Blindskär - 4

John kysste henne med lekfullt trots gång på gång, till dess Alma
slutligen slingrade sig ur hans armar.
"Låt bli nu, John," sade hon och drog sig längre bort.
John gick till kammardörren.
"Men här finnes ju ingen. Du är onödigtvis rädd."
Men Alma började tala om annat.
"Helmi är kinkig. Jag har börjat afvänja henne."
"Så. Hon har således, stackars liten, fått sin första sorg."
"Det får man inte fästa afseende vid."
"Naturligtvis inte."
"Jag borde bara" -- Alma plockade bort torra blad från växterna -- "visa
mig så litet som möjligt."
"Gå inte alls på den sidan. Var här i salongen och i mitt rum."
"Det vore bäst att jag inte vore hemma alls. Jag kommer ändå alltid att
gå dit, så snart jag hör henne gråta."
"Så föga karaktärsstyrka ha ni kvinnor. Men om vi nu, mitt lilla gryn,
skulle försöka öfva oss deri. Hvad --? Det här vore just ett ypperligt
tillfälle, tycker jag."
Alma stod allt ännu bortvänd och plockade om växterna. Hon svarade
ingenting.
John såg på en bok, som låg på bordet.
"Nymark har varit här?"
"Han stack sig in på ett ögonblick."
John steg upp och gnolade på en melodi. Alma vände sig om, likasom ville
hon ännu säga något, men det blef likväl ingenting af. John gick in i
sitt rum.
På kvällen kom Alma in dit med sitt handarbete. John skref; Alma satt
tyst, men såg allt efter litet upp från arbetet och lyssnade.
"Gråter Helmi, eller hvad är det --?" frågade John leende.
"Nej, jag tyckte bara --. Der ringer någon!" tillade hon i detsamma och
kastade sitt arbete åt sidan.
"Bara det inte skulle komma främmande. Det vore bra olägligt nu."
Alma gick att öppna och kom efter en stund tillbaka, åtföljd af Nymark.
John rynkade ögonbrynen ett grand.
"Du lär vara upptagen, John," sade Nymark.
"Något litet, om jag skall säga sanningen. Men sitt ner i alla fall."
"Jag skall inte heller dröja länge. Jag kom bara i ett litet ärende."
Alma sydde ifrigt och såg ej ens som hastigast upp.
"Och det vore?"
"Jag ville förleda din fru att komma med på en lustfärd."
"Med ångbåt till Imatra?"
"Du vet således redan af det?"
Nymark såg på Alma.
"Alma har ingenting sagt. Jag hörde bara, att en sådan utflykt var
påtänkt."
"Det blir en glad utfärd. Och trefligt sällskap. Och militärmusik
medföljer. Fru Karell skulle helt säkert komma att känna sig riktigt
lifvad och stärkt, då hon kommer hem igen."
"Hvad menar du, Alma?"
"Jah ... kanske nog ... också för Helmis skull... Men det beror på dig."
"Ingalunda. Gör helt och hållet som du vill."
"Ser ni, fru Karell! John ger er full frihet. Ni kommer således."
"Färden kommer kanske att räcka ett par veckor."
Alma blickade upp och såg skygt på sin man.
"Dess längre räcker nöjet," sade John.
"Alldeles så, dess längre räcker nöjet. Och nu går jag, så att jag inte
må störa. I morgon kväll klockan sju går båten, fru Karell."
Han tog afsked, och Alma följde honom ut i tamburen för att läsa igen
efter honom.
"Allt gick bra," sade Nymark halfhögt. "John gjorde inga invändningar
alls."
"Nej, tänk det! Och jag som trodde, att han på det bestämdaste skulle
motsätta sig."
"Kommer ni ihåg klockan sju!"
Nymark fattade ännu en gång hennes hand.
"Jag skall inte glömma."
John skref, då Alma kom tillbaka och satte sig på sin förra plats vid
bordet. De fortsatte hvardera en stund tysta sitt arbete.
