Blindskär - 1

BLINDSKÄR

Af
Minna Canth.

Öfversättning från finskan.

Först publicerad av
G. W. Edlunds Förlag 1888.


I.

Alma öste vatten öfver lilla Helmi, som låg på rygg i badbunken med en
kudde af bast under hufvudet och en filt öfver magen. Flickan skrek af
förtjusning, sparkade filten af sig och slog med händerna i vattnet, så
att det stänkte långt omkring.
"Hör du, hör du, lilla ostyriga, som stänker mamma alldeles våt!"
pratade Alma. "Och så förkyler du dig ännu på köpet. Var stilla nu!
Mamma väter lilla hjessan och tvättar ansigtet också, hvad säger du då?
Se så der. Men för all del, bli inte ledsen, det är redan gjordt. Nå,
hvem kommer der nu igen? Stäng dörren! Barnet är naket!"
Maja Lisa var det, som stack in hufvudet genom köksdörren.
"Frun, det kommer främmande från staden. De körde med två hästar in på
gården."
"Herrar eller fruntimmer?"
"Herrar. Apotekarn och borgmästarn och den der främmande herrn --
magister är han ju? Hvad skall man nu få till kvällen, då det inte finns
någonting hemma, inte det minsta?"
"Nog hittar Maja Lisa alltid på något."
"Ja, det är lätt sagdt. Frun tar allt som lek. Men jag vet sannerligen
inte den här gången hvad jag skall laga åt dem. Knäfveln också, man kan
bli riktigt ond. Att de också alltid skola komma hit till förargelse."
"Inte behöfs det några stora anrättningar. Bara man har mat. De måste ju
förstå, att man inte på landet alltid kan vara så försedd."
"Om man helst hade fisk. Men när nu också fisken åts upp till middagen,
hvarenda stjert."
"Vi ge bara kall mat och filbunke."
"Nog skulle jag veta ännu ett råd."
"Och det vore?"
"Om frun skulle låta mig ta några kycklingar."
"Huru många?"
"Endast tre. Då skulle vi nog få en god kvällsvard."
Alma tyckte det var litet synd om dem, men hon måste ändå slutligen
samtycka. Högeligen belåten slank Maja Lisa sin väg, och Alma fick åter
en stunds ro.
Hon lyfte Helmi ur vattnet, aftorkade henne sorgfälligt i lakanet och
klädde på henne rena kläder. Flickan satt nu skinande och nöjd på
modrens knä. En glänsande hvit spetsmössa omgaf de runda kinderna och ur
ärmen stack en liten knubbig hand fram.
Alma kysste de lena kinderna, och hakan, och halsen, och den lilla
handen.
"Mitt eget kära gull. Min sockerdocka. Mamma äter riktigt upp dig."
Helmi skrattade och sade: "gää." Och för hvarje smekning, modren gaf
henne, skrattade hon och sade "gää."
"Gää, gää, gää!" härmade Alma. "Du lilla pladdrerska, kan du inte säga
annat än "gää". Säg så här: mamma ... mam-ma. Nå, säg nu: mam-ma!"
Helmi såg stint på modrens mun och i nästa ögonblick började hon redan
försöka röra läpparna på samma sätt.
"Mamm, mamm, mamm," ljöd det från dem.
Alma fortfor att förestafva:
"Mam-m-ma, mam-m-ma..."
Och Helmi gjorde helt allvarsam med rynkad panna sina första
läraktighetsprof:
"Mamm, mamm, mamm..."
Kraftiga steg hördes från det angränsande rummet. Alma vände sitt af
glädje strålande ansigte ditåt.
"John, John, kom och hör! Helmi kan redan säga mamma!"
John lade sin arm kring Almas hals och böjde sig ned öfver dem. Men
Helmi slutade med detsamma att pladdra, ty hennes blick hade hakat sig
fast vid fadrens skägg, hvilket alltid väckte hennes stora intresse.
