Bläck och saltvatten - 3

Total number of words is 4711
Total number of unique words is 1652
26.6 of words are in the 2000 most common words
35.0 of words are in the 5000 most common words
39.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
de _händelsevis_ voro dekorerade, är detta nog icke överensstämmande
med verkliga förhållandet. Ty förekomsten av det gröna bandet var
naturligtvis resultatet av en målmedveten strävan, en offervillighet
i någon riktning, en ädel välgörenhet, som det dånat och smällt och
smattrat om. Den kloka Staten hade dessa band icke kostat något. Men
millionärerna hade fått satsa och hade satsat villigt, ty de hade känt
sig som herdarna inför den underbara stjärnan. Mot många tusen kronors
avgift hade de fått nådigt tillstånd att hos Gemla — jag menar hos
juvelerar Carlman — inköpa en emaljerad liten pjäs av metall och — vad
mera är — bära den! Därför voro de lyckliga, som jag var en gång, då
jag av en lekkamrat fick en indiansk huvudprydnad bestående av färgade
hönsfjädrar.
Millionärerna sutto där alltså utanför Café de la Paix och kände barnets
oskyldiga glädje över att verkligen — _verkligen_ — äga det gröna bandet.
Men som vuxna män kände de också ett annat slags tillfredsställelse, den
att vara och visa sig vara något förmer än andra, som icke hade det gröna
bandet. Och solen sken, hästhovarna klapprade, kokotterna drevo förbi
i vimlet. Och stundom kom någon gammal man, som livet straffat, någon
nedsölad, gråhårig, flottig, hemsk människotrasa med två avgrunder av
elände, som stirrade på oss ur ett härjat ansikte, och sträckte fram en
vackert modellerad, smutsig hand efter en allmosa, men likgiltigt — il
n’y a pas de quoi!
Vi drucko våra drycker i det glada medvetandet att vara välklädda och
välbesuttna män.
Plötsligt sade en millionär, som en stund suttit tankfull och tyst: — Är
det någon, som har tänkt på det egendomliga, att Engström är den ende i
det här sällskapet, som icke är dekorerad?
Ingen hade tänkt på detta underliga sakförhållande — eller, om någon hade
tänkt på det, hade han av lutter finkänslighet icke velat påpeka det. Jag
hade icke heller ägnat det en tanke.
I samma ögonblick hände något. En procession av människor närmade sig
från Place de l’Opéra. De sågo ut som beskedliga lantjunkare från
Bretagne eller något närliggande landskap. Gendarmerna stoppade trafiken
för att bereda processionen tillfälle att passera.
Alla dessa lantjunkare hade på vänstra rockuppslaget samma gröna band som
mina millionärer.
Jag rusade upp och ut på gatan, frågade en gendarm, vad det gröna bandet
betydde, och fick till svar en axelryckning och värdesättningen: — Det är
ingenting! Det är medlemsmärke i en lantbruksutställning, som håller på
någonstans ute åt Barbizon till, och bönderna äro inne för att se på stan!
Jag meddelade mina millionärer det jag fått veta.
Och det dröjde icke många sekunder, förrän deras gröna band voro borta
från rockuppslagen.
Om nu en logiker skulle åtaga sig att förklara denna plötsliga
_Umwerthung aller Werthe_, denna blixtsnabbt uppdykande känsla av skam
över att bära det gröna band, som nyss var en heder att äga, hur skulle
han då, utan att vara för hård, formulera sitt utlåtande?
Jag vill icke vara lika hård, som han skulle vara.
Men varför buro de icke röda band i stället? Rött är ju en komplementfärg
till grönt och alltså berättigad enligt färgläran. Och i Paris duger
endast rött — eller möjligen violett. Men med knappen kommer man längst.
Kristus lär ha övat välgörenhet utan att begära kvitto på det. Men som
socialt undermålig skulle han här, om han levat nu, ansetts ovärdig
Vasaorden.
Och lika orimlig är tanken, att han skulle ansetts förtjänt av medaljen
_Illis quorum meruere labores_!


Bangkok.

