Bläck och saltvatten - 2

skjuta. Men vi lade nät och fingo abborre och sik och flundror. Siken
hade rom, och Bernhard, som lagar mat bättre än någon importerad kock i
Stockholm, gjorde kaviar, så att brännvinet smakade hundra gånger bättre
än det skulle gjort utan rommen.
Och solen öste ned! Det var indiansommar med 34 grader i solen. Vi lågo
på klipporna och bådo till solens gudom. Och solens gudom svarade på mina
böner med mygg. Ett vackert svar!
Ängskär är högt. Ett berg reser sig ur alskogen och från dess krön ser
man över alla riken i världen och deras härligheter. Nere åt havet till
blixtrar Svenska Högarna, när det mörknar, och i luften gå ljus från
fyrar, vilkas namn jag glömt.
Just nu sitter jag och känner på mitt bakhuvud och känner mig som
en förbrytartyp. Jag har sett ett porträtt av Soleilland, ett
profilporträtt, som är så helsikes likt mitt eget porträtt, att jag tror
mig besläktad med honom!
Men över fjärdarna härute skiner solen, ejdrarna skära diamantskåror i
det vita havet, och runt uddarna går sabbiken, som vi måste ha till bete
i kväll, när vi lägga långrev för ål.
Vi ro ut och lägga rev och nät. Stjärnorna brinna över oss och spegla sig
i havets lugna yta. Vi ligga på rygg på de av solen värmda klipporna och
stirra in i vintergatan och konstatera stjärnfall och försöka sätta oss
in i den moderna astronomien. Ty vi ha en astronom med oss. Man bör (över
huvud taget) aldrig segla ut utan en astronom med sig.
Ett berg dominerar på Ängskär. Från dess krön ser man nästan hela
Stockholms skärgård med fyrar och underbara öar.
På bergets krön har stått en paviljong, ett litet glashus, som Bernhard
har byggt. Nu finns det inte mycket kvar av det. Ty en natt tog stormen
taket och slungade det 30 meter bort.
Men golvet fanns kvar.
Där dansade vi!
Jag såg hur vackert de dansande gjorde sig i silhuett mot en luft av
underbara moln och en sol, som sjönk under en horisont av pariserblått.
Solen var så vacker, att jag hade velat äta henne.
Vi stodo däruppe, högst på höjden av Ängskär. En vit kutter seglade i den
svaga vinden in mot skäret. En skonare hade satt topparna till och en
brigg låg och slängde norr över. Jag blev kär i silhuetten av de dansande
och såg dem svartvioletta mot gul luft. Jag ville sträcka ut mina armar
över fjärdarna och de vackra kobbarna, som lågo som svarta valar i det
orangefärgade havet.
Vi gingo ned till stugan och drucko punsch. Vi skildes åt och jag
slocknade i en säng, som var för kort. Jag måste lägga mig diagonalt. Jag
borrade mig ned i sängen och kämpade mot myggen, tills jag somnade och
vaknade sönderbiten. Bernhard snarkade. Myggen kom in genom skorstenen.
Jag slog ihjäl ett par tre och lade mig på rygg. När jag vaknade på
morgonen, dödade jag två myggor, som voro fulla av rött blod. Antagligen
var blodet mitt.
Säl skrek från kobbarna. Jag levde starkt och skönt. Jag sprang över en
huggorm, som låg och njöt av solen. Jag skall aldrig glömma hans vackra
väsning, då jag hoppade över honom. Han riktade en florettstöt mot
mig, men jag var snabbare än han och klarade mig. Allt var vackert och
särskilt minns jag den halstrade siken, som låg och fräste på glöden. Och
just nu minns jag strömmingen, som var godare än något annat!


Pingst.

Ingen blomma kan lysa i gräset som Tussilago. Men den glöder icke varmt.
