Bläck och saltvatten - 1

SAMLADE BERÄTTELSER
AV
ALBERT ENGSTRÖM
BLÄCK OCH SALTVATTEN

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG


BLÄCK OCH
SALTVATTEN
BERÄTTELSER
AV
ALBERT ENGSTRÖM

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1920


Företal.

Det borde egentligen heta baktal, ty man skriver det alltid först då
boken är färdig, och arbetet, som man tror, ligger bakom en. Men man
misstar sig, ty företalet är det svåraste av allt.
Om läsaren kunde ana, vilken möda redan dessa enkla rader ha kostat mig,
skulle han beklaga mig och önska slut på mitt lidande. Hur krystade låta
de icke! Hur dålig är icke vitsen!
Men förläggaren vill ha ett företal och han skall få det.
Jag önskar honom lycka i hans djärva företag att under krigstider
utge annat än krigsromaner eller mer eller mindre politiska ting. Men
hans människovänliga avsikt med utgivandet torde vara att med dessa
berättelser överrösta krigsbullret.
Lyckas detta, äro både han och jag att gratulera.
Som vanligt tillägnar jag denna bok Svenska Folket. Det är en ringa gärd
av tacksamhet för att jag så länge blivit tolererad av detsamma.
_Albert Engström._
P. S. Titeln Bläck och Saltvatten symboliserar vemodigt mina båda liv —
det vid arbetsbordet och det på havet.
_D. S._


Vemans hämnd.

