Utvandrarehistorier - 6

Juni. Från hvarenda gård i settlementet kommo så många som blott kunde
lämna hus och hem, några i båt öfver sjön, andra till fots och de,
som bodde allra längst borta, i fyrhjuliga farmarevagnar, till
Salmela-gården, i hvars stora sal det skulle hållas bibelförklaring på
eftermiddagen.
Ända sedan Anoka fick egen järnvägsstation och "staden" begynte växa
upp längs banan, hade det varit tal om att skaffa dit en finsk präst
och bygga en kyrka, men först nu hade det blifvit allvar af saken.
Sedan på våren närapå ett dussin nybyggare kommit till och flera af de
andra skaffat sina hustrur och barn öfver, hade nödvändigheten att
realisera planen, börjat göra sig gällande. Någon undervisning måste ju
barnen få, och de fullvuxna kunde det inte annat än göra godt att någon
gång få höra Guds ord, om det så ock bara vore för att hålla karlarna
från krogen, medan predikan pågick.
Ty krog hade Anoka naturligtvis, och två handelsbodar och postkontor,
som var inhyst i ett rum bakom krogen, hvars ägare tillika var
fredsdomare, polischef och enda konstapel. Stort besvär med ordningens
upprätthållande hade han visst inte, men fredsdomaren Tuhkala kände nog
ändå vikten af den mångskiftande ämbetsmanna-ansvarighet, som hvilade
på hans skuldror -- och så ofta tillfälle gafs, gjorde han sitt bästa
för att låta också andra få känning af den. Men annars var han en
beskedlig karl och kunde tillräckligt engelska för att gå befolkningen
tillhanda med ett och hvarje i deras affärer, då de någon gång hade
sådana med "utländingar", såsom de kallade alla andra än sina landsmän.
Han tyckte visst inte, att det behöfdes kyrka och präst i Anoka, men då
Salmelahusbonden, som hade den största farmen i trakten och annars
också var en förnuftig karl, lofvat gratis tomt för byggnaden och äfven
det öfriga folket syntes önska en själasörjare, så ville han, Tuhkala,
inte draga sig undan. Tvärtom var det just han, som, då han fått höra
att pastor Lahti i Mills ville lämna orten, skrifvit och bedt honom
komma till Anoka för att hålla profpredikan.
Egentligen prästvigd var Lahti inte, utan bara utsläpt från ett norskt
prästbageri i Illinois, där själaherdar tillvärkades i dussinvis och
där han, så godt hans fullständiga obekantskap med språket medgaf,
deltagit i den ettåriga kursen. Men hemma hade han gått i
folkskoleseminarium, och ehuru han för något sträck blifvit affärdad
därifrån långt förrän han ens kunde tänka på dimissionsbetyg, hade han
dock hunnit inhemta betydligt större kunskaper än hvad de öfriga
prästkandidaterna i anstalten kunde skryta af och hade därför bland dem
varit ett klart skinande ljus -- på rådbråkad engelska.
I Amerika hade han drifvit vida omkring. En tid såsom emigrantrunnare i
New-York, sedan såsom kosthållare för ett lag järnvägsarbetare ute i
vestern, ett halft år såsom veterinär i en ny stad i Dakota och
därefter -- sedan han i fyllan och villan kurerat ihjäl en farmares
hela kobesättning på en enda natt -- hade han slagit sig på prästbanan.
I Mills, också ett finskt settlement, hade han nu senast vistats en tid
såsom präst, barnaläsare och tidningsredaktör på en gång, men han
tyckte inte om luften där, skref han till Tuhkala, och var därför
mycket villig att komma till Anoka, ifall församlingen åtog sig att
uppföra det nödiga huset för kyrkan, skolan och pastorn själf.
