Den bergtagna: En kärlekens tragedi - 5

BOTILDA.
Om en inte skulle resa bort för annat, än att bli missnöjd med allt, en
har, så kunde en lika gerna stanna hemma.
LOUISE.
Det är sant, Botilda. Man borde alltid stanna hemma. ^Reser sig.^ Hvad
är det för en dag i dag?
BOTILDA.
Kors så hon frågar! Det är ju hennes födelsedag.
LOUISE.
Ja, men dagen i veckan?
BOTILDA.
Det vet hon väl, att det är Onsdag. Det är ju torgdag i dag.
LOUISE.
Onsdag -- inte mer. Tänk -- bara fjorton dagar, som jag varit hemma. Jag
kom ju en Onsdag?
BOTILDA.
Ja.
LOUISE
frånvarande.
Fjorton dar! De ha varit som fjorton år. -- -- Det är som om allting
skulle somna -- stå stilla och dö -- -- och dammet lägga sig som ett
täcke öfver allt.
BOTILDA.
Jesses, dammet måtte en väl kunna hålla ifrån sig!
LOUISE
sjunker ned i soffan, lägger armarne på bordet och brister i gråt.
BOTILDA.
Men kära barn, tänk på hvad hon gör! Rena duken! ^Slätar ut den med sitt
förkläde.^
LOUISE
reser sig och går af och an på golfvet; torkar sina ögon, men
utan att kunna hålla tårarne tillbaka.
BOTILDA
står och ser på henne.
Jag vet inte, hvad det går åt henne, sedan hon kom från det olycksaliga
Pariset. Hon är sig inte sjelf lik.
LOUISE.
Nej, det är jag inte.
BOTILDA.
Hon måtte väl inte gå hän och bli som Agnes!
LOUISE.
Då dör jag hellre.
BOTILDA.
Slå inte ut sådana stora ord till Vår Herre! En får nog gå här, så länge
Han vill.
LOUISE
har åter satt sig vid fönstret och stirrar ut.
BOTILDA.
Kära hjertandes, inte ska hon gråta på sin födelsedag. Det är inte något
godt varsel.
LOUISE.
Jag kan inte hjelpa det.
BOTILDA.
Hon har det ju så bra. Alla menniskor tycka ju, att hon är snäll och
rar. ^Hemlighetsfullt.^ Kan hon gissa, hvad jag såg i dag morgse, då jag
gick på torget?
LOUISE.
Nej.
BOTILDA.
Klockan var bara sex, men kamrern var redan ute i sin trädgård -- -- och
kan hon gissa hvad han gjorde?
LOUISE.
Nej.
BOTILDA.
Plockade blommor. Till en riktigt fin blomsterbukett, kantänka -- -- Nog
vet en hvar _den_ skulle hän, alltid!
LOUISE.
Ja, kamrern är ju alltid så snäll.
BOTILDA.
Jo, jo men! Skulle väl det vara! Han har väl sina randiga skäl,
kantänka!
Det hörs en hvissling af ett lokomotiv.
LOUISE.
Nu kom tåget.
BOTILDA.
Det är väl en förfärdelig hop folk och fä med, kantänka. Det är stor
hästmarknad, må hon veta. Patron Svensson är inne med alla tre
unghästarne -- -- ^Går hän till fönstret.^ Nej, se hur dom vimlar ut!
Patron på Tjellmo -- och prosten i Wallby -- och inspektor Knutson! Men
hvem är den unge herrn, han går med?
LOUISE
gladt uppfarande.
Viggo! Nej se, Viggo! ^Viftar med sin näsduk utåt.^
BOTILDA.
Ja, minsann är det inte herr Viggo! Jag hade så när inte känt igen
honom! Nej, se så brådt han har. Kantänka. Ja, nu får jag ut och ställa
om kaffe, så han kan få en smula varmt i sej!
Skyndar beskäftigt ut i köket.
* * * * *
LOUISE
går mot dörren och öppnar den.
VIGGO
kommer in i förstugan.
LOUISE
räcker honom handen.
Viggo! Du här.
VIGGO.
