Döda fallet: En berättelse - 1

PER HALLSTRÖM
DÖDA FALLET


DÖDA FALLET

EN BERÄTTELSE
AF
PER HALLSTRÖM
ILLUSTRERAD AF NILS KREUGER
STOCKHOLM.
Albert Bonniers förlag.
STOCKHOLM.
Alb. Bonniers boktryckeri 1902.


I.

Klockan i hörnet slog tolf slag, medan lodet hasade tungt mot fodralet,
och kedjan gaf ett rostigt gnäll i verket. Genom något fel i det senare
kommo ljuden med olika fart, först ramlande muntert nog på hvarann, men
så med tveksamma uppehåll, som om de hade svårt att skiljas från det
ljufva nuet och bringa in en oviss framtid.
För oss, som lyssna till klangen i fantasien, har den en egen ton. Där
är ett haf af tystnad emellan, och ringarna breda sig i det stilla så
ostörda af all annan rörelse, som om det varit något särskildt
märkvärdigt med de sekunder, hvari tiden just då drog sitt rastlösa
andedrag.
För de närvarande hade de ingenting sällsamt alls, utan voro blott en
flyende del af våren i nådens år 1793, en vår, sent kommen och fort
förrunnen som alla andra. Tänkte man någonting alls vid det störande
bullret, så var det förvåning, att en klocka gick i ett dylikt näste,
och ett trotsigt medvetande, att om det var för att mana gäster på
dörren, så var syftet åtminstone för den natten och det sällskapet
förfeladt.
Sällskapet var icke af bästa sort, stället icke heller. Men efter det
sista slaget just förklingar, vilja vi hänga oss fast därvid, innan det
är för sent, och dyka in i det längst förflutna och se oss omkring och
göra oss hemmastadda där. Ty människor äro dock alltid människor, och
behöfva just icke ömsesidig högaktning som förutsättning för ömsesidigt
intresse, helst på så långt afstånd i tid.
Rummet var lågt med nedsotadt tak och bjälkar som hängde svankryggigt.
Grofva och bruna bord och bänkar, det var hela möbleringen, jämte ett
par bruna skåp med utsuddade rosor på och den redan nämnda klockan, en
gång prydd på samma sätt. På väggen bredvid hängde en gammal luta, hvars
pärlemorornament ensamt glimmade i allt det färglösa, som några
fiskfjäll i ett nät. För fönstren sutto tillskrufvade luckor, och genom
de runda hålen tittade idel svart tomhet.
Det gjorde också detsamma, ty därinne behöfde man för sin trefnad
ingenting af yttervärlden och ingenting för ögat. Man redde sig ändå.
På midtelbordet bland flaskor och krus, glas och tenntallrikar, rykte
fyra talgljus, som tycktes ha böjt både lågan och veken för draget af
våldsamma skrattsalfvor och dröpo och dräglade sitt dropp till skäggiga
och förkomna fysionomier, af någon likhet med de orakade, talgiga och
rödögda ansiktena omkring dem. I en krets bakom strök, i en behaglig
kontrast mot glädjen, den bekymrade och sömniga krögarmor och suckade
och tänkte på sin säng och gned händernas yttersidor i förlägenhet och
vaktade på order. Men bakom henne fyllde skuggorna i den tobakstäta
luften rummets öfriga rymd och smälte på väggarna tillsammans med
fläckar af nötning och smuts, så att det var, som om där funnits en
ansenlig hop af dimlika väsen, ehuru den blott i första ringen tog helt
kroppslig form.
Där var det inte fler än sju.
