Utvandrarehistorier - 2

husbonde vanligen erfar öfver sin tjänarinnas dygd. Ja, en gång, då hon
med en lika bastant som väl riktad örfil afvisat ett försök af en
upprymd lättmatros att draga henne ned i knät och denne hotade att
gifva lika godt igen, uppträdde Tuominen till hennes försvar, ehuru han
knappast kunde betvifla att resultatet skulle bli sådant det blef --
ett kok stryk.
Sådana uppträden -- och noga taget hela sin ställning i huset -- tyckte
Lena inte om. Nog hade hon ju också där hemma varit utsatt för flera än
ett kraftigt kurtisförsök och nog slogos karlarna där också när de
druckit, men här var det altsamman värre. Det skymtade dunkelt i hennes
medvetande något om att de, som här kurtiserade henne, inte betraktade
henne alldeles på samma sätt som gossarna hemma, men hvad det var som
gjorde skilnaden kunde hon inte utgrunda. Och särdeles mycken möda med
funderingen däröfver gjorde hon sig för öfrigt inte häller, ty då hon
någon gång råkade tänka en tanke på att hon kanske borde söka sig en
annan plats, slog hon bort den med en annan på sina fyra daler, dem hon
bar upp hvar vecka. De hade redan -- jämte drickspengarna, dem hon
snart lärt sig att taga emot -- stigit till en summa, som säkert skulle
förefalla modern och syskonen obegripligt stor, då hon om några veckor
skickade dem hem.
Ty för deras skull var det hon begifvit sig ut i världen på egen hand,
då fadren dött och lämnat dem att själfva slå sig fram. Det gick platt
inte att få ihop så mycket från den lilla jordbiten, som hörde till
stugan, att det skulle räckt till för alla, och då hade hon beslutit
göra som andra flickor från hennes socken gjort förut. Några af dem
hade ju inom helt få år sparat ihop flera hundra dollars i Amerika, och
det blef rysligt stora pengar i finska mark. Om hon också inte fick
ihop mera än tvåhundra så kunde de redan därmed köpa en hemmanslott.
Och sedan ginge det nog att lefva.
Utomordentligt god tur hade hon ju haft, då hon redan första dagen fått
en plats med så stor lön, att hon på ett enda år kunde spara ihop mera
än den summan. Ty drickspengarna allena voro mera än tillräckliga för
alt hvad hon behöfde, isynnerhet då husbonden alt emellanåt gaf henne
presenter af sådana saker, som hon annars skulle fått lof att köpa.
Det tyckte hon för öfrigt häller inte riktigt om. Han klappade henne
alltid då han gaf henne något, och då såg han så otäck ut, att hon
nästan mådde illa då hon tänkte på det. Men hon behöfde inte låta märka
att hon förstod något, så skulle han väl lämna henne i fred. Med den
trösten och en sista kalkyl öfver huru mycket hon antagligen skulle ha
hopsparadt vid årets slut somnade hon vanligen från sina funderingar,
dem hon aldrig hade tid att syssla med under dagens lopp.
Sommaren gick under fortsatt blomstring af hotellaffären. Lena snäste
till kurtisörerna lika ampert som förut, sparade, arbetade och
kalkylerade likasom förut och kände sig stolt öfver att redan ha
skickat hem fulla femtio daler. Tuominen var aldrig mera riktigt
nykter. Han satt dagarna i ända i krogrummet, men gjorde ingenting
annat än drack med sina kunder. Och Wehkalainen hade tagit hyra för en
resa till Brasilien -- d.v.s. han hade, nästan dödfull, öfverlämnats åt
en kapten, som inte på annat sätt kunde få ihop en besättning för Rio
Janeiro, där gula febern rasade alldeles ohyggligt det året. Tillbaka
skulle han inte komma förrän på senhösten, om han alls kom tillbaka.
