Blindskär - 5

Total number of words is 4757
Total number of unique words is 1368
37.6 of words are in the 2000 most common words
47.3 of words are in the 5000 most common words
51.2 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
"På en liten stund. Här är just halfva vägen."
Alma satte sig på en sten. Nymark kastade sig ned i ljungen vid hennes
fötter, så nära, att han lutade sig mot hennes klädning, som han
derigenom drog undan från fötterna. Alma vågade hvarken röra sig eller
tala, men barmen höjde och sänkte sig häftigt och det svindlade för
hennes ögon.
Nymark reste sig till hälften och flyttade sig ännu närmare. Alma kände
på sitt ansigte hans heta andedrägt och vände bort hufvudet. Hennes
hjerta slog våldsamt och lemmarna blefvo så underbart tunga. Hon hade
hvarken vilja eller tanke, men instinktmässigt försökte hon resa sig
upp, försökte i alla fall, fastän en oförklarlig, kropp och själ
förlamande förvirring och en underbart mäktig känsla af domning höllo
henne kvar. Då kände hon en stark arm omkring sitt lif och ett böljande
bröst mot sin klappande barm. Skrämd ryckte hon till, ansträngde ännu en
gång alla sina krafter och gaf till ett rop. Rösten kväfdes, ty ett par
andra läppar tryckte sig mot hennes; hon slöt sina ögon och föll maktlös
ned.
En stund hade förflutit. Alma satte sig upp i ljungen. Hennes ögon
irrade skrämda omkring. Marken var kall, skogen mörk. Träden stodo
allvarliga och orörliga deromkring. Intet prassel, intet ljud hördes.
Men på himmeln sken månen klar som förut och stjernorna tindrade. Almas
blick stannade ej vid dem; hon dolde ansigtet i sina händer och böjde
pannan ner emot knäna.
Längre bort tände Nymark en papyross och satte sig sedan på en sten för
att se om skridskon på ena foten. En rem hade gått af. När han fått den
lagad, vände han sig till Alma, som allt ännu satt i samma ställning.
"Skola vi bege oss af redan?"
Hans röst var lugn och jemn, men Alma ryste likväl, då hon hörde den,
stönade, vände sig med ansigtet mot marken och ref i ljungen med båda
händerna. Riset skar hennes fingrar, men hon kände det ej.
"Alma, var inte barnslig."
Nymark stod bredvid henne och försökte upplyfta henne.
"Hör mig! Det der tjenar till ingenting. Ingen menniska har sett oss,
ingen skall få veta det, jag svär att det inte ens i min dödsstund skall
komma öfver mina läppar. Alma, älskade, haf förbarmande med mig."
Han lyckades slutligen upplyfta henne och slog mossan af hennes kappa.
"Lugna dig nu, var rask!"
Han strök sakta hennes skuldror.
"Förlita dig på mig och ångra inte naturens jubelstund."
Alma svarade med en klagande suck.
"Hvad du är för ett barn. I sanning! Hvem är du rädd för, säg? Skogen
tiger nog, stjernorna äro långt borta, likaså månen; de tala inte om
något."
Nymark ville stöda henne, men Alma dolde båda händerna i muffen.
De hade kommit nära staden, då remmen i Nymarks skridsko åter brast och
han nödgades böja sig ned för att bringa den i ordning.
"Alma, vänta ett ögonblick; lemna mig inte!" sade han.
Men Alma tycktes ej höra honom, utan skyndade vidare utan att se bakom
sig. När hon kom till stranden, aftog hon skridskorna, hängde dem öfver
armen och gick upp längs den sidan af gatan, som låg i skugga. Hon smög
sig fram längs väggarna med ljudlösa steg. På gården stannade hon, såg
upp till fönstren och pressade muffen mot sitt bröst. Man gick i
köksdörren; hon drog sig undan bakom ett hörn. Någon kom utför
trapporna, men gick sedan längre bort på gården. Undvikande att visa sig
gick hon uppför tamburtrappan, stannade allt emellan och lyssnade. Allt
var tyst. Hon tog på dörren; den var oläst. Lampan brann i taket,
öfverplaggen hängde på väggen, hon märkte ingenting ovanligt eller nytt.