Dess färg är i släkt med vårens ännu svala luft. Den är bara ett löfte,
en aning. Men dess guld har i sin kalla intensitet ändå en högre valör än
metallen. Den är det gulaste gula, som kan tänkas.
Min skog är blå och violett av sippor. I vildrossnåren och under granarna
och tallarna är det varmt som i drivbänkar och där växa de i en rikedom
och mängd, som jag ej minns mig någonsin ha sett förut. En och annan
gulgrön Gagea försöker göra sig gällande i all denna blå yppighet, men
ser helt försagd och tvinande ut. Den viker för anemonernas övermakt och
propagandapolitik.
Fem steg från sippornas förposter plaskar havet och solnätet darrar över
tång, röda stenar och sand som blir blågrön på djupet. Den blå sidenytan
spelar sommar med solrök och hägringar. Längst ute går en vit ångare.
Den ser ut att stå stilla och dess rök breder ut sig som en ofantlig
pinjekrona. Åland hägrar tydligt, och solen glänser i fönstren på Ekerö
posthus.
Vattnet har sjunkit hastigt och runt kobbarna lämnat kvar en vit
saltrand, som ser ut som snö. Men eljest är allt sommar och leende därute
och genom det stilla plasket i stranden och den svaga brisens sus i
tallarna höres alfågelns musik bedårande klangskön, ett det vackraste
ackompanjemang till vårens tusen andra melodier.
Nu borde den pingstfirande mänskligheten passa på att vara hänryckt.
Luft- och vattenandarna äro gynnsamt stämda. Nu borde vita lustjakter med
blåsippsgirlander i master och rår och glada människor på däck under sång
och musik stäva ut från alla stränder, ut på det lockande, glittrande
vänliga havet. Egentligen skulle de ha sidensegel och förgyllda rår.
Men det vore kanske ändå bättre med vattentäta skott och förstklassig
livräddningsattiralj.
Jag vet icke, vilken makt som just nu tvingar mig att berätta en hemsk
historia från havet härutanför. Men det är icke alltid så ljuvt drömblått
som i dag.
En marsdag för många år sedan gingo en gammal fiskare och hans son ut i
sälisen. De hade från utkiksberget sett ett par brunnar långt utanför
Storbrottet. Sälen borde redan ha fått kutar och dessa måste vara så
unga, att de icke kunde simma. Alltså fanns det utsikter att få slå någon
kut om icke rent av en fullvuxen hona vid brunnarna.
Med var sin kälke, bössa och pikstav gingo de ut på isen. Vädret var det
vackraste, solsken och stark kyla.
De hade hunnit en halvmil ut till havs, då pojken plötsligt stannade,
pekade åt norr och frågade:
— Far, vad är det där?
Gubben kisade mot norr. Ett blåsvart moln steg upp bakom Understens fyr.
Men det var intet vanligt moln. Det rörde sig i det, det böljade och vred
sig.
— Jesus, pojke, isen bryter upp! Vi måste springa för livet, rakt på land!
Och de sprungo. Allt högre steg molnet och från norr hördes ett
fruktansvärt dån, som växte och kom närmare. Snart sågo de havet bryta
mot isen. Och sjön närmade sig kolsvart under molnet med vita brott.
Men de hade icke sprungit länge, förrän de kände att isen började sucka
under dem. Det var stora tjockiskäl med blåis emellan.
— Lägg av kälke och bössa, men behåll pikstaven! vrålade gubben genom
dånet. Pojken lade av.
Som mera lättfotad än den gamle och mera rädd kanhända, sprang pojken
några steg före fadern. De stora iskälen började spricka under långa
knakande och knastrande ljud. Och sprickorna i blåisen sprutade vattnet i
kaskader.
De närmade sig Dagen, det yttersta skäret. Bara några minuter och de
skulle vara räddade.
Men plötsligt hörde pojken ett: — Hjälp! bakom sig. Han vände sig om på
den gungande grunden och såg att fadern kommit ned i en nybildad vak
mellan ett par käl. Endast huvudet var synligt över sprickan. Luvan hade
fallit av.
