Blindskär - 3

Nymark hade kanske rätt, åtminstone till en del...
Alma lät nu hans yttranden, uppförande, utseende, afbrutna suckar och
hviskningar passera revy. Hon kände hälft instinktmässigt sin makt, och
detta gaf henne en underbar, omedveten säkerhet och belåtenhet. Det var
henne dessutom ett nöje att tänka på Nymarks fina anletsdrag, hans
vackra gestalt och hans glödande blickar -- blickar, sådana John ej mer
på länge....
Hennes samvete anklagade henne ett grand, för att hon erinrade sig dem
utan en afvärjande eller klandrande tanke. Men hon kväfde snart dess
röst. Var det hennes fel, om Nymark älskade henne? Och hvad ondt låg det
rätteligen deri? Någon genkärlek hade han ju från allra första början
icke ens hoppats på. Inom tillbörliga gränser skulle hans känslor i alla
fall komma att hålla sig, ty Alma egde ett mäktigt skydd i sin kärlek
till John...
Och ingenting hindrade ju henne att vara vänlig mot Nymark eller att
umgås med honom. Han var trefligare och gladare än andra herrar,
visserligen litet lättsinnig, men hvad betydde det! Denna egenskap
skadade ej i sällskapslifvet...
Han hade dessutom isynnerhet en god sida: han blef förtjust och tacksam
öfver det minsta ynnestbevis. Om han kunde vinna aldrig så litet
genkärlek, skulle han helt visst känna sig alldeles öfverlycklig. Helt
annorlunda än John!...
Mina kom och bad henne in. Helmi grät, och hon kunde inte bringa henne
till lugn.
"Jag tänkte, att hon kanske bättre skulle somna bredvid frun," sade hon.
Alma gick in, knäpte upp de öfra knapparna i sin klädning och lade sig
på sängen.
"Skall inte frun kläda af sig med detsamma?" frågade Mina; "det är ju
redan sent."
"Inte ännu. Bär hit Helmi!"
Helmi slutade genast att gråta, då hon lades vid modrens bröst, i
hvilket hon ifrigt grep tag både med munnen och med båda händerna. När
hon hade stillat sin hunger, låg hon der helt belåten och sög, såg upp
till modren och smålog. Men modren log ej till svar och vände ej ens sin
blick till henne.
Helmi släpte för ett ögonblick bröstet, såg ifrigt upp på modren och
sade "gää", för att väcka hennes uppmärksamhet.
"Somna nu bara," sade Alma litet otåligt och gaf henne åter bröstet.
Då Helmi fann, att hon ej lyckades tilldraga sig modrens uppmärksamhet,
åtnöjde hon sig med att i värmen från modren sakta fortsätta diandets
ljufva njutning, och derunder insomnade hon så småningom.
Alma reste sig försigtigt upp, igenknäpte åter klädningen och gick ut på
verandan. Der var tyst och skumt. Från Johns rum lyste ljus mellan de
nedfälda gardinerna.
Hon satt på samma ställe, der hon hade suttit på dagen, då Nymark höll
härfvan åt henne. Hon lutade sig mot ryggstödet, lade händerna i kors i
famnen och sträckte ut sina fötter.
Så djupt hade hon sjunkit i drömmar, att hon ej märkt, att ljuset
försvann från Johns fönster, och ej hörde något, innan han stod bredvid
henne och sade:
"Sitter du här allt ännu?"
Alma ryckte till och kastade en skygg blick på honom.
John smålog. Äfven den sista bittra känslan efter gårdagen försvann
fullständigt, om han ens mer hade hyst någon sådan.
Alma var så förtjusande der i sin halfliggande ställning. I
aftonskymningen syntes hennes ansigte blekare än vanligt, men på samma
gång äfven rörande skönt.
"Kom bort, grynet," hviskade John och tog hennes hand.
Alma följde honom lydigt in.
Fastän de ingenting sade och ingen uppgörelse kom till stånd, egde
emellertid dem emellan en fullständig försoning rum denna kväll.


