Den bergtagna: En kärlekens tragedi - 8

Ja, ja. För en finkänslig kvinna måste _det_ vara den största olycka på
jorden.
LOUISE
ryser till.
Hu! Att få hela sitt lif besudladt ... forntid och framtid ... allt --
-- -- ett tjockt, smutsigt streck draget öfver allt som man känt fint
och friskt och omedelbart och omedvetet -- -- den drömda lustgårdens
blommor och buskar och träd förvandlade till slemmig tång -- --
paradisets frukter till stinkande svampar -- -- -- och vid allt detta,
att minnas den tid, då man låg i gräset och såg blåa drufklasar skimra i
solen öfver sitt hufvud -- -- man behöfde endast sträcka ut handen för
att nå dem -- -- man dröjde bara derför, att man ville välja den
vackraste -- -- --
^Räcker honom sin hand.^ God natt, Viggo. Du får inte vara ond på henne.
Hon har lidit mer än någon vet om.
Hon går in i sitt sofrum. Han står ett ögonblick stilla,
försjunken i tankar; vänder sig om och går mot dörren, stannar
igen och ser ut i trädgården. Lyktorna ha börjat slockna, men
månen skiner klart öfver buskarne derute och genom det stora
fönstret in i ateliern. Han stirrar ett ögonblick ditut, drar en
djup suck och går långsamt sin väg.
* * * * *
LOUISE
kommer från sofrummet, klädd i en morgonrock af ljusrödt siden
med spetsgarnityr; hon släcker lamporna, sätter sig till pianot
och slår an ett par enstaka toner, hvilka efterhand öfvergå till
en melodi. Slutligen börjar hon sjunga:
»Och jungfrun hon skulle sig till ottesången gå.
Tiden görs mig lång.
Så gick hon den vägen åt höga berget låg,
Men jag vet att sorgen är tung. -- --»
ALLAND
kommer sakta in. Stannar och ser på henne medan hon sjunger. När
hon slutat går han bort och lägger sin hand på hennes hufvud,
böjande hennes ansigte uppåt.
Hvad tänker du på, när du sitter så här ensam?
LOUISE.
På dig. Alltid på dig.
ALLAND.
Och hvad tänker du om mig?
LOUISE.
Att du är bergakungen, och att jag kunde sitta här i hundra år och tro
att några veckor förflutit.
ALLAND
kysser hennes panna.
Du gör mig nästan rädd.
LOUISE.
Med hvad? Att jag är så lycklig?
ALLAND.
Ja.
LOUISE
lägger sin hand öfver hans mun.
Tyst. Jag vet hvad du vill säga.
ALLAND.
Allting dör.
LOUISE.
Det skall man inte tänka på, så länge solen skiner och lifvet är så
rikt.
ALLAND
vemodigt.
Det låter så underligt, att _du_ predikar den läran för _mig_. --
^Entusiastiskt.^ -- Du är -- -- du är den noblaste, den älskligaste
kvinna jag mött i lifvet.
LOUISE.
Jag är hvad du gjort mig till. Det var din trolldryck -- bergakung!
ALLAND
böjer sig på knä, lägger ena armen kring hennes lif och ser upp i
hennes ansigte.
Ja. Du skulle passa till att sitta dernere och spinna silke. Du är så
fin och sval. Du är så vacker. Jag älskar dig.
Lägger sitt hufvud i hennes sköte. Hon stryker öfver hans hår med
sin hand.


V.
Paris, en eftermiddag i Maj.

Samma atelier. Syrenerna blomma ute i trädgården, hänga i stora klasar
öfver muren, belysta af den nedgående solen.
Erna, Lilly och Viggo stå samtalande midt i rummet.
VIGGO.
Vet ingen hvart hon gått?
ERNA.
Det är mottagning hos Alland. Han visar sin marmorgrupp hemma i
atelieren. Hon har väl gått dit.
VIGGO.
Det är troligt.
LILLY.
Var det något särskildt? Du ser så besynnerlig ut.
VIGGO.
