Blindskär - 2

"Guds frid!" hviskade hon. Och det kändes såsom hade den verkligen
herskat i rummet.
Då hon lade sig i sin säng, erinrade sig Alma åter Nymarks ord: "Fruktan
är bevis på svaghet." Hvad hade han menat med det?
Så underligt han hela denna afton hade sett på henne...
Sport? Männen älska sport?...
Dumheter!


III.

Sommarferierna voro nära sitt slut, och rektor Karell och hans familj
hade blott några dagar kvar att vistas på landet. Byket var
undanstökadt, och allt var iordningstäldt för flyttningen, som skulle
försiggå om tre dagar.
Som vädret var vackert, lät Alma bära eftermiddagskaffet ut i löfsalen
vid stranden. Hon satt och märkte nya näsdukar med röda bokstäfver.
Lyyli klängde på bänken bredvid henne; de andra barnen sutto i gräset
och lekte med små stenar. Också Helmi hade blifvit utburen; hon låg i en
liten vagn i skuggan af ett träd, med ett hvitt flor till skydd mot
flugor och mygg. Hvarje gång hon rörde på sig det minsta, var Mina
genast färdig att sätta vagnen i gång, samtidigt som hon uppmanade de
andra barnen att vara tysta. Och då somnade Helmi åter. Under tiden
ordnade Mina kaffebordet.
"Jag kan väl inte hemta pannan ner, innan rektorn kommer?" frågade hon.
"Nej, låt den stå på hällen så länge, så att kaffet inte kallnar."
Alma höll nålen i flitig rörelse och tog ej sina ögon från arbetet. Hon
blef misslynt, när hon tänkte på den stundande flyttningen och
stadslifvet. Bra hastigt hade också sommarn förflutit; man visste knapt
att den börjat, innan den redan var slut. Men ännu mer plågades hon
deraf, att John inte kände samma saknad som hon. Ja, det föreföll Alma
till och med som om han for derifrån nästan med glädje. Han kände sig i
längden inte tillfredsstäld med det enformiga och stillsamma
familjelifvet, han längtade efter ombyte, sysselsättning.
Deraf skulle han nu få tillfyllest under vintern, ja, så mycket han
någonsin kunde önska. John hade nemligen blifvit vald till landtdagsman.
Alma riktigt sörjde deröfver och tordes knapt tänka på våren, då hon
skulle komma att vara allena hemma, skild från sin man för så lång, lång
tid.
Hon hade i sjelfva verket gråtit, då hon fick veta det, och gråtit än
mer, då hon såg med hvilken ifver John vidtog alla förberedelser till
sitt värf. Inte ett ord om saknad, skilsmässa, hemlängtan. Inte ett
enda!
Alma var djupt sårad deraf. Hon hade i flere dagar varit fåordig och
kall. Men det hade John alls ej fäst sig vid. Och nu var hon till följd
deraf vid dåligt lynne -- gaf honom då och då små stickord. Men ej ens
detta hade någon verkan. John drog sig blott ständigt undan till sitt
rum, skref, läste, tänkte och teg. Hans tankar voro på annat håll. Alma
kände sig öfvergifven, olycklig.
Hon hade försökt kufva sina bittra känslor, pysslade om barnen och
sydde; men tankarna gingo oemotståndligt åt detta håll. Hon lade märke
till hur få ord John på sista tiden hade yttrat till henne, hur länge
han hade dröjt i sitt rum och hur han alltid tog sig anledning att draga
sig undan från henne och barnen. Och när då John råkade komma, just
medan hon satt i dessa tankar, kunde hon ej ens med bästa vilja i
verlden visa sig glad och vänlig.
Nu kände hon sig åter beklämd och ängslig. Hon hade bedt John komma och
dricka kaffe ute i löfsalen. Det var i dag vackert och varmt; kanske var
det sista gången de kunde sitta trefligt tillsammans ute.