V.

Derefter var Alma några dagar lugnare till sinnes. Flyttningen gaf henne
fullt upp med sysselsättning, och sedan skulle åter hemmet i staden
ställas i ordning. Det var ej tid att tänka på annat, då man måste
arbeta tills man tröttnade.
John hade, i likhet med alla män, en fasa för dessa storstädningar i
hemmet. Då sådana förekommo, tog han alltid till flykten, och så äfven
nu. Alma såg det denna gång med nöje.
"Gå bara," sade hon, "så att vi riktigt i ro få ställa i ordning här."
John varnade dem för att röra vid hans papper -- och gick.
Salongsgolfvet var ännu inte skuradt. Derför bar Alma dit alla
krukväxter, sprutade vatten öfver dem, torkade krukorna rena, afskar de
torra bladen och jemnade mullen ofvanpå.
Hon var klädd endast i en rödrutig morgonrock, och håret hade under
rörelsen fallit ned.
Då råkade Nymark komma just som olägligast.
Det förtretade Alma en smula, men hon bad honom likväl stiga in i hennes
mans rum, som redan var städadt.
För ingen del, han ville inte störa.
"Men får jag inte se på er här? Ni passar så bra bland blommorna, ni,
som sjelf hör till dem."
Alma rynkade sin panna. Nu fann hon alls intet behag i detta slags
språk; det föreföll henne dumt och innehållslöst.
"Jag gör ingenting, så länge ni ser på," sade hon med bestämdhet till
Nymark, som stod på tröskeln och stödde sig mot dörrposten.
"Då tvingar ni mig väl att gå bort."
Alma svarade just ingenting härpå, ty hon önskade verkligen inom sig,
att han skulle gå. Nymark sade farväl och gick.
Derefter fortfor Alma ej med samma ifver att pyssla om blommorna. Allt
efter litet tänkte hon på Nymark och upphörde med arbetet för att
eftersinna, om han kanske kände sig sårad och om han alls numera skulle
besöka dem.
"Det är detsamma," sade hon för sig sjelf, "och det är äfven bättre så."
Hennes samvete var utomordentligt lugnt och hon kom till det fasta
beslut, att hon ej skulle köpa sig nya toiletter, såsom hon hade tänkt,
och ej heller gå i sällskap.
De följande dagarna tänkte hon endast på detta. Men hvarje gång det
ringde på tamburklockan, ryckte hon till och trodde, att det var Nymark,
som kom. Men när det ej var han, kände hon sig liksom besviken och blef
misslynt, utan att hon dock gjorde sig reda för af hvilken anledning.
Och det var i sjelfva verket ej den enda orsaken till hennes
misslynthet. Ännu annat kom till. Annat, som egentligen just inte var
någonting alls.
Hemmet var åter fullständigt i ordning, hvarje vrå putsad och städad. Nu
skulle de bort njuta deraf. Också satt Alma till en början någorlunda
nöjd och belåten vid sitt handarbete och såg med välbehag då och då
omkring sig. Allting såg så nätt och trefligt ut. Hon förmanade Arvi och
Ella att ej bringa något i oordning och påminte dem om att väl aftorka
sina fötter, innan de kommo in.
Men hon skulle önskat, att också någon annan hade sett och beundrat med
henne rummens prydliga ordning. Derför satt hon och väntade främmande;
men ingen kom. Och John gaf sig lika litet nu som förr tid att vara
tillsammans med sin familj. Antingen var han upptagen ute, eller också
satt han i sin kammare vid skrifbordet och arbetade. På detta sätt
började Alma småningom tycka, att all hennes möda ändå hade varit
förgäfves spild, då hon ej hade något motsvarande nöje deraf.