Men undgick han farsoten, så var det en ypperlig affär, ty hyrorna på
Rio voro höga och det var underförstådt med kaptenen att han inte
skulle gifva ut en cent åt den gamla suputen, innan de väl voro
tillbaka i New-York. Alt tycktes gå Tuominen väl i händer, och därför
kände han sig vänligt stämd mot hela världen och ingalunda minst mot
Lena.
Det var noga taget den enda förargelse han egentligen hade, den att
Lena alls inte vänligt upptog hans försök att närma sig. Han kunde
ibland sitta långa stunder och betrakta henne, där hon rörde sig bakom
disken, flink och rund och treflig som alltid, och ju längre han såg på
henne desto mera blänkte hans sura ögon. Och råkade Lena vid sådana
tillfällen gå ut, så följde han genast efter, men rörde han bara vid
henne, så fräste hon till som en katt och sade att han borde skämmas.
Tuominen kände sig altmera förbittrad hvar gång han tänkte på det och
hade småningom arbetat sig upp till en drucket envis begärelse, den han
hvarken kunde eller ville bemästra, utan tvärtom var fullt besluten att
tillfredsställa så snart det föll sig lägligt.
Alldeles lika kry till humöret som förut var Lena häller inte, ty
oaktadt trösten af de stora besparingarna kunde hon icke mera dölja för
sig att hon hade en mycket otreflig befattning. Husbonden hade flera
gånger visat hvad han förde i skölden, och några af de afspisade
kurtisörerna hade i hastigt mod låtit undfalla sig yttranden, hvilka
med all möjlig tydlighet ådagalade hvad de tänkte om henne. Nu skulle
det bara fattas att någon från hennes socken -- och ett par sådana
funnos bland de stadiga kunderna -- företog sig att skrifva hem och
berätta hvad de trodde om henne, så vore det förbi med hennes goda namn
och rykte. Och därmed naturligtvis också med alla de vackra
förhoppningar hon i allra största tysthet närde om sin framtida
ställning, då hon komme tillbaka och köpte sig eget hemman. Många
gånger hade hon redan allvarsamt tänkt på att lämna altsamman och söka
sig en annan plats, men alltid hade tanken på de tvåhundra dollars hon
åtminstone ville arbeta ihop hållit henne tillbaka. Nu skulle det inte
räcka länge mera, innan hon igen hade femtio hopsparade, och då ämnade
hon själf begifva sig ned till kontoret vid Statestreet med dem i
stället för att låta Tuominen föra dem såsom förra gången. Hon ämnade
tala med herrarna där och fråga sig för om ett och hvarje, så att hon
kunde reda sig ifall hon lämnade hotellet, ty det hade hon klart för
sig, att om Tuominen inte lämnade henne i fred, så skulle hon gå, om
hon ock måste tjäna för hälften mindre lön.
Den väntade dagen, då summan var full, kom slutligen, och Tuominen hade
lofvat följa henne ned till kontoret. Först hade hon gjort svårigheter,
förmenande det vara onödigt att två gingo ut för en sak, den hon mycket
väl kunde uträtta allena. Men så slog det honom att Lena, om hon nu
skickade bort sina pengar, vore så godt som fullständigt i hans våld
åtminstone för en vecka. Då gaf han efter, och då de begåfvo sig på väg
i rätt god tid på morgonen, var han till och med skäligen nykter och
därför hygglig och vänlig utan att vara närgången.
Lenas affär blef snart uträttad till hennes fulla belåtenhet, och då
föreslog Tuominen en promenad uppåt Broadway, som mylrade af folk i det
granna höstvädret. Lena kunde icke nog förvåna sig öfver de präktiga
butikerna och gapade på den bländande grannlåten i deras fönster, tills
hon kände sig yr i hufvudet och tröttare än om hon en hel lång
sommardag gått på höängen med räfsan i hand. Också blef hon förtjust då
Tuominen förde henne in på ett konditori, som föreföll henne alldeles
öfverdådigt fint, och bjöd henne på glace och ett glas likör. Hon
visste icke rätt hvad hon skulle beundra mest, den granna lokalen,
trakteringen eller sin husbonde, som rörde sig så ogeneradt och med
sådan oförskämd ledighet bland alt det fina folket, att Lena kände sig
helt öfverväldigad af hans världsmannalater.
