Bläck och saltvatten - 6

Total number of words is 4795
Total number of unique words is 1595
27.0 of words are in the 2000 most common words
37.2 of words are in the 5000 most common words
41.6 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
— Nej, han viskade och blinkade, men följ med till Tälje marknad i nästa
vecka, så går vi till båtsman Gaj — han tar reda på både Engströms båt
och mina skötar. Han kan sådant där, se! Annars tar han en femma för ett
besök, men om vi kommer två på en gång, så blir det billigare, se. Det
behöver inte bli mer än två och femti på oss var.
— Ja vars, men hur bär han sig åt? Vet Johansson det?
— Han sätter diarré på tjyvarna, så de inte orkar gå, och sen är det bara
att hämta sina grejor, och de törs inte annat än lämna ut dem, för Gajen
är de rädda för. Engström kan vara lugn för att hans båt kommer tillbaks,
om han går till Gajen.
Jag hade länge önskat träffa en klok gubbe av gamla stammen och var
villig att följa Johansson till Tälje. Gubben bodde alldeles i närheten.
Vi reste enligt överenskommelse. När vi en stund studerat Täljes brusande
marknadsliv utan att upptäcka gubben Gaj i folkvimlet, förde mig
Johansson till Bolaget och sade: — Det skulle nog vara bra, om Engström
ville bjuda Gajen på något, för han blir kanske liksom ovillig, om han
får herrskapsfrämmande, men får han konfonium, ger han nog med sig, för
han tycker om sådant, se! Köp en flaska konjaksvin, det räcker med vanlig
dynamit. Gubben är inte på marknaden, annars skulle vi ha sett honom. Han
bryr sig väl inte om såna här roligheter längre, han börjar bli skrabbig.
Ja, vi gingo till handlarn och spände för hästarna igen och åkte ut till
Gajens stuga. Han var hemma, ty det rök ur skorstenen. Han höll på med
kaffekokning. När vi bundit hästarna vid en grindstolpe, tågade vi in.
Gaj satt på en pall vid spisen. Han var en liten snusig och vitskäggig
gubbe, krokryggig och hjulbent och rökte ur ett piphuvud utan skaft. Han
var klädd i en uråldrig fårskinnsväst, grå lappade byxor och träskor.
— Godagen, Gaj! sade Johansson. Känner han inte igen mig? Det är
häradsdomare Johansson från Vätsjö och det här är Engström från norra
socknen.
— Jasså, är det häradsdomarn? Men den andre känner jag inte. Han kisade
på mig. Men sitt ner i alla fall!
Han steg upp och torkade av soffan med en skinnmössa, som låg på bordet.
— Jasså, häradsdomarn är ute i stadsaffärder, kan jag tro?
— Nej, nu är det andra affärder, och affärder som Gaj ska hjälpa oss med.
Det är frågan om ett par saker som har kommit bort, se!
— Inte kan jag nånting, tror nån det! Nej, häradsdomarn, emot tjyvar och
elaka människor kan ingen reda sej. Vem har sagt, att jag kan nånting?
Folk pratar då inte annat än dumheter.
— Åjo, nog kan Gaj, om han bara vill exmera sej till att hjälpa. Och
ärligt ska han få betalt, och eftersom Petter står på elden, så kanske
han kunde bju på kaffe, så bjur vi på konjaksvin, mens vi språkar om
saken. Han har ju varit hjälpsam förut.
— Ho ho, vem har sagt det? Folk är tokuga till att prata. Men nog kan
jag bju på en kaffeslick om häradsdomarn och den andra, vad han hette,
vill exmera, för jag har tre koppar, fast två är utan fat. Men inte kan
jag något inte! Ho ho, neej, tycker nån det!
Han tog fram de tre kopparna ur ett väggskåp och torkade dem med en trasa.
— Nej, inte kan jag något, men far min kunde, han! Han var den
skickligaste till att doktorera i hela Roslagen. Han kunde stämma blog
med ögona och dra i led och lite utav varje, men inte kan jag något, inte!
Gubben hällde i kaffe och vår flaska kom fram.
