Döda fallet: En berättelse - 3

Det klang af bjällror utanför dörren, en häst frustade högt, och där
lades en hand på klinkan. Magnil såg ditåt öfver sin snurrande rock och
mötte Vild-Hussens blick. Hon hade aldrig tyckt om den, och nu mindre än
någonsin. Den lyste af småsluga tankar, den tycktes ständigt räkna och
var kall i sin liflighet. Draget från dörren var också kallt, och just
nu frös snön till skare därutanför. Hunden Mats hade ögonen mot den
nykomnes skugga, morrade mot den som mot ett kroppsligt och oroväckande
ting, med nackhåren resta och sin vanliga värdighet aflöst af ett styggt
uttryck af skrämsel och ovilja.
»Hut racka,» sade Vild-Hussen och glömde honom strax, »här ser för
trefligt ut! Här sitter I som snälla barn.» Och som Magnil midt i
eldskenet var kretsens medelpunkt, fäste han sin uppmärksamhet vid
henne. »Du har blifvit stor, flicka, på de här tre åren, hur har du
burit dig att bli så vacker?» Och med det galanteri mot landtliga
skönheter, som han lärt sig vid disken i forna tider, och trodde vara,
hvad man påräknade af en världserfaren man, steg han fram och tog henne
hårdt under hakan. Hennes färg blef därvid ännu djupare, och hon slet
sig förtrytsamt lös. Det tyckte han heller icke illa om, och han mätte
hennes framsteg i ohöljd beundran, som man ser på en uppvuxen unghäst.
Han fortsatte godmodigt och dröjande:
»I sitter här så andäktiga. Är magistern hemma, och har han tid för små
världsliga bestyr, eller är han upptagen med att tänka på rakt
ingenting, som alla andra? Det har man inte gjort här nu i alla fall,
det syns på dig, Magnil, och alla pigorna. Här har berättats
kärlekshistorier, det vill jag våga min gamla stöfvel på.»
Flickan svarade honom snäft: »Herr Daniel är hemma, och jag tänker han
tar emot hvem som helst.»
»Så så, till och med mig, menar du. Men den andra frågan svarar du inte
på. Det behöfs inte heller. Hvad skulle du annars ha i hufvut? Ingen som
ser dig kan heller tänka på annat, ha, ha.»
»Gammal-Mats har berättat historier från skogen.»
»Ramsor, som I alla kan utantill. Vänta till våren, så får I någonting
nytt att tala om. Då smäller det.»
»Ja, det ha vi nu hört i tre år, men ännu går forsen åt samma håll för
allt hans skryt. Den lär väl göra så allt framgent, tänker jag.»
Vild-Hussen rynkade ögonbrynen med ett mörkt och rufvande uttryck, som
om han grubblat öfver en stor oförrätt. »Du tänker så, I tänker alla så,
och handlar därefter, och här sitter man inklämd i ert gamla skräp.» Men
han glömde sin förtrytelse i ett triumferande skratt. »Nej nu tecknar
det sig annorlunda. När all den här snön får smälta . . . Det rycker
redan i isen, det blir en älf som den icke varit i mannaminne. Har det
dröjt, skall det gå desto fortare nu. Se upp, säger jag, se upp!»
Hans ansikte bar spår af den besvikenhet, han vidrörde, och han syntes
flera år äldre än när han kom till trakten. Ryggen var en smula böjd,
och tinninghåret grånadt, ögonen hade byggt på samma luftslott framför
tre vintrars glödbrasor och fått något halfförryckt och fantastiskt i
sitt uttryck under den spelande slugheten. Men nu var han vid godt humör
af sin snabba färd och sina utsikter och tyckte bra om allt hvad han såg
och mest denna flicka, hvars lustiga lilla trots skulle böjas så lätt
som det andra.
»Sitt här med edra gamla historier, så länge,» sade han godmodigt, »det
kan I behöfva. Får jag mitt i ordning vid forsen, kommer I nog till mig.