Jag har fått ett bref från kamrer Möller derhemma -- -- en gammal vän
till Louises familj och utredningsman i sterbhuset -- -- Han skrifver:
Tar upp ett bref och läser
»-- -- -- då jag är tjensteman i den sparbank, der fröken Strandberg har
sina medel insatta, har jag icke kunnat undgå att iakttaga, hur mycket
det under de sista månaderna lyftats å denna sparbanksbok. Jag har ingen
rätt att misstänka den person, i hvars händer hon lemnat den, ehuru det
för mina ögon ser omöjligt ut, att fröken Strandberg sjelf kunnat
använda så stora summor. Jag ber dig derför med största grannlagenhet
och af vänskap för din fostersyster skaffa något ljus i denna sak,
rörande hvilken jag af vissa skäl har svårt att vända mig direkte till
henne sjelf. Det vissa och bekymmerfulla i detta är, att om minskningen
af kapitalet fortgår på samma sätt, fröken Strandberg inom kort skall
befinna sig utan existensmedel -- --»
ERNA.
Kunde just tro det! Det har kostat vackra slantar -- ^med en gest
omkring ateliern^ -- allt dethär.
LILLY.
Och hennes toaletter sen!
ERNA.
Jo jo! Som en hertiginna -- -- och med en liten prestdotters
förmögenhet. Några fattiga tusen i en bank derhemma. -- -- Sparfven i
tranornas dans -- -- det är en gammal historia -- -- och den tar alltid
en ända med förskräckelse -- --
VIGGO
som går nervöst af och an på golfvet.
Jag har länge vetat, att ateliern inte var Carls. Hon har hyrt den sjelf
-- -- för egna medel -- --
ERNA
hårdt.
Naturligtvis! Det var ju klart! »Ramen kring hennes lifs roman» -- en
mycket dyrbar lyxartikel för en menniska med hennes tillgångar -- --
LILLY
sakta.
Stackars, stackars Louise!
ERNA.
Prat! Det är bäst som sker. Nu blir hon tvungen att resa.
VIGGO
stannar framför henne.
Är du så säker på det?
ERNA.
På hvilket?
VIGGO.
Att hon reser?
ERNA.
Ja. När det inte fins mera pengar så -- --
VIGGO.
Ännu fins det ju litet kvar och dessutom ...
ERNA.
Man måste skrifva till dender kamrern, att han inte får betala ut mer --
--
VIGGO.
Det blir han tvungen till ändå, när hon sjelf så önskar.
ERNA.
Men det är ju vanvett. Man måtte väl i Guds namn kunna finna ett medel
att hindra en menniska från att kasta sig rakt i förderfvet.
VIGGO.
Så nämn ett medel då! -- --
ERNA.
Hvarför inte ställa henne under förmyndare?
VIGGO.
Emot hennes vilja?
ERNA.
Om så skulle behöfvas -- ja.
VIGGO
skakar på hufvudet.
Nej, Erna. För det första _kunna_ vi inte göra det -- -- och om vi också
kunde, skulle vi inte ha rätt att bruka våld ...
ERNA.
Inte ens om det gällde lif eller död?
VIGGO.
Inte ens då.
ERNA.
Det är sköna åsigter.
VIGGO.
De gälla för mig -- inte för dig.
ERNA.
Nej, det fattades bara! Man skulle kanske inte heller ha rätt att söka
bringa henne till förnuft. Man skulle stå stilla som ett får och bara
bliga -- -- Tack! det ligger inte för mig!
VIGGO.
Så gör hvad du finner för godt. Tala till henne -- säg henne allt --
^sakta^ -- men det tjenar ingenting till -- jag känner henne jag.
Louises röst höres utanför, i samtal med värdinnan.
ERNA.
Här kommer hon. -- -- Gå ni er väg -- jag vill tala med henne ensam --
-- ^Pekar ut åt trädgården.^ Den vägen -- -- trädgårdsluckan är öppen --
--
Viggo och Lilly gå ut genom trädgården.
* * * * *
LOUISE
kommer in från entréen; hennes ansigte är blekt, förstenadt i
uttrycket och hon stirrar framför sig som en somnabul.