Johan Labbart, afskedad lektor i Hernösand, numera privatman -- och
helst så privat som möjligt -- i den obskyra staden Sundsvall, var den
till ålder och ställning mest framskjutne. Det förra visade sig i den
hårpiska han bar, grå utan puder, öfvergående till grönska af fett och
vanvårdnad liksom hans bruna rock, det senare i sättet hvarpå han bar
den, som en motvikt mot den muntra och öfverlägsna uppnäsan, rätt ut som
pipen på en tekanna. Han lifnärde sig på skulder och där dessa, utan
hans eget åtgörande, sveko, på lektioner med köpmanssöner, dem han
undervisade i främmande språk och genom sitt afskräckande exempel i
försiktig och laglydig lefnadskonst.
Herman Feltstjerna, en fänrik som aldrig sett krig och en äkta man som
aldrig sett fred, tillräknade sig själf platsen närmast efter honom, men
lämnades af andra just ingen plats alls. Hans röst lät som kastad
tillbaka ur en sprucken kruka, och hans vänner påstodo, att den gjorde
så med förnuftigt skäl, och att det var det enda förnuftiga med honom.
Fiender hade han inga -- det var hans öde -- men hans klandrare, hvilka
voro alla de som användt honom i hans verkliga lifskall, landtmäteri,
vidhöllo, att den räta linjen för honom var ett i alla afseenden
ofattbart begrepp.
Hagdin och Willing, tvenne handelsbokhållare, bildade den egentliga
medelklassen i sällskapet. Där var också öfver dem något uttryckslöst,
som om de bakats -- af samma deg -- och vid jäsningen förlorat sin
fysionomi. Det var folk som tänkte på order och läto bli på eget bevåg,
spisade sina ärter och drömde om fläsk till dem. Roligt hade de icke
haft, men aldrig reflekterat öfver orsaken. Som det var lika litet ondt
som något annat i dem, passade de att fullständiga hvilket sällskap som
helst och ansågos väsentligt bidraga till nöjet.
Lutad emot dem, som om han uppmärksamt lyssnade på dem, satt Niklas
Lanthén. Det var emellertid bara en synvilla, som icke ens länge kunde
smickra föremålen själfva, ty de visste så godt som andra, att han
alltid satt och måste sitta så, böjd åt vänster. På högra sidan af
halsen hade han nämligen ett så kalladt flenhus, jättestort och täckt af
svart taft. Det var det mesta han egentligen bragt det till i lifvet,
trots god vilja att komma sig fram, god flit som kopparslagaremästare
och inga skrupler. Man tillskref detta hans yrkesmässiga lomhördhet och
hans otur, som gjorde att han alltid instämde på orätt ställe och var
ett offer för slumpen. Till och med hans sömn stördes af kroppslytet, ty
det föreföll honom, att han i bädden låg bredvid sitt förfelade jag, och
hans dröm tog formen af afundsjuka fantasier öfver hur mycket andra
hade.
Nedanför dem alla satt en man af obestämd ålder, vid namn Jonas Pihl.
Namnet var det enda säkra med honom, ty annars var där idel gåtor. Han
tycktes icke veta dem själf, och som han icke var från trakten, hade han
heller ingen att fråga. Att han en gång ägt något, ansågs sannolikt på
grund af hans vana att dra fickan ut och in och stirra på dess tomhet,
men hvad han ägt, om det varit en gård, en häst eller en tobakspipa, det
var alldeles ovisst. Att han gjort något galet på ett eller annat sätt,
det kunde hvem som helst se. Han hade ett kainsmärke intryckt, icke i
pannan, där det knappt skulle ha funnits plats för det, men någonstans
på ryggen, och dess befintlighet yppade sig i alla hans rörelser, hvilka
för resten icke voro många. Han hade dykt upp i staden under krigsåren,
satt sig på en varupacke vid hamnen och blifvit kvar. Det var nu hans
yrke att sitta och vakta, gå ärenden, skrifva på diktamen en förträfflig
stil -- läsa tycktes han däremot ha glömt -- samt sofva i kyrkan. Det
sista gaf honom anseende af att vara en man, mot hvilken det förbrutits
mer än han själf orsakat, och så kunde han uppehålla lifvet och klä sig
tämligen anständigt i aflagda kläder. Som han regelmässigt söp sig
dödfull vid tillfälle, hade man sympati för honom som en trots allt
dunkel ärlig karl och bjöd honom gärna, ehuru icke i familj.
