Bläck och saltvatten - 4

— Nej — jag bor ombord.
— Året om?
— Året om. Och den här viken är min huvudstation. Tycker herrarna att det
är underligt? Är inte friheten nummer ett av allt? För friheten ha inte
människorna uppfunnit. Därför är den bra. Men samhället ha de uppfunnit.
Därför är det dåligt.
En gammal filosof alltså! Ett original, en enstöring. Men han talade ju
visa ord.
— Ja, nu vet vi verkligen inte, hur vi skall kunna tacka för all
vänlighet. Men kanske kapten för omväxlings skull vill komma ombord hos
oss och supera och dricka ett glas punsch efteråt?
— Nej tack — har redan skaffat, och för resten kan man ju inte vända sig
i de där moderna båtarna, och vidare dricker jag inte punsch — — —
— Kanske whisky, då?
— Inte det heller, men om herrarna tycka om gammal Jamajka, så är ni
välkomna på en toddy ombord hos mig, sen ni skaffat. Passar det? Välkomna
då!
Det dröjde inte länge, förrän vi stego ombord på _Heaven_. Vi voro
verkligen nyfikna. Det lyste ur de välputsade kajutventilerna. Kapten Elg
öppnade dörrarna och vi gingo ned. En tekanna av silver puttrade över
spritköket och ryska teglas lyste på en blänkande silverbricka. Allt var
fint som i ett dockskåp. Mahognybord, skinnsoffor, blankskurad mässing,
en mjuk matta på golvet. Men taket var det egendomligaste. Över bjälkarna
var spänd en duk av mörkblått siden och på den voro stjärnhimmelens båda
hemisfärer målade — stjärnorna i guld och vintergatan i silver.
På en mahognyskiva, som fällts ned ur ett väggskåp, stodo en sextant, en
kronometer och en kompass.
— Välkomna, mina herrar, och sitt ned så länge. Teet skall snart vara
färdigt. Jag håller på att greja litet, som ni ser. Det är inte omöjligt
att det klarnar, och i så fall måste jag göra mitt stjärnbestick.
— Stjärnbestick?
— Ja, det är absolut nödvändigt av många skäl — särskilt för mig.
— Kapten är intresserad av astronomi?
— Naturligtvis — och vägen är lång och besvärlig. Det blir svårare att
hålla rätt kurs ju längre bort man kommer och ju mer stjärnornas inbördes
ställning förändrar sig. Men nu ska vi skåla!
Det var en underlig kurre! Vad menade han med sitt stjärnbestick?
Förändringen av stjärnornas inbördes ställning? En lång och besvärlig väg?
— Tänker kapten ge sig på långtur?
— Ja, det måste vi väl alla en gång, förr eller senare.
Aha! Mannen hade tydligen en skruv lös. Inte därför att han talade om
döden — men vad nytta kunde han ha av sina instrument på den resan!
— Ja, skål! Rommen är god, inte sant? Det var tur att jag fick se
herrarna, just som jag lade ut mitt sista abborrnät vid udden. I annat
fall hade herrarna kanske fått arbete i natt. Hon blir nordlig, och ni
hade draggat, så sant jag heter Elg. Och så hade ni gått på land, innan
ni fått upp klutarna, för det är 30 famnars djup utanför holmen, och så
lång är inte er kätting. Jag har förlorat en gång på det sättet. Det
var i Medelhavet. Vi kom från Messina och skulle gå till Genua och fick
på oss en Sirocko med sådan sjö, att vi måste söka första bästa lä — det
var under en liten ö som heter Molara utanför Sardinien. Och vi hade inte
väl fått ut ankaret, förrän han svängde om som en soldat gör vänster
om, och vi fick honom från nordnordost — en Greco Tramontana, säger vi
i Medelhavet — hon lade sig på sidan för bara riggen och drev på land —
först förlorade vi det ena ankaret och det andra stoppade inte. Det var
min första båt, ser herrarna, och jag grät som ett piskat barn, ackurat
så! Och det kom ut bönder, som gick i fårskinnspälsar, fast det var mitt
i sommarn, och ville bärga, och jag måste hota med pistolen. Ja, det var
den tiden, det — men herrarna dricker ju inte! Jag ansvarar för rommen!
