Den bergtagna: En kärlekens tragedi - 3

-- -- för det är så otrefligt att vara ensam med en karl, som bara
sitter och glor. ^Nickar till Louise och går.^
ERNA
ställer sig framför Louise och fixerar henne.
Du går väl inte och blir sjuk igen?
LOUISE.
Jag? Hur kan du tro det?
ERNA.
Du ser så förstörd ut, så blek -- -- och så förplågad. Hvad är det? Du
har gråtit -- ja, det tjenar till ingenting, att du söker dölja det. Man
har sett sådant förr.
LOUISE.
Jag har sofvit dåligt bara.
ERNA.
Jaså, bara det.
Hör du, brukar Alland ofta besöka dig?
LOUISE.
Åh, inte så ofta just -- -- Någon gång. På sista tiden har det för
resten varit mycket sällan -- -- Jag är ju inte ofta hemma -- -- --
ERNA.
Du har inte mycken öfning ännu, min vän.
LOUISE.
Hvad menar du?
ERNA.
I att ljuga. -- ^Tystnad.^
Du borde inte stanna här längre.
LOUISE.
Jag förstår dig inte.
ERNA.
Du är alltid i feber, alltid nervös. Och som du magrat! -- -- Jag känner
till det der!
LOUISE.
Men Erna då!
ERNA.
Jag vet, att det är ogrannlaga, men jag bryr mig strunt om det. -- --
Alland är en bödel! Akta dig!
LOUISE
harmfullt.
Jag tål inte att du talar illa om -- --
ERNA.
Se bara! Du blir ond -- -- det bevisar, att min varning inte var
öfverflödig.
LOUISE.
Med hvad rätt »varnar» du? Du känner honom ju inte.
ERNA
lidelsefullt.
Jo! Jag känner honom! Jag känner honom genom min bästa vän. Han gjorde
lifvet till ett helvete för henne -- -- och så slängde han henne undan.
LOUISE.
Det är inte sant. De bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.
ERNA.
Hvem har sagt det?
LOUISE.
Han har berättat det för mig.
ERNA
häftigt.
_Har_ han? ^Beherskar sig.^ Nå det är sant. Det ingår i hans
anfallsplan. Men han nämner inga namn. -- -- Och han förgyller -- kom
ihåg att han förgyller -- -- ^sakta^ -- framför allt sig sjelf!
LOUISE.
Men hur kan du tro -- -- --?
ERNA
med återvunnen sjelfbeherskning.
Jag mötte honom härutanför.
LOUISE
glad.
Gjorde du!
ERNA.
Ja.
LOUISE.
Här! Utanför?
ERNA.
Ja, ja, ja. Det såg ut, som om han ämnat sig hit, men då han fick syn på
mig, vek han om hörnet.
LOUISE.
Då kommer han nog igen. Han brukar alltid titta inom, när han har sina
vägar åt våra trakter.
ERNA.
Det händer visst inte så sällan?
LOUISE.
Åh -- nej -- -- men -- --
ERNA.
Nå -- kommer du i kväll?
LOUISE.
Hvarthän?
ERNA.
Det är mycket smickrande! Du mins inte ens, att jag för fem minuter se'n
högtidligen inviterade dig.
LOUISE
skrattar.
Jo, jo -- visst mins jag -- -- men jag vet inte -- --
ERNA
med ett elakt tonfall.
Du har kanske -- fransk lektion?
LOUISE.
Åh -- fy!
ERNA.
Jaså, inte? Nå, då kommer du väl?
LOUISE.
Ja, ja -- kanske -- -- en liten stund -- --
ERNA.
Jaså! En liten stund! Tack! ^Fixerar henne.^ Du väntar Alland?
LOUISE.
Ja. Han har inte varit här på en hel evighet -- och -- --
ERNA.
Ett par dar kan jag tro. Det är väl hela evigheten?
LOUISE.
Du får inte bli ond, Erna, men -- -- lemna mig nu, så är du snäll.
ERNA.