Hon hängde upp sin kappa, lade hatt och muff på bordet. Gick in i
salongen, men blef stående som fastspikad på andra sidan tröskeln.
John stod framför henne, hög och allvarlig. Almas slocknande blick sökte
golfvet.
"Vet du redan af att Arvi är sjuk?" frågade John. "Han kom på
förmiddagen hem från skolan midt i timmen och ligger i stark feber.
Doktorn är rädd, att han får kopporna."


VIII.

Arvi andades tungt och hela hans kropp brände. Han mumlade otydliga ord.
Ögonen rullade i sina rödsprängda hålor.
Alma hade sjunkit ner på en pall vid hans fötter och satt der hopfallen.
Mina bjöd henne te, men hon skakade afvisande på hufvudet.
När John inträdde, lutade hon sitt ansigte mot Arvis bädd. John stod en
stund bredvid henne, såg på Arvi och kände på hans panna.
"Kanske han ändå blir frisk, vi skola hoppas åtminstone."
Han såg på Alma.
"Du torde ha blifvit mycket skrämd?"
Intet svar. Alma förblef i samma ställning, så orörlig, att hon knapt
andades. John lade sin hand på hennes axel; en darrning genomlopp hela
hennes kropp, men hon lyfte ej upp hufvudet och ändrade ej ställning.
"Inte så, Alma," sade han. "Försök att lugna dig."
Han dröjde ännu en stund, innan han lemnade rummet. Först när dörren var
stängd bakom honom, vaknade Alma ur sin förstelning. Hon reste sig ej
upp, utan sjönk ännu lägre ned, från pallen på golfvet, och föll ihop
som ett knyte. Hon kramade om sängfoten med båda händerna, kramade så,
att fingrarna knakade och träet knarrade. Tungan hade råkat mellan
tänderna; hon bet sönder den. Den kroppsliga smärta, hon dervid erfor,
kändes nästan välgörande och lindrande för själens ångest.
Ingen fanns då i rummet; det visste hon, fastän hon för öfrigt inte hade
reda på stort någonting.
Arvi hade fallit i en dvallik sömn. Han vaknade nu plötsligt och
klagade. Alma kröp på knäna fram till honom.
"Mamma," sade Arvi, "det gör ondt i hufvudet och halsen."
Han suckade och såg på modren.
"Mamma, känn på min panna, hur den bränner."
Alma närmade sitt bleka ansigte till honom.
"Jag kan inte, Arvi," ljöd det hviskande från hennes läppar. "Mina
händer äro orena. Men säg det inte åt någon."
Arvi teg en stund; sedan fortfor han åter:
"Mamma, jag är rädd. Den der väggen faller."
"Inte faller den. Men på mamma faller en kvarnsten."
"Hvarifrån."
"Uppifrån. Från himmeln. Men säg det inte åt någon."
"Nej."
Steg hördes. Alma drog sig tillbaka på pallen. Läkaren och John kommo
in.
"Vi få se i morgon," sade läkaren, sedan han undersökt Arvi.
Sedan vände han sig till Alma.
"Men hur är det med er, fru Karell?"
De sågo på hvarandra, John och han.
"Ni duger inte till sjuksköterska i natt," sade han, i det han kände på
Almas puls.
Alma hade endast ett enda hopp, det att de skulle gå bort. Det gjorde de
också snart, och hon andades åter lättare, sedan hon blifvit ensam med
Arvi.
Senare på kvällen kom John tillbaka med en droppflaska i handen. Hon
måste taga in deraf, och sedan kom Mina för att hjelpa henne till sängs
i rummet bredvid.
Hon lät dem göra med sig hvad de ville, nöjd med att John ändtligen
lemnade dem i ro och gick in till sig. Mina hade täckt öfver henne i
sängen; der hade hon varmt och godt att vara. Hon såg på hur Mina
sysslade i rummet, hur hon hängde upp hennes kläder, knöt ihop
strumporna, skrufvade ner lampan och hemtade dricksvatten på
nattduksbordet bredvid henne. Ännu derefter rörde hon sig fram och åter
i rummet, undvikande att göra buller och gående på tå.