— Kapten har tydligen varit med, och vi ha bara prövat på Östersjön.
Men är det inte sant som sägs, att i Östersjön inträffar de flesta
förlisningarna, proportionsvis?
— Det är sant, men det beror på dåliga grejor — ja, Östersjön är inte att
leka med, men det är en pöl, en vattenpuss — nej, Södra Indiska oceanen,
_det_ är vatten, det? Jag var med på _Charles Heddle_ anno 1845 — — —
— Förlåt — hur gammal är kapten?
— 75 år fyllda — det syns nog, men ursäkta ett ögonblick! Jag måste tala
med min son — jag hör honom jämra sig — jag skall strax vara tillbaka!
Kapten Elg gick skyndsamt upp på däck, stannade några sekunder på
styrbordssidan vid styrrummet och gick sedan med hastiga steg föröver.
— Han är alltså inte ensam ombord, resonerade vi. Hans son ligger
tydligen sjuk i skansen. Men något jämmer kunde vi inte uppfatta därifrån.
Doktorn, min kamrat, öppnade dörren och gick försiktigt uppför trappan så
långt, att han kunde se över skylightet. Så kom han ned igen och var helt
blek om nosen.
— Vet du, det här är patologiskt, sade han. Nu står kapten och talar
uppåt luften och gestikulerar. Han är skvatt galen, något annat är inte
möjligt. Vi får se upp med honom. Tycker du inte att det är praktiskt att
vi seglar i natt eller åtminstone i dagningen? Vi är ju visserligen två,
men det kan bli tråkigheter.
— Ja, men vi ska väl se hur det hela utvecklar sig.
Nu kom kapten Elg med tunga steg akteröver, klättrade ned och bad om
ursäkt för sitt dåliga värdskap.
— Har kapten en son ombord?
— Ombord? Nej, långt ifrån! Ånej, så väl är det inte! Han drunknade i
Delagoa Bay för 25 år sen. Det var en präktig pojke, sjöman i varje
tum, och vacker sen, må herrarna tro! Men han har det inte bra, jag kan
inte förstå det. Han jämrar sig allt oftare och oftare. Men han är väl
inte färdig än, kan jag tro. Jag är den ende som kan lugna honom — men
det där kan ju inte intressera herrarna — jag talte visst om _Charles
Heddle_, tror jag! Jo, det var en fransk brigg, som jag gick jungman med.
Vi kom in i den märkvärdigaste orkan, som kanske någon kommit levande
ifrån. Den varade från den 23 till den 27 februari. Det var en ordentlig
rotationsorkan och vi gick kompassen runt på läns hela tiden fem gånger
med ibland ända till 12 knops fart för bara topp och rigg. Men det var
också en seglare, må herrarna tro. Hade kapten förstått orkanläran,
skulle vi kanske lätt nog ha kommit ur den där cirkusen, men på den tiden
visste man inte så mycket. Nu finns det böcker om allting — men nu jämrar
han igen! Det är för märkvärdigt. Se, han hade gått och blivit kär i en
flicka, pojkstackarn, och mycket tyder på, att han tog livet av sig.
— Var hon otrogen — — —?
— Hör nu, herrarna! Vad är trohet? Säg det bara! Trohet är en sak, som
människorna uppfunnit, därför finns den inte i verkligheten. Allt som
människorna uppfinna är saker, som för dem själva i fördärvet, därför
att de är fantasier. Säg mig, om en karl eller kvinna är kär, _kär_, och
riktigt kär, så är han eller hon naturligtvis trogen, för trohet — med
det menas kärlek, fast trohet är ett dumt namn på kärlek. Men om endera
parten blir kär i en annan, så kallar motparten honom otrogen — men då
är han ju trogen den nya. Och till och med om han aldrig hoppar över
skaklarna utan håller sig fast vid den första hela sitt liv, så kan det
aldrig kallas trohet, om han bara en enda gång längtar efter den andra.