-- Synd är det i alla fall, tänkte hon, att ingen tar hand om en sådan
karl. Om någon bara kunde hålla honom från brännvinet, så skulle han
snart bli rik och annars är han ju alldeles som en herreman redan nu.
Hon var ovanligt undfallande, ja, nästan vänlig mot sin husbonde under
hemvägen och likaså när de voro hemma i hotellet igen, och det gjorde
att Tuominens ögon blänkte ännu mera än vanligt, då alla de småsupar
han efter hemkomsten inmundigat, senare på eftermiddagen begynte göra
sin värkan.
Krogen blef tidigt tom den dagen. Det hade inte kommit så många kunder
dit som vanligt under loppet af eftermiddagen, dels troligen emedan
lokalen varit stängd till långt in på dagen, dels emedan det ovanligt
varma och tryckande vädret, hvilket kommit som en öfverraskning nu i
Oktober, gjorde att de flesta hällre drefvo omkring utomhus än sutto
inne i ett kvaft och hett rum.
Lena satt vid det öppna fönstret och stafvade, väl för tionde gången,
igenom det bref, hvari modern berättade att hon fått den första
sändningen af femtio dollars -- tvåhundrafemtio mark. Tvåhundra voro
insatta på sparbanken och de femtio skulle nog räcka ända till våren,
skref gumman, för henne och barnen, ty både potäterna och rågen hade
gifvit bra i år och grisen lofvade bli stor och vacker till jultiden.
Lena log ett belåtet löje, då hon förestälde sig förvåningen och
glädjen där hemma när den andra sändningen, som i dag afgått, kom fram.
Om hon nu bara kunde hålla ut ett halft år till med samma lön som
hittills, så kunde hon räkna på goda tvåhundra daler i besparingar och
då kunde hon gärna söka sig en trefligare plats, fast med hälften så
stor lön, ifall hon då ännu inte hade lust att fara hem. Hon kände sig
så nöjd med hela världen och så tillfreds med sig själf, att hon till
och med upptog Tuominens försök att inleda samtal helt vänligt.
Men det räckte inte länge innan han blef obehaglig. Han gaf allehanda
vinkar och gjorde alt oförskämdare antydningar, så att Lena fann det
mycket svårt att bibehålla sin vänliga uppsyn, ehuru hon nästan ansåg
det vara sin skyldighet att visa sig tacksam för hans tjänstaktighet
tidigare på dagen. Slutligen sade hon att hon var trött och gick upp på
sitt rum, men kunde inte hindra att husbonden i förbifarten tog henne
om lifvet och klämde om henne en smula. Hon gjorde sig lös och sade som
vanligt fy, skäms! men inte med det vanliga eftertrycket -- det var som
om hennes anständighetskänsla i någon mån förslappats af den tyngande
tacksamhetsskulden.
Då hon kom upp i sitt rum och sökte stänga dörren var låset i olag,
utan att hon kunde begripa huru det gått till. Men då för tillfället
inga andra gäster än ett par gamla matroser, som aldrig betraktat henne
med större vänlighet än de andra bohagstingen i huset, funnos i huset
och de dessutom längesedan gått till sängs med ett grundligt aftonrus
hvar, så kände hon sig på intet sätt orolig öfver det defekta låset
utan begynte lugnt kläda af sig.
Hon hade hunnit bra nog till slut därmed och sträckte behagligt på sig,
då hon tyckte sig höra steg i korridoren utanför. Och ögonblicket därpå
tog någon varligt i låset.
-- Hvem är där? kom inte in! Hon svepte skyndsamt en kjol kring
axlarna.
