Den bergtagna: En kärlekens tragedi - 9

det oändliga eldhafvet deruppe störta ner öfver våra hufvuden ... och
förbränna oss alla ...
VIGGO.
Kom in nu! ^Drager henne med sig in.^ Du har feber, du får inte stå
längre derute. ^Stänger dörrarne.^
LOUISE
går sakta fram i rummet.
Jag tycker det är som om jag inte sett stjernorna se'n jag var ett litet
barn. De liksom försvinna för en sedan. ^Knäpper händerna samman.^ Hvad
himlen var stor! Så stor och mörk! Den kom en att krympa ihop till
ingenting. Bara ett stoftgrand. Man är inte mer. Och man inbillar sig,
att man haft glädje och sorger. Men det _var_ ingenting -- ingenting
alls.
VIGGO.
Du skall gå och lägga dig nu.
LOUISE.
Ja. ^Ser uppåt i tomma luften.^ Men hvad himlen var stor. Tänk om man
inte såg annat än himlen och vattnet! Och himmelen växte och växte och
närmade sig och slukade allting ...
VIGGO
griper henne i armen.
Louise!
LOUISE
spritter till och ser på honom i det hon stryker håret från
tinningarne.
Ja, Viggo, ja. Nu vill jag gå. ^Vacklande hän mot dörren till sofrummet;
stannar.^ Nej, inte ännu. Jag tycker, jag har så mycket att tala med dig
om först. ^De sätta sig; hon ser på honom, leende.^ Du är ju förlofvad
nu? Och skall gifta dig?
VIGGO.
Ja.
LOUISE.
Och bli tidningsredaktör hemma och sätta bo och få familj och alltid
lefva samman med Lilly?
VIGGO
betraktar henne; orolig.
Ja.
LOUISE.
Är du inte glad?
VIGGO.
Jo ... men -- --
LOUISE.
Och Lilly skall heta fru Pihl? Det skall hon ju?
VIGGO.
Ja, naturligtvis.
LOUISE.
Och gå med hvita köksförkläden och ordna allt för dig och alltid tänka
på dig?
VIGGO.
Ja ... men kära Louise ...
LOUISE
nickar.
Det är rätt. Den fria kärleken -- ^ryser^ -- den passar inte för alla.
Den hör till trollens verld ... »Sjelf nog, sjelf nog!» ... det är
trollens lära. Den passar inte för oss andre ... inte för vår race. --
-- Men så blir man bergtagen -- -- --
VIGGO
stryker håret från hennes panna och vill lägga henne ner på
chäslongen.
Nu skall du inte tala mer.
LOUISE.
Nej. Nu skall jag gå. God natt. Sitt der vid bordet, så att du kan höra
om jag ropar på dig.
VIGGO.
Ja. Men jag borde visst skicka bud efter Erna.
LOUISE.
Nej, nej. Lofva mig, att du inte gör det. Jag behöfver bara sofva. Och
om du inte hör af mig, så vet du, att jag fått ro -- -- och det var ju
det bästa.
VIGGO.
Sof godt då.
LOUISE.
Hur länge kan du sitta här?
VIGGO.
Hela natten, om du vill.
LOUISE
slår armarne kring hans hals.
Tack, tack, du trofasta själ.
Går in i sofrummet.
VIGGO
sätter sig vid bordet och tar en bok.
LOUISE
kommer hastigt in igen.
Om det skulle komma någon -- -- om Alland skulle komma, så släpp honom
inte in. Bed honom komma i morgon.
VIGGO.
Ja.
LOUISE.
Låt ingen väcka mig; jag är så trött. ^Kastar en slängkyss åt honom och
går åter in i sofrummet.^
* * * * *
VIGGO
gör sig i ordning att läsa, men kastar snart boken, reser sig upp
och ringer.
VÄRDINNAN
från entréen.
Hvad står på, att det ringer så här dags?
VIGGO.
Madame är sjuk. Kan ni skaffa mig ett bud upp till fröken Walldén, som
har atelier häruppe?
VÄRDINNAN.
Omöjligt.
VIGGO.
Jag törs inte gå härifrån sjelf, men jag betalar två francs för ett bud.
^Tar upp pengarne.^ Se här.
VÄRDINNAN.
Hvad skulle det vara?
VIGGO.
Bara helsa från mig och bed fröken Walldén komma hit ner.
VÄRDINNAN
tar emot pengarne.
Nå -- ja.
VIGGO.
Men laga, att det går fort.
VÄRDINNAN
skyndar ut.
* * * * *
ALLAND
har under den sista repliken kommit in och stannar vid dörren.
Han bär högtidsdrägt och en mängd ordnar på bröstet.
Står någonting på? Har något händt?
VIGGO
gör tecken till tystnad.
Louise är sjuk.
ALLAND.
Har hon gått in till sig?
VIGGO.
Ja.
ALLAND.
Men hvad -- -- Hvarför sitter ni här?
VIGGO.
Jag har lofvat att vaka i natt.
ALLAND.
Jag måste se henne, tala vid henne ...
VIGGO.
Det kan inte låta sig göra.
ALLAND.
Hon visste, att jag skulle komma.
VIGGO.
Ja. Men hon kunde inte stanna uppe. Hon behöfde hvila. Och hon bad er
komma igen i morgon.
ALLAND.
Jag _måste_ tala vid henne nu. Hon var så underligt uppskakad, när jag
gick härifrån.
VIGGO.