Men sådant kallas trohet av folk! Nej, troheten finns inte, för den har
människorna uppfunnit, och därför är den bara en fantasi. Det finns bara
två saker, som människorna inte har uppfunnit, och det är kärlek och
frihet, och därför äro de de bästa av alla uppfinningar. Resten är skräp
— är inte rommen bra? Skulle tro det! — Skål nu bara och förlåt, att jag
inte är så flitig med bägarn — nu kommer det vind för resten — hör, hur
det porlar utmed sidorna!
En stormil skakade masten.
— Han kommer rakt igenom gattet, men den här bojen stoppar för en
fullriggare, så herrarna behöver inte vara rädda! Och herrarnas tross är
ny, såg jag. Ja, ja, jag kommer! — ursäkta, herrarna, men jag måste upp
på däck ett slag.
Han klättrade upp igen och gick föröver.
— Vad tror du om det här? frågade doktorn.
— Naturligtvis är han rubbad på något sätt, men hans filosofi är ju
oklanderlig.
— Ja, den är till och med storslagen på sitt vis, men tror du inte, att
vi bör gå ombord till oss och låta gubben sova?
— Jo, och vi få hålla vakt, ifall den här sinnesförvirringen skulle vara
akut och det faller honom in att kapa trossen. Är den kronisk, så är han
en mycket ofarlig dåre.
Kapten Elg kom snart tillbaka.
— Det är mycket tråkigt det här! Det måste ha hänt något med pojken.
Han svarar så otydligt — bara jämrar och jämrar. Men det finns kanske
sjukdomar där också — ska inte herrarna fylla på? Inte? Nu blir det vind
i alla fall, som herrarna hör. Nå — jag är alltid färdig! Men vägen blir
krånglig, om jag måste lätta.
— Vilken väg?
— Den här!
Han pekade på stjärnkartan i taket. — Vi får att göra här uppe litet var,
herrarna också, förstås! Bara alla hade så bra i ordning på sina skutor
som jag på min! Ja, vi tar väl en torr sängfösare då, eftersom herrarna
vill gå. Jag sov också, då jag var ung — intet att tacka för, bara en
mänsklig gärning! Godnatt, och sov gott!
När vi kommit ombord hos oss och togo nattgroggen i sittrummet, sågo vi
kapten Elg gå upp på backen med sextanten. Molnen hade blåst bort och
några stjärnor blänkte. Det blåste hårt, och vi hörde hans röst som ett
förvirrat mummel. Så dök han ned. Hans kajutventil mörknade efter några
minuter. Vi bäddade i våra enkla kojer och slocknade, medan stormen växte.
Stormen bröt nacken av sig under natten. Vi vaknade tidigt. Viken låg
nästan spegellugn. Kapten Elg sov. Vi hörde hans snarkning, när vi skulle
göra loss trossen. Men jag fumlade kanske något under arbetet. Dörrarna
öppnades och kaptenen stack upp huvudet.
— Vill inte kapten dricka kaffe hos oss?
— Nej, tack! Det är bäst att herrarna ge sig i väg och begagnar sig av
vind. Jag har annat att göra — — — ute på fjärden blåser det än!
— Vi ha lagt visitkort med tack på här i storskotet — vi ville inte väcka
en gammal man —
— Det tackar jag för — jag får besök snart för resten. Kanske måste jag
ge mig i väg redan i dag — man vet aldrig. Ja, adjö, herrarna, å, för all
del, det var ju bara mänskligt — och lycka på resan!
På kvällen ankrade vi under Harörans fyr. Där kände lotsarna kapten Elg.