Det blir en kvarn som mal bara blanka speciedalrar, och den som kommer
först får mala först. Då blir det nog fart i er. Men hvem har vi här? En
främmande herre!» Och han gick förbindligt bugande fram emot honom med
en kontrast i rörelserna mot nyss, en halft ödmjuk och halft skrytsam
värdighet, som stack i ögonen äfven på den ovana åskådaren.
»Förlåt mig,» sade han, »jag kan godt förstå, att det är magisterns
släkting, unge herr Unæus. Hitkommen för att studera mänskligt lif, om
man så skall kalla det. Inför en belefvad man, som haft tillfälle att se
andra seder än på bondlandet, får jag be om ursäkt för mina egna. Äfven
jag har sett världen, fast det börjar bli längesedan nu, men det kunde
hända, att jag ser den igen. Mitt namn är Magnus Huss, fordom borgare i
en otacksam stad, i dag ingenting och i morgon allt, alldeles som tredje
ståndet i Frankrike anno åttionio. Man kallar mig Vild-Hussen nu, och
jag är en oförstådd man. Hvarför jag heter så, får någon annan förklara,
ty jag har litet brådtom till er vördade farbror. Magnil kan göra det,
men säger hon något ondt om mig, så tro henne inte. En fnurra kommer så
lätt på tråden, ni förstår, men vi två känner hvarann.» Det roade honom
att framhäfva denna på stället uppfunna förtrolighet, och sedan han
tagit ett sirligt afsked, som med artigt dold förvåning besvarats,
blinkade han åt den förtrytsamma flickan och gick samma väg han kommit.
Den unge mannen var på detta sätt inryckt i kretsen, och som hans
nyfikenhet var stor nog, vände han sig frågande mot Magnil. Hon var röd
och harmsen och sparade på orden.
»Det är han som skall göra rännan förbi Gedungsforsen. Han pratar alltid
tok och skräflar, därför heter han Vild-Hussen.»
Mera brydde hon sig icke om att säga och satte åter fart i sin rock. Men
de andra gåfvo historien om företaget. Mycket fyndigt, nästan som med
trolleri hade han gjort sitt. Det var en underlig karl. Man var litet
rädd för hur det skulle sluta. Han pratade om en sjösänkning, hade
bildat något slags bolag för den jord som skulle vinnas, och satt upp
papper som ingen var klok på, men alla skrifvit under. Han hade blandat
sig i allting och öfverallt. Ehuru det hela såg ut att bli till
ingenting, som naturligt var, ty hvem kunde göra något åt älfvar och
fall, som Gud bestämde om, önskade ändå många, att han varit borta.
Gammal-Mats hade suttit tyst hela tiden, ty det rörde sig om saker som
icke lågo inom hans område, men nu gaf också han sin mening med de mörka
ögonen lika hemlighetsfulla och barnsliga som under sägnerna nyss.
»Det är intet godt med honom,» sade han eftertryckligt, »han ser inte på
oss som man bör se. Ingen vet heller, hvad han skrattar åt och hvad han
vill.»
Och man blef slagen af att hund och husbonde tycktes alldeles
öfverensstämma i sin mening och vände sig från ämnet, som man brukade
göra det med ting, där man icke bottnade.
Magnils rock surrade fortare och fortare och fyllde ensam stillheten.
Hon var ännu förtrytsam öfver Vild-Hussens beteende. Förr hade han
aldrig gett akt på henne och behandlat henne som ett barn. Det var icke
längre muntert, skymningen hade brutit in, och det var en kväll som alla
andra. När hon såg på främlingen, undrade hon, hvad han egentligen var,
hvad han ville där, och hvad han tänkte på. Hon ångrade sig, att hon
lockat samtalet i gång och lagt sig och andra öppna för honom med deras
oerfarenhet och enfald. Man skulle icke visa sig så, ty när allt kom
omkring, var man lika mycket värd som hvem som helst.