Vid Nybrovikens kaj låg gubben Vemans höskuta och i dess trånga kabyss
satt gubben själv och frös, ty det var i november och sjöpälsen gav icke
värme nog. En kall västlig körare pep i de otäta väggarna.
Han svor och muttrade för sig själv över den förbannade pojken, som fått
lov att gå i land för att hälsa på moster sin, som var gift långt ute vid
Hornstull. Nu slog klockan tolv och pojkfan hördes ändå inte av, fast
han bara fått landpermission till tio. Men ju mera gubben frös, desto
mera glömde han pojken, ty ett minne från sista stadsresan stod med allt
retsammare och klarare tydlighet för hans Rådmansösjäl.
Den förbannade polisen!! Såna polisförordningar det finns! Att inte få
tända ljus ombord på en höskuta, tänk bara det! När det är kallt, så
fan kan frysa klorna av sig, och man ändå inte kan få värma lite kaffe
till en kask! Det var det gubben Veman gjort förra gången han låg där,
och bums kom konstapeln ombord och skrev upp honom, fast han kunde ha
fått litet värme han med, om han bara varit en människa. Visst hade
Veman skällt ut honom, så han inte var värd mer än ett svansborst på
ett vanligt hyggligt svin — det hade han gjort, men polisen hade också
skällt, så det kunde kvitta lika. Och Veman hade måst upp dagen därpå och
plikta för brott mot någon paragraf, som var riktigt svindum — det hade
han sagt ut så tydligt, så de borde ha fått det i sig.
Veman frös, så att han skakade. Visst kunde han ta sig en ordentlig slurk
ur flaskan, men sådant värmer bara en liten stund och kyler etter värre
efteråt, det var han för mycket skärkarl för att inte ha reda på! Och den
förbannade pojken sen!
Klockan slog ett. Visst hade det varit rakt på tok att lämna skutan
och gå in på Flaggen och få sig en kaffehalva, men det var för sent
nu, om det också hade kunnat behövas. På det här viset fick han
lunginflammation, det kände han. Han trevade sig i mörkret fram till
skåpet, tog fram flaskan med Hoffmans droppar, stoppade in en sockerbit
bland snuset i sitt rospiggsgap och tog en liten klunk. Det sved
åtminstone gott för en stund. Men om några minuter skakade hans gamla
kropp åter av köld, och han började hosta, så att han blev svettig. Detta
gick åt hälsefyr för fulla boliner. Var det bättre att bli dödssjuk än
att få plikta igen? Men kanske konstapeln inte var så vaksam i natt som
förra gången. Han kunde ju ha tur, och nu måste han ha kask, om han inte
ville frysa ihjäl!
Men den rackarns konstapeln skulle inte komma ifrån saken så ledigt som
sist, om han verkligen gick på sitt pass i natt, ty gubben Veman fick
en stor och lysande idé. Den idén värmde riktigt upp honom för några
sekunder.
Han smög sig upp ur kabyssen. Lyktraderna glänste vackert längs med
kajen, men Veman hade inte ögon för detta slags skönhet. Det var i alla
fall mörkt nog för realiserandet av idén.
— Han ska få, den faen! Han ska få! mumlade Veman. Han ska få för böterna!
Sakta drog han tillbaka landgången, bara några tum. Det gällde att gillra
upp den, så att den gick i sjön, så snart någon rörde vid den. Det var
svårt i skymningen, men gubben Veman var försiktig och målmedveten.
Resten fick skymningen klara upp. Men pojken, om han skulle komma före
polisen! Äsch, pojken har ögon som en katt i mörkret, och för övrigt fick
väl vår herre hjälpa till på sitt håll. Veman skulle nog ha ett öra på
vem som gick däruppe.
Veman gjorde fyr i spisen. Det gick som en dans med några droppar
fotogen, och sump fanns nog i kaffehurran. Ibland öppnade han dörren
försiktigt och lyssnade. De smala fönstren hade han hängt för med
pojkens arbetsbyxor, så att ingenting mer än en och annan gnista ur
plåtskorstenen kunde synas utifrån. Den satans röklukten och kaffeoset
var han också rädd för, fast han var västlig.
För poliser ha näsor som stövare.
Bara det inte ville komma några gnistor! Och bara inte pojken — — —!
Men herren var med gubben Veman, och snart slog den goda kaffelukten
ut genom kannpipen, den fräste och kokade, och den sköna värmen från
järnspisen började tina upp de stela lederna, fast fötterna ännu kändes
som is.
Veman slog bleckmuggen halv med kaffe och fyllde på med brännvin till
brädden, så att han skulle kunna dricka utan att bli skållad i munnen.
Han tog djupa klunkar. Det var mums! Det var mat för en sjuk! Det var så
gott och hälsosamt att han gjorde i ordning en kask till — — — men vad
faen nu då?!
— Hallå därnere!
Veman stod tyst som en råtta en halv sekund. Så tog han kaffehurran och
hällde dess innehåll över spisglöden, fast det fräste väl mycket, tyckte
han själv. Det blev kolsvart i kabyssen.
— Hallå därnere! Har du eld ombord igen, din satans bondkanin?
Veman svarade ej.
— Jag ska ta mej — _Plums!!_
Landgången gick med buller och brak i sjön, ett förtvivlat plaskande
började och _Hjälp! Hjälp!_ ljöd det.
Veman rusade upp. — Vad i herrans namn är det?
— Hjälp! Hjälp!
Mellan kaj och båt glänste en pickelhuvas mässingsbeslag svagt.
Konstapeln höll sig fast i landgången.
— Kors, är det konstapeln! Sånt ett elände! Vänta bara en momang, tills
jag hinner klara fram båtshaken! Var i helskota har jag båtshaken? Håll
sej fast, konstapeln — si jag trodde det var pojksaten, som gick och
dråsade i — vänta lite — det är inte gott att hitta grejorna när en inte
får tända ljus — sug sej bara fast som en igel, konstapeln! Jo, här har
jag honom äntligen!
— Hjälp! Hjälp! lät det ängsligt.
— Si här! Stick nu in haken under bältet, så blir det bra! Är det gjort?
— Ja, hjälp, hjälp! hördes det svagt.
— Jag skall hjälpa dig jag, ditt helsike! Nu ska du ha betalt för gammal
ost!
Och gubben Veman doppade konstapeln gång på gång. För var gång han lyfte
sin vederdeloman, hördes dennes rop på hjälp allt svagare. Slutligen
ansåg Veman bestraffningen avslutad. Men han orkade inte ensam dra upp
konstapeln, som blivit åtskilligt tyngre än eljest av kallsupar, utan
måste själv ropa på hjälp. Och den kom, fast det dröjde innan man fått ut
en ny landgång och med förenade krafter dragit upp den halvdrunknade, som
måste rullas och behandlas åtskilligt, innan han blev sig själv igen. —
Veman blev stämd för mordförsök, men lyckades klara sig och ligger
stundom ännu vid Nybrokajen med sin höskuta, fast han kanske inte är så
morsk nu som då för tiden. Han är nära 90 år.
En kväll när vi lade skötar, berättade Veman denna historia för mig.
— Men var det inte i alla fall mordförsök, Veman! Åtminstone är det svårt
för kärande och domstol att ge det annat namn.
— Mordförsök! sade Veman. Inte faen var det mordförsök, när jag räddade
karlen! Det säger ju sig självt. Nej, jag skulle ha fått mej en slant
ur den här hjältefonden eller vad den heter, om det varit nu — eller
åtminstone en klocka, för min börjar på att inte ens kunna visa toddydags!
Det sista var en pik åt mig.