God dag, Lisa lilla. Och lycka på födelsedagen! ^Tar af sin långa
reskappa, ställer galoscher och paraply i förstugan, kommer in och
stänger dörren.^ Seså! Nu får jag helsa på dig ordentligt! ^Håller
hennes hand i sina båda och ser på henne, förvånad.^ Hvad du är
förändrad!
LOUISE.
Tycker också du det?
VIGGO.
Det är alldeles påfallande. -- -- Är det Paris? Eller sorgen efter mor,
som gjort dig såder ...?
LOUISE.
Såder?
VIGGO.
Ja, såder -- -- liksom större -- -- liksom mer kvinlig än förr?
LOUISE.
Kom nu fram och sätt dig. Botilda kommer strax med kaffe. Du är väl
trött efter resan?
VIGGO.
Inte spår. Det skall mycket till innan jag blir trött.
LOUISE.
Hvila dig behöfver du väl åtminstone, du som vi andra.
VIGGO.
Ja, men inte ännu. Jag reser vidare med ett-tåget.
LOUISE.
_Reser du?_ Hvarthän?
VIGGO
gladt.
Till Paris. Jag fick litet pengar för min bok, och så har jag tre
tidningar att skrifva korrespondenser till. Så jag hoppas kunna slå mig
fram.
LOUISE
nedstämd.
Jag trodde, du skulle stanna här nu -- -- Jag blef så glad öfver att se
dig -- -- Jag trodde ... ^får tårar i ögonen.^
VIGGO.
Jag har köpt direkt biljett ... ^stryker öfver hennes hår.^ Så ... så.
Inte ledsen för det!
* * * * *
BOTILDA
kommer från köket med kaffe, grädde och bröd på en bricka.
VIGGO.
Se god dag, Botilda.
BOTILDA
niger.
Tack för det, herr Viggo. Och god dag igen! Det var då en glädje och en
öfverraskning på födelsedagen, kantänka! ^Sätter brickan på bordet,
torkar sin hand på förklädet och räcker fram den, nigande.^ Välkommen
får en väl säga! Och var så go' nu och ta' en kopp kaffe. Jag tänkte,
det kunde göra godt, när man rest långa vägar.
VIGGO.
Tack, tack, Botilda! ^Serverar sig.^ Det skall minsann bli riktigt skönt
...... Nå -- -- hur står det till annars?
BOTILDA.
Tackar som frågar, herr Viggo, mig gamla skrå går ingen nöd åt, må veta.
Men si fröken -- hon är visst inte riktigt som hon skulle vara -- ^till
Louise^ -- Ja, hon får ursäkta att jag säger det rent ut, men sen hon
kom hem från det välsignade Pariset, har det va'tt en enda jämmerlighet
-- -- -- och derför var det minsann riktigt väl, att herr Viggo kom, för
kan inte _det_ muntra upp henne, så vet jag ingenting -- -- --
LOUISE.
Vi få minsann inte behålla honom. Han reser med ett-tåget.
BOTILDA.
Jesses då, hvad står på? Efter det är så'nt hastverk?
VIGGO
skrattar.
Ingenting står på -- -- men jag skall till Paris.
BOTILDA.
Ska' han dit nu igen?
VIGGO
nickar.
BOTILDA.
Om jag kunde begripa, hvad det kan vara för märkligt med den sta'n!
VIGGO.
Jo -- det är det märkliga med den stan, att se'n man en gång sett den,
så längtar man alltid dit igen.
LOUISE
sakta.
Så är det ... ja.
BOTILDA.
Då borde man aldrig ge sej dit! -- -- Ska' herr Viggo inte ha mer kaffe?
VIGGO.
Nej, tack.
BOTILDA.
Då blir det väl bäst, jag tar ut det igen, så det kan hålla sig varmt.
-- -- Jag trodde, dom skulle komma nu i rappet.
VIGGO.
Hvilka?
BOTILDA.
Dom som kommer och gratulerar, kantänka. Här är ju födelsedag i huset --
-- fast inte syns det på fröken, gu'bevars! Hå, hå -- ja ja.
