dittills
ostördt sysselsatt sig med att äta upp hvarann, de större de mindre. Han
var vid ett strålande lynne och skakade af sig all klagan, så att han
var den som blef minst våt, han tryckte deras händer och klappade dem på
ryggen, så att de blefvo hvita af fjäll.
»Har I varit med om ett sådant fiske förr,» sade han. »Det är för
märkvärdigt. Kasta bara ut era nät, där jag säger till, och I skall få
dem alldeles fulla. Det är skillnad mot förr, då kunde I fara sjön kring
med utter och just ingenting få fatt i. Hvasa?»
De stirrade på honom. Ja, detta var verkligen sant, men, men ... Var det
drift? Hånade han dem till på köpet?
Han lät dem ej få tid att tänka ut sina tankar.
»Ser I där! På samma sätt är det med skogen. Hvad har I fått ur den
förut? Fällt en stock för att göra ett degtråg och till sist stannat vid
en träsked som pojken i sägnen! Nu kan det bli något af, nu är vägen
öppen. Det gick lättare, än någon kunde tro, inte sant, det är så att I
knappt hunnit hämta er ännu? Gör er nu i ordning med nya don, och här
skall regna silfver så tätt som fiskfjäll. Där ser I, hvad jag har gjort
för er!»
Ja, det var nog sant, att det fanns fisk nu, och i morgon var den slut.
Sjön var borta den, och kanske gick det på samma sätt med skogen, om man
for vildt fram. Hvad hade man då?
»Ah, bah! I dag är det öfverflöd på fisk, då är det skäl att ta fatt på
den. Inte sörja för morgondagen, den reder sig alltid. Skogen är också
stor, och hvad gör det, att en sjö är borta, när det finns så många
kvar? Den kan I få igen, om I sitter ned och gråter vid den, som Israels
barn vid Babels älfvar. Då blir den salt till på köpet. Har I inte fått
det som I ville? Gedungsen knäcker inte en sticka mer. Blir I rädda nu,
för att det gått bättre, än någon anade, mer än kanske jag? Skall man
klaga som friaren, för att han fick allt hvad han ville med detsamma?»
De kunde icke bli kloka på honom. Skämtade han eller var han förryckt?
Och all den skada han ställt till, föll den nu icke på dem? Från
Västerede kräfde man redan sitt hö, som där var papper på. Och sedan
allt annat, hela dalen nedåt. Det strömmade i detta nu skrifvelser in
till landshöfdingen, öfverallt höll man skadesyner, siffrorna rullade
upp mot Ragunda i en flod, lika förfärande, som den man sändt ned
därifrån. Hvar skulle man ta pengar till allt? Man fick gå från gård och
grund, och det räckte ändå till ingenting.
Å det, det skrattade han bara åt. »Det påstås ju verkligen, att några
träd skall ha knäckts af där nere. Såghusen lär också ha blifvit
ruskade. Men hvad rör det oss. Vi bygger en såg häruppe, så får man köpa
plank af oss, värre är det inte att bota. Skrifvelser, papper! Har I
aldrig haft att göra med lagsaker förr? Det tar tid, allt sådant där,
skall jag säga er, och jag har haft göra med dylikt, till ringa nöje
hittills för resten, men utan att just förlora något på det. Det skall
skrifvas med så mycket krummelurer, och så fint och vackert, och när det
är färdigt, så har han glömt en prick eller inte sandat på bladet. Då
står man där, och allt måste göras om igen. Lita på mig för det,
ingenting få de af oss, om det sköts ordentligt. Hade de stämt älfven i
tid, det kunde så vara, men stämma oss efteråt, det gagnar ingenting
till. Saken är för stor och vidlyftig. Tiden har förändrats, och bönder
kommer ingen vart med mig.»