Gud bevars! Jag skall inte genera! ^Går.^
* * * * *
Louise går oroligt omkring i ateliern; ordnar sitt hår, sätter
sig, tar en bok och försöker läsa. Strax derefter kommer
ALLAND
från entréen; går hän emot henne och kysser henne på pannan.
LOUISE.
Ändtligen! Jag trodde, ni aldrig skulle komma igen.
ALLAND
ser på henne.
Så blek ni är. Så förgrämd.
LOUISE.
Jag hade blifvit så van vid att se er hvarje dag.
ALLAND
torrt.
Man skall akta sig för vanor.
LOUISE
vänder sig bort.
Har ni varit ond på mig?
ALLAND.
Ond? Nej -- -- Men jag kommer för att träffa _er_. Era vänner intressera
mig icke.
LOUISE.
Mina vänner? Jag har inga. Jag har ju dragit mig tillbaka från dem alla.
ALLAND.
Sista gången var här åtminstone fullt hus.
LOUISE.
Och derför straffar ni mig genom att bli borta fem dagar.
ALLAND
kallt.
Ni tager allting så högtidligt. Hvad gör det, om jag kommer eller blir
borta -- --
LOUISE
bedjande, i det hon knäpper samman sina händer.
Kom -- som förr!
ALLAND.
Så nervös ni är!
LOUISE.
Jag kan inte uthärda att se er ond.
ALLAND.
Jag är icke ond. Det är ni som är tragisk.
LOUISE
strider emot tårarne.
Jag rår inte för det. Dessa dagar ha varit så förfärliga.
ALLAND
ser på henne och skrattar.
Jag delar aldrig med någon.
LOUISE.
Hur kan ni tala så! Är jag inte så likgiltig emot alla mina gamla
bekanta -- --
ALLAND.
Det begär jag ju inte; jag begär ju ingenting alls. Jag är det
beskedligaste lam under solen.
LOUISE.
Ni är ond. Åh, hvad skall jag göra för att få er god igen!
ALLAND.
Seså! Låt oss inte bråka om det. Nu är jag ju här och -- -- ser man på!
En ny klädning. Är det för min skull?
LOUISE.
Nej -- -- ja -- ^skrattar^ -- jo.
ALLAND.
Ni har fått ett helt annat uttryck i ögonen sedan någon tid. Och ni har
lärt er skratta.
LOUISE
slår ned ögonen vid hans mönstrande blick.
ALLAND.
Svart ännu -- ja, jag menar klädningen. Nå, den är vacker i alla fall.
Men blommor måste det till. ^Tar några rosor från vasen på bordet och
fäster dem vid hennes axel.^ Så der, det hjelper redan. Ni som är så
smärt och fin, ni skulle se ut som en sagoprinsessa, om ni vore inhöljd
i gaze och siden och spetsar. Vet ni af, att ni kommit att se så ung ut?
Och så glad.
LOUISE.
Det är som om jag varit blind; aldrig förr har verlden synts mig så
grann som nu. Jag gläds åt allt på ett helt annat sätt än förr: åt sol,
åt blommor, åt den stora vackra staden, åt de gråa broarne och åt
lyktorna, som spegla sig i floden. Åh, det är så, att jag tycker
andedrägten kan förgå mig.
ALLAND.
Vet ni också af, att ni blifvit vacker?
LOUISE.
Nej. Men jag önskar, jag vore det.
ALLAND.
Aha! Ni är fåfäng!
LOUISE.
Inte fåfäng, men -- -- -- ja _ni_ tycker ju om dem, som äro vackra.
ALLAND.
Er skulle jag tycka om, antingen ni vore vacker eller ful.
LOUISE
lägger sin hand i hans.
Tack. Det tycker jag mer om, än att ni kallar mig vacker.
ALLAND.
En sådan underlig varelse ni är! En fågel, som setat i bur och släpat på
vingen, men som nu blifvit fri och börjat kvittra. ^Lägger armen kring
hennes skuldror och för henne fram till en spegel.^ Se sjelf! Tycker ni,
att ni är samma menniska, som när ni kom?
LOUISE.