Det kan ju nog hända att luften i Mills inte var den bästa, men
misstänkligt är i alla fall, att pastorns lust att flytta också i någon
mån berodde därpå, att hans församlingsbor redan blifvit tillräckligt
amerikaniserade för att hota honom med tjära och fjäder, ifall han en
gång till uppträdde full i predikstolen. Huru som hälst var han böjd
för att flytta öfver till Anoka och i dag skulle han hålla
bibelförklaring i Salmelagårdens sal.
Tidigt på eftermiddagen kom tåget med pastorn. Fredsdomaren Tuhkala,
den amerikanska handelsmannen, Salmelahusbonden och några andra
honoratiores togo emot honom på stationen, medan resten af menigheten
samlat sig i en tät klunga på vägen, en bit från gården där samlingen
skulle ske. Pastorn smålog vänligt mot de medborgare, som togo emot
honom, protesterade mot att Salmelavärden tog hans nattsäck, men gaf
med sig och satte sig, följd af de öfriga, i gång utåt vägen, sedan han
med en min som om sådant vore långt under hans värdighet, höflig men
bestämdt afböjt Tuhkalas invit till hela sällskapet att först taga ett
litet glas.
Reputerlig att se var han just inte, där han gick ett halft steg före
de öfriga. Ansiktet var fett och blött, slätrakadt och försedt men en
näsa, som visade näsborrarna rätt framifrån. Munnen stor, rund och
fuktig och ögonen små, men oroliga och likasom ständigt på spaning. Då
han kom fram till gruppen af församlingsbor på vägen, nego kvinfolken
djupt och karlarna togo betänksamt hattarna af sig, medan pastorn gång
efter annan långsamt och värdigt böjde på hufvudet och sade: god dag,
god dag kära vänner! En pojke knyckte sin syster i kjolen och sade: ser
du så'na stickor till ben han har! och manade henne och två andra
flickor att flina.
Men pastorn märkte det inte, utan gick vidare fram mot huset, där han
försvan i främmand, kammaren innanför salen, sedan han med ännu ett
fett tacksamhets småleende tagit sin nattsäck af värden. Och omedelbart
därpå började menigheten stillsamt intaga sina platser, en del på
stolar och andra på bänkar och bräder lagda på packlådor.
Så snart alla voro inne, kom pastorn ut och gick med afmätta steg och
ett mildt smålöje fram till sin plats bakom bordet, som var klädt med
en hvit duk. Han hade klädt om sig och bar nu en riktig prästrock med
mycket smala ärmar och en lång rad knappar, hvaraf likväl endast den
öfversta var tillknäpt, medan de andra stodo öppna och visade en
misstänkligt tjock urked, som liknade guld och var fästad inne i fickan
med en säkerhetsnål. Pastorns klocka hade altid råkat stanna på något
obegripligt sätt, "just i dag på morgonen".
-- Låter oss bedja, sade han efter det han harklat sig och kastat en
snabb blick öfver församlingen. Och sedan han lagom länge hållit
hufvudet lutadt mot sina sammanknäpta händer, höjde han det och sade
med vacker betoning, att han ämnade tala om synden -- ty syndare äro vi
ju alla!
Det var en utläggning om synden i allmänhet och om svalg och
dryckenskap isynnerhet han gaf till bästa, och det var ord och inga
visor Anokaboarna fingo höra -- de som aldrig gjort sig skyldiga till
värre svalg än att någon enda gång äta sig till magvärk på fläsk och
nypotäter och som inte hade råd att dricka något så när ordentligt mera
än ett par gånger om året på sin höjd.
Men pastorn, som föregående afton tagit ett grundligt afsked af några
likatänkande själar i Mills, hade en dunkande känsla i hufvudet, och
den dref honom till en dånande predikan öfver "djäfvulen i buteljen",
såsom han fann lämpligt titulera den bondfinkel som serverades i Mills,
och därmed lyckades han så skaka upp sina åhörare, att kvinfolken
begynte snyfta högljudt och karlarna sågo allvarsamma ut, medan barnen,
skrämda af skrikandet och de rysliga orden, tryckte sig tätt till
hvarandra eller till sina mödrar och darrade i sina små samveten, fast
de aldrig smakat ens bondfinkel.