"Helmi, mitt gull, säg "mamma", säg, så att pappa också får höra.
Mam-ma, mam-ma! Nå?"
Men Helmi hvarken såg eller hörde modren nu mera. Hon hade med
utspärrade fingrar gripit efter fadrens skägg och slutligen lyckats få
tag i det.
John smålog och tryckte fingret mot hennes kind.
"Jaså, du rycker din far i skägget! Vill du inte släppa lös!"
Han lösgjorde försigtigt de späda fingrarna från sitt ansigte och drog
sig litet tillbaka. Helmi flåsade med munnen vidöppen och fäktade med
båda händerna, men nådde dock ej detta svarta föremål, som gungade
framför henne.
"Hon har ingen ro nu, när hon ser dig," sade Alma. "Men gå längre bort,
dit bakom kakelugnen, så skall jag försöka, om inte hon då..."
"Vi skola lemna det till en annan gång; nog hinna vi ju sedan. Om vi nu
skulle få toddy ned i löfsalen. Der är främmande."
"Jag vet. Vi ha redan bestyrt om kvällsvarden. Ni får stekta
kycklingar."
"Bra. Kom du också och håll oss sällskap. Det är ju varmt och vackert
väder nu i kväll."
"Bara jag inte stör er?"
"Stör? Hur kan du komma på något sådant?"
"Det känns så ibland."
"Alma!"
Han lyfte upp hennes haka och såg henne in i ögonen.
"Nej, nej, John. Det var bara skämt. Jag skall komma."
John gick tillbaka till gästerna, och Alma gaf bröstet åt den lilla, att
hon sedan skulle få henne att sofva.
"Hvar månne de andra barnen vara; det vore redan tid äfven för dem att
gå till hvila," sade hon till Mina, som höll på att bädda deras sängar.
"Vi skola först lägga Helmi i vaggan," sade Mina och lyfte på täcket, så
att Alma fick lägga barnet dit från sin arm.
När de sakta vaggat en stund, slöto sig Helmis ögon, och de buro sedan
båda vaggan ut i sängkammarn och stälde den bredvid Almas säng.
Det var just i rättan tid, ty nu rusade Arvi, Ella och Lyyli bullersamt
in genom köksdörren.
"Mamma, hör", ropade Arvi, "fiskarna nappade så rysligt på våra krokar,
och en höll på att komma upp, den var redan nästan, nästan på bryggan,
men föll sedan tillbaka, och den var så stor, så här lång!"
"Ja, och jag tänkte också få, men när Lyyli skrek, så blef fisken
skrämd," sade Ella.
"Mamma borde neka Lyyli att komma på bryggan, hon är der bara i vägen
för oss och så faller hon ännu en vacker dag i vattnet."
"Men ja' fallej inte", försäkrade Lyyli.
"Hvarför får inte Lyyli se på, när ni metar?" frågade modren.
"Men hvems fel är det, om hon faller i sjön?" vidhöll Arvi.
"Lyyli aktar sig ju, att hon inte faller?"
"Lyyli attar sej."
Mina klädde af barnen, och Alma ordnade sin toalett. Hon knöt på sig ett
nätt hvitt förkläde och satte en hvit spetsremsa kring halsen.
Sommarhatten klädde henne, det visste hon, der hon stod framför spegeln
och satte den på hufvudet.
Sedan tog hon sin arbetsväska och gick småsjungande ner.
"Der kommer hon ju," sade John.
"Hvem af herrarna saknade mig?" frågade Alma.
"Undertecknad, er ödmjukaste tjenare," svarade magister Nymark.
"Det var mycket artigt gjordt af er."
"Nog saknade också jag, fastän jag inte hann säga något ännu," upplyste
borgmästar Lagander.
Apotekar Leistén smålog endast; han ansåg sig vara alltför gammal för
sådant der.
"Om ni skulle veta hur ofta vi verkligen sakna er," fortsatte Lagander.
Och huru vi förebrå Karell för att sällskapslifvet blifvit så ledsamt
och tort."