Alla mina bekanta säga också, att jag blifvit ung.
ALLAND.
Ser ni det! -- -- Sätt er nu der och låt mig vara er kammarjungfru. ^Hon
sätter sig på stolen framför spegeln och han löser upp hennes hår.^ Hvar
har ni er kam? Så vackert krusigt hår ni har. Se hur det faller öfver
pannan, lätt och fint. Och det håret pinar ni tillbaka. Så här skall det
sättas upp -- -- och så här -- -- och så här! Nå? Klär det?
LOUISE
reser sig och ser i spegeln.
Ja.
ALLAND.
Får jag nu slippa se den otäcka klosterfrisyren?
LOUISE.
Ja.
ALLAND.
Så här tycker jag om er. ^Han böjer henne tillbaka och kysser henne.^ Ni
är inte heller skygg för mig nu längre -- -- som ni var den första
tiden.
LOUISE.
Nej. Ni har varit så enkel och så god och så vänlig. Jag känner
förtroende för er. Och jag är lycklig.
ALLAND.
Kom och lägg era armar kring min hals. Af egen, fri vilja. Visa mig, att
ni vuxit sedan vi blefvo bekanta, att ni är en fri varelse, som vågar
känna helt och vågar följa sin natur.
LOUISE
reser sig dröjande.
ALLAND.
Skygg ännu?
LOUISE
förebrående.
Ni?
ALLAND
ser henne in i ansigtet och ler.
Du!
LOUISE
lägger armarne kring hans hals.
Det är ju det enda möjliga -- och ändå är jag rädd för att säga det --
^småleende^ -- det låter så underligt -- till er.
ALLAND
omfamnar henne.
En liten liten hängifven kvinna. Kan du också vara stark?
LOUISE.
Hvarför skulle jag vara stark? Jag har ju dig.
ALLAND.
Men när du inte har mig längre?
LOUISE.
Inte -- -- Hur menar du?
ALLAND.
Jag har ju sagt dig, att kärleken inte räcker evigt.
LOUISE
drar sig tillbaka.
ALLAND
sorgset.
Också du skall hata mig en gång.
LOUISE.
Nej, aldrig.
ALLAND
vekt.
Hvad vet du om det? Du har aldrig stått vid branten af sjelfmord eller
vansinne. Du vet ingenting om dig sjelf ännu. Om du flöt på en planka i
hafvet, ensam med mig, och det gällde för en af oss att dö, så skulle du
hugga tänder och naglar i mig. Sådant är lifvet, sådan är du, sådana äro
vi alla.
LOUISE.
Du får inte tala så styggt.
ALLAND.
Hvar tror du den kärlek fins, som böjer sitt hufvud tyst och dör?
LOUISE.
_Jag_ ville hellre dö än göra dig ondt.
ALLAND.
Det vet du icke -- förr än du står tomhändt.
LOUISE.
Tomhändt? Efter hvad?
ALLAND.
Lyckan.
LOUISE.
Du skrämmer mig.
ALLAND.
Jag vill inte, att du skall komma till mig med förbundna ögon.
LOUISE.
Jag förstår dig inte.
ALLAND.
Inte?
LOUISE.
Jag trodde nyss -- -- nu vet jag inte hvad jag skall tro -- --
ALLAND.
Så se på mig då! ^Han böjer sig fram emot henne och fångar hennes
blick.^ Hvad ser du?
LOUISE
rodnar, förlägen.
ALLAND.
Mina ögon ljuga icke. Men jag binder aldrig mig sjelf och aldrig andra.
Det är _det_, jag vill du skall förstå.
LOUISE.
Ah -- det är -- --
ALLAND.
Det är frihet -- lycka -- lif -- -- åt dig, som aldrig lefvat.
LOUISE.
Det lifvet _vill_ jag inte lefva.
ALLAND.
D. v. s. du _törs_ inte? Nå -- ja, följ din natur! ^Han går tigande af
och an på golfvet.^
LOUISE
bedjande.
Var inte ond.
ALLAND.
När du är feg?