Lotsen Österlund berättar:
— Den! Den, må herrarna tro, är galen, om någon är. Han är teosof,
se, andeskådare, eller vad fan man skall kalla’t. Styv sjöman har han
varit och fört båtar jorden runt många gånger om, men så kom han ut
för olyckor, se. Först dog hanses hustru och så drunkna hanses pojke,
som var styrman på en engelsman och hade tagit engelsk examen. Och det
tog honom, se! Och så tog den dåren och gifte om sej på gamla dar med
ett ungt fruntimmer, en bondflicka inifrån land, tokern! Och det stog
inte länge på, förrän hon bynte ty sej till andra, men han var kär
och schalu som en marskatt, gamlingen, och märkte ingenting, stollen,
se! Så blev han sjuker, för han hoppade i och räddade en man i hamnen
i Västervik, och det var sent på hösten och det slog sej på bröstet,
se, och blev lunginflammation. Nu hade han en liten gård nere i södra
skärgårn, se, och när Elgen blev sjuk, så sa hustrun, att hon måste ha
en karl på gården, för hon stog inte ut med att sköta rulljangsen själv.
Ja, Elgen kunde ju varken säja till eller ifrån, där han låg på kammarn
mest som ett lik, och då så tog hustrun dit kusin sin, se, just den hon
låg inne med mest, se! Elgen har berättat’et själv, för vi har seglat
skanskamrater i fyra år på en Gävlebåt, fast jag är några år yngre än
Elgen.
Så en dag kommer hustrun opp på kammarn, där han ligger, stackarn, och
säger: — Ska vi låta trycka kort till begravningen? frågar hon. Och det
var väl hårda ord till en stackare som är sjuk, när han inte är död än!
Han svarade: — Ja, tryck bara! D’ä bara å trycka dä!
Och en annan dag kommer kusinen opp och sätter sej på sängkanten och
säger: — Ja, nu lider det väl med dej, Elg! säger han. Men jag tänker på
hur svårt det skall bli att få dig nedför den här trånga trappan. Det
borde du ha tänkt på innan du lagt dej här. Du kunde lika gott ha lagt
dej nere i stugan, för nu får vi fira ner dej och vrida dej som en
krumgädda i trappan, sa kusinen.
Men då var det precis som om något hade lossnat i bröstet på Elgen och
han sa: — Ut, din jävel! sa han. Och så steg han opp och var mest som
frisk. Det var ett riktigt underverk, se. Och när han fick hasa sej ner i
stugan så fick han se, förstås, att de hade levat som gifta, hustru hans
och kusinen, det syntes på sängen, se! Och klen som han var, så benen
knappt bar honom, så var han så hemsk och mordisk ändå, så det blev rent
hus på momangen. Och så fick han skilsmässa, fast prästen, han, Jansson i
Lövnäs kapell, var och talte med honom många gånger. Men han stog som ett
berg — det var inte värt!
Han hade seglat ihop bra med pengar, Elgen, och det mesta i skutan ägde
han, så det var ingen bräcken med slantar. Först fick han ju ge hustrun
pengar, förstås, men så dog hon i barnsäng — det var som en tur, se! —
och när hon hade dött, så sålde han sin andel och blev rakt som konstig,
för han började läsa i böcker och fundera för sig själv. Han var bestämt
kär i människan ändå, hur undersamt det kan låta. Och så köpte han båten,
han har nu, och sen dess seglar han så länge sjön går öppen, och om
vintern bor han också ombord. Och han har fått klart för sig, att han
och båten skall bli levande upptagna till himmelen — vill säga, han tror
inte på gud, utan han tror, att han skall få kryssa mellan stjärnorna
och planeterna i evighet amen! Och varenda dag talar han med pojken sin,
som drunknade. Det är rent av rörligt att höra honom stå och tosas om
kvällarna — jo, nog känner jag Elgen! Men har herrarna sett så fin han
håller båten? Det vill jag säga, att det finns ingen så fin båt i hela
segelsällskapet. Och gott huvud har han, när han inte är tokig! Det är
rent av synd, att fruntimmer ska få kollra bort såna personer!
