Blindskär - 6

"Men det är illa."
"Bed du, Maja Lisa, på mina vägnar."
"Jo, jag skall be."
Båda voro en stund tysta. Maja Lisas andning blef tung och jemn. Men
Almas ögon voro fortfarande öppna.
"Maja Lisa, sofver du redan?"
"Hvad önskar frun?" hördes en sömnig röst från soffan.
"Jag är bara så rädd."
"Ja, då frun inte läser sin bön. Det är deraf det kommer."
"Jag vågar inte. Gud hatar mig."
"Gud hatar inte någon, utan förbarmar sig öfver alla och ger syndernas
förlåtelse, då menniskan ångrar sig."
"Nog har jag ångrat, ångrat så förfärligt, men det hjelper inte."
Maja Lisa kunde ej säga något till detta. Hon hade ämnat bedja och redan
lagt händerna i kors öfver bröstet. Men sömnen fick makt öfver henne,
innan hon kom till midten af "Fader vår", och ögonlocken slöto sig.
"Maja Lisa," hördes det åter från fruns säng, "orkar du inte vaka en
liten stund?"
"Jo!" Hon satte sig upp och gnuggade sig i ögonen. Märkvärdigt, att hon
var så sömnig.
"Man kallar mig till domen."
"Herre Gud!"
"Kom närmare! Håll i mig."
"Kära frun, hvad felas er?"
"Jag visste inte, att det skulle gå så. Det kom så plötsligt. Jag
vaknade först sedan brottet hade skett."
"Hvilket brott?"
"Och då var det för sent. Om jag skulle gråtit blod, hade jag ej kunnat
ändra det. Gjordt är gjordt."
"Hvad talar frun om?"
"När man går med slutna ögon vid randen af en afgrund, så störtar man
dit ner, innan man ens anar det. Och ingen räddar en. Eller hjelper.
Gjordt är gjordt."
"Hvad skall man nu göra. Hon yrar."
Maja Lisa sprang och väckte Mina.
"Ge henne droppar," sade Mina. "Då får hon ju alltid ro."
"Jag kan inte och vet inte. Kom du."
Mina var motvillig och grälade på henne, men kom ändå.
"Gjordt är gjordt," klagade Alma ännu, vridande sig i sängen och
stönande.
Hon höll endast upp för att taga in dropparna, som Mina ur skeden öste i
hennes mun.
"Mera, mera," sade hon, fastän Mina hade slagit i skeden den vanliga
dosen.
"Månne man vågar ge mer, än som är ordineradt?"
Hon såg på Maja Lisa.
"Mera, mera!" envisades Alma.
"Ge nu bara, inte kan det vara farligt," uppmanade Maja Lisa.
Mina gjorde så.
"Varen tysta, det skall hållas hemligt, så att inte John får veta det.
Varen tysta."
"Gud bevare! Skulle rektorn bli ond öfver det?"
"Tala inte så högt. Ingen annan vet af det, än skogen och ljungen och
stenarna."
"Hon yrar," hviskade Maja Lisa.
"På jorden vet ingen, men i döden blir det uppenbart. Allt, allt!"
"Hon har helt säkert någonting på sitt samvete," sade Mina.
"Usch, stanna du också här. Jag törs inte vara allena med henne."
Men Alma lugnade sig redan. Medicinen gjorde sin verkan. Hon låg stilla,
med hufvudet orörligt på den hvita dynan. Kinderna voro bleka och
blicken matt.
Mina och Maja Lisa väntade, till dess hennes ögon skulle sluta sig. Men
de gjorde det ej. De stirrade blott vidöppna åt ett och samma håll. Och
sedan klarnade de åter helt plötsligt. Hon steg upp och vacklade med
utsträckta händer åt det håll, hvartåt hon höll blicken riktad.
"Hvart går frun?" frågade Maja Lisa, som råkade vara henne närmast, och
tog i henne.
"Arvi, Arvi!" mumlade hon och såg fortfarande åt samma håll utan att
blinka på ögonen.
Båda pigorna tryckte henne tillbaka ned i sängen.
"Inte är der något. Frun yrar bara. Somna nu."
De voro tvungna att hålla i henne, eljest hade hon åter störtat upp.
Läpparna rördes, men de kunde ej mer urskilja orden. Ögonen stirrade
utan att blinka envist åt samma håll, och läpparna upphörde att röras
endast då de drogo sig till ett hemskt leende.
"Hvad kan det vara hon ser?" frågade Maja Lisa.
Mina skakade på hufvudet.
Först fram emot morgonen somnade Alma. Hon sof stilla och lugnt. Pigorna
gingo på tå, lyssnade gång på gång bakom dörren och förde barnen till de
längst bort belägna rummen. Ej ens der tilläto de dem bullra och stoja.
Maja Lisa var just sysselsatt med att sopa köksgolfvet, då Alma
plötsligt kom springande ut från sitt rum. Hon var i nattdrägt och såg
uppskrämd ut.