LOUISE.
Det är jag inte.
ALLAND.
Inte?
LOUISE.
Det är inte feghet.
ALLAND.
Är det motvilja då?
LOUISE.
Nej, men jag rår inte för -- -- det är som om något i min natur uppreste
sig mot -- --
ALLAND.
-- -- mot hvad?
LOUISE.
Mot _det_.
ALLAND.
Hvad vill _det_ säga?
LOUISE.
Jag kan inte förklara det -- -- det är -- -- jag menar: att tala om
kärlek och inte ge den för lifvet -- -- hu!
ALLAND.
Jag _talar_ aldrig om kärlek. När den fins, lyser den ur mina ögon,
strömmar den fram ur mitt väsen. _Du_ vill ha ord och försäkringar. Du
vill att jag skall svära vid himmelens stjernor att älska dig evigt.
LOUISE.
Nej! Det behöfdes inga eder -- _uppsåtet_ -- den redliga viljan vore
nog.
ALLAND.
Jag har det starkaste uppsåt att lefva, den redligaste vilja att klänga
mig fast till lifvet -- -- -- men jag förmår icke lägga en sekund till
dess längd. Så är det också med kärleken.
LOUISE.
Du förstår mig inte.
ALLAND.
Så säga ni kvinnor alltid -- -- Nå -- det är möjligt, att så är.
LOUISE.
Låt oss tala om något annat -- -- låt allt vara som förr.
ALLAND.
Jag kan icke hyckla. Mellan oss blir det aldrig som förr. Antingen mer
eller mindre. Det är du som afgör.
LOUISE.
Utan din vänskap kan jag inte lefva.
ALLAND.
Sjelfbedrägeri! Kvinnor ljuga bort allting. ^Tar sin hatt.^ Men du
_måste_ välja nu.
LOUISE
bedjande.
Stanna ännu en stund! Gå inte!
ALLAND.
Se icke så högtidlig ut. Jag skall gerna stanna, om ni så vill. Men det
blir bara pinsamt för oss båda.
Han sätter sig och lägger bort hatten; betraktar under tystnad
hennes minspel och säger i dämpad ton
Det är icke mot mig, du kämpar; det är mot dig sjelf. Se hur
förkonstlingen klämmer sina händer kring naturens strupe, för att
förkväfva den! -- -- Jag bara ser på; jag skall icke röra ett finger.
LOUISE
knäpper ihop händerna.
Inte så bitter! Var god! Tala till mig som förr -- säg någonting.
ALLAND.
Hvad skall jag tala om? ^Då Louise icke svarar, fortsätter han i
konversationston^
Jag skall berätta er en historia. Sätt er der; var icke rädd. Jag söker
aldrig tillskansa mig, hvad man icke ger frivilligt. Ni kunde resa med
mig jorden rundt utan risk. Jag skulle icke röra er med ett finger, icke
komma er en hårsmån närmare än såhär.
LOUISE
skyggt.
Det lät så vackert, när ni sade »du».
ALLAND.
Hvarför skulle jag säga »du»? Vi stå ju i intet förhållande till
hvarandra. Vi äro två främmande menniskor -- som ni sjelf vill. Men
kanske ni inte bryr er om min historia?
LOUISE.
Jo, ack jo.
ALLAND
lätt skämtsamt, men med en underton af allvar.
Den handlar om mig sjelf, förstås. Konstnärer, som stannat i sin
utveckling eller gått tillbaka, och män, som börja bli gamla, tala
alltid om sig sjelf. Har ni lagt märke till det?
LOUISE.
Åh -- --
ALLAND.
Jag håller på att modellera en byst af en dam. Hon ser någorlunda bra ut
-- -- riktigt fula kvinnor vända sig aldrig till mig. Ryktet vet
nemligen berätta, att jag aldrig förskönar mina offer --
LOUISE.
Det fins nog tillräckligt af den sortens bildhuggare, som försköna -- --
och de äro visst billigare.
ALLAND
småleende.