Jaså, herrarna har träffat Elgen — kapten Elg, skulle jag väl säga, fast
vi har varit skanskamrater — ja, såna sjömän finns det inte många, och
klokare är han än vi allihop tillsammans, när han inte är galen — och
pengar har han — och bjuder gör han, fast han inte nyttjar mycket själv
av den varan — ja ska säja, att det är inte ofta det bjuds och inte
har man råd att skaffa något själv — d’ä inte såna tider! Tackar allra
mjukast, men det var inte meningen, ja, då får en väl säga tack då, och
inte nej!


Östermans eftermäle.

Ja, nu är han då äntligen död och begraven, Österman, han mågen till
Matts Efraims Kristins Petter, Engström var ju i lag med honom på
sikfisket det där året de fick så okristligt oförnuftigt med sik? Just
han, som de kallade Tegeltaket för han hade så rött hår, så det fräste
om det, då det regnade. Inte söp han ihjäl sig, visst inte, ånej, för
inte dör en av brännvin, så mycket brännvin finns det väl inte, utan en
kan tvärsom säga, att han levde av brännvin de tre sista åren, brännvin
och kaffe. Sista gången han försökte äta, det är för resten ett par
år sen, försökte han med tre supar och två halva öl och ett dillblad,
men dillbladet kom upp igen. Det var inte lönt med mat, han var för
ovan, se! Människan blir som hon vänjer sig, se! Som för exempel rika
grosshandlare, som äter kött ett par gånger i veckan, de skulle dö knall
och fall om de inte finge sina köttschok på sina bestämda tider. Och vi
skulle bli omöjliga på sjön och oviga som mjölsäckar, om vi skulle äta
kött så där överdådigt. Ånej, det är nog bäst som gud har räknat ut det
åt oss, strömming och potatis varannan dag och potatis och strömming
varannan. Det är bara rikt folk som har råd att föra diet. Diet är välan
kan jag tro, att di äter vad dom vill. Ja, kunde jag inte ge mig faen
på det! Men Österman han förde inte diet, för han åt inte ett dyft,
bara drack, och det var verkligen tur, att förbudet inte kom innan han
självdog, för då hade han dött av svält. Vad han dog av? Ja, det är inte
gott att säga, men jag tror att det var av sådant där som herrskap kallar
förkylning. Han ramlade i sjön när han skulle ta opp en ålryssja, för
sjön gick hög och han hade väl tagit in bra nog till frukost. Hade inte
käringen fått fatt i ett byxben på honom, hade han gått till botten som
en sten, för han kunde inte simma. Och han hade inte tvättat sig sedan
bröllopet, ge mig si, för tjugufem år sedan. Han var rakt liksom rädd
för vatten, se! En annan brukar väl skrapa av sig det värsta till jul
och midsommar, men det gav han faen i! Om Engström kommer ihåg Mordlund,
den där som mördade en hel skeppsbesättning i Mälarn för några år sen,
så sa just Österman, när han såg en grosshandlare bada vid Hälludden:
— Det där vore just lagom straff åt Mordlund! Så vattenhållet låg han
inte åt. Men det var ju hans sak. Han var inte människa på ett halvt år
efter det där badet. Ja, det vill säga, han ökade kanske på förkylningen
en kväll i februari, när han skulle gå till svinstian och se om suggan.
Han var liksom lite dragen då med, om man skall tala rättvist, så han
somnade i stian. Och på morron hade suggan ätit opp hans mössa. Jag
skulle inte tala om det, om inte suggan hade blivit som tokig och liksom
full och blev inte människa på flera dar. Mössan var gammal, och det kan
väl Engström tänka sig, att suggan som inte var van vid starkt, skulle
fyllna till av alla spritångorna som hade gått upp i den mösskullen. Så
på morron, när käringen hittade Österman i stian, så var suggan och han
liksom jämspelta.