Det var sällskapet; alla mer och mindre skeppsbrutna, frestade de sin
tillvaro på de magra smulorna från öfverflödets bord i den lilla
kuststaden, som i sin ordning lefde ett allt annat än sorgfritt lif på
landet bakom, täta skogar med föga folk, karga förhållanden och lång
sömn i vinteridet. För tillfället skulle de dock icke ha bytt ut sin
plats mot någon annan, ty om taket var lågt, så var glädjen bara desto
närmare, och bordet med våtvaror, skorpor och kringlor, tobakskarduser
och snusstrutar skulle godt ha räckt till för dubbelt så många.
Den de hade att tacka för allt detta, värden för kvällen, kungen för
nuet och en obestämd tid framåt, skilde sig från sina gäster icke så
mycket till det yttre, som med höga stöflar, grof rock och grofva lemmar
var rustikt nog, men desto mer till hållning och uttryck. Han ensam bar
i sitt väsen något obeskrifligt som angaf, att han var en karl med
resurser, om icke i fickan, så i bröstet och hufvudet, hvilket är
bättre. Han njöt som de andra af stundens sorglöshet, men för honom var
den icke en lotterivinst, utan räntan på ett säkert kapital. Han var den
ende i sällskapet som var nyrakad och slät -- af respekt mot sig själf
-- och hans breda haka och skarpt tecknade munparti lyste nu i medveten
värdighet i kapp med hans kvicka och förslagna ögon. Ansiktet, med stora
och kraftiga drag, var en begåfvad bondes, men hans later och rörelser
tydde på en man som sett sig om i världen. Hade det icke alltid varit
från den bästa sidan, så var felet hvarken hans eller världens, utan af
tillfällig art, och hade han fallit sju resor, som nog var möjligt, så
hade det varit på fötterna liksom katten. Han hette Magnus Huss och var
född i Boda by uppåt älfven, i små förhållanden, dem han tidigt försökt
göra ansenligare. Så tillvida hade han också lyckats, att han ständigt
skapat allt större hvirflar omkring sig; det hade varit hans lifselement
som en simmande själhunds. Ur den sista hade han just dykt upp, ännu
våt, glansig och munter af badet.
Det var ett handelsfallissement, förbundet med vådeld, men för öfrigt
just inga poster på kreditsidan. Sina ovänners förhoppningar hade han
dock kommit på skam och redt ifrån sig ansvar och borgenärer med en född
segrares muntra behag. Vid nära fyrtio år stod han nu lika fattig, som
han inträdt i det merkantila lifvet, hvilket var mycket, men lika rik
också, hvilket var vida mer. Världen låg honom nu lika öppen att gå
tillbaka in i som nyss för att gå ut, och hade han hittills intet annat
vunnit än namnet »Vild-Hussen», så var heller ingenting förloradt.
Benämningen tydde icke på några hans lynnes oarter, utan blott häpnaden,
som hans syn på tillvaron och dess möjligheter väckt hos sinnen, hvilka
fattade den förra som ett ärfdt klädesplagg, och de senare som utsikt
att runda ut det med långsamt förvärfvad, men solid fetma.
Vild-Hussen stod upp med ett glas i hand och hällde rödt vin i glaset.
Medan han med en åtbörd bjöd tystnad, bet han af och förtärde en half
kringla, och själfva krögarmor, som nu hoppades, att man skulle ha vett
att ge sig af, imponerades af hans hållning och samlade sig till
högtidlig uppmärksamhet liksom i kyrkan. Bakifrån kunde man icke se den
uppsluppenhet som lekte i hans ögonvrår och mungipor.