Alma följde ej mer hennes rörelser. I sängvärmen hade hon det så godt.
Nerverna och hjertat, alla ådror och muskler bragtes till ro. Likaså
tankarna och känslorna. De elaka minnena förflyktigades, hela lifvet
gled långt bort. Fridfullt, som en syn ur en annan verld, såg hon genom
de halfslutna ögonen den matt brinnande lampan och de öfriga föremålen,
som befunno sig i riktningen af hennes blick. Mina skymtade allt ännu
förbi, dörren öppnades, John kom in, såg på henne, yttrade något med låg
röst till Mina, och sedan var allt slut. Hon visste ej mer af
någonting...
Varm, fuktig öfver hela kroppen, vaknade hon sent följande dag. Innan
hon blef riktigt klarvaken, njöt hon af bäddens mjukhet och sin lugna
bekvämlighet. Vände sig litet och sträckte med välbehag på sig. Hon
flyttade hufvudet högre upp på dynan och slöt ögonen, för att ännu en
stund förlänga den behagliga halfslummern. Men blodet cirkulerade redan
med större fart i hennes kropp, hjertat slog hastigare och nerverna
lifvades. Hon måste öppna ögonen och se omkring sig. Det gamla, kända
rummet, kända föremål. Ingen var inne och i rummet bredvid hördes ingen
röra sig. Åter slöt hon ögonen.
Men plötsligen öppnade hon dem igen. Hon hade sett en enslig nejd,
vackert månsken, glänsande is, en mörk udde, furor, ljung och --! Hon
pressade de hopkramade händerna mot sina tinningar.
Det kunde inte vara sant!
Hennes kropp skakades, pulsådrorna i halsen, i hufvudet, i hela kroppen
bultade. Var det ändå sant?
Mina kom in. Almas ångestfulla blickar hängde sig fast vid henne.
"Om frun skulle komma och se. Han är alldeles flammig."
Alma stirrade utan att höra eller förstå. Stirrade bara, då hon såg, att
hennes läppar rördes.
"Herre Gud, är frun sjuk?"
Mina närmade sig.
"Skall jag gå till skolan och be rektorn komma hem?"
"Nej, nej!"
"Men frun är sjuk."
"Åh nej."
"Orkar frun stiga upp och se på Arvi? Nog lär han ha fått kopporna."
Alma försökte stiga upp. Det svindlade för hennes ögon, benen vacklade,
men hon föll likväl icke.
"Arvi kopporna?"
Hon började nu påminna sig föregående afton i barnkammarn -- Arvi
flämtande och brännhet i sin säng, hon bredvid, krypande på golfvet.
Alma tryckte fingret mot en röd fläck på hans kind; den blef blekare.
"Smittkoppor," suckade hon.
"Frun frågar inte ens hvar de öfriga barnen äro," sade Mina, då Alma
bara såg trött på henne.
"Rektorn förde dem till Leisténs genast som han hörde, att doktorn
trodde det skulle bli kopporna. Och med en sådan hast, att jag knappast
hann få kläderna på dem. Det var en uppståndelse. Rektorn gick sedan
förut med de äldre barnen, och jag kom efter och bar Helmi. Och hon var
så vänlig, fru Leistén, och sade att man alls inte behöfde vara ängslig,
ty nog skulle hon se om dem så länge, som Arvi var sjuk. Men hur Helmi
hade svårt att skiljas från mig, det kan fru aldrig tro! Hon riktigt
stormgret, stackarn, och höll mig om halsen. Hur skall hon komma till
rätta der, då de sade, att jag på inga vilkor skulle få komma och helsa
på, att jag kantänka skulle föra smittan med mig i kläderna. Allt annat!
Jag tror nu inte på sådant. Ingen blir sjuk, om det inte är Guds vilja.
Men jag måste naturligtvis lyda, det hjelper väl inte annat."
Mina städade i rummet, under det hon så pratade, och väntade inte på
svar. Men nu tog hon med damtrasan i handen ihop med den närmaste
stolen.
"Frun ser så underlig ut. Bara inte frun också blir sjuk. Då äro vi illa
ute."