Tar kaffekannan och Viggos kopp, borstar af duken och går ut i
köket.
* * * * *
VIGGO
tar Louises hand.
Hur är det med dig? Du är så nedstämd och frånvarande ... Tala nu om för
mig, hvad det är.
LOUISE
skakar på hufvudet.
Ingenting, Viggo, ingenting.
VIGGO.
Är det slut med förtroendet?
LOUISE.
Nu kommer här folk ...
Man hör buller ute från förstugan. Fru Knutson öppnar dörren och
man ser henne och fröken Knutson i färd med att taga af sig
galoscher och ytterplagg.
* * * * *
FRU KNUTSON.
Man får väl inte dra syndafloden in i rummen. -- -- Sätt paraplyerna
tillhopa der i hörnet, Agneta -- -- så der! Låna mig din näsduk, så får
jag torka af bukettpapperet -- -- det är alldeles genomblötadt ...
Louise har rest sig och gått gästerna till mötes. Fru Knutson och
fröken Knutson träda in med blomsterbuketter i händerna.
FRU KNUTSON.
God dag, kära Louise! Och har den äran att gratulera! ^Räcker fram
buketten.^ Det var ett förskräckligt regnande.
FRÖKEN KNUTSON.
Har den äran att gratulera! ^Räcker också fram buketten.^
LOUISE.
Tack, tack.
FRU KNUTSON.
Och se herr literatören! Kommen för födelsedagens skull, förstås! Det
var ju roligt. ^Räcker hand.^
FRÖKEN KNUTSON
räcker också hand.
LOUISE.
Var så god och stig fram, tant. Får jag bjuda på en kopp kaffe? ^Går
till köksdörren och ger order åt Botilda.^
FRU KNUTSON.
Tackar som bjuder. ^Tar plats i soffan. Fröken Knutson sätter sig på en
stol vid bordet.^ Nå, herr literatör, som kommer från stora verlden --
hvad nytt?
VIGGO.
Ingenting, det jag vet! Annat än, att det är ett förskräckligt regnande!
FRU KNUTSON.
Nå, det är ju ingenting precis nytt. Här på orten har det varit alldeles
förskräckligt -- -- Höt står ute -- -- och Gud vet, när det kommer under
tak.
FRÖKEN KNUTSON.
Vi skulle haft skogsparti i Lördags, men i sådant här väder kunde det
naturligtvis inte bli af.
VIGGO.
Nej, det förstås.
Botilda kommer med kaffekannan; helsar.
FRU KNUTSON
nådigt.
God dag, Botilda.
FRÖKEN KNUTSON.
God dag, Botilda.
LOUISE.
Får jag lof att servera tant?
FRU KNUTSON.
Tack, mitt barn, tack.
* * * * *
Fröknarna Svensson, Jönsson och Tornström komma in från
förstugan, alla med blomsterbuketter i händerna; de helsa:
God dag, kära Louise! Har den äran att gratulera!
LOUISE
går emot dem, helsar och tar emot buketterna.
Tack, tack Gerda. Tack Hanna, tack Sofi. Var så god och stig fram! En
kopp kaffe? ^Serverar.^
Fröknarna stiga fram, helsande och nigande.
FRÖKEN TORNSTRÖM.
God dag, herr Pihl. Vi hörde just, att ni var kommen!
VIGGO.
Har nyheten redan spridt sig?
FRÖKEN JÖNSSON.
Ja, vi voro inne i butiken och hemtade Gerda, och der sa' dom -- --
FRÖKEN SVENSSON.
Det var knappt vi känt igen er i dender långa kappan.
VIGGO.
Det var inte mycket smickrande för det, som fans _i_ kappan.
FRU KNUTSON
menande.
Åh -- det har jag nu min egen tanke om -- -- känner jag Gerda Svensson
rätt -- --
Fröknarna Knutson och Jönsson puffa hvarandra i sidan och fnissa
diskret. Fröken Svensson rodnar.
VIGGO.
Fröken Svensson säger ju sjelf, att hon knappt kände igen mig.
FRU KNUTSON.
