Den bergtagna: En kärlekens tragedi - 6

kunna gagna dig med mina råd ... Här kan ingen menniska råda.
LOUISE.
Inte så, Viggo! Du är alltid så finkänslig och god. Du har inte trängt
in i mitt förtroende -- tvärtom -- -- du är den enda menniska, som jag
kunnat tala med om detta ...
VIGGO
med tårar i ögonen.
Jag vill dig väl. Jag ville så gerna se dig lycklig. -- -- Men jag
känner med dina nerver -- -- det är en åratal igenom samlad längtan, som
nu slagit ut. Den har vuxit i lön under alla dessa år -- -- nu, när den
blommar, har den så djupa rötter genom hela din varelse, att den aldrig
kan ryckas bort. Bara vissna och dö -- -- men när den vissnar, vissnar
du sjelf med den ...
LOUISE.
Du har förstått det. Ja, Viggo, ja, så är det.
VIGGO.
Det är som att stirra ut i mörka natten -- man ser inte en hand för sig.
^Böjer sig fram mot henne.^ Säg mig nu uppriktigt, kära lilla syster --
-- vill du att jag stannar hos dig?
LOUISE
skakar på hufvudet.
Det hjelper inte. Du har rätt -- här kan ingen menniska råda.
Tystnad.
VIGGO.
Hur kom det sig?
LOUISE.
Vet inte! Kanske af glansen kring hans namn -- -- kanske deraf, att hans
verld var så främmande för min, att den just derigenom drog mig
oemotståndligt till sig ... Eller -- ^sakta^ -- kanske det var min
natur, som tog ut sin rätt ...... att älska en gång.
VIGGO.
Och nu strider naturen sin strid på lif och död ...
LOUISE.
Jag fruktar striden är utkämpad redan. Jag känner inte längre mig sjelf.
Jag är som en gengångare här i dessa tysta, låga små rum, der damtygen
kläda möblerna som hvita liksvepningar. Är det jag, som lekt och vuxit
upp här? -- -- Som trott på Gud och känt mig trygg och stark i
medvetandet om mina fasta grundsatser? -- -- Nu ha de alla störtat i
grus under mina fötter.
VIGGO.
Tag vara på dig sjelf -- -- och tag vara på framtiden!
LOUISE.
Det fins ingen framtid. -- -- När jag tänkte på att stanna här i kylan
alltid -- -- tänkte på, att år skulle komma och gå, utan att jag fick se
honom -- höra hans kära stämma -- -- att dag skulle glida bort efter
dag, utan att så mycket som ett bref förde bud mellan honom och mig --
-- då såg jag, att de dagarne och de åren icke skulle synas mig värda
att lefva. För mig fans hvarken glädje eller skönhet -- -- ingenting
annat än en oändlig tomhet -- --
Då skref jag. Jag vet inte hvad. Men det darrade nog mellan raderna min
fruktan att bli glömd.
VIGGO.
Huru länge är det sedan du skref?
LOUISE
skakar på hufvudet.
Jag vet inte om jag väntat länge eller kort. Jag vet inte om dagarne
mist sin längd eller om de icke längre ega något slut ... tiden har
blifvit något formlöst, som flyter i ett ... jag vet blott att tomheten
är evig.
Tystnad.
VIGGO
sakta.
Om han nu ber dig komma?
LOUISE.
Jag skulle lyda honom blindt -- -- om han också bad om mitt lif.
VIGGO
stryker med handen öfver hennes panna.
Jag skall inte pina dig med några råd. Men du är exalterad nu. Kanske
skall du se annorlunda på allt detta, se'n dina nerver kommit i ro.
Från förstugan höres ett lätt buller: ett par galoscher, som
tagas af och en paraply, som stötes mot golfvet. Strax derefter
knackar det på dörren och kamrer Möller kommer in.
* * * * *
KAMRERN
bugar sig.
Jag har tyvärr inte kunnat komma ifrån förr än nu, men jag ville ogerna
försaka nöjet att personligen få lyckönska fröken Louise på
födelsedagen.
