Bläck och saltvatten - 5

Engström i bråk mä Finnbypojkarna i går? Di va här mä Engströms gamla
koster.
— Nej, men dä va en jävel, som hostade ett slag, fast ja brydde mej inte
om’et. Jag gick hem, å han såg ut som om han var lika nöjd.
— Nä, men jag tänkte, eftersom Engström hade den vägen hem, förbi
kostern, så kunde di väl inte låta bli å bråka, fast di borde veta, å vet
mä, att han ä som en prisänt utå Engström, å hadde inte Engström vari te,
så hadde di ju inte haft kostern.
— Nej, di bråkade inte. En skällde lite, men dä vet en väl en
lördagskväll, å mä en hel helgda framför sej, hur dä ä!
— Ja, men ja träffade på dom, vell säja en, å dä va själve Adelgren,
som står för kostern. Jag kommer vägen fram å skulle hem, å så kommer
Adelgren fram å säjer: — Va i helseke går du här å stryker ätter, jäkla
bonne? sa han. Ja sa: — Vill du smaka kniven? Å därmä så tog han opp en
stor sten, å ja frågte igen, om han ville smaka kniven. Å så drämde ja
te’n så han stöp.
— Mä kniven? frågade jag.
— Nä, mä en gärsgårdsstör, å han stöp mä dä samma. Ja va tebaks å titta
på han en halvtimme ätterpå, men han lå som han lå. Dä va samma kar,
förstås, som hostade emot redaktörn, förstås.
— Ja, men om nu Fridolf har slagit ihjäl honom, kan dä bli obehag å!
Fridolf grinade brett.
— Nä, han va borta i da môra. Ja gick förstås opp ett par gånger på natta
å tittade på aset, för ja va liksom lite inkiätt å schalu, om ja skulle
ha drämt te’en för mycke, men tredje gången ja kom ut, så va dä bara
blospår ättern. Men ge inte bort en koster te!
— Ja, men herre gud, det var ju Fridolf, som klämde till honom först. Han
bara tog en sten!
— Ja, dä förstås, men en vet ju aldrig va en sån där otäcking kan ta sej
te!
* * * * *
P. S. Jag ger aldrig bort en koster mera. Fridolf Mattson har sedermera
utvecklat den fara, jag kan komma att löpa. Och jag ger inte ens bort
en rutten bit av en grästross. Ty en vacker dag kan jag få stryk av nya
ägarn. Så är livet! Giv intet! Tag bara, om du har krafter! Men det har
du inte, lika litet som jag.


Olika kulturer.

Jag behövde en naken modell, en gubbe, och vände mig till åtskilliga
fiskare med hövlig förfrågan, om de ville blotta sina behag för mig. Jag
förespeglade dem en hel tia för en seans på en halvtimme, ty det gällde
bara teckning. Fast det är icke _bara_ det. Men ingen ville!
— Stå som en apa, det vill jag inte, om Engström också betalade hundra
riksdaler. En har väl någon skam i kroppen!
Jag försäkrade att det inte var något för Strix utan en privatsak och
att det gällde benen och ryggen, vilka jag ville ha så gubbiga och magra
som möjligt. Och den lilla potatismagen, rynkig och vacker, fast man nog
kunde ha sått havre i rynkorna med deras goda jordmån. Nej! Ingen ville
blotta sina behag för mig.
Jag gick in till pråmskeppar Söderlund och talade med hans hustru, ty man
bör alltid börja med kvinnorna, om man vill nå något mål.
— Tror inte fru Söderlund, att Söderlund skulle vilja stå modell för tio
riksdaler en halvtimme? Jag behöver en mager kropp och en gammal kropp.
Söderlund ser ju tämligen mager ut och gammal är han ju också.
Fru Söderlund, gift med Söderlund sedan fyrtiofem år, svarade: — Toker,
han Engström! Inte vet jag om Söderlund är mager eller fet! Inte ser han
fet ut i ansiktet åtminstone — — —
— Har inte fru Söderlund sett Söderlund naken?
