Den bergtagna: En kärlekens tragedi - 7

LOUISE.
Om kärleken?
VIGGO
nickar.
Lilly är skeptisk.
LILLY.
Åh fy dig!
VIGGO.
Hon har sett på lifvet med sin nittonåriga erfarenhet och funnit, att
kärleken är en olycka, ty en af de älskande tröttnar alltid -- --
LILLY.
Viggo! Det är riktigt skam af dig.
LOUISE
lägger sin hand på Lillys panna.
Dethär ljusa hufvudet är så klokt, så klokt -- --
VIGGO.
Jaså! Är också du en kärlekens pessimist?
LOUISE.
Nej. _Jag_ tror, det är bäst, att inte på förhand plocka bladen af
nyponblommorna vid vägkanten -- -- om man också vet, att morgondagens
vind skall sopa dem bort.
LILLY.
Jag kan inte låta bli.
LOUISE.
Hvarför grubbla? Lägg ditt hufvud mot hans axel och var glad åt att vara
älskad! -- -- Lyckan kommer och lyckan går. Kanske stannar hon kvar --
kanske inte -- i alla händelser är det fruktlöst att söka binda henne.
VIGGO.
Det der är hvad man kallar filosofi.
LOUISE.
Ja, men inte pessimism.
* * * * *
HENRIK
kommer med dyster uppsyn in från trädgården.
LILLY
sakta till Viggo.
Usch, der är han. Jag är säker om, att han vill jämra sig. Kom, låt oss
gå.
De gå ut i trädgården.
HENRIK
sätter sig på chäslongen.
Åh, Louise, jag är så olycklig.
LOUISE.
Hvarför ska' ni plåga hvarandra.
HENRIK.
Det är ju inte jag!
LOUISE.
Jo, du är svartsjuk.
HENRIK.
Kan jag väl annat! Hon vill knappt erkänna, att det är skilnad på mig
och hennes andra bekanta. Och om jag vågar yttra ett ord af klagan, så
straffar hon mig med en raffinerad grymhet, som om jag begått ett brott.
LOUISE.
Jag tycker nog, att hon kunde vara annorlunda emot dig, men du är ju
också -- --
HENRIK.
Hon är grym, hon är kall, hon är hård.
LOUISE.
Nej, hon är god.
HENRIK.
Mot alla andra -- bara inte mot mig -- derför att jag älskar henne -- --
och derför att min kärlek gör mig vek.
LOUISE.
Jag tycker, ni skulle kunna vara så lyckliga, ni två. Hon har ju sjelf
velat vinna dig, och du begär inte bättre än att få vara henne trogen.
HENRIK.
Hon borde ha varit karl. Deri ligger hela felet. Hon har en fullkomligt
manlig karaktär. Hon tröttnar och hon kastar bort.
LOUISE.
Är en man alltid sådan?
HENRIK.
_Jag_ är inte sådan. Men annars -- -- Ifall han inte träffar på en
kvinna, som vrider hjertat ur bröstet på honom, som pinar honom med
glödande tänger -- -- Sådan är _hon_! ^Böjer sig ned och snyftar.^
LOUISE.
Stackars barn! Du blir aldrig någon man!
HENRIK
knyter händerna.
Jo! Jag skall bryta med henne! Jag står inte ut med dethär.
* * * * *
Erna och Bergström komma från trädgården, glada och upprymda,
blossande på cigaretter. Efter hand komma flere konstnärer in och
bilda konverserande grupper på golfvet. Sången har tystnat.
BERGSTRÖM.
Jo! Tjo hej! Jag skall ut till Fontenay och måla naket ute.
ERNA.
Du är tokig!
BERGSTRÖM.
Snick snack! Det ska' bli någe' styft må du tro!
ERNA.
Hvad ska' det bli då?
BERGSTRÖM.
En naken pojke, förstår du!
ERNA
skrattande.
Han fryser ihjäl.
BERGSTRÖM.
Asch -- -- han är delvis klädd i pels.