Jag hade hyrt en bogserbåt i Djävlehamn för att flytta en del möbler.
Skepparn var en blond man med kalla ögon, krulligt skägg och öron, som
stodo ut som om han ville flyga. Han var tillmötesgående och vänlig,
och när han hörde, att jag själv ämnade följa med, sträckte han fram
en guldhårig näve och sade: — Låt mej presentera namnet! Mitt namn är
Johansson.
— Mitt namn är Engström, sade jag och besvarade hans handtryckning.
— Jag kunde förstå det, sade han och blinkade med sina vita ögonhår. D’ä
ju herrn som äger Strixen, kan jag förstå.
— Nej, inte precis, men jag är aktieägare.
— Ja, det är inte dåligt heller, konstaterade han med en avlägset
ringaktande ton. Det är jag med, men frakterna ä fan så dåliga just nu.
Jag har en skonare, se, som jag har ax i, se, men den är på slip, se,
och därför har jag tagit den här lilla skorven för att ha något att
syssla med, mens Jupiter ligger på slipen, se! Hon fick sej en tötsch
på låringen av en norrbagge, en jävla liten galeas, en leksaksbåt, som
seglade med postelin och pottor och sånt där fanstyg. Jag kom med trä
och skulle till Bergen, se, och tjockt var det som att glo i en säck,
så norrbaggen rådde ju inte för olyckan egentligen, och för rexten gick
väl alla hans pottor sönder, så dä va synd om den fan. Men jag fick ett
par bord bräckta. Och för rexten behövde hon komma på slip, för hon var
skäggig i botten efter två års segling på Bangkok.
— Bangkok — seglar ni med skonare nu för tiden på Bangkok?
— Jojomänsan, dä just vad vi gör — eller har gjort — för nu får vi väl
hålla oss i sötspat — Östersjön, menar jag. Men det var inte det jag
ville säja — kan herrn gissa vad galeasen hette? — nänämänsan, d’ä inte
lätt dä. Han hette _Mod Sverrig_, och det stod ändå två stjärnor omkring
namnet, och från Bergen var han. Han var väl byggd strax före 1905, kan
jag tro. Har herrn hört ett sånt namn förr? Nä, jag kan tro det. Dä finns
faen å skänklingar ingen skuta i hela Sverige, som heter _Mot Norge_. Dä
gör dä inte — dä svor ja på.
— Ja, när folk sysslar med politik, blir dom galna — men hur kommer det
till att ni har seglat på Bangkok med en skonare? — det intresserar mig
att veta.
— Vänta lite? _Johan!!!_ Är’e klart? All right! Klart är’e! Lägg å
därborta, jävla bonnkanin! Dä va ju inte klart! Men nu är’e klart!
Han gav order till maskinen, och vi lämnade bryggan.
— Johan, come here and take the wheel! (En måste lära dom här jävla
bönderna lite engelska, förstås, annars sumpar dom sej.) Är’e klart? All
right! Vill herrn ha en rye whisky? Kom in i hytten då, och ursäkta att
jag bara bjuder det jag har.
— Det är inte bara det!
Han plockade verkligen fram en flaska riktigt äkta rye, en _Old
Methusalem_, en oljig, mörk Kentuckywhisky.
— Men vatten har jag inte! Vi får ta’n naken, såvida inte herrn vill
ha sånt där karaffinvatten, långporter eller vaffaen dä heter. Sån här
whisky ska drickas naken.
— Nå, men berätta nu om Bangkok! Hur kom ni att segla dit?
— Hur jag kom att segla dit? Jo, det var så enkelt så! Jag seglade från
Göteborg till Marseille med tändstickor, äkta Jönköpings, you know, och
så trä, förstås, det var tjugu år sedan och jag hade nyss tagit skepparn.