"Stackars John! Huru kan ni skjuta skulden på honom?"
"Det var ju han, som tog bort er från vår krets. Ända sen dess ni gifte
er, har ni inte visat er någonstädes."
"Och är det också hans fel, att jag blifvit gammal?"
"Ni gammal?" utropade Nymark och betraktade henne med förtjusta blickar.
"Snart trettio år."
"Enligt Balzac börjar qvinnan först då blifva intressant."
"Balzac är död, och så vidt jag vet, ha männen inte godkänt hans lära i
denna punkt. Sjuttonåringen har behållit tronen allt fortfarande."
"Derför att trettioåringen försmått den."
"Men vi ha nu tänkt ut ett medel att äfven mot er vilja få er tillbaka
till societeten," fortsatte Lagander.
"Jag är nyfiken att få höra det."
"Vi välja er in i Finska Sällskapets direktion."
"Tackar så mycket. Men jag tar inte emot den äran."
"Afsägelse godkännes inte utan laga skäl."
"Sådana har jag mer än nog."
"Till exempel?"
"Till exempel, att John inte skulle godkänna det."
"Nå, du vältrar ju nu sjelf skulden på mina axlar," sade John.
"Och för det andra, att jag inte har lust."
"Ni måtte alls inte intressera er för qvinnans frigörelse?" frågade
Nymark.
"Nej," smålog Alma. "Om det berodde på mig, skulle jag vilja inskränka
äfven mannens frihet."
"Hvad säger du till det, John?" skämtade Nymark.
"Ingenting," svarade John leende och blåste lugn ut ett rökmoln ur
munnen.
"Riktigt sant." fortfor Alma. "Sommarn här på landet är så
utomordentligt angenäm just derför, att John ständigt är hemma. Här ha
vi inte samhället eller fäderneslandet eller finskheten eller ...
någonting, som stör oss."
"Eller er mans vänner, tänkte ni säga," tillade Lagander.
"Så dum tänkte jag ändå inte vara."
"Ni är alltså svartsjuk på samhället och fäderneslandet," sade Nymark.
"Hvad menar John om det?"
"Jag hör på med öfverraskning."
"Han bryr sig naturligtvis inte derom, äfven om jag vore svartsjuk."
Det låg något stucket i hennes röst, hvarför John skyndade att föra
samtalet på andra ämnen.
"Du blir kall, Alma," sade han, "skall jag gå och hemta din kappa?"
"Tack, jag skall taga den sjelf. Jag måste ändå eljes gå upp."
Efter en stund kom hon tillbaka, och under tiden hade man börjat
diskutera i politik. Alma tog sitt handarbete och satte sig litet
afsides.
"Den här språkstriden måste ändå någon gång sluta," sade apotekar
Leistén, "finnarna ha fått alla rättigheter de möjligen kunna begära,
och hvad kunna de då mer ha att önska?"
John steg upp och skakade askan af papyrossen. Hans ansigte afspeglade
denna mäktiga hänförelse, denna varma öfvertygelse och fasta, orubbliga
viljekraft, som Alma ständigt så högt hade beundrat och som gjorde, att
han alltid synts henne så mycket höjd öfver alla andra män.
"Vi vilja ha ett finskt Finland," sade han, "vi vilja att alla
samhällslager skola sammansmälta, skola känna sig vara samma kött och
blod, samma andes barn. Nationalitetskänslan bör för detta lands
innebyggare vara den lifskälla, hvarur små och stora, gamla och unga
hemta sin näring. Såsom ett folk med en vilja och ett språk förmå vi
något, men söndrade äro vi svaga och kunna lätt krossas."
"Nå bra," började Leistén åter, "men hvarför måste allt detta ske så
brådstörtadt? Låt det utveckla sig på fredlig väg, så småningom.
Historiska förhållanden ändras inte med ett enda slag, de behöfva tid
för att utveckla sig på ett naturligt sätt."