LOUISE
räcker honom sin hand.
Tack, herr kamrer. Tack för blommorna. Det var så snällt.
KAMRERN.
Åh för all del, det ... ^Helsar på Viggo.^ God dag, Viggo Pihl! Jag
hörde just, att du var kommen -- -- det blir ju ett kort besök, denhär
gången?
VIGGO
helsar.
Ja. Jag reser vidare med ett-tåget.
KAMRERN.
Jag hör det, ja. Till Paris?
VIGGO.
Ja.
KAMRERN
till Louise.
Fröken Louise tycker väl, det är tråkigt, att Viggo reser så snart?
LOUISE.
Naturligtvis. Men det får man ju finna sig i. Det var roligt att se
honom i alla fall -- fast det var kort.
KAMRERN.
Det blir nog mycket folk med på tåget. Här har varit ovanligt lifligt i
dag.
VIGGO
ser på klockan.
Och jag har mitt bagage att ställa om. Det är kanske på tiden, att man
ger sig af.
LOUISE.
Redan?
KAMRERN
artigt.
Tiden går fort i angenämt sällskap.
VIGGO
ser Louise in i ögonen.
Vill du, att jag skall stanna? Då stannar jag.
LOUISE.
Tack, Viggo, tack. Det visste jag nog. Men du skall resa.
VIGGO
tar hennes hand.
Farväl då, lilla Lisa.
LOUISE
med tårar i ögonen.
Farväl, Viggo ... och ... helsa Paris.
VIGGO.
Adjö, kamrer.
De skaka hand.
KAMRERN.
Adjö, Viggo. Lycklig resa.
VIGGO.
Tack. ^Går till köksdörren, öppnar den och ropar utåt.^ Adjö, Botilda!
Nu bär det af igen!
* * * * *
BOTILDA
kommer i dörren, torkande handen på förklädet.
Adjö, herr Viggo! ^Får se kamrern och niger djupt.^ Nej, men att kamrern
är kommen, och fröken har ingenting sagt! Nu skall jag ta in kaffe!
LOUISE.
Jag får verkligen be om ursäkt, att jag inte tänkt på ...
KAMRERN.
Tack, inte för min skull.
LOUISE.
Det är väl inte kaffedags längre -- Men ett glas vin får jag väl bjuda
på? Botilda, tag in litet vin.
KAMRERN.
Tack -- men -- -- hm! om jag får vara alldeles ogenerad -- blodet stiger
mig alltid åt hufvudet, om jag dricker vin på förmiddagen -- --
VIGGO,
^som under tiden tagit på sig reskappa, hatt och galoscher ute i
förstugan, nickar ännu en gång in genom dörren.^ Adjö, adjö!
LOUISE.
Adjö, Viggo.
BOTILDA.
Får man ingenting alls bjuda kamrern på?
KAMRERN.
Tack, Botilda -- jag skall ingenting ha.
BOTILDA
mysande.
Kamrern får åtminstone sitta en stund och hålla fröken sällskap, annars
leds hon för galet.
Går ut i köket.
* * * * *
KAMRERN.
Ja, jag vill gerna stanna en stund, om fröken Louise inte har något emot
det.
LOUISE.
Åh! Hur kan kamrern tro det.
KAMRERN.
Säg bara uppriktigt, hvilket fröken Louise vill. Jag vill så gerna göra
alldeles som fröken Louise vill. Kanske fröken Louise helst vill vara
ensam? Fröken Louise är nog mycket ledsen öfver att Viggo reser?
LOUISE.
Ja. Det är så tomt -- --
KAMRERN
medlidsamt.
Kan jag ingenting göra -- -- hm! -- jag menar -- -- fröken Louise vet ju
-- --
Det höres en signal från stationen.
LOUISE.
Nu gick tåget.
KAMRERN.
Ja.
Tystnad.
LOUISE
söker att beherska sig.
Det har väl varit mycket folk på banken i dag?
KAMRERN.
Ja.
LOUISE.
Men nu är arbetet slut för i dag?
KAMRERN.
