Utvandrarehistorier - 1

UTVANDRAREHISTORIER
Af
Konni Zilliacus

Söderström & Co., Helsingfors, 1892.



INNEHÅLL:
Ett giftermål i nya världen.
Enoch Muponen på krigsstråt.
Det var väl förut bestämdt.
Pastor Lahti.
Huru Pekka fick förlåtelse för hästen.
Nikolaïpolka.
I den sista vagnen på tåget.


Ett giftermål i nya världen.

Daniel Tuominen stod försänkt i tankar utanför Castle Garden,
emigrantlandningsplatsen i New-York, och betraktade emigranthajarna,
hvilka i likhet med honom själf väntade på att portarna skulle öppnas
och släppa ut den hop gröngölingar, som en halftimme förut anländt.
Skändligt var det, funderade han, att man inte mera fick komma in dit
såsom i den gamla, goda tiden, då hvem som hälst kunde gå in. Det kunde
numera bara de stora firmornas runnare göra, men för fattigt folk voro
portarna stängda. Ett sånt kontor skulle man ha vid någon bättre gata,
och bjuda skulle man dem, som hade uppsikten där inne, på både ett och
annat och dessutom trycka dem en sedel i näfven då och då!
Tuominen hade inte någon särskildt elegant affärslokal, han. Och inte
låg den vid någon aristokratisk gata häller, utan vid Chenystreet, som
noga taget inte annat är än ett bustillhåll. Affären kallades hotell
och bestod af några s.k. sofrum ofvanför en snuskig sal, hvars
förnämsta möbel utgjordes af en lång disk. Under den fans plats för
några kuttingar och ett smärre ölfat och bakom, närmast väggen, stod
ett skåp med en hop vidunderligt formade flaskor, hvilka dock voro till
endast för grannlåtens skull, ty alt, som förtärdes, kom från
kuttingarna och fatet.
Men trots den snuskiga trakten och den mera än anspråkslösa lokalen
hade dess ägare förtjänat stora pengar på sitt "pianäss", såsom han
själf brukade uttrycka sig. Alt hvad finska sjömän hette sökte likasom
af instinkt upp Chenystreet, då de afmönstrat och hade några månaders
hyra på fickan. Och då förtjänades det glupskt. Värden på hotellet var
bankir, kassör och bokhållare på en gång och tog därför hand om sina
gästers kassor -- för att de inte skulle förstöra alt med ens -- samt
lämnade ut hvad de för dagen kunde behöfva, om de nämligen tillräckligt
bestämdt fordrade det. Men därvid sörjde han naturligtvis för att det
mesta söps upp i hans egen lokal och när så gästens konto och f.d.
kontanter balanserade hvarandra jämt, kördes han ut helt enkelt, ifall
han inte råkade ha en något så när välförsedd sjömanskista att ställa
såsom säkerhet för en tids kredit.
Det var en ypperlig affär, enkel och lätt skött och med bara ett enda
fel -- att det inte alltid fans tillgång på afmönstradt sjöfolk med
hopsparade hyror. Men då fingo emigranterna tjäna såsom affärsobjekt i
stället. De hade visst inte synnerligt godt om kontanter, men kläder
hade de vanligen i mängd. Och så voro de inte nogräknade. Dem kunde man
föra ihop fast ett dussin i samma rum, och sedan alt hvad de ägde var
förtärdt, kunde man ännu förtjäna en styfver på dem genom att skaffa
dem arbete. En till två daler per hufvud fick man ju alltid af
runnarne, som värfvade folk till trakter dit ingen arbetare frivilligt
ville gå, och det blef pengar också det under årets lopp. Mängden
gjorde det, och det var ingen konst att få så många man kunde
härbärgera till hotellet, så länge man fick drifva omkring i Castle
Garden och taga hand om dem genast de kommo i land. Men den affären var
nu slut för alla andra än de stora firmorna och deras runnare plockade
nog upp hvarenda en de fingo tag på. Fattigt folk fick alt sitta
emellan i Amerika som där hemma, menade Tuominen, och därvid föll det
honom als inte in att det egentligen var han själf, som ville, men inte
mera kunde sätta det fattiga folket emellan.
Det värsta var emellertid att sjömansaffären också börjat sina. En
konkurrent hade öppnat en mycket finare lokal vid samma gata och hade i
sammanhang med hotellet, krogen och matserveringen etablerat ett slags
kommissionskontor för att skaffa sina gäster hyra igen, när de väl
supit upp alt hvad de egde. På så sätt ernådde han den dubbla fördelen
att först plocka kunderna på det de hade hopsparadt och att sedan komma
åt deras handpengar och förskott på den nya hyran. Förskottens belopp
bestämde han själf och härmed också krediten -- det var en fin affär i