»Mina herrar,» började han värdigt, »hjärtans vänner, det gör mig ondt
om er. Roligt har ni haft, men inte har jag talt om hvarför, och inte
ens hvad det är vi dricka. Fyll i glasen, lyft dem till ögat, och säg
mig hvad ni ser!»
De gjorde så och stirrade på de mörka kuporna med ett plötsligt vemod,
som om de först nu fattat allt godts förgänglighet, men också med en
orolig känsla i svalget, ty man kunde vara beredd på hvad puts som
helst.
Spegelbilderna återgåfvo blott deras ansikten med breda munnar och
förskönade drag -- de hade ingenting att svara.
Vild-Hussen lugnade genast deras närmaste farhågor.
»Vin är det nog, men ser ingen något mera? Herr lektor, en prästkappa,
som aldrig kunde ha kommit på värdigare skuldror, har kära bror för
länge sen supit upp, men nu är det min blommiga nattrock. Rak i ryggen,
Feltstjerna, för där sitter nu en eldgaffel med diverse annat, som
borgenärerna föraktat! Hagdin och Willing ha snusat upp min rödrandiga
katt utan att nysa, och Lanthén håller på att svälja ett brunt klädskåp
som ansågs väggfast och på slutet var tomt. Jonas Pihl bolmar och
drömmer, men inte om att en blifvande rådmansstol gått upp i rök. Det
gör också detsamma. Skål, hjärtans vänner!»
Med undantag af Labbart förstod ingen riktigt, men de lydde honom ändå.
Lektorn, som älskade att höja stämningen med personliga skämt, fann det
vara tid att skingra grubblet med ett par sådana.
»Skönt för fänriken att slippa eldgaffeln mot hufvudet,» inföll han.
»Bror misstar sig om skåpet, det är redan på väg ner, det syns på
halsen.» Och han kunde icke neka sig att sjunga första strofen af en
smädevisa mot kopparslagaren, hvars lifssträfvan han ägnade ett upplyst
och godmodigt förakt:
»Lanthén, Lanthén,
han skrapa' med de tunna ben,
han böjde djupt på nacken
för gård och grund och stenhus,
men hur han kröp och lockade,
och log och ljög och bockade,
blef tacken
ett flenhus.»
»Bror gör annorlunda, bror ger tusan i stenhuset. Det är rätt, allt på
bordet, table rase! Men tänker du på att lämna oss? Det ser så ut.»
Och inför förvåningen vid denna nya tanke aktade ingen på de båda
kränktas förtrytelse, hvarken Feltstjernas bredaxlade manlighet eller
den andres kopparröda ansikte, som bredvid komplementet liknade en sol,
hotad af totalförmörkelse. De glömde den också strax själfva, ty
Vild-Hussen svarade, som om det gällt den enklaste sak:
»Så är det. Som bror ser, allt hvad jag äger är på detta bord, men om
herrarna i sinom tid ramla under det, så är det där det ligger. Stor
sak! Direkt härifrån far jag min väg, jag skuddar Sundsvalls stoft af
fötterna på samma gång jag sköljer dess damm ur halsen.»
Detta lät ju lustigt nog, men som skämt var det för dristigt, som allvar
för svindlande. Alla visste hvad det betydde att öfverge sitt hörn, där
man var känd om också icke högaktad, där själfva den hund som skällde på
en var bekant och inte bet, om man bara stod stilla. Där man var
skrifven i kyrkboken och dymedels hade fått ett slags rättighet att vara
till. Ge sig ut, där platserna voro upptagna, öfvertyga folk, att de
skulle maka åt sig, hvem gjorde sådant onödd, och hvem lyckades? Jonas
Pihl letade i sitt grumliga hufvud efter något dylikt minne, men utan
visshet om hur det hade gått och med farhågor för det värsta.
»Bror skämtar,» sade de, »bror fördärfvar nöjet. Tala allvar!»