Den tröst, de på detta viset fingo, var af blandadt värde. Vild-Hussen
kunde man tilltro hvad som helst, efter hvad han visat sig förmå, men de
fingo själfva en känsla af osäkerhet inför honom, som tog allt större
mått. De hade fått en herre i huset, och ingen visste riktigt, hvad han
menade. Långsamt hade han tagit väldet öfver dem, först i vanan att
befalla vid arbetet, så allt vidare och vidare. Efter den stora
katastrofen hade han blifvit alldeles öfvermäktig, och där han nu stod,
leende och slug och ensam munter bland alla de nedslagna, vågade ingen
ens tänka sig, hur det skulle sluta. Och hans verksamhet fördubblades,
han var öfverallt på vägar, dem han ensam fann och snärjde med sina
papper och sina förtäckta planer. Nu var man helt och hållet i hans
händer, ty skulle någon reda ut härfvan, var det han. Han fordrade lön
för det, inte mycket, bara sjön som inte längre fanns, bara ett stycke
värdelös mark af hvar och en, och så del i skogen. Man var redan inne i
det, och man kunde ingenting neka, ty for han sin väg, då var ruinen
där. Och alla nackar böjde sig inför det oundvikliga, och framtiden låg
i tryckande oro, och Vild-Hussen var kung öfver ett tuktadt och lydigt
folk.
Det njöt han af, och han var en godmodig och skämtsam monark, hvars
krafttag alltid doldes af en hjärtligt uppmuntrande klappning. Han hade
aldrig njutit af lifvet som nu, och aldrig känt sig så ung. Endast en
sak började trycka honom. När det blef klart för honom själf, hvad han
uträttat, hvilket buller och larm, han väckt, och hur hans rykte flög ut
öfver landet, kände han det enformigt att sitta där i det stilla, som
stenen ligger i lugn på bottnen, medan ringarna breda sig efter dess
fall. Han började känna martyrskapet af mänsklig storhet -- hvad var den
värd, om man bara hade smått omkring sig, och ingen kunde uppskatta den?
Att hålla till bland sura och fattiga bönder, medan hans namn bredde sig
från älfdalen, där intet annat nämndes, söderut, förbi Sundsvall, hans
misskännelses ort, och säkert ända till Stockholm bland höga herrar och
vederlikar, det var hårdt. Det borde smidas, medan järnet var varmt, han
borde ut i stora världen och lufta sig. Nödvändigt var det till och med,
ty han behöfde pengar för att få skörda fort. Dem skulle han säkert med
lätthet kunna skaffa sig, om han kom nu, innan bullret hunnit lägga sig,
och visade, hvad han var, och hvad han gjort. Det största fall i hela
landet hade han lagt bart, alla forsar ända till hafvet hade han plöjt
upp, som ryktena sade. Den vildaste älf hade han gjort tam. Han var en
stor man, han kände det mer och mer. Men man fordrade mycket af en
sådan. Han skulle ständigt slå nya slag. Upprepade han sig, var det
slut, och då var han bara en af många. I förvåning måste han komma,
liksom förvåningen gått före honom, bondskjuts dög icke för en sådan.
Hans plan var lätt funnen, men han höll den hemlig, så att ingen skulle
stjäla den, han började bli misstrogen nu, när han fått så mycket att
vakta. Han genomtänkte den och formade ut den, han njöt på förhand af
den, han började bli stel i nacken i känsla af hur mycket den bar på.
Och när tiden snart nog var inne, skred han till verkställighet.


XII.

En morgon tvättade, kammade och rakade sig Vild-Hussen med mer än vanlig
omsorg, ty afgörandets stund var inne, och han skulle företaga sin färd.
Sina bästa kläder tog han upp ur kistan, där de legat obegagnade under
tre år, liksom alla de finare sidor af mänskligt lif, hvilka han en gång
tillägnat sig och låtit förfalla i glömska af brist på användning för
dem. Det var med oro han nu granskade dem, och han fann många brister.
Både rockan och knäbyxarna hade fått liggsår af sin långa instängdhet,
de luddade sig i kanterna, och en och annan mal fladdrade ut ifrån dem
som ett tydligt intyg om hur glansen gått. Sidenvästens blommor hade
gulnat liksom all annan förgängelse om hösten, strumporna behöfde
stoppas, och skorna voro spruckna af brist på smörja. Själf hade han
också nötts af årens vedermödor och missräkningar, det kunde han se i
sin lilla spegelbit, som på närmare håll var ärlig nog, men nekade sig
till helhetsintryck, hur långt undan man än höll den.