ERNA
går emot henne; häftigt.
Hvad står på? Hvad har händt?
LOUISE.
Ingenting.
ERNA.
Är du sjuk?
LOUISE.
Nej. Det är ingenting.
ERNA.
Det är någonting med Alland; neka inte.
LOUISE.
Jag kommer från hans atelier. Ni ha sagt, att han gått tillbaka. Det är
inte sant. Jag har sett hans nya arbete. Vi ha sett det alla. Alla säga
med en mun detsamma. Någonting sådant har han aldrig åstadkommit förr.
ERNA.
Men jag förstår inte ... Du ser ut som en somnabul. Hvad är det som
gripit dig så?
LOUISE.
Gruppen.
ERNA.
Hvad föreställer den?
LOUISE.
Han kallar den _Ödet_.
ERNA.
Ödet?
LOUISE.
Ja.
ERNA.
Men så tala ut! Ödet, hvad vill det säga?
LOUISE.
Vänta -- jag skall berätta.
Jag var den första som kom. Han hade önskat det så. Han tog undan det
gråa skynket -- -- -- och jag såg ...
ERNA.
Hvad?
LOUISE.
Att börja med var det som om det bländat min syn, men så löste sig
konturerna och stodo der fasta och klara ... jag skall minnas dem alltid
... i min sista stund ...
ERNA.
Var det något emot dig? Han har de besynnerligaste infall.
LOUISE.
Det var hvad han kallar det: Ödet. -- -- Fotställningen bildas af ett
skrofligt klippblock, som vid venstra sidan höjer sig uppåt och bakåt
tycks antyda liksom ingången till en håla eller klyfta. Den starka
sluttningen framåt, en kant af sjögräs och några refvor af tång ge en
föreställning om hafvet. Man tycker sig nästan känna dess kyliga luft,
så väl har han förstått att ge stämningen af dess närhet -- -- --
ERNA.
Men figurerna? Figurerna? Det är ju en grupp?
LOUISE.
Hufvudfiguren är af något mer än kroppsstorlek -- en kvinnoskepnad med
starka lemmar, inhöljd i ett draperi, som faller ner från hufvudet och
hvari stormen sliter; med ena handen håller hon det samman omkring
halsen, den andra sträcker hon ut som för att taga stöd af klippblocket.
Hållningen är framåtlutad, och blicken spejar skarpt och kallt ut i
rymden -- mot ett för andra osynligt mål. Hon tycks vara i gående och
har just tagit ett steg framåt -- -- öfver den kropp, som ligger
hänkastad på marken -- --
ERNA.
En kvinnokropp?
LOUISE
med ett djupt andetag.
Ja. En liflös, naken kvinnokropp. Fötterna och benen ligga slängda ner
öfver sluttningen mot hafvet, hufvudet har fått stöd mot en sten vid
hålans ingång, hakan har sjunkit emot bröstet och armarne hvila på
marken slappt och tungt -- -- Hela figuren ligger der just så, som
vågorna vräkt den upp -- -- så enkelt men så plastiskt gripen -- utförd
med en storslagen konst. Det är vanmakten och hjelplösheten, adlade till
höghet af dödens ro -- -- --
-- -- Och det ansigtet, som man ser in i! Dess lugn har något af
öfverjordisk jemnvigt: -- -- den kalla blidheten hos den, för hvilken
menniskors önskningar och menniskors lidanden icke längre finnas till --
den heliga glömskan af allt det, som här benämnes glädje och sorg --
godt och ondt -- -- Detta ansigte, på hvilket dödsleendet ligger
stelnadt som en olöslig gåta, är en siares verk -- --
ERNA.
Ja, men -- --
LOUISE.
När jag stod der och såg, då greps jag af bäfvan, ångest, beundran.
Denne mästare, denne konstnär hade jag behandlat som en jemnlike. -- Han
hade varit kamraten i mitt hvardagslif; jag hade trott, att han behöfde
min tröst, nästan min hjelp -- -- han, en konstens storman!