— Jag skulle väl skämmas ögonen ur kroppen om jag skulle få se en karl
naken!
— Ja men ni ha ju åtta barn ihop!
— Ja det ha vi och det är ingenting att skämmas för. Men jag har inte
sett Söderlund naken. En sir väl inte på nätterna, när det är mörkt! Men
kan Engström få Söderlund att klä av sig, så gärna det! Men jag tror’et
inte. Vad skall det tjäna till för resten? Om han ska rita, så kan han
väl rita folk med kläderna på. Någon hut och skam ska man väl ha i
kroppen.
Så resonera svenska bönder faktiskt. De äro rena som änglar och deras
vita vingar ha stoftet kvar orubbat. Utom då det gäller affärer. Man
påstår att judarna ha särskilt utvecklat affärssinne. Men jag undrar om
de inte ligga under svenska bönder och särskilt Rospiggar i fråga om
ekonomi. Kvinnan förstå de på sitt speciella sätt, primitivt och sunt!
Det är något av skapelse i deras erotik, något som icke kan diskuteras.
Eden eller helvetet med naturkrafterna lösgjorda och lugn sömn och
trötthet. Som då djur eller blommor älska.
Detta var om Rospiggarna.
En gång reste jag långt söderut i Europa och kom i sällskap med en
rumänisk skald, en svart fan, som hade smutsig krage och såg ut att
ha löss. Jag minns inte hur vi kommo i samspråk, men jag minns att vi
plötsligt voro mitt inne i en ilsken debatt om kvinnan. Tåget stannade
vid en liten station — det var i Tyrolen. En kvinna steg ombord på
tåget och placerade sig mitt emot oss. Hon var verkligen mondän, utan
överdriven parfym och utan något annat shocking. Men hon hade något i
sitt ansikte, som talade om erfarenhet. Hennes väska var tip-top och när
hon öppnade den och lädret fick rynkor, luktade den _dam_.
Min reskamrat, rumäniern, tystnade och försjönk i beundran. Hans svarta
ögon strålade ut erotik, men erotiken gjorde sig något löjlig, då man
såg hans smutsiga krage och hans orakade haka. Han blev sentimental och
lyrisk. Han generade damen. Hon talade med sina nedslagna ögonlock och
visade tydlig nervositet, ty skalden fixerade henne oförskämt.
Jag steg upp och gick ut i korridoren, vinkade åt rumäniern och han kom.
Jag förehöll honom det oriktiga i att göra damen generad. Kunde han inte
låta bli att fixera henne så där, skulle jag be att få ta en annan kupé
och bereda plats för skalden där också. Ty jag reste i första klass,
skalden hade andra.
— Nej, sade skalden, och hans svarta ögon sköto blixtar. Jag förstår
kvinnor. Hon påminner mig om en älskarinna jag hade en gång, en kvinna
från De Svarta Bergen, från Montenegro. Hennes hud var sval som ormskinn,
eller som luften i ett tempel, men i hennes sköte brann hundra helvetens
eld.
— Aber mein Lieber, sade jag, dies haben sie von einem rumänischen
Dichter gestohlen. Ich habe es gelesen, wo erinnere ich mich nicht. Aber
eben so gute Sachen schreiben wir auch in Schweden.
— Ich bin derselbe rumänische Dichter, der ich dies geschrieben habe,
sade skalden högtidligt.
— Aber ein Dichter soll sich nie wiederholen!
— Mein Herr, ich empfehle mich!
Och skalden gick in i kupén och placerade sig med glödande ögon mitt emot
föremålet. När vi kommo till nästa stad, försvunno de båda arm i arm i
folkvimlet på perrongen.
Rumäniern kände tydligen kvinnorna.
Just nu tänker jag mig möjligheten att skeppar Söderlund eller fru
Söderlund skulle komma ut i Europa på Orientexpressen. Jag undrar om
någon rumänier med glödande ögon skulle kunna förmå henne att befria sig
från halvyllegrejorna. Eller om ett par svarta ögon skulle kunna förmå
skeppar Söderlund att lägga av kostymen från skräddar Lundin.