John hade knapt lyft på hufvudet, utan endast mumlat "straxt, straxt"
och fortsatt att skrifva, liksom till tecken, att han ej fick störas.
Alma beslöt att framdeles hålla sig borta från hans kammare. Hvad hon än
kunde ha att säga, skulle hon skicka barnen eller tjenarena.
Nu kom han ändå. Tog Lyyli i sin famn och satte sig ned bredvid Alma.
Alma sydde.
"Ha ni väntat redan? Jag kom att dröja litet."
Alma fläktade med handen papyrossröken bort från sitt ansigte.
"Ah, förlåt!" sade John och blåste ut röken åt annat håll.
Sedan gungade han lilla Lyyli på sina knän.
"Skall vi ut och rida, Lyyli! Hopp, hopp, i galopp, hufvudet ner och
fötterna opp!"
Äfven Ella och Arvi närmade sig nu.
"Pappa!" sade Ella.
"Nå, mitt barn, hvad har du att säga åt pappa?"
"Att hvarför har allt detta kommit till?"
"Hvilket allt?"
"Den här verlden."
"Ella som inte vet det!" sade Arvi med ett medlidsamt småleende.
"Nå, så säg du, Arvi."
"Derför att Gud har skapat det."
Ella stod en stund försjunken i tankar. Sedan vände hon sig till Arvi.
"Men af hvad skapade han det?" frågade hon.
"Jo, af intet."
"Men hvarifrån fick Gud det der intet?"
"Nå, det fanns ju förut."
Ella teg.
"Men säg du nu, Ella," sade John leende, "hvarför har då Gud skapat
verlden?"
"För att det skulle vara trefligare."
"För att det skulle vara trefligare -- för hvem?"
"För Gud sjelf och för oss menniskor."
"Hvad det der barnet är förståndigt!" sade Mina beundrande, i det hon
slog kaffe i pannan.
Ella var nemligen hennes synnerliga favorit bland barnen.
"Ja", sade John till Alma, "ett bättre svar skulle knapt någon kunnat
ge."
Alma sade ingenting, utan sydde fortfarande.
"Hvarför syr du så der stora bokstäfver?"
"Emedan det brukas så stora."
"Jag tycker att de äro fula. Och är det inte fasligt mycket arbete med
dem?"
"Åh ja."
"Ni äro just goda, ni qvinnor. Ni gör er all möda att uttänka sådant,
som blott medför onödig förlust af er tid och era krafter. Det syns, att
ni inte eger någon uppfattning af hvad ekonomi vill säga."
"Tack för komplimangen."
John skrattade och klappade henne på skuldran. Men Alma ryckte med en
nervös rörelse saxen från bordet, klipte af tråden och började en ny
bokstaf. Hon sydde så ifrigt, som om det gält lifvet.
Arvi bad fadren följa honom ned till stranden för att se på hans båtar.
Han hade gjort två nya, och fyra hade han förut, således egde han nu
inte mindre än sex inalles.
John gick och förde Lyyli med sig. Också Ella följde med dem, men Alma
stannade kvar i löfsalen.
Hon kände sig djupt sårad. John behandlade henne spefullt och med
förakt, han brydde sig inte det minsta om henne och satte inte något
värde på hennes kärlek. Han hade blifvit kall som en isbit och hård som
en sten.
Blodet steg henne åt hufvudet, hon pressade hårdt ihop läpparna och
sydde ännu ifrigare än förut.
Efter en stund kom John upp från stranden, allt fortfarande bärande
Lyyli på sin arm.
"Anhålles, att mamma tager de våta strumporna från barnets fötter," sade
han redan på afstånd, "och påsätter torra i stället. Se, mamma, Lyyli
råkade stiga i vattnet och blef så här våt."
"Hon kan gå upp till Mina."
"Mina är inte der, hon var nyss med Helmis vagn på skogsvägen."
"Så är Maja Lisa der."
John teg en stund. Sedan stälde han Lyyli ner på marken.