— Ho ho! myste Gaj. Se, far min, han fick ta vid, när doktorerna i Tälje
och Stockholm sa ifrån sej de sjuka. Men han hade lärt av en finne också,
för de kan.
— Ta nu en redig kask, Gaj, det kan han behöva! Det vankas väl inte så
ofta, kan jag tro.
— Tack, häradsdomarn, neej, gunås så visst, vad det inte gör. Stopp å
belägg! Jag tål nog inte så mycket, som när jag var pojke, för då fanns
inte min like i Roslagen, vad det beträffar.
— Jo, se det är så — vänta nu, ska Gaj få höra — att det har kommit bort
saker för oss här, Engström och mej. Och om Gaj ville vara så hygglig och
hjälpa oss med det, så är vi villiga att betala vad det kostar.
— Inte kan jag nåt. Det mesta har jag glömt, och så är det syndigt för
resten.
— Inte är det syndigt att hjälpa folk att få tillbaks sin välförfångna
egendom. Skål, Gaj!
— Int kan jag nånting, inte! Och för resten är det så mycke grejningar
och ordnamenter med sånt där! Och kanske jag inte har hemma allt som
behövs. Är det nån särskild som misstänks? Jaså, si då blir det allt lite
kostsamt, fast jag skall göra det så billigt som möjligt för fängningens
skull. Det blir fem kronor person.
— Det var dyrt det, sade häradsdomarn.
— Jag har inte bett häradsdomarn komma hit, svarade Gaj med mycken logik.
— Neej, det förstår sej, men jag trodde — —.
— Skål, Gaj, sade jag. Men behöver Gaj inte veta vad det är för nånting
som är bortkommet?
— Neej, det vill jag inte veta, för då förgår kraften. Men det var mat
för en sjuk det här, det får jag säja. Varifrån är han egentligen?
— Från Grisslehamn.
— Å kors, så långt ifrån! Och vad är hans profasion?
— Jag är målare.
— Då känner han Målar-Nisse, d’ä en tokig jävel, när han inte sitter
inne. Men skicklig är han, när han är nykt. Han skulle förtjäna pengar
som gräs, om han inte söpe så okristligt — han känner väl Målar-Nisse,
han som strök kyrktornet i Ensta? Han brukar bo hos mej, när han är på
trakten, å starkt har han alltid med sej när han kommer.
— Jo, nog känner jag Målar-Nisse.
Gubben Gaj började bli upplivad. Han gick till spisen och skakade på
kaffepannan.
— Å, Petter skäller än, så vi kan få påfyllning. Ska det vara en slick
till?
Vi fingo nytt i kopparna. Jag frågade Gaj om hans far.
— Jo, den ska han tro var en doktare hela dan! Men han hade fått gå
igenom mycke hos finnarna, innan han blev den han blev. Han fick trampa
på Nya testamentet och svära, men vad han svor på talte han inte om.
Schål! Jo, jag har nog kvar gubbens ordningar, men dom visar jag inte —
neej, inte för hundra riksdaler, så fattig jag är! Han lärde mej en hel
hoper förstås, men det är ju syndigt att hålla på med sånt här. Schål,
schål, häradsdomarn, varför super han inte?
— Det var dyrt, det där, sade häradsdomarn. Kan det inte få bli för
billigare?
— Neej, det är stört omöjligt! Det är så mycket som skall skaffas ifrån
abeteket och lite varstans ifrån. Schål, schål! Och meklamenterna är dyra
nu för tiden, när en är för gammal att göra dem själv.
— Nå, kan inte Gaj lära mig något för pengar? Jag betalar gärna.
Han plirade full av fan.