Olika kulturer! Jag kom att tänka på kontrasten och ber läsaren om
ursäkt, om jag möjligen stört hans sinneslugn.


Österblom.
En rospigg.

Det blev rykande sydost med snöstorm nyårsafton. Syrengrenarna slogo på
fönstren som om de ville in i värmen. Havet dånade.
I kvällningen klampade det på förstubron och fumlade på dörren. Låset
gnisslade. Jag gick och öppnade, nyfiken att veta, vem som gjorde mig
besök en dag, då var och en i regel håller sig hemma.
— D’ä bara jag, vill säga Österblom. Jävla väder! Eftersom Engström vill
ha lake, så har jag en knippa med mig. Jag hann inte vittja mer än tre
ryssjor, förrän stormen kom på mig.
— Det är bra, Österblom, stig in och få något varmt i kroppen. Vad sägs
om en kask i kylan?
— Ja, det vore väl syndigt att säga nej, när guds gåvor bjuds — — laken ä
fin, ska jag säga, och romstinn som tullvaktmästareflickor — 70 öre kilot
— och så har jag allt en and, som jag sköt i Strömmen i går — en krona,
gör mej 3 kr. 80 öre, eftersom laken är 4 kilo jämnt, god vikt. Det blir
lagom till snuspengar för nyårshelgen.
— Österblom var mig en fan att äta snus!
— Åja, men det behövs också lite att skölja ner’et med. Och julbrännvinet
är gunås slut. Det skötte pojkarna om så ledigt som ingenting. För jag
skall berätta, att de kom hem båda två från Göteborg dagen före julafton.
Skutan deras kom ut för en körare på Nordsjön, som tog bort tre man och
däckslasten. Det var just som tur, för nu fick de komma hem över julen
och smaka på strömming och lutfisk. Det är fem år sen de var hemma sist.
— Men stå nu inte här och stampa i förstun! Äsch, vad gör rena snön!
Kaffet står på spisen och kaggen skäller än, när man smakar på honom.
Stig in bara!
Gubben Österblom slängde lakknippan, anden och mössan i ett hörn på
förstugolvet och klev in.
— Men säg till i köket medsamma, så inte kattjäklarna går på fisken.
Snart hade jag ordnat allt och fått Österblom placerad i min bästa stol
med en svart cigarr mellan de svarta tandraderna. Han spann som en gammal
katt. Kaskarna ångade. Stormen ven därute.
— Det är för märkvärdigt med pojkarna, sade Österblom. För de har sett
precis detsamma som jag på sjön. Det är inte alla som har gåvan, se, men
jag har den, och de ha ärvt den efter mig. De såg _Sjöfröken_ ombord mitt
på Nordsjön, när de hade det som värst.
— Sjöfröken??
— Känner inte Engström till Sjöfröken? Det var faen. Och har ändå så
mycket böcker, men det är väl bara romaner och traktater och sånt skräp.
Har han inga böcker om sjöfart och seglation? Där bör det väl stå på
varenda sida om Sjöfröken. Jo, en skuta, som inte har en Sjöfröken
ombord, den är det ingen lycka med. Och det kan man för rexten veta på
förhand, om en skuta skall ha lycka med sig. Som för exempel, när de
byggde Hoppets Wälgång härnere på Väddön och folket hade gått hem om
kvällarna, så arbetades det och bultades i skrovet om nätterna lika
förbannat som om dagarna. Det var inga goda tecken, och hon förlorade
också nere i Spanska sjön. Det var just ingen som ville bli skeppare på
henne, men så var det den tokstollen Eriksson nere på Rådmansö, som tog
henne. Ja, han fick armen avsliten i en kink i ankarkättingen första
resan. Andra resan tog Petter Storm henne, han ifrån Marön, och de kom
ut för orkan i Kattegatt och Petter gick överbord och på hemvägen satte
styrman henne på grund norrpå Bornholm, och där står hon än.