"Tycker du, att vi gått alltför raskt till väga? Vi ha endast hunnit
halfva vägen, och ändå önskar du att vi skola sluta här. Jag ville veta
på hvad sätt man sedan skulle komma till målet; om man stannar nu,
lemnas allt vind för våg, halfgjordt, och man går tillbaka. Detta vore
alltså naturlig utveckling. I sanning! Dermed skulle vi bäst visa, att
vi i sjelfva verket inte duga till något, att vi inte ega ringaste
lifskraft eller någon som helst förmåga."
Han slängde förargad papyrosstumpen bort och började gå fram och
tillbaka med rynkad panna.
"Inte skulle man behöfva stanna för det."
Leistén tvekade en sekund, ty John stälde sig framför honom och fäste
sin blick stadigt vid hans.
"Jag menar bara, att finnarna inte mera borde vara så hänsynslösa. Det
skulle alls inte vara till gagn för oss, om den svenska kulturen helt
plötsligt skulle utrotas."
"Vi skulle få en egen, ursprunglig kultur i stället, hvilken har kärna
och märg. Dermed vore den förlusten afhjelpt."
Leistén skakade på hufvudet.
"Jag medger, att vår svenska kultur är ytlig och lånad, och att den
derför inte kan ha någon lång framtid för sig i vårt land. Men äfven
denna yttre förfining bör man ändå inte förakta. Den har nog också sitt
värde."
"Sådant få vi nog med tiden på egen väg, i samma mån som vi utveckla
oss."
"Men hvilka skola hädanefter på finska sidan föra språksaken framåt?
Presterna och tjenstemännen hafva tröttnat, borgerskapet är ännu
svensktsinnadt, att inte ens tala om adeln. Bondeståndet är det enda,
men hvad förmår det ensamt?"
"Det förmår mycket, ty det representerar folkets mäktiga flertal. Det är
grundvalen för alla öfriga stånd. Och då nu folket sjelft i språkstriden
stiger i främsta ledet, så går det utan att vackla fram till slutlig
seger."
Leistén skakade åter på hufvudet.
"Jag är rädd för den der demokratin. Den är en urartad humanitets
bångstyriga barn -- ett barn, som i sin öfverdådighet förstör och
krossar allt, som kommer i dess väg, och hvars värde det inte förstår
att uppskatta."
"Du börjar bli sentimental," sade John med ett spefullt leende.
"Skratta inte. Tänk efter, hvart dessa obändiga krafter ledde under
franska revolutionen."
"Dumheter! Menskligheten har sedan dess skridit ett helt sekel framåt
och blifvit mer sansad."
Lagander och Nymark deltogo ej i samtalet, men Alma såg, att John
oemotståndligt ryckte dem med sig. Och hennes barm höjde sig af glädje,
stolthet och kärlek. John var så manlig och stark, visserligen inte så
smidig och kvick som Nymark, och man kunde inte skämta så fritt med
honom, men han stod vida högre.
Maja Lisa visade sig nu, varm och upphettad, på trädgårdsgången. Hon gaf
ett hemligt tecken åt Alma, som genast steg upp och bad herrarna komma
och taga en smörgås.
Bordet var dukadt ute på verandan. Sedan Alma kastat en granskande blick
deröfver, smålog hon mot Maja Lisa, hvars ögon glänste i tamburdörrens
springa.
"Var stilla!" sade Maja Lisa åt Mina, som höjde sig på tåspetsarna bakom
henne, för att också hon skulle få se herrarna äta. "Var stilla, så att
de inte märka något. En vacker karl, den der unga magistern, är han
inte? Och så artig mot frun, att man inte så kan säga. Men nog tyckes
maten smaka dem. Ser du, hur aptekarn tar för sig på tallriken. Brödet
blir slut, gud välsigne! Spring och skär upp, jag skall gå efter
korgen."
Med röda kinder och så förlägen, att knäna darrade, skyndade Maja Lisa
att taga korgen från bordet. Hon trodde att allas ögon följde hennes
rörelser, hvilket likväl var ett stort misstag, ty herrarna märkte henne
knappast.