Tror ni? Nå -- ja. -- Hon som jag håller på med nu, har ett af dessa
ansigten, som äro så svåra att fängsla i bild just derför, att charmen
ligger i uttrycket, i skiftningarne, i det spelande lifvet mer än i
dragen. Hon är oregelbundet, själfullt vacker; när man talar med henne,
känner man den der dallringen i nervsystemet, den der underliga,
hemlighetsfulla dragningen, som vissa kvinnor äga -- -- och veta af att
de äga.
LOUISE
flyttar sig instinktlikt längre bort.
ALLAND.
Jag är, som ni kanske vet, mycket emottaglig för intryck, och alla mina
blidare känslor samla sig oftast i hvad vi fransmän kalla tendresse. Jag
tyckte strax, att det var synd om henne; hon var så ensam. Hennes man är
en ungersk magnat, som lefver endast för hästar och kapplöpningar. Han
är otroligt rik, har ett halft tjog älskarinnor och vårdslösar sin
hustru.
LOUISE.
Fast hon är vacker?
ALLAND.
Han är en landtjunkare. Hans smak måtte gå i en annan genre -- -- För
resten fängslar skönheten ju icke evigt -- --
LOUISE.
Nå -- men hon?
ALLAND.
Hon är en själsaristokrat och hon är stolt -- verldsdam i hvarje fiber
af sin vackra kropp. Hon har ett hof af tillbedjare, men hon finner dem
fadda och tomma. Hon leker med dem som med hundvalpar -- kastar bort
dem, eller tillrättavisar dem, när de trötta henne. Hon är fullkomligt
fördomsfri, men hon älskar ingen af dem -- --
-- -- och hon längtar efter någon att älska, ty hennes lif är så fattigt
midt i öfverflödet.
LOUISE
med ansträngning.
Har ni varit bekant med henne länge?
ALLAND.
En vecka knappt -- men det är som hade vi varit tillsammans åratal
redan. -- -- Så blek ni är! Mår ni inte väl?
LOUISE.
Jo, fullkomligt. Fortsätt, jag ber.
ALLAND.
Sådana kvinnor som hon ha en otrolig makt öfver mig. Detta fullkomligt
klara och medvetna, detta på en gång fria och kyliga -- kyska -- -- Hon
har själs- och börds-adelns hela prestige. Generationers förfining
ligger henne i blodet. Bara att se hur hon klär sig -- ah! -- -- Jag
tycker nu en gång om, att en dam klär sig väl. Men det föraktar ni.
LOUISE
under stigande ångest.
Nej -- jag föraktar det inte.
ALLAND.
Det käns, som hade hon börjat spinna silkesnät omkring mig -- Jag blir
nog hennes offer en dag. Jag tycker mig nästan på förhand besegrad -- --
Jag kommer att falla på knä, blotta mitt bröst och säga: stöt till.
LOUISE
har rest sig upp, men vacklar och griper fatt i stolen.
ALLAND.
Hur är det? Ni mår fortfarande väl -- icke sant? ^Då hon ingenting
svarar, reser han sig upp, ser henne leende in i ansigtet och säger i
förändrad ton^ Kära! Gör det så ondt, när sanningen skall fram. Du
älskar mig! ^Lyfter upp hennes hand och kysser den.^
LOUISE
rycker den häftigt bort.
Nej! Ah -- -- ni tror mig visst vara mycket naiv och dum -- -- derför
att jag inte lefvat i stora verlden som ni -- -- men ni misstar er! Jag
har genomskådat er. Från första stund! Jag ville -- ville bara veta, hur
don Juan brukar gå till väga! Er egenkärlek har gjort er blind -- -- ni
har gått i min snara -- --
ALLAND
tar sin hatt.
I så fall har ni glömt att draga åt den -- --
LOUISE
utan att höra på honom.
För mig har det varit intressant att studera verldsmannen, den ryktbare
konstnären och -- kvinnoeröfraren -- -- Men ni? Hvad har _ni_ haft för
motiv till -- --
ALLAND.