Sedan pastorn slutat utläggningen, tog han med sin annandagshesa röst
upp en salm, men då de flesta af församlingen inte på långa tider varit
med om någon gudstjänst, riskerade bara två äldre kvinnor falla in, och
det blef en så lustig trio att barnen glömde både djäfvulen i buteljen
och alla andra djäflar, och begynte fnittra igen. Men pastorn tystade
dem med en allvarsam blick, slutade sången med endast en vers och bad
därefter med en ovanligt väl prononcerad darrning i rösten: Härran
välsigne eder och bevare eder. -- -- -- Så drog han sig tillbaka igen i
det inre rummet, medan menigheten sakta troppade ut och samlade sig i
en klunga utanför huset samt begynte i halft hviskande ton utbyta
åsikter om pastorns utförsgåfvor, hvilka slagit an på dem såsom
särdeles framstående.
Det blef därför häller ingen diskussion, då Salmelahusbonden om en
stund kallade männen tillbaka in i salen och frågade, hvad de tänkte om
byggandet af en kyrka. Han för sin del var fullt tillfreds med det han
hört och vore färdig att stå vid sitt löfte om fri tomt så nära staden
som hans ägor sträckte sig, utom att han naturligtvis såsom alla andra
skulle bidraga med virke och dagsvärken. Ingen opponerade sig, utan man
kom öfverens om, att följande lördagmorgon hvarje arbetsför karl skulle
infinna sig på byggnadsplatsen, jordägarne med endel virke och de andra
försedda med värktyg, så att man kunde få huset upp med ens.
Salmelavärden åtog sig att räkna ut, huru mycket stolpar, bräder och
annat det skulle behöfvas, så att enhvar i tid kunde få veta hvad han
hade att hemta, och så skildes de församlade åt, nöjda och belåtna
allesamman och pastorn inte minst.
Den enda, som hade sina dubier om hela företaget var fredsdomaren. Om
den där prästen -- eller hvad han nu var, ty inte såg han riktigt ut
som en präst -- värkligen ämnade på fullt allvar börja bråka om
nykterhet, så kunde det göra en betydlig skilnad i hans, Tuhkalas,
affärer. Inte för att det egentligen söps så betydligt i Anoka, men
hvar gång någon farmare kom för att köpa något i butikerna, tittade han
också in i Tuhkalas lokal, och det blef hela hopen slantar på året. Han
satte sig redan samma afton ned och skef ett bref till postmästaren i
Mills, som också var finne, anhållande att få veta alt, som var kändt
om pastor Lahti. Och när svaret kom, grinade fredsdomaren illmarigt,
ehuru han ansåg klokast att tillsvidare behålla nyheterna för sig
själf. Det hade ju ingen brådska, man kunde alltid först se hvad
prästen tog sig för, då han blef litet varm i kläderna.
Lördagen kom och med den en ovanlig rörelse i det tysta Anoka. Tidigt
på morgonen kommo farmare med sina vagnar, lastade med bräder, pålar
och takspån, och omedelbart därpå började hamrandet och sågandet. De
voro timmermän hvarenda man, österbottningar allesamman, så det gick
som en dans att sätta upp huset, som bygdes på vanligt amerikanskt
sätt: bräder på korsvirke. När eftermiddagen kom och med den
kvinfolken, som hemtade mat och kaffe åt de arbetande, var endast en
del af taket otäckt, alt det öfriga var gjordt, och då föreslog
pastorn, att menigheten skulle taga sig en svängom. Man var i ett fritt
land, sade han, och behöfde als inte fästa sig vid gamla fördomar. I
Guds hus kunde man fröjdas lika väl som bedja; Herren hade visst
ingenting emot oskyldig glädje.