Han behandlade allt med vemodig respekt, ty det hade ändå varit otadligt
en gång, och botade bristerna med ömhet. Plaggen borstade han
omsorgsfullt och höll dem öfver ångan af grötgrytan i köket, för att ta
ut vecken. Lädret gned han noga in med osaltadt smör, och äfven sitt hår
gaf han en ringa tillsats af samma slag, efter han icke hade någon
pomada. Värst var det med hatten, som blifvit ett sorgligt formlöst,
tillplattadt ting, sedan den sist satt på hans hufvud, men äfven den
blef genom tålamod betydligt bättre, och resten fick ersättas af den
käckhet, hvarmed den bars. I alla fall hade han gjort hvad han kunnat,
och mer borde ingen begära.
När han var färdig, spände han om sig en värja, som han vid någon af
höjdpunkterna i sin växlande bana förskaffat sig, och trädde ut i köket
till de andra, för att se, hvad verkan han gjorde.
Framgången var fullständig, och ehuru han aldrig förr känt en sådan leda
och ringaktning för sin omgifnings tarflighet som nu, kände han sig ändå
uppmuntrad af den beundran som mållös stirrade i allas blickar. I
synnerhet barnen blefvo glada som om de fått något själfva af att bara
se på honom, det var tydligt att åtminstone där i trakten aldrig
förekommit något så grant. I och för sig betydde det icke så mycket, ty
bygdens helgdagsdräkt, blårock, strigbyxor, stuttstrumpor och
näfverskor, var enkel nog, men häpnaden visade också, att man var långt
ifrån hvarje jämförelse med dem. Han spände alltså ut bröstet i
sinnesro, medan han fann tillfälle att gå rundt om för att visa sig från
alla sidor och frikostigt ge så mycket ögonfägnad som möjligt.
»Hvart skall Hussen ta vägen,» frågade bondmor. »Han tänker sig väl
aldrig ut och fria heller?»
Vild-Hussen log, utan att låta några fördystrande minnen väckas.
»Kanske det också,» svarade han, »så där i förbifarten åtminstone. Tror
mor, att man skulle svara nej åt mig då?»
Det hade hon mycket svårt att föreställa sig, om hon dömde bara efter
ögonen. Ståt var alltid ståt och värdt mycket, men karlen var ändå
hufvudsaken, och denne förstod hon sig aldrig riktigt på. »Det är nog
svårt att veta det,» utlät hon sig försiktigt, »det beror på, om man
kommer i rätt stund.»
Och Vild-Hussen blef icke förolämpad öfver tviflet och ännu mindre
nedslagen. »Det gör nog så. Man måste sätta sig i respekt först, annars
går det galet. Förresten är det inte därför jag ståtar, jag har längre
och viktigare färd än så. Jag tänker hälsa på kungen.»
Han njöt af den öfverraskning, han väckt. Det ordet gjorde bättre tjänst
än någon olja att ge glans åt hans förlegade prakt, och nu fann han den
själf rätt försvarlig. Till och med husbonden visade, att han icke var
okänslig för den. »Det är lång väg till den herren,» sade han och
förlorade sig i tankar på den. Det tycktes honom han måste sitta
någonstans i fjärran på ett högt, högt berg, och han kände ännu djupare
bekymren och fattigdomen omkring sig. »Det är lång väg dit.»
»Så det nöter på finheten menar du. Därför väljer jag också en annan led
än den vanliga, ty man bör inte vara dammig där. För kungen är ingenting
godt nog; man tar hvad man har. Hatten är det mest bekymmer med, men
därborta hålles den alltid under armen. Med armbågen krökt, så här!» Och
han gjorde så och gick fram och tillbaka i stugan med afmätta danssteg,
för att öfva sig till audiensen och visa, hvilken hofman han redan var.