Pojken vände och grep gubben i hans grå hår, men fick bara huvudet i
handen. Halsen hade skurits av i den vassa blåisen.
Han stod på sitt gungande iskäl med sin förfärliga börda och stirrade på
den slagen av skräck och kritvit i ansiktet. Så slängde han den ifrån sig
med ett vanvettigt skrik och sprang, sprang — — —
När han kom i land, var havet öppet, och för en rasande nordan drev isen,
söndermald till sörja, söderut.
Det var ingen stolt säljägare, som kröp under fårskinnsfällen den
aftonen, utan en liten gråtande roslagspojke, som fått något att minnas,
som skulle förfölja honom vaken och i drömmen, så länge han levde.
Jag tror inte på havet, inte ens i dag. Men vackert är det och
pingsthänryckningsblått.


Karl XII, Herkules och Gustav Mattson.

Jag är bjuden på långgrogg av kapten Söderbom ombord på hans förande
fartyg, briggen Alma av Långsund. Det är midsommar, och då nästan alla
hans matroser äro härifrån, har han inte velat neka dem en dans med
hembygdens tärnor på den nya dansbanan, särskilt som han samtidigt kan få
säga ett ord åt ett par av sina redare, som bo här. Och dessutom stod där
ett fult band av tjocka nedåt Norrhällans fyr, vidare behöver han allt
upp i handelsboden ett slag, och för resten gör han vad han vill, vad det
anbelangar! Han har seglat in nog mycket pengar åt de där åkerråttorna!
Alltså finnas många och giltiga skäl, varför han helt sonika gick in här
och slängde kroken.
Gubben Söderbom är en gammaldags skeppare, en liten kubisk figur, isgrå
i hår och skägg, sjöögd och säker. Han har seglat på alla hav sedan han
inte var längre än en märlspik och tycker att Östersjön är en soppskål.
Hans styrman, Matts Andersson, är lika gammal, från samma trakt och
har egentligen samma åsikter. Kaptenen och han äro ett par siamesiska
tvillingar. De ha växt upp tillsammans, tagit sina examina tillsammans
och levt tillsammans hela livet, men gräla alltjämt, utom i tjänsten,
förstås. Andersson fick aldrig skuta, han, men nu skulle han nog inte
trivas med att stå som befälhavare på eget däck. Han är rödhårig och har
långa röda tofsar i öron och näsborrar, på näsan och över ögonen. Båda ha
guldringar i örsnibbarna mot fluss.
Den som gjort mig bekant med de båda gubbarna är skeppar Mattson på
jakten Albrektina, också han till åren kommen. Han är en blond jätte
med långt, vilt skägg, fasta grå ögon och munnen full av snus. Han har
varit en förfärlig slagskämpe i sina dar och ingen i hela skeppslaget kan
ljuga som han. På styrbordssidan av hans jakt läses ALBREKTINA, men på
babordssidan står det ANITKERBLA, ty skriften skall gå framåt såväl som
farten! Jäklar anamma! Mattson är min gamle kamrat på sjöfågeljakterna
sedan många år tillbaka, och nu är han i den egenskapen inbjuden att
tillsammans med mig gästa Almas kapten.
Nu sitta vi fyra i den rymliga och hemtrevliga kajutan. Den är nästan som
en salong, med speglar, soffor och stolar. På en vägg hänger en tavla i
en enkel mahognyram under ett ojämnt fönsterglas. Den föreställer ett
fartyg och målades av Söderbom då han var lättmatros.
I luften framför fockmasten står:
Skeppetts Namn
Heddvik kommer
Ifrån Nederlenderna
och Skall gå till Lon-
Don samt har till
Last apellsiner
och fikon
år 1867.
Bredvid detta i sin naivitet rörande konstverk hänger i en ståtligt
förgylld ram ett porträtt av Karl XII. Det är ett fruktansvärt träsnitt,
klippt ur Swenska Weckobladet för en människoålder sedan.