— Nå, men Sjöfröken — hur ser hon ut?
— Jo, det skall jag kunna berätta för Engström, för jag har sett henne
många de gånger. Hon syns ju inte så mycket, för det är bara då det är
mörkt, som hon kommer fram. Men hon är klädd som den finaste fröken på
det finaste kaffehus i Stockholm eller Lübeck eller Havre eller var faen
som helst — i silkekjolar och tyll och köpkläder. Och om hon visar sig
under storm då och då, är det inte farligt, men försvinner hon och går i
land, då kan man hälsa hem. Pojkarna såg henne, och de hade fått lärdomen
av mig, så de var inte rädda ett dyft. De bara flina, när skepparn sa åt
dom att ta på sig livbältena. Håll räjt, kapten, sa de, här vilar inga
ledsamheter, och ändå gick sjön över skutan, så hon såg ut som ett grund.
De turade om till rors och fick henne klarad. Och de skall visst få något
slags belöning, säger de. Schål, schål! — Ja, nu söp jag jämnt ut, men
det finns mer i flaskan, ser jag. Tack, tack, det lenar opp kylan för en
fattig fiskare, som får ligga på knä på isen i timtal och vittja ryssjor.
— Men sej mej, Engström, jag tycker att hanses hund, den där Dackel,
börjar se gammal och skrabbig ut. Han har väl sett sin bästa tid. Kan
inte jag få överta honom?
— Vad i herrans namn skall Österblom med Dackel att göra?
— Hundolja! Koka hundolja på honom, naturligtvis, för det är det bästa
i hela världen att täta skor med. Jaså, går det inte? Ja, det är synd
det, för det skulle bli mycket hundolja av den. Om Engström skulle ändra
sej, så säg bara till Österblom! Det är väl bättre, att det blir hundolja
av honom än att han ligger och ruttnar i jorden! Jaså, inte det! Schål,
schål! Ja, nu söp jag ur. Det var riktigt gott och starkt kaffe Engström
har, och brännvinet är Norrtäljebrännvin, kan jag förstå, 46 %. Jaha,
den som bara kunde få kylan ur kroppen, men det är svårt för en gammal
man. Jaså, han skall arbeta nu? Skall det vara arbete för en fullvuxen
karl att sitta och spreta med en liten penne? Då har han aldrig hållit
i ratten på en fullriggare dikt bidevind i storm med byar och hög sjö.
Ja, ajöss då och tack! Hör nu, Engström, han kunde gärna betala 75 öre
kilot för laken, så blir det jämnt 4 kronor jag skall ha. För Karlsson i
Norrviken tar 75 öre.
— Österblom vet, att jag inte är snål, men Karlsson tar bara 70 öre.
Försök inte, Österblom! Ger man en rospigg ett lillfinger, tar han
hela handen, det känner jag till sedan gammalt. Hur vet Österblom, att
Karlsson tar 75 öre?
— Ja trodde dä — — —
— Och nu får Österblom bara 70 öre, som han har begärt. Vad säger
Österblom om det?
— Ske guss vilje, sa flickan. Ajöss och godnatt!


Myrstacken.

Det blåser hård nordost och träden på min gård fladdra för vinden, bocka
och buga, och jag tycker synd om bladen, som måste hålla sig kvar, kosta
vad det vill. Det är lönnar och syrener, som brottas med stormen. Ibland
susar det så att jag tror, att ett träd sjunger sin svanesång — jag
törs knappt titta ut genom fönstret — men i nästa ögonblick reser sig
lövmassans kontur och ser uppkäftig ut, fast den darrar längst uppe, och
jag tänker: — Hej på er, mina gamla träd; ni klarar er nog! Jag sitter
inne i min s. k. salong och ser hur ni arbeta. Jag arbetar också, men jag
känner mig vara i lä härinne. Det är min fördel.