"Inte blir jag sjuk."
"Var frun och åkte skridsko i går hela dagen? Jag tänkte litet det, när
jag inte såg skridskorna på hängarn i tamburen, och jag hörde fru
Leistén säga åt rektorn --"
"Hvad sade hon?" frågade Alma hastigt och ryckte till.
"Att frun hade gått med magistern der förbi ned till isen. Hon
förundrade sig så öfver att frun inte var hemkommen ännu, och ville att
rektorn skulle fara och söka frun."
"Hvilken tid var det?"
"Så der mellan sex och sju, eftersom klockan slog sex just som vi gingo
till Leisténs."
"Hörde Mina hvad rektorn svarade fru Leistén?"
"Han svarade rakt ingenting. Men orolig måtte han ha varit, jag tänker
det derför, att han sedan hela eftermiddagen inte gjorde annat än gick
fram och tillbaka öfver salsgolfvet."
"För bort det der smutsvattnet, det luktar illa."
Mina tog skurämbaret, trasorna och kvasten och gick.
Med händerna i kors i knäet betraktade Alma Arvi, som var insomnad. Men
tankarna förmådde likväl inte sysselsätta sig med honom; de hade alla
stelnat till en enda frusen klump i hennes hufvud.
Läkaren åtföljd af John kom för att se om Arvi, kände på hans puls och
frågade ett och annat rörande honom. Alma svarade honom tydligt, hon
hade reda på allt och förblandade ingenting. Troget satt hon vid hans
säng natt och dag, gaf in medicin åt honom på de bestämda tiderna och
frotterade den svullna halsen morgon och afton, såsom läkaren förordnat.
Men allt, hvad hon gjorde, skedde utan själ, likasom existerade det
alldeles utom hennes tankekrets. Det var någon annan makt, som satte
hennes fötter och händer i rörelse, sjelf tyckte hon sig vara förintad,
eller skild från sin kropp. Derför såg hon föremålen och menniskorna
omkring sig likasom på långt afstånd, och äfven deras röster ljödo i
hennes öron såsom kommande från fjerran. Hon såg på allt som på ett
panorama eller något alldeles främmande. Ibland trodde hon att hon sof,
och hon knep sig i armen för att vakna; men fastän hon kände att det
smärtade, förblef allt såsom förut.
Arvi blef sämre dag för dag. Läkaren gaf ej mer något hopp om hans
tillfrisknande.
Det var femte dagens afton efter Arvis insjuknande. John satt tyst och
allvarlig på en stol vid hans hufvudgärd, Alma såsom förut på en låg
pall vid fötterna. En hemsk tystnad rådde i rummet. Döden höll sitt
intåg.
Arvis händer och fötter voro iskalla. Andedrägten rosslade i halsen, det
ryckte i kroppen. Ögonen voro oafvändt fästa i taket, liksom hade han
väntat något derifrån.
John var blek, och rynkan mellan hans ögonbryn blef allt djupare.
Han sade ingenting, men det ryckte allt emellanåt i ansigtet och ögonen
voro röda.
Alma såg på honom, under det hon stödde sig mot sängkanten. Lönade det
sig att så der sörja deröfver, att gossen fick gå bort från synd och
elände? Bättre vore, om döden toge bort äfven de andra barnen, innan de
hunne sjunka i synd och skam. De voro ännu rena och oskyldiga...
Arvi hade nu svåra plågor. Men efter en stund skulle han få ro, evig ro
i jordens sköte. Missunnade fadren honom denna lycka...
En sista rossling hördes, sedan tystnade allt. John dolde sitt ansigte i
händerna. Alma satt orörlig som en bildstod. Hvarför slocknade inte
också hennes lif på samma gång...
En hvit kista gjordes åt Arvi och i denna en bländande hvit bädd. I
spetsar och myrten hvilade han stilla och lugnt, utan att veta af
verldens stormar och sorger. Samma stillhet och frid lade sig äfven
öfver allt omkring honom, lifvet likasom afstannade i dödens närhet,
besökande kommo och gingo med ljudlösa steg.