Sensationer.

Jag gick ned till ateljén, där jag har mina grejor, för att hämta
papperet, som jag just nu skriver på. Det var natt och stilla, mjukt
mörkblått med någon aning av rött, som dagen lämnat efter sig, då den
dog. Och stjärnorna brunno dämpat med tysta och avvaktande lågor och
skogens silhuett stod och tecknade av sin egen vackra kontur gratis åt
mig, som om den skulle ha velat säga: — Du är trött i kväll, min broder,
arbeta inte, här har du mig ju färdig! Och havet som arbetade i stranden
så sakta — sakta — havet och jag blevo sentimentala tillsammans och kommo
överens att icke störa varandra. Jag gick tyst på min sandstrand och
beundrade den svaga, gammalkyrkliga förgyllningen på den blida dyningens
kant, då den sög sig upp mot mig och gjorde linjer av musik. Det var
faktiskt musik! Om man lägger ner örat till en sådan där svag, oändligt
förnäm rörelses livsyttring bland de milliarder sandkorn som göra en
strand, hör man inte bara kvartstoner, utan musikens begrepp, där det
icke finns bara oktaver utan _allt_. Men jag skall inte bli sentimental.
Jag måste vara karl och röka och dricka och tala mot mitt bättre vetande!
Alltnog! Jag gick åt hemmet till med mitt papper och tänkte just på
en farlig och hemsk cowboykniv från Argentina, en kniv, som jag fått
av en vän. Jag tänkte mig rida med mustangen och pampas under mig och
var inne i fantasin, så jag nästan drack Argentinas luft, där jag
gick, då det plötsligt prasslade till i skogen, som kantar min strand.
Jag tvärstannade och såg Havhästen, näcken, med ljus man om ett långt
allvarligt ansikte. Jag såg Havhästen och hann, under den tusendels
sekund sensationen varade, tänka på den vackra dikt om Näcken, som är en
pärla i vår litteratur:
Arme gubbe, varför spela,
kan det smärtorna fördela!
Fritt du skog och mark må liva,
kan Guds barn dock aldrig bliva.
Och plötsligt rusade Havhästen i galopp ned till mig, ty han ville ha
socker. Den intelligenta läsaren har kanske insett, att det var min
islandshäst, som uppträdde på skådebanan. Jag gick naturligtvis hem med
hästen och lät honom äta upp allt socker jag hittade i mina skåp.
Men jag har sällan blivit så tvärrädd. Jag svettades av rädsla. Jag är
inte rädd för människor, men för troll och sagofigurer.
Det hela berodde antagligen på att jag nyss hade läst några ark korrektur
på min bok om Island, i vilken jag har talat om Havhästen.
Nästa kväll är det mörkt igen med allvarliga mörkblå moln som trängas
med varandra. Ingen lucka visar rymdens oändlighet. Det är kvavt och
träden stå väntande på något hemskt och avgörande, något för deras
existens betydelsefullt. Allt är tyst hemma. Alla utom jag sova. Jag har
nyss läst ett par böcker, flugit igenom dem och låtit det värdefullaste i
dem avsätta litet stoft på min själs vingar. Det är underliga böcker om
raskultur och politik och filosofi, böcker som få läsa och böcker skrivna
av fantasimänniskor, goda fantaster.
Jag läser och undrar om livet är till för goda människor. Jag misstänker
att de onda, de dumma, brackorna, de egoistiska, de obegåvade lumpna
småsjälarna, som icke ha något att ge, men söka inbilla andra att de ha
något att ge, och ta betalt för denna imaginära gåva, att dessa människor
äro de, som segra i kampen för tillvaron.
Under det jag tänker detta blir det kvavare. Allt mörknar, och trädens
löv hänga slappa och trötta, men deras teckning är vacker. De se ut som
om de vore av bly och deras grönska blir _materiell_. Jag skulle vilja
gå ut och hjälpa varje blad på min kastanj att resa sig, spruta ut sig
självt fullt av livskraft och leva fullt och vackert. Då dånar det
plötsligt och åskan, som jag väntat, är här. Åskan är vacker när man ser
den över havet. Den är ju alltid vacker, men man ser mera av den, då den