ERNA.
Delvis klädd i pels? ^Skrattar.^ Hvad skall han föreställa?
BERGSTRÖM.
Det vete fan -- ett namn hittar man väl alltid. Kolossalt vacker kropp!
-- Du skulle se hans ben! Det vore något för dig.
ERNA.
Gör mig en cigarett så är du hygglig. Min tobak är slut.
BERGSTRÖM.
Det är min snart också. Men för dig skulle jag offra min sista droppe
hjerteblod, det vet du.
ERNA.
Tack. Jag föredrar tobaken.
Bergström sätter sig ner på en stol och rullar cigaretten.
LIND
i det han kritiskt skärskådar Allands byst.
Styf karl! Ja, gu'bevars! Men konstig kropp! Konstig kropp, säger jag
dig. Nu håller han på med en marmorgrupp, har jag hört. Den är snart
färdig, och han är sjelf i en sådan der feber som han alltid är i, då
han gör någe' styft. Men ingen slipper in i hans atelier. Jag försökte i
går.
JOHANSSON.
Du ja! Du springer ju alltid rundt och snokar. Inte kan man undra på,
att monsieur Alland stänger sin dörr.
LIND.
Kan man inte undra? Är jag kanske inte också -- -- Kunde han inte ha
godt af ett råd -- --
Allmänt skratt.
BERGSTRÖM
lemnar Erna cigaretten.
Jaså, det tycker du! Att Gustave Alland borde ta' råd af dig!
LIND.
Det vore väl fan, om han inte skulle ha godt af, att en kamrat gjorde
honom uppmärksam på ett och annat -- --
* * * * *
I detsamma öppnas dörren och Alland kommer hastigt in. Han
studsar först vid åsynen af de många menniskorna, men då han ser
sig observerad går han ogeneradt fram emot Louise och helsar.
ALLAND.
Jag kommer kanske olägligt. Jag visste inte, att ni hade främmande.
LOUISE
förlägen.
Det är min fosterbror Viggo, som firar födelsedag -- --
ALLAND
vänder sig till Viggo, som står i dörren till trädgården.
Tillåt mig att gratulera. Jag hör, att ni firar er födelsedag.
VIGGO.
Tack.
ALLAND
helsar på Lilly, som står vid sidan om Viggo.
God dag, fröken Walldén. Har jag den äran att vara igenkänd? Jag har
träffat er här en gång förr.
LILLY.
Skulle man inte känna igen en så berömd man som ni, när man en gång har
haft den äran att bli föreställd för er!
ALLAND.
Det var samma dag monsieur Pihl skulle resa. Jag mins det mycket väl. Ni
kom utifrån -- Jag mins hur rödblommig och frisk ni var -- -- riktigt
förtjusande -- --
Bergström, Johansson och Lind gå fram och helsa på Alland.
BERGSTRÖM
skrattande.
Så märkvärdigt! Vi talte just om er, monsieur Alland, då ni kom.
ALLAND.
Då talade ni väl illa om mig?
LIND.
Ah, hur kan ni tro det!
ALLAND.
Det gör en kollega alltid.
JOHANSSON.
Ja men _ni_ är ju hors concours.
BERGSTRÖM.
Jo, Lind ville gerna slippa in i er atelier och kritisera gruppen, som
ni håller på med.
ALLAND.
Det gör mig ondt, käre kollega. Men jag tål aldrig att _någon_ ser hvad
jag har för händer -- ^med ett fint småleende^ -- och naturligtvis
allraminst en så talangfull yrkesbroder, som ni.
LIND.
Jag ber, jag ber!
VIGGO
ute i trädgården; knackar i bålen.
Mina damer och herrar! Låt oss dricka ett glas med den sist anlände
gästen!
Allmän tillslutning. Alla strömma ut i trädgården med undantag af
Erna, som blir sittande orörlig.
* * * * *
HENRIK
som gått ut med de andre kommer in igen från trädgården.