Barnen höllo på att glida af bänken i stelryggad respekt, och pigan
blygdes för att hon låtit kurtisera sig af en dylik man. Kattungen
trodde det var fråga om lek och kilade fram. Vild-Hussen var segerviss
och lycklig.
»Hm, hm, man finner på så mycket. Och hvad skulle du göra hos kungen?»
»Bara tala om för honom, hvad som händt, och hur man gnäller öfver det
här. Då skickar han mästerman hit och kurerar er alla för hufvudbry. Ha,
ha, tror du inte det blir mellan oss, hvad vi två säger åt hvarandra?»
Han brann af otålighet att få säga det redan nu och slå med häpnad öfver
sitt lugn, och sin djärfhet. Denna stund stod för honom jämnt i alla
enskildheter. Han skulle visa, hvad han var för en man, och hvad han
kunde uträtta, lägga fram sina tusen idéer, som kväfde honom, skaka af
sig allt som hittills bundit, yppa hur man misskänt honom och handterat
honom hårdt, vinna fullständig upprättelse och seger. Men bonden afstod
från att ens föreställa sig ett möte mellan sådana män, ty han kände sin
plats och sin fattningsgåfva.
»Och hvad är det för ny väg, det är frågan om?»
Vild-Hussen stannade och hans lustiga fåfänga gled af honom. Hans ögon
lyste icke blott af den vanliga lifliga slugheten, men af en ny flamma,
upphetsad, orolig och obestämbar, halft förryckt i sitt mod.
»Nedför älfven i båt, så lång den är, hela vägen ända till hafvet,
kanske längre.»
Det gaf ett ryck i åhörarna. Detta förstodo de, och de glömde allt det
andra.
»Det tänker du väl inte på? Den bär mot döden, den vägen, och har alltid
gjort det. Ingen har ens försökt den, ingen har tänkt på den.»
»Just därför gör jag det. Det är inte heller den gamla älfven det
gäller. Nu är alla holmar borta, alla forsar undanröjda. Det gjorde den
stora floden, det har I väl alla hört? Nu är det bar och jämn väg. Det
har ingen tänkt på ännu, ty ingen tänker mer än jag. Det har man inte
reda på därnere, man har bara hört om några båtar och bodar som slagits
sönder. Att en hel bygd blifvit öppnad, det förändrar saken litet, det
skall jag visa, så att ingen kan neka till det. Jag har tagit reda på
allt och vet hvad jag gör.»
»Men Svarthällsforsen är kvar. Troligen flera än den.»
»Kvar ja, älfven är också kvar, annars ginge det inte. Men allt är tamt
nu, allt är förändradt.»
De varnade honom ändå, men han ville icke höra på dem. Tanken hade så
bitit sig fast i honom, att han icke kunde lyssna till annat. Hans
säkerhet gjorde dem äfven villrådiga, ty hvad hade han icke hittills
visat sig förmå!
Men där han gick omkring och bestyrde sina sista tillrustningar,
pratande, skrattande och full af hopp och djärfva påhitt, kände de
medlidande med honom. Hvad var det för oro som jäktade honom jämt,
hvarför var han olika alla andra? Det var som om älfvens vildhet farit i
honom. Kring den hade hans tankar alltid sysslat, han kunde icke lämna
den, och nu drogs han bort med den.
När han tog afsked, var det breda ärliga handslag han fick och ärliga
tunga blickar med förlåtelse för allt hvad han dragit öfver dem. Ingen
tänkte annat än på honom. Han kände sig mot sin vilja litet rörd däraf.
»Nå, skall jag inte hälsa kungen ifrån er? Är det ingenting I behöfver?»
»Säg honom, att vi ha det svårt och få det värre. Hjälp lär väl ingen ge
oss, om vi inte själfva ta i. Vi skall också göra vårt bästa, och vill
han så tänka på oss, så blir det väl välsignelse till slut.»
»Det låter ju, som var det själfva Gud fader, I hälsade till!»