går därute. Dagen blir svart som beck, som mörkblått beck, och plötsligt
ritar en blixt upp sitt vackert greniga träd på sin griffeltavla. Under
en sekund är allt ljust — landskapet blir en vacker gravyr med varje
detalj minutiöst utförd. Det är Sinai och Lagens Tavlor och som om en
förlåt skulle dras undan för ett ögonblick. Då jag säger en sekund, menar
jag naturligtvis bara att all denna skönhet stannar kvar på min näthinna
en sekund — bortåt, ty näthinnan är ju litet trög — och jag är tacksam
för det.
Ett ögonblick är hela naturen av självlysande guld. Man har fått blicka
in i guds härlighet. Den som förstår vad jag menar nu och är glad
och förnäm och icke bracka — herre gud, vad jag beklagar och älskar
brackorna! Många missförstå mig kanske nu. Men jag använder ordet bracka
som gammal student. Det låg något övermodigt i vår värdesättning av dem
vi som studenter kallade brackor — men nu vill jag med brackor mena
folk som kommit på sned i livet som folk och söka göra något mera än
de andligt ha råd till och värdesätta värdelösheter. Jag skulle vilja
upprätta ett hem för brackor. Men vilken bracka ville offra några
millioner på ett sådant hem? Det blev kanske för stort!
Nu blixtrar det! När jag skriver ordet _blixtrar_, skulle jag vilja
skriva det vitt på svart grund. Det ser så dumt ut att skriva svart på
vitt, när man talar om underbara ting. Mitt rum lyses upp av blixten, som
kanske slår någon bracka i skallen många kilometer härifrån. Prosit!
Ett ögonblick har jag faktiskt varit inne i guds härlighet och skådat in
i det gudomliga maskineriet. _Die Weltmaschine_, där remmarna gå och
hjulen snurra och det sprutar blå eld ur tungor och hjärtan och stenar
och blad och själar.
Nu blixtrar det igen. Och åskan är mycket nära. Jag vet hur långt ljudet
går i sekunden och jag räknar ut att sista åskslaget möjligen hände på
min mark. Men nu kommer regnet, detta härliga regn som slår ned, mjukt
och varmt och som en hälsning uppifrån, detta ljuva varma, som man skulle
vilja dricka eller kläda av sig i.
Och det strömmar över min gård. Små rännilar söka sig fram. Det blir
fåror i sanden och jag ser hur en cigarrettstump åker i en rännil som
en lustjakt. Och blomblad driva och fastna på små blågrå stenar och
plötsligt — med ett! — skriker en gröngöling och far över gården. Det
blir en lucka i molnens blå tak och en stråle sol kommer ner och träffar
just rätt in i mitt tacksamma öga. Jag går ut och drar djupa andetag
och dricker hälsa och skönhet. Katten kommer ut ur köket och sträcker
på sig och gäspar. Och stararna gno som fan och berätta för varandra om
något skvaller, som jag lyckligtvis icke har något att göra med. Och det
kommer en sval god vind från havet. Tallarna stå och nicka och prata med
varandra. Allt är som rentvättat. Men där längst ute mot Åland går åskan
fram i natten med mörkblått mörker, som det lyser ur ibland!
Jag träffar skeppar Söderbom på vägen utanför mitt wigwam och säger för
att säga något: — Det var en jäkla åska, som gick över här nyss. Sov
kapten, kanske, eller hörde kapten hur det brakade?
— Visst faen hörde jag åskan. Jag har långa öron, ska jag säga Engström.
Men det här var ju ingen åska. Det var ju bara som om gud fader skulle
ha hostat och hållit hand för käften! Neej! Då skulle Engström ha hört
en åska för — ge mej si — ja — tie år sen! Då skulle Engström ha varit
med. Jag var inne på telefon och telefonerade till redarn i Stockholm,
och just som jag stod och telefonerade, så slog åskan ner i telefon, rakt
i käften på mej. Nu har jag ju bussiga doningar, som håller, men det var
en tand, som jag hade låtit plombera, och plomben smälte förstås, och det
var ett jävla åskslag. Dä lukta fanimej svavel ur halsen på mej åtta dar
efteråt. _Det var åska_, Engström!