Åh -- nej. Det fins arbete nog för hela eftermiddagen -- -- gud ske lof.
LOUISE.
Tycker kamrern om att arbeta?
KAMRERN.
Ja. Det är det enda som hjelper, när lynnet är tungt.
LOUISE
sakta.
Jag önskar, att jag också hade ett arbete.
KAMRERN.
Åh! -- Kvinnans verkningskrets är hemmet. Fröken Louise's arbete borde
vara att göra ett hem ljust och gladt.
LOUISE
skakar på hufvudet.
Jag önskar, att jag hade ett arbete, en mans arbete. Jag förstår så väl,
att det kan hjelpa mot sorger och bekymmer -- -- om man gräfver ner sig
i det helt och hållet, egnar sig åt det med hvarje fiber. -- ^I tankar.^
-- Timme efter timme går, siffrorna rada sig upp framför en på papperet
... tanken släpper dem inte för en sekund ... och tiden rinner, utan att
man vet, hvart den tar vägen. När man så till sist är trött till kropp
och själ ... hur härligt måtte det då inte vara att lägga sig ner och
sofva från alltsammans ... sofva lugnt och utan drömmar ... hemta
krafter till morgondagens slit ...
KAMRERN.
Tala inte så, fröken Louise. Det gör mig så ledsen. Det är någonting så
hopplöst och brustet ... någonting i tonfallet och i ögonens och
ansigtets uttryck, som ... ^Tar hennes hand.^ Hvarför är fröken Louise
inte som förr? Hvad har händt? Hvad är det, som tynger? Har fröken
Louise inte längre förtroende för sin gamle vän? Kan jag ingenting göra
... det skulle vara min högsta önskan.
LOUISE.
Det går nog öfver.
KAMRERN.
Är det sorgen, som tynger? Fröken Louise är ensam nu i sitt fordna hem,
der allt påminner om de kära, som gått bort. Fröken Louise behöfver
komma bort härifrån i andra omgifningar -- i nya förhållanden.
LOUISE.
Ja.
KAMRERN.
Om fröken Louise fick ett nytt hem att styra och ställa med, så skulle
nog sorgen lindras så småningom.
LOUISE
tiger.
KAMRERN
flyttar sin stol närmare.
Mins fröken Louise den sommaren, då jag såg Louise för första gång?
Louise var ett barn och satt på mitt knä och läste franska lexor -- --
Louise satt der så tryggt, som om den platsen var hennes och alltid
skulle förbli det. Jag var Louises »stora vän» -- -- det fans ingen som
hon tyckte så bra om, som mig, sade hon -- -- och ibland slog hon
armarne kring min hals och kysste mig -- -- --
Det är längesedan nu, men jag mins det grant. Louise växte upp ... hon
satt aldrig mer på mitt knä ... och hon glömde visst, både att jag varit
hennes »stora vän», och att hon kysst mig -- -- -- Jag glömde det inte,
jag. Jag har väntat i tjugo år. Det är inte första gången, jag gör den
frågan, som jag nu upprepar för sista gång. Kanske Louise tycker, att
det är efterhängset? Men Louise var så ung förra gången. Jag kunde så
väl förstå, att Louise ville se sig om i verlden först. -- -- Sedan
kommo ju sorgerna och -- -- jag visste, att Louise aldrig skulle ha
lemnat sin gamla mor ensam med den sjuka systern -- --
Nu står Louise ensam i verlden -- och har sett nog -- -- kanske mer än
nog -- af lifvet derute. Nu frågar jag igen: Vill Louise bli min hustru?
LOUISE
stirrar framför sig med tårfyllda ögon.
KAMRERN.
Louise skall inte svara strax; men tänk på hvad jag sagt. Jag är ju inte
någon yngling, längre, och Louise är ingen oerfaren ung flicka. Men en
vänskap så gammal som vår har djupa rötter -- -- och tjugo års
tillgifvenhet är kanske, när allt kommer omkring, en mera solid basis
för ett äktenskap, än ungdomens flyktiga tycke.