Den unge mannen å sin sida såg ofta på henne och fann henne vacker, där
hon satt reslig och stel i eldskenet. Han log i sitt inre åt den
vidskepelse och vantro, han fått skymta, men som han älskade människorna
bara därför att de voro människor, och ännu mer naturen, därför att hon
var natur -- han uttalade ordet oftast på franskt sätt -- tog han ett
lifligt intresse i det hela, och hans löje blandades med vemod, som när
en vuxen tänker på sig själf som barn. Han beslöt att använda den tid,
han för åtskilliga orsakers skull var nödgad att tillbringa i denna
landsbygd till att upplysa och förädla människorna, och det var med ett
visst nöje han tänkte på, att det föll sig närmast att börja med Magnil.


IV.

Det var rätt svåra år, Vild-Hussen hade tillbragt i Ragunda, sedan han
kom dit från färden uppför älfven, viss om framgång och darrande af
otålighet att gripa sig an. Allt var lätt och muntert då, själfva den
ljusa sommarnatten, som ingen helt vande sig vid, hur ofta den kom igen,
tycktes lofva underverk.
Han hade genast satt fart i arbetet och kommit den trögaste att förstå,
att här var fråga om något stort och uppseendeväckande. I mansåldrar
förut hade man stirrat på den stora sandåsen, som stängde vägen för alla
framsteg, man hade räknat och pröfvat krafterna utan tro på, att det
skulle leda till något. Det var för stora mått på det, man hade att
öfvervinna, och människor voro små och fattiga. Hur man än ansträngde
sig, skulle nog allt förbli som det var och från eviga tider bestämts
att vara.
Äfven hans plan, fyndig och djärf, som den föreföll, hade man antagit
under öfverrumplingen af hans talförhet, och vintern hade nästan bragt
den i glömska. Nu fick man se, att det var annat än ord.
Som Vild-Hussen genast sagt, människoarmar förmådde icke mycket, om de
icke läto hufvudet sitta öfverst, flit hjälpte föga utan lycka och
dristighet. Midt på åsens högsta topp öppnade han liksom på trots
anläggningen. Han gräfde en djup brunn där, ingen förstod rätt hvad det
skulle gagna till. Men undan gick det, själf stod han på bottnen och
sjöng de uppsluppnaste visor, medan han kastade sanden öfver axeln till
mannen ofvanför. Ju längre ned man kom, dess fortare rasade väggarna --
det var som att gräfva sin egen graf -- men Vild-Hussen sjöng muntrare
och arbetade flinkare ju värre det tedde sig. Dessemellan var han långt
därifrån uppe i skogen, timrade bockar och holkade ur rännor af de
tjockaste tallstammarna och fångade upp Boängsbäckens vatten i dem. När
brunnen var färdig och plankfodrad, ledde han dit flödet -- det var
meningen med det hela, och när den fyllts, öppnade han luckan mot
Lokängen som låg djupt nedanför. Vattnet bröt sig fram med stor fart,
öfversvämmade, larmade, skar sig en djup väg i sanden och slet undan det
gröna. Det var förargelse för Västeredsborna, som miste sitt hö, men
detta var till en del förutsedt, och kungl. maj:ts nådiga tillstånd var
inhämtadt för den saken, mot ersättning af hvad som gick till spillo.
Nu kunde hvar och en se, att Vild-Hussen icke pratat i vädret, hans
anseende steg i Ragunda och Stugun, och man började tro, att han nära på
kunde göra hvad han sagt. Desslikes steg hatet i Västerede och byarna
nedanför, och där blef hans rykte ännu större, efter fantasien lättast
påverkas af fruktan och bekymmer. Det var inte bara höet det gällde,
utan laxfisket. Ingen kunde veta, hur det skulle stå sig, om där blef
väg förbi fallet. Smulorna åt hvar voro ändå icke för många, och det
hade alltid varit en källa till förnöjsamhet, att uppe i sjön hade folk
ingen storfisk att skryta med. Därtill började kloka män upplifva den
gamla oron för att följderna af det som var å färde icke kunde beräknas.