ERNA.
Du öfverdrifver; du är inte normal. Han är en menniska -- han som vi
andre -- ingenting mer -- --
LOUISE.
Du känner honom inte -- -- sjelf har jag aldrig förr än i dag vetat hvad
han var. Aldrig så, genom mig sjelf -- -- i första hand. Jag tror, att
jag hittills sett honom endast genom andras beröm, i glorian af hans
verldsrykte. Men när jag stod der och såg på hans verk -- -- då gick det
upp för mig, hur stor, han är -- -- --
ERNA.
Och ändå stod han der väl sjelf vid sidan och såg på dig med forskande
intresse för att studera, hvad intryck mästerverket gjorde.
LOUISE.
Jag skälfde som inför något öfvernaturligt: den döda bar mina drag, men
förädlade, odödliggjorda -- -- -- det var mitt eget stelnade jag -- --
en saga som skall öfvergå till efterverlden -- _min_ trista saga -- --
^Knäpper händerna samman och står en stund i tankar.^
ERNA.
Det är ett af hans vanliga påhitt. Du skall inte taga dig det så när.
LOUISE
stirrar ut i luften.
Och den stora figuren -- ödet! Dragen voro en menniskas, men uttrycket
var mer än menskligt. Det var den orubbliga lagbundenheten, för hvilken
allt i vår verld måste böja sig eller krossas -- -- det af evighet
bestämda -- -- hvilket går hän öfver ett menniskolif som vore det mindre
värdt än hafvets tång -- --
ERNA.
Du är så blek. Du får visst lof att lägga dig -- annars svimmar du.
LOUISE.
Ja, nu vill jag hvila. Nu är det förbi.
ERNA.
Hvilket?
LOUISE.
Allting -- -- ^Kastar sig framstupa på chäslongen.^ Märker du inte,
Erna? -- Detta är ett farväl.
ERNA.
En nedrighet, är det!
LOUISE
häftigt.
Det har du ingen rätt att säga. Han har inte bedragit mig, han har inte
bedragit dig, han har inte bedragit någon. Han har en annan natur än vi
-- -- han är af en annan race än vår.
ERNA.
Du skall stänga din dörr för honom och visa, att det är _du_ som gör
slut!
LOUISE
med ett melankoliskt leende.
_Jag_ göra slut!
ERNA.
Det är du skyldig dig sjelf -- din stolthet -- --
LOUISE.
Jag har ingen stolthet. -- -- Och nu får du inte bli ond, om jag ber dig
om en tjenst.
ERNA.
Du vill väl, att jag skall gå?
LOUISE.
Ja.
ERNA.
Du väntar honom.
LOUISE.
Jag har lofvat, att han inte skall träffa dig oftare.
ERNA
betänker sig.
Nej. Jag kan inte lemna dig nu. Han skall pina dig ihjäl.
LOUISE.
Låt honom göra det, men gå.
ERNA.
Nej. Du kan inte svara för dig sjelf. Trygga dig till mig. Gå in i ditt
sofrum och låt mig taga emot honom.
LOUISE.
Det är kanske sista gången, jag får se honom, och ändå vill du hindra
mig.
ERNA.
Sista gången? Nej, den tortyren kan räcka länge ännu.
LOUISE
ser upp, gladt.
Tror du?
ERNA.
Res hem.
LOUISE.
Aldrig mer. Det fins intet hem.
ERNA.
Du _kan_ inte lefva här alltid. Utan arbete, utan förmögenhet -- -- ja,
Viggo har just haft bref -- --
LOUISE.
Gå och tala inte mer.
ERNA.
Du måtte väl kunna höra ett förnuftigt ord!
LOUISE.
Om du inte går, så _drifver_ jag ut dig.
ERNA.
Bevars, bevars! ^Mumlar i det hon går.^ Och intet medel att sätta henne
på dårhuset.
* * * * *
LOUISE
går nervöst af och an på golfvet. Det har börjat skymma och hon
tänder lampan på bordet. Strax derefter kommer Alland in från
entréen.
ALLAND
skyndar mot henne; ömt.