"Spring, mitt lilla gull, in och bed att Maja Lisa hjelper dig."
John tände en papyross och satte sig på gungbrädet.
"Alma! Hvarför?"
Intet svar.
"Hvarför är du på så der dåligt humör?"
Ännu inte något svar.
"Alma --"
Han ämnade draga henne till sig.
"Åh, låt mig vara."
Alma sköt bort hans hand och upphörde ej att sy.
"Huru? -- Besvärar jag dig?"
"Ja."
John såg på henne med en lång blick, men hon slog ej upp sina ögon.
"Riktigt sant?"
Inte ett ljud.
Då steg John upp och gick bort. Alma märkte på hans sätt att vända sig
om och på hans gång, att han var ond. Hon blef förskräckt, ty något
sådant hade ännu aldrig händt.
Det svartnade för hennes ögon, hjertat upphörde att slå, händerna och
fötterna kändes kalla. Hvad hade hon gjort?
Hon blickade upp och såg huru John med ett häftigare ryck än vanligt
drog igen farstudörren efter sig.
"John, John," hviskade hon.
Men John hörde ej. Alma slängde sitt arbete ifrån sig. Hon gick ett
stycke åt sidan in bland träden, kastade sig framstupa ned i gräset och
grät bittert.
Förhållandet dem emellan var brutet, ingenting i verlden skulle kunna
göra det helt igen. John skulle efter detta bli ännu kallare, ännu
tvärare -- och hon --? Hon skulle velat sjunka under jorden, der hon låg
med ansigtet i gräset. Just i detta ögonblick, för evigt!
Ty hon skulle aldrig mer ha en glad stund i lifvet. Allt var förändradt,
och så plötsligt hade det skett, likasom med ett enda slag. Foglarna
kvittrade som förut i träden och barnens glada röster hördes från
stranden, men de ljödo ej nu mer i hennes öron så, som förr.
Och John kom ej för att se efter henne. Hon halft hoppades, halft
fruktade detta. Men han kom ej. För honom var det likgiltigt, om
förhållandet mellan dem var godt eller dåligt.
Hon grät till dess hon blef så trött, att hon ej mer förmådde tänka, ej
ens sörja. Hon låg fortfarande kvar i samma ställning. Slutligen kände
hon, att hon blef kall på den fuktiga marken, och då steg hon omsider
upp. Så svag hade hon blifvit af sinnesrörelsen, att hon kände svindel,
då hon reste sig upp, och att hela hennes kropp darrade.
Hon såg omkring sig. Solen var redan i nedgående; det led till
kvällsvardstid. Hon gick till stranden, sköljde sina ögon med det kyliga
vattnet och tog sedan barnen med sig upp.
Maten var framsatt på bordet. Hon bad Arvi kalla fadren.
"Pappa äter inte," tillkännagaf Arvi, då han kom tillbaka från fadrens
rum.
Alma pysslade om barnen utan att säga ett ord, bragte dem till hvila och
lade sig äfven sjelf.
Men hon fick inte sömn. En timme förled och allt blef tyst omkring
henne. I början hördes då och då ett skrammel från köket, men snart
upphörde äfven det. Helmi sof lugnt och djupt i sin vagga bredvid
sängen, med den lilla handen knuten på täcket. Hennes ögon voro slutna
och dragen fridfulla. Munnen drog sig ibland till ett leende; säkert var
det något angenämt hon drömde om, den lilla. Lyckliga tid! Ingen sorg,
intet bekymmer och ingen själsångest!
Dörren till salongen stod öppen. Men John hade stängt sin på motsatta
sidan. Huru länge tänkte han dröja? Väntade han, att hon först skulle
somna? Eller ämnade han alls icke komma? Kanske skulle han lägga sig på
soffan i sitt eget rum?
Alma slöt ej sina ögon, utan låg och såg på månljuset, som genom
salongsfönstren föll öfver golfvet. I sofrummet var skumt, emedan
gardinerna voro nedfälda; men i salongen var det ljust. Och fridfullt,
tyst och hemtrefligt. Äfven möblerna, stolarna, borden och sofforna sågo
så fridfulla ut; de rubbades ej af verldens sorger.