Jag undrar vad en syren tänker, då en vind plötsligt och brutalt
blandar sig i dess liv. Kanske känner syrenen blåstens andes pust som
en smekning. Syrenen fläktar som i astma, men njuter kanhända. I varje
fall betyder blåsten gymnastik för träden. Blåsten är trädens Müllerska
system. De bli starkare och friskare genom denna ideliga rörelse.
Jag tänker också på de vresiga och knotiga tallarna, som kanta mina
berg. De visa en knytnäve utemot havet, där stormen härjar. De skulle
vilja höja sig högst mot stjärnorna, men stormen böjer dem och de krypa
som ormar. Men i deras krypning ligger en sjujäkla protest.
En tall säger: — Jag har gett mig fan på att fortplanta mig ända ned
till havet, men så komma år av stormar och tallen vrider sig i kramp.
Jag ger mig! Han ger sig, men hans tallsjäl är full av opposition. Hans
byggnad blir ett hotande system av knytnävar och han glömmer nästan sin
fortplantningsuppgift för försvarsfrågan. Stundom vill jag försöka se på
tallens arbete rent psykiskt, men då blir jag lika ofta rädd inför hans
symboliska kraft. Jag vet ju, att varje strå, varje lav, varje svamp
kämpar samma liv, men jag inbillar mig att tallens liv är mera likt
mitt eget. Jag vet, att denna åsikt beror på en svaghet hos mig — ett
försök att lista ihop det mänskliga hos mig och tallen. Jag vet, att hans
gester i striden mot vind och fattigdom icke äro mänskliga. Men jag vet
också lika jäkligt säkert, att vi människor alltid tvingas att försöka
översätta andra varelsers språk till vårt eget mänskliga. Vilket betyder
begränsning.
Jag kom att tänka på myror just nu, därför att en myra kröp över
papperet. Stundom inbillar jag mig, att myrorna stå socialt högre än vi,
att de ha fattat och genomfört begreppet samhälle bättre än vi. Den, som
har stått lutad över en myrstack och sett och uppfattat deras kooperativa
känsla, måste stanna och undra, om de icke ha nått längre än vi, som
ännu icke nått längre än till fiendskap och bellum omnium inter omnes.
Varför skulle icke myror eller bin ha nått längre än vi? Jag kan icke se
någon hindrande orsak. De äro starkare än vi. De släpa fram i en oländig
terräng fruktansvärt stora stockar och block och placera dem just där de
behövas. Jag vill icke be läsaren röra om i en myrstack, ty man bör icke
störa andra människors arbete. Men kasta ned ett löv eller en orm eller
en trädgren — se hur hela stacken ögonblickligen koopererar! Och när jag
står med mitt förstoringsglas och kikar på det myllrande samhället, tror
jag mig stundom fatta något av den stora gudomliga lagen och förstå, att
vi äro på väg åt något håll — gud vet vart.
Jag stod häromdagen och betraktade en myras arbete. Jag hoppas, att hon
av ledarna hade fått i uppdrag att utföra arbetet eller kanske på grund
av den Eviga Lagen känt sig manad att draga just det strået till stacken.
Det var en ruttnad träbit — åtminstone föreföll den mig vara något i den
stilen. Jag vågade röra myran. Det var kanske inte fint gjort, men jag
kände mig som en jätte gentemot den lilla blanka som i rustning klädda
företeelsen. Jag menade intet ont och jag rörde henne — eller honom —
ytterst diskret. Myran lämnade ögonblickligen sin träbit och begav sig
uppåt mitt pekfinger. Jag ångrade genast att jag stört henne i hennes
förehavande och släppte ned henne mitt ibland hennes arbetande kamrater.