»Mycket gärna, om det skall göra det muntrare. Här är för smått för mig,
jag tröttar ut ögon och fingernypor. Man knåpar och kretar på några
stockar och bygger en båt och bränner tjära och rullar tunnorna i båten
och litet plank ofvanpå och sist sig själf. Det blir en daler då och då,
och så en silfversked, och den hänger man i skåpet och låser det. Man
kommer ingen vart. Och så ligger hela landet tjockt af skog bakom, och
älfvarna gå nästan tomma. Kom det fart i det där, och skogen fick resa,
kunde man lägga en blank silfverslant på hvar stubbe, och alla skulle
rulla hit ned. Skulle ni inte då ha lust att slå trissa, hva? Pass på
bara om en tid! Jag ger mig dit upp och sätter i gång.»
»Hur sa bror? Uppåt landet! Nu skämtar du igen, Vild-Hussen.» Och
förtjusta att få komma ifrån tråkiga och besvärliga tankar, efter man nu
var tillkallad för att ha roligt, lutade de sig tillsammans i larm och
skratt. Krögarmor, som insåg det hopplösa i sin väntan, fattade sitt
beslut, smög in i rummet bredvid och gick till sängs, öfverlämnande åt
försynen att rädda huset från eld och brand.
Men Vild-Hussen fortfor att tala, likt en man som lägger fram sin
älsklingsidé och vet hvad den är värd. Hans ögon lyste, och hans tonfall
förstorade hvart ord, som om han berättat en saga.
»Uppför Indalen, ett par mil från min hemtrakt, ligger ett kuriöst
ställe, som heter Gedungsen. Det är som en låst dörr, och den som inte
har nyckel kommer inte in. Nedanför ända till hafvet är bra nog bygd, en
gård här och en lada där och skog förstås öfverallt. Men där är
ingenting att göra i stort, andra har redan bitit sig fast och sågar
litet och flottar litet, och där man sitter sitter man. Ofvanför
Gedungsen, där är ett land! Stora skogar, som ingen har rört,
timmerträd, som inte famnas af två karlar, berg och sjöar och forsar,
milar mellan skorstensrökarna och milar igen, så långt en sate kan
vandra med sex par näfverskor. Allt är låst af den dörren, och hör den
till, som kan slå upp den på vid gafvel. För Gedungsen, ser ni, är en
fors, men inte en vanlig fors. Laxen går inte uppför, om han så arbetar
sig smal som en knif, han får inte hufvudet igenom. Nedför kommer
ingenting, ja, fort nog kommer det i väg, men aldrig fram. Den gröfsta
stock bryts sönder som vass i vårisen, späntas till stickor eller
svarfvas till gryn. Bönderna ha funderat öfver detta i många herrans år.
Kunde vi få litet förbi, ha de tänkt, så kunde det bli pengar af, kunde
vi bara göra en ränna bredvid . . . Men intill forsen är berg och
bredvid en hög sandrem med skog på. De hämtade dit en klok man, magister
Stenius, och han mätte och räknade ut, hur mycket dagsverken det skulle
ta att göra den där lilla rännan genom remmen. Så gräfde de och så
hvilade de sig, och allt som de gräfde, rasade det efter dem. Så läto de
bli. Det där fick jag höra om och for dit i höstas. Jag såg genast hur
det hängde ihop. Ge mig hundra riksdaler, så trollar jag åt er, sa jag.
Hur skulle det gå till? Det är min hemlighet. Den som arbetar bara med
armarna och inte med hufvudet, kommer inte långt. Ser ni, jag tänker
låta vattnet själft göra rännan, men det behöll jag för mig så länge.
Spottpriset lockade, hundra riksdaler kunde man ju våga, alltså prutade
man på summan. Då var jag bestämd. Det ingaf förtroende, och så slog man
till om försöket. Var priset löjligt lågt, så tänker jag ta ut resten
efteråt på ett eller annat sätt. Den som har nyckeln till ett rum, han
lär väl vara den som styr och ställer i det. Förstår ni nu, hvad jag
skall göra i skogarna?»