Men nu -- nu!
Dörren till Johns rum öppnades och han kom genom salen med ljus i
handen. Almas hjerta klappade häftigt, men hon slöt ögonen och låg
orörlig, liksom hade hon varit död. John stälde ljuset på bordet bredvid
sängen och stod en stund stilla. Alma kände att John betraktade henne.
Sedan vände han sig bort och började kläda af sig. Alma öppnade litet på
ögonlocken och betraktade i hemlighet hans ansigte. Det var strängt och
allvarligt. Alma skälfde och slöt åter ögonen.
John vände sig ej mera åt henne, utan lade sig och blåste ut ljuset. Der
var han nu så nära henne och likväl på samma gång så långt borta. Alma
lyssnade på hans andedrag och följde hans minsta rörelse.
"John!" hviskade hon inom sig. "Förlåt mig, jag är ju din egen. Jag
älskar ju dig af hela min själ. Förlåt! Var inte ond, jag kan inte
lefva, om du är så der kall och oförsonlig!"
Hon lyfte sitt hufvud från dynan. Kanske ämnade hon säga detsamma högt,
men John hade redan hunnit somna. Tungt och jemnt andades han och visste
ej af några qval.
Alma sjönk tillbaka på sin bädd.


IV.

Dagen derpå kom det främmande. Herr Nymark och borgmästar Lagander hade
farit ut att segla, men då vädret blifvit lugnt, hade de vikit in hit,
fastän de visste att herrskapet Karell redan var i flyttningsbrådskan.
Alma var svag och trött och dessutom nedslagen till sinnet, ty John var
allt ännu lika ovanligt allvarsam och uppehöll sig nästan ej alls på
hennes sida.
Hon skulle ej haft lust att taga emot främmande; hon tyckte att hon ej
skulle orka hålla dem sällskap. Derför var det först hennes afsigt att
ej visa sig, utan låta herrarna sköta sig sjelfva.
Men så kom hon att tänka på att John kanske skulle upptaga det illa; han
skulle tro, att hon var ond sedan i går och derför drog sig undan. Och
dessutom kom hon att tänka på hvad Nymark hade sagt om kärlekens natur
hos mannen....
"I kärleken är kvinnan slaf och mannen herre, fastän det borde vara
tvärtom ... låta sig beundras också af andra män ... uppegga deras
kärlek..."
Hon beslöt gå in. Tog en vackrare klädning på sig och kammade håret ner
i pannan, ty hon visste att det klädde henne.
Nymarks blick ljusnade, då hon steg in i salongen, och i båda herrarnas
sätt syntes genast denna tysta beundran, som alltid gör intryck på
kvinnan.
Alma tog plats i soffan, John satt der bredvid i en länstol och Nymark
midt emot i gungstolen. John var allvarsam och fåordig, men utan att bry
sig derom underhöll Alma ett lifligt samtal med gästerna.
"Det var trefligt, att ni kom," sade hon. "Nu dröjer ni här hela dagen,
inte sant?"
"Det beror af er," sade Nymark.
"Bra. Då far ni inte bort förrän sent i afton."
Alma märkte, att John betraktade henne en smula förvånad. Men hon
låtsade ej derom.
"Och vi skola roa oss riktigt af hjertans grund. Vi skola glömma allt
som är ledsamt, alla verldens sorger och bekymmer. Herr Nymark och herr
Lagander, tycker ni det är intressant att kasta ring?"
"I ert sällskap är allting intressant," svarade Nymark.
"Ni skall inte säga artigheter, utan tala nu rena sanningen!"
"Jag försäkrar."
"Men John kommer säkert inte med?"
Hon kände sig litet skygg och osäker, då hon gjorde denna fråga.
"Bry er inte om mig," sade John. "Jag läser gerna tidningarna under
tiden."