Man såg smått förvånadt på hvarandra, ovan vid sådan liberalitet från
den andliga myndighetens sida, men ett par unga karlar, som inte varit
med om en dans på mycket länge, skyndade till sitt kvarter, ett knapt
stenkast därifrån, och hemtade en dragharmonika. Den tog pastorn hand
om och visade sig genast vara en riktig öfverdängare i dansmusik, så
balen inom kort var i full gång. Både yngre och äldre grepos af
danslusten, så att glädjen snart stod högt i tak, eller rättare i sky,
ty taket var ju ännu så länge öppet i midten. Och balens erkända
drottning var Salmelas Agatha, den enda unga flickan i hela samlingen,
där alla de andra fruntimren endera redan för länge sedan voro gifta
eller också ännu riktiga barnungar, och därför skulle naturligtvis
hvarenda karl ha sig en sväng med henne.
Själfva pastorn blef något senare på kvällen så lifvad, att han slängde
handklaveret i vrån, dansade fram till flickan med sprattlande
polkasteg och grep henne om lifvet, i det han ropade till menigheten:
nu sjunga vi en polska godt folk! Och så stämde han själf upp en lustig
melodi till ord, som åtminstone hemma inte ofta sjungas i kyrkan, och
församlingen skrålade med, medan pastorn svängde Agatha rundt, satte
ömsom klacken och ömsom tån i golfvet och stampade så dammet rök. Det
var en lifvad afton, som länge efteråt talades om i Anoka, den, då den
nya kyrkan invigdes.
När dansen sent på natten tog slut, anmälde pastorn, att han följande
dag igen skulle hålla bibelförklaring hos brodern Salmela, och då
skulle han taga upp kollekt för den nya kyrkan, som under följande
vecka skulle bli så färdig att den kunde begagnas. Det behöfdes en hel
del medel för altare och kyrkokärl samt ett och hvarje annat, och
därför hoppades han, att församlingen inte skulle visa sig njugg.
-- Det var f--n till lifvad präst vi fått! sade bokhållar Wuori från
handelsbutiken, då han vandrade hem i sällskap med fredsdomaren. Jag
har aldrig sett maken.
-- Inte jag häller, svarade Tuhkala tort. Men kanske vi få se än mera
bara vi vänta.
Följande dag var pastorn emellertid mycket värdig igen och höll en så
vacker bibelförklaring, att han fick in elfva dollars och en half vid
kollekten. Han lät genast församlingen veta, att han nästa söndag
skulle hålla nattvardsgång i den nya kyrkan och på aftonen skref han
till Minneapolis efter vinet.
På kyrkan arbetades det sedan träget, taket gjordes först i ordning, så
satte man upp ett altare, och mot slutet af veckan bad pastorn några af
kvinfolken binda kransar och guirlander af gröna blad och blommor. På
lördagen var alt färdigt och såg helt ståtligt ut, fastän fönstren ännu
inte voro insatta. Men de gröna guirlanderna kring fönsteröppningarna,
kransarna på väggarna och blommorna kring altaret, till hvilket
Salmelavärdinnan lånat ett lakan, skylde alla möjliga brister.
Nattvardsvinet kom också lördagmorgon med godståget, ett stort krus och
ett litet, som kunde hålla ett stop eller så, och som kom Tuhkala att
smågrina, då han såg det på stationen. Men han var likväl villig att
låna pastorn en större mugg att användas såsom kalk, och i
handelsbutiken köptes ett skålpund små, hvita thébiscuits, som dögo
till oblater, ty dem hade pastor Lahti glömt och bara tänkt på
våtvarorna. Alt var i ordning om aftonen, och i hela omnäjden fans inte
en själ, som inte ämnade vara med om den första gudstjänsten i den nya
kyrkan. Så godt som hvarenda kvinna i församlingen och en hel hop
karlar dessutom hade anmält sig till nattvardsgång, och pastorn höll
lördageftermiddag ett det vackraste skriftermål i sitt eget rum i
kyrkobygnaden, dit han flyttat in dagen förut.