-- Blif inte skrämd, det är bara jag, sade Tuominens röst i detsamma
han stack in sitt rödmosiga ansikte. Han hade synbarligen skrufvat upp
kuraget med mera whisky.
-- Hvad vill ni? nej, gå ut härifrån! halfskrek Lena, då han öppnade
dörren helt och hållet och kom in.
-- Sch! inte vill jag dig något ondt. Han kom med något osäkra steg
öfver golfvet.
-- Gå ut, säger jag! Låt bli mig! Skäms ni inte als?
-- Seså, skrik inte, sade Tuominen, i det han sökte draga den skyddande
kjolen från flickans axlar, medan hon å sin sida höll i den med en
styrka som om alt berott på att hålla den kvar.
-- Jo, jag skriker, om ni inte låter mig vara i fred. Och i morgon dag
går jag härifrån. Ut med er på eviga minuten eller skall ni få se på
annat!
Hon var värkligen skrämd nu och då Tuominen brutalt slet kjolen ur
hennes händer blef hon lika vred som skrämd. Utan att vidare tänka på
blygsamheten sprang hon upp, grep en dammborste, som låg i ett hörn,
och gaf Tuominen, då han åter närmade sig, ett lika väl menadt som väl
måttadt rapp öfver knogarna så hans hand föll ned längs sidan.
-- Ska' du slåss din f--n! ljöd hans röst ilsket, men slog öfver i en
gråtmild ton då han fortsatte: hvarför vill du inte vara litet hyglig
mot mig? Nog lär du ha haft vänner förut som alla andra, och jag är väl
inte sämre karl än de.
Det var att gjuta olja på elden.
-- Ut med er! skrek Lena öfverljudt. Skäms att tala på det sättet! Jag
skall hjälpa er i väg, om ni inte packar er ut på fläcken. Och hon
avancerade, halfnaken som hon var, med damborsten i högsta hugg och så
resolut uppsyn att husbonden ansåg rådligast taga till reträtten.
-- Jag går, jag går, sade han. F--n som visste att du var så argsint.
Nog skall du få vara i fred för mig härefter, du lefver ju till så hela
nabolaget hör det.
Men den som inte litade stort på hans löfte att lämna henne i ro var
Lena. Hon stängde dörren så godt sig göra lät, drog sin kista framför
den och satte sig sedan, alt ännu andfådd och röd af vreden, på
sängkanten för att tänka öfver det skedda.
Jaså! det var således hvad de tänkte om henne! Trodde att hvem som bara
hade lust utan vidare kunde tränga in till henne -- och väntade kanske
att hon skulle niga och tacka ännu på köpet. Låset hade den lufvern
först förstört, det hade nog ingen annan gjort, och så kom han som en
tjuf och en röfvare. Det här skall bli slut och det i morgon dag.
Hon var så ond att hon nästan kände sig frästad att gråta, och för att
få någon afledare begynte hon genast tömma sina byrålådor och packa
deras innehåll i kistan, där den stod mot dörren.
Arbetet lugnade henne något så att hon kunde tänka klarare i saken och
då fick hon också syn på den andra sidan. Det var inte utan att hon
kände ett stygn af saknad då hon såg sig omkring i sitt rum, som var så
oändligt mycket prydligare än något hon förut haft -- ett riktigt
herrskapsrum. Och pengar hade hon ju förtjänat glupskt, hundra dollars
på knapt ett halft år utom alt hvad hon köpt. Nog var det bittert att
lämna altsamman och kanske få vänta länge på annan tjänst.
Så kom hon ihåg att hon inte hade mera än ett par dollars i behåll
sedan hon på förmiddagen skickat den stora summan hem till modern. Det
gjorde ställningen ändå svårare, men lika fullt vacklade hon inte i
sitt beslut. Följande dag skulle hon flytta och det utan prut. Här i
landet behöfdes ju inga orlofsedlar, det hade Tuominen själf sagt, och
då kunde ingen häller tvinga en att stanna till årets slut.