"Skola vi börja då?" föreslog Lagander.
"Nej, vi skola dricka kaffe först."
Hon gick för att bestyra om det.
Nymark tog Ibsens "Rosmersholm," som låg på bordet.
"Hvad tycker du om den här?" frågade han Karell.
"En underbar bok! En harmonisk förening af konst, vetenskap och
religion."
"Skada blott, att just ingen förstår den," sade Nymark leende.
"När ha menniskorna genast förstått en större och högre sanning? Det är
snart tvåtusen år sedan kristendomens framträdande; förstå de den
riktigt ens ännu?"
"På den frågan kan jag inte svara. Men jag önskade gerna veta hvad Ibsen
slutligen vill. Hittills har liberalismen dugit åt honom, nu förkastar
han äfven den."
"Emedan han ser hvart friheten leder, om inte en sinnesförändring
försiggår hos menniskorna. Ibsen är just derigenom vår tids mäktigaste
ande, att han uppfattar nutidens brister, villfarelser och behof djupare
och klarare än någon annan. Och han förkastar i sjelfva verket inte
friheten, men han bekämpar sjelfsvåldet och lösaktigheten."
"Och sedan går han och knådar in sedeläran i konsten. Nej, Gud bevare,
det är bättre att hvar sak hålles skildt för sig. Låt konsten vara
konst, vetenskapen vetenskap och sedeläran sedelära."
"Jag är af annan åsigt. Jag tror, att endast den menniska kan blifva
helgjuten och sund, som sträfvar att med sig införlifva utvecklingens
resultat såväl från det ena, som från det andra och tredje hållet. Och
om de kunna få plats i samma själ, så hvarför då inte också i samma
verk. Deri ligger skaldekonstens stora betydelse i våra dagar; ty med
större eller mindre klarhet syftar den just till detta mål."
"Utan att lyckas; ty konsten gör inte något förbund, allra minst med
religionen."
"Hvarför inte?"
"Den förlorar då båda sina lifsvilkor, frihet och naturlighet."
"Misstag. Dogmerna fjättra friheten och naturen, men religionens anda
gör det inte. Den blott förädlar och renar, höjer och adlar båda."
"Och uppreser råmärken."
"Endast der de behöfvas," sade John leende. "Och de äro rätteligen inga
råmärken, utan varningstecken mot blindskär och andra farliga ställen."
"Blindskär --?"
"Om hvad disputerar ni?" frågade Alma, som i detsamma kom in.
"Vi voro högt ofvan molnen, fru Karell. Ni kom i rättan tid för att
påminna oss om att det är mycket skönare och härligare här på jorden, än
der uppe."
"Påminner jag er om det?"
"Man känner det i er närhet."
"Roligt att höra! Och vår borgmästare? Försvann han der uppe bland
molnen?"
"Gud bevare! Nej, han är der på verandan. Lagander! Din stuguknut
brinner!"
Borgmästaren visade sig i dörren. Han torkade sig med näsduken i pannan.
"Redan? Ja, det är verkligen dugtigt varmt."
"Kom och svalka er med en kopp hett kaffe."
Lagander skrattade och följde inbjudningen.
"Först med hett kaffe och sedan med att kasta volang?"
"Precist."
"Fru Karell," sade Nymark, "eftersom vi nyss talade här om litteratur,
så skulle jag gerna vilja höra hvad ni tycker om Zola."
"Ingenting. Jag har inte läst något af honom och känner honom således
inte."
"Inte? Är det möjligt? Skall det förstås så, som om ni inte heller ville
känna honom?"
"Det skall jag svara på, när jag fått erfara hurudan han är."
"Tillåter ni, att jag hemtar åt er några af hans arbeten?"
"Gerna. Men om han är sådan man säger, kan det lätt hända, att jag inte
läser många sidor."