En dag beslöt hon gå på visit till fru Leistén. Ej derför, att hon just
skulle längtat efter henne; ty fru Leistén hörde till dem, hvilka endast
talade om pigorna, eller egentligen blott om deras möjliga och omöjliga
fel och brister. Intet annat ämne i verlden intresserade henne. Men Alma
kände enformigheten och ensamheten så tryckande, att hon måste söka
någon omvexling. Och i brist på bättre gick hon då för att höra på
klagovisor öfver pigornas fel och svagheter.
Hon var just färdig att gå. Hon stod i tamburen och knöt hattbanden, då
dörren öppnades och Nymark steg in.
"Återigen kommer jag olägligt. Det ser ut som om jag skulle förföljas af
ett oblidt öde," sade Nymark, då han såg Alma färdigklädd att gå ut.
"Ni kommer alls inte olägligt. Tvärtom. Välkommen!"
Alma räckte honom gladt sin hand.
"Men ni ämnar er ju ut."
"Jag stannar tusen gånger hellre hemma."
Och Alma berättade hur hon hade haft grufligt ledsamt och hur hon hade
tänkt gå att skvallra om pigor, för att slippa undan den dödande
ledsnaden.
De skrattade deråt båda af hjertans grund, under det de stego in i
salongen.
"Inte sant," sade Nymark, "i hela verlden finnes det ingenting så
dödande, som ledsnaden. Och det kommer sig blott deraf, att vi menniskor
äro skapade för att lefva. Ledsnaden är brist på lif."
"Alldeles så, en fullständig brist på lif. Men säg, hur skall man
frälsas från den? Vet ni någon utväg?"
"Låt oss sluta förbund. Ensam kan ingen besegra denna fiende, men om vi
båda i förening börja striden, så kunna vi helt visst förjaga honom."
"Topp! Vi skola sluta förbund. Och vi välja er till chef. När skola vi
börja striden?"
"I kväll."
"Och på hvad sätt?"
"Vi skola gå på brandkårens fest. Jag kom i sjelfva verket för att
påminna er om ert löfte."
"Ah, ni har således hållit det i minnet."
"Jag har inte glömt det för ett ögonblick."
Dessa ord beledsagades af en blick, som bragte Alma att rodna. Men hon
skyndade att blanda bort saken.
"Naturligtvis står jag fast vid hvad jag en gång beslutit."
Hon kom nu ej alls ihåg sina senare beslut.
"Verkligen? Och jag som redan trodde, att ni hade ångrat er."
Alma skrattade och var en smula förlägen. Men hon slapp att svara något,
ty i detsamma kom John hem.
"Kommer du på brandkårsfesten i afton, John?" frågade Alma.
"Jag kan inte," svarade han och satte sig i en länstol bredvid henne,
"jag har stadsfullmäktiges sammanträde."
"Vore det så farligt, om du för en gång blefve borta derifrån?"
"I dag ha vi vigtiga frågor före. Och sanningen att säga, så har jag
just ingen lust för hela festen."
"Det är just det."
Alma såg melankoliskt på Nymark.
"Kom då ni åtminstone," sade han.
"Ja, du kan ju gå ändå, om du har lust."
"Någon förströelse behöfver också jag. Ingen menniska härdar i evighet
ut med att laga mat och sköta barn."
Alma såg ned och ryckte nervöst i ena hörnet af bordduken, som hon råkat
taga i sin hand.
"Ingen hindrar dig att följa din egen vilja i det afseendet," svarade
John allvarligt.
Han steg upp och gick in i sitt rum, innan Alma hann säga något.
"Ingen hindrar!" Alma kämpade med sina tårar. "Nog vet jag det. Men det
anses ändå vara illa."
"Hvem anser så? Ni sjelf."
"Inte jag, men John och alla menniskor."
"Det är inte sant, fru Karell. Och om de också gjorde det, behöfver ni
väl bry er derom? Sådant är ju ingenting annat än inskränkthet."
Tårarna trängde sig likväl oemotståndligt fram i Almas ögon. En smula
förlägen tryckte hon näsduken mot ansigtet.
"Hur barnslig jag är!"