Så fick jag en vinfrakt från Marseille till Alexandria — det är en stad
skall herrn tro! Jag fick fler och fler frakter och en styv sådan på
Indien. Jag hade inte råd att gå igenom Suezkanalen utan klarade mej runt
Kap Goda Hopp till Calcutta och förtjänte ändå. För hon seglar som en
modellbåt, gamla Jupiter. Ja — å så var jag därnere! Och så började jag
smuggla opium och nubben in till Siam från Kina. Bussigt jobb! Där ska
herrn tro att slantarna kom in. Och pojkarna, som jag hade med mig, var
rospiggar allihop, bussigt folk, vägrar inte i vändningen.
Men en gång, vi kom in till Bangkok och hade tagit oss fram en bit
uppåt floden, då var koléran i Siam, se, och i stan. De dog som flugor
i land, men vi klarade oss ända tills vårt vatten tog slut. Vi måste
ju ta ur floden, men där flöt tjockt med lik, för siameserna häver dom
sjuka i spat märesamma. Var faen skulle vi ta vatten ifrån om inte
utombords? Faen, kunde jag hjälpa att där flöt lik. _Jag_ drack, och
pojkarna drack — inte mådde vi illa av det! Men vi hade en jungman,
en aptekarson, en jävla snobb, som klagade på vattnet och sa, att
det inte var människodryck — sa han. Han gick i land och klagade för
konsuln, och konsuln sa att jag måste köpa vatten i land, sa han, det
hade besättningen rätt att fordra, sa han. Han trodde, att det inte
var hälsosamt med utdunstningen från koléralikena, som flöt omkring i
spat, sa han. Men jag sa, att jag har druckit vattnet och besättningen
har druckit vattnet, allihop ha vi druckit, och inte faen har vi fått
koléran, sa jag. För rospiggar biter inte själva döden på. Men den där
aptekarsnobben är rädd för koléran, och den, som är rädd för den, den
dör, sa jag. Och faen ta mej dog inte pojken också. Och då tyckte jag
det var klokast att lätta och ge mej i väg, för jag hade en frakt till,
kontraband, som väntade på mig i Shanghai. Men Bangkok är en jävla stad
— det är inte någon stad för rexten, det är en skärgård, som är full av
kineser och malajer och fan och hans mor och förgyllda kyrkor och andra
dumheter. Nä, nu ä dä nog slut mä den gamla seglingen. Jag har i alla
fall en gård på Tjockö med fiskvatten och lite skog. Så jag klarar mig,
vad den saken anbelangar. Och Jupiter börjar åldras som jag. Och ont är
det om folk. Di vill ha okristliga hyror nu för tiden — — —
— Så kapten kommer inte att segla på Bangkok mera?
— Jo, kunde jag få folk, så — — — Men nu blir alla pojkar i Roslagen
extra tullvaktmästare, för di ä lata och vill inte göra något, se! Fast
di kunde förtjäna pengar som gräs! För tullen är väl något olagligt i
alla fall? Ska inte handeln vara fri i jössu kristi namn? Jag bara frågar
herrn, ska han inte det?
— Jo, jag tycker det verkligen också.
— Si dä, si dä, nu lättar vi på gamla Methusalem, Health! Tip, mister
Engström! Tycker herrn om tullvaktmästare?
— Ja, jag känner verkligen många hyggliga sådana.
— Jaså, nå! Ja, men har herrn sett någon tullvaktmästare arbeta?
— Ja, jag har haft tullvaktmästare ombord i min kutter.
— Nå, men har di undersökt ordentligt?
— Nej, det måste jag verkligen medge!
— Si dä, si dä! Ingen tullvaktmästare kan göra något ordentligt, därför
att han inte ids. Det finns ett djur, som heter trögdjur — känner herrn
till det? Vi kallar’t _Sloth_ på engelska. Det finns i Syd-Amerika. Det
hänger på en gren med huvudet nedåt. Det är vad det gör — men inte ett
jävla dugg mera. Vi köpte ett sånt därnt i Rio en gång när jag seglade
med en engelsman. Och kapten döpte det till _landingwaiter_ — d’ä just
tullvaktmästare det! Ursäkta att jag pratar, men herrn känner väl till
släktet.
— Joo vars.
Vi reste inomskärs och gjorde 9 knop. Solen sken och bogen spottade
skum. Allt var frid och fröjd. Vi lade till i Furusund för att äta
middag. Jag träffade en lots, medlem i Pelarorden, en gammal vän.