— Ja, det skulle vara att samla harar. D’ä väl jag den enda i Sverget som
kan vid det här laget — går det inte? Jo, så faen! Det var en gång för
många herrans år sen, det var barvinter och nyfrusen is, och jag gjorde
mina exter och filioxer nere på viken vid Rännarby, för jag såg att
sjövattnet skulle stiga — och jag lag ut lite på viken åt hararna. Det
var första gången jag provade det knepet, far min hade lärt mej det. Och
på morron, när jag kom ner till sjön, var viken full av harar, och de
satt så tätt som de kunde sitta, viken var vit av harar. Så nog hjälpte
gubbens resäft, alltid! Jag smög mej fram förstås och sköt en — och alla
de andra satt stilla. Så laddade jag om och sköt igen, och alla de andra
satt stilla. Och så sköt jag så länge jag hade krut och hagel och alla,
som inte var döda, satt stilla lika förbannat. Då begrep jag förstås att
de hade frusit fast med fötterna och jag sprang hem efter en lie och
lånade granngårns höskrinda och två hästar, och så mejade jag och körde
hem två och ett halvt lass harar, som jag sålde till Stockholm, men jag
fick inte så mycket pengar för dem, för hare var billigt på den tiden.
Det är många år sen. Schål!
— Vad kostar den konsten att lära?
— Ja, för fängningens skull ska det få gå för femti kronor — det är inte
opris.
Häradsdomarn satt med ögon och öron på skaft.
— Var inte dum, Engström! Det är för dåligt med hare hemma, så lägg inte
ut några femti kronor, när vi få betala våran tjyvaffärd så dyrt! Var
inte tokug!
— Ånej, var lugn, häradsdomarn!
— Men när jag hade sålt mina harar, fortsatte Gaj, röd i ansiktet och
uppe i falsetten, så hade jag i alla fall så mycke pengar, så jag ställde
till ett kalas, som de talte om i Roslagen i sju år efteråt. Och vi
dansade i stugan så elvajäkligt, så det låg så mycket golvsplint kvar
efter oss, så vi hade till kaffeved en hel vecka.
— Hör nu, Gaj, sade jag, kan vi inte göra upp den här tjyvaffären med en
femma jämnt?
— Jae vars, för fängningens skull, fast häradsdomarn har pengar som gräs.
Jag är inte obillig, det kan ingen säja. Tack så mycke, många tack! Och
är det något som fallerar, så vet I var jag bor. Ja, ajöss, häradsdomarn,
å ajöss, va han hette! Ska I inte ta med dropparna, som är kvar i
putellen? Å, tack å välsignelse! Jo, si dä blir nåt för gubben! Ajöss,
ajöss!
— Han blev jämnt i hammarn, Gajen, sade häradsdomarn, då vi sutto i
släden igen. Men nu kan Engström vara säker om sin båt och jag om mina
skötar. Han har doningar i dragkistan, må Engström tro. De säger, att han
har ett pekfinger av ett lik, som han sinar kor med, och kyrkfönsterbly
och kyrkgårdsmull och ormgaddar och en svartkonstbok efter gubben far
sin. Kyrkoherden har varit och talat med honom, för han går aldrig till
skrift. Och vild säger de han var, när han var båtsman. Och jäntorna kan
han lära, hur de ska göra pojkarna galna i sej. De springer hos honom
titt och tätt. Och stöper gör han över de sjuka — förstås när doktorerna
inte duger nåt till — och när gör de det, Engström? De bara klår efter
pengar, för de behöver till fina kläder och fruar som inte kan koka kaffe
en gång. Men varför lämnade han kvar flaskan, Engström? Det smäller till
och blir kallt!
Vi närmade oss det stolta Tälje, satte in hästarna hos handlarn och gingo
upp på hotellet.
En vecka efteråt hade häradsdomarn fått igen sina skötar. Min båt förblev
borta.
— Men varför går inte Engström i stugorna och ser efter om någon har
blitt sjuk? Då är det ju hanses eget fel. Han måste gå omkring till folk
och slå sej i språk och höra sej för. Varför gör han inte det?
Ja, säg det!


Osarkrak.

För några år sedan övervintrade en europé hos polareskimåerna, jordens
nordligaste folk.
Det var så mycket lättare för honom som han hade eskimåblod i ådrorna och
talade språket. I övrigt var hans kultur modernt europeisk.