John och Leistén fortsatte sin i löfsalen började dispyt, men Nymark och
Alma sutto vid bordsändan och talade om annat.
"Ni kvinnor äro alls inte politiska," sade Nymark.
"Borde vi då vara det?" frågade Alma.
"Naturligtvis. För er egen skull, ser ni. Den, som inte förstår bevaka
sin fördel, blir ovilkorligen den förlorande parten."
"I hvilket afseende menar ni att vi skulle förlora?" frågade Alma.
"I det, som är er tillvaros grundval och kärna. I er kärlek."
"Äro vi den förlorande parten i vår kärlek?"
"Onekligen. I kärleken är kvinnan slaf och mannen herre, fastän det
borde vara tvärtom."
Alma skrattade.
"Och hvad är orsaken dertill? Förklara det!"
"Gerna. Kvinnan blir den förlorande parten i kärleken endast derför, att
hon låter mannen bli den vinnande."
"På det der blir man inte klok."
"Vänta, jag skall förklara mig tydligare. I början, när mannen söker
vinna en kvinnas gunst, är hans kärlek eldig och stark, inte sant?"
"Ja visst."
"Ända till dess kvinnan öfverlemnar sig och säger: jag är din."
"Alldeles."
"Då har mannen segrat, och genast förlorar kvinnan sitt välde öfver
honom. Ser ni, mannen älskar sport och täflingslekar. När han inte mer
behöfver täfla om en kvinnas kärlek, förstår han inte längre sätta värde
på den. Det är hela hemligheten."
"Bra att man får veta. Men huru menar ni då, att kvinnan borde gå till
väga för att undvika detta?"
"Hon borde aldrig älska en man af hela sin själ, aldrig säga till honom:
jag är din. Låta mannen sväfva mellan fruktan och hopp. Någon gång visa
äfven andra män någon ynnest och tillåta dem beundra henne. På detta
sätt skulle hon sporra mannen till att söka bibehålla hennes kärlek."
"Gud bevare, en sådan lära! Det hörs, att magister Nymark inte är gift."
"Gud vare lof för det."
"Hur så?"
"Jag skulle alldeles säkert snart få nog af min hustru. Isynnerhet om
hon vore af det der trogna, ödmjuka och uppoffrande slaget, såsom
kvinnorna vanligen äro."
"Ni är rysligt lättsinnig."
"Det är bättre att vara lättsinnig, än att vara tråkig. Jag tycker att
dessa allvarliga pligtmenniskor äro förfärligt tröttande. Jag skulle
inte härda ut en enda dag i deras sällskap."
"Hurudan skulle då er hustru egentligen böra vara?" smålog Alma.
"Jag skall säga er det. För det första obestridligt vacker. För det
andra måste hon visa att hon eger förmåga att tjusa, ställa så till, att
också andra bli förälskade i henne, och inte endast jag."
"Och gifva någon af dem kanske större plats i sitt hjerta, än er?"
"Det finge hon inte göra. Det skulle jag nog draga försorg om."
Alma skakade på hufvudet.
"Tror ni verkligen, att det vore lyckligare så?"
"Det skulle åtminstone vara trefligare."
"Naturligtvis skulle då också ni anse det vara er rätt att förälska er i
någon annan kvinna, så snart ni blott kunde få det infallet?"
"Min fru finge skylla sig sjelf, om det skulle inträffa. Hon skulle då
inte riktigt ha bevakat sin fördel."
Alma såg på honom.
"Vet ni, jag är nästan litet rädd för er."
"Det är en utomordentlig ära för mig."
"Huru så?"
"Fruktan är bevis på svaghet."
"Inte alltid."
Alma rodnade en smula af harm. Hon vände sig till de andra för att
lyssna till deras samtal. Men de hade så fördjupat sig i politiken, att
hon ej alls kunde följa med. Hon återtog då samtalet med Nymark, hvilken
ändå i alla fall var ganska underhållande, med allt sitt egendomliga
lättsinne.