— Hör du, sade jag, det var verkligen en originell kurre, som för min
bogserbåt.
— Å fan, har du fått tag i Johansson! Då är du väl vid det här laget
fulljugen. Men rolig är han, fast han kan prata omkull en människa. Han
har lärt sig ett gammalt konversationslexikon utantill. Var var han nu?
— I Bangkok.
— Bangkok? Då håller han på att öva sig med B. Han blev kuggad, då han
skulle ta styrman, men han känner till skärgården bra. När han har
repeterat G, kommer han att bräcka dig i fråga om Grisslehamn. Trodde du
på honom?
— Ja, nästan.


Båtuppdragning.

På lördagskvällen tog stormen i så okristligt att Johansson började
bli orolig för sin båt, ty regnbyarna kommo rakt ifrån gattet och
förtöjningstrossen var nog inte så färsk som han borde. Visserligen var
masten nedtagen, men sittrummet var inte övertäckt, och man kunde ju
aldrig veta hur det skulle gå om hon blev tyngre, och om hon då läckte
mellan borden över vattenlinjen, så kunde det rent av gå på tok.
Johansson fick på sig oljerock och sydväst, tog stormlyktan, hämtade
Jan Perssons Emil ur stugan bredvid och gick ned till bryggan. Där låg
hans eka redan halv med vatten. De öste och rodde med förenade krafter
emot den krabba sjön som slog som med piskklatschar och rök över från
för till akter. Det var mest i sista ögonblicket de kommo ombord. Det
var två fots vatten i sittrummet och skvalpade redan över sofforna. Och
förtöjningstrossen hade ryckts ur klyset och redan fått två kardelar
avnötta. Här gällde det att vara snabb i vändningarna. Först förstärka
trossen med alla ändar som funnos ombord, ut med lilla draggen som hjälp
och så pumpa, pumpa, pumpa, sen man först öst med hinken så länge det
lönade sig bättre.
— Hon läcker, aset! sade Johansson. Det syns tydligt, för inte kunde
regnet ensamt ha fyllt henne så pass. Och i morgon bittida måste hon upp
på land, om hon inte skall sjunka, fast det är söndag. I kväll kan i alla
fall inte mer göras. Slipen är för resten redan färdig, så det blir bara
att låna taljor och block på varvet.
De rodde i land och började vandringen från stuga till stuga för att få
hjälp till morgonens arbete. Det mötte inga hinder, ty en annan gång
kan en själv behöva ett handtag så här ute i skärgården. Och för resten
visste man att det skulle vankas både en och två och tilltugg med för
rexten.
Det var bara hos vaktmästare Lomans de krånglade, d. v. s. bara madammen,
men hon var andligt sinnad och högfärdsgalen, så henne visste man var man
hade.
— Aldrig på tiden kommer Loman ut på sådant arbete på söndan! försäkrade
madammen. Men Loman slog henne med frälsarens egna ord, att om din nästas
ök faller i graven på sabbaten, så skall du hjälpa det upp.
— Ja, jag förstår, att det är för djävulsdryckens skull du är så
angelägen. Du borde för resten hålla dig för god att supa med vem som
helst.
— Är jag vem som helst? frågade Johansson.
— Nej, inte menar jag Johansson, men jag menar Östergren, det
fyllesvinet, och Perssons Kalle. Men Loman kan en dra genom en ekvägg med
en halv sup — när det inte vankas brännvin, är han lat som en so och går
och drar bena efter sig. Hå hå ja ja! —
— Jäkla högfärdsblåsa! sade Johansson, när han kommit ut på backen.
Ty madam Loman var till den grad inpyrd med andligt högmod, att hon icke
umgicks med de andra madammerna. Och visitkort hade hon lagt sig till
med, där det stod tryckt
+---------------------------+
| |
| FRU JOHANNA LOMAN |
| född ERIKSSON |
| |
+---------------------------+
efter exempel av en sommargästfru, som Lomans haft för några år sen.