Det är bara som hon pratar -- tro mig. Hela sta'n vet, hvem som sitter
på första sidan i hennes album.
FRÖKEN SVENSSON
förebrående.
Åh fy, tant.
FRU KNUTSON.
Jag har ingenting sagt -- jag. Men jag försäkrar herr literatören, att
friare -- -- det har Gerda Svensson ingen brist på.
VIGGO.
Det har jag aldrig betviflat.
FRÖKEN TORNSTRÖM.
Hur länge stannar herr Pihl i sta'n?
VIGGO.
Till klockan ett.
DAMERNA
i korus.
Till klockan ett?
VIGGO.
Ja. Jag reser vidare med tåget söderut.
FRÖKEN JÖNSSON.
Redan? Vi hade hört, att herr Pihl skulle stanna här en månads tid.
FRU KNUTSON.
Ja, det är till och med inte utan, att man räknat en smula på det.
Ungdomen skall ställa till sällskapsspektakel, och herr literatören
skulle spela med.
VIGGO.
Det gör mig ondt, men jag antar, att min plats inte blir svår att fylla.
FRU KNUTSON
menande.
Säg inte det!
FRÖKEN JÖNSSON.
Vet ni hvad ni skulle spela?
VIGGO.
Förste älskare?
FRÖKEN JÖNSSON.
Ja. Men emot hvem?
VIGGO.
Mot er?
Fnissningar.
FRU KNUTSON.
Gerda Svensson skall spela hufvudrollen, förstås.
VIGGO.
Det gör fröken Svensson ju alltid.
FRÖKEN SVENSSON
rodnar.
Hvad menar ni med det?
VIGGO.
Det vet vi väl? Att ni är samhällets primadonna assoluta.
FRÖKEN TORNSTRÖM.
Hvad Louise ser ledsen ut.
LOUISE
som sutit och hört på med en frånvarande min.
Gör jag?
FRU KNUTSON.
Ja, det vore synd att säga annat. Kan inte literatören finna på något
medel att muntra sin fostersyster mer? Hon är alldeles förskräckligt
melankolisk.
VIGGO.
Ja, Louise har ju aldrig hört till de riktigt glada -- --
FRU KNUTSON.
Men nu är det alldeles som om hon vore förhexad. Hon är sig inte lik.
FRÖKEN SVENSSON.
Nej, vi fjäsa för henne och pyssla om henne på alla vis, men det hjelper
inte stort -- -- --
LOUISE.
Åh, hur kan Gerda säga det. Jag är så tacksam för det ni äro snälla emot
mig.
FRU KNUTSON.
Ja, inte behöfver Louise leta länge efter folk, som vill vara snälla
emot henne! Jag känner en herre, som bestämdt inte begär bättre, än att
få pyssla om henne hela lifvet igenom -- --
* * * * *
EN PIGA
kommer in med en stor blomsterbukett i handen; niger för
sällskapet, går fram och lemnar Louise blommorna.
Jag skulle helsa så mycket från kamrern och lemna denhär. Kamrern har så
mycket folk på banken, att han inte kan komma sjelf, förr än banken
stänges.
LOUISE.
Tack, Lina. Helsa kamrern och tacka.
PIGAN.
Tack, det skall jag.
Niger för sällskapet och går.
* * * * *
Fröknarna Knutson och Jönsson ha fnittrande lutat sina hufvud
samman i hviskande samtal. Fru Knutson och fröken Tornström
utbyta menande blickar.
FRU KNUTSON.
Stackars kamrern!
Fnissningar från damerna.
LOUISE.
Hvarför säger tant så?
FRU KNUTSON.
Som är tvungen att sitta på banken hela förmiddagen!
FRÖKEN TORNSTRÖM.
Ja, jag är säker på, att hans tankar äro på annat håll.
FRÖKEN JÖNSSON.
Hm!
LOUISE.
Behagar tant en liten tår kaffe till?
FRU KNUTSON.
Nej tack, kära barn. ^Skämtsamt välvilligt.^ Vi ska' laga, att det fins
en tår till kamrern också, när han kommer. Han tycker så mycket om kaffe
-- ^klappar Louise på handen^ -- i synnerhet när det serveras af denhär
lilla handen.