En midsommarsaga.

Harön hade fått en ny skräddare och det var ett evenemang. Han kom som
en uppenbarelse från en annan och fullkomligare planet. Svart och skön
var han, liten och mörkhyad och såg ut som en roué, blå under ögonen och
med förföriska, sotmörka små mustascher. Och hans läppar sågo ut som två
klarbär.
Och om han verkligen hade sytt sina egna kläder själv, var han en
överdängare i skrädderiets konster och hemligheter.
Han kom uppifrån land och hade två kappsäckar och en dragkista med sig,
så det syntes att han inte var barskrapad. Han visade sin plånbok hos
handlarn och fick kredit. Och tog in hos Maja Österberg, lotsänkan,
och fick kammarn på vinden. På väggen utåt byvägen satte han upp en
plåtskylt. I skuggade versaler stod där: _P. A. Schölins Skrädderi och
Reparationer ävensom kemisk Tvättning till billiga Priser._
Det dröjde inte länge, förrän gubben Isak Stäv, f. d. båtsman och
skräddare, var slagen ur brädet. Han måste börja på med näten igen,
medan Schölins affärer blomstrade. Stävens byxsnitt hade under minst
fyrtio år haft samma lantliga karaktär, och hans rockar sågo ut som
västar, knappt tillmätta som de voro av nationalekonomiska skäl. Men här
kom Schölin med vida kavajer och byxor av en hittills ouppnådd elegans.
Till och med gubbarna blevo anstuckna av moderniteten, och en viss
tendens till tävlan dem emellan började märkas. Detta hade till följd att
handlarn införskrev lyxartiklar. Löskragar av olika beskaffenhet anlades,
och stövlarna började vika för resårskons mera mondäna egenskaper.
Schölin uppträdde alltid som föredömet, visserligen det ouppnåeliga,
men alltid eftersträvansvärda. Och så småningom, steg för steg, vann
högfärdsdjävulen insteg i Haröböndernas hjärtan.
I sin sjöbod satt gubben Stäv, dyster och avdankad, och tuggade palttobak
medan han lagade sina fiskbragder.
Schölin var ogift. Detta hör till historien. Han hade flyttat ut till
Harön vid islossningen. Så kom den verkliga våren, följd i hälarna av
skärgårdens härliga sommar. Fågeln skrek på fladorna, luften var full
av kärlek, laxen hoppade och pojkarna togo fram fioler och handklaver.
Och flickorna började gå arm i arm om aftnarna på bygatorna, och på
lördagskvällarna stod den manliga ungdomen längre än vanligt med
rakkniven framför mässingssnusdosans mönjekantade spegelglas.
Skärgårdens försommar är farlig. Kornknarren ropar i åkrarna och på
ängen, och blomdoften slår inte bara i näsan. Den går rakt in i hjärtat
och ställer till ett jäkla liv. Ja, jag vill inte gå in i detaljer.
Möjligen har en eller annan läsare varit härute under denna ljuvliga och
förförliga tid. Sjövikarna stå fulla av fiskar, som bara gå och vänta på
att ett under skall ske. Kråkorna skrika av moderskärlek. Och denna doft
av blommor! Herre gud!! Vem kan motstå den?
Icke var det då underligt, att mästerskräddarn Schölin, 30 år gammal,
elegant, tip top ut i fingerspetsarna, hasade sig ned från bordet, där
han sökt lägga sin själ i sitsen på ett par cheviotbyxor, och gav sig ut,
lystrande till kornknarrens kärva musik och nosande efter unga flickors
vittring. Han ikläder sig sin mest förföriska kostym, randiga byxor och
fantasijaquette. Han stryker med sin violtvål ett par gånger över sina
små svarta mustascher, doppar fingrarna i smörburken och slätar ut sitt
svarta hår, påsätter halmhatten och går ner på vägen, lyssnar och vädrar.
Ha! Från ångbåtsbryggan hörs handklaverslåt och taktfast fottramp.
Schölin är ute på kärleksstigen. Han bryter diskret en syrenklase från
busken vid grinden, tänder en Commerce och är redo som en kärlekens scout.
Kornknarren knarkar i den gröna åkern. En lätt dimma stiger från ängen.
En försenad taltrast ger sin själ genom strupen, och på avstånd brusar
havet.