* * * * *
Klockan 9 på söndagsmorgonen var arbetet med båten i full gång. Där
kommenderade och domderade Johansson själv, Agust Söderman, Östergren,
Jan Perssons Kalle, Perssons Emil och vaktmästar Loman. Och handlarn stod
där och såg på i helgdagskläder, nytt söndagsblad och krage samt käpp och
cigarr. Han var inifrån landet och förstod sig icke på sjögrejor, lika
litet som skollärarn, som också kommit till.
Man hade redan fått spårhakarna under kölen och gjort fast i två granar
uppe i land. Två treskurna block hade de och dessutom två handtaljor, och
innan halningen började fingo de en dragnagel över lag för att det skulle
gå lättare.
Nu börjas det!
— Nu tar vi’n! Hal i! Å—hej! Ö—öpp! Ö—öpp! Å så tar vi’n igen! O—äj! O—äj!
— Håll an!
— Håll an, va dä!
— Håll an bättre!
— Håll an bättre, va dä!
— Lägg fast!
— Lägg fast, va dä — fast ä han! Här jävlar ligger han som han skulle va
fastväxt!
— Loss!
— Loss, va dä. — Ta å peta ner rullarna, annars tar kölen i botten! Hur
långt ska vi dra opp’en?
— Mattas du, Östergren? Vi drar, tess vi inga krafter har, sen behövs dä
inte längre! Å—opp! Ö—öpp! _Tu blocks!_
— Tu blocks? frågar handlarn. Va ä dä?
— D’ä engelska, jävla bondkanin! svarar Östergren som tagit ett par
kaskar på morgonen och är litet sjövild. Dä betyder att blockena kommer
_täjt_!
— Jasså, säger handlarn och ser klok ut.
Men skollärarn, som är vetgirig frågar: — Va betyder täjt?
— Ska va skollärare och vet inte va täjt ä! Hörru gå hem å läs böcker å
aktarej för graven! Å en sån där jävel ska oppfostra våra barn — nä den
säljer vi billigt! — Men nu så lämnar hon vattnet! Nu så halar vi, tess
di här bägge alarna tar emot — dä blir kul i haksvängen —
— Va betyder kul i haksvängen? frågar skollärarn omigen.
— Å köss mej! Lägg fast!
— Fast ä dä! Husch! Dä frestar på — hon ä tung som en fullriggare — nu
låter du väl flaskan gå ett slag igen, Johansson.
Flaskan går.
— Ja, säger Agust Söderman, dom här bägge alarna ä som ditsatta av vår
herre.
— Ja, säger Perssons Kalle, han har allt gjort bra mycke nytta, han mä!
— Måtte välan dä, så gammal som han ä! säger vaktmästar Loman.
— Hädar du, vaktmästare? säger Östergren. Dä skulle käringen din höra, så
finge du flytta ur tvåmanssängen å ligga på sofflocket.
— Nej, inte hädar jag, å nog ä vår herre bra, men ett har han skapat åt
helsike, å dä ä fruntimmerna! Men di här alarna har han satt bra! Nu gör
vi fast vid dom, så vickar hon inte över utåt, om också vårisen kommer
och tar bort stöttorna. Nu ta vi henne mä en levande gång. Ö—öpp! Ö—öpp!
Ett tag te! Lägg fast!
— Fast ä dä!
— Ta spettet och baxa undan den där stenen!
— Håll räjt! Klart ä dä!
— Å så kommer hon igen! Ö—öpp! Ö—öpp! Tu blocks! Å nog ä dä för resten! —
Lägg fast!
— Fast ä dä!
Man torkar svetten ur pannan och tittar efter flaskan.
— Men pumpa får du göra själv, Johansson.
— Ja, nu går vi å tar en bit hemma hos mej, säger Johansson. Jag ror över
med blockena och taljorna i eftermiddag. Ja tur var dä att vi fick opp
henne, å tack ska ni ha alle man! Vi sätter bara en stötta profesoriskt
nu först, så sköter jag om resten i morn. Fan i mej börjar dä inte dugga
igen! Han går över på ost, sir jag! Nu gick vi!