Han var son till en präst på Syd-Grönland och hade tillbragt sin första
ungdom där. Men även för sydgrönlänningar voro polareskimåerna bekanta
endast genom sägner. Deras sagoberättare talade om ett underbart folk
långt nordpå, som klädde sig i björnhudar och åto rått kött. Men ingen av
berättarna hade träffat någon som vågat sig så långt norrut, ty landet
däruppe var stängt av is och solen gick aldrig upp.
Dessa sägner lämnade honom aldrig någon ro. De voro i hans drömmar dag
och natt, och när han blev man, beslöt han uppsöka folket i norr. Han var
min gäst någon tid just då beslutet höll på att mogna. Vi försökte leka
eskimåer i kanot i brist på kajak.
Han lärde mig grönländarnas sätt att smyga på säl, att locka ejder och
trutar — ty av en truts vingpennor skär man de starkaste tafsarna för
fiskkrokar. Man kan lyfta en karl i dem.
Och stundom roar det mig än att lägga mig i en skreva på den yttersta
kobben, vifta med en måsvinge och ropa _trrrrrr_, _trrrrrr_ så det
smattrar över havet.
Han lärde mig krypa ur en kajak i dyning, att skära snöblock till hus och
att göra en stark rem av ett helt sälskinn och att bereda den, men den
proceduren talar jag helst icke om.
Och så reste han till Grönland.
När han kom hem igen, åtföljdes han av Osarkrak, och om honom har han
berättat, det jag nu går att skriva.
Själv har han tydligen ansett det betydelselöst i jämförelse med annat
som han upplevat. Men det gör icke jag, och det är därför jag vill rädda
det från glömskan. Vi kunna ju kalla min sagesman Knud.
När han levt ett år med polareskimåerna, jagat björn, valross, säl
och ren med dem, deltagit i val- och narvalsmord och dåsat med dem
under den långa polarnatten, kom hemlängtan med rodnaden, som bebådade
vårsolen bakom de snötäckta fjällen och glaciärerna. Han började göra
förberedelser för hemresan. Det gällde att sätta slädarna i gott stånd,
utvälja hundar och ordna tusen viktiga småsaker.
Knuds vän Osarkrak, en vilde på 25 år, hade flera dagar gått i djupa
tankar. De hade lärt sig bli goda vänner. De hade tillsammans i
hundslädar sökt framtränga så långt norrut som möjligt, på havsisen,
över glaciärer, uppe på inlandsisen. De hade sovit tillsammans i
bergsklyftor och ishålor, svultit och frossat under samma förhållanden,
och nu skulle de skiljas.
Men en dag tycktes något ha mognat inom Osarkrak, och han sade: — Nu har
jag visat dig mitt land, nu skall du visa mig ditt!
Detta hade Knud icke beräknat, men efter eskimåisk taktkänsla var det
fullkomligt riktigt, och han kunde icke vägra.
Han hade visserligen sökt ge Osarkrak en föreställning om det europeiska
samhället och begreppet stad, landsbygden med skogar, åkrar och underbara
djur av alla slag, hästar, oxar och kor, får och svin, men han var
samtidigt övertygad om att vilden endast av artighet låtsat tro på sådana
sagor — ty eskimåerna äro mycket artiga. Nu skulle han emellertid få
följa med och övertyga sig om sanningen av européns sagor, vilka voro
mycket mera fantastiska än grönländarnas egna, som rörde sig om de
farliga _tornit_, fabelaktiga väsen, av vilka grönländarna tro det inre
av landet vara bebott, eller _inuarudligkat_, dvärgmänniskorna, som kunna
döda blott genom att peka på målet, eller _erkigdlit_, som ha hundars
underkroppar, eller _amaroken_, ett djur stort som ett fjäll, eller
jätterävar och jätteharar, och tusen andra mystiska varelser — och först
och sist om besvärjelser och andra storverk, utförda av deras _angákut_,
trollkarlar och präster, som förstå att frigöra sina själar ur kropparna
och förflytta dem vart de vilja.
Osarkrak följde Knud till Europa. Han hade icke en aning om de utgifter
han skulle förorsaka, ty polareskimåerna veta ej, vad som menas med
pengar. De idka ej ens byteshandel, utan var och en reder sig själv, och
den som är oduglig som jägare går under.