Så ensam! Hvar har du din tillbedjare? Har han öfvergett Venus för
Bacchi skull?
ERNA
vänder sig bort, utan att svara.
HENRIK.
Jaså, du ger den stumma! Aj, aj! Då står det illa till med samvetet.
ERNA.
Låt mig vara i fred.
HENRIK.
I fred med ditt onda samvete? En skön duett!
ERNA
vänder sig emot honom.
Ställ inte till uppträde nu! Jag är inte i humör att tåla dina dumheter!
HENRIK.
Jaså! Du är inte i humör! Det var ju tråkigt, det! Hur kan det komma
sig? Du skulle väl inte ha lagt ut dina garn förgäfves?
ERNA.
Gå din väg!
HENRIK.
Gå! Ja, det är just det, jag tänker göra. Men jag skall säga dig
sanningen först. Jag låter inte sparka bort mig som en hund. Jag har
tålt det alltför länge -- akta dig nu, för nu bits jag!
ERNA.
Så bit då, om du törs, din byracka!
HENRIK
knyter händerna och far emot henne; hejdar sig.
ERNA.
Se bara! Du törs ju inte slåss en gång.
HENRIK.
Jag slåss inte med en kvinna.
ERNA.
Nej, åtminstone inte med en som är starkare än du.
Kvartetten stämmer upp i trädgården och sorlet derute dämpas.
* * * * *
LOUISE
kommer hastigt in i ateliern och går fram till Erna och Henrik.
Sch! Inte går det an att ni grälar så högt! Man hör er ju derute. Tänk
på det!
ERNA.
Det är inte mitt fel. Jag har bedt den der herrn hålla sig i styr och
gå.
HENRIK.
»Den der herrn!» -- Hvad tycker du, Louise?
LOUISE.
Tyst, tyst! Inte skrika!
HENRIK
utom sig.
Jag har älskat den der hyndan högre än mitt lif -- -- derför har hon
under två år kunnat göra mitt lif till ett helvete -- --
ERNA.
Ni är inte tillräknelig! Gå er väg! Och sätt aldrig er fot inom min
dörr!
HENRIK.
Jag skall sätta dig i gapstocken i stället -- -- Jag skall brännmärka
dig -- ska' du få se -- ditt -- --
LOUISE.
Henrik! -- --
ERNA.
Gör det! Gör det! Skrik ut för verlden, att jag tålt er i min närhet,
att jag tillåtit er hand att röra vid min kropp -- -- Jag har aldrig så
tydligt som nu sett, hur nesligt det var -- --
HENRIK
kämpar med sig sjelf som om han ville säga något; tar ett steg
emot henne; vänder sig derpå hastigt om och störtar ut.
* * * * *
LOUISE
ser efter honom.
Stackaren! Så förtviflad han var! Hur började det?
ERNA.
Som vanligt. I dag var jag inte i humör att fördraga hans lumpenhet --
--
LOUISE.
Ja, men -- -- detta är ju -- ^sätter sig hos henne^ -- Säg mig
uppriktigt, Erna lilla -- älskar du honom inte längre?
ERNA.
Ack du -- Jag har aldrig älskat honom! Aldrig en sekund. Är det en
menniska, som man kan älska, denna parasit på konstnärslifvet härute? En
menniska som ingenting är, ingenting blir, ingenting duger till.
LOUISE.
Men det visste du ju förut.
ERNA.
Jag visste! Jag visste! Hvad gör det för nytta hvad man vet? Jag led så,
att jag kunde bli vansinnig. Jag var förhexad, förbannad, bunden! Det
fans bara en i verlden, som jag tänkte på -- -- Men det, som en gång
hade dött, kunde icke åter väckas till lif -- -- Du har kanske hört
talas om menniskor, som bli drinkare af olycklig kärlek? Jag var för feg
att dö -- för litet romantisk om du så vill. Jag kastade mig i hans
armar derför, att han just gick och suckade för mig -- -- --
Der har du min »kärleks» historia! Den är poetisk -- inte sant!