Det dånade så ihåligt, då locket spikades igen. Den der stora grofva
karlen i sina tjocka vadmalskläder hade ingen försyn eller fruktan för
att störa den sofvandes ro.
Klockorna ringde. Kistan var upplyftad på likvagnen, hästar och åkdon
väntade vid porten på de åtföljande. Alma hade hela tiden suttit i en
länstol vid bordet. Gästerna hade helsat på henne och sedan spridt sig i
rummen. Några stannade hos henne, samtalande och frågande. Hon svarade
ett och annat ord, allt hur det föll sig.
"Det var sorgligt! Ett så vackert barn. Och er enda gosse."
"Vår enda gosse."
"Och så hastigt. Var han sjuk ens en vecka?"
"Fem dagar."
"Bara fem dagar? Det måtte kännas tungt."
I början voro alla tysta och allvarsamma, isynnerhet i salongen, der
Alma satt. I ansigtsuttryck, blickar och röst sökte de inlägga
deltagande och tvingade sig att iakttaga ett yttre skick, som föga
svarade emot deras inre känslor.
Men så snart de kommo i de öfriga rummen, återtogo de oförmärkt sin
frihet. Herrarna höjde rösten, damerna hviskade och blefvo lifliga,
några till och med skrattade ibland af förseelse.
Då började klockorna ringa. John böjde sig ned och sade något åt Alma.
Det var tid att bryta upp. En högtidlig tystnad spred sig från rum till
rum. Samtalet upphörde, alla reste sig och man drog sig småningom till
dörren.
Marken var frusen, vagnen skramlade och skakade om kistan der under det
svarta taket. Men grafven var bäddad mjuk och vacker medelst granris.
Den hvita kistan sänktes ner mellan de gröna kvistarna. Menniskorna
samlade sig deromkring för att se den. Presten läste, kastade mull på
det vackra locket och läste åter. Alma höjde ej sina ögon från grafven.
Hon hörde rösten, som läste, men förstod ej orden, hörde äfven vinden
susa i träden och visste att menniskor stodo omkring dem. Men hvarför
smutsade man ned den vackra kistan med den fuktiga mullen?
Läsandet upphörde, presten höjde boken till pannan. Alla böjde sina
hufvuden ned och skylde för ögonen. Alma gjorde ej så. Hon stirrade
oafbrutet ner i grafven, likasom om hon genom locket ännu en gång velat
se de kända anletsdragen. Och hon märkte ej att menniskorna småningom
aflägsnade sig. Endast John och några karlar blefvo kvar. De togo spadar
och började skofla ner mull. De kastade mullen så häftigt, att kistan
för hvarje gång dånade. Det var också stenar bland mullen och kistlocket
skrälde, då de träffade det. Det sista hörnet täcktes, och man såg
ingenting annat än en mullhög, som höjde sig allt mer och mer. Den
gungade i Almas ögon. Hon höjde ögonen; träden, korsen, karlarne
gungade. Sedan blef allt mörkt; hon sjönk afsvimmad till marken.


IX.

"Jag fruktade just det här, då hon hela tiden vakade utan uppehåll. Åt
inte och rörde sig inte ur stället. Underbart att hon ens höll ut så här
länge."
"Vi skola gifva in åt henne någonting stärkande, kanske jern. Och om
aftnarna af det förra. Nog går det öfver; hon behöfver endast stillhet
och lugn. Kunde man inte ställa det så, att hon inte blir störd om
morgnarna, eftersom hon då får bättre sömn?"
"Jo. Jag skall flytta in i mitt eget rum. Jag måste ändå stiga tidigare
upp."
John och läkaren samtalade sålunda, då Alma återkom till medvetandet i
sin säng.
"Nu, fru Karell," sade läkaren, då han märkte att Alma öppnade ögonen,
"nu får ni inte på många dagar stiga upp ur sängen. Ni måste först taga
igen all den sömn, som ni försakat de senaste dagarna. Genom medicin, om
det inte eljest går. Och genom medicin skola vi också försöka ge er
matlust."