"Ja, verkligen! När skall ni frigöra er från dessa gamla åskådningssätt
så pass mycket, att ni vågar andas den fria, friska luften."
"Då skulle jag förmodligen börja sträfva att bli medlem af
stadsfullmäktige och landtdagen, såsom andra raska kvinnor i våra
dagar."
"Nej, Gud bevare, lemna dessa områden åt de gamla och fula. Åt er bjuder
lifvet en skönare lycka."
Nymark tog sin hatt.
"Får jag komma och hemta er i afton, eftersom John inte kommer med?"
"Vill ni vara så god?"
"Med största nöje. Alltså, farväl till i afton, fru Karell!"
"Farväl."
De gåfvo hvarandra handen, och dörren slöt sig efter Nymark.
"Han är vänlig och angenäm," tänkte Alma, då hon blef allena; "det är
intet underligt att man trifs så väl i hans sällskap."
På kvällen, då Alma gjorde toilett för festen, kom Arvi till henne med
kartan och geografin.
"Jag hittar ingenting på den här kartan, mamma. Och vi ha så svår lexa.
Alla berg i mellersta Europa."
"Åh, gå och be att pappa visar!"
"Pappa är inte hemma."
"Försök hjelpa dig sjelf till rätta. Mamma har inte tid."
"Men när jag inte hittar."
Arvi envisades och började sedan gråta.
"Är du stygg mot mamma? Nu hjelper jag dig i ingen händelse. Och du
skäms inte att gråta! Gå genast bort. Mamma vill inte ens se en sådan
gosse."
Alma slog ut sin näsduk och fuktade den med parfym. Nymark väntade på
henne i salongen.
"Hur utomordentligt vacker den der havannafärgen är," sade han, då Alma
inträdde.
"Verkligen?"
"Och äfven i öfrigt är kostymen utmärkt väl gjord."
"Ni måtte vara kännare."
"Jag kan åtminstone säga hvad som är vackert och hvad som inte är det."
"Då ger ni mig säkert goda råd, när jag härnäst låter göra mig en ny
kostym?"
"Gerna. Men har ni också förtroende till mig?"
"Obetingadt. Isynnerhet som jag fruktar, att jag kommit litet på
efterkälken i sådant."
"Då skall jag göra er så skön, att ingen kvinna i verlden skall kunna
täfla med er."
"Jag nöjer mig i alla fall med mindre," sade Alma skrattande och gaf en
tacksam blick åt Nymark, som hade hjelpt regnkappan på henne.
Till festens program hörde sällskapsspektakel. De kommo i lagom tid,
just då det ringde tredje gången och förhänget gick upp. Man gaf "Första
kärleken."
"En stor kokett, den der lilla fröken!" sade Nymark sakta till Alma.
"Hvad heter hon?"
"Wahlberg, tror jag; alla lyceisters gemensamma flamma."
"Allas gemensamma?"
"Vid den åldern förälskar man sig vanligen i samma föremål. Först senare
väljer sig hvar och en sitt."
"Är den der baronen lyceist?"
"Antagligen."
"Men jag tycker att fröken Wahlberg inte spelar så tokigt."
"Hon försöker efterbilda Ida Aalberg. Alldeles tydligt, i hvarje
rörelse. Nej men, det der är riktigt komiskt!"
"Ni är en sträng kritiker. Vid ett sällskapsspektakel får man inte
fordra alltför mycket."
"Jag fordrar ingenting, jag endast njuter."
"Ni njuter af att få skratta och gyckla."
Förhänget fäldes. Applåder ljödo. Nymark klappade ifrigt i händerna och
ropade: "bra, bra!"
"Hycklare!" sade Alma och såg på honom.
"Hon tror sig vara en stor konstnär. Vi må unna henne den glädjen."
"Huru kan ni vara så elak?"
"Jag elak? Bara hon visar sig i salongen, skall jag genast gå och tacka
henne och säga, att hon spelade bättre än fröken Aalberg. Ni skall få
se, att hon blir förtjust deröfver."