LOUISE
stryker öfver hennes hår.
Stackars, stackars Erna!
ERNA
drar sig undan.
Och nu i kväll när jag såg de två bredvid hvarandra -- -- då märkte jag
min förnedring. Jemför de två! Mot hans axel har jag lutat mitt hufvud
-- -- och ändå har jag kunnat sänka mig ner till det der krypet! ^Reser
sig upp och går mot dörren.^ Adjö!
LOUISE
skyndar efter henne.
Hvart går du? Du är så upprörd och -- --
ERNA.
Jag måste ut härifrån -- härinne kväfs jag. Jag kan inte andas samma
luft som han. Jag hatar honom -- med rätt eller orätt -- det bryr jag
mig inte om! Jag hatar honom för det jag aldrig mer kan tilltvinga mig
hans intresse -- aldrig annat än denna iskalla likgiltighet, som jag kan
krossa min panna emot, men aldrig rubba. -- -- Men jag skall fram! Jag
skall upp till hans sida igen! Jag vill göra underverk -- -- ^I en
snyftning.^ Åh -- om jag vore en man! Åh -- om jag vore en man! Men jag
blir aldrig, aldrig annat än en kvinna, som han föraktar -- -- ^Rycker
upp dörren till entréen och störtar ut.^
* * * * *
Viggo och Lilly komma hastigt in från trädgården.
LILLY.
Gick Erna?
LOUISE.
Ja.
VIGGO.
Hvarför gick hon?
LOUISE.
Hon mådde inte riktigt bra -- hon var så nervös och -- --
LILLY.
Jag får lof att gå till henne!
LOUISE.
Hon gick ut. Hon ville ha frisk luft -- --
Gästerna, som märka, att någonting är på färde, ha skockat sig i
dörren till trädgården. Bergström och Johansson komma in i
ateliern.
VIGGO.
Henrik är också borta. Det har väl varit ett uppträde igen?
LOUISE
sakta till Viggo.
Gå ut i trädgården och laga att de andra gå med. Bed dem sjunga -- --
eller hvad du vill -- --
VIGGO
nickar; går fram till Bergström och Johansson, tar en under hvar
arm och drar dem med sig.
Låt oss få en sång till. En fosterländsk -- -- som väcker
hemlandsminnen.
BERGSTRÖM.
Kör för det. Om vi skulle ta Josephsons Vårt land?
JOHANSSON.
Jaha! ^ropar^ Sångare!
De gå ut i trädgården; gästerna följa med. Lilly gör min af att
stanna hos Louise, men då hon ser Alland komma in, går hon
hastigt förbi honom ut till de andre.
* * * * *
ALLAND.
Hvad stod på? Hvarför gick fröken Walldén?
LOUISE.
Åh -- här var ett uppträde -- mellan henne och Henrik Rydberg.
ALLAND
sätter sig hos henne, tar hennes hand och ser henne in i ögonen.
Var det ingenting annat?
LOUISE.
Jo -- storinqvisitor! Men slipper jag inte att svara på det?
ALLAND.
Naturligtvis -- om du finner det obehagligt. Men säg mig då i stället,
hvarför alla de här menniskorna trängt sig in i _mitt_ paradis?
LOUISE.
Du hade ju sagt, att du inte kunde komma i dag -- -- Festen skulle ha
varit på Ernas atelier, men hon har ingen trädgård -- -- och så frågade
de, om de inte kunde få flytta hit ner. Jag _kunde_ inte säga nej.
ALLAND
skrattande.
Nej, det kunde du väl inte -- -- Men vet du, hvad jag hade tänkt?
LOUISE.
Nej -- hvad?
ALLAND
tar upp ett par biljetter.
Taga dig med till operan i kväll.
LOUISE.
Det skulle ha varit roligt!
ALLAND.
Och så skulle vi ha superat efteråt. Fint och lätt, alldeles som min
kräsna lilla prinsessa vill ha det.
LOUISE.
Ja, men nu stanna vi hemma i stället.