Alma hörde på. Hon sade inte ett ord, hvarken för eller mot. De fingo
göra med henne hvad de någonsin ville. Hon låg till sängs den ena dagen
efter den andra. Talade inte, klagade inte och önskade ingenting, men
svarade likväl, då man frågade henne om något. Hon låg för det mesta
orörlig. Då och då ryckte det till i hennes kropp, men hon visste
knappast af det. Ögonen voro större än förr, blicken trött och matt.
Slutligen frågade läkaren en dag om hon inte hade lust att stiga upp.
Hon svarade nej. Men hon steg likväl upp, då läkaren bad henne göra det.
Sedan satt hon lika tyst i sin soffa. John var hos henne, så ofta hans
mångfaldiga göromål tilläto.
Han förestälde henne, att de ju ännu hade tre barn kvar, och hur de voro
friska, lifliga och älskliga. I dem hade de tröst. Och sådana sorger och
förluster måste ju menniskan genomgå; lifvet förde dem med sig åt en
hvar, och man borde ej låta sig krossas af dem. Det hjelpte ju i alla
fall inte, utan olyckan blef blott större derigenom.
Alma svarade ingenting och det var svårt att i hennes frånvarande blick
se, om hon hade hört eller ej. Hon pressade sina knäpta händer hårdare
tillhopa, men John lade ej märke dertill.
Det syntes emellertid tydligt, att hon hellre var ensam och att hon
liksom plågades, då någon kom in i rummet. Derför försökte Mina hålla
äfven barnen på afstånd och förde dem endast då och då in för att helsa
på modren.
Hon satt alltid på samma ställe, i ena hörnet af soffan. Hon tycktes ej
märka, ja vände ej ens på hufvudet, om barnen stojade i rummet eller om
något kärl med starkt slammer slogs sönder i köket.
Men en gång hördes en röst i salongen, hvilken bragte henne att rycka
till och springa upp. När John sedan inträdde, stod hon med båda
händerna stödda mot bordet och blickade skrämd mot dörren.
"Kommer du inte in? Nymark är der. Han frågar efter dig."
"Mig? Hvarför?"
Hon darrade och rösten stockade sig i bröstet. Men hon fortsatte,
ansträngande alla sina krafter.
"Jag orkar inte -- måste snart lägga mig. Jag är så svag."
"Du riktigt darrar. Har du svindel? Låt mig hjelpa dig till sängs."
"Nej, nej, nog kan jag sjelf. Gå dit, att han inte kommer."
"Hit? I ditt rum? Det gör han inte."
"Gå dock i alla fall, John."
John gick och stängde dörren efter sig. Men Alma fattades af en ny
ångest. Hon fruktade att Nymark skulle tala om det för John, berätta
allt.... Hon försökte lyssna på deras samtal, men kunde ej tydligt
urskilja något, ty hon darrade så häftigt, tankarna voro förvirrade och
det svartnade för hennes ögon. Hon väntade hvart ögonblick, att John
åter skulle visa sig i dörren och med stränghet fordra räkenskap af
henne.
Hon upprepade för sig, att det ej var möjligt. Nymark skulle inte göra
det, åtminstone inte med afsigt. Det var ju galenskap att frukta något
sådant.
Men likväl fruktade hon. Om den eviga fördömelsen plötsligt öppnat för
henne sitt mörka svalg, skulle hennes själ ej känt så mycken fasa, som
nu.
En svag tanke försökte ännu bereda sig rum i hennes sinne.
"Än sedan, om han skulle tala om det?" ljöd det inom henne; "något värre
kan inte komma, än detta är. Låt allt blifva uppenbart med det samma. Då
slipper jag fri från denna ångest. Det hade varit bättre, om jag sjelf
talat om det genast. Öppnat hela mitt hjerta."
Men hon hörde ej på denna röst. Den talade ej heller länge, ty ångesten
kväfde den.
I salongen fortsattes samtalet lugnt och jemnt. Orden hördes tydligt,
men hon kunde inte fatta deras mening. Hennes hufvud kändes som en klump
och hjernan var slö. Hon trodde att hon skulle falla, eller att
förståndets sista gnista hade slocknat. Men den slocknade ej; bakom all
denna förvirring kyttade den ännu, och ej heller föll hon.