Kapten Söderbom har bra varor och tungorna komma hastigt i gång. Mattson
njuter av att för en gångs skull få smaka annat än brännvin. Och röken
från goda Bremercigarrer påminner honom om Nordtyskland, där han seglade
som pojke. Whiskyn frammanar bilder från London och Leith. Han är i
rospiggarnas himmelrike. Vi tala om allt mellan himmel och jord, om
frakter och segling och människosläktets ständiga förändring till det
sämre. Förr fanns det folk, jäklar anamma! Nu finns det snart ingen
sjöman kvar mera! Bara såna där ångbåtskallar som luktar olja och ser
ut som negrer. Förr var det rent och skrubbat ombord — som här, säger
Söderbom, men nu ser det ut som i en kolryss i alla skutor. Snart finns
det ingen i Roslagen som kan tagla en sladd eller slå ett halvslag eller
lägga ett pålstick — jag vill inte tala om stora trumpeten! Och ger
man en man ett slag så han knyter sej, så blir han oppkäftig — är det
tider det?! Jag har fått smaka katten så bloden skvätte, men nu ska en
gubevars inte få nysta till dom med en fot en gång. Nej, det är slut med
sjömansskapet i Sverige, det är vad det är! Skål i alla fall, Engström!
— Hör nu kapten, vad är det för en mackapär han har där på väggen?
frågade Mattson. Är det nån släkting, va? Men han har en sån sjuhelsinges
kran, så släkt kan det väl inte vara?
Han pekade på Karl XII:s porträtt.
— Känner inte Mattson igen Karl XII? Det var dåligt! Jo, jag har hans
porträtt, för att jag tycker om styrka, se! Och Karl XII var den sista
starka karl vi har haft i Sverige.
— Åja, skryt lagom! sade styrmannen. Herkúles var väl ett strå vassare!
— Du kommer alltid och dillar med din Herkúles — han var inte svensk, hur
många gånger skall jag säga dig det?
— Var han inte svensk? Du är ta mej fan inte riktig! Herkúles var svensk
så äkta som jag, och hör sen! Hör nu Engström, var inte Herkúles svensk?
— Jo, det är möjligt, men jag vet inte säkert.
— Ja, sade Mattson, att Karl XII var stark som själva faen, det har
jag hört. Han slogs ju med tio stycken på en gång, men nog var han en
barnunge emot Gustav Mattson nere i Södervik ändå — — —
— Hör nu Engström, sade kapten Söderbom, finns det väl någon sådan
kulstötare och släggkastare och brottare nu för tiden, som Karl XII? Det
vore väl faen! Jag har satt opp hans porträtt bara som ett föredöme för
alla som kommer ner i kajutan — och i alla hamnar, både här och utrikes,
när det kommer ner skeppare och vi börja gräla om styrka, så visar jag
på Karl XII, och var lugn för att alla känner till honom. Men den där
förbannade Herkúles, vad var det för en daggmask — nej, hör du Andersson,
han dugde inte att lyfta en fjäder en gång! Nu har jag hört dej skräna
om Herkúles så mycket, så det kan vara nog. Nej, Karl XII, det skall jag
säga Engström, var en karl, som höll att ta i. Och ändå levde han bara
av mögligt bröd och värmde sig vid glödgade kanonkulor och sov på bara
marken i 50 graders köld, och när han steg opp sen om mornarna så var
han pigg som en mört och började slåss med detsamma för att få värmen i
kroppen litet. Och så kommer du med din Herkúles! Herkúles! Vad faen var
det för en mamsell? Det där har du fått om bakfoten, Andersson! Komma här
och skräna och skrika om en sån där som aldrig har hållit i ett skot!
Herkúles! Nej — — —
— Hör nu kapten, sade Mattson, nog var både Karl XII och den där Herkúles
bara lindebarn emot Gustav Mattson ifrån Södervik ändå! Han var svensk,
jäklar och slå alarm! För jag kände honom — — —
— Hör nu Engström — tyst, Mattson!