Men sedan lade John bort pennan, lutade sitt hufvud mot handen och såg
allvarligt på Alma.
"Talade Nymark redan i förmiddags med dig om detta?" frågade han.
"Ja," svarade Alma litet osäkert.
"Och du visste, att han skulle komma ånyo för att öfvertala mig att
samtycka till förslaget?"
Almas öron blefvo röda, men hon sade ingenting, utan fortfor att sy på
det ifrigaste.
"Visste du det, Alma?"
"Ja," ljöd det slutligen sakta från hennes läppar.
En stund var nu också John tyst.
"Det skulle varit bättre," sade han sedan med beklämd stämma, "om du
uppriktigt och öppet hade talat om det för mig."
Alma kunde just ingenting svara, men hon plågades, der hon satt, och
sökte ifrigt någon orsak att aflägsna sig.
"Det är sant, Arvis lexor --."
Hon steg upp och vecklade ihop sitt arbete. John lät henne gå.
När hon återkom från lustfärden, var Alma gladare och lifligare än
någonsin. Hon spelade och sjöng, lekte med barnen och stälde upp
möblerna i ny gruppering. På allt sätt försökte hon vara John till nöjes
och gjorde honom allt emellanåt små tjenster. John lade märke till, att
hon var likasom föryngrad.
Men om nätterna vaknade han af att Alma vände sig i sin säng, och när
han lyssnade, tyckte han sig finna att hon var vaken.
"Får du inte sömn?" frågade han.
"Nej. Och jag är inte ens sömnig. Jag har legat vaken hela natten. Huru
mycket är klockan?"
"Öfver tre. Hvad felas dig?"
John höll upp ljuset och såg på henne. Alma mötte hans blick med stora,
strålande ögon.
"Inte felas mig någonting. Rakt ingenting. Jag får bara inte sömn."
"Försök ändå, grynet mitt," uppmanade John och lade sig åter.
När han om morgonen vaknade vid vanlig tid, var Alma djupt insomnad.
John steg sakta upp, förmanade barnen och tjenstefolket i rummet
bredvid, att de ej skulle komma och störa, samt gick att kläda sig i
sitt eget rum. Och på detta sätt fick Alma vanligen njuta af
morgonsömnen ända till inemot klockan tio.
John anade nog orsaken till denna sömnlöshet. Alma hade under hösten
vant sig vid att vaka långt fram på nätterna. Antingen hade de sjelfva
främmande, eller också var hon ute. När hon var i sällskap, blef hennes
svaga nervsystem så upphetsadt, att hon behöfde flere timmars hvila,
innan det åter lugnade sig så mycket, att hon kunde somna. Men John
fruktade att Alma skulle blifva ond, om han sade något derom, och
dessutom nändes han inte hålla henne tillbaka, då han såg hur begifven
hon var på nöjen.
Sjelf brydde han sig just ej ofta om att gå med. Dels kände han ingen
lust derför, dels hade han också så mycket arbete, att han ej fick tid
dertill. Först förekom det Alma litet ovant att gå allena, isynnerhet
som de öfriga fruarna vanligtvis åtföljdes af sina män. Men Nymark
skrattade åt dessa hennes betänkligheter och gycklade ständigt öfver
dylika gamla konvenansbruk.
"De plåga blott onödigtvis sig sjelfva och hvarandra," sade han. "Ser
ni, de ha aldrig på samma gång lust att gå bort. Och jag är säker på att
de inte heller samtidigt äro färdiga att gå, utan den ena får alltid lof
att vänta på den andra och förargar sig deröfver."
"Ja, men ändå --" försökte Alma ännu vidhålla.
"Att de kanske här skulle hålla hvarandra sällskap? Låt oss anställa
observationer!"