LOUISE
skakar på hufvudet.
KAMRERN.
Detta gäller Louise -- inte mig. _Jag_ kan inte tänka mig större lycka
på jorden än att få kalla Louise min hustru. Och jag skall aldrig fordra
af Louise mer än Louise sjelf vill ge -- -- det tror Louise mig väl om?
Jag önskar bara, att jag hade rätt att -- -- med min tillgifvenhet -- --
-- ge Louise det stöd, som -- -- --
LOUISE.
Det kan aldrig ske.
KAMRERN
reser sig upp och börjar gå af och an på golfvet, kämpande med
sin rörelse; stannar så framför henne igen.
Är det -- -- ^med ansträngning^ -- någon annan?
LOUISE.
Ja.
KAMRERN.
Då ber jag om förlåtelse -- men -- ja, blif inte ond -- men -- ^med ett
förplågadt uttryck^ -- kunde fröken Louise inte ha sparat mig dethär?
LOUISE.
Jag visste ju inte -- och -- -- det är inte som kamrern tror. Jag kan
inte tala om detta -- -- jag _kan_ inte -- det -- det är så förfärligt
-- --
KAMRERN
ser på henne med en lång, medlidsam blick.
Jag har pinat -- -- förlåt -- -- det skall aldrig hända mer. Men -- --
fröken Louise tror ju, att jag är hennes vän?
LOUISE.
Ja, ja, det vet jag. Tack, tack för allt.
* * * * *
BREFBÄRAREN
knackar på dörren, öppnar den och räcker in ett bref.
M:lle Louise Strandberg! Var så god.
LOUISE
skyndar fram och griper det; häftigt upprörd.
BREFBÄRAREN.
God middag!
Går.
* * * * *
LOUISE
håller brefvet framför sig, liksom tveksam.
KAMRERN.
Jag generar väl inte?
LOUISE.
Åh -- nej. Men om kamrern tillåter -- -- ^går bort till fönstret, bryter
brefvet och läser. Efter hand som hon läser, få kinderna färg, och hela
ansigtets uttryck förändras.^
KAMRERN
efter en stund.
Jag hoppas det är goda nyheter!
LOUISE
vänder sig om.
Åh -- förlåt mig -- -- jag glömde -- --
KAMRERN.
Det var goda nyheter -- det syns.
LOUISE
sakta och allvarligt men alltigenom med samma uttryck af dämpad
lycka.
Godt eller ondt -- -- allt ligger i framtidens hand.
KAMRERN
pekar på brefvet.
Der fans läkemedlet, som jag inte kunde ge.
LOUISE.
Är kamrern ledsen på mig?
KAMRERN.
Ack -- nej.
LOUISE.
Jag rår ju inte för det. Det är som hade jag gått ensam i långa år, med
natt på alla sidor -- -- och så plötsligt hört en röst som ropat mitt
namn ur mörkret -- -- långt borta.
KAMRERN.
Måtte den rösten inte leda vilse, det önskar jag så innerligt. -- ^En
smula bittert.^ -- Jag ropade också jag, men det hörde fröken Louise
aldrig.
LOUISE.
Förlåt mig. Jag är så tacksam -- -- så riktigt af hjertat tacksam -- --
--
KAMRERN.
Om jag kunde -- på något sätt vara -- -- till minsta tjenst.
LOUISE
räcker honom sin hand.
Tack, det vet jag nog, och jag litar på, att kamrern fortfarande vill ha
mina affärer om hand.
KAMRERN.
Det är ju ingenting annat än min skyldighet som tjensteman i banken.
Penningarne äro ju disponibla, och -- --
LOUISE.
Låt oss icke tala om affärer nu. Jag måste tänka mig om, och sedan
kommer jag till kamrern och rådgör -- innan jag reser -- --
KAMRERN.
_När_ reser fröken Louise? Och hvart?
LOUISE.
Jag vet inte _när_ ... i morgon ... eller om några dar. -- -- Till
Paris.
KAMRERN.
Gud gifve lycka på färden. Farväl.
Går.