— Skål, Engström, säj mej, vad vet han om Karl XII? Inte ett dugg vet
han, om han säger att han inte var den starkaste karl som har gått i ett
par byxor! Säj ut nu bara!
— Ja, Karl XII var en ovanligt spänstig karl, men han var en liten karl —
— —
— — _Liten karl!_ _Liten!!_ Kors i jösse namn! Och han har ändå gått i
skola och vet så lite! Nej, Engström, han var stor som ett hus och hanses
svärd förmådde ingen annan lyfta, står det i böckerna. Var han liten? Det
var faen? Hur liten var han då? Hur — — —
— Hör nu kapten, sade Mattson, den här Gustav Mattson som jag talar om —
— —
— Gå och häng sej med sin Gustav Mattson! skrek kaptenen och tömde sin
grogg, hur liten tror Engström att Karl XII var? Var han som en tumnagel?
Eller var han som nosen på Andersson? Eller var han som käften på Mattson
här? Han som har läst i böcker, borde väl kunna säga det något så när!
— Ja, men vi ska inte bli osams, för det är ju fråga om gamla Sverige!
Lova mig det, kapten, att inte bli rasande, om jag berättar, hur Karl XII
verkligen såg ut!
— All right — — —
— Men hör nu kapten, sade Mattson. Han var i alla fall en mygga emot — — —
— Tyst, säger jag! Engström, hur stor var Karl XII?
— Han var inte så stor som Herkúles, det svor jag på, sade Andersson. För
Herkúles — — —
— Tyst, styrman!! Jag skall väl om inte faen rider märket ha appell på
mitt eget folk ombord på min egen skuta — hur var det, Engström?
— Jo, han var en liten karl med rödgult hår, ungefär fem fot lång och
inte alls brottare eller atlet. Men han var alldeles ovanligt spänstig
när det behövdes. Han var en styv karl, som orkade med mer än de flesta
av hans storlek. Gå och se på hans kläder i Nordiska museet, när ni
kommer till Stockholm! Kapten skulle inte få dem på sig ens med skohorn.
Och för resten kan jag berätta, att min svärfar var med och ritade ett
porträtt av honom, när de sist öppnade hans kista i Riddarholmskyrkan.
Det är efter hans berättelse jag har det jag vet om storleken på kungen.
— Det var faen, sade kaptenen.
— Nå, men Herkúles då? frågade styrman. Var Engströms svärfar med när de
öppnade hans kista också?
— Nej, han kom för sent till den öppningen.
— Det var otur, det! sade styrman och tog en väldig klunk. Är det sant,
det här? Dom påstår att Herkúles ska ha varit den allra värste att slåss
— — —
— Äsch, sade Mattson, jösses vad han hade legat under, om han skulle
ha bräckt an med Gustav Mattson från Söderviken! För han var Sveriges
starkaste karl, och det svor jag på. Han kom med samma båt som jag norr
över i Kvarken. Det var väl för fyrti år sedan och — — —
— Hör nu, avbröt kapten Söderbom, det var faen det här med Karl XII!
Är det verkligen som Engström säger? Att han var liten och smal och
rödhårig? Då tar jag ner porträttet, det gör jag!
— Det skall kapten inte göra! För om en karl är liten och smal och
rödhårig och ändå är som en stålfjäder, och gör saker som andra inte göra
efter och gör dem bättre än stora klumpar till karlar, så är han väl ändå
styvare och mer värd att beundras, därför att han är liten till växten.
Men nu skulle jag vilja höra vad det är för storverk som den här Gustav
Mattson från Söderviken har gjort. Tillåter kapten, att skeppar Mattson
här berättar hur det gick till?
— Jo, nog gör jag det! Men det barkade åt helsefyr både med Karl XII och
Herkúles! Andersson må säga vad han vill.