När Osarkrak från den stora kajaken, ångbåten, satte sina fötter på
storstadens kaj, förfärades han.
Jättelika hundar drogo slädar med hus på, i vilka människor bodde. Det
var hästspårvagnarna och omnibusarna. Och människorna gingo omkring
obeväpnade och i skaror som alfågeln om vårarna. Och det var ett buller
och dunder, som när isen bryter upp för en väststorm eller som när
glaciärerna kalva. Och man icke endast gick, man sprang som om en val
strandat eller som det gällde att hinna undan en snöstorm.
Och bland allt detta stod Osarkrak, hemma i Grönland den väldige
fångstmannen, föremålet för kvinnors längtan och beundran, men här
bara en liten vindögd eskimå med långt blåsvart hår som flöt ned på
axlarna, kobent och iklädd björnskinnsanorak, björnskinnsbyxor och
sälskinnskamiker, och utan en harpun eller ens en kastpil att försvara
sig med, om han blev anfallen.
Han sade: — Knud, vi måste fly, vi måste springa!
Och han började springa blint åt det håll, där det såg minst farligt ut.
Knud hade stor möda att infånga honom. Människorna gapade på den lille
skinnklädde mannen, och Knud fann det klokast att låta honom lugna sig
inom fyra väggar. Han ville ta en droska, men Osarkrak ville sjunka ned i
jorden vid annalkandet av jättehunden och den store, amulettbeprydde och
pisksvängande trollkarlen, som satt vid det rullande husets vägg.
De gingo alltså till fots, och Osarkraks förundran växte samtidigt som
hans rädsla avtog.
På bottnen av djupa klyftor, i vilkas väggar människorna hade urholkat
sina bostäder, rörde sig den stora boplatsens män och kvinnor om
varandra. Vad ville de? Vad var deras mål? Osarkrak fann deras beteende
löjligt.
Och genom de väldiga och förunderligt genomskinliga tarmskinn, som
voro spända framför de ofantliga fönstren, såg han deras husgeråd och
amuletter. Han såg ting, som icke ens den störste _angákok_ vid Kap York
kände till. Och husgångarna voro så höga att man kunde gå rak genom
dem. Men var drogo kvinnorna hudarna av de sälar männen fångat? Och
när jagades det över huvud taget? Här gingo kvinnorna sysslolösa utan
knivar i händerna och männen gingo obeväpnade fram och tillbaka! Ett
förunderligt land, ditt land, Knud! Men de gingo väl på spaning efter
oxar och får och svin, som du talat om?
Knud kunde icke förklara, ty Osarkrak skulle ej ha förstått.
De gingo in genom en väldig husgång, så bred som ett och så hög som två
harpunskafts längd, gingo uppför en trappa av konstrikt slipade stenar
och kommo in i ett rum utan britsar, utan eldstad på golvet och utan
skinn på väggarna. Ingen var hemma. Inga unga mödrar lågo nakna och gåvo
sina barn di, och inget sälkött kokade över späcklamporna. Men männen
voro väl ute på jakt och väntades hem och kvinnorna väntade väl på
stranden för att ta hand om byte och kajaker.
Knud hade fört Osarkrak till närmaste hotell och sökte förklara detta
ords betydelse: ett gästvänligt hus, bebott av stora fångstmän,
frikostiga på kött.
Osarkrak gick omkring i rummet och undersökte allt, medan Knud per
telefon gjorde sina dispositioner. Telefonen var de europeiska _angákuts_
trolltrumma, medelst vilken man lät själen lämna kroppen och besöka
andras själar. Detta föreföll Osarkrak helt naturligt.
Men under vandringen utefter väggarna upptäckte Osarkrak en knapp av
valrosstand, omgiven av en ring av brunt flytträ. Han frågade, vad denna
knapp betydde.
Knud svarade: — Om du trycker på knappen en gång, kommer en man in och
frågar, om du vill ha kött. Trycker du två gånger, kommer en kvinna och
frågar, om hon får betjäna dig.
Osarkrak började gapskratta.