De gå över skollärarns trädgård.
— Det var tur för dej, skollärare, att dina äpplen blåste ner, innan
skolbarnen hann stjäla dem ur träna!
— Inte törs de stjäla på ljusa dan, fast det är svåra ungar ni har här på
ön. Och på nätterna törs de inte för hunden.
— Äsch, va bryr pojkar sej om hundar! Omkring Tälje hade dom hundar
i trädgårdarna när ja var barn också, sade Östergren. Men vi smetade
stryknin på byxbaken. Hundarna högg en gång, men di högg inte en gång te!
— Nu ljuger du, Östergren! Varifrån fick ni strykninen?
— Åv apoteksdrängen, förstås!
— Ja du har varit mä om mycke du, Östergren, sade Loman. Dä kanske
inte handelsmannen vet, att dä var Östergren som simmade över med
telegrafkabeln från Gibraltar te Afrika.
— Dä ä välan inte möjligt, tvivlade handlingsmannen. Nu ljuger bestämt
Östergren!
— Ja visst narras han, sade skollärarn. En sådan kabel är naturligtvis
för tung.
— Förstår ni inte, landkrabbor, att ja simmade över mä en smäcker ända, å
sen halade jag hela grejet in i Afrika. Begriper ni inte dä, bondkaniner?
Ja, ajöss, ajöss! skollärare! Ajöss, handelsman!
Och båtuppdragningsmännen öppnade grinden och klättrade i det börjande
regnet uppför backen till matfröjderna som väntade dem i Johanssons
stuga.


Nattsegling.

I.
I stjärnstrött majestät välvs himlens kupa
och Svartklubbfyrens dubbelblixtar glimma.
Skylightet skimrar matt, belagt med imma,
ty i salongen sitta två och supa.
Jag står vid rodret och försöker rimma,
men näktergalen i min sångmös strupa
ger hesa toner blott, och icke djupa
med klangskön alt, som förr sig lät förnimma.
Dock — huru starkt och underbart ändå
att under stjärnor över svarta vatten
sig drömma glida mot den fjärran ö,
där än han dväljs min ungdoms Fågel Blå!
Men i salongen ge de sådant katten,
ty vid en grogg de spela whist à deux.

II.
Ur skansen dyker gasten Österman
och till en jättejäspning gapet formar,
hans hakskägg darrar, när han jäspar ut.
Så stoppar han sin snugga, tänder an
och spottar ut en sky av tobakslut
i lä — som gammal sjöman — och han gormar:
— Nej — d’ä en jädrans lögn å få en blund,
så länge herrns kamrater håller låda!
Säj åt dom, att di håller käften båda —
di ska för attan tusan ha miskund!
För resten har di inte varit bråda
mä groggarna, för d’ä en långer stund
som jag har luggit å fått slita hund
å känt i halsen en sjujävla klåda!

III.
Nu är skylightet svart. Från trick och slammer
och grogg och rök de lagt sig ljuvt att vila,
gentila och virila och trankila,
mens Österman sin nattkrök fromt anammar.
Men över mig Orion ännu flammar
och svarta brisar över havet ila,
och rimmen bli alltmera puerila,
ju vitare de välva, havssjöns kammar.
Nu komma två terziner med på slutet —
sonetten är ett band, en black, en boja,
som jag vill slita sönder i atomer,
ty det som borde svalla fritt, blir gjutet,
och tankar löpa fara att bli goja,
om rytm skall mätas medelst metrofoner!

IV.
Men det är svårt att sluta och jag dröjer
en stund ännu vid rodret. Det förnöjer
en gammal diktardräng att stå och drömma
och rad vid rad med rimsöm sammansömma.
Här är jag ensam. Ingen kan fördöma
min klena vers och ingen kan berömma.
Och medan diktande jag havet plöjer,
mitt tysta värv mitt eget jag förnöjer.
Då steg där upp av moln en kolsvart vägg
och brotten spotta över lovarts bog.
Hon lade till. Vi måste ta in rev!