Schölin påskyndar sina steg. Han är van att segra i kvinnolek uppe i
landet. Men om kvinnorna här vet han ingenting. Antagligen äro de lika
kvinnorna överallt i Sverige.
Han kommer ner till ångbåtsbryggan mitt i en onestep. Han tittar efter
spelmannen. Det är båtsman Stäv, konkurrenten, som trakterar ett vanligt
12-kronors klaver med sina sjuttiofemåriga fingrar.
— Nä si skräddarn!!! Jäklar i min ask ä inte skräddarn här!! Opp å hoppa,
skräddare! Här äst’u välkommen!
Och Schölin går med eleganta steg in i samlingen. Han ger sig fan på att
imponera med en gång. Han går runt och viftar med sin syrenkvist.
— Va äre som dansas? frågar han. — Ånstäpp, skräddare! Gå an! Dansaruinte
den, jäkla tråmålare?
— Om?!! säger skräddarn. Men jag ska utvälja mej en schavig
krusifikadongsbahyscha först! Tro inte ja tar hocken som helst!!!
Det blir litet tystnad på bryggan. Visserligen är skräddarn elegant, och
visserligen har han sytt kläder åt pojkarna, men om det gäller att spela
högsta höns, har han misstagit sig grundligt. För här är sjöfolk, som har
dansat med både svarta och gula och vita i alla hamnar jorden runt. Och
här är skräddarn ny och oerfaren. Neej, byxor kan han sy, men kom inte å
bräck an med våra fjällor! No, get off!
Skräddarn fattar inte situationen utan tror sig vara nummer ett. Han
stoppar och ställer benen i elegant ställning, medveten som han är om
sina byxors pressning och form för övrigt. Han säger till båtsman Stäv:
— Hör’ru göbbe, spel opp en ånstäpp te, mens ja utväljer en liten
filikompinkomsnärt!
— Go an, gubbe, ropar församlingen, och båtsman Stäv drar i väg med en
vals!
Skräddarn går med små danssteg laget runt. Han anser sig ha vunnit i
detta spel om kvinnor. Han stramar till och tittar på flickorna, slår dem
om hakan med syrenkvisten och säger: — Vill du dansa mä mej? Han tar dem
om livet och gör begynnelsesteg, klappar dem i stjärten och säger: Vicka
på! Och dansa ut!
Men han har misstagit sig. Om också varje flicka gärna hade velat dansa
med skräddarn, så hade hon en känsla av att hennes ordentliga fästman
skulle ha reagerat. Och de reagerade.
Matrosen Johansson från barken Clotilda går plötsligt fram, vaggande och
väldig, och tar Schölin i båda axlarna.
— Hönnu lille skräddare, när’u syr byxer, är’u kul i haksvängen, men
när’u bräcker an mä doser, är’u minus. Nu klappar’u min fjälla i
akterkastellet å tar henne midskepps — dä ä straff på dä! Å nu tar ja dej
i famn så här — helle duden, sån en leksakspojk — å så vräker ja dej i
sjön så här — — —
Och i nästa ögonblick låg Schölin i spat och trampade vatten med sina
skräddarben.
Johansson lade sig ned och räckte norra kardan åt Schölin, som hade fått
ett par kallsupar och ville kräkas. Och gubben Stäv spelade upp den
gamla roslagsdansen skojarn.
— Han kan sy byxer, den dåren, sade Stäv, men fanimej han kan spela
skojarn! Å fruntimmer förstår han sej inte på. För alla ä di tokia
i’n, men di törs inte för sina pojkar. I kan ge er fasen på, att så
pilletransker som han är i kväll, så går han direkt in till kärngen Maja
Österberg, som är 70 år! Ja känner ullen, sa faen, raka tullvaktmästarn.
Skräddarns debut som fruntimmerskarl var misslyckad. Men tre månader
efteråt var han gift med lotsänkan Maja Österberg, som var omkring 40 år
äldre än han. Det blev ett liv och ett prat i stugorna. Men gumman, som
hade en gård, påstod att hon var så gammal, att hon inte kunde sköta den
utan ung hjälp.
Jag var nere och såg på gumman. Hon såg rödkindad och ung ut. Hon stoppar
nog i 20 år till.
Schölin syr kläder och familjen har en ung piga, som har vackra armar
och en dolsk blick. Den pigan hatas av fru Schölin, men frun ville inte
förlora henne för allt i världen, därför att hon sköter korna så bra.