Fallet stod väl där det stod, men sändes en del af vattnet på ny väg,
kunde det göra ofog nog, om man ej var varsam, och det misstänkte ingen
Huss för. Han skulle knappt gått säker, om han gett sig dit ned, men det
gjorde han aldrig. Han höll sig uppe på sin höjd och skrattade hvar gång
han sände ut en ny flod mot dem. När rännan var utgräfd, gjordes en ny
brunn, längre inåt, och därifrån fortgick det likadant. Allt lofvade en
snabb fullbordan.
Då började om nätterna alla slags olycksfall med vattenledningen. Bockar
rasade i kull, och när man såg efter, voro de genomsågade, rännor
försvunno och hittades långt därifrån med hugg och hål i, och snart
hittades de icke alls, eller bara svedda spillror efter dem. Ingen kunde
bevisa, hvem som gjort det, men alla visste det. Det var naturligtvis
Västeredsmännen, och främst utpekades en karl vid namn Sven Olsson. Svag
i hufvudet hade han alltid varit, och de långa vintrarna, då just
ingenting annat fanns att göra, hade han grubblat öfver hvad försynens
mening var med allting. Skulle man stiga upp, skulle man bli liggande?
Det ena som det andra var fullt af snaror. Människan gick i blindo, och
blott ett var visst; hon skulle vara ödmjuk och akta sig för att
förändra något, ty vid Nahons loge blef Ussa slagen af Guds vrede,
emedan hans hand rörde vid arken till att hålla den upprätt. Han kammade
icke ens sitt röda och lurfviga hår, hans tankar stodo stilla under det.
Nu hade han blifvit alldeles förryckt af detta nya påhitt, som man
talade så mycket om, ty man var icke van vid nya tankar i skogsmarken. I
hans dunkla hjärna blef det till hotande synd och ofärd, detta försök
att ingripa i den allsmäktiges rådslag och göra väg, där sådan icke
skulle vara. Han stod hela dagar och stirrade i fallet, som om
Forskarlen hade förgjort honom, och ruskade sitt hufvud och grät ymnigt.
Många andra tänkte ungefär som han.
Vild-Hussen grät icke öfver motgångarna, tvärtom gällde nu hans skämt
ständigt Sven Olssons röda lugg, och han dref på sitt folk ifrigare än
någonsin.
Han unnade sig ingen ro, om nätterna höll han vakt med bössa och
aflossade ibland ett skott för att sätta sig i respekt. Men hans lynne
fördystrades af trötthet och missmod, och han var inte längre så munter,
som han syntes. Arbetet gick för långsamt, den dyrbara tiden rann bort,
fortare än Gedungsens vatten. Alla slags klagomål och lagsökningar
hotade att skrämma hans parti, och man trodde icke så visst på planen.
Han började hata denna storfors, som rullade och brusade fram med
uråldrig vanas makt; äfven han brukade vallfärda till den från sin sida
och stod långa stunder och grubblade vid den. Den blef honom en
personlig fiende, dum och vild som den tokige mannen i Västerede,
öfvermäktig och hotfull med en vilja motsatt hans. Där var samladt allt
som han hade att öfvervinna, och det var vida starkare än han trott.
Sommaren och hösten, arbetstiden gick; han var långt från färdig, och
vårfloden skulle gå förbi honom, när den kom. Ett helt år var
bortkastadt. En natt, som han stod där, laddade han, drifven af ett
raseri, som han själf icke begrep, sin bössa med kula och sköt af den
midt i fallets högsta och hvitaste hvirfvel.