Ögonblickligen störtade hon åt det håll, hennes träbit låg, gick över
andra arbetare, knuffade och bråkade, såvitt jag med mina mänskliga ögon
kunde se, stannade ibland och talade med bekanta och nådde slutligen sin
träbit. Men ett par andra kamrater hade redan börjat röra på träbiten
och mötte den rättmätige ägaren med ilskna tentakler. Jag deltog ju icke
i deras samtal, men de kände på varandra och gestikulerade vilt med
spröten. Det hela resulterade i att min speciella myra grep träbiten och
fortsatte uppåt stacken. Runt omkring levdes ett rasande liv. Det gällde
att reparera halva byggnaden, ty natten förut hade en räv varit och
skrapat sönder myrornas stolta palatser. Min myra gick målmedvetet in i
ett hål med sin träbit. Under tiden sysslade tusentals myror med andra
ting, barr, blad, frön och dylikt. Och det var ganska intressant att
iakttaga, hur var och en skötte sin uppgift. Min speciella myra dök in i
ett hål, placerade träbiten i hålets mynning och stannade där. Det såg
ut som om myran skulle ha tagit en åkarbrasa. Plötsligt kommo två myror
och förde ned träbiten i en mystisk gång. Min myra satt kvar och såg ut
som om hon hade fullgjort sin plikt. Ett par andra myror kommo fram till
henne och tycktes tala vredgat och indignerat. Min myra reste sig och
gestikulerade med framkroppen. Det blev en allvarlig domstolsförhandling.
Jag stod andlös och undrade över vad som möjligen hänt. Och plötsligt
störtade sig de båda domarna över myran och förvandlade henne till ett
lik. Det verkade avrättning och möjligen hade hon gjort sig skyldig till
något brott. Vad vet jag?
Den där myrstacken har jag inte långt från mitt hem. Jag brukar hälsa
på där. Myrorna ha ett väldigt göra, ty stacken är mer än till hälften
förstörd. Och sommargästerna, som gå förbi, röra stundom om med sina
käppar i den bruna historien.
Då hatar jag sommargäster. Jag tänker att en myras hem kan vara lika
mycket värt som en sommargästs. Tänk, om man skulle komma och röra om
i en sommargästs hus som man rör om i en myrstack! Jag tänker, att
sommargästen skulle svära och frammana andar! Inte sant?
Men om sommargästerna kunde förstå, att om de med sina käppar röra om
i en myrstack, betyder detta ungefär detsamma som om någon gud rörde
om i London med en kometsvans; då kanske de skulle bli hövligare och
vänligare. Och finare. Vilket är viktigast!


Lotsen Pettersson.

Jag satt utanför min stuga på Harön och målade av min röda vägg och mitt
gröna gräs, där vårblommorna blänkte som blå stjärnor, då f. d. lotsen
Pettersson kom in med en kasse fisk. Han tog onödigt långa steg och hans
ögon voro beslöjade men målmedvetna.
— Vi har fått fisk utå faen, sade han, och jag tänkte presenta Engström
ett par kilo.
Jag blev generad, ty jag kände inte Pettersson något vidare. Han var en
blond jätte på sexti år, hade tre medaljer och en ohygglig törst. Detta
var ungefär allt jag visste om honom utom det sorgliga faktum att han
hade satt bort en tysk ångare på Kvarngrynnan och blivit avskedad. Sedan
blev han goodtemplare, vilket betyder detsamma som att supa så mycket man
orkar, i hemlighet förstås. Jag förstod att han ville ha sprit.
Jag sade: — Vad får jag bjuda Pettersson på? Vichyvatten eller kaffe
eller choklad? Eller te? För Pettersson dricker ju ingen sprit?
— Choklad!?? Pettersson gapade och visade ett par rader gula tänder.
Neej, d’ä som att äta jord, och jag är ingen daggmask. Det skall jag säja
Engström först som sist! Jag förstår hanses vänlighet, för han tror att
jag är goodtemplare, men det yrket lade jag bort för ett par timmar sedan.
— Nå, då får jag bjuda på en kask kanske?
— Det stoppar länge, men har han whisky, stoppar det ändå längre. För det
är en jävel som har retat mig, och det duger inte med gamla Pettersson.