"Och det gör ni med godt samvete?"
"Hon är endast sjutton år, fru Karell. Man får väl alltid skämta litet
med barnen."
"Utan att alls fråga efter huru det verkar på dem?"
"Nåd, fru Karell! Predika inte moral för mig, det är i alla fall
förspild möda, ty jag är en mycket otacksam lärjunge."
"Och ni tvekar inte alls att tillstå det?"
"Emedan jag vet, att ni förlåter det för mina många goda sidors skull.
Inte sant?"
"Man måste skratta åt er, om man vill eller inte."
"Och vara vänlig som förut. Får jag lof?"
Han bjöd henne sin arm.
"Hvart?" frågade Alma.
"Om ni behagar, så gå vi dit in i sidorummet och dricka te."
Nymark höll sig vid Almas sida hela kvällen. Presenterade för henne nya
bekantskaper, dansade blott helt litet och nästan endast med henne och
lemnade henne ej ens för ett ögonblick ur sigte.
Efter andra fransäsen hade tre, fyra herrar efter hvarandra bjudit upp
Alma till vals, och den femte stod redan och väntade, då hon andfådd
sjönk ner på sin stol.
"Dansa inte mer!" hviskade Nymark, böjande sig fram öfver stolens
ryggstöd.
"Hvarför inte?" frågade Alma.
Hon fläktade med solfjädern och slog de blixtrande ögonen upp mot
Nymark.
"Er helsa tillåter det inte."
"Men det är så roligt. Jag kan inte sluta ännu."
Hon var redan ånyo på golfvet.
De hade dansat ett par hvarf, då Alma tungt stödde sig emot kavaljerens
arm.
"Jag svimmar," ljöd det från hennes läppar.
Nymark skyndade fram och nästan bar henne till en soffa i sidorummet.
Äfven halft afsvimmad som hon var, visste Alma hvem det var, som skötte
om henne. Hon lemnade sig med en känsla af tacksamhet åt Nymarks
omsorger. Det var alldeles som om hon nu hade funnit en ny vän och
kamrat.
"Det går öfver redan," sade hon sakta, fastän hon ännu inte egde kraft
att höja ögonlocken.
"Hvarför lydde ni inte mig?" förebrådde henne Nymark.
"Banna mig inte; jag är frisk nu igen."
"Men ni får inte dansa ett steg nu mer."
"Jag måste väl vara lydig."
Alma förmådde nu resa sig upp och lutade sig mot soffkarmen.
"Hvad ni är blek ännu."
"Det här kom helt säkert af att jag inte har dansat på så länge," sade
Alma leende. "Förr höll jag nog ut utan uppehåll ända till morgonen."
Nymark hemtade vin åt henne, och sedan hon druckit ett par glas, kände
hon sig fullkomligt återstäld.
Hon hade lust att fortsätta dansen, men Nymark hindrade henne.
"Om ni blir sjuk sedan, så låter inte John er komma en annan gång," sade
han.
Och sålunda blefvo de kvarsittande der för återstoden af kvällen. De
superade, samspråkade gladt och skrattade.
Bekanta fruntimmer kommo och helsade på Alma. Hon försökte göra sitt
bästa för att visa sig tacksam emot dem, men i sitt hjerta önskade hon,
att de snart skulle gå och lemna Nymark och henne allena. Ty de hade så
trefligt på tumanhand. De samtalade mycket mera fritt och otvunget i
alla sådana ämnen, som de i andras närvaro knapt skulle vidrört, fastän
det inte var några hemligheter eller i öfrigt något farligt.
Följande morgon var Alma så trött, att hon knapt förmådde stiga upp
klockan tio, då John kom hem till frukosten.
"Helmi grät efter dig i natt," sade John.
"Låt henne gråta!" sade Alma. Hon låg utsträckt på soffan i sitt rum och
brydde sig inte om att komma till bords.
"Jag måste afvänja henne, hon tar bort alla mina krafter. Hon är så stor
och fet och vill inte äta annat, så länge hon får bröstet."