Som han gjort det, kände han sig frysa öfver ryggen och lyssnade genom
dånet efter ett skrik. Han hade visst icke förlorat den tro på mytiska
väsen, som barndomens skrocksagor inympat i honom, Forskarlen var en
verklighet för honom, ehuru han vant sig vid att låtsas, som om han icke
fanns, liksom mycket annat, som enfaldigt folk fäste sig vid till skada
för sin framgång i lifvet. Nu väntade han sig se honom, och alla slags
historier om naturmakterna döko upp i hans minne, deras dystra evighet
och gåtfulla väsen, deras hämndlystnad och vana att kräfva lif för
skymf. Men han såg ingenting, och hörde knappt ens skottet, som dränktes
i bruset. Hvirfveln stod lika hvit i månskenet med tidens bristande
bubblor, där var intet blod och intet sår. Han skrattade åt alltsammans
och mest åt sig själf och gick att sofva.
Sofva fick han nog af, ty den långa vintern kom, då han knappt kunde
göra något annat. Att sitta i den låga bondstugan och se mor laga mat
med alla andra stirrande omkring sig, var det lif? Söndagen ärter med
rofvor i, veckan gröt, det var tidräkningen. Bordsbönerna så långa, att
läckerheterna kallnade. Det var det värdt! Att byta tankar med folket
tjänade ingenting till, ty de hade inga att ge i stället; affären blef
klen. Berättade man något för dem, visste man icke, om de begrepo ett
ord. De sutto där nöjda och undergifna -- var det människor eller
träbeläten? Vintern rufvade deras hufvud som en höna på boägg, ingenting
kom det fram. Tänkte någon, blef det till sjuka, till grubbel,
misstankar som rotade sig allt djupare, afund eller girighet, men mest
fruktan och bäfvan för domen och evigheten, som just icke kunde bli
värre än den redan var. Men de flesta tänkte icke alls, de sofvo.
Uthussysslorna togo så ringa tid, det var bara litet vedhuggning och
jakt -- ripfångst med snaror -- kölden ströp allt lif. Vild-Hussen blef
förändrad. Han hade aldrig haft stor respekt för sina medmänniskor, men
tagit dem som de voro, funnit det trefligt ibland dem och skämtat i
godmodigt förakt som en stor hundvalp bland små. Nu frös godmodet till i
besvikenheten och otåligheten, föraktet blef kvar, och det hade inte
långt till hat. Allting var ju fientligt, mörkret kväfde ljuset, snön
kröp slickande upp mot stugfönstrets matta värme och ville mura en graf
af drifvor, kölden bet i stockarna som hårda tänder, vinden stack med
nålar. Såg man ut, låg jorden svartblå och hvit under tung himmel och
tärde sig själf i tomt grubbel, björnen sof i idet och drömde om blod.
Hans planer blefvo allt dristigare och ifrigare i den tunga
sysslolösheten, han ville kufva allt, rå om allt, ha hög ockerränta på
sitt slumrande kapital. Han skakade af sig missmodet och gaf sig ut
bland människorna, bullrande, skrattande och mångordig som förr, men han
hade inte längre roligt själf, och liksom en girigbuk förlorar sinnet
för hvad som kan fås för penningarna och hamnar i förryckt kärlek till
själfva det sterila medlet, blef mer och mer den hårda makten hufvudsak
för honom. Ingenting fick göras i denna lilla värld utan honom, allt
skulle länkas så, att det låge färdigt för honom i framtiden, allt
skulle förutses. Han sådde ut misstro och tillförsikt, fiendskap och
vänskap, han knöt samman intressen och förväntningar vid sitt företag,
tände åtrå efter det nya och leda vid det som var. Han höll fram
utsikten till en sänkning af sjön som följd af det förändrade älfloppet;
då gällde det att vara med och dela bitarna af den vunna marken. Det
måste sättas upp i skrift och vara färdigt så att ingen fick något, som
kunde hållas utanför. Han forskade i de obestämda rättigheterna till
skogen, han sådde frön till blifvande tvister, och framför allt vande
han alla vid att i honom se den som ensam öfverskådade det hela.