Hur är det med dig -- barn? Du blef visst sjuk och jag kunde ju inte
följa dig.
LOUISE.
Det är bra nu, när jag ser dig.
ALLAND
smeker henne.
Du lilla toka. Skall du aldrig kunna lära dig att bli förståndig?
LOUISE.
Jo. När det behöfs. Det har jag lofvat dig.
ALLAND.
Och att glömma?
LOUISE.
När du så fordrar -- ja!
ALLAND.
Det kommer att kännas som när man rycker ett hårstrå af sitt hufvud.
Just så ondt gör det.
LOUISE.
Skola vi då skiljas nu? För alltid?
ALLAND.
Ingen vet det. Jag reser i morgon kväll -- jag har ju sagt dig det. Jag
har en beställning -- i New-York.
LOUISE
stöder sig mot stolryggen.
Det hade jag glömt.
ALLAND.
Se nu inte så tragisk ut. Det är ju att förstöra alla våra minnen.
LOUISE.
Dem kan intet förstöra. Min hela, vida, vackra verld -- ^sträcker ut
armarna som till ett stort famntag.^
ALLAND.
Du reser väl hem -- kan jag tro?
LOUISE.
Hem? Ja! Till det mörka, kalla hemmet ... O Gud!
ALLAND.
Allting skall der falla in i de gamla hjulspåren.
LOUISE.
Jag skall lyda dig.
ALLAND.
Glömma?
LOUISE
stirrar framför sig utan att svara; då ser han in i hennes af
smärtan förvridna ansigte och rycker till.
ALLAND.
Du gör mig rädd. Säg någonting! Det kan väl inte vara möjligt, att du
älskat mig på fullt allvar -- -- så som en kvinna älskar första gången.
LOUISE
tonlöst.
Hur älskar hon första gången?
ALLAND.
Så, att hon går helt upp i den känslan. Så att den fyller hennes
varelse. Så att hennes vilja är ofri -- bunden af en annans?
LOUISE.
Har du inte förstått, att det är just så, jag älskat dig?
ALLAND.
Jag vet inte -- kanske jag tänkt det någon gång -- förr -- --
LOUISE.
Hvad har du då trott om mig --?
ALLAND
tiger.
LOUISE
ser på honom med ett uttryck af förfäran och döljer ansigtet i
sina händer med ett skri.
Det också!
ALLAND.
Jag tror det inte längre -- olyckligtvis!
Barn, hur kunde du älska _mig_? Inte hade jag omedelbarhet nog att
besvara en känsla sådan som din? -- -- Men det behöfs väl också bara,
att du får ögonen upp för hvad jag är, för att ...
LOUISE.
Du är finkänslig och du är god. Mot mig har du varit bättre än någon
annan menniska på jorden.
ALLAND.
Tjugo kvinnor ha älskat mig före dig. Tänk på det.
LOUISE.
Hvad gör det mig? Inte kan jag hålla mindre af dig för det.
ALLAND.
Men barn -- kalla din stolthet till hjelp. Kom ihåg -- -- det kan ju
hända att -- -- att du inte blir den sista.
LOUISE.
Om någon blir så god och trofast emot dig, som jag skulle ha varit, så
unnar jag dig henne -- och henne dig.
ALLAND
sakta.
Du gör afskedet allt för svårt för oss båda.
LOUISE.
Jag ville göra det så lätt för dig -- efter det _måste_ ske. -- -- --
Se! Jag gråter ju inte ens! ^Lyfter sitt ansigte upp emot honom.^
ALLAND
ömt
Jag önskar, att jag aldrig tagit dig. Du var för god -- och detta bryter
dig.
LOUISE.
Inte ledsen för min skull. ^Lutar sitt hufvud mot hans axel.^ Jag är ju
lycklig -- in i det sista. Hvad begär man mer? Tack för allt. Jag önskar
intet ogjordt af det, som skett.
ALLAND.
Du är så underlig. Jag törs nästan inte lemna dig. Men jag _måste_ gå;
man väntar mig till festen.
LOUISE.