"Ni kan inte låta bli att läsa hans böcker, om de en gång ligga på ert
bord. Man måste beundra dem, ty det är natur i dem från början till
slut. Och den framställes der i hela sin fullhet, alla dess
uppenbarelseformer jemsides med hvarandra, såsom lika berättigade, lika
fria, af lika stort värde. Ingenting döljes, ingenting hålles hemligt."
John smålog.
"Men hvad säger John?" frågade Lagander. "Kanske han inte låter sin fru
läsa Zola?"
"Om han försöker hindra henne att göra det, så är jag säker på att fru
Karell läser hvar enda bok, som jag hemtar. Den förbjudna frukten är
alltid den mest frestande."
"Jag ämnar alls inte göra det," sade John leende.
"Deri gör du klokt ur din egen synpunkt."
"Nej, jag tvärtom värderar Zola. Men man måste kunna läsa honom, se hos
honom äfven litet annat, än det, som du nyss framhöll."
"Du ämnar väl inte, i Herrans namn, göra honom till en sedlighetens
apostel?"
"Ditåt lutar det litet."
"Kors och bevars! Är nu inte ens Zola fridlyst? Jag råkar rakt i
förtviflan. Fru Karell, låt oss gå och kasta volang!"
"Just detsamma tänkte jag föreslå. -- Herr Lagander!"
"Jag är färdig!"
"Och John?"
"Jag ser hellre på från verandan och läser tidningarna."
De gingo då och började leken. Alma var till sin egen förvåning genast
med hela sin själ inne i den. När hon kastade ringen upp i luften, eller
sträckte sig på tåspetsarne för att taga emot den på käppen, voro hennes
rörelser så smältande mjuka och behagliga, att de båda herrarna
ovilkorligt följde dem med förtjusta blickar. Den ljusa
bomullstygsklädningen satt tätt efter kroppen från midjan ända upp till
halsen, och gestaltens yppiga konturer aftecknade sig tydligare än
någonsin här ute i fria luften vid kroppens vexlande ställningar. Allt
emellanåt, och isynnerhet då hon sprang, syntes hennes små, vackra
fötter under de fladdrande fållarna.
"Vid min själ, hon är den mest förtjusande kvinna på jorden," hviskade
Nymark till Lagander.
"Förälska dig bara inte i en annans."
"Jag enleverar henne från Karell."
"Nå nå!"
"Det gör jag, hin regera! Och Karell förtjenar det. Han har styfnat i
sin säkra ro. Förstår sig inte ens på att njuta af det, som är hans
egendom."
"Hur vet du det?"
"Åh, det syns nog. Lika så likgiltig och öfvermätt, som alla andra äkta
män."
"Men hvad säger fru Karell sjelf? Skulle du verkligen kunna vinna hennes
ynnest?"
"Du måste anse mig vara bra dum, då du tviflar derpå."
"Galenpanna!"
"Hon är alltför vacker och alltför god för att vissna bort i det
äktenskapliga lifvets enformighet."
"Herr Nymark, tag emot!" ropade Alma, som under tiden sökt en ring,
hvilken hade flugit långt bort öfver hennes hufvud.
Nymark höjde sin käpp.
John satt hela tiden på verandan, rökte papyrosser och läste
tidningarna. Men slutligen lade han bort dem, blåste ut väldiga rökmoln
och försjönk i djupa tankar. Blicken vändes gång efter annan till dem
der nere, men tankarna tycktes vara på annat håll. Först då leken var
slut och Alma samt gästerna åter kommo upp på verandan, slöt också han
sig till sällskapet.
"Har ni nu fått det svalt?" sade han leende.
"Ja, det ha vi," svarade Alma och satte sig varm och trött på en bänk.
"Kom närmare och säg ut," tillade hon till Maja Lisa, som blinkade och
vinkade med fingret i dörrspringan. "Vi hafva inga hemligheter för
herrarna."
Maja Lisa förde handen till munnen, frustade ut i skratt och blef röd.