— Ett underligt land de vitas land! Om man trycker på en benknapp en
gång, kommer en man in, och trycker man två gånger, kommer en kvinna! Ett
högst förunderligt land! Tryck två gånger, Knud!
Knud tryckte två gånger. En uppasserska kom in, fick några förfrågningar
och försvann.
Osarkrak slog sig på knäna och gapskrattade.
— Högst underligt! Låt mig själv försöka nu, men då måste du gå ut!
Knud gick ut i korridoren och hörde Osarkrak trycka två gånger. Flickan
kom igen och gick in. Knud hörde ett skri av fasa och störtade in lagom
att hinna befria den vettskrämda kvinnan ur eskimåens omfamning.
— Knud, sade Osarkrak, jag trodde icke, att du, som är min vän, skulle
bedra mig på det här sättet. Men jag erkänner också, att jag icke riktigt
trodde på knappens förmåga. Vi ha amuletter, som äro mycket mäktigare.
Det finns tydligen också dåliga trollmedel hos _kavdlunakerna_.
Eskimåerna kalla sig själva _inuit_ (människor). Européerna heta
_kavdlunaker_.
En officer, som Knud eftertelefonerat, knackade nu och kom in. Han var i
uniform med sabel vid sidan, och som detta var det första vapen Osarkrak
sett i _kavdlunakernas_ land, intresserade den honom.
Han uttryckte genom Knud sin förmodan att den användes att döda oxar, får
och svin med, men löjtnanten lät säga, att den var uteslutande till för
att döda människor.
Osarkraks intresse stegrades till högsta potens.
— Nå, när du dödar en människa, sker detta stående eller under språng?
Löjtnanten måste medge, att han aldrig dödat någon människa.
Osarkraks ögon spärrades upp av förvåning. Men denna förvåning övergick
i nästa sekund till en min av det ytterligaste förakt, och han vände
löjtnanten ryggen med verklig indiansk grandezza. Han såg icke åt
löjtnanten, så länge denne var kvar i rummet.
Ett vapen som aldrig använts! Osarkraks tro på kavdlunakerna hade fått
ytterligare en knäck.
Men Osarkrak insåg, att han måste ha europeiska kläder och en käpp,
ett tillhygge som han på gatan sett bäras av de flesta män och därför
uppfattat som manlighetens huvudsakligaste attribut. Knud förde honom
alltså till en konfektionsaffär.
Osarkrak valde en grå kavajkostym och en klädesmössa med skärm. Värst
var det med skorna, men slutligen fann han ett par som icke tryckte för
mycket. Och nu var Osarkrak i sitt tycke till det yttre en fullständig
kavdlunak, då Knud påpekade hans fotslånga hår, som i alla händelser
skulle ådraga honom nyfikenhet. Men Osarkrak ville icke höra talas om
hårklippning. Att klippa håret är ovärdigt en man! I stället begärde han
krage och manschetter.
Och nu gällde att föra honom ut till landet, ut till Knuds släktingar,
där en eskimåfamilj från Syd-Grönland befann sig, vilkens överhuvud höll
på att utbilda sig till kateket, och där han alltså skulle få sällskap.
Knud var rädd för svårigheten att få honom med sig på tåget, men nu
hade Osarkrak sett så mycket, att intet vare sig skrämde eller förvånade
honom. Han ägnade sig nu uteslutande åt att upptäcka humbug.
Därute på landet fick han leva på eskimåvis så mycket som möjligt, d. v.
s. icke jaga men äta tills han icke orkade mer. Där fick han för första
gången se ett träd, och där fick han se kavdlunakernas oxar, får och
svin, ankor och gäss. Han var lycklig.
En dag ville en av de kungliga prinsarna se den märkvärdige vilden, som
nu för övrigt var halvt europeiserad, fast han ej ännu fattade vårt
samhälles organisation. Osarkrak ville veta vad en prins var för något,
och Knud kunde ej förklara detta på annat sätt än att en prins var en man
som hade alldeles ohyggligt mycket mat året om.