— Jo si, sade Mattson, jo si! Var ska jag börja nu? Jag börjar med skål!
Si jag seglade med Rosenklippe, den där gamla briggen, ni vet, som
såldes hit sedermera. Vi låg oppe i norra Kvarken en dag och låg för
styrbords halsar för laber NNO. Vi låg en hel hoper skutor däroppe, mest
roslagsjakter var det. Rätt som det var kom en djäkla ONO-rivare. Det
blev vitt med en gång och det var inte storm, det var orkan. Då förstår
Engström, som är sjöman, att vi fick den faen på styrbords låring, vad?
— Jo, men vad har det att göra med Sveriges starkaste karl?
— Bryt inte av mej! Jag vill berätta hur allt gick till! Vi fick’en på
styrbords låring och med samma gick bägge röjelskotena, och skothornena
piskade sönder seglet med lik och hela helsiket och storröjeln gick åt
fanders. I förbramseglet höll skotena, men när vi firade rån blev det
slag i seglet och duken gick ur likena. Och — — —
— Hör nu Mattson, sade kapten Söderbom, det där är nog bra, men håll sej
till saken! Det var om Gustav Mattson — — —
— Kapten, sade Mattson, om jag skall berätta, så skall jag hjärta i min
talg berätta alltsammans. Skål! När vi firade storbramseglet, så sprang
lovarts skot och gigtåg så det lät som kanonskott och kättingen piskade
sönder lovartsnock på stormärsseglet. All right! På jagarn gick hals och
skot och seglet blåste opp efter staget opp till förstången och när yttre
klyvarn halades ner, piskade skotblockena sönder inre klyvarn. Förstäng
höll — — —
— Hör nu Mattson, hosta inte så mycke segling, för det kan ju inte
intressera Engström! Den här Gustav Mattson — — —
— Håll babblan och skål! Skall jag berätta, så skall allt med! Så halade
vi in briggseglet under gaffeln och hade det som stormapa. Allt det där
var gjort med en utsjungning. Men sen skulle vi ju lägga henne för så små
segel som möjligt för att hon skulle klara sig bättre och inte bli för
lovgirig. Vi halade alltså — — —
— Mattson, till saken! jäkla skeppare!
— — Vi halade alltså in briggseglet och gjorde fast fanskapet. Vi firade
ned trasorna av storövermärsseglet och gjorde fast’et. Där låg hon nu för
storstump, förövermärssegel, förstump, fock och förstäng. Storstänget
fick stå, för det hade hållit — — —
— Det var en satan att predika, sade styrman — — —
— Skål! Men vi låg litet för lågt och måste styra missvisande västkurs
för att sen falla av åt sydväst, och sen fick vi platt akterlig och åkte
in som i hallonsaft in i norra inloppet av Ratans hamn. Är det någon
som varit i Ratan? Tacka fan för det! Engström med! Nå, då känner han
schäsen. Vi var de första som kom in för stormen, men efter hand kom en
massa andra in. En del såg ut som busar, så de måste ligga och reparera
och lappa. Stormen höll i sig, och så en dag kom vi några stycken
rospiggar överens om att ställa till dans och kolifej för flickorna i
byn. Brännvin hade vi och det vi inte hade, skaffade vi. Vi var väl en
sju, åtta pojkar som ordnade med allt det där och hyrde ett kök och en
kammare hos en gammal käring. Spela handklaver kunde vi allihop, men
det var inte alla som ville dansa, utan därför fick dom, som inte ville
dansa, sitta i kammaren och spela femkort och durak och salahybika och
vad fan som helst — — —
— Ja, men Gustav Mattson, han som var så stark? — — —
— Om jag inte får tala om som jag vill, kan ni resa opp till Ratan
själv och höra efter! Men så kom det en hel massa norrlänningar dit,
brädgårdsarbetare förstås, och ville vara med och dansa. Gärna det, sa
vi, för flickorna hade förstås sina tjangser bland dom. Gärna får ni
dansa, sa vi, men vi har så lite brännvin, så det räcker bara åt oss
själva. Men dansa får ni så mycke ni vill — musiken klarar vi, sa vi.