Söndagsmorgonen gick solen upp strålande klar och lyste öfver ett
landskap, hvars fridfulla täckhet väl kunde stämma till andakt redan i
och för sig. Sjön låg lugn och blank, med här och hvar en ring, då
någon fisk slog i vattenytan, och tid efter annan fårades den jämna
spegeln af en båt, som, fullastad med hälgdagsklädda och hälgdagsstämda
människor, styrde mot Salmelastranden. På långt håll syntes kyrkan,
öfverst på den långsluttande kullen, prydd med riktiga gröna björkar
vid knutarna och på båda sidor om dörren, och med en amerikansk flagga
svajande från takåsen. Det var Salmela Heikkis, pojkens idé, den han
utfört tidigt på morgonen, efter att föregående afton han fått låna
flaggan af Tuhkala, som i sin egenskap af myndighetsperson lagt sig
till den, den senaste fjärde Juli.
Från östan och västan, från norr och söder kommo farmarne med sina
familjer, åkande, gående eller roende, tills väl ett femtiotal samlats
vid kyrkan. Först gingo alla fram till dörren, på hvilken pastorn
spikat upp ett anslag, förkunnande att gudstjänsten skulle hållas kl. 9
och kl. 11, nattvardsgång efter hvardera, och aftonsång kl. 6. _Obs!_
kollekterna vid alla tre tillfalla vinkassan.
Gubbarna, och gummorna med för resten, nyste välbehagligt -- det
föreföll alt så hemvant och bekant -- och slogo sig sedan ned här och
där på kyrkbacken, alldeles som de plägat förr i världen där hemma, för
att vänta på gudstjänstens början.
Och vänta fingo de. Klockan blef nio, hon blef half tio och närmade sig
slutligen tio, men ingen pastor syntes till, och dörren förblef stängd.
Man undrade, först tyst, sedan alt mera högljudt öfver orsaken till den
långa väntan, och ju mera man i de olika grupperna utbytte tankar därom
desto mera förvånade började minerna bli. Slutligen tog Salmela Heikki,
som med största otålighet väntade ett berömmande ord af pastorn för sin
vackra idé med flaggan, mod till sig och stretade upp längs hörnpålen
under pastorns rum, som låg ut öfver sluttningen och därför några fot
öfver marken. Utmed den smala, utskjutande listen vid golfvet
praktiserade han sig sedan, hållande sig med händerna vid
fönsterkarmen, ett steg åt sidan och kastade en blick in i rummet. Hans
ansikte fick ett skrämdt uttryck och händerna släpte genast sitt tag så
att han tungt föll till marken.
-- Hvad har du för dig? frågade hans far strängt. Han satt på en stubbe
nära till, språkande med fredsdomare Tuhkala och märkte först nu, hvad
sonen tagit sig före.
-- Pastorn är sjuk, svarade pojken med häpen min. Han ligger på
golfvet.
-- Ah hm, hostade fredsdomaren. Han anade genast hvad det var och
uppmanade därför Salmelahusbond att komma med honom in och se huru det
var fatt.
Dörren var stängd inifrån, men endast med hake, hvarför Tuhkalas
knifblad utan svårighet öppnade den. I det inre rummet låg pastorn
ganska riktigt på golfvet nära tröskeln.
-- Han är död, hviskade Salmelavärden häpet.
-- Var inte rädd, svarade fredsdomaren, han kvicknar nog till igen.
Därmed gick han fram till pastorn, som var iförd sin prästrock och
tydligen ämnat sig ut då han föll, och klef med ett långt steg öfver
den liggande kroppen samt såg sig omkring i rummet, medan Salmelavärden
från dörren tog en öfverblick af situationen.