Han lät det ena äkta paret efter det andra passera revy, gycklade med
den tvungna skyldighet, hvarmed några af herrarna bjödo sina fruar te,
och visade hurusom de flesta hela kvällen nästan undveko sina ömma
hälfter. Slutligen fäste han Almas uppmärksamhet vid tvenne nygifta,
hvilka verkligen troget sutto sida vid sida, alldeles som fastvuxna.
"Huru länge tror ni att det der räcker? En månad? Två? Hela lifvet? Åh,
skola vi slå vad?"
Alma, halft plågad, halft road, bad honom sluta.
"Menniskorna se på oss. De märka säkert, att vi tala om dem."
Nymark skrattade. Men derefter kände sig Alma ej mer besvärad af att
John stannade hemma, när hon gick till något nöje.
I början af december var en maskerad arrangerad. Alma hade länge
grubblat på sin kostym, till dess hon slutligen på Nymarks förslag
beslöt uppträda som dagens drottning. Nymark åter skulle föreställa
natten.
Denna kväll satt John bekymrad och grubblande i sitt rum. Han tänkte på
affärerna. Helt nyss hade han lyft sin månadslön och den förslog ej på
långt när till att betala alla småskulder. Bodräkningarna hade stigit
till en förskräckande höjd, och den annalkande jultiden samt sedan
landtdagen skulle medföra allt större utgifter. Han funderade hit och
dit och gjorde sina beräkningar. Men han kom alltid till samma resultat,
nemligen att annat ej hjelpte, än att han måste taga upp ett större lån,
antingen af enskilda, eller från någon kassa. Hvarmed skulle han väl
sedan betala det, då också räntorna måste erläggas, och lönen ej ens
derförutan motsvarade utgifterna?
Ångesten steg honom ur hjertat upp i hufvudet. Han lemnade beräkningarna
derhän och sökte vända tankarna på andra ämnen; tog fram rent papper och
började skrifva en artikel till Uusi Suometar emot spanmålstullar. Ty
att döma af allt, skulle fråga härom komma att väckas vid landtdagen.
Under det han tänkte på de allmänna angelägenheterna, glömde han snart
sina enskilda bekymmer.
"Spanmålstullen", skref han bland annat, skulle obestridligt gagna de
rika, isynnerhet de förmögnare jordegarena, domarena och presterna. Men
den skulle blifva en börda för denna talrika fattiga befolkning, som ej
eger jord och hvars rättigheter och fördelar landtdagen bör bevaka.
Arbetarens, dagsverkarens knappa bröd skulle derigenom blifva ännu
knappare. Låt oss icke öka deras börda, ty den är äfven derförutan
alltför tung."
"Rättvisa böra vi framför allt iakttaga vid våra sociala sträfvanden.
Detta är första vilkoret för vår sunda nationella utveckling. Och det är
det enda medel, hvarigenom vi kunna undvika dessa farliga oroligheter,
hvilka nu i de stora kulturländerna underminera samhällets grundvalar."
"Vi böra sträfva att höja och förbättra våra mindre väl lottade
landsmäns belägenhet, tillgodose isynnerhet deras bästa..."
"John, se hit; jag är färdig nu."
Alma stod i dörren, leende och strålande i en hvit, af silfver och guld
glänsande florsdrägt.
"Nå, hvad säger du? Blir du inte bländad?"
"Vacker är du. Utomordentligt vacker!" sade John.
Men rösten var utan klang, ty han kom i detsamma att tänka på huru
mycket denna drägt, som blott var ämnad till en enda aftons nöje, måtte
ha kostat Alma. Den förra oron fick åter makt med honom. Alla de
invecklade affärerna lade sig som en börda öfver hans skuldror.
"Och du skrifver bara ständigt. När skall du få nog af det?"
"När jag inte orkar mera."
"Det lär redan vara tid för mig att gå," sade Alma, i det hon bemödade
sig att knäppa de sista knapparna i handsken. "Hjelp mig, John, de äro
så trånga."
John gjorde som hon bad och följde henne sedan ut i tamburen.
"Går du till fots?" frågade han.
"Nej, jag åker. Hyrkusken väntar på gården."