Motiv? Det fins aldrig mer än ett motiv? Men man dissekerar inte upp
det! Det är som att skära i en sångfågel, stoppa upp den och sätta den
på pinne i stället för att låta den flyga och sjunga! Det ligger något
ofint och hjertlöst i _det_.
LOUISE.
Hvad glädje kunde ni ha af en obetydlig varelse som jag? Hvarför?
_Hvarför_ har ni för hvarje dag dragit mig närmare till er? Jag förstår
inte, hvad ni _vill_.
ALLAND
kallt.
Jag _vill_ aldrig något. För mig är lifvet en flod, och jag glider med
dit händelserna föra mig.
Jag kom till er som menniska till menniska, öppet, förtroendefullt, utan
biafsigter. Jag tyckte om er från första stund -- och sade er det; så
blef jag varm -- och smekte er. Det der var allt lika naturligt för mig
som att draga andan i frisk och ren luft. Men ni -- -- ja, ni slog
armarne kring min hals och återgäldade mina smekningar. Men ni tänkte
bara på att samla erotisk erfarenhet, ni! Ni med era stränga
grundsatser! Det var ju vackert -- icke sant? -- Åh, fy, fy! ^Vänder sig
bort med ett uttryck af leda.^
LOUISE
har satt sig ner på en stol, med armbågarne på dess ryggstöd;
skyggar med handen för ögonen och gråter stilla.
ALLAND
går nervöst af och an på golfvet.
Det gör mig ondt om er, men jag kan icke hjelpa det; det är så vidrigt.
^Stannar framför henne.^ Och som en egenkär narr har jag skänkt er mitt
porträtt; nu har ni väl ingenting emot, att jag tar det tillbaka.
LOUISE
bedjande, men utan att ändra ställning.
Nej -- åh nej, inte _det_! Låt mig få behålla porträttet!
ALLAND
rörd af det förtviflade uttrycket i hennes röst.
Tag det då inte så svårt!
LOUISE
som förr.
Låt mig få behålla porträttet.
ALLAND.
Ja, ja -- -- Men hvarför kunde ni icke låta det utveckla sig som det
ville, detta som fans mellan oss två. Kunde det icke ha fått växa i
fred. Hvarför skulle ni rifva i det med reflexionens plumpa fingrar.
LOUISE.
Ja, hvarför, hvarför -- --
ALLAND.
Trodde ni, att jag icke höll af er? För det jag berättade den der
historien?
LOUISE.
Ja.
ALLAND.
Och så blygdes ni öfver att icke ha afvisat mina smekningar!
LOUISE.
Ja, ja.
ALLAND.
Ni har inga förutsättningar att förstå en natur som min. Ni vill mäta
mig med ert ömkliga kälkborgarmått -- -- och det passar icke. Då vaknar
er reflexionssjuka: »hvarför? hvarför?» Hvilken småaktig misstänksamhet!
Tror ni, man gör sig reda för, hvarför man kysser en kvinna? Om det icke
faller af sig sjelf, så gör man det icke.
LOUISE.
Jag var så förplågad -- jag -- jag förstår mig inte sjelf -- --
ALLAND.
Trodde ni, att jag skulle anse er vara lättfärdig?
LOUISE.
Ja.
ALLAND.
Det är man icke med de der ögonen, den pannan och den munnen. ^Berör
hennes ansigte lätt med sin hand.^
LOUISE.
Om ni kände de förhållanden under hvilka jag vuxit upp, skulle ni kanske
förstå mig -- -- och förlåta.
ALLAND.
Stackare! Lifvet har varit hårdt emot er -- det har gjort er misstänksam
och bitter. ^Tystnad; han går omkring i rummet.^
Det var sjelfförsvar; ni kände det, som om jag skulle komma att vålla er
smärta -- och er natur reagerade. Jag borde ha förstått det strax.
LOUISE.
Ja, ja. Jag tror det -- Jag var rädd, att ni skulle komma att gripa för
djupt in i mitt lif.
ALLAND
böjer sig fram och ser henne leende in i ögonen.
Och nu tror ni det icke längre?
LOUISE
småler emot honom utan att svara.