* * * * *
LOUISE
öppnar dörren till köket och ropar.
Botilda.
BOTILDA.
Jesses så glad hon ser ut! Nu har han friat.
LOUISE.
Nej, Botilda, det har han inte.
BOTILDA.
Inte? Men hvad i Herrans namn är det då? Hon är ju alldeles förändrad.
LOUISE.
Är middagen färdig?
BOTILDA.
Ja, men hvad i Guds namn går åt henne?
LOUISE.
Jag är hungrig. Har du något godt till mig?
BOTILDA.
Jag har inte gjort annat, se'n hon kom hem, än laga ihop mat, som hon
skulle tycka om -- och hon har knappt rört den.
LOUISE.
I dag ska' du få se på annat.
BOTILDA.
När gick kamrern?
LOUISE.
Nu nyss. Hör -- Botilda -- -- jag reser min väg om ett par dar.
BOTILDA.
Jesses hvad är det nu för konster, hon har för sig? Hvart ska' hon resa?
LOUISE.
Till Paris.
BOTILDA.
Ja, jag säger då det, hon är alldeles från vettet! Våga sig ut på sjön
nu när det regnat i 14 dar -- -- tänk ett sådant djyp.
LOUISE.
Tag nu in maten, så är du snäll.
Botilda försvinner i köket.


IV.
Paris, följande år, en afton i April.

Samma atelier, men nu mycket elegant dekorerad, med nya möbler, mattor,
gobeliner, studier _i ram_, m. m.
I ena hörnet på en kolonn omgifven af palmer och andra bladväxter står
en marmorbyst af Alland; der nedanför en chäslong. Längre fram ett
pianino.
Taklampor och japanesiska lyktor äro tända i ateliern och i trädgården
utanför, dit glasdörrarne stå öppna.
Erna, Bergström, Johansson, Lind m. fl. konstnärer sorla och glamma
kring en bål derute. Alltemellanåt stämmer en manskvartett upp en sång.
Viggo och Lilly sitta i förtrolig tête à tête på chäslongen inne i
ateliern.
LILLY.
Ack jo, Viggo! Jag vill mycket hellre bo med dig hemma i en svensk
småstad, än stanna här i Paris.
VIGGO.
Hur är det möjligt? -- Det stolta, fria lifvet härute -- --
LILLY.
Ju mer jag ser af »det stolta, fria lifvet härute», dess mer skrämmer
det mig.
VIGGO.
Är du en sådan liten harunge?
LILLY.
Ja. Jag kan ligga vaken ibland om nätterna och tänka, och ju mer jag
tänker, dess värre blir det. Jag blir riktigt mörkrädd till sist. Och då
vet jag ingen annan råd än att krypa alldeles ner under täcket -- -- det
hjelper. ^Trycker sig in till honom.^ Då tänker jag på dig och önskar,
att du vore hos mig.
VIGGO
smeker henne.
Stackars min lilla harunge! -- -- Hvad är det egentligen, som hon är så
rädd för?
LILLY
hviskande.
Kärleken.
VIGGO
muntert.
Så-å? Det har jag aldrig märkt.
LILLY
stryker med handen genom hans hår.
Nej, för jag kan inte låta bli att tycka om dig. Det är just det som är
olyckan.
VIGGO.
Jaså! Det är en olycka.
LILLY.
Inte att jag _tycker_ om dig; men att jag inte kan _låta bli_.
VIGGO.
Skulle du önska, att du kunde _låta bli_.
LILLY.
Ja, för när du så inte brydde dig om mig längre, så skulle jag inte
heller bry mig om dig.
VIGGO.
Jaså! Ja men nu bryr jag mig händelsevis om dig -- -- rätt mycket, till
och med.
LILLY.
_Nu_ ja.
VIGGO
kysser henne.
Ja just nu!
LILLY.
Men i morgon?
VIGGO.
Troligen i morgon också.
LILLY.
Ja men sedan? Framtiden? Den kan du inte svara för.
VIGGO.
Kan _du_ det?
LILLY.