Många ville ingenting ha att göra med allt detta, de höllo fast vid sitt
invanda och åto hellre sitt bröd utan sofvel än de riskerade att komma
en annans rätt för när. I dem såg han sina värsta fiender, och
förbannade deras dumma förnöjsamhet med all den fäderneärfda enkelhet
den rotade i.
Sommaren kom med nytt mod, nya svårigheter och ny seger; till hösten låg
det ändtligen färdigt. Vintern följde, likadan som den förra och värre
genom upprepningen, men nu skulle det dock bli slut, bara vårfloden hann
dit.
Men den kom aldrig, älfven krympte ihop och blef obetydligare än i
mannaminne, ingenting kunde göras. Sanden i hans ränna rasade ned i
torkan, det var som att börja på nytt igen. Försiktiga män ville nu, att
han skulle använda tiden till att bygga dammar. Det kunde visa sig
nödvändigt, sade de, ty man måste veta, hur långt man gick. Det insåg
han bättre än de, men mindre än någonsin ingick det i hans planer. Nej,
hvad väsen och oreda än blef följden däraf, nu ville han slå ett riktigt
slag och visa hvem som rådde till sist. Allting hade varit honom emot,
och nu hatade han icke blott folket utan hela nejden och den ljusa sjön,
där man förde sitt obekymrade sommarlif, som om allt varit i sin
ordning. Beträffande byarna därnere, kunde hans fiender gärna få känna
på skräck och se hvem de trotsat; det skulle lära dem respekt för
framtiden. Alltså vände han bort varningarna med skämt och gräfde sin
ränna bara djupare.
Den tredje vintern rågade måttet. Nu hade han gärna sett hela nejden öde
och offrat alla sina utsikter för den tillfredsställelsen. Men efter han
intet förmådde i denna riktning, och äfven insåg hur barnsligt och dumt
det skulle varit, klamrade han sig fastare vid sitt hopp och sina
planer. Hans munterhet blef vildare, men icke mindre förslagen, han for
rundt bygderna i brännvinsfester och gjorde fattigdomen fattigare och
behofvet otåligare; där steg ett rödt ljus upp genom skorstenarna och
skar i mörkret som norrskenets flammor.
När nu våren kom och lofvade så godt, steg glädjen honom som ett rus åt
hufvudet. Han kunde icke sitta stilla, han for ikring öfver allt, som om
han måst vaka öfver sitt, att ingen tog bort det. Det roade honom att gå
högt uppe på höjderna och se ned öfver landskapet, där det glimmade och
lyste som idel silfver i sol och smält snö, med bergen blåa bakom och i
sjön en blå strimma efter älfvattnets lopp, som hvar dag blef bredare.
Det låg alldeles som nyskapadt där, muntert, så att det tog andan af en,
och ungt, som om aldrig en vinter gått fram öfver det. Det var hans,
lika visst som om det rymts i hans breda flata hand. Det stod icke emot
längre. Om man kunde säga så om ett dödt ting, så nästan log det emot
honom.
Alltsedan han sett Magnil i prästens kök den kvällen, kom hon
oupphörligt för honom vid denna syn, utan att han brydde sig om att
undra hvarför. Kanske var det för att han också blef ung med allt det
unga, och glömde den tid som gått, kanske bara emedan hon varit så
trotsig, och det kunde roa honom att nu på lek bryta sådant efter allt
allvaret. Han började få lust att äga henne också. Tyvärr var han öfver
den ålder, då man för en ringa insats vann det man ville ha. Då fick han
väl ta henne till hustru, han kunde ju börja på att tänka på sådant nu.
