Bläck och saltvatten - 7

förslagenhet, som kommit på min lott. Vid nästa träd låg något, som såg
ut som en stör eller en grov gren. Ett ögonblick, då tjuren drog sig
något tillbaka för att förbereda ett nytt anfall, flög jag dit, släppte
slantspöet, som hindrade mina rörelser, och grep stören — ty det var en
enstör, färsk och nyhuggen. Jag välsignade den bonde, som huggit den. Men
den halva sekund jag använde för att få vapnet i min hand höll på att
kosta mig livet. Jag kände eller trodde mig känna en smekning av ett horn
i ryggen och höll på att falla, då jag räddade mig bakom trädstammen. Nu
såg jag att där lågo flera störar, nyhuggna för skördens skull.
Jag fattade stören med båda händerna och slog tjuren i skallen och jag
kände, att jag icke slog falskt. Han stannade bråkdelen av en sekund. Jag
slog ett slag till mellan hornen, och han drog sig långsamt tillbaka.
Och i vild glädje lät jag ett regn av slag falla på det väldiga huvudet.
Fnysande gick tjuren baklänges, långsamt och med värdighet. Men det
gällde för mig att behålla övertaget, ty av erfarenhet vet jag att
flykt endast retar tjurar. Han retirerade allt närmare gärdesgården.
Där gjorde jag ett sista rasande utfall och rann över stängslet för att
i nästa ögonblick lägga mig på rygg och dricka luft efter den ovana
ansträngningen. Men om ett par sekunder kom den ilskna bölningen igen och
tjuren började arbeta med hornen i gärdesgården. Jag dök in i skogen och
var räddad.
På hemvägen mötte jag Mattson och berättade mitt äventyr. Han skrattade.
— Ja, när en har praktik, så har en, men Engström har inte praktik! När
en kommer ut för en arg tjur, så ska en inte ge sej till att springa —
nänejmän! En ställer sej bara på alla fyra å går emot tjuren. Då blir han
rädd, för då förstår han inte att det är en människa utan tar på skubben.
Så gör jag. Kom ihåg det nästa gång, Engström! Jag vet’et, för jag har
praktik!
Så nu vet läsaren också, hur han skall bära sig åt.