De förstodo det någotsånär, men tanken på att man kunde söka något hos
bönderna föreföll dem obeskrifligt lustig.
»Bönder är ett satpack,» sade Labbart och blef dyster mot minnet af
gamla oförrätter. »Jag varnar dig, det är ingen trohet i dem. När man
spann sina intriger mot mig, svarade jag, att det var predikantens
ensak, om han stod full på predikstolen, efter det icke alls hindrade
honom att vinna bondsjälar för Gud. Hade jag inte rätt? Då reste de
borst mot mig, de djuren. Och klockaren, också en bonde, klagade öfver,
att han kom underst i trappan ibland. Var det inte hans plats, anvisad
af naturen själf, skulle jag inte ha stött mig värre annars? Men jag
fick gå ifrån prebendet och alltihop. Nå, sedan har jag då bara umgåtts
med folk och är åtminstone nöjd åt det.»
»Naturligtvis hade bror rätt. Nu skall jag ta revansch för bror. Tror ni
den som kommer till rätta med Gedungsfallet, blir ängslig för några
bönder? Var lugna för mig! I en liten båt far jag härifrån, så att ingen
af borgenärerna vet af det, i fyrspänd vagn vänder jag om en gång rätt
snart. Då skall jag säga ett par ord till mina ovänner, men vännerna
skall inte bli lottlösa. Lanthén skall få göra brännvinspannor, sådant
behöfs, Feltstjerna skall få mäta så snedt han vill, bara det sker till
min favör, alla skall få sitt. Skål för den dagen!»
Det var lätt att väcka hänförelse med sådana löften. Ett bräddadt glas
på köpet, och alla trodde så visst som han själf på framtiden, efter den
verkligen behöfde lifvas upp. Endast Jonas Pihl, som kanske redan fått
för mycket, satt dyster och grubblande, måhända öfver bönderna, men utan
att riktigt veta det själf. Labbart reste sig.
»Du är en stor man, Måns Huss,» sade han högtidligt. »När jag skådar
tillbaka öfver historien, finner jag bara en att sätta vid sidan af dig.
Det är Kristoffer Kolumbus. Från Palos hamn i Andalusien drog han ut med
tre karaveller och sökte en gammal värld och fann en ny. Du sätter dig i
en liten båt och söker, dristigare än han, en ny värld med detsamma.
Måtte det inte bli den gamla du finner! Sedan knackade han ett ägg med
lilländan i bordet, och det stod, till häpnad för alla som sågo det.
Kanske vore det säkrast för dig att börja med ägget.»
Vild-Hussen blef så pass ond, som hans godlynthet och segervisshet
tilläto det.
»Jag skall knacka bror med tjockändan i bordet,» svarade han, »jag skall
visa, att alla hufvud i denna stad är sköra som ägg och knappt har
bättre stoff i sig. Jag har inte talat om allt, men håll öronen öppna,
när vårfloden kommer om ett år, så kanske det hörs något ända hit.»
Han höll inne, som om han yppat för mycket af sina tankar, men efter en
blick rundt sällskapet och en vuxens leende mot sömniga barn, släppte
han sig lös, och hans ord klungo af allvar.
»Det kan behöfvas, att man blir väckt. Hvarför sitter ni här och festar
på en bankruttörs sista smulor, hvarför står jag som värd? Vi har varit
dumma, alla människor är dumma. Ingen gör klart för sig, hvad det
gäller. Man är sig själf närmast, det har man nog vetat, men man har
inte haft mod att vilja sig tillräckligt väl. Därför står man med hål på
armbågarna, fast man inga har knuffat undan, och bockar -- kära bror hit
och kära bror dit -- och skrapar sig baklänges ut i kölden. Nu är jag
trött på det, nu har jag lekt nog. Nu kommer det en tid, då man slår och
trampar sig fram. De som makten har, de har skrattat åt oss ända till
nu, men nu skrattar de inte. I Frankrike har man nackat en kung och
sett, hvad hans hufvud var värdt. De har sjunkit i pris öfver allt, men
de goda hufvuna har stigit. Nu kommer det en tid, då den kloke blir
klokare, och den dumme skall borsta hans skor. Alla frukter skakas af
träden, och den som inte får några med, har sig själf att skylla, ingen
vill heller höra på hans gnäll. Det där har fallit mig in, när jag stått
för rådsturätten och sett andra sitta. Nu tänker jag handla därefter,
jag vet hvad jag vill och börjar på att gissa mig till hvad jag kan.»