Om flyttningen rörde sig sedan hennes tankar ända tills hon somnade --
efter det hon ändå gråtit en stump, när hela osäkerheten af framtiden
stod klar för henne.
Morgonen fann henne emellertid lika bestämd som någonsin. Då hon kom
ned var hennes husbonde redan i rörelse och i full färd med att sopa
krogsalen -- det var som om han erfarit ett behof att göra bot för
föregående afton, och för att gifva något uttryck däråt tog han till
kvasten.
-- Inte är du väl ond numera? sade han i den vänligaste ton som stod
honom till buds, då hon inte svarade något på hans "god morgon".
-- Ond eller inte, så stannar jag inte en dag till här i huset, ljöd
Lenas svar, hvilket nästan kom Tuominen att tappa kvasten, ty sådana
följder af sitt skämt, såsom han kvalificerade uppträdet, hade han inte
väntat. Nu först såg han också att hon var iförd sina bästa kläder, som
om hon ämnade sig ut.
-- Du är väl inte tokig häller, sade han efter ett ögonblicks
betänkande, med ett försök att visa sig morsk. Hvad skulle du flytta
för? Om du inte vill, så vill du inte, det är altihop. Men inte kan jag
förstå hvarför du är så styf mot mig. Sämre vänner kunde du få.
-- Kanhända, men jag är inte af den sorten ni tror och i dag flyttar
jag.
Nu ändtligen fattade Tuominen att det var fullaste allvar och därmed
gick det också i en blink upp för honom huru mycket som i själfva
värket stod på spel.
Hvem som drog kunder till hotellet visste han bättre än någon annan.
Inte var det han själf och inte var det varorna häller, det hade han
bäst reda på, som visste hvad de kostade i inköp. Och nu skulle den,
som hållit huset i ordning och fullt med folk dag in och dag ut, lämna
honom i stöpet bara för det han nojsat litet med henne! Nej hällre
skulle han då låta bli att ens se åt henne mera, om så måste vara. Nog
måste hon väl låta tala med sig.
Han hade tänkt snabbare än troligen någonsin förut i sitt lif, och då
han kommit till slut, slog han in på en helt annan tonart än förut.
-- Kära barn, sade han i faderlig ton, nog måste du förstå att jag bara
skämtade. Vi ska' glömma hela saken och du skall få en riktigt fin
kappa till vintern bara du inte bråkar vidare. Nog skall jag hålla mina
händer från dig hädanefter, efter du är så granntyckt.
-- Jag bryr mig inte om edra presenter och inte tror jag på edra löften
häller. Bort vill jag.
-- Var nu inte oresonlig! Tuominens röst blef alt mildare. Du hör ju
att jag inte vill dig något ondt. Du skall -- du skall få fem dollars i
veckan. Seså, slå till nu! Han sträckte fram handen.
-- Nej, envisades Lena. Inte narrar ni mig att bli kvar, hvarken med
pengar eller med goda ord. Här blir man hållen för en dålig flicka, och
rätt som det är, få de höra det där hemma också. Försök inte att
öfvertala mig, jag blir inte kvar.
Hennes ton föreföll Tuominen en smula mindre bestämd än förut, och
litande på, att den som vinner tid också vinner alt annat, sade han
torrt:
-- Nåja, som du vill då. Veckan till slut måste du stanna i alla fall,
det är lag här i landet. Om du inte då ändrat dig, så kan du göra som
du behagar.
-- Om det är lag, så måste jag väl, sade Lena, som om det varit mycket
svårt att foga sig. Men i grunden kände hon sig inte alldeles missnöjd
med den force majeure, som tvingade henne att förtjäna en veckas lön
till, utom en hop drickspengar, innan hon gaf sig ut på egen hand igen.
-- Men låset måste ni låta göra i ordning, sade hon likväl, såsom en
sista protest.