Han vred om ratten medsamma och slutade med goodtempleriet. De har tagit
ifrån mej min plats, men medaljerna kan de inte ta ifrån mej. Och de här
gröngölingarna, som lotsar nu, skulle vara tacksamma ibland att få gamla
Pettersson med sig — vill Engström ha fisken eller vill han inte? För här
krusas inte — neej, så faen dä gör!
— Det betyder tydligen, att Pettersson vill veta om Pettersson får en
grogg eller inte! Pettersson får en grogg, och jag är tacksam för fisken!
Jag sade till om en grogg i köket, och den kom. Innan den kom, invigde
Pettersson mig i situationen. En ung lots, som också var goodtemplare,
hade varit gaddig och slängt ut ett par ord om att det inte var så helt
med Petterssons nykterhet.
— Jag blev förbannad och gav honom en vinge, så han dåna ett slag, och sa
att det angick honom inte.
— Men det hörde han ju inte när han var avdånad!
— Det ger jag faen! Folk skall väl höra opp! För resten skall jag tala
om för Engström att spriten har räddat mig flera gånger, och ju mer man
orkar supa, ju bättre är det. Det svor både Pettersson och jag på just
nu! Spriten har räddat mig en gång nere i Spanska sjön. Hade jag inte
kunnat supa då, hade jag inte suttit här och hade inte kunnat ge Engström
den här fisken!
Jag visste, att han var en god berättare och ljög mest av alla på Harön.
Och jag visste också att han varit en väldig sjöman, som gjort rent hus
på sjömanskrogarna litet varstans jorden runt.
Nu kom groggen ut på gårdsplanen.
— Neej, så faen jag sitter härute som en tiggare och dricker. Ska jag
serveras, så skall det ske inne, kom ihåg det.
— Men inne är det hett som i helvete och fullt med flugor. Det är bättre
här!
— Det gör detsamma! In med skrabbet — jo, det var det jag ville berätta,
att hade jag inte kunnat supa så bra som jag kan, så hade jag gått till
botten i Spanska sjön den gången. Det var med Ceres ifrån Liverpool. Då
ska Engström se det var sjö! Å du hurrande jävel, vad det var sjö! Men
sånt var jag van vid, förstås — och rädd har jag aldrig varit — den som
tror det har sej en vinge, så särken blir tom.
— Men skulle vi inte flytta in grejorna?
— Just well! Flytta in’et!
Jag lät den tjänande systern, en av landets döttrar, bära in virket i den
glödheta salen.
— Nu är det så, att vi har fått så mycket fisk, så jag kan avstå den
här kassen, sade Pettersson. Inte för jag vill ha något betalt för
fisken, och inte för jag vill bli bjuden på nånting, men när Engström
vill bjuda, så säger jag inte nej — för det ska faen va goodtemplare
längre, när det kommer gröngölingar och skäller för att en tar sig en
kläm, fast en är goodtemplare — — det passar mig inte, inte alls! Jag
har tre medaljer och dom har jag förtjänat. Och då kan jag ha rättighet
att ta mig en svavelsyring — va? Men det var inte det jag skulle berätta
utan när spriten rädda mig i Spanska sjön. Vi fick en sjö över oss, som
slog bort allt som var på däck — däcket blev som hyvlat, och alle man
åkte över bord utom jag, för jag stog till rors, se, och tog hela sjön
över ryggen. Engström må tro eller inte, så plurrade dom allihop utom
jag, för alla var på däck. Och då passade jag på och gnodde ner i kaptens
kajuta och bröt opp alla skåpena för att hitta tombuteljer och korkar —
— men det var lögn! Där fanns inga tombuteljer! Bara fulla litrar med
whisky och konjak och akvavit och vin, men vinet gav jag faen, se, för
det fyller bara buken. Och så gav jag mig till att dricka ur en tre,
fyra buteljer whisky och konjak och stoppade dem innanför skjortan med
korkar i förstås, för en man flyter på fyra buteljer, som äro korkade.