Slutligen flyttades stolarna, några ord yttrades och sedan aflägsnade
sig rösterna till tamburen. Och steg hördes återvända till salen, blott
en persons steg. Han hade gått!
"Står du der allt ännu?" sade John, då han återkom till henne.
Alma smålog med en vansinnigs småleende.
"Kom i sängen, hit. Du mår inte väl," sade John.
Alma lade sig, såsom han ville. John betraktade henne med oro och gaf in
åt henne af den lugnande medicinen.
"Hur skall jag våga fara in till landtdagen, om du inte blir frisk?"
suckade John halft för sig sjelf.
"Nog blir jag frisk, John. I morgon, skall du se, är jag redan alldeles
bra. När far du?"
"Efter två veckor."
"I morgon skall jag tidigt börja göra dina kläder i ordning. Jag skulle
kunna göra det nu redan, om du inte hade gifvit in åt mig sömndroppar."
"Det brådskar inte. Sof du bara lugnt, om du får sömn."
Han gick bort, och Alma blef kvar i sängen, lugnare till sinnes. John
visste ännu ingenting. Efter två veckor skulle han fara till landtdagen,
Nymark skulle hinna glömma och allt skulle bli dervid. Hon skulle
försona sitt brott, arbeta som en slaf, aldrig gå ut, ej visa sig
någonstädes, utan draga sig undan hela verlden, tjena John och hemmet,
ja, hon skulle hädanefter vara i stånd att bära hvilka tunga bördor som
helst. Och hon ville inte knota, om man ock skulle trampa henne under
fötterna, om John vore likgiltig och hård mot henne, om han skulle
glömma henne och ej skrifva. Med allt skulle hon vara nöjd, allt skulle
hon tåligt bära till sin lefnads slut...
Läkaren blef mycket belåten följande dag, då han såg henne i fullt
arbete med sömmerskan och omgifven af en hel hög skjortor, strumpor och
andra kläder.
"Gud ske lof," sade han, "nu är det ingen fara mer. John kan obekymrad
fara till Helsingfors för ett halft år, och vi skola här under tiden
raska upp oss och samla krafter."
Alma sydde så flitigt, att händerna begynte darra. Hon gjorde en
ofantlig mängd kläder i ordning åt John för resan. Hvad hon ej hann med
hemma, det sände hon att förfärdigas ute. Sjelf satt hon från tidigt på
morgonen till sent på kvällen och märkte inte, att hon med sin ifver
uttröttade både sömmerskan och Mina, hvilken dessutom måste medtaga
arbete till barnkammaren. När det oaktadt någon gång mörka tankar ville
tränga sig in på henne, började hon samtala med sömmerskan, än om ett,
än om annat, mest om dagens obetydliga tilldragelser, hvilka ej
intresserade henne ens så mycket, att hon skulle tänkt på hvad hon sade
eller hört hvad den andra svarade. Sömmerskan såg förvånad på henne och
tänkte för sig sjelf, att det aldrig i verlden stod rätt till med frun.
Men hon meddelade sig ej derom åt någon annan, utan väntade till dess
också de andra skulle märka det.
Äfven en annan egendomlighet föll sömmerskan i ögonen. Hvarje gång
tamburklockan ringde, ryckte Alma till likasom för ett åskslag, lät
arbetet falla ur händerna och lyssnade. Om då Mina eller någon annan
ville gå och öppna, nekade hon dem helt uppskrämd.
"Ni får inte släppa in, ni får inte släppa in; nej, nej, öppna inte!"
"Men kanske det är någon som frågar efter rektorn. Borde man inte säga,
att han inte är hemma?"
"Ja, ja, att han inte är hemma, och att han inte kommer hem, och att jag
är sjuk, sängliggande, och inte tar emot någon."
När John råkade vara hemma, gick han vanligen sjelf och öppnade, och då
sprang Alma och tittade genom dörrspringan, för att se hvem det var som
kom. När hon återvände till sin plats, höll hon handen tryckt emot
hjertat och hviskade: Gud ske lof, det var bara den eller den!
Vidare fäste sig sömmerskan vid att hon aldrig med sorg eller saknad
talade om sin mans förestående bortresa och ej just synnerligen tycktes
bry sig om att hon för hela vårvintern skulle komma att vara ensam.