"Huru? Du tar bara en tunn regnkappa på dig? I den här kölden. Hvad
tänker du på?"
"På den här korta vägen hinner jag inte ens bli afkyld."
"Men du kunde ju lika gerna taga en varmare kappa."
"Som alldeles skulle platta ner min kostym. Tackar så mycket. Och adjö
nu, John."
Hon tänkte först blott räcka honom sin handskbeklädda hand, men sedan,
likasom om en hastig sinnesförändring försiggått inom henne, slog hon
båda armarna om Johns hals och kysste honom.
"Adjö!"
"Adjö! Förkyl dig inte!"
Alma sprang redan utför trappan, och John återvände till sitt rum.
Den oklara, hälft ångerfulla känsla, som så plötsligt bemäktigade sig
Alma i tamburen, försvann snart i maskeradens yrande nöjen. "Natten"
följde "dagen" som en skugga, och bakom masken hviskades ord, sådana som
aldrig eljest.
De dansade tillsammans, och efter dansen dracks champagne. Alma befann
sig likasom i yrsel. Hon vågade knapt tänka på hvad allt Nymark hade
hviskat till henne; men hon tänkte likafullt och kväfde den förebrående
rösten i sitt bröst dermed, att detta allt ju endast var lek. Och Nymark
behöfde ju inte veta, att hon hade hört något, fastän i sjelfva verket
ej ett ord hade gått förloradt för henne. Åh, hon förstod mycket väl
dessa afbrutna meningar, dessa kväfda suckar, denna darrning på rösten
-- allt. Kindernas glöd skulle nog yppat det, men kinderna täcktes af
masken...
Och åter dansade de, och åter drucko de champagne. Musiken ljöd. Rundt
omkring dem rådde glädje.
Alma önskade, att denna natt aldrig skulle taga slut.
Men der satt utmed väggen en grupp fruntimmer, hvilka ömsom hviskade med
hvarandra och ömsom sågo på dem. Och deras blickar voro så underliga,
att de slutligen väckte Almas uppmärksamhet. Hon förstod ej genast hvad
de inneburo, utan vände sig till Nymark:
"Hvarför se de der så oafvändt på oss?"
"De äro helt säkert afundsjuka, då de se lyckliga menniskor."
"Och sedan hviska de oafbrutet med hvarandra."
"De sätta ihop historier, naturligtvis. Det är just hvad sådana der
pläga sysselsätta sig med."
Nymark skrattade ironiskt. Men om en stund lemnade han Alma hos några
bekanta och gick öfver till herrarnas sida, ty han hade elaka aningar.
Främmande masker skockade sig omkring Alma. Några sade artigheter, men
andra drefvo temligen öppet gyckel, och detta började förtreta henne.
"Du värmer endast natten, sköna dag, till dess att han eröfrar dig,"
sade en.
"Om han inte redan gjort det," tillade en annan.
"Hon gör som hennes systrar. Alla dagar sjunka i nattens sköte."
"Och fördunklas."
Alma gick förbittrad ifrån dem och drog sig till ett sidorum. Der satt
fru Leistén i soffan.
"Jag tar af masken redan, eftersom menniskorna äro så elaka," sade hon,
i det hon blottade sitt ansigte. "Midt upp i ansigtet våga de väl inte
säga sina dumheter."
Nära derintill sutto några fruar, hvilka sågo så underligt på henne,
liksom hade de någon tanke derunder, och flyttade sig sedan till en
annan plats.
"Var det för mig de flydde?"
Hon kastade en frågande blick på fru Leistén, hvars uppsyn visade, att
hon visste något, fastän hon inte ville säga det.
Blodet stockade sig i Almas bröst.
"Hvad skall det här betyda? Säg, käraste Emma!"
"Det kan du väl sjelf nog förstå."
"Jag förstår ingenting, rakt ingenting."
"Åh, du förstår nog. Det ser jag på dig."
"Är det möjligt? Hvad --?"