»Om så blir, så säg honom detsamma.»
I denna aflägsna trakt hade man ännu kvar känslan för kung och öfverhet
som ett nästan religiöst begrepp, »kronan», var som fjärde personen i
gudomen. Man såg mot dem allesamman lika enkelt barnsligt och
undergifvet.
Vild-Hussen ryste till för det dystra förebudet och hela detta
opåkallade allvar, men skakade det genast af sig.
»Åt era barn skall jag ha socker och grannlåt med tillbaka,» sade han,
»allt hvad I nånsin önskar. Åt alla skall jag ha något med, lita på mig.
Här skall bli andra tider, när jag kommer igen.»
Och han satte sin gamla hatt på hufvudet och gick med en munter
kraftmedvetenhet i rörelsen, som spände alla sömmarna i hans bräckliga
kläder. Man såg långt efter honom och kände det tomt och underligt,
ehuru man visst icke varit glad att ha honom där.
Han gick ned mot älfven, satte öfver de ännu gula och strida vågorna med
raska vändningar och klättrade uppför sandbranten. Han skulle till Lien
för att träffa Magnil och säga henne några ord, innan han for.
Vägen tog han öfver dalen, där förr Gedungsfallet brutit fram. Ingen
hade gått där ännu, fast där var alldeles torrt, ingen hade tänkt, att
det kunde vara möjligt. Rädslan från det föregående hängde ännu kvar
där. Det såg också underligt ut. Ännu djupare var nu hålvägen, skuggan
från branterna fyllde den liksom med ett lätt stoff, kölden satt ännu
kvar i marken. När han gick där, var det som om älfven ännu flutit öfver
hans hufvud och stängde honom från dagens värld. Där var så tyst, att
genljuden efter fotstegen fingo en nästan hotfull styrka och brötos
samman mot hörseln som spökande larm ur det förgångna. På bergväggen
stirrade sällsamma väsen emot honom; det var gropar och linjer, dem
tusen års floder nött in i stenen, och som nu nåddes af ljuset och fingo
form af fantasien till hotfulla och jättelika gestalter. Det var
skuggorna efter det lif han dödat. Man fick se sig för hur man gick, ty
klippbäddarna voro blankslipade som is, och midt i dem öppnade sig
jättegrytor, dem snurrade stenar svarfvat djupa som brunnar, och där var
det ännu vatten. Vild-Hussen såg sig nyfiket kring på allt och tänkte
på, hur han först stått inför det fallet. Då svällde det af makt och
styrka och öfverdöfvade hvar röst, och nu var alltsammans sten och död
och tystnad. Men han dröjde där icke längre än han behöfde, ty
stillheten var hemsk.
Magnil såg honom komma långt ifrån och förvånades åt den främmande
uppenbarelsen. När hon kände igen honom, höll hon upp med det hon hade
för händer och mötte honom med en hård och spefull dragning på munnen.
»Kommer I därifrån?» sade hon. »Jag trodde, det var forskarlen, som måst
ge sig till betjänt för att lefva. I har fått det nu, som I ville.
Finner I behag i det?»
Vild-Hussen blef litet nedslagen öfver att hans ståt gjorde så ringa
effekt, och tog försiktigtvis af sig hatten. Han stod som han öfvat sig
att stå inför kungen, själfmedveten men ödmjuk, spejande och slug.
»Mycket,» svarade han, »här är nu en god del gjordt, men ännu inte nog.
Det är litet bart, men när här blir plöjdt och sått, blir det nog bra.
Det skall komma i sinom tid.»
»Och I skall göra det, I skall skörda? Hur ser I ut?»
Hennes förakt smittade honom själf, och han kände sig nästan löjlig
inför henne, där hon stod i sin bonddräkt och sina näfverskor, trampande
så fast i marken, som om hon vuxit ur dem.
»Bah» -- han skakade intrycket ifrån sig -- »jag ser, att du inte
förstår dig på, hvad som är fint. Du får vänja dig vid det. Det är inte
för dig, jag har klädt mig så här.»