Tuominen var som förvandlad efter den betan. Såg till att kunderna så
litet som möjligt oroade Lena med kurtisförsök, höll sig själf för det
mesta behjälpligt nykter och tillät sig inte den minsta närgångenhet.
Han kände sig riktigt ängslig till mods hvar gång han tänkte på, att
flickan måhända ändå skulle vidhålla sitt beslut. Det vore hans säkra
ruin, det kände han i luften, och den känslan var stark nog att för
tillfället öfverrösta hans begärelser. Om han också kunde få en annan,
hvilket redan i och för sig var högst osäkert denna tid på året, så var
det så godt som otänkbart att få en sådan som Lena. Det var en rent
vidskeplig föreställning han hade om den tur, som följt honom sedan hon
kom till huset, och därför var han villig att göra snart sagdt hvad som
hälst hällre än att mista henne. Men hon skulle nog stanna. Under hela
veckan hade hon ju inte talat ett ord om sin flyttning.
Och ändå kände han sig i grund och botten alt annat än säker om den
slutliga utgången. Kvinfolk äro nu en gång för alla oberäkneliga --
därom hade till och med David Tuominen en outredd aning.
Hans förvåning blef därför mindre än hans bittra missräkning, då
lördagens morgon kom och han, till svar på sitt i frågande ton
framkastade förmodande, att Lena väl nu slagit alla flyttningstankar ur
hågen, fick en bestämd försäkran att hon visst inte gjort det.
-- I afton vill jag ha ut min lön, tillade hon, och i morgon går jag.
Det kokade i Tuominen af harm. Han kände en nästan okuflig lust att
kasta sig öfver henne och slå henne, tills hon skulle be som en nåd att
få stanna kvar, men han betvang sig. Om han nu gjorde det minsta
felgrepp, så var han oåterkalleligt förlorad, det kände han
instinktmässigt, och med henne också hans på nytt gryende välstånd. Han
måste finna på någonting, för att hålla henne kvar, men hvad?
Medan han ännu betänkte sig på hvad han skulle säga eller göra,
betraktade han henne ofrånvändt, där hon rörde sig innanför disken,
flinkt aftorkande det ena glaset efter det andra. Han kunde inte göra
klart för sig hvad det var, som så behagade honom hos henne, men ju
längre han såg på henne och ju mer han tänkte på, att hon kanske redan
i morgon skulle lämna honom, desto högre kände han den gamla begärelsen
stiga inom sig, lusten till hennes friska, fylliga kropp. Och därmed
uppflammade också såsom en stor, klar låga en tanke, huru han skulle
besegra hennes motstånd och hålla henne kvar. Han skulle gifta sig med
henne -- det var det enda kloka han kunde göra. Inte hade han ju ämnat
gifta sig ännu, åtminstone inte i Amerika, där en karl måste vara lös
och ledig för att komma någon hvart. Men komme tid, komme nog också
råd. Här i landet var det ju inte så svårt att bli kvitt en hustru, om
man ville bli fri igen -- i värsta fall reste man bara sin väg till
andra ändan af landet. Hufvudsaken var att nu förmå henne att stanna
kvar och hålla affären i gång.
Alt detta drog i snabba, orediga konturer genom Tuominens hjärna, medan
han betraktade sin tillernade hustru och af ren tankspriddhet slog i åt
sig samt tömde två stora glas whisky. Och som om de gifvit honom mod
att genast göra slag i saken, sade han utan alla omsvep:
-- Om du inte vill bli kvar här på samma vilkor som förut, så kanske du
stannar som värdinna i huset? Hvad menar du om att gifta dig med mig?
Det var en oanad upplösning. Lena såg förvånad och tviflande på sin
husbonde, men hans ansikte hade ett sådant uttryck, att hon på något
oförklarligt sätt genast kände sig öfvertygad om, att han värkligen
menade hvad han sade. Och då var det som om något bländat henne, i det
hon i en sekund öfvertänkte alt hvad frågan innebar. Hon värdinna på
hotellet, där hon visste att sådana summor, ofantligt stora i hennes
ögon, förtjänades? Men hon ville det oaktadt inte förhasta sig.