Just derför måste hon ha ro nu. Och derför vakar jag här i natt.
ALLAND.
Jag stannar också.
VIGGO.
Som ni behagar.
ALLAND.
I ert ställe, min herre.
VIGGO.
_Min_ plats kan ni inte ersätta.
ALLAND
som gått oroligt omkring, stannar och lyssnar.
Tyst! Hörde ni inte något?
VIGGO.
Nej.
* * * * *
ERNA
kommer hastigt in från entréen.
Hvad är det? ^Får se Alland.^ Jaså, ni här? ^Till Viggo.^ Hvad står på?
VIGGO.
Louise är sjuk. Jag ville inte vara ensam här -- och -- jag tänkte -- --
det kunde ju hända, att hon behöfde din hjelp.
ERNA
går på tå mot dörren.
VIGGO.
Väck henne inte, om hon sofver.
ERNA
ser genom nyckelhålet; lyssnar.
Ljuset är släckt och allting tyst.
VIGGO.
Då sofver hon verkligen. ^Han har under tiden kommit att skjuta
läskpappersarket på skrifbordet åt sidan och ser nu det påbörjade
brefvet.^ Hvad är detta? ^Läser.^ »Gustave Alland -- --»
ALLAND
rycker brefvet till sig och läser.
Nej, det får inte hända. Louise! ^Springer mot dörren till sofrummet.^
VIGGO
ställer sig för dörren och söker hindra honom.
Hvad är det?
ALLAND
kastar honom undan.
Nu har jag rätt att gå in; hon skall bli min hustru. ^Öppnar dörren och
springer in; ropar inifrån.^ Ljus hit! Ljus!
Erna och Viggo skynda till med lampan.
VIGGO.
Hon är borta!
ERNA.
Men det fins ju ingen dörr!
ALLAND.
Fönstret! Det är lågt till marken. Till floden. Men hvar, hvar ...?
Springer igenom rummet och ut genom dörren till entréen. Erna och
Viggo följa. Viggo sätter lampan på bordet och får syn på
brefvet, som Alland lemnat kvar; börjar läsa.
ERNA
stannar, halfvägs mot dörren.
Hvad skrifver hon?
VIGGO
läser, hastigt och febrilt, med skälfvande röst.
»Gustave -- -- förlåt mig. Du afskydde lögn och jag inspann mig i ett
nät af lögner för att synas stå på samma sociala trappsteg, som du. Jag
kände det som skulle du kasta bort den lilla prestdottern eljes. Förlåt
mig detta. Det är det enda, du har att förlåta. För din skull kunde jag
ha stulit i kyrkor -- -- Jag kunde ha gjort hvad som heldst. Du var för
mig det enda i verlden, allt annat och allt som kunde komma det fans
icke, ty jag visste, att den dagen, du icke älskade mig längre, skulle
jag inte kunna lefva. Och jag visste, att den dagen skulle komma. Du
hade ju sagt det från början. Du har aldrig ljugit för mig, aldrig
bedragit.
Älskade, farväl!
Jag skulle så gerna velat lefva, för att inte genom min död vålla dig
minsta lilla sorg; men jag kan icke. Du har ju intet att förebrå dig;
men utan dig är lifvet mig för tungt; jag orkar icke bära det.
Jag visste det på förhand och handlade derefter. Ansvaret är mitt --
icke ditt -- --
Medan han läser höres utanför ett stigande sorl.
* * * * *
HENRIK
kommer störtande in i ateliern, blek och förskrämd.
Jag kom gående längs med kajen. Så ser jag en kvinna komma springande.
Hon hade en schal om sina axlar. Hon springer ner för trappan, öfver
släta marken dernere. Och hon störtar sig i floden. Jag skrek, jag
sprang, jag vet inte hvad jag gjorde. Så kom det folk med
räddningsattiralj och en båt. Men det drog om. De kunde inte finna
henne. -- -- Och när hon kom upp -- -- Gud i himmelen en sådan syn. Det
var Louise. Jag sade dem hvar hon bodde -- -- en läkare hade kommit till
-- -- men -- --
VIGGO
till Alland som kommer in.
Är hon död?
ALLAND
tonlöst.
Hon är död.
Det blir en lång tystnad; den brytes af
ERNA,
som vänder sig bort och brister ut i gråt.
Hvarför gjorde jag inte som hon. Åh -- hvarför gjorde jag inte som hon.


Från Z. Hæggströms Förlagsexpedition ha förut
utkommit:

ERNST AHLGREN:
Pengar. Novell. Andra upplagan. Pris: häftad 3 kr.
Fru Marianne. Roman. Andra upplagan. Pris: häftad 4 kr.
Folklif och Småberättelser. Pris: häftad 2 kr. 75 öre.
Berättelser och Utkast. Pris: häftad 3 kr.
ERNST AHLGREN och AXEL LUNDEGÅRD:
Final. Skådespel i tre akter. Pris: häftad 2 kr.
Modern. En berättelse. Pris: häftad 3 kr. 50 öre.
AXEL LUNDEGÅRD:
Röde Prinsen. Ett ungdomslif i stämningar. Pris: 3 kr.
Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren). En sjelfbiografi ur bref och
anteckningar. Pris: 4 kr.