"Ja, ni ha varit oförsigtiga."
"Oförsigtiga?"
"Leistén har just tänkt säga det åt Nymark. Han vet kanske inte hur
mycket man redan talar om er."
Alma satt som en lifdömd. Hon var nära att förgås.
"Jag har ständigt försvarat dig. Sist just nyss. Och Leistén har varit
riktigt ond. Han, som tycker så mycket om dig. Går du bort redan?"
"Jo. Jag kan inte dröja här längre."
"Du är väl inte ledsen på mig, derför att jag sade det? Det var ju ditt
eget fel, då du började fråga."
"Nej, hur skulle jag kunna vara ledsen på dig derför!"
Alma visste knapt hvad hon sade. Hon tog ett hastigt farväl och skyndade
ensam ut i den mörka natten.


VII.

Det var kallt. Snön knarrade under hennes lätta steg. De långa, släpande
fållarna böljade efter henne på den torra gatan. Då och då fastnade
stycken af silfverskir vid någon sten och glänste så klart i sin gråa
omgifning, att de dagen derpå lockade till sig mången förbigåendes
blickar, tills slutligen barnen funno dem, med jubel togo upp dem och
visade dem för hvarandra.
John vaknade blott till hälften, då Alma klädde af sig i sängkammaren.
"Kommer du redan?" frågade han, öppnande till hälften sina ögon.
"Ja."
"Var der trefligt?"
"Nej."
John hörde ej svaret; han hade somnat in igen. Han låg så orörlig och
tung som en stock.
Alma lade sig ej genast, fastän hon var afklädd. Till hälften bar gick
hon tillbaka i den mörka salongen, vandrade först af och an öfver
golfvet och kastade sig sedan klagande ned på soffan. Tårarna lindrade
ej hennes beklämning, det gräfde under bröstet, strupen snördes ihop och
blodet bultade som en hammare i hvarje åder.
Nu förstod hon alla dessa blickar. Hon förstod, att det låg förakt och
dom i dem. Och hon var till mods som om hon blifvit utstött från alla
menniskors gemenskap.
Och hon kunde ej söka skydd hos John eller tala om sin sorg för honom.
Så fullkomligt främmande föreföll han henne, der han låg i sin säng, att
hon ej ens ville komma i hans närhet, i sin egen säng. Det var omöjligt.
Lampan stod och brann fortfarande. Hon gick och släckte den, tog en sjal
omkring sig och lade sig åter på soffan i salongen.
Der låg hon vaken hela natten. Mot morgonen sjönk hon i en dvallik
slummer, ur hvilken hon åter hastigt spratt upp. Hjertat började ånyo
slå hårdt och plågan i bröstet ansatte henne med förnyad styrka. Men
först efter en lång stund fick hon klart för sig hvarför hon var så
upprörd.
"Hvarför ligger du här?" frågade John, då han kom in.
Alma svarade ingenting.
"Är du sjuk?"
"Nej."
"Din panna är alldeles fuktig. Blef det för varmt i sängkammarn?"
"Ja."
Hon lade hufvudet på dynan och hoppades, att John skulle gå i sitt rum.
Han föreföll så främmande, så fullkomligt främmande. Och hans hand, som
han tryckte mot hennes panna, kändes så ovant kylig. Hon skakades af en
rysning.
"De elda för sent på kvällarna. Deraf kommer det sig. Men lägg dig nu
ändå i din säng. Der är i alla fall bättre."
Alma gjorde så. Hon stängde dörrarna och kröp ihop under täcket, liksom
för att dölja sig för hela verldens ögon. Och nu brast hon omsider i
gråt och grät så häftigt, att hela kroppen skakade. Dynan och lakanet
genomblöttes af hennes tårar, håret föll ner i långa lockar och klibbade
sig vid den fuktiga pannan.