-- Full är den f--n, sade Tuhkala, i det han pekade på det mindre
kruset, som kommit dagen förut och nu låg tomt på golfvet invid
pastorns bädd. Ur det stora kruset med nattvardsvin hade han också sökt
hälla något i muggen, men om för att användas i kyrkan eller för att
skölja ned whiskyn med, kunde åskådarne inte afgöra. De sågo endast,
att han hällt ut en hop på golfvet, där det runnit ända fram till
dörren, och själf låg pastorn nu med hufvudet och halfva kroppen i den
heliga vätskan.
Salmelavärden försökte resa upp honom, och då öppnade han ögonen,
-- min -- -- -- lekamen -- -- -- blod, stönade han otydligt, men då
blef värden vred, svor till och lät pastorn handlöst falla tillbaka på
golfvet.
-- Låt honom ligga, tills han nyktrar till, sade fredsdomaren. Sedan
kunna vi köra honom härifrån -- ifall andra tänka som jag.
Två eller tre nyfikna ansikten visade sig i ytterdörren, uppfattade
situationen i en blink och försvunno igen. Innan fredsdomaren och
Salmelahusbonden ännu hunnit stänga dörren efter sig, hade
underrättelsen om, hvarför pastorn var förhindrad att hålla gudstjänst
och nattvardsgång flugit från mun till mun bland de väntande, hvilka
likasom af instinkt alla skockade sig tillsamman under ett indigneradt
sorl, som tydligt nog angaf hvad de tänkte.
Det var inga milda omdömen, som fäldes öfver pastor Lahti under den
närmaste kvarttimmen, och hade de yngre karlarna fått råda, så skulle
han blifvit släpad ned till sjön, badad där tills han blef nykter igen
och sedan pryglad ut från Anoka. Men de äldre ville inte veta af några
amerikanska seder. På deras bestämda yrkande beslöt man att låta honom
sofva ruset af sig och därefter meddela honom, att Anoka inte hade
något vidare bruk för honom. Salmelavärden och fredsdomaren fingo i
uppdrag att öfverbringa menighetens enhälliga consilium abeundi, och
därefter skildes församlingen åt i allsköns stillhet. Det var nästan
som om de skämts för hvarandra inbördes och hälst undvikit att vidare
tala om saken.
-- Du får föra ordet, då vi gå till honom, sade Salmelavärden. Och det
åtog sig fredsdomaren mer än gärna. Han skulle nog föra ordet.
Länge behöfde de häller inte vänta på tillfälle att tala med pastorn,
som på aftonsidan själfmant kom öfver till Tuhkala. Och Salmelavärden,
som såg honom begifva sig dit, skyndade efter, så att han kom fram
nästan samtidigt.

Pastorn hade inte behöft fundera länge öfver hvad som händt, då han
vaknade upp. En enda blick på det toma whiskykruset och på det utspilda
vinet hade varit tillräcklig för att visa honom huru landet låg. Men då
han inte kom ihåg, att någon varit inne hos honom tidigare på dagen, så
tänkte han, att situationen kanhända inte ännu var alldeles hopplös,
och styrde därför i väg till fredsdomaren för att litet sondera
terrängen.
Salmelavärdens ankomst och Tuhkalas bistra min gjorde det genast klart,
att alt inte var som det borde, men pastorn var inte den som lät
förbluffa sig af småsaker.
-- God afton, sade han snäft. Jag kom öfver hit för att fråga, hvarför
ingen människa i hela Anoka varit kristlig och barmhärtig nog att se
till mig i min nöd och plåga i dag. Där har jag legat sjuk nästan till
döds, och ingen har så mycket som bjudit mig en dryck vatten, nej, inte
ens kommit för att se om jag behöfde något. Sannerligen säger jag er --
han höjde handen och skakade den framför den till ytterlighet
förbluffade Salmelavärdens ansikte -- detta skall eder vedergäldt
varda. Säger icke skriften -- -- --
Men nu hade fredsdomaren återfått målföret och han vardt arg med
besked.