Hon kom ändå slutligen, med munnen hopsnörpt och utan att se till höger
eller venster, rakt fram till Alma och hviskade henne något i örat.
"Middagen är serverad!" sade Alma och steg upp.
Nymark bjöd henne sin arm, och derigenom kommo de äfven nu att sitta
bredvid hvarandra vid bordet. Sålunda fick Nymark tillfälle att hela
tiden visa Alma en uppmärksam artighet, på samma gång han på närmare
håll kunde beundra hennes hys rena skärhet och formernas mjuka rundning.
Och han hade stundom svårt att hålla tankarna tillräckligt tillsammans
för att deltaga i de öfrigas samtal.
Det var om landtdagsvalen John och Lagander talade. I de flesta städer
hade de svensktsinnade segrat, ehuru röstskalan blifvit begränsad.
Lagander dundrade mot de svensktsinnade och kallade dem
tallriksslickare. Men John sökte lugna honom.
"Det är vårt eget fel," sade han. "Vi nationelt sinnade ha inte nog
energi och styrka. De svensktsinnade hålla ihop, det är naturligt. Men
de skulle inte kunnat segra, om vi varit litet vaksammare."
"Hvem kan täfla med dem. De ha förmögenheten på sin sida och de inneha
alla de högre ämbetena. Nog går det då an att pösa."
"Men vi ha ändå styrkan, ty vi ha hela folket bakom oss."
"Folket har ännu inte vaknat upp till att försvara sina rättigheter."
"Det vaknar hvad det hinner. Rom bygdes inte på en dag."
"Ja, allt behöfver sin tid. Det der påminner mig, fru Karell, om vårt
samtal senast."
"Kan ni tänka, att också jag ofta har kommit ihåg det, och isynnerhet
dessa senaste dagar," sade Alma leende.
"Verkligt sant?"
Han såg forskande Alma i ögonen och förstod, att de båda syftade på
samma sak, nemligen på det de hade talat om kärleken mellan man och
kvinna.
"Kanske medger ni redan, att jag hade en smula rätt?"
"Inte ännu."
"Rom bygdes inte på en dag, och gamla inrotade vanor fås inte bort med
ens," sade Nymark leende.
"Ah," utropade Lagander, "jag vet redan om hvad ni talar."
Alma rodnade lätt. Hon skulle ej på något vilkor velat upprepa samtalet
så att hennes man hörde det.
Nymark märkte det och kom henne ridderligt till hjelp.
"Ja, naturligtvis derom, att fru Karell inte på något vilkor vill
deltaga i sällskapslifvet utom hemmet."
Deras ögon möttes åter och blickarna bekräftade ett litet, hemligt
förbund.
"Karell, bistå oss," sade Lagander, "och säg åt din fru, att hon
verkligen måste ändra åsigt i den saken."
"Lefve friheten!" sade Karell.
"Bra!" utropade Nymark, "det ordet tar jag fasta på. Från din sida möter
det således inte något hinder, bara din fru går in derpå?"
"Naturligtvis inte."
"Och du upptager inte heller illa, om jag gör hvad jag kan för att få
henne att bifalla?"
"Gud bevare!" sade Karell leende. "Jag ger dig full frihet."
"Hör ni, fru Karell?"
"Jag hör."
Alma böjde sig öfver sin tallrik. John bryr sig inte om det, tänkte hon;
knappast skulle han lägga det på sinnet, äfven om jag skulle förälska
mig i någon annan.
Nymark beundrade hennes fina nackhår, hvilka slingrade sig i lockar ner
på det hvita hullet.
"Hvad menar ni, fru Karell? Kommer jag att lyckas?"
"Man kan ju försöka."
"Ni småler. Det ger mig hopp. Åh, ni har inte hjerta att säga nej."
"Men hvarför? Jag frågar det ännu en gång. Inte kommer jag ändå att
bidraga till någons nöje."
"Låt andra afgöra den saken," sade Lagander.
De stego upp från bordet. Nymark och Alma gingo ut på verandan.