Hon grät så länge, tills ögonen ej mer gåfvo några tårar och trakten
under bröstet kändes alldeles tom. Hennes kropp skakades ej mer och
pulsarna bultade ej. Hon låg stilla som en död; det var knapt märkbart
att hon andades.
Men hon började bli varm der under täcket. Hon kastade det till hälften
af sig, strök håret ur ansigtet och såg omkring sig. Hon såg på rummet,
på bordslampan och på möblerna. De voro alla desamma som i går, och i
förgår, och derförinnan. Hon ensam var förändrad, hade blifvit en helt
annan.
De voro desamma, och ändå ej desamma. Hon tyckte, att de sågo kallare
och dystrare ut. Allt omkring henne betraktade henne som en främmande
person och tycktes likasom vilja visa henne bort. Det var någonting hos
dem, som påminte om de der blickarna i går.
Mina hemtade henne en biljett.
"Från magister Nymark," sade hon. "Budet väntar på svar."
Alma slet upp biljetten.
"Ni försvann så oförmodadt i går afton," skref han. "Fru Leistén sade,
att ni hade gått hem ensam, och hon gaf mig tillika några antydningar,
hvilka läto mig ana, att det fanns någon särskild orsak till att ni så
hastigt drog er tillbaka. Jag skulle så gerna vilja träffa er. Kom, fru
Karell, ut att åka skridsko i dag på förmiddagen. Vädret är klart och
vackert, och isen är som en spegel. Om ni tillåter, kommer jag och
hemtar er klockan elfva och har skridskorna med mig."
Alma skref endast ett ord till svar:
"Kom!"
Hon steg hastigt upp, klädde på sig och baddade ansigtet med kallt
vatten.
Hon hade åter hopp. Nymark skulle trösta henne och skydda henne mot alla
elaka menniskors förtal. Nymark skulle inte förakta och fördöma henne,
utan visa henne vänskap och deltagande. För hans skull hade hon fått
lida detta och derför skulle han hjelpa henne, skulle stöda, men inte
förskjuta, fastän alla andra försköto.
När Nymark kom, gick Alma med framsträckta händer emot honom och brast
åter ut i gråt.
"Hvad felas er? Fru Karell, hvad har händt? Nej, säg ingenting! Jag
gissar allt."
Han förde Alma till en länstol, satte sig sjelf nära intill och fattade
ånyo hennes hand.
"Lugna er, Alma, för Guds skull, lugna er. De gemena skvallerkäringarna!
Vänta, bara jag får komma i hop med dem! De skola inte våga förolämpa er
en gång till. Torka bort de der tårarna och låt oss gå ner på isen. För
att riktigt förarga dem, skola vi njuta af lifvet och vara glada, inte
sant? Hvad bry vi oss om deras förtal! Det lönar sig inte alls att börja
sörja för deras giftiga tungors skull. Se nu på mig och småle litet. Så
der! Och nu bege vi oss af."
Alma tänkte enligt sin vana säga till åt tjenarena, att hon gick ut, och
be dem se väl om hemmet under tiden. Men hon ville ej visa sina
förgråtna ögon, och så gick hon, utan att säga adjö åt barnen som förr.
Nymark hjelpte på henne den svarta, sammetskantade kappan. I hans blick
och i hela hans sätt visade sig den största ömhet, hvilken verkade
lindrande på Almas krossade hjerta.
"I den här kappan beundrar jag er allra mest. Om ni visste huru den
kläder er!"
Alma smålog litet.
"Ni vill endast trösta mig med det der."
"Nej, riktigt sant. Den svarta sammeten höjer glansen i er hy. Och
muffen, och vinterhatten! Vid min själ, ni är skön!"
"Men passar det sig att säga allt det der så öppet?"
"Hvarför skulle det inte passa sig, då det är sant? Förstår ni inte
hvarför kvinnorna förtala er? Af afund, det är alltsammans. Ni är den
vackraste, den skönaste, den mest förtjusande, alla herrar äro betagna i
er, och detta kunna andra fruntimmer inte förlåta er. Ni borde
rätteligen vara stolt öfver den förargelse ni bereder dem. Men ni är så
innerligt oskyldig, alldeles som ett barn."