-- Hör på du, hästdoktor, afbröt han pastorns tirad, vi ä' inga
barnungar, Salmela och jag, utan kunna rätt väl urskilja om en karl är
sjuk eller full. Full var du ända upp till mynningen i dag morgse, och
whiskyn du fylde dig med hade du bestält med kyrkans pengar. Sådana
konster tåla vi inte här i Anoka, och därför är det bäst du packar dig
i väg härifrån, innan pojkarna få tag på dig.
-- Domen icke, så varder I icke dömde, säger Herren -- började pastorn
med en total omsvängning af taktik. Men fredsdomaren gjorde en
föraktlig åtbörd.
-- Håll upp med den där låten, sade han. Gudlighet af din sort duger
inte åt oss. Folket här har kommit öfverens, att de inte vilja höra
gudsord af dig numera och ha bedt oss säga ifrån att du kan resa.
-- Men om jag nu inte vill, sade pastorn, som faktiskt inte visste
hvart han egentligen skulle taga vägen. Jag har väl rätt att bo här så
väl som någon annan.
-- Jobevars, svarade fredsdomaren artigt, det har du. Men för den
händelsen kan jag berätta, att här i Anoka är lika godt om tjära och
fjäder som i Mills. Och om det inte hjälper, så häktar jag dig för
förskingring af kollekten vid bibelförklaringen. Gudbevars, nog kan du
stanna i Anoka, om du har lust.
Men pastor Lahti hade inte lust. När nattåget kom, var han på stationen
och köpte en biljett för återstoden af kollekten, till Ishpeming i
Michigan. Och där uppvaktade han redaktören för den finska tidningen,
och berättade, att han sett sig om bland landsmännen i Minnesota för
att möjligen börja en skola och sätta upp en tidning i något settlement
där. Men han hade inte kunnat trifvas ihop med det råbarkade följet.
Minnesota var ännu inte rätta platsen för en bildad karl.


Huru Pekka fick förlåtelse för hästen.

Ställningen var bekymmersam, det var visst och sant och tydligt och
klart både för Matti Ilola och Pekka Tarvanen, där de sutto på hvar sin
säck med resgods midt i solbaddet utanför järnvägsstationen. De hade
anländt dit med tåget österifrån för ungefär en timme sedan, och då
hade konduktören utan synnerliga omständigheter fört ut säckarna samt
med en hel mängd ord, hvaraf de inte förstodo ett enda, och några få
åtbörder, dem de i stället uppfattat så mycket bättre, antydt, att de
själfva skulle göra sina reseeffekter sällskap. Det hade de också
gjort, men hvad de vidare skulle taga sig till, visste de inte, ty från
stationen ledde hvarken väg eller stig öfver den grågula solförbrända
slätten, och stationsagenten hade bara stirrat på dem, då de på ren och
tydlig finska frågat, hvad det alt egentligen hade att betyda.
Att där var något i vägen med biljetterna kunde de förstå, men hvad det
var, kunde ingendera af dem utgrunda, ehuru de nu i en timmes tid
funderat så svetten stod dem i pannan. De visste bara, att det såg
högst bekymmersamt ut.
Biljetterna hade Isokylä Antti, som redan några år varit i Amerika,
skickat åt dem, och han borde nog haft reda på sig. Och ända tills det
blef mörkt aftonen förut hade de sett stationernas namn, hvaraf ett och
annat också fans på biljetterna, så det var tydligt, att de först under
natten råkat på villovägar. Men biljetterna hade konduktören behållit,
så att nu hade de ingenting annat att lita till än Anttis bref, hvilket
Matti såsom den äldre och förståndigare hade i sitt förvar.
Matti och Pekka voro bröder och hette egentligen båda två Tarvanen, men
Matti hade, såsom seden och bruket fordra, tagit namn efter sitt torp,
då han för några år sedan varit lättsinnig nog att skaffa sig både
hustru och jordbruk på halsen på samma gång, medan Pekka såsom
obesluten alt gick under det gemensamma familjenamnet.