Prästlön.

När man är medborgare och medlem i en kommun, bör man gynna den kommunen.
Jag satt nyss och tänkte på min prästlön. Jag går aldrig i kyrkan utan
har mina andaktsstunder för mig själv, och jag tror att jag blir mycket
saligare på det sättet än genom att sätta mig på en bänk och höra på en
obildad prästs svada, om den också är välment. Jag måste i alla fall
betala till prästen mer än någon annan i socknen. Och han tar emot sin
prästlön av en man, som betalar den med motvilja. Vore jag präst, skulle
jag icke ta emot pengar av andra än fåren, de troende. Men jag betalar
det prästen äter upp i form av limpor och andra goda saker, kakor som
skulle passa bättre i fattigmans mun.
Man bör emellertid gynna sin kommun och satsa pengar.
En vän till mig, en fiskare, bodde för många år sedan i en vassvik vid
Idösund. En dag kom han ner till stranden och gjorde i ordning sin
torskrev. Just då han rodde förbi vassen, fick han se något underligt,
som låg där. Han rodde dit. Det var ett lik, en matros i blå kläder.
Mattson tänkte: — Detta liket är icke mitt! Tar jag vara på det, får
socknen och vår hygglige präst ett väldigt schå att få det i jorden.
Därför är det bäst att jag bogserar liket över sundet och låter prästen i
den andra församlingen ta hand om det.
Mattson slog två halvslag med en fånglina om likets hals, rodde över till
nästa ö och socken, gick upp till prästen och sade, att han hade hittat
liket nedanför hans strand. Sen fick prästen ta hand om matrosen bäst han
ville, och han skötte väl om kvarlevorna efter ritualen.
Nästa dag, då Mattson rodde ut till gäddvassen, låg där en ny gubbe och
hoppade i den krabba sjön.
— Fan, tänkte Mattson. Den där boxar jag väl över också till andra
socknen. Han slog halvslag om halsen på den med och presenterade sitt
byte för prästen.
Prästen tyckte, att det var litet märkvärdigt att just Mattson hade
hittat ett lik till. Men han kunde ju inte göra något annat än begrava
det på socknens bekostnad.
Mattson höll på sin socken och var dessutom rädd för personligt besvär.
Några dar efteråt hittade Mattson ett nytt lik i sin gäddvass. Han hade
läst i Norrtäljetidningen, att en skonare hade förlorats utanför och han
förstod, att det var den skonarens besättning, som på grund av ström sökt
sig in till hans gäddvass. Där lågo gubbarna och hoppade och sågo ruttna
ut.
Ja — Mattson slog en ända om den siste rödskäggige gubben och rodde över
till andra socknen, där prästen naturligtvis måste ta emot kadavret och
begrava det — icke på egen bekostnad, utan på socknens. Prästen var icke
vidare djupsinnig, ty han borde ha förstått att det låg något djävulskap
under, då en man från en annan socken drar i land med tre lik. Ty Mattson
hade icke rätt att fiska på andra sidan — — — men prästen funderade icke
utan begravde enligt ritualen.
Men nu kommer det intressanta: — Då Mattson skulle betala sin prästlön,
som var omkring 50 öre, skickade han in en moträkning. Han påstod sig
vilja ha 2 kr. stycket i bogserarlön för de tre lik han forslat över till
den andra socknen. Där borta hade de måst göra kistor och gräva gravar,
men Mattson hade räddat så och så många kronor åt församlingen genom att
överflytta utgifterna på nästa socken.
Mattson fick i alla fall betala 50 öre i prästlön. Var detta rätt?
Nej, säger med indignation
_Albert Engström_.


Ängskär.

Få människor känna till Ängskär. Det ligger långt ute i havsbandet, långt
utom farlederna, och är Stockholms skärgårds fagraste ö.
Det har skärgårdens charm koncentrerad i sig.
Jag har kanske inte sett Ängskär förut så vackert, som jag såg det för
några dagar sedan.
Vi kommo med en stor och bekväm koster. Det mojnade, och när vi lade till
vid berget nedanför Bernhards fiskarstuga, låg havet blankt. Och ejdrarna
summo orädda utanför uddarna och döko och åto. Vi fingo icke hjärta att