Hela sällskapet satt tyst och förstämdt. Skulle detta vara att ha
roligt? Visst hade de alltid känt med sig, att de icke voro precis af
prima klass, men så förkomna som nu, hade de aldrig föreställt sig vara.
Och Vild-Hussen växte i deras ögon i dankarnas sken och blef till något,
som de icke kunde fatta. Detta prat om den nya tiden -- underlig var den
äfven i de osammanhängande rykten som nådde dem, och oroligt nog såg det
ut nere i Europa. Men att det skulle vara detta! Visste Hussen mer än
andra, eller var han bara förryckt, som folk brukat tro?
Men Labbart, som fortfarande ägde ett klart hufvud och förr haft både
idéer och annat som ger människovärde, grubblade djupast. Han kom ihåg,
att också han brukat tala om nya tider, men i en helt annan ton och med
en massa vackert tillbehör, förnuft, rättvisa, broderskap -- fortfarande
med undantag för bönder och klockare -- och det tusenåriga riket. Sedan
hade han tappat bort det mesta i lättsinne och svir, men anno åttionio
brukade det ännu lysa fram för honom, när ruset blef sentimentalt. Nu
stirrade han mot de runda fönsterhålen och undrade, om det var månen som
tittade in i dem, och om han redan såg dubbelt. Hur därmed måtte
förhålla sig, något slags ljus var det i alla fall, natten var öfver,
festen var snart förbi, och han frös.
Vild-Hussen såg också ditåt och hade samma tankar.
»Muntra då upp er, god' vänner,» ropade han. »Det här är ju, som om jag
fore bort för alltid. Jag kommer ju igen till er, med mera i fickorna
och lika mycket i hjärtat. Då skall ni få se på! Jag står vid alla
löften, sådan har jag alltid varit. Finns det ingenting i buteljerna
längre, och hvar är den satans gumman? Sofver hon! Jag skall lära folk
att sofva!»
Och han sprang till dörren och ropade ut henne. Hon var i blotta linnet,
yrvaken och harmsen, gäspande som om hon haft åratals dvala att skaka
bort. Den synen satte fart i alla, hvart oangenämt minne var försvunnet,
och man hade det muntrare än någonsin förut.
Vild-Hussen gick till fönsterna och slängde upp luckorna. En kylig dager
föll in och en underlig stillhet från den sofvande staden.
»Det är tid för mig att bryta upp,» sade han. »Bara en skål ännu!»
Det kunde inte vara möjligt. »Hjärtebror, en liten stund ännu! Vi ha
haft så roligt. Det där kan inte vara solen, det är ju blåaktigt som om
natten ännu.»
Men han blåste ut ljusen, och då sågo de alla med vemod, att ett lugnt
och klart sken strömmade fram, och tiden rann förbi dem, och hvad den
tog med sig var oåterkalleligt och muntrare och vackrare än allt som
skulle komma. Krogrummet tog sig fult och armt ut med bara lutans
pärlemor glimmande på väggen, och krögarmors linne var grått och
otrefligt. Jonas Pihl gled från stolen ned i golfvet för att i drömmen
söka fortsättning på trefnaden och skydd från allt det andra. Men
Vild-Hussen stod trygg och leende och segerviss som hela tiden med
förslaget lysande ögon och bred mun. Man såg på honom, och allt nattens
prat tog lif igen i de omtöcknade hjärnorna.