"Hvarför lemnade ni mig ensam, fastän ni vet att de förfölja mig."
"Herre Gud, hvilka?"
Alma svarade inte; hon började bli redig.
"Jag fryser," sade hon slutligen.
"Är det under, kära fru, när ni är alldeles våt af svett. Gå nu fort
tillbaka i sängen."
"Inte i sängen. Jag vill till Arvis graf. Hvem kommer och hjelper på
mig?"
"Men månne frun orkar?"
"Jo, nog orkar jag; jag skulle orka genast, om jag bara vore klädd."
"Jag skall komma och kläda på frun. Och sedan tar väl frun en af oss
med. Vi våga inte låta frun fara ensam, då frun var så sjuk i natt."
"Nu är jag alldeles frisk. Men ni kan komma ändå."
På Minas förslag tog man häst. Alma steg i släden och Maja Lisa satte
sig på kuskbocken bredvid kusken. Hästen fick ett rapp, och det bar af,
så att snön knarrade under medarna. En gammal gumma steg åt sidan från
vägen och stod och såg efter dem.
Den skarpa blåsten piskade Almas ansigte. Den uppfriskade henne och
befriade hennes sinne från nattens fasor. Det hade endast varit en dröm,
en fantasibild af hennes sjuka hjerna. Ingen trodde mer på något helvete
eller på några djeflar; om det efter döden fanns någon dom och något
straff, så måste de vara af annan beskaffenhet. Intet helvete, ingen
eld... Efter döden? Hvaraf visste man, att det då mer fanns något lif?
Kanske allt var slut då.
Menniskor voro i rörelse på gatan. De foro förbi somliga, andra mötte
de. Alla sågo friska och kraftiga ut. Till och med de små, trasiga
tiggargossarna, hvilka drogo en kälke efter sig och blåste i sina röda
händer. Och äfven bonden, som hemtade ett vedlass till staden och gick
bredvid hästen med tömmarna i hand. Hur gerna hade ej Alma velat byta
lif och tillvaro med dem!
Hästen höll vid kyrkogårdsporten. Alma och Maja Lisa gingo in. De måste
först gå ett stycke rakt fram och sedan taga af åt höger, för att komma
till Arvis graf. Snön var blid, Almas skor och fållar blef våta. Rundt
omkring stod tätt med grafkors. Hon stannade gång på gång för att
betrakta än det ena, än det andra. Läste namnen, födelse- och dödsåren,
och kvarstod sedan en stund ännu, likasom väntande på någon upplysning
om det lif, som hade förflutit mellan dessa begge årtal. Men der sades
ingenting om detta. Stumma stodo korsen med sina korta inskrifter.
Och huru mycket det fanns af dem! Under hvart och ett af dem hvilade
åtminstone en, under några flere i bredd. Alla dessa hade födts, växt
upp, gladt sig, syndat, lidit, dött. Ja, syndat hade de alla, de
fullvuxna mer, barnen mindre. Men var någon enda af dem så brottslig och
så djupt sjunken, som hon?... Skulle också hon kunna hvila här så stilla
och fridfullt?... Skulle inte hennes grafvård förkunna för de
efterlefvande huru värdelöst och fåfängligt hennes lif hade varit och
hvilket elände det blifvit till slut. Skulle den inte förkunna....
Nej, hon flydde undan sina egna tankar och gick hastigt fram till Arvis
graf, der hon satte sig ned i snön.
"Gör inte så, kära frun, ni förkyler er," sade Maja Lisa.
Alma hörde ej. Hon skulle velat gråta. Förr gåfvo tårarna henne en så
ljuflig tröst, med dem flöt all sorg och ängslan bort ur hjertat. Men
hon hade inga tårar mera. Och de skulle ej heller hafva hjelpt. Inga
floder af tårar skulle kunnat göra det gjorda ogjordt.
Korsen antogo ett hotande utseende. De förekommo henne som kalla,
hårdhjertade fiender, hvilka ansatte henne från alla håll. De svarta
bokstäfverna grinade mot henne och sade, att hon ända till det sista
hade ljugit och bedragit sin man, låtit honom ännu i afskedsstunden
omfamna henne i den tro, att hon var en trofast, sedesam och ärbar
hustru. Och de sade, att hennes tid hade kommit och att hon kallades
till domen. Guds nåd hade vändt sig bort från henne, döden ville hafva
hennes ben.
De ansatte henne, alla dessa kors närmade sig, kommo äfven långt ifrån
för att tränga sig omkring henne och böjde sig ned öfver henne. Uppifrån
hotade henne trädens nakna grenar, hvilka ondskefullt sleto och piskade
luften... Om hon sjöng, kanske skulle de då hålla sig stilla?
Och hon sjöng:
"Döda ben, döda ben, Herrens nåd har vändt sig bort."