Det led redan mot midnatt, då gästerna togo afsked. John och Alma följde
dem ända till landsvägen; hästarna fingo gå förut, och de vandrade alla
till fots längs en skogsväg. John hade tagit Almas arm, men han talade
likväl fortfarande med herrarna. Alma tog ingen del i samtalet, som
numera rörde sig kring jordbruket, ty utsigterna för årsväxten bekymrade
inte synnerligen henne. Hon gick utan att säga något vid sin mans sida
och betraktade skogen, som stod så tyst på båda sidor, att inte ens ett
blad rördes. Ibland prasslade det på en gren; det var säkert någon
fogel, hvars nattro de störde med sin promenad.
När hon tänkte på hvad Nymark nyss hade sagt, måste hon skratta. Det var
så tokigt, så öfverdådigt fritt. Hon stödde sig förtroendefullt på Johns
arm och tryckte den mot sitt hjerta. John kände det, och fastän han just
var upptagen af att för de andra framlägga sina planer om hvarjehanda
förbättringar i jordbruket, hvilka med det första borde införas, såg han
likväl på samma gång in i Almas ögon och smålog kärleksfullt emot henne.


II.

Äfven under hemvägen gick Alma stillatigande. Det låg något så
egendomligt i naturen, så lugnt och på samma gång så hemlighetsfullt.
"Nå, Alma," sade John, sakta tryckande hennes hand, "hvad tänker du på?"
"John, jag är ännu alls inte sömnig. Låt oss fara ut på sjön. Det är
riktigt synd att lägga sig en så här vacker natt."
"Men det är nu redan så sent."
"Hvad gör det. Vi kunna sofva längre i morgon i stället."
"Men lilla Helmi?"
"Nog ser Mina om henne så länge. Och hon plägar vanligen inte vakna så
här dags."
"Vi skola fara då. Jag måste väl göra min lilla gumma till viljes."
"Fy, du får inte säga gumma. Det är så fult."
"Hur skall jag då säga? Min lilla rosenknopp? Är det bra?"
"Sitt du i aktern, så ror jag."
"Hvarför det? Du orkar ändå inte."
"Eller vi ro inte alls. Om du bara sakta paddlar båten dit till sundet."
Alma talade hviskande. Nattens frid och naturens tystnad gjorde ett
mäktigt intryck på henne. Båten gled långsamt öfver sjöns lugna yta fram
emot sundet.
"Hur underbart vackert! John, se dit, de vackra ljusa, glänsande molnen,
hvilka simma så lågt, att man kunde tro dem vilja kyssa jorden. Och hur
stilla och tyst allting är! John, det förefaller mig, som om hela
naturen i detta ögonblick skulle njuta af sin tillvaro. Nej men, ser du
färgskiftningarna på den der sidan!"
"I sanning egendomligt. Och så utomordentligt varmt det nu är. Det är en
välsignad sak."
Han tänkte på växtligheten.
"John," fortfor Alma åter efter en stund, "är du lycklig?"
"Utomordentligt nöjd att lefva, åtminstone för närvarande. Och du, min
Alma?"
"Gränslöst lycklig. Så lycklig, John, att jag skulle vilja stanna tidens
lopp och låta detta ögonblick fortvara i all evighet."
John skrattade.
"Månne det ändå inte skulle bli enformigt."
"Fy, John, hur kan du säga så?"
"Jag slår vad, att du redan om ett par timmar blir hungrig och riktigt
gerna går in igen."
Alma svarade ingenting. Hon såg bort och kände sig sårad. Hon tänkte,
att John inte förstod henne.
"Nå, Alma?"
John försökte se henne in i ögonen.
"Alma, blef du ledsen?"
Alma vände sig mot honom och smålog, men hennes blick var fuktig.
"Och sådant lappri kan du låta gå dig till sinnes! Du är i sanning
barnslig. Nå, se nu igen. Nej, kom hit, att jag får torka bort de der
tårarna."