"Stackars Helmi, hör du hvilken dom mamma fäller öfver dig," sade Mina,
som befann sig i barnkammarn och hade hört Almas ord.
"Vi skola gå och fråga om det är riktigt sant."
"Hemta henne inte hit, jag hade henne just nyss," sade Alma otåligt,
"låt mig nu vara i fred åtminstone ett ögonblick, när du ser, huru svag
och kraftlös jag är i dag."
Mina vände om, men Helmi, som gladt hade fäktat med armarna och kroppen
och jollrat, då hon såg modren, började gråta. Mina stängde dörren och
förde Helmi till fönstret. Hon vyssade och knapprade på rutan.
"Se dit, se dit, hästen springer, nej så underligt!"
Helmi såg på undret och glömde sin gråt.
"Jag är i dag bjuden på middag till Lagander," sade John från matsalen,
"dit komma bland andra två landtdagsmän, Hyvärinen och Pääkkönen."
"Du blir då borta hela dagen?" frågade Alma för att säga något.
"Ända till kvällen. Jag går dit från skolan, klockan tre," sade John och
kom in. "Hur är det med dig? Är du sjuk?"
Han satte sig på soffkanten och betraktade henne.
"Nej, endast litet matt."
"Kanske dansade du för mycket i går kväll," menade John.
Alma svarade ingenting. John steg upp.
"Vill du se efter, att Arvi läser sin lexa till i morgon. Han kunde
ingenting i dag."
"Ja."
Alma undrade, att hon nu alls inte fruktade för någon ledsnad, då hon
skulle bli allena hela dagen. Och det kom sig endast af att hon kvällen
förut hade haft roligt och att minnet deraf ännu efteråt skänkte henne
nöje.
Hon nästan njöt af sin tillvaro, der hon låg, så svag hon också var.
Midt emot soffan var en stor spegel, i hvilken hon kunde se sin bild.
När hon betraktade den, blef hon öfvertygad om att ingen toalett klädde
henne så bra, som den rödrutiga morgonrocken, isynnerhet så här, då
fållarna fritt fingo falla ner på golfvet.
Nymark hade skrutit med sitt utmärkta skönhetssinne. Alma skulle mycket
gerna velat veta hvad han skulle tyckt om henne i den här ställningen
och kostymen.
Håret var ännu lockigt efter gårdagen. Hon försökte för ro skull på hvad
sätt det bäst skulle kläda henne, nerkammadt på pannan, eller
uppstruket, eller så att det föll fritt litet åt sidan.
Sedan lät hon den vida ärmen falla så, att hennes bara arm blef synlig
ända upp öfver armbågen. Och denna glänsande hvita arm lade hon under
sitt hufvud, beundrade i spegeln dess mjuka rundning och den goda effekt
den gjorde såsom fond mot det mörka håret.
I detsamma ringde det på tamburklockan. Mina lade Helmi från sig ner på
golfvet och sprang för att öppna.
Hon kom tillbaka och sade, att magister Nymark var der och frågade huru
frun mådde och om han finge träffa henne.
Alma rodnade.
"Bed honom komma hit." sade hon hastigt.
Hon undrade, att hon var så upprörd och att hjertat bultade så hårdt.
Och hennes händer darrade. Hvarför?
Det var ju riktigt narraktigt! -- Hon försökte beherska sig och visa sig
alldeles lugn.
Hon drog ärmen ner och lyfte hufvudet från dynan. Men hon förblef dock
fortfarande i en bekväm, halfliggande ställning, sedan hon kastat ännu
en hastig blick i spegeln.
"Ni är sjuk?" frågade Nymark, i det han tog hennes hand.
"Endast trött," sade Alma leende och vinkade åt honom att taga plats på
stolen.
Nymark drog den närmare.
"Kanske ni önskar hvila?"
"Ert sällskap lifvar mera upp mig, tror jag."
"Då kan jag sitta hos er med godt samvete."