Men säga vad en vill, så var Österman en riktigt bra karl. När han sade
ett ord så var det sagt, och lovade han spendera på en liter, så höll han
loven. Så ingen skall komma och tala på hans döda mull, åtminstone inte
jag. Ja ajöss, Engström, vi träffs när vi råkas, sa tjuven till domarn.
Vind svänger åt rätt håll och vattnet sjunker, så vi får väl fina vädret
rätt vad det är! Ajöss!


Min gamla koster.

Giv aldrig bort något, som är ditt eget! Men har du fått något, kan du
gärna låta det gå vidare!
Jag kom hit till Grisslehamn och upptäckte havet. Det rullade våldsamt
och kom med gröna sjöar från sydost, och solen sprutade eld över det
hela, så det blev ultramarin med purpurränder i. Och klipporna voro som
nyslaktat människokött, och det röda i grisslornas flykt lyste lackrött,
buteljlackrött.
Jag blev glad ett tag och famnade hela den solrökmättade vidd, som låg
framför mig, och svor att bo här för all framtid. Det ser nästan ut som
om jag skulle hålla min ed, om det nu var en ed.
I dag tidigt på morgonen kom jag ut och såg havet ligga allvarligt
blygrått under en smal strimma luft, som soluppgången färgade citrongul.
Men över den strimman ruvade snödigra blå moln. Och emot den strimman
stod min ateljé och klippan, som den står på, så vackert, att jag insåg,
att detta måste jag göra något av. Jag vet mycket väl, att ju längre jag
ser, blir mitt öga mera raffinerat, och skönheten öppnar sig vidare åt
alla håll så länge jag arbetar, men jag skulle vilja skänka er alla samma
sensation — nå, det är ju omöjligt — alltså måste jag förenkla det jag
ser — alltså får ni bara en bit av min glädje. Men det är verkligen en
välment skänk.
Det är ju för jäkligt, att ju mer man ser, desto lågmältare måste man
bli. Det är som om gud skulle säga i örat på en: — Tag det försiktigt,
giv dom inte mer än dom tål! Förenkla det åt dom och giv det portionsvis!
(Nu vet jag verkligen inte, om gud säger »dom». Han kanske ibland måste
hålla sig till akademien och det bestående och säga »dem».) Han har
mycket att stå i och måste följa med sina trogna. Men, avsides sagt, ha
vi rätt många hemligheter gemensamma. Han har upplyst mig om, att han med
åren börjar bli allt mindre konservativ, under det jag blir det alltmera.
En tråkig konflikt är i uppflog.
Men vad jag ville säga efter denna till synes onödiga inledning är just
det jag började med. Se första raderna!
Jag fick en gång en koster. Jag fann nämligen, att jag härute behövde ett
fortskaffningsmedel, som lämpade sig för havet. Det dugde inte att bara
stå och glo sentimentalt ut över vidderna. Jag hade ju båtar förut, men
de voro små och öppna — och just härutanför kan det ofta hända, att satan
vill riva upp sjön och se efter om det är lerbotten eller sten på femtio
meters djup. Då lämpar sig inte en liten centerbordssnäcka, utan man
vill ha en bred båt med järnköl och ett helt gammalt avlagt järnbruk som
ballast för att veta, att man klarar sig.
Jag fick alltså en koster. D. v. s. jag fick betala den med mycket litet
pengar. Den förra ägaren hade inte kunnat sköta den. Han hade läst fel
på korten och trott, att det, som var angivet som land, borde vara sjö,
och han hade uteslutande tråkiga och ledsamma erfarenheter av sin Ellida.
Jag fick båten och började segla. Båten var bra, men om jag pressade
den för styrbords halsar, tog den vatten mellan borden. Jag drog upp
den och undersökte »nåterna» med kniv och fann intet fel, satte den i
sjön igen efter drevning och kittning — men lika förbannat läckte den på
styrbordshalssegling.
Jag seglade ett halvt år med den, var ute i stormar, vinterstormar med is
på däcket och is i blocken, men jag kunde aldrig segla mer än sex timmar.