Alltnog, de reste in till huvudstaden och begåvo sig till palatset,
utanför vilket en vakt med bajonett på gevär gick av och an. Men detta
trodde Osarkrak vara en fälla och började springa. Det hade regnat,
gatorna voro smutsiga, Osarkrak, som var ovan att manövrera sin käpp,
trasslade in denna mellan knäna och föll framstupa i smörjan, infångades
och rengjordes nödtorftigt.
Sedan Knud lyckats övertyga honom att den beväpnade mannens sinnelag
var uteslutande vänligt, fick han honom med sig uppför trapporna. Men i
audiensrummet mötte en ännu fruktansvärdare fara i form av en engelsk
rasren bulldogg. Ett sådant djur hade Osarkrak ej kunnat föreställa sig.
Det liknade vad han möjligen fått höra om kavdlunakernas djävul, och han
sprang vettskrämd utför trapporna. Endast med största svårighet lät han
sig föras upp igen.
Och prinsen och prinsessan kommo in, underhöllo sig genom Knud med
Osarkrak en halvtimme — audiensen var slut — ingen mat — åter humbug! En
prins hade alltså ingen mat.
Och Knud fick sitta emellan.
På vägen tillbaka till järnvägsstationen passerade de en vilthandel,
utanför vilken hängde ett rådjur. Osarkrak fordrade ovillkorligen
att Knud skulle ta det med sig hem för att i någon mån återgälda den
gästfrihet de båda åtnjutit i hans familj. Knud måste köpa rådjuret för
att icke alltför mycket sjunka i Osarkraks aktning. Vad som menades med
pengar, lyckades Osarkrak aldrig lära sig.
Liksom alla människor från arktiska trakter, som förflyttats söderut,
blev Osarkrak sjuk. Han fick lunginflammation och svävade några veckor
mellan liv och död.
Mellan tjocka bolstrar låg han och svettades och yrade och ropade på en
snöstorm som det enda som kunde svalka honom. Och när krisen var över och
han återkommit till medvetande och fattade sin hjälplöshet, matt till
ytterlighet, som han var, fann han denna belägenhet ovärdig en man.
Han ville dö och bad Knud hjälpa sig. Han hade sett en revolver på en
vägg, och med den skulle Knud skjuta honom.
Men Knud ville icke. Då bad han att få låna en papperskniv som låg på ett
bord i rummet — han skulle visst icke göra sig något med den, han ville
bara se den.
Men då icke heller detta lät sig göra, blev han förgrymmad.
— Jag har hjälpt dig i mitt land och arbetat hårt som en man för dig, och
nu vill du icke göra mig den lilla tjänsten att hjälpa mig dö!
Och så vände han sig mot väggen och varken tilltalade eller svarade Knud
under två veckors tid.
Men med kroppens tillfrisknande blev också tankarna friskare. Han ville
leva och började känna hemlängtan.
Kavdlunakernas land var stort och rikt, men det var icke ett land för en
polareskimå. Han hade lärt sig kritisera oss. Vi voro starka och mäktiga,
men vi voro icke konsekventa. I många fall voro vi dumma. Vår religion,
om vilken han fått en liten aning, lämpade sig ej för honom. Varför ville
vi inpränta våra lagar och bud i honom, då vi själva ej levde efter dem?
Vår klasskillnad förstod han ej. Våra sociala institutioner voro löjliga
— till exempel vår uppfattning om och tillämpning av äktenskapet. På den
punkten voro vi uteslutande dumma.
Han hade på kort tid lärt sig skriva och läsa. En av Knuds vänner bad
honom skriva något i en minnesbok.
Han skrev — och här följer Knuds översättning: »Det forefalder mig, at I
hvide Mennesker elsker En — men gifter jer med en helt anden — og blir
lykkelige.»
[Illustration: Osarkak]
Vad säga mina läsarinnor om det?
En parentes: Om Osarkrak råkade tappa något föremål i ett rum, där en
kvinna befann sig, kunde det ej falla honom in att själv ta upp det. Det
var kvinnans åliggande. Han bara pekade tyst och majestätiskt först på
kvinnan och sen på det tappade — och blev åtlydd.