På torpet hade det i början gått bra, men så kom där en liten Matti
till världen, och hans mamma gick upp för tidigt, så hon blef sjuk och
inte mera kunde passa på hushållet och kräken. Och följden häraf var
åter den, att Matti själf fick hålla sig hemma i stället för att
förtjäna pengar på stocksläpning såsom förut. Visst anförtrodde han
hästen åt Pekka, men det var naturligtvis inte detsamma -- "pojkar äro
ändå bara pojkar", brukade Matti säga. Och Pekka var nog en pojke till
åren, ehuru godt ett hufvud längre än Matti samt trots sina sjutton år
lika grof och stark som någon fullvuxen karl.
Kanhända skulle alt dock kunnat reda sig, om det stannat vid den ena
oturen med hustrun, men som hvar man vet kommer olyckan aldrig ensam.
Och därför hände det en vacker dag under värsta menförestiden, att
Pekka kom hem, dragande stocksläden själf, och på den hade han hästens
hud. Kräket hade brutit benet af sig och måst klubbas.
Huru det nu egentligen gått till, blef aldrig till fullo utredt, ty i
första hettan hade Matti framkastat någonting om, att det skett honom
rätt, då han kunnat lämna hästen i händerna på en valp, som ännu inte
var torr bakom öronen -- och sedan dess hade ingen kunnat förmå Pekka
att yttra ett ord om saken. Så snart någon blott nämde ordet häst, knep
han ihop munnen, tills den såg ut som ett rakt sträck, och de ljusgrå
ögonen fingo ett uttryck, som inte egentligen uppmuntrade någon att
fortsätta med det ämnet. Men att han på sätt och vis kände sig skyldig
till olyckan, kunde man förstå, då snön smälte bort och han begynte
reda till åkern för vårsådden med hacka och spade, utan att någon ens
tänkt på att be honom om något sådant.
Då kom Isokylä Anttis bref. Han var kusin till bröderna Tarvanen och
hade i stället för att draga lott till värneplikten svurit på, att
ingen korpral eller annan stackare, som gick i kronans kläder, någonsin
skulle kujonera honom, och så hade han rymt till Amerika. Där hade det
gått honom väl, och därför skickade han nu två biljetter för resa från
Wasa ända fram till den kolgrufva i Montana, där han arbetade, och där
han försäkrade att Matti också kunde förtjäna sina två daler om dagen
eller mera. "Pojken kan du ju taga med", slutade brefvet, "han kan ju
lika väl växa upp till karl här som där hemma".
Pekka satt och betraktade med något liknande ett löje sina valkiga
händer och grofva lemmar, medan Matti stafvade igenom de sista orden,
men han blef allvarsam igen, då den äldre brödren långsamt, men mycket
stadigt placerade sin näfve på bordet och sade: det gör jag.
Så vände han sig till Pekka, såg betänksamt på honom och sade med
särskildt eftertryck: hvad dig angår, så vet jag värkligen inte rätt
hvad jag skall göra. Arbeta kan du nog, men om du också har
tillräckligt förstånd för att föras ut på en sådan långresa, det vet
jag inte. Såsom du måste ha burit dig åt med hästen, då den bröt benet
af sig, är jag inte säker om man kan lita på dig.
Pekka blef röd ända upp i pannan och knep ihop munnen hårdare än
någonsin förr, medan han stadigt såg brödren rätt i ögonen, men han
svarade ingenting, förrän denne tillade: men om du lofvar att göra
precist som jag säger, både på resan och sedan också i Amerika, så
tänker jag du kan få följa med.
Då sade Pekka bestämdt: jo, det gör jag. Och så talades det inte vidare
därom, men så snart Matti sedan fått torpet utarrenderadt och den
nödtorftiga utrustningen var i ordning, begåfvo de sig på väg.