"Ni skulle ha sett deras blickar. Och då de sedan äfven undveko mig,
alldeles som något orent."
"Se så der, nu börjar ni gråta igen, i stället för att ni skulle helt
och hållet förakta dem, såsom jag gör. Sådana enfaldiga, inskränkta
varelser, som de äro. Fördömda belackare. De förtjena inte att ni
skänker dem ens den minsta uppmärksamhet, ännu mindre att ni för deras
skull förstör ert goda lynne."
"Men om jag verkligen har gjort orätt? Jag menar att...."
"Ja, nu vakna igen de gamla fördomarna. Jag kunde just ana att det är
de, som värst plågat er. Och ni som var på så god väg att frigöra er
från dem, att jag redan trodde mig hafva besegrat er. Men det behöfdes
sedan bara att några skvallerkäringar sågo på er, så var ni genast
färdig att återfalla i dem. Märker ni inte också sjelf huru svag ni ännu
är?"
"Ja, jag är svag, det måste jag medge."
De hade kommit ned på isen. Nymark spände skridskorna på hennes fötter.
Sedan ilade de hand i hand öfver den blanka isen ut på fjärden.
Solen sken, isen glimmade, vädret var friskt. Skogarna på udden och
holmarna bildade här och der en mörk infattning.
Men de åkte längre ut på den öppna fjärden, der utsigten var mer fri åt
alla sidor.
"Skola vi bege oss ännu längre bort, eller redan vända tillbaka?"
frågade Nymark.
"Inte tillbaka, nej, bara framåt, långt bort från staden -- så långt som
möjligt."
"Men ni tröttnar."
"Inte det minsta. Bara vi skulle komma så långt bort, att inte staden
synes."
"Vi skola taga af vid den der udden åt Vihtakanta torp till. Då ha vi
alldeles förlorat staden ur sigte."
När de kommit om udden, stannade de vid stranden för att hvila sig. Alma
såg sig omkring.
"Här är det härligt," sade hon, "ingenting annat än natur så långt ögat
bär. Man skulle kunna glömma, att det alls finns menniskor i verlden."
"Skola vi dröja här hela dagen? I Vihtakanta torp få vi mat och kaffe.
Under jagtfärder har jag mången gång ätit der."
Alma tänkte på hemmet, och en liten tvekan höll henne tillbaka. Men det
kändes här så lätt och fritt, hon kunde inte besluta sig för att
återvända ännu.
"Låt oss dröja då," sade hon. "Vi skola stanna här ända till kvällen."
De voro hungriga och Alma kände sig trött, då de hunno fram till torpet.
Nymark talade med torpfolket. De fingo en skild kammare, till hvilken en
dörr ledde från farstun. En hvit duk breddes på bordet och husets unga,
frodiga dotter hemtade fram mat. Ofantligt stora brödstycken, fisk och
kött. Smör så mycket, att det helt säkert varit nog åt tio personer.
Slutligen varma potäter och mjölk.
De stora och tjocka brödstyckena roade Alma. Hon sade att hon inte kunde
äta dem. Nymark tog sin hvassa knif och skar åt henne tunna skifvor både
af brödet och köttet. Den salta braxen var så hårdt saltad, att det sved
i munnen. De skrattade deråt båda, åto och pratade.
Sedan de druckit kaffe, gingo de in i stugan. Der fanns en hel skara små
barn, med hvilka Alma genast sökte inleda bekantskap. Nymark stannade
för att språka med värdinnan, som sysslade vid spiseln. Under det Alma
lekte med barnen, råkade hon höra huru värdinnan afbröt samtalet och
sade åt Nymark:
"Men hvad den magistern har för en vacker fru! Det är riktigt underbart.
Och vi sade här, att det helt visst inte i hela staden finnes någon så
vacker."