Sen gick vattnet upp i salongssofforna, och jag måste söka hamn så fort
som möjligt.
Jag drog upp den på land dagen före en julafton, och där stod den på
sin primitiva slip med stöttor av pitprops och strandvrak. Men så kom
havsisen på vårkanten och sköt skiva över skiva, klämde undan stöttorna
(ty i Roslagen drar man inte upp båtar ordentligt, om de inte äro ens
egna). Jag sade nyss, att jag drog upp båten. Jag hade naturligtvis folk
som gjorde det och som bara längtade efter att arbetet skulle ta slut, så
att det (folket) fick komma hem till mig och äta kalops och dricka toddy
med stora supar och Norrtäljeöl. Jag var en stor filantrop på den tiden.
Nu är jag det också men på annat sätt, praktiskt.
Havsisen kom alltså och sköt undan stöttorna, och kostern ramlade ikull.
Bräckte två bord, vilka vid undersökning befunnos ha ungefär samma
konsistens som torrt Hellgrens snus n:r 2 — ruttna, omöjliga.
Jag sade, att jag inte ville ha med den kostern att göra mera som båt
utan tänkte hugga sönder den till ved, när vårvintern kom. Det var
visserligen synd om en massa detaljer, särskilt om trallarna — ni lantbor
vet förstås inte vad trallar är — det är någonting med urholkningar i,
plats för buteljer och glas. Och den här båten såg i sitt inre ut som en
bikupa. Alla kubikdecimeter (bikupdecimeter), som icke hade upptagits
av de förra ägarnas stofthyddor, bestodo av trallar. Det hade med ett
ord varit en vanlig Stockholmsgrosshandlarfyllbåt av den mest renodlade
sorten. När jag kom ombord för en segling och satte ner min vanliga liter
och ett dussin öl, tycktes de andra oupptagna hålen gapskratta åt mig.
Eller gapa hungrigt.
Nåväl! När mina byamän hörde, att jag tänkte hugga sönder kostern till
ved, skickade de en deputation. De ville köpa kostern och ha den som
kvarnbåt. Man seglar nämligen här i skärgården med säden till någon ö,
där det finns kvarn. Jag varnade de delegerade. Jag sade, att det inte
var en båt utan en likkista. — Nå, den likkistan skulle de nog reparera.
— Men jag ville inte ha deras liv på mitt samvete. — Nej, nej, felet var
det att jag inte hade skött den, båten var den bästa båt av det slaget i
hela Roslagen. — Vad jag ville ha? — Ingenting, men jag tvår mina händer,
jag vill ingenting ha att göra med er drunkning. — Hi-hi! Drunkna! Då
simmar vi hem hellre på säckarna — va kostar båten? — Ingenting, men kom
ihåg, att ni, som ä gamla sjömän, får klara er bäst ni kan! — Vem ska
båten skrivas på, för den måste ha nån ägare? — Jag skänker den till hela
byalaget.
Därigenom hade jag mig ovetande sått split i byn. Ty ingen ville stå
för rulljansen. De seglade några gånger till kvarns och funno, att hon
läckte. De slogo på blyplåtar, drevade här och var, men var och en av
ägarna fordrade av alla de andra, att de skulle se efter det hela. Det
blev gurgel och fiendskap — och en vacker dag sålde byalaget båten till
några arbetare vid Finnby såg för en spottstyver.
Reparationerna hade ju varit ytliga, och det kommo Finnbypojkarna snart
underfund med. Hon började läcka på fullt allvar. Mellan Grisslehamn och
Finnby är väl en svensk mil. Med god bris hunno Finnbypojkarna segla
mellan Finnby och Grisslehamn, men nätt och jämnt. Ty då kostern kom mitt
för Käringsundet, var den halv med vatten, och de hade intet annat att
göra än att köra den på grund. Så gingo de i land, söpo och dansade, och
när hemresan gällde, gällde det också att pumpa läns, hissa på och segla
för att på morgonen åter tvingas sätta båten på grund i Finnby innan han
sjönk. Intressant nog, även som segling betraktat.