Då blev norrlänningarna förbannade för att de inte fick sprit, och rätt
som det var satte en norrlänning krokben för en pojke ifrån Väddö, här
strax söderut. Men det skulle han inte ha gjort, för det var just Gustav
Mattson. Han har samma namn som jag, men jag vill just inte påstå, att
det var jag. Det var en ungefär lika stark som jag.
All right! Gustav Mattson gick ut till oss, där vi satt och spelte
femkort i kammaren, och berättade som saken var och frågte, om vi inte
skulle börja kasta ut nu. Men jag satt i god tur i spelet och svarade: —
Neej, Gustav Mattson, det hinner vi väl med! Vi väntar en momang. Då gick
han in och började på att dansa igen. Men rätt som han dansade, så var
det någon som öppnade ett fönster och vräkte in en hink med skulor och
smörja, vad det var, genom fönstret och det träffade Gustav Mattson och
flickan som han dansade med och golvet blev ju nersmort och det luktade
som faen.
Då gick Gustav Mattson ut i kammaren igen och berättade som det var och
frågade, om vi inte skulle börja kasta ut nu.
— Nej, jag satt i god tur och hade nära på vunnit igen det jag hade
lagt ut för brännvinet. Då sa Gustav Mattson: — Jag ska tal om för dej,
Gustav, att jag är egentligen ilsken av mej. Jag är så ilsken, så när
jag vaknar ibland om mornarna, när jag har supit, så har jag fickorna
fulla med krås och halva strupar. Och fällkniven är alltid våt. Nu börjar
jag kasta ut själv!
Och därmed gick han in i köket och började kasta ut norrlänningar. Han
kastade ut dem genom fönster och dörrar utan åtskillnad och utan att
öppna fönster eller dörrar, så att han förstörde för många fler riksdaler
dörrposter och fönsterbågar än glasrutor.
Och när norrlänningarna blev utkastade, så var det bara näsorna, som tog
i backen, för något annat hann inte komma ner, förrän han var ute på
gården och började valsa med dem igen. Han hade tagit dem som de satt på
stolarna eller stog emot väggarna eller var oppe i dansen.
De försökte förstås försvara sig, men efter en liten momang fanns det
inga blad kvar på knivarna och inga lock på snusdosorna. Och var Gustav
Mattson gick fram, så rörde han armarna _så här_, så här, och det blev
en gång efter honom, en gång så bred, så de kunde ha kört med par efter
honom.
Och ute på gården fanns där en gammal uttorkad brunn. Där kastade han ner
sexton stycken, för där fanns inte rum för flera. Och det kan både kapten
Söderbom och Andersson och Engström förstå, att det måtte ha varit en
helsikes trängsel åtminstone på bottnen i den brunnen.
Men nu är det så, att när en börjar slåss och har framgång och medgång
och tur så blir en mer och mer opplivad. Det vet jag väl själv ifrån
Hamburg och Lübeck och Genua för resten, när jag var i mina bästa tag.
Och Gustav Mattson _var_ livad — det fanns ingen hejd längre. Han började
springa efter stora stenar, som han kastade in i köket och i kammaren.
Det var inte en, utan hundratals, det svär jag på så sant jag vill komma
till gud och inte till hornpetter, när jag dör! Och jag svär på lika
troget, att ingen av stenarna han kastade in var så liten, att det inte
behövdes tre, fyra fullvuxna norrlänningar att välta ut dem, för att bära
dem var stört omöjligt. Ratanborna höll på att välta sten i sex dagar,
innan de kunde få börja städa något så när bekvämt inne i rummen.