Jag fick aldrig se Osarkrak, men jag korresponderade något litet med
honom. Knud hade bett honom göra en papperskniv åt mig av en vacker
valrosstand. Han yxade till ett monstrum till kniv. Då Knud frågade
honom, varför han ej lagt ned sin vanliga omsorg och skicklighet på
arbetet, tog han en tidning och högg itu den.
— Nog duger den att förstöra papper med!
Men av mig och andra vänner fick Osarkrak en massa knivar. Zorn sände
honom dussintals Moraknivar. När han fick dem, sade han: — När jag kom
hit till kavdlunakernas land, var jag fattigare än någon, men jag kommer
hem som den rikaste av alla.
Och han reste. Nu är han åter fångstmannen. Kanske sitter han just nu på
britsen i sin rökiga hydda och berättar om de mäktiga kavdlunakerna och
deras humbug. Eller har havet kanske redan krävt honom som offer?
När jag nu skall avsluta berättelsen om Osarkrak och ser bläcket flyta
ur pennan, kommer jag ihåg hans benämning på bläck. Den är vacker och
innehållsrik nog: _Tankens blod!_


En tjur.

Jag sprang för en tjur i dag.
Aldrig trodde jag, att jag kunde springa så olympiskt. Men den som känner
Norrgårdstjuren, förstår mig.
Beväpnad med en gäddsnärja på ett slantspö begav jag mig ut för att
skaffa litet färskt till hushållet. I hasselhagen kom jag rakt på
Norrgårdskornas don Juan. Jag hejdade mig ett ögonblick men ville icke
visa mig feg inför korna. Jag försökte passera med bibehållen värdighet,
men min röda skjorta tilltalade icke den fruktansvärde.
Han störtade rakt på mig under utbölande av löften, som icke bådade gott.
Det är vackert att se en karl ila till sin älsklings möte eller
maratonlöpa eller rusa fram i ett bajonettanfall, men att se honom
springa för en tjur inger inga skönhetskänslor.
Jag uppnådde ett träd och hann förskansa mig bakom det i samma ögonblick
tjurens horn sargade dess bark. Som ung har jag gjort upp teorier om
sättet att skydda sig för dylika anfall. Kammarlärdom!
Runt detta träd upplevde jag några av de allvarligaste ögonblicken i
mitt liv. Ty en tjur kan utveckla både list och vighet. Det blev »_en
ringdans, medan mor väntar_».
I tjurens ansiktsuttryck fanns icke ett uns barmhärtighet, och skulle jag
översätta hans tillmälen, bleve denna berättelse konfiskerad.
Jag måste uppgöra en reträttplan. Avståndet till närmaste gärdesgård var
minst ett par hundra meter och träden växte glest mellan hasselbuskarna,
vilka voro odugliga som skydd. Jag gjorde ett förtvivlat utfall med mitt
grova slantspö och _flög_ till ett annat träd, där samma scener som förut
upprepades.
Men hur vacker var icke tjuren i sin vrede! Jag läste mord i hans ögon.
Hans utfall voro blixtsnabba, och jag tvangs att utveckla hela den lilla
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Bläck och saltvatten - 7
  • Parts
  • Bläck och saltvatten - 1
    Total number of words is 4666
    Total number of unique words is 1643
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bläck och saltvatten - 2
    Total number of words is 4936
    Total number of unique words is 1553
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bläck och saltvatten - 3
    Total number of words is 4711
    Total number of unique words is 1652
    26.6 of words are in the 2000 most common words
    35.0 of words are in the 5000 most common words
    39.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bläck och saltvatten - 4
    Total number of words is 5065
    Total number of unique words is 1523
    29.4 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    42.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bläck och saltvatten - 5
    Total number of words is 5026
    Total number of unique words is 1538
    27.8 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bläck och saltvatten - 6
    Total number of words is 4795
    Total number of unique words is 1595
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    37.2 of words are in the 5000 most common words
    41.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bläck och saltvatten - 7
    Total number of words is 351
    Total number of unique words is 195
    41.9 of words are in the 2000 most common words
    49.4 of words are in the 5000 most common words
    52.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.