"Kommer ni inte att bidraga till någons nöje?" frågade Nymark sakta,
lutande sig ner emot Alma, som stödde sig på hans arm. "Säg hellre, att
ni inte har nöje af någon. Ni, som inte bryr er om någon?"
Alma skrattade och tog sitt handarbete. De blefvo ensamma på verandan,
ty John och Lagander gingo ned till löfsalen.
"Låt mig hålla härfvan åt er," bad Nymark, då Alma lindade den kring sin
arm för att börja nysta.
Han drog fram en liten tältstol och satte sig framför Alma, så nära, att
han nästan rörde vid hennes klädning. Hvarje gång en liten fnurra kom på
härfvan, lutade han sig ännu närmare, men äfven hans minsta rörelse
visade en aktningsfall och ödmjuk beundran.
"Det här påminner om riddartiden," sade han, "då vi män hade för sed att
sitta så här vid våra hjertans herskarinnors fötter."
"Nu herskar kvinnan inte mer öfver era hjertan, och derför har ni lagt
af den seden."
"Inte derför. Det har skett till följd af kvinnans vilja. En sådan här
lycka få vi nu mer endast af en slump. Också nu måste jag genast stiga
upp, så snart härfvan är slut."
"Naturligtvis, eftersom jag inte är ert hjertas herskarinna."
"Hur kan ni veta det?"
"Nå --" Alma rodnade och ämnade först bli allvarsam; men snart smålog
hon åter. "Den der ställningen från riddartiden tyckes föra med sig
äfven andra af riddartidens seder."
"Nemligen?"
"Galanteriet."
"Galanteriet är den enda form, i hvilken den naturliga känslan kan
framträda i våra dagar."
John och Lagander lågo utsträckta i gräset under träden. Lagander läste
en bok, eller rättare, han bläddrade endast i den. John råkade vända sin
blick mot verandan. En liten, knapt märkbar rynka bildade sig mellan
hans ögonbryn; han drog sig längre bort och vände sig åt annat håll.
Myggorna lemnade dem ingen ro. John slog ihjäl några, men tröttnade
snart derpå, då alltid nya kommo i deras ställe. För att få ro utbredde
han det stora Dagbladet öfver sitt ansigte.
Längre fram mot kvällen, då de främmande hade tagit farväl, kvarblef
Alma en stund sittande i båten vid stranden. Hon såg först efter deras
långsamt bortseglande slup och viftade med näsduken till svar, då de
svängde sina mössor.
Gårdagens missmod hade nästan försvunnit ur hennes sinne i detta
ögonblick, eller rättare, hon kom ej ihåg det, ty tankarna rörde sig på
annat håll. Det var oklara, sväfvande tankar, hvilka korsade hvarandra i
hennes hjerna.
Hon hade lofvat Nymark många saker. Bland annat att han ofta skulle få
komma och helsa på dem, så snart de flyttat till staden. "Någon gång,"
hade Nymark sagt, men hon visste mycket väl, att det betydde "ofta."
Sedan hade hon ännu så der halft på lek lofvat att hon skulle besöka
alla offentliga nöjen, som skulle ega rum under september, antingen det
då var soaréer, konserter eller andra dylika tillställningar. Och med
anledning häraf beslöt hon att straxt efter sin återkomst till staden
låta göra sig några nya toaletter. Hon skulle låta göra dem riktigt
fina, efter nyaste modejournal, och äfven välja sådana färger, hvilka
passade för hennes hy. Ty hon ville inte på några vilkor förefalla
obetydlig eller illa klädd om, hon en gång beslöt sig för att gå i
sällskap.
Och hvarför skulle hon inte gå, ung och lefnadsglad som hon ännu var?
Hvad båtade det att hon sörjde deröfver, att äktenskapet inte motsvarade
hennes förväntningar, att John hade blifvit kall och likgiltig? Kanske
hade han blifvit det just derför, att hon med hela sin själ hade
hängifvit sig åt honom allena....