Men en sten fick de inte längre bort än i trädgårn utanför. Där ligger
den än, och på den står det inhugget i guldbokstäver dessa sanna ord:
_Gustav Mattson_. Det är mitt namn, fast det inte var jag och fast jag
var med. Men det är som en heder att ha varit med vid det tillfället.
Nu frågar jag kapten Söderbom och Andersson och Engström: Hade Karl XII
eller den här Herkúles kunnat klara norrländska sågverksarbetare så bra?
Jag frågar bara! Säg rent ut! Jag har varit med om ett slagsmål, där jag
inte rörde marken med fötterna på en hel kvart — så tätt stod vi — så nog
har jag varit med! Och Engström vet, att de ha byggt den nya dansbanan
i Grisslehamn med så pass mycket mellanrum mellan plankorna, så blodet
skall kunna rinna av så hastigt som möjligt — det vet han — så Engström
har nog varit med också. Men hur mycket hade Karl XII varit med! Inte ett
dyft! Det svor jag på. Om han hade känt till hur det går till i Roslagen
och i Norrland, så hade han sökt sig hit på tjänstledighet i stället
för att hålla på och leka nere i Ryssland och Turkiet, om han verkligen
tyckte om slagsmål!
— Nå, men Mattson, frågar jag, vad gjorde Mattson under tiden, mens
Gustav Mattson redde opp slagsmålet?
— Ja sa ju till Engström för en stund sedan, och det är både kapten
Söderbom och styrman Andersson vittnen på också, att jag sa, att jag
satt i tur i femkort. Hade jag kommit ut, hade det inte behövt bli något
slagsmål! Skål!


Vasaorden.

Det var i min ungdomsvår och jag var i Paris. Solen sken och allt lekte
för mig.
Vi sutto utanför Café de la Paix en bedårande förmiddag och läto den
ryktbara folkströmmen passera förbi oss. Vi voro fem eller sex svenska
millionärer som av en händelse stött ihop. D. v. s. jag var då ännu
icke millionär, men jag hade ingenting principiellt emot att vara det,
isynnerhet som jag i alla händelser hade en millionärs vanor om också
utseendet var emot mig.
Somliga av oss voro emellertid något gröna, ty vi drucko absint och
visste intet om _l’heure_, den heliga timmen, som börjar kl. 6 e. m. Jag
inbillar mig att de slätrakade och svartmuskiga, överlägsna garsongerna,
av vilka några med all säkerhet voro ett gott stycke på väg till sin
million, betraktade oss som luft eller på sin höjd som störande tyska
landsortsflugor i sin kulturdoftande parisiska kål.
Detta internationella brus, adlat av Paris’ spirituella, naiva, livliga,
oberörda, ståtliga Djaggernautlugn, som har sin källa just i hörnet
av Café de la Paix, ljöd i mina öron som ett ackompanjemang till vårt
samtal, vilket rörde sig om allt, med hausse och baisse som ledmotiv. Men
det var också en fest för ögat. Underbara färger och linjer, beslöjade
av den obeskrivliga Parisluften, rörde sig kaleidoskopiskt framför oss.
Gudomligt sedefördärvade kvinnor fingo stundom fasta konturer, då de
passerade. Och buro stolt, överlägset, ironiskt sitt skrås insignier.
Allt var ljust i valör. Blått, rött och gult, förnämt och diskret
nedstämda några toner. Och hästhovarnas klapprande mot asfalten — ty det
fanns då ännu inga autos — ljöd som tonerna från en sordinerad xylofon.
Jag tyckte, att jag borde kunna ha hört en knappnåls fall i denna av
tusen ljud hopfogade tystnad.
Händelsevis voro alla millionärerna utom jag dekorerade och de markerade
detta faktum med var sin gröna bandrosett på förmiddagsrockens vänstra
uppslag. Man tar ju seden dit man kommer! Parisaren bär sin röda rosett
eller knapp även på kavajen om vardagarna.
Mina kamraters gröna band symboliserade Vasaorden. Då jag nyss sade, att