-- Jag vet inte, svarade hon stillsamt, det har jag aldrig förut tänkt
på.
-- Så gör det nu då, uppmanade Tuominen kärft. Han kände sig torr i
halsen, då tanken på att äga henne trängde sig alt närmare inpå honom
-- och tillika erfor han något liknande förbittring öfver att
svårigheterna inte låtit sig lösas på annat sätt. -- Huru länge
behöfver du tänka?
-- I morgon skall jag gifva svar, sade Lena, alt på samma saktliga
sätt. Hennes respekt för husbonden, sedd i det nya ljus, hvari han nu
framstod, hade vuxit betydligt under de sista minuterna.
Hela dagen gick hon sedan omkring med ett otydligt medvetande af att
hennes öde nu var afgjordt, ehuru Tuominen visst inte var den hon
skulle tagit, om hon blott tänkt på det yttre. Men det betydde ju inte
mycket. På det hela taget var han bra nog, och mot henne hade han
alltid varit god. Alla karlar voro tokiga när åtrån fick makt med dem,
men då han nu ville gifta sig med henne, så var det ju något helt
annat. Kanske hade det hela tiden varit hans mening. Och dåligt ölsinne
hade han inte, det visste hon. Fick hon bara hand om honom, så skulle
det nog bli slut på drickandet, och då skulle de snart bli så rika, att
de kunde fara hem och köpa en riktig herrgård. När han var nykter, så
var han ju alldeles som en herreman redan nu. Såsom senast då han
följde henne till emigrantkontoret och sedan förde henne ut bland det
fina folket i staden. Hon vore ju rent galen, om hon inte jakade till
ett sådant anbud.
Men tillräcklig klarhet i sitt beslut fick hon dock inte förrän på
aftonen, då hon var helt ensam i sitt rum och inte hade något mera att
uträtta.
-- Om han lofvar att ge mig fyra daler i veckan att skicka hem -- eller
hälst två -- och att flytta tillbaka till Finland, när vi ha
tillräckligt pengar, så tar jag honom. Det var hennes sista tanke,
innan hon somnade.
Men då hon följande morgon meddelade sitt beslut åt Tuominen, var det
som om orden fastnat henne i halsen, så att hon inte kunde begära mera
än två dollars för de hemmavarande, och till och med för det tyckte hon
sig skämmas, ehuru Tuominen villigt gick in på alt. Han var visst inte
den, som skyggade för att lofva hvad som hälst.
Så bestämdes det, att de skulle gifta sig om tre veckor. Först yrkade
Lena på sex veckors uppskof, så att hon kunde bli ordentligt förelyst i
sin hemsocken, men då Tuominen bestämdt försäkrade henne, att lysning
var onödig enligt amerikansk lag, så prutade hon af tiden till tre, men
därunder gick hon inte. Hon ville att bref om saken skulle hinna fram
till modern, innan det var gjordt, eller åtminstone samtidigt. Och
därvid blef det.
Tuominen var als inte oäfven såsom fästman. I grunden förargade det
honom betydligt att han tvungits till en sådan ytterlighet som att
gifta sig, men han var för klok att visa det, innan han fått makten i
sina händer. Så länge Lena inte var bunden fast nog, var det bäst att
fara varliga fram, man visste aldrig hvad hon kunde företaga sig. Han
hjälpte henne så mycket han kunde med arbetet, hemtade då och då små
presenter och var inte mera närgången än hvad en fästman anständigtvis
kunde vara. Men hans sura ögon blänkte altmera ju längre tiden led.