Jag _tycker_, att jag kan. Vi kvinnor känna visst i allmänhet djupare än
ni män.
VIGGO.
Derom tvista de lärde. Men de lärde äro partiska -- -- det ligger nästan
alltid en olycklig kärlekshistoria bakom deras visdom. De gamle
ungkarlarne säga: »ha! kvinnorna äro trolösa!» De gamla ungmörna: »ha!
männen äro flyktiga!» -- -- Men historien lär oss, att det fins flyktigt
och trofast folk både bland män och kvinnor.
LILLY.
Då måtte olyckan vara den, att de trofaste alltid förälska sig i de
flyktige.
VIGGO.
Alltid?
LILLY.
Ja, eftersom _en af dem_ alltid tröttnar.
VIGGO.
En sådan liten pessimist! ^Skrattar.^ Och så menar du, att eftersom du
sjelf är en mycket trofast liten tös, så ...
LILLY.
Du får inte göra narr!
VIGGO
smeker henne.
Kära barn! Hur kommer du på så dystra tankar?
LILLY.
Åh, jag har exempel nära till hands.
VIGGO.
Erna och Henrik?
LILLY.
Ja.
VIGGO.
Hvad vet du om dem?
LILLY.
Åh, du tror väl också, att man inte har ögon, fast man är ung och
oerfaren. -- -- Han är så svartsjuk och oresonlig. Och Erna -- --
VIGGO.
Hvad är det med henne?
LILLY.
Jag vet knappt. Men jag tycker ibland, att hon ger honom anledning till
det. -- -- Tror du, att hon håller af honom?
VIGGO.
Hvad tror du sjelf?
LILLY.
Hon har blifvit så underlig på den sista tiden -- -- Ja, det började
strax efter det Louise kommit tillbaka. Hon är så nervös, så häftig --
-- ja, ibland tycker jag, att hon är riktigt elak.
VIGGO.
Men han är då också en riktig mes. Han bara gnäller och åbäkar sig. Du
har kanske rätt i en del af det du sade nyss om kärleken. Men man skall
då också taga på den med en smula förstånd ... Jag menar: man har då en
viss skyldighet att visa sig från den älskvärda sidan, om man vill bli
älskad tillbaka. Inte sant? ^Slår armen kring hennes lif och lutar sitt
hufvud mot hennes bröst.^ Man skall taga vara på hvad man har. Kärleken
är en ömtålig blomma, som behöfver mycken vård. Den blomman är det bästa
lifvet skänkt mig. Jag skall värna om den med allt hvad jag eger af
ömhet och klokhet.
LILLY
kysser honom på pannan.
Det skall också jag -- --
* * * * *
LOUISE
kommer inifrån sofrummet; då hon får se paret på chäslongen, vill
hon draga sig tillbaka.
VIGGO
tar sakta sin arm bort från Lillys midja.
Louise!
LOUISE
småleende.
Förlåt mig! Det var ju tråkigt, att jag skulle störa.
VIGGO.
Du stör oss inte. Fråga Lilly -- gör hon?
LILLY.
Nej. Inte Louise.
VIGGO.
Sitt nu ner hos oss ett ögonblick. -- -- Sången derutifrån låter så bra
på afstånd. Och här är så vackert, härinne.
LOUISE
sätter sig.
Ja, här är vackert, det ser jag sjelf bättre än någon annan.
LILLY.
Åh, det är minsann inte svårt att se!
LOUISE.
För er alla är det bara det yttre, de vackra möblerna, färgernas harmoni
-- -- För mig är det själen, doften af det hela -- -- det, som gör detta
rum till mitt _hem_.
LILLY.
Det der förstår _jag_, men inte Viggo. Det der måste man vara kvinna för
att kunna känna -- -- Jag menar så der, att man håller af hvarenda
möbel, som en kär vän -- derför att den varit vittne till -- --
VIGGO
afbryter.
Vet du hvad vi talade om, när du kom?
LOUISE.
_Talade_ ni verkligen?
VIGGO.
Ja. Men det var ett gammalt tema.