LOUISE.
Behagar ingen en påtår? Gerda? Hanna? Sofi?
FRÖKEN TORNSTRÖM
räcker fram sin kopp.
Jo tack -- kanske en liten tår.
LOUISE
serverar.
Det var snällt.
FRU KNUTSON.
_Jag_ får väl se att komma åstad, annars är jag rädd, att middagen inte
blir färdig i tid. Och Knutson blir i misshumör, om inte maten står på
bordet klockan tolf. ^Reser sig.^ Ja, så är det att vara husmor.
FRÖKEN KNUTSON
reser sig också.
Åh ja, men -- --
FRU KNUTSON.
Det har du rätt i, mitt barn. Det är inte farligt alls, egentligen. Det
har också sina behag, Louise lilla. ^Går fram emot Louise och räcker
hand till afsked.^ Hur gammal är det egentligen, du blir i dag -- -- om
man får vara så näsvis att fråga?
LOUISE.
Tretiotvå år.
FRU KNUTSON.
Det är hög tid! ^Skrattande.^ Farväl, farväl! Helsa kamrern!
De andra damerna resa sig också; fröken Tornström slukar i hast
kaffet och de småbröd, hon serverat sig.
FRÖKEN KNUTSON
räcker hand till Louise.
Farväl, farväl!
FRÖKEN JÖNSSON
räcker hand.
Adjö, Louise! Helsa -- -- ^fnittrar.^
FRÖKEN TORNSTRÖM
ännu tuggande.
Adjö, Louise.
FRU KNUTSON
räcker hand.
Farväl, herr literatör. Lycklig resa!
VIGGO
bugar sig.
Tack, tack!
De andra damerna trycka hans hand i tur och ordning.
FRÖKEN SVENSSON
går hän till Louise och tar hennes hand.
Farväl, Louise. Det var ju tråkigt, att herr Pihl skall resa så snart.
Det är du väl ledsen för? Det blir ju så tomt? Har du inte lust att
titta inom till mig i skymningen? Ifall du tycker det är ensamt?
LOUISE.
Tack, Gerda, tack!
De öfriga damerna med fru Knutson i spetsen ha hunnit bort till
dörren och skocka sig, fnittrande och hviskande, i förstugan,
medan
FRÖKEN SVENSSON
går bort och räcker Viggo sin hand.
Farväl, herr Pihl! Lycklig resa.
VIGGO.
Tack, fröken. Farväl.
FRÖKEN SVENSSON
får tårar i ögonen; vänder sig hastigt om och går.
Sällskapet troppar af. Louise, som följt dem ut i förstugan,
kommer in igen och stänger dörren efter sig.
* * * * *
VIGGO.
Puh! ^Går af och an på golfvet. Louise har åter slagit sig ned vid
fönstret, stirrande ut.^
BOTILDA
kommer från venster med en bricka; dukar af kaffebordet.
Kors en så'n massa blommor! Det må jag säga! Och ändå sitter hon der
igen och ser ut som om hon hade sålt smöret och tappat pengarne. Jo, det
nyttar visst att vara vänlig mot henne! ^Går ut i köket.^
VIGGO
till Louise.
Huru är det med dig, Lisa lilla. Säg mig det nu.
LOUISE.
Jag vet det inte sjelf -- -- Jag känner mig så främmande, så hemlös här
i mitt hem. Jag fryser.
VIGGO.
Du saknar Paris?
LOUISE.
Ja.
VIGGO.
Jag förstår det så väl. Här gapar tomheten emot dig från hvarje vrå. Här
har du lefvat omgifven af dina kära -- och nu är du ensam kvar.
LOUISE.
Ensam? Ja! Men det är inte bara det -- -- Menniskorna äro ju så vänliga
emot mig, men -- -- det är som om jag inte hörde hit -- -- Allt hvad de
tala om är mig så likgiltigt, deras intressen synas mig så små -- -- och
deras ofinheter plåga mig -- --
VIGGO.