alla afseenden och rakt ingen risk.
Tuominen svor invärtes hvar gång han tänkte på sin dumhet att inte
själf hitta på den briljanta kombinationen. Men nu ämnade han inte
längre sitta med händerna i kors och se på huru hans affär gick åt
fanders. Han hade också kommit på en briljant idé och det var för att
sätta den i värket, som han i dag och flera dagar förut kommit ned till
Castle Garden, ty nu var det just den tid på året, då emigranterna från
det gamla landet strömmade till New-York.
David Tuominen var ingen barnunge mera och hade sett litet annat än
bara bondlandet redan hemma i Finland. Såsom landthandlande hade han
varit med på åtskilliga marknader och hade sett huru galna i hufvudet
bondpojkarna blefvo, då de kommo in på ställen, där sångsällskap
uppträdde. Då var det inte mera fråga om öl, utan både punsch och
portvin bestäldes fram och ända till markslantar hade Tuominen sett dem
slänga på talriken, då sångflickan bar omkring den och såg riktigt
vänligt på dem.
Det var de minnena, som ingifvit honom den nya idén, hvilken skulle
rädda hotellet vid Chenystreet från undergång och slå konkurrenten ur
brädet. Han skulle ha sig en "pufätsik", såsom han med ett schangtilt
namn betecknade den tilltänkta lockfågeln. Men finska skulle hon vara,
ty hans kunder voro i allmänhet inte synnerligt hemma i världsspråken
och det visste Tuominen af egen erfarenhet att en kurtis, där inte
ordet kan användas såsom känslovehikel, inte är rolig i längden.
Bland emigranterna kommo då och då också unga flickor från hemlandet
och en sådan skulle han värfva. Fick han bara tag på en jänta af den
rätta sorten, så kunde han gärna, om så skulle vara, betala hela hopen
mera än vanlig piglön, ty hon skulle ju inte uträtta bara vanligt
pigarbete, utan också dra kunder till affären och det var alltid värdt
ett par daler extra i veckan. Hufvudsaken var att träffa på en af det
rätta slaget. Då skulle nog de goda tiderna komma tillbaka.
Tuominens bleka, ölplussiga ansikte lystes upp af den förnöjelse han
erfor öfver de lofvande framtidsutsikterna, oaktadt han redan flera
gånger förut stått där och förgäfves mönstrat hvarenda kvinlig
emigrant, som med nyfiken och smått rädd uppsyn första gången beträdde
det förlofvade landets jord. Betänksamt drog han fram en nästan
helsvart cigarr ur innerfickan på sin rock, bet af spetsen och skulle
just till att tända pjesen, då dörrarna till Castle Garden slogos upp
och de första af de nyanlända visade sig. Han stack skyndsamt cigarren
tillbaka i fickan och tog ett par steg framåt för att på möjligast nära
håll kunna mönstra enhvar som kom och sålunda vara säker att inte af
misstag låta någon landsmaninna passera förbi.
Det var en brokig hop, som långsamt välde fram ur Castle Gardens
portar, genom hvilka redan så många högt flygande förhoppningar, så
många gäckade drömmar, så många brutna och sköflade lif tågat fram mot
en obekant framtid, hvilken nog för de flesta af alla de många
tusenden, som trampat den nötta tröskeln, blifvit långt ifrån så ljus
som de förestält sig. Gammalt folk, som först efter långt och
allvarligt öfvervägande beslutit sig för det svåra steget att lämna
hemland och vänner; unga, äfventyrslystna män och kvinnor, hvilka fulla
af hopp och ljusa framtidsutsikter blott längtade att få börja på i
guldlandet, som skulle gifva dem alt det de icke kunnat hoppas att
vinna där hemma; män med ett stormigt föregående tydligt prägladt i
dragen, tvungna att börja på nytt i en annan del af världen än den som
bevitnat deras förra nederlag, och slutligen den stora hopen af
värkliga arbetare, som kommit blott för att förtjäna en större
dagspenning än hemma, för att få äta sig ordentligt mätta hvar dag och
för att möjligen få ihop litet utöfver de dagliga behofven, att
användas i framtiden af dem själfva eller för hustru och barn, som
stannat efter.
Det var en af de stora emigrantångarne, som kommit, och det dröjde
länge, innan den långa processionen af ett tusental passagerare hunnit
genomgå alla formaliteter inne i den fula, gamla byggnaden och komma ut
i det varma solskenet, som gaf Batteryparken där utanför en sådan
prägel af fridfull glädtighet som om den legat hundrade mil från den
rofgirigt väldiga staden, hvars buller och dån endast dämpadt trängde