Labbart sprang fram till fönstret med lyft glas, skugglik i det ännu
svaga morgonljuset. »En afskedsskål då,» ropade han, »och lycka på
färden. Du drar ut på ditt äfventyr, bror Huss, inte förstod jag riktigt
hvad du vill, men ett kan du ha rätt i. Här ser förbannadt ut. Det kan
vara bra nog ändå, man kan lefva och vara människa, helst i godt
sällskap, med god traktering. Du har gifvit båda delarna och skall ha
tack för en oförgätlig natt. Fångar du lyckan, så håll den fast, jag
säger bara det, men jag vet hvad jag talar om. Nu följa vi dig på vägen,
men det skall vara med musik. Starka hjärtan, bröder, allt är
förgängligt!»
Därmed tömde han glaset, tog lutan från väggen och började stämma de
strängar som funnos kvar på den, medan hurraropen ännu ljödo.
Vild-Hussen ruskade i Jonas Pihl för att säga farväl. Den druckne
blickade upp mot honom, dyster och ovillig att bli störd.
»Jag låg och tänkte,» sade han, »jag var inte här. Jag var hemma och
hade det godt. Du skulle låtit mig vara i fred.»
»Se så Jonas, jag reser. Farväl och på återseende!»
»Som du vill. På återseende då!» Och han sjönk tillbaka till sin dröm
och sina minnen, där han hade _sin_ lycka.
Men de andra stodo färdiga att följa på väg, raka, uppsträckta och
högtidliga, som om det gällt något slags festlig procession. Labbart
spelade på den gamla lutan en munter melodi, och tonerna sprungo fram
lika nya och lätta som när de första gången gåfvo uttryck åt sällskaplig
glädje och godt kamratskap i ett obekymradt lag. När han kom till
tröskeln, stämde han upp med sin hesa tenor, den strof han först fick
fatt på ur sitt rika förråd:
Si, natten är förliden,
en dallring genom rymden far!
Hvem vet hvad håfvor tiden
just nu i nypan för oss spar?
Sanden rinner.
Snart är timglashalfvan full.
Törsten brinner,
som girigbukens blick mot gull,
men svalkan oss hinner
med trenne skoflar mull.
Så bar det ut i den sofvande staden, och stegen trampade taktfast genom
stillheten.
Ingen tänkte på att det var en flyende man följde, ty nu besjälade hans
öfvermodiga visshet allesammans; man följde segraren som skulle göra
stora ting, och det var Vild-Hussens nya tid, man ringde in med de
sirliga och muntra ljuden af den gamlas musik. Förbi låga stugor gick
man och lutande plank, där rönnar stodo som parkträd innanför och
öppnade knopparna som små valna fingrar i kylan. Öfver trånga och
gropiga gator drog man fram i gryningsljus, som blef allt gråare och
nyktrare af tätnande moln. Det tänkte man icke på, man bar på
äfventyrarens lycka, och man bar den högt öfver allt det vana och
tarfliga omkring sig.
Man nådde båten och ruskade lif i roddarna, som somnat och frusit, och
så tog man farväl af sin käre broder och gynnare, som såg tillbaka på
alltihop med ett leende af förnöjelse, att ett tämligen eländigt kapitel
af hans lif var slut, och ett nytt och bättre skulle börja.


II.

Vild-Hussen sof godt hela vägen genom Alnösundet och öfver
Kringelfjärden, där dyningarna från hafvet rullade in och vaggade honom
som ett barn. I floddeltats lugn vaknade han upp, mör af sin obekväma
bädd på tofterna, men med klart och nyktert hufvud. Här har jag älfven,
tänkte han, och satte sig upp att se på den som på ett lastdjur, han
skulle lägga oket på.
Det var ett underligt, grått och dystert land. Holmar af uppsvämmad sand