Maja Lisa sprang efter kusken och de hjelptes åt att föra Alma till
släden. Maja Lisa satte sig bredvid och höll henne fast med båda
händerna. Kusken gaf en snärt åt hästen och lät den springa så mycket
den förmådde. Folket på gatan och i fönstren hann blott flyktigt se huru
den i släden sittande fru vacklade, och några, som råkade stå nära, då
de ilade förbi, hörde henne också säga något. Men endast Maja Lisa och
kusken kunde urskilja orden:
"Döda ben, döda ben, Herrens nåd har vändt sig bort."
"Hjerninflammation," sade läkaren, hvilken skyndsamt blifvit tillkallad.
Han stod bredvid Almas säng och såg huru det oupphörligt ryckte i ena
armen och benet.
"Här är just ingenting att göra. Men vi måste telegrafera till rektorn."
Maja Lisa skyndade att hemta papper och bläck från rektorns rum. När hon
funnit hvad hon sökte och skulle återvända till sängkammaren, ringde det
i tamburklockan. Det var en gosse, som hemtade ett öppet kuvert. I
tankspriddhet tog hon ut derifrån ett visitkort och såg, att det var
från Nymark, som bjöd fru Karell på slädparti följande dag.
"Herre Gud!" suckade Maja Lisa och förde det till doktorn.
Läkaren skref på kortets frånsida:
"Vänd dig till andra. Fru Karell ligger svårt sjuk."
Kortet lades tillbaka i samma kuvert och lemnades åt gossen.
Men Alma fortfor att sakta sjunga:
"Döda ben, döda ben, Herrens nåd har vändt sig bort."
Läkaren ombesörjde isbaddning på hufvudet och ordinerade medicin. Då
tjenarena sade att de voro rädda, gaf han anvisning på en barnmorska,
som de kunde taga till hjelp; hon var van att sköta sjuka, och han
visste att hon var ledig för tillfället.
Alma yrade oupphörligt. Grafkorsen och de nakna träden hade försvunnit,
men i stället omgaf en stor hop onda andar hennes säng. De ansatte henne
och ville med våld föra henne i den brinnande ugnen, der
äktenskapsbrytarena vredo sig bland lågorna. Hon slog efter dem med
händer och fötter, för att hålla dem på afstånd. Men när de flydde på
den ena sidan, rusade de tjutande och ursinnigt skrattande fram på den
andra. Hon rasade hela natten och den följande dagen; svetten strömmade
nedför ansigtet och utmed hela kroppen, men in i hufvudet hade de
lyckats smugla eld, och den elden kunde isbaddningarna inte smälta, ty
den var tagen från evighetens glöd.
Hon var uttröttad af den våldsamma rörelsen och förmådde ej mer upplyfta
armarna. Hon förblef då stillaliggande, och nu skyndade de alla
triumferande fram. De mindre klättrade upp öfverallt längs sängens
sidobräden och fotända, hoppade och dansade på täcket och brusto ut i
ett skallande hånskratt.
Hon lät dem skratta och slöt ögonen...
"Nu torde hon ändtligen få sömn", hviskade Maja Lisa till den främmande
sköterskan.
Men Alma öppnade ännu litet på ögonen, då en lång rad af bjellror och
klockor hördes klinga utanför på gatan.
"Kom och se, Maja Lisa," sade Mina, som hade dragit gardinen litet åt
sidan. "Ett slädparti."
De räknade öfver tjugu hästar och sökte taga reda på med hvem hvar och
en åkte.
"Och se, der är magister Nymark. Hvem satt bredvid honom?"
"Jag kände henne inte. Men vacker var hon."
"Vet du, att han i går ville bjuda vår fru?"
"Jo, du talte ju om det. Hon skulle nu igen fått fara ut att roa sig, om
hon bara varit frisk."
"Nog har hon nu fått lemna de der nöjena för evigt."
De fälde ned gardinen, kastade en blick på Alma, som nu verkligen sof,
och gingo sakta på tåspetsarne ut ur rummet.
* * * * *
På nionde dagen derefter stod åter en mängd menniskor kring en öppnad
graf. Presten läste den sedvanliga texten, kastade mull på kistan och
läste åter. När han hade slutat, trängde sig äfven de längre bort
stående närmare, för att se kistan, som omslöt Almas slocknade lif. De
kastade dervid deltagande blickar på John, i hvars ansigte och hela
gestalt visade sig en djup sorg, parad med en manlig
sjelfbeherskningskraft. Maja Lisa och Mina stodo bredvid hvarandra på
andra sidan om grafven. De hade gråtit så, att deras ögon voro svullna,
och de gräto allt ännu. Lyyli, som Maja Lisa bar på sin arm, grät också,
emedan alla andra greto, pappa och Ella och alla. Och hon gret och
slutade ej upp dermed, fastän tant Leistén kysste henne och pratade med
henne. Men Helmi tog alls inte vid sig, utan såg blott undrande omkring
sig, slog sedan sin arm om Minas hals och lutade sitt hufvud mot hennes.
Mina tryckte henne hårdt till sig och snyftade ännu våldsammare.