Du menar -- --
LOUISE.
Jag menar deras sätt att blanda sig i andras intimaste förhållanden --
deras fnittrande, deras klumpiga häntydningar -- -- allt är mig emot.
Det pinar mig. Jag tycker det är rått. Om det fins någonting i verlden,
som borde vara heligt, så vore det väl _det_ -- --
VIGGO
sakta.
Det gjorde mig så ondt -- -- det der med fröken Svensson -- --
LOUISE.
Hon är den enda af hela sällskapet, som har en smula finkänslighet i
behåll -- hon och kamrern -- --
VIGGO.
Det är ju alltid två menniskor, som du kan umgås med i din ensamhet.
LOUISE
skakar på hufvudet.
Också de äro mig främmande. Allt är mig främmande här. Det förefaller
mig sjelf löjligt -- -- såder -- efter ett par månaders vistande i Paris
-- -- men det _är_ så. Det är som om håret kunnat gråna på mitt hufvud
under dessa fjorton dar, och hjertat frysa till is i mitt bröst.
VIGGO.
Säg mig nu allt, Louise. Någonting har inträffat -- -- någonting som --
--
LOUISE.
Det pinar mig att tala om det -- --
VIGGO.
Också med mig?
LOUISE.
Ja, Viggo, också med dig.
VIGGO
reser sig upp.
Förlåt mig. Det var inte min mening att pina dig. Jag trodde bara inte
-- --
LOUISE.
Hvad?
VIGGO.
Att du också kände dig främmande för mig.
LOUISE
sträcker ut sin hand efter honom.
Det gör jag inte, Viggo. Men jag kan inte _tala_ om det. Jag tycker, du
borde förstå mig ändå. Jag vill ingenting dölja för dig -- -- det _fins_
ingenting att dölja. Jag skulle önska, att jag vore af glas, och att du
kunde se allt, som rör sig inom mig -- -- allt det der, som jag har så
svårt att profanera med ord.
VIGGO.
Nu förstår jag. ^Böjer sig ned och kysser henne på pannan.^ Kära lilla
syster!
LOUISE.
Det fins en gammal saga om en jungfru, som blef bergakungens brud. Jag
mins den mycket dunkelt -- -- men jag tror, hon dårades af glansen i
trollens verld; och se'n hon en gång sett den, längtade hon alltid dit
igen.
Jag är som den jungfrun i sagan -- bländad af glansen i en verld, som
icke är min -- -- det stolta, fria lifvet derute ...
VIGGO.
Också jag har känt något liknande -- --
LOUISE
skakar på hufvudet.
Inte som jag. Du är lycklig, du. Du är en riddare, som stiger ditner och
hemtar sin brud -- -- Jag? Hvad är jag? -- En skugga, bunden till en
annans tillvaro -- -- dömd att fjerran ifrån honom föra en sjelfständig
och derför overklig existens -- --
VIGGO.
Det der förstår jag inte.
LOUISE.
Förstår du inte, att denna känsla måste bryta mig loss från mitt
föregående -- -- derför att den strider mot mina grundsatser, min
uppfostran -- -- ja, mot sjelfva min naturs egendomligheter -- -- --
Derute ha de friare tyglar -- -- der ger man sin kärlek för stunden --
icke för lifvet.
VIGGO
stirrar framför sig ett ögonblick under tystnad; derpå säger han
sakta.
Jag borde inte ha rest ifrån dig derute. Jag borde ha stannat hos dig.
-- -- Nu efteråt kommer det för mig, hvilken underlig beklämning, som
grep mig, då vi skildes -- -- det var en så bestämd aning om, att en
olycka hotade dig -- --
LOUISE.
Den olyckan hade du inte kunnat afvärja ... och för resten ... _är_ det
en olycka att en enda gång i sitt lif ha fått erfara, hvad det är att
älska och vara älskad tillbaka?
VIGGO
vänder sig bort för att dölja sin rörelse.
Jag kan inte längre skilja svart från hvitt. Jag erkänner min oförmåga.
Förlåt mig, att jag trängt in i din hemlighet och sjelfkärt trott mig