Så gå då. Men kyss mig innan du går -- -- nej, på pannan som du brukade
strax när vi blefvo bekanta.
ALLAND
kysser henne på pannan; derpå tar han hennes hand, som han också
kysser.
Din hand är het, och den darrar.
LOUISE.
Det är ingenting.
ALLAND.
Jo, du är upprörd.
LOUISE.
Men jag skall bli lugn. Åh, så lugn. Det är ju det du vill? Och så skall
du minnas mig ibland och tänka att jag kunde göra allting för dig -- --
också glömma, när du så ville.
ALLAND.
Du får inte tala så. Dina ord skära i mig. Jag lider mer än du tror.
LOUISE
stryker med sin hand öfver hans hår.
Det skall du inte, käre! Du ville ge mig lyckan. Det andra rådde du inte
för.
ALLAND.
Hvilket andra?
LOUISE.
Ingenting. Gå nu. Om du _skall_ gå. ^Leende.^ Det är visst första
gången, jag inte söker hålla dig kvar.
ALLAND.
Jag kommer hit igen sent i kväll. Jag måste se dig igen. Du är sjuk --
och jag är orolig för dig.
LOUISE.
Nej, kom inte i kväll. Jag är så trött. Jag behöfver sofva. Kom inte
förr, än i morgon.
ALLAND.
Jag lofvar ingenting.
LOUISE
sorgset, skämtsamt.
Jag stänger min dörr.
ALLAND
likaså.
Och jag mutar dörravårdaren. ^Ser på henne länge och säger stilla.^ Du
är god -- lycklig blir ingen. ^Kysser hennes händer och går.^
* * * * *
LOUISE
ser efter honom tills han försvunnit och sista ljudet af hans steg
dött bort; då vänder hon sig om och går långsamt fram på golfvet.
Så. Nu är redovisningens dag. Nu är min skuld förfallen. Nu skall jag
betala -- -- och priset visste jag. ^Ser sig omkring.^ Det var härligt
att lefva -- och det käns tungt att dö.
Samlar ihop papper på skrifbordet, flyttar lampan dit och sätter
sig att skrifva. Hennes händer darra och hennes kinder äro
blodröda af feber. --
-- Viggo kommer sakta in från entréen. Hon lägger ett
läskpappersark öfver det påbörjade brefvet och nickar vänligt
emot honom.
VIGGO.
Stör jag dig?
LOUISE.
Åh-nej. Det kan vara detsamma -- -- Jag är glad att du kom. Det är så
hemskt att vara ensam.
VIGGO.
Erna sade -- -- Hur är det?
LOUISE.
Tack. Det går snart öfver. Du stannar ju hos mig nu?
VIGGO.
Ja.
LOUISE.
Jag känner mig så underlig till mods, så hjelplös och sorgsen, men ändå
lycklig.
VIGGO.
Skall jag inte hemta Erna eller Lilly?
LOUISE.
Nej. Jag vill bara ha dig. Du minner om min barndom.
VIGGO.
Du är visst mycket sjuk.
LOUISE.
Jag skall strax gå och lägga mig -- och sofva bort det.
VIGGO.
Ja. Det blir nog bäst.
LOUISE.
Men vänta litet. ^Går hän och öppnar dörren ut till trädgården.^ Kom!
VIGGO
ställer sig vid sidan om henne.
LOUISE.
Känn en sådan doft af knoppar som svälla! Och se hur stjernorna titta
fram, en efter en. ^Leende.^ Gud fader sitter deruppe och sticker hål
med sin knappnål, så att en glimt af himmelens härlighet strålar ner
till oss menniskor på den mörka jorden ... Men tror du också, att
himmelen _fins_ deruppe, bakom det tunna, blåa skalet? Kanske det bara
är en stor, stor eld ... som brinner och brinner derbakom ... mot
aftonen regna milliarder gnistor ner öfver jordens blåa sidentak ... vi
kalla dem stjernor och planeter ... När jag var barn gick jag i en evig
ångest ... att _hela_ himmelen en natt skulle råka i brand ... då skulle