Lena å sin sida tänkte oaflåtligt på huru det skulle gå för henne såsom
gift, ty trots all skenbar hygglighet hos den tillkommande gemålen,
kunde hon inte värja sig mot en oklar och oresonnerad känsla, att han
ändå inte var rätt att lita på. Men så länge han inte visade sig från
någon värre sida än hittills, kunde hon häller inte tro honom om något
egentligen dåligt. Hon skulle nog veta att reda sig med honom när de
väl vore gifta, och innan det skedde var hon ju fri, eftersom det inte
ens behöfdes riktig lysning för giftermål i Amerika. Hvarken
orlofssedel eller lysning! Nog var det ett konstigt land i alla fall.
Ingenting inträffade, som skulle gifvit henne skäl att rygga sin
föresats att låta Tuominen göra sig till värdinna på hotellet, tvärtom.
Hennes obestämda instinkt emot honom blef alt svagare ju längre han
framhärdade i sin taktik af vänlig hygglighet, så att hon, då den
bestämda dagen slutligen kom, hade lyckats intala sig att hon handlat
både riktigt och klokt. D.v.s. på morgonen af bröllopsdagen.
Det var en fredag i slutet af Oktober som det heliga äkta förbundet
mellan David Johansson Tuominen och Magdalena Isaksdotter Jussila
skulle ingås. Lena hade stigit tidigt upp, hade städat både sitt eget
rum och alla de öfriga samt hade sedan klädt sig i sin allra bästa
stass så tidigt, att hon skulle hinna servera stamkundernas vanliga
morgonsupar innan hon gick ut. Därefter skulle krogsalen stängas ända
tills de nygifta kommo hem, då ett större toddykalas till firande af
dagens högtidlighet skulle äga rum.
Tuominen visade sig först senare. Han hade också sträckt upp sig på
bästa sätt, hade rakat sig så slät som möjligt och lät inte bjuda sig
på mera än två "sura" supar, hvarefter han höfligt men bestämdt föste
ut sina gäster, anmodande dem att komma igen på eftermiddagen.
Medan han därpå stängde den inre dörren till trappan, arbetade Lena så
svetten stod henne i pannan med att dagen till ära draga ett par hvita
handskar -- den sista fästmanspresenten -- på sina styfva händer. Just
då hon var färdig att gå, trädde en lång, knotig karl med en
sjömanssäck på axeln i dörren till gatan. Tuominen öppnade redan munnen
för att säga ifrån att det var stängdt, då mannen stälde säcken ifrån
sig och sade: "hälsningar från Rio". -- Det var Wehkalainen.
Tuominens ansikte fick ett förnöjdt uttryck och han hälsade särdeles
vänligt, bedjande Wehkalainen stiga fram.
-- Du kan genast taga i med rörelsen, sade han fryntligt. Lena och jag
måste ut, men då du är här, så kunna vi lämna huset öppet.
Wehkalainen såg undrande på paret, som midt på en hvardag ämnade stänga
lokalen för att gå ut. Och i sina bästa kläder, tänkte han.
-- Hvad står nu på? frågade han. Inte är det ju någon hälg i dag.
-- Man kan inte så noga veta, menade Tuominen småslugt. För oss är det
hälg i alla fall. Vi ska åstad och giftas vi två.
-- Hvad f--n nu! lydde Wehkalainens mera förvånade än artiga utrop. Men
då han såg Lenas halft förlägna min, förstod han att det var rama
allvaret och inte bara ett dåligt skämt af Tuominen, såsom han först
tänkt. Och då blef han arg.
-- Nå den gången gjorde då tokig som galen bad, sade han till Lena. Nog
bäddar du skönt åt dig, om du gifter dig med den karlen.
-- Håll din förb--de käft, röt Tuominen, på en gång alldeles grå i
synen af ilska, eller kör jag dig på dörren på eviga minuten -- -- --
-- Du! Köra mig på dörren? -- det lär du alt akta dig för. Men för
resten kan jag gärna tiga. Det är ju inte jag som blir gift med David
Tuominen, så mig kvittar det lika.