"Hon är inte min fru," svarade Nymark med låg röst.
Alma hade rodnat ända upp till hårfästet och böjt sig ned för att säga
något åt de närmaste barnen. Men hon följde derunder uppmärksamt med
samtalet.
"Är hon inte? Då är hon er fästmö. Ja, det hade man också bort kunna
gissa."
"Hvaraf då?" frågade Nymark skrattande.
"Man har sina märken."
"Se på! Får jag fråga hurudana märken?"
"Måste jag verkligen säga?"
"Naturligtvis."
"Det ser man redan på era blickar. En gift man ser aldrig så der ömt på
sin fru."
"Men ändå misstar ni er. Hon är inte ens min fästmö."
"Inte?" Värdinnan såg tviflande först på Alma och sedan på Nymark.
"Hm," myste hon, "om hon ännu inte är det, så blir hon det snart. Eller
kalla mig lögnerska."
Nymark skrattade och gick till Alma, som allt ännu lekte med barnen. Hon
var röd och undvek sorgfälligt att se upp.
Nymark betraktade henne och tvinnade sina mustascher. Han förstod, att
Alma hade hört allt hvad de talat, och gaf derför nogare akt på henne.
Alma åter kände, att Nymark betraktade henne, rodnade än mer och böjde
sig djupare ned. Hon fann inte på någonting att säga åt barnen, utan
slätade endast med ena handen en hvitluggig gosses hufvud och stödde den
andra mot sidan.
Nymark satte sig på bänken och började fråga hvad barnen hette. Men då
drog sig Alma undan och vände sig till en gammal gubbe, som satt vid
bordet och knöt nät. Hon visade hurudana knutar fruntimren göra, då de
knyta borddukar, men gubben tyckte att de voro mycket mer invecklade och
tidsödande. Gubben blygdes för sin fulhet och grofhet i bredd med Alma
och drog sig med skygg beundran litet längre bort. Småleende såg han
sedan på huru flinkt de fina, hvita fingrarna rörde sig i hans gråa nät.
Hela tiden föresväfvade Alma någonting otydligt, formlöst. Värdinnans
ord ljödo ständigt i hennes öron. Hennes nerver skälfde, kinderna brände
och barmen häfde sig våldsamt. Hon undvek att se på Nymark, men följde
honom så mycket ifrigare med hela sin själ.
Klockan var öfver fem. Det var tid att bege sig af. Alma steg upp och
räckte till afsked handen åt torpfolket.
I dörren stannade hon ännu och såg sig om. Stugan var varm och
hemtreflig, menniskorna derinne vänliga. Hon hade trifts der så väl, men
likväl hela tiden längtat efter hemfärden, då de åter på tumanhand
skulle bege sig ut i ensamheten.
"Adjö, adjö!" ljöd det än en gång från allas läppar.
Sedan slöt hon dörren och gick med Nymark mellan torpbyggnadernas väggar
och knutar ned på isen. Nymark spände skridskorna på hennes fötter och
bjöd henne handen såsom förr. Ingen skulle kunnat märka något ovanligt,
och likväl var hvarje rörelse, ja, hvarje minsta vidrörande, fullt af
magnetisk kraft. Alma bäfvade, fruktade och kände sig som i yrsel.
Månen sken klart och himmeln syntes högre än vanligt. Isen glänste
leende och lekfullt framför dem, och rundt omkring lockade den snölösa
skogen dem till sig med sitt hemlighetsfulla, tysta skuggmörker. Höga
furor stodo stumma längs stränderna. På isen blänkande silfversken, på
sidorna, framför och på alla håll svarta, tysta skuggor.
De åkte hand i hand utan att säga något. Då och då hviskade Nymark något
ord, på hvilket Alma ingenting svarade, om hon blott på något sätt kunde
undvika det.
Men när de hunnit till samma udde, der de hade hvilat på ditfärden, drog
Nymark henne med sig ner emot stranden.
"Skola vi dit?" frågade Alma skygt.