ALLAND.
Omöjligt, min fröken! Jag måste ju gå med de andre!
LOUISE.
Hvarför måste du gå?
ALLAND.
Inte kan jag ensam stanna kvar. Tänk på ert rykte, min fröken!
LOUISE.
Det bryr jag mig inte om. ^Nedslagen.^ _Skall_ du verkligen gå?
ALLAND.
Absolut! Om inte madame sjelf är rädd om sitt rykte, måste _jag_ taga
vara på det. Jag är väl närmast till det, skulle jag tro. ^Betraktar
henne leende; då hon fortfarande ser nedslagen ut, böjer han sig fram
emot henne och hviskar.^ Jag _går_ således med de andre. Men jag kommer
igen -- --
LOUISE
nickar emot honom, småleende.
ALLAND.
Och då skall madame vara klädd i nya, fina morgonrocken -- -- och så
skall hon sätta sig till pianot och spela och sjunga medan monsieur --
som arbetat hela dagen -- ligger på chäslongen och hvilar -- --
LOUISE.
Går det lätt för monsieur att arbeta nu?
ALLAND.
Ja.
LOUISE
nickar upprepade gånger.
Det visste jag.
ALLAND.
Du är en märkvärdig liten kvinna. Aldrig pockande, aldrig nyfiken. Inga
frågor, intet bråk -- och ingen jämmer för det jag håller dig borta från
min atelier.
LOUISE.
Jag vill inte komma dit förr, än du sjelf ber mig.
ALLAND.
Lilla orm! Jag börjar frukta, att du ämnar beveka mig genom din blidhet.
LOUISE.
Tror du det? Då måste jag ju bli pockande för att visa, att du tar fel.
^Skrattar.^ Men det skulle vara mycket svårt för mig.
ALLAND
ser ut i trädgården.
Jag kunde ha lust att kyssa dig, men det går väl inte an. Det återstår
mig således ingenting annat än att säga farväl. ^Reser sig upp, bugar
sig och tar hennes hand, som han kysser.^ Adieu, fröken Strandberg!
^Hviskande.^ A bientôt!
Han tar sin rock och hatt och går ut i trädgården för att säga
farväl till de andre. Det blir allmänt uppbrott. Gästerna komma
in, och taga farväl under sorl och skratt.
BERGSTRÖM
till Johansson.
Du sjöng falskt, din bof! Tror du inte, att jag märkte det?
JOHANSSON.
Det var du sjelf som gnällde för högt. Du har inte öra -- inte sant,
Viggo? Det var han, som sjöng falskt?
VIGGO.
Det hörde jag inte.
LIND
som håller på att säga farväl till Louise.
Monsieur Alland! Vänta ett ögonblick -- vi få sällskap.
ALLAND.
Det skall bli mig ett stort nöje.
De gå.
BERGSTRÖM
till Lilly.
God natt! Är Erna gången?
LILLY.
Ja, hon mådde inte riktigt bra.
JOHANSSON
bugar sig för Louise.
Tack för i kväll! Det var mycket gemytligt, fast den bofven Bergström
sjöng falskt.
LOUISE.
Jag tyckte, det lät mycket vackert.
BERGSTRÖM.
Jag bryr mig inte om att försvara mig -- -- det var han sjelf som inte
höll sig uppe -- -- det är just hans svaga sida, både som menniska och
konstnär, att han inte kan hålla sig uppe -- -- ^Bugar sig för Louise.^
Tack för i afton!
JOHANSSON.
Och du vill klifva högre än vingarne bära -- ^I dörren.^ -- Godnatt här,
allesammans! ^Går.^
BERGSTRÖM.
Hör du Janne du! Vänta litet. Vi få sällskap. ^Skyndar efter.^
De andre gästerna ha under tiden sagt farväl, de gå alla, utom
Viggo och Lilly.
* * * * *
LILLY.
Jag undrar om Erna är kommen hem.
VIGGO.