fram mellan träden.
En om en kommo invandrarne, familjevis eller i större grupper af
landsmän från samma näjd, de flesta nyfiket gapande omkring, ifriga att
uppfånga den första skymten af det underbara land, där alla kunna bli
rika, medan andra liknöjdt vandrade framåt, väl vetande att arbete är
arbete öfveralt i världen och att endast de gynnade få undgå de många
motgångarna i början. Italienare i ifrigt pratande och gestikulerande
grupper; tyska familjefäder, med ängslig uppsyn sökande hålla hustru
och barn så tätt tillsamman som möjligt; svenska jäntor i vidunderligt
eleganta hattar, det första, synliga jämlikhetstecknet; rysk-polska
judar med lurande ödmjuk min och klädda i den långa rocken med skörten
ända ned till hälarna; irländare med öfvermod och oförsynthet tydligt
uttryckta i blick och låter -- en hel profkarta, med ett ord, på alt
hvad Europa i befolkningsväg kan vara af med, drog där förbi Tuominens
späjande ögon.
Men han såg ingenting annat än en hop människor, som inte företedde
några af de bekanta hemlandsdragen i dräkt och typ. Ty finnarna voro
som vanligt de sista. De hade hållit ihop under hela resan och väntade
nu lugnt tills alla de andra voro affärdade för att inte bli åtskilda i
sista minuten. De skulle ju ändå så godt som alla upp till kontoren vid
State street för att uträtta ett och hvarje, höra efter bref, fråga sig
för om arbetsutsikter o.s.v. såsom de af andra amerikafarare hört att
man hälst bör göra.
Slutligen kommo de första af dem i sikte. Tuominen tog ytterligare ett
par steg framåt, ty bedrog han sig inte, så skymtade där något kjoltyg
bakom den första gruppen af män, som syntes i dörren.
-- Välkomna till Amerika, gossar! ropade han redan på håll till dem,
likasom med en glad aning om att hans hopp inte i dag skulle bli
sviket.
Nykomlingarna sågo endast smått nyfiket på honom. De hade blifvit
tillräckligt varnade för alla de skojare, som drifva omkring i New-York
och visste nog att också landsmän finnas bland det följet. Den där
pratmakaren var väl en sådan gynnare; bäst således att inte als inlåta
sig med honom?
Men Tuominen lät inte afspisa sig så lätt, ty nu såg han att han inte
misstagit sig. Där kom värkligen en duktig, rödblommig flicka i
sällskap med ett par karlar och hennes utseende slog an på Tuominen i
högsta grad. Inte såg hon ju alldeles så ut som han i tankarna utmålat
den blifvande pufätsiken, därtill liknade hon altför litet
sångflickorna sådana han kom ihåg dem, men där fans ett visst något hos
henne i stället, som gjorde att Tuominen sväljde ett par tag och som
kom hans vattiga ögon att blänka. Hon skulle nog kunna locka
sjömanskunderna tillbaka till hotellet!
-- God dag, god dag! sade han, då sällskapet passerade förbi. Hvarifrån
kommer ni go' vänner?
Flickan och hennes följeslagare dröjde något, men svarade ingenting.
Det föreföll dem så underligt att redan vid första steget här i det
främmande landet höra sitt eget språk.
-- Hvart gäller vandringen? fortsatte Tuominen i samma vänligt
beskyddande ton, i det han jämte dem gick framåt vägen. Jag är gammal
New-Yorkbo, så jag kan nog hjälpa er med ett och hvarje, om det är
något ni vill veta besked om.
-- Vi ska upp till kapten Jeansons, svarade den ena af karlarna halft
motvilligt, och höra åt om arbete.
-- Flickan också? är hon ute på arbetsförtjänst, så kunde jag kanhända
ge henne ett godt handtag.
-- Visst är jag det, svarade den tillfrågade kort. Den mönstring han i
en hast låtit den nya bekantskapen undergå hade synbarligen inte söft
hennes misstro mot folket i New-York.
-- Nå om så är, så kunde vi måhända komma öfverens genast, sade
Tuominen, besluten att så vidt möjligt gripa tillfället i flykten. Jag
har ett hotell här i New-York och behöfver en duktig flicka för att se
efter ett och annat. Här i landet duger tjänstefolket inte mycket till
och därför betalar jag gärna hög lön, bara jag får någon som duger.
Hvad sägs om fyra daler i veckan? och eget rum och alt fritt förstås?
och två frikvällar? Det är annat det än att tjäna hemma för trettio
mark om året och staten!
Magdalena Jussila tvärstannade och stirrade med förvånadt vidöpna ögon
på frästaren. Fyra daler i veckan -- tjugu mark! Karlen måste ju vara
förfärligt rik -- men så hade han också ett hotell