"Ni tar väl inte illa upp, att jag är så här i min frihet?"
"Det frågar ni inte på allvar. Det var blott en liten skatt, som ni
betalade åt ert förra åskådningssätt."
"Förra!"
"Ja, så sade jag. Ty utan att ni vet eller vill veta deraf, börjar ni
redan frigöra er derifrån."
Alma måste också sjelf medge det. Hennes verld var ej mer densamma som
förr. Hennes blickar hade nått litet längre, anat nya frestande
utsigter, hvilka drogo henne till sig, fastän hon ännu inte klart kunde
skönja dem och inte visste om det var något godt eller ondt, som från
det hållet skulle möta henne; men hon brydde sig inte heller om att
närmare forska derefter. Friare voro de åtminstone och gladare, och med
nyhetens berusning drogo de henne till sig.
Timmar förflöto. De talade stundom allvarligt, stundom skämtsamt, och
ofta voro skämt och allvar så blandade, att det ena ej kunde skiljas
från det andra. Men Alma kom allt mer till den öfvertygelsen, att Nymark
ej hade sin like som sällskapsmenniska.
Slutligen såg Nymark helt öfverraskad på klockan.
"Half fem! Och jag, som skulle gå till Lagander på middag."
"Hvad skall ni nu göra?"
"Det får vara," sade Nymark skrattande, "det gör mig endast ondt, att
jag har uppehållit er."
"Ni har inte på något sätt hindrat mig. Men sjelf har ni gått miste om
ett angenämt sällskap."
"Men har fått njuta af ett annat, som är tusen gånger angenämare."
"Idel grannlåter igen. Nej, gå inte ännu, eftersom ni nu en gång har
blifvit utan middag. Vi skola se efter hvad Maja Lisa kunde ha att bjuda
oss."
Det var inte så alldeles dåligt. Köttsoppa och kåldolmar. Och om de
ville vänta några ögonblick, så skulle hon också laga en efterrätt.
Nymark gick alltså ej ännu, utan dröjde ända till klockan sju. Ej ens då
skulle Alma velat låta honom gå, ty hon gissade, att John ej skulle
komma hem förrän sent på kvällen. Och under loppet af denna dag hade de
kommit hvarandra närmare än förut under hela den tid de varit bekanta.
De kommo så väl öfverens. Alma var förtjust. Hon hade då slutligen
funnit hvad hon länge omedvetet saknat, en glad, fri kamrat, som gerna
var tillsammans med henne och af hvars sällskap hon njöt så, att intet
annat nöje kunde jemföras dermed. Han var just motsatsen till den
allvarlige och lugne John. I sitt hjerta tänkte Alma, att fastän John
nog var henne kär, så tyckte hon ändå mer om Nymark. Sitt samvete
lugnade hon med att inte heller John så odeladt hängaf sig åt henne. Han
glömde sig aldrig för hennes skull borta från något sällskap, om han
blott eljest hade lust att gå; men det hade Nymark nyss gjort.
"Dröj ännu," bad hon, då Nymark ville taga afsked.
"Nej, fru Karell, nog måste jag gå nu. Men vi råkas snart."
"Mycket, mycket snart!" sade Alma, i det hon lade sin hand i Nymarks.
Nymark gaf henne en så öm blick, att blodet steg upp i hennes kinder.
"Adjö då!" sade hon och drog hastigt bort sin hand.
Sedan Nymark gått, sträckte hon åter ut sig på soffan, tryckte ansigtet
mot dynan och slöt ögonen. Hon kände sig hvarken trött eller sömnig,
tänkte på ingenting och bekymrade sig ej öfver något. Men hjertat slog,
ansigtet glödde och en ljuf känsla fylde hennes barm.
"Mamma," hviskade Arvi sakta bredvid henne, "är mamma vaken?"
Alma spratt upp.
"Arvi, har du läst din lexa?"
"Jo, om mamma skulle förhöra."