»Och hvad har I kommit för?»
»I samma ärende som sist. Jag vände mig åt orätt håll då. Jag kände inte
dig, och du kände inte mig, men nu bör den saken vara klar. Jag har
hållit hvad jag lofvat, och mer än det, jag tänker göra så ännu. Du vill
ställa oss som fiender, men jag har inga sådana, jag kufvar dem. Du
säger nej fortfarande, det kan jag se, och jag tycker inte illa om det.
Du kan inte mena det så fast längre, och med tiden måste det bli ja. Jag
har nu satt mitt kort på det, och efter jag skulle göra en liten resa,
ville jag göra klart mellan oss. Jag tänkte också, att du kanske hade
fått ögonen öppna nu, men det tycks ta tid.»
»I skall fara, säger I. Och hvart?»
»Till Stockholm, till kungen. Man talar nu bara om mig i hela Sveriges
rike, och då vill jag vara med. Jag öfverger ingenting, var du lugn.
Mina papper, dem har jag här» -- och han slog sig på bröstet. »Du tänkte
på dem, du, när ingen annan gjorde det, och det tyckte jag bra om. Nu är
de värda mera. Du frågar inte, hvad jag tänker ta för väg?»
»Nej, våra har I förstört. I får väl hålla tillgodo med dem nu.»
»Aldrig jag. Jag gör mina vägar själf. Nedför älfven bär det, i en
sträcka, ända till hafvet.»
Hon måste se på honom. Hans ögon flammade af en underlig eld, som förtog
deras vanliga, hatade uttryck. Det var våghalsigt mod i dem nu, midt i
fåfängan och skrytet, och en vild kraft. Hon kunde lida dem bättre, än
hon någonsin gjort, och för första gången kände hon för honom något
liknande medömkan. Men hon stelnade igen, när hon såg sig kring på den
döda sjön och sin härjade värld.
»I väljer själf era vägar, och hvart de leder, vet ingen af oss.»
»Och när jag kommer tillbaka, Magnil, och har fått allt som jag sträfvat
för ... Tro du mig, det har kostat, det är hårdt att vinna något. Men
hvad gör det, när jag kommer tillbaka, när jag har det. Och då, är jag
då en man att säga nej till?»
Hon svarade icke, emedan det ju allt fortfarande var öfverflödigt, men
hennes blick gled förbi honom och stannade allvarlig, som om hon sett
mot något öfvernaturligt inne i framtiden. Han rördes af den oväntade
mildheten i hennes uttryck och tänkte nu äfven på henne.
»Jag har gjort dig sorg och skada, men det måste jag. Någon annans fick
du inte bli, du passar bara för mig. Du skall bli som en drottning här,
och allt skall bli vårt.»
Hon flyttade blicken mot honom själf.
»Ja, vackert har I gjort det omkring mig, fattigt var här, nu är det
värre, men ett är sig likt. För er blir här ingenting, I må räkna så
mycket I vill. Annat har vi vuxit upp till och lärt, ingen har här räckt
handen efter andras i lystnad och snikenhet. Hvad har I att göra med
oss? Hvarför kom I hit med era begär och er oro? I vill göra oss alla
likadana, men det skall inte lyckas. Se till, hvad som är kvar till slut
efter allt hvad I famlat efter, och far den väg I valt!»
»Så, så, du är ond ännu. Ja, jag skulle bara säga farväl och får väl se
tiden an.» Och han nickade, oförtrutet som vanligt, satte hatten på
hufvudet och gick. Magnil stod och såg efter honom, allvarlig och
tankfull, men allt som han kom längre bort iakttog hon bara, hur löjlig
och liten, han tedde sig i sin nötta ståt, och log hårdt åt honom. Och
hon vände sig bort mot sina skogar som stodo orörda af all förändring,
väldiga och tunga som alltid, och gick till sitt arbete.
Litet senare kom Olof-Gabriel med lätta steg och en befriad, öm, käck
och glänsande blick.
Han hade tänkt mycket dessa dagar med all den tryckande oron omkring