Hon var fattig -- bah, han skulle ju bli rik. Förresten kom han ihåg,
att hon ägde en hemmanslott, tämligen kringskuren af Gud vet hur pass
lagliga åtgärder. Den kunde för honom bli just det fotsteg han behöfde
för att gripa in och omkring sig i trakten. Hon hade blifvit mycket
vacker, lång och grann -- hård och stolt i ögonen, men det betydde
ingenting. Rask som han var i beslut, tvekade han icke alls att nu fatta
ett nytt. Hon skulle också bli hans.
Det var icke mycket att göra åt saken ännu, men hvar gång han mötte
henne, skämtade han med henne. Hon gaf korta svar eller inga alls, men
det betydde föga. Det var flickors sätt att leka en smula själfständiga,
medan det ännu var tid. Tyckte hon inte om honom, var det värst för
henne; alltid gaf man med ifver bort en beroende varelse, när det kom
därhän.


V.

Olof-Gabriel Unæus var son till en präst, som från sin födelseort,
Nordmaling, genom diverse gynnsamma omständigheter råkat förflyttas till
och ta fäste i själfva hufvudstaden, ja vissa lyckliga predikosöndagar
själfva hofvets soliga luftkrets. Där utvecklade han, alldeles som om
han varit född till det, ur puppan de finaste svarta vingar -- hans
prästkappa var af siden, och honung låg jämt på hans tunga -- och lätt,
fast allvarligt, sväfvade han som en sammetsfjäril bland de blommor
hvilka, om de också sett sin bästa tid, dock icke på långt när vissnat.
Ingen kunde som han vara sträng i principen och mild i tillämpningen,
ingen blåste vältalighetens såpbubblor så fulländadt runda och skimrande
och med så mycket luft i som han. Själfva dopets vatten fick, stänkt
från hans vårdade händer, en obeskriflig soupçon af parfym, och andens
dufva på hans skuldra kuttrade idel kärlek och vemod som i Arkadiens
lunder. Visst kunde det hända honom som andra, att publiken halfsof
under hans tal, helst efter särskildt ansträngande fest- och dansdagar,
om det var mycket varmt, men inga störande drömmar smögo sig in i
medvetandet, endast ett mjukt vaggande. Och när man i själfva slutet
ryckte till och med vidöppna blickar mötte hans, fanns däri icke ett
spår af kunskap om hvad som passerat, utan blott en god mans lugna
samvete och styrkande serenitet. Följden var, att han också fick det så
godt, som han förtjänade, och hade han ägt det ringaste sinne för
politik, kunde han ha blifvit biskop, ja ärkebiskop. Men för
riksdagsintriger och komedispel hade han ingen håg, hans musa var
idyllens. När bubblan brast för pistolskottet i operahuset, drog han sig
undan till ett behagligt och bekvämt prästadöme på landet med många
herrgårdskarosser, hvita lamm i gröngräset, smultron och grädde och
ofördärfvade bönder, som i hvar bordsbön antogos prisa öfverheten och
världens gång, med sparris för de stora och förnöjsamhet för de små.
Slätkammade med vatten hvar söndag, gladde de hans öga, som älskade se
lycka, och hans tid var lugn och blid, och själfva hans pudel liknade
förvillande ett välfödt och kortbent får. Hans enda bekymmer var sonen.