Alma tog boken. Det var historia, och Arvi läste lexan utantill,
flytande som vatten. Alma förmådde ej mycket följa med, ehuru hon nog
bjöd till, ty hon var så tankspridd. Men det var inte heller behöfligt;
Arvi stapplade ej på ett enda ord och stannade ej förrän vid slutet.
Alma berömde honom, gaf honom sötsaker och lät honom gå.


VI.

En dag fann John på Almas bord Strindbergs "Giftas."
"Har Nymark varit här?" frågade han.
"Han var här på förmiddagen, medan du var på lyceum," svarade Alma.
Derefter förekommo hos Alma gång efter annan nya böcker, än af Zola, än
af Guy de Maupassant eller af någon yngre nordisk författare. En gång
syntes bland dem till och med Arne Garborgs "Mandfolk."
"Nog äro de bra, de der, blott man förstår att läsa dem rätt," sade
John.
"Huru böra de då läsas?"
"Så, att man ser det ondas följder. Då Arne Garborg låter sina hjeltar i
"Mandfolk" säga om sig sjelfva, att de äro stora svin, men att de inte
mer kunna hjelpa det, så borde detta likvisst verka mer än de bästa
moralpredikningar."
"Nymark tar dem inte från den sidan."
"Nymark! Han är just en af dessa ytliga och lättsinniga menniskor,
hvilka inte ha förmåga att tränga till kärnan af någon sak."
"Det är inte sant. Nymark är tvärtom en stor tänkare."
"Så tycker du, lilla Alma, derför att du sjelf inte plågar ditt hufvud
med många tankar."
John slätade småleende Almas hår. Men Alma stötte förolämpad bort hans
hand.
"Jag är naturligtvis dum. Jag förstår ingenting. Är det inte så?"
"Nå, nå! Något sådant har jag ju inte sagt."
"Men likväl menat. Åh, om du åtminstone vore uppriktig!"
"Men Alma, hör nu! Hvarför bli ledsen öfver ingenting? Gå inte bort."
John tog fatt henne, men hon ryckte sig lös och gick ut i köket. Han tog
några steg efter henne, men vände sedan plötsligt om, då han erinrade
sig, att tjenarena voro der.
"Hm," sade han kort.
Han tog en bok från bordet, öppnade den och såg deri.
"Hm!"
Han kastade den tillbaka och gick till fönstret.
"Fördömde Nymark, af honom har man då endast förargelse!"
John såg ned på gatan. Der rörde sig menniskor, men han såg dem ej,
fastän han följde dem med ögonen. Ett par skolgossar gingo förbi. De
lyfte på mössorna, men deras helsning blef obesvarad.
Efter en stund likasom ryckte han sig lös från någonting. Han lyfte upp
hufvudet och rätade ut axlarna.
"Huru som helst, men Nymark skall inte kunna säga, att jag är
misstänksam. Ty det vore en skam både för Alma och mig."
Ett par dagar var Alma vid vresigt lynne. Hon talade nästan alls inte
och drog inte sin mun till det minsta småleende, när John försökte
skämta. John uppehöll sig i sitt rum, arbetade som förut och tänkte, att
detta nog skulle ge sig med tiden.
En gång, då han kom hem från lyceet, stod Alma i salongen invid
blommorna. John ärnade gå in på sin sida utan att säga något. Men då
hörde han Alma yttra:
"John, kom och se på den här rosen."
"Aha," tänkte John, "låter det nu så. Bra!"
Han smålog.
"Straxt, mitt lilla gryn, bara jag tändt en papyross."
Han kom och lade armen kring Almas lif.
"Är den inte vacker?"
"Jo, det är den."
Johns blick gled förbi rosen. Han mötte Almas ögon, tog henne under
hakan och vände hennes ansigte till sig. Och han tryckte en lång kyss på
de motsträfviga läpparna.
"Nå, låt bli!" sade Alma rodnande, "de se derifrån kammarn."
"Än sedan? Jag må väl ha lof att kyssa min egen hustru."