Jag vet verkligen inte, var båten finns nu, men möjligen har den
reparerats och tillhör vår stolta skärgårdsflotta.
Nu återvänder jag till det, varifrån jag utgick: — Giv aldrig bort något,
som är ditt eget. Men har du fått något, så låt det gärna gå vidare!
Jag betalade så litet penningar för båten i jämförelse med det nöje, jag
haft av den, att jag måste betrakta den som skänk. Men de ädla givarna
ville inte längre äga den — kan det ligga något i det? Ville de pröva min
duglighet på sjön? Eller ville de ge mig avsmak för sjön för att vara
försäkrade om min existens och få nöjet att fortfarande umgås med mig?
Detta är mig ännu en gåta. I varje fall var det dem en sjujäkla risk. Ty
genom den båten fick jag smak för sjön, fast jag ofta i hårt väder satt
och svor över de ädla givarna. I den båten lärde jag mig litet av segling
och lärde mig att snåla med styrbordshalsarna. Men en gång måste jag
sätta rakt på land en decembernatt och blev fördröjd, då jag samma kväll
borde ha skickat gubbar till Strix. Ty jag måste leta mig fram efter
stjärnorna mitt igenom en skog, som inte är så lätt att traversera. Medan
en gammal fiskare stod och pumpade för att hålla båten uppe på den häll,
där han stod och hängde med fören — visserligen i lä, men ändå. Ty det är
inte lustigt alls att kliva i sjön i december, om det skulle gälla.
Nu återvänder jag än en gång till mitt filosofiska fynd, som jag började
med: — Giv aldrig bort något, som är ditt eget etc.
Ty ett sådant givande bestraffar sig alltid förr eller senare.
Finnbypojkarna kommo seglande som vanligt med min f. d. båt och satte på
grund på det vanliga stället. Lördagskvällen var mörk men med ny, och jag
kom med målskrin och staffli (hopfällbart) på ryggen från en promenad
till ett ställe, där jag skjutit morkullor och där berget låg så helvetes
vackert — medge, min broder, att vi ändå hålla på det pittoreska! Inom
gränser, förstås! Eller utom gränser! Hur du vill!
Jag kommer alltså fridfullt. Visserligen hade jag en billig cigarr mellan
tänderna, och den kanske lyste till ibland, då jag drog in andan särskilt
energiskt, men jag menade ju intet illa med det.
Då dyker upp en man ur ett buskage och säger: — Vaffaen har du för
sjukdom, dä lyser ju ur halsen på dej?
Jag svarade inte, ty jag märkte att mannen var berusad.
— Har du puckel på ryggen också? (Han menade målskrinet.) Å oförskämd ä
du också, din sjuhundrade jävel! Men här ska du få si på en gosse, som
plockar nåra hundra såna där jäkla snobbar som dej! Kom an! Kom an bara!
Här har du den som va mä när knivarna gick, vet du va dä va?
Och han började hoppa jämfota på svenska bönders maner.
Jag svarade inte.
— Jaså, du är för snobbi för å svara också — — men nu jävlar å slå larm
— säj om dä du sa nyss, säj om’et bara, så ska du få hosta opp tarmarna
genom näsborrarna!
Jag fortsatte vägen hemåt.
— Sån en feg jävel — han ä rädd för en fatti arbetare — som sliter å
släpar för — å köss mej! Kom tebaks ska du få si på en utsjungning så
håren ska rakna på dej — nä’ru, här visslar kulerna — akta’rej — jösses —
ess — — —
Hans fruktansvärda hotelser drunknade i dyningens arbete bland
strandstenarna och sydostens bråk i altopparna. Jag gick hem och lade mig
oantastad.
Men dagen därpå mötte jag Fridolf Mattson. Han frågade: — Kom inte