"Kommer det inte att bli ledsamt, då frun för så lång tid måste vara
skild från rektorn?" frågade hon en gång.
"Inte det minsta," svarade Alma. "Om det berodde på mig, så skulle jag
hellre vilja bo alldeles ensam, långt borta i skogen, så att ingen
någonsin skulle finna mig."
"Men der skulle vargarna äta upp frun."
"Än sedan! gerna för mig!"
"Skulle frun önska att få dö?"
"Det skulle jag."
"Gud i himlen, riktigt sant? Till exempel nu genast?"
"Nu på ögonblicket."
"Och frun skulle inte det minsta vara rädd?"
"För hvad?"
"Jo, för att hvart frun sedan skulle komma."
Alma såg på henne. Hon svarade ingenting, men försjönk i tankar.
Så for John. De sista dagarna hade han oafbrutet forskande betraktat
Alma. Men hon märkte det och låtsade då ständigt vara glad. Äfven för
läkaren försäkrade hon, att hon mådde bra och inte kände några plågor.
Men när hon hade blifvit ensam, ljöd ofta i hennes öron sömmerskans ord:
"jo, ty hvart skulle frun sedan komma?"
En natt hade hon en besynnerlig dröm. Hon var i de dödas rike. Mörker
och fasa omgåfvo henne på alla håll. Hela luften uppfyld af suckar och
beständig, gränslös ångest. Ju längre hon vandrade, dess större tycktes
andarnas ångest. Klagoropen blefvo allt tydligare, de hördes från alla
håll och isynnerhet från den ugn, dit hon skulle gå.
Blåa lågor, ormar och själar, hvilka vredo sig ibland dem.
"Äktenskapsbrytarenas ugn" stod der skrifvet med eldbokstäfver.
Hon störtade dit ner, hörde gråt omkring sig och skrek äfven sjelf.
Skrek så att hon vaknade. Ännu sedan hon vaknat, skrek hon en stund,
innan hon fick klart för sig, att det endast varit en dröm.
Kallsvett dröp af hennes panna, och likväl frös hon tillika. Det var
mörkt och tyst omkring henne. Drömmen skrämde henne ännu. Hon tog täcket
omkring sig och gick ut i köket.
"Jesus välsigne, hvad felas frun?"
"Jag drömde så illa, och jag törs inte mer vara ensam. Vill inte Maja
Lisa komma och ligga på soffan resten af natten?"
"Jo."
Maja Lisa tog dyna och täcke med sig. Alma tände nattlampan och stälde
den på ett hörnbord i andra ändan af rummet.
"Hvad var det frun drömde?" frågade Maja Lisa, der hon låg på soffan.
"Jag törs inte tala om det."
"Var det så hemskt? Frun glömde säkert läsa välsignelsen, då frun gick
till sängs. När jag någon gång glömmer det, så är det säkert, att jag
inte får riktig sömn den natten."
"Jag har försummat det på de sista tiderna."
"Gode Gud! Ber frun aldrig mer?"
"Nej."
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Blindskär - 6
  • Parts
  • Blindskär - 1
    Total number of words is 4618
    Total number of unique words is 1368
    36.0 of words are in the 2000 most common words
    47.0 of words are in the 5000 most common words
    51.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Blindskär - 2
    Total number of words is 4640
    Total number of unique words is 1397
    36.4 of words are in the 2000 most common words
    47.3 of words are in the 5000 most common words
    51.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Blindskär - 3
    Total number of words is 4683
    Total number of unique words is 1371
    37.4 of words are in the 2000 most common words
    47.9 of words are in the 5000 most common words
    52.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Blindskär - 4
    Total number of words is 4672
    Total number of unique words is 1435
    34.8 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    49.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Blindskär - 5
    Total number of words is 4757
    Total number of unique words is 1368
    37.6 of words are in the 2000 most common words
    47.3 of words are in the 5000 most common words
    51.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Blindskär - 6
    Total number of words is 2169
    Total number of unique words is 824
    42.5 of words are in the 2000 most common words
    51.8 of words are in the 5000 most common words
    55.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.