Han sträckte ut sin arm och drog Alma till sig.
"Jag tar dig i min famn som en liten dufva. Älskade, egen hustru!"
Han lyfte upp Almas hufvud och kysste henne.
"Egen hustru."
En varm blick mötte Alma ur djupet af hans ögon.
Alma slingrade sin arm kring hans hals.
"Jag älskar dig, John. Öfver allting. Mera än något annat i himmel eller
på jord."
"Det vet jag, min älskling."
Han tryckte Alma tätt intill sitt bröst och kysste henne ännu en gång.
"Men du måste vara förståndig. Hvarken svartsjuk på finskheten eller på
fosterlandet."
"Men de inkräkta ju hela ditt hjerta."
"Visst icke. Du herskar der alldeles oinskränkt."
"Ja, men bara de här få veckorna här ute på landet. I staden har du
knappast tid att tänka på mig ens."
"Alma, Alma, hvad skulle du säga, om jag började tycka om andra
kvinnor?"
"Det skulle ännu fattas!"
Alma spratt till af förskräckelse.
"Nå, nå, bli inte skrämd. Det kommer naturligtvis aldrig att hända. Jag
ville endast leda dina tankar åt det hållet, så att du skulle sluta upp
med att vara svartsjuk på fosterlandet."
"John, jag skall nog försöka att vara förståndig hädanefter. -- Jag
måste ju," tillade hon med en suck.
"Se, det gör du rätt i," sade John smeksamt.
Alma satte sig på brädet i båtens akter och stödde sig mot sin mans knä.
John slätade hennes hår.
"Säg mig nu en sak, Alma, som jag ofta har tänkt fråga dig om."
"Hvad kan det vara?"
"Mins du en kväll, -- det var under sista vintern, -- då jag kom hem och
du satt vid pianot och spelade?"
"Kort innan lilla Helmi blef född?"
"Precis. Då hade du gråtit, jag såg det på dina ögon. Men jag fick inte
veta hvarför, huru jag än frågade."
Alma skrattade, en smula förlägen.
"Bekänn nu, var du den gången bara svartsjuk på samhället?"
"Nej, det var någonting annat."
"Hvad då?"
"Barnsligheter. Ingenting alls."
"Vet du, det plågade mig länge. Jag hade svårt att få det ur mina
tankar."
"Och du sade ingenting. Älskade John!"
"Då du var så der sluten, blef jag det också. Men nu talar du om det,
inte sant?"
"Det var verkligen ingenting. Något så rysligt barnsligt. Jag kan inte,
John, jag skäms att tala om det."
Men John smekte och kysste "sitt lilla gryn" och såg in i hennes ögon.
Och så måste hon ändå tala om det.
"Det var nu så, John, att jag var rädd att jag skulle dö."
"Såsom alltid före en barnsäng. Nå, och var det allt?"
"Det kom sedan litet till. Men du skrattar."
"Inte skrattar jag. Jag är alldeles allvarsam."
"Sedan så tänkte jag, John, att du skulle taga en annan hustru, som du
skulle älska mera än mig. Och du skulle inte mer komma ihåg, och inte
heller sakna mig. Och det var derför jag gret. Ack, John, jag har redan
många gånger gråtit deröfver."
Alma var ej längre förlägen; tårarna trängde sig åter fram i hennes
ögon, ty det der kunde ju i alla fall inträffa. Hon hade ju blifvit så
svag på de senaste tiderna; hon hade ständigt hufvudvärk och krafterna
voro så medtagna, att hon knappast kunde hålla sig uppe. Och plötsligen
framstod för hennes inbillning tydligt, hurusom John höll en annan
kvinna, -- yngre, vackrare, friskare än hon -- just på samma sätt i sina
armar, som henne nu.
John var lika allvarligt stämd som hon.
Båda sutto tysta.