Jag skrek det högt, och ut ur skansen klev
Matts Österman och mumla i sitt skägg:
— Di andra herra måtte ha fått nog!

V.
Med två rev inne susa vi mot söder,
min vakt är slut och Matts står trygg och styr.
Han pejlar Tjärvens pigga treblixtfyr,
som kastar stjärnor ut i natt och glöder.
Han fått sin kurs, och medan stormen gnyr
han valkar bussen och sin själ han göder
med tanken på en morgonkask som föder
nytt liv åt kroppen medan dagen gryr.
Jag går och lägger mig, men rimmen vaka
och gå i takt med brottens slag mot bogen
och liva mig till ännu fler sonetter.
Jag trivs på havet, fastän född i skogen,
jag är en biltog man och dömd att smaka
på livets bittraste och värsta rätter.
Biltog man? Det är ju dumt? Livets bittraste rätter! Fnoskigt! De två
sista raderna halkade ur mig fullkomligt skaldiskt. Jag måtte vara skald.
Jag förstår nu, att yrkesskalderna inte mena så allvarligt, när de klaga
sin nöd och påstå att de äro olyckliga. Sonettens form är särskilt
lämplig för sådana utgjutelser.
Men jag blev på dåligt humör därför att jag nyss i min ficka hittade
räkningen på min prästlön — 142 kronor och några öre. Varför just örena?
Och varför just 42 kronor mer än hundra. Tydligen äro de rigoröst noga
med själavården här i Väddö! 142 kronor! Det är ju alldeles förbannat!
Jag har aldrig varit i Väddö kyrka och tänker inte heller gå dit. Jag
har aldrig åtnjutit själavård av prästen här och tänker dö utan sådan.
Vore jag präst och åtnjöte underhåll av en sådan man som jag, skulle jag
skicka tillbaka summan. Men nu sitter prästen naturligtvis och göder sig
på min bekostnad, fast vi bekänna oss till olika religioner. Det finns
folk som har mage. Kanske han sitter och hånler åt mig också på köpet!
Jag passar på just nu och föreslår statens skiljande från kyrkan. Staten
är i detta fall jag. I alla händelser blir det nu prästens moraliska
skyldighet att besöka mig i min lya och försöka omvända mig till sin
religion. Jag vet inte vad han heter, men han bör ha reda på mig, om han
är en verklig och renhjärtad och vitlevrad fåraherde. Han har betalt för
att sköta om mitt mellanhavande med högre makter. Han är ansvarig för
mig och min framtid. Om han inte mycket snart kommer hit och försöker
omvända mig, kommer jag att vända mig till domkapitlet, som lär vara en
hög instans. För resten är jag bror med ett par biskopar.
Jag sitter och överraskar mig själv med att ilskna till! Jag tycker
mycket om P. P. Waldenström. Nästa gång jag kommer till stan skall jag
söka upp honom och vi skola tillsammans ändra om det här otrevliga
förhållandet. 142 kronor för min själ! Om året! Nää, hör nu! Jag sköter
själv om min frus och mina barns och min egen själavård, och ingen
hederlig människa har haft något att anmärka på resultatet av skötseln.
— Nej, kära människor, prästen i Väddö lever lika väl som alla andra
präster på min och andra idioters dumhet.
Men nog nu om detta! Jag hoppas att vad jag sagt gör gott någonstans! —
Jag skrev så där tragiskt, därför att jag tyckt mig märka att ledsna
skalder alltid använda sonettens form för att klaga sin nöd. Min gamle
vän Gustav Fröding menade som jag och fann att sonetten mycket väl kunde
användas karikatyriskt. Jag menar alltså ingenting med biltogheten, ty
jag är ju en beskattad medborgare och förtjänar genom ärligt arbete mer
än de flesta statsråd. Hur jag sköter pengarna blir en annan fråga. Jag
är mycket lättsinnig, och om jag träffar en man som inte har pengar, ger
jag honom allt vad jag har, om hans själ och hans ansikte tilltala mig.