Låt oss gå upp och se efter. Och om hon inte är kommen, ta vi oss en
promenad på boulevarden.
LILLY.
Arm i arm! Det vill jag rysligt gerna. Det är det mest förtjusande jag
vet.
LOUISE
skämtsamt.
Det är egentligen mycket opassande -- --
LILLY.
Åh, här i Paris kan man ju göra alldeles hvad man vill.
LOUISE.
Det är just det, som är det farliga.
LILLY.
Faran är inte stor, när man vill det, som är rätt -- --
VIGGO
sticker sin arm under Lillys.
När jag går med henne under armen, då känner jag mig alltid som en
riktig hönsmamma -- -- som om jag spänt min stora, varma vinge ut öfver
kycklingen vid min sida -- -- Du kan vara lugn!
LOUISE
småleende.
Jag menade inte heller, att det kunde vara farligt _för er_.
* * * * *
ERNA
kommer häftigt in om dörren; till Lilly.
Jaså här är du! Gud ske lof!
LILLY
går bort till henne.
Bevars, bevars! Hvad står på? Du är så blek -- --
ERNA.
Kom nu, så gå vi upp.
VIGGO.
Lilly och jag ha kommit öfverens om att taga oss en liten promenad
först.
ERNA
hårdt.
Det blir ingenting af med det!
VIGGO.
Hvad för slag? Blir ingenting af? Jag antar, att Lilly har sin egen
vilja.
ERNA.
Inte så länge hon är här i Paris -- hos mig.
VIGGO.
Hon är min fästmö!
ERNA.
Hon är min syster! ^Hånfullt.^ Fästmö? Ja, så heter det alltid. Men jag
känner er män ... Ni äro alla lika!
LOUISE.
Erna då!
ERNA.
Jag bryr mig inte om, hvad ni säger! Inte ett grand! Jag lägger mig inte
i andras affärer! Stöt gerna hufvudet i väggen sjelf ... Kasta dig i
djefvulens armar ... Jag skall inte säga ett ord. Men så länge jag har
kraft nog att värna om henne der, skall det bli lögn att ...
VIGGO.
Säg inte mer, Erna. Du är inte tillräknelig i kväll.
LILLY
går hän emot honom.
God natt, Viggo. Jag går med -- -- vi träffas ju i morgon -- inte sant?
VIGGO.
Jo. God natt liten.
LILLY
kysser Louise på pannan.
God natt! Sof godt.
Erna och Lilly gå.
* * * * *
VIGGO.
Hvad kom åt Erna? Jag har aldrig förr sett henne så upprifven ...
LOUISE.
Hon och Henrik ha brutit med hvarandra i kväll.
VIGGO.
Det ha de gjort så ofta.
LOUISE.
Ja, men nu är det allvar ... nu blir det aldrig godt igen.
VIGGO.
Så mycket bättre. Hon har visst aldrig brytt sig stort om honom.
LOUISE.
Nej. Då hade hon inte varit så olycklig.
VIGGO.
Hur menar du?
LOUISE.
Det ringer i mina öron en underskön replik ... jag vet inte hvar jag
läst den ... det är väl i en af de moderna böckerna, kan jag tro. Den
handlar väl om en kvinna, som gett sig åt den man, hon älskar -- -- och
derigenom råkat i kollision med pligt, heder och samvete ... Han ser,
att hon lider -- -- han förebrår sig sjelf, att han tagit emot, hvad hon
gaf -- -- och så frågar han henne en gång, om hon är mycket olycklig ...
Då smyger hon sig in till honom och ser på honom med en blick full af
hängifvenhet. »Jag olycklig?» säger hon. »Jag är som en utsvulten
tiggare, hvilken fått mat; måhända fryser han ännu i sina trasor -- --
men olycklig är han inte längre.»
VIGGO.
Och Erna -- -- menar du -- --?
LOUISE.
Hon är olycklig -- -- derför att hon kastat sig i armarne på en man, som
aldrig egt hennes hjerta.
VIGGO
begrundande.