Olof-Gabriel var en vacker gosse, dunig och rosig som en persika och med
klara, litet runda ögon, som ifrigt brunno mot allt som var nytt och
godt. Som han hade ett vekt sinne, gjorde det honom ondt att ingen
respekt kunna ha för faderns sätt att lefva och taga lifvet, hvilket han
fann kallt och konstladt. Han sade »hjärta», medan man förut sagt
»bildning», »Gud», där man talat om förnuft, och »känsla», där man tegat
still men ofta känt. I den ålder då man har svårt att i umgänge med
människor finna rätta tonen, och tillskrifver detta brist på röst och
öra hos de andra, och då all stil förefaller linjerad och död, flydde
han till »människan», sådan han kände henne i sitt inre, och hon utan
tvifvel borde vara, och till naturen, som han stiliserade på nytt, utan
att veta hvar han tog mönstret. Den var mycket huld och så fylld af
känslor, att den formligen smalt hvar kväll, i synnerhet, om det var
aftonrodnad, men så kry ändå, att den om morgonen -- och mycket
tidigare, än en ung dyrkare orkade gå upp -- stod färdig igen, som om
ingenting passerat. Pilarna gräto sig till en bastant vidd om lifvet,
björkens bark stod hvit, för att två sälla själar skulle finna och
gemensamt konturrita det hjärta som klappade innanför, blommorna
blickade oskuldsfullt, liljor nästan allihop, och fåglarna, hvars arter
han icke skilde på, sjöngo om kärlek, men ingen så vackert som dufvan,
som bara suckade. Lycka, det var egentligen, hvad allt rörde sig om,
eller också intressant och känslofull olycka som smakade ännu bättre.
Han hade redan flera gånger älskat hopplöst, liksom träden sträcka sig
mot aftonskyn, med lika litet allvarliga ansträngningar, som deras, att
öfvervinna afståndet. Han hade brunnit som vattnet, med mera låga än
glöd, och resignerat som klippan i stel och romantisk ensamhet. Han hade
fört dagbok öfver det hela och gladt sig åt att finna spegelbilden där
ännu vackrare och mer melankolisk än verkligheten, alldeles som insjöns
afteckning af stränderna.
Men hvarje människa har mer än en sida, och den tid, han lefver i,
likaså. Olof-Gabriels var revolutionens, och sammanslingrad med
egoistisk känslofullhet gick genom världen en vacker och manlig tro på
människors godhet och frihetens välsignelser. Lyckokrafvet blef till ett
rop på rättvisa, och de blickar som vändes friska och fuktiga från
drömmen, sågo därför icke mindre klart hvad som brast i verkligheten.
Han var för ung att ha nåtts af desillusionen vid de första blodiga
öfverraskningarna, och hans hänförelse hade icke hunnit mattas i klok
försiktighet.
Hans far, den gamle hofmannen, tog honom ej helt på allvar och fann
svalget dem emellan betydligt smalare än sonen. Honom föreföll det mest
vara frågan om ett annat mod på klädedräkten, men han ansåg det nya
hälsofarligt nog, och var tillräckligt erfaren för att inse, att långt
fler bli martyrer för nya moder än för nya öfvertygelser. När det gick
så långt som till skandaler i tal och skrift i Uppsala, blef han rädd,
att detta skulle stänga den unge mannens karriär, ifall intrycket fick
verka. Han måste låta honom försvinna för en tid, och då det varit att
gå ur askan i elden att sända honom till utlandet, erinrade han sig, att
han någonstans i ett hörn af Jämtland ägde en troligen hedersman till
svåger, och sände honom dit i all hemlighet som en flykting.
Olof-Gabriel antog denna pröfning med förtjusning. Den långa slädfärden
i pälsar och enformighet styrkte honom i känslan, att han var en martyr,
och att lifvets lycka för honom var slut, gaf honom förträfflig aptit,
när kosten icke var för usel, och under alla förhållanden en ännu bättre
sömn. Han kom fram, förvånad, att det kunde finnas så mycket barrskog
och snö, och att människor lefde midt däri, men fann godt behag i de
senare, som voro naturens ofördärfvade barn utan allt kryperi. Han
beslöt sig för att stanna där, så länge ett omildt öde ännu förunnade
olja åt hans lampa. I farbrodern upptäckte han en mild man, som läste
Posttidningarna en månad försenade, men icke mindre oförtrutet blossade
tobaksrök till ekot af kanonerna i söder och grundade öfver, hur allt
skulle sluta. Fastern var en beskäftig fru, ständigt skinande ren som af
såpa med håret stramt och hufvudet litet trångt, lika vältillfreds i sin
rustika enkelhet, som hennes bror, stadsråttan, i sin ost. Kusinerna