Detta är absolut sant. Och jag skulle kunna ge honom 142 kronor mera, om
jag inte behövde betala prästlönen. Nu fortsätter jag sonetterna:

VI.
Men nästa dag med sol och len sydväst
och purpurvitt på blåa vågors kammar,
mens dagens ljus ur österns källor flammar,
jag lagar till ombord en liten fest.
Då glömmer jag allt fult. Jag bara glammar
och minns blott _vackrast, styvast, noblast, bäst_,
och _Den såväl som den är ärad gäst_,
vem än han är och varfrån än han stammar.
Å herre gud, vad jag är kär i allt!
I människor och djur, i våg och skog och berg —
mest i en vän som tänker just som jag.
Jag tror jag lever herren till behag,
vem än han är och söker hålla färg,
om ock jag synes dikta litet kallt!


Kapten Elg.

Det är nu många år sedan. Från havet kommo vi in i Länningefjärden för
att söka ankarplats för natten. Det började skymma och obekanta som vi
voro med farvattnet hade vi just kastat kroken i ett dåligt lä under en
låg holme, då vi hörde slag av åror. En roddbåt närmade sig. Den tycktes
komma direkt ur skogen.
— Hallå!
— Hallå!
— Har inte herrarna kort?
— Jo, men det börjar bli mörkt och — — —
— Här duger inte att ligga. Han blir hård till natten. Det är bäst att
hissa på igen. Jag skall lotsa herrarna in i min vik. Mitt namn är kapten
Elg.
Vi presenterade oss och uttömde oss i tacksägelser. Kapten Elg kom ombord
och gjorde fast sin båt. Han var en lång, vitskäggig gubbe med örnnäsa
och ett ovanligt trevligt utseende för övrigt.
Då vi ej hunnit beslå segel, dröjde det icke länge, förrän vi åter plöjde
fjärdens svarta vatten. Kapten Elg styrde rakt på land. Vi började titta
på varandra, men plötsligt öppnade sig en vik, som vi visserligen sett på
kortet men ej vågat söka, då allt smälte ihop i kvällsdunklet. En båt låg
därinne vid en väldig boj.
— Där ligger min skuta, sade kapten Elg. Här är dålig botten, men min boj
stoppar. Det blir bäst för herrarna att ta sin förtöjningstross och göra
fast i aktern på _Heaven_, så heter min båt. För han kommer att blåsa
upp till storm, det känner jag i luften. Jag är gammal sjöman, kan jag
berätta.
Vi passerade _Heaven_, kapten Elg lade ned vårt roder och vi kommo upp
fint som en smekning, just lagom att hoppa ombord med vår tross. Det var
tydligen inte första gången kaptenen gjorde manöver. _Heaven_ var en stor
kravellbyggd listerbåt, kopparförhydd och fin som en förmaksmöbel, med
kosterrigg och grejor, lagom svåra för en man. Vi uttryckte vår beundran
för båtens soliditet.
— Ja, hon är bra, sade kapten Elg. Hon är mitt _hem_, förstår herrarna.
— Bor inte kapten Elg här i närheten? Jag menar — då kapten har boj här.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Bläck och saltvatten - 4
  • Parts
  • Bläck och saltvatten - 1
    Total number of words is 4666
    Total number of unique words is 1643
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bläck och saltvatten - 2
    Total number of words is 4936
    Total number of unique words is 1553
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bläck och saltvatten - 3
    Total number of words is 4711
    Total number of unique words is 1652
    26.6 of words are in the 2000 most common words
    35.0 of words are in the 5000 most common words
    39.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bläck och saltvatten - 4
    Total number of words is 5065
    Total number of unique words is 1523
    29.4 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    42.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bläck och saltvatten - 5
    Total number of words is 5026
    Total number of unique words is 1538
    27.8 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bläck och saltvatten - 6
    Total number of words is 4795
    Total number of unique words is 1595
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    37.2 of words are in the 5000 most common words
    41.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bläck och saltvatten - 7
    Total number of words is 351
    Total number of unique words is 195
    41.9 of words are in the 2000 most common words
    49.4 of words are in the 5000 most common words
    52.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.