Alma sökte lösgöra sig från hans arm och flytta sig längre bort. Men
John släpte henne ej. Han lyfte i stället upp henne på sitt knä, slöt
henne intill sitt bröst och tryckte sitt ansigte mot hennes varma hals.
"Han nekar inte till det, han skulle alltså göra så", tänkte Alma. Och
hon kastade en förebrående blick på John.
"Dyra, lilla Alma min, lifvet är ondt; bäst att hvarken tänka framåt
eller tillbaka, utan blott njuta af sin lycka, så länge den varar."
"Om vi skulle dö på en gång, John, så att inte någondera skulle bli
lemnad ensam kvar."
"Sluta upp nu redan, min älskling, med att tänka på döden."
"Jag kan inte. Den sväfvar ständigt för mig. Ibland, då jag föreställer
mig, att..."
"Att hvad?"
"Att du kanske skall dö," fortfor hon sakta och förfärad, "lemna mig och
barnen..."
Alma kunde ej mer hejda sin gråt.
"Men, Alma, du är ju en riktig toka. Så barnslig du är! Nu skola vi fara
hem, och aldrig mera komma vi midt i natten hit ut att svärma, då det
har sådana följder. Få se, att du nu är sjuk i morgon."
"Åh nej."
Alma torkade sina ögon och försökte lugna sig.
"Sätt dig här i aktern, så skall jag ro, och vi komma hem, så att det
sjunger. Åhå, klockan är också redan half tre."
"Gud bevare, Helmi må blott inte ha vaknat."
Alma hade ej mer tid att tänka på döden, utan bemödade sig nu endast att
hålla styråren så, att båtens för var vänd rätt mot hemstranden. John
rodde af alla krafter. Årorna gnisslade och vattnet plaskade. Men rundt
omkring dem började morgonens klarhet sprida sig. Himlen rodnade i öster
och foglarna började sjunga.
"Det var i alla fall trefligt, John, eller hur?" sade Alma, då de hade
dragit båten upp på stranden.
"Medges, medges."
"Och vi skola också en annan gång fara ut?"
"Bara du inte blir sjuk."
"Var inte rädd. Jag känner mig nu raskare än någonsin."
De kommo in. John gick in i sitt rum för att röka ännu en papyross,
innan han lade sig, men Alma skyndade raka vägen till sängkammaren.
Helmi sof sött och Mina låg på golfvet bredvid vaggan. Hon hade från
köket hemtat sig en dyna och lagt den under sitt hufvud.
"Stackars Mina! Gå nu i din egen säng!"
Alma måste ruska om henne, innan hon slutligen vaknade och lyfte upp
sitt sömndruckna ansigte. Men hon förstod inte ens då hvarom det var
fråga, utan bara stirrade på Alma med af häpnad vidöppna ögon.
"Stig upp nu!" skrattade Alma.
Mina vände och vred på sig, skrapade sig med båda händerna i hufvudet
och strök håret ur ögonen.
"Stig upp! Vaknar inte Mina?"
Ändtligen tycktes Mina börja förstå, att hon inte mer behöfdes här. Hon
kom omsider på benen och vacklade mot dörren. Men Alma hejdade henne.
"Dynan!"
Mina vände sig om och stirrade på henne, utan att förstå något. Alma
pekade på dynan.
Men hon begrep ej ens då hvad meningen var. Hon kom fram till Alma och
fattade hennes utsträckta hand.
Alma gaf till ett rop af skrämsel och drog handen undan, men i nästa
ögonblick skrattade hon åter.
"Du är en toka. Der är dynan!" Hon lade den på Minas arm. "Gå nu!"
Mina gick med dynan på armen genom barnkammaren till köket, och Alma
begaf sig äfven till barnkammaren för att se efter de äldre barnen. De
sofvo alla sött. Ella höll handen under kinden och i denna ställning var
hon så älskligt vacker, att modrens hjerta svälde af glädje och
stolthet. Lyyli hade sparkat täcket af sig; som det var mycket varmt,
lät Alma täcket ligga vid fötterna och svepte endast lakanet om henne.