Och så plockade jag på mig en tio eller tolv flaskor till och fick tag
i en livboj, och just som skutan sjönk, hoppade jag i med en lucka och
en planka, som jag hade surrat ihop. Utifall att inte buteljerna skulle
stoppa. Men luckan sjönk med detsamma och plankan med, för hon var
sur som ett gammalt fruntimmer och livbojen med, och där låg jag och
funderade över om jag skulle gå till botten. För dussinet flaskor jag
hade tyngde, så att jag fick nätt och jämnt truten över vattnet. De fyra
tomma jag hade innanför skjortan stoppade inte. Då tog jag och bad till
gud ett slag och satte i mig två till och korkade dom ordentligt och
stoppade dem innanför också. Och då flöt jag. Men jag fyllnade till, så
att ingen, som har blivit tagen av polis i Stockholm, har varit så full
som jag var. Men då kom jag att tänka på ett gammalt sjömansrecept, att
det går att supa sig nykter, och då söp jag ur ett par flaskor till och
blev nykter som en spigg. Engström kan tänka sig, att det var nödvändigt
— med den sjön som var, och för att inte få kallsupar måste jag hålla
en liter för munnen hela tiden. Och ju mer jag söp och korkade igen
flaskorna, ju lättare blev jag, och när jag äntligen blev upptagen av en
engelsman, som såg, att det låg en man och söp i en sådan sjö, och kunde
begripa att det var något galet med honom, då begrep jag, att spriten har
sin välsignelse med sig. För den är ju skapad av vår herre, den såväl som
choklad och stryknin och rävkaka och vanligt lageröl!
Ja, skål Engström! Det var längesen jag fick ett sådant kalas! Fisken går
till just nu, och vill han ha en kasse då och då, så är jag inte så noga.
Men goodtempleriet får de sjuka syssla med, och Engström behöver inte
betala för lite fisk. En gång simmade jag över Haröfjärden — det blir en
halv mil fram och tillbaka — med en liter konjak och en liter brännvin
i var sin mungipa och drack ur dem under tiden. Men jag var ung då.
Sånt där gör man inte om på gamla dar — får jag inte fylla på Engströms
glas? Det ser så tomt ut i botten — inte? Jasså! Jaha! Men då var jag
pojke ändå, hade nyss gått och läst. Men jag var förståss den starkaste
på Harön — skall inte Engström ha mera? Jag vill bara säga, att fisken
får Engström gratis, och mer fisk kan han få, det kostar ingenting! Ja,
jag skall väl gå då. Om han har arbete, fast det är skillnad på arbete,
skall jag säga! Lägg till med lotsbåten vid en skuta i en storm som har
stått tre dar — tror Engström det är bekvämare än att sitta här och smeta
färger på en trasa? Ja, ajöss i alla fall och tack! Jag skall inte genera
honom vidare. Men så långsint är jag inte, att han inte kan få en kasse
fisk till! Ajöss!


En trollkarl.

Jag ägde en gång en vacker båtmodell, ett barkskepp, gjort av en
konstskicklig sjöman. En gång då jag behövde modellen för några
teckningar med motiv från sjön, var den borta och kom aldrig igen. Jag
hade uttryckt mitt missnöje över försvinnandet, och en vacker dag fick
jag besök av en gammal häradsdomare, som jag kände. Han hade tydligen
något på hjärtat.
Efter övlig konversation om väder, årsväxt och fiske kröp hans ärende
fram.
— Jag har hört att en sak har kommit bort från Engström och det är ju
tråkigt, men en annan kan också ha lika tråkigt. Det är en sak, som har
kommit bort från mig också.
— Så? Det var ledsamt, men vad kan jag göra åt det?
Han lutade sig fram mot kaffekasken och viskade: — Vill han kosta på två
och femti, Engström, så kan han få tillbaks sin båt.
— Ja gärna, men hur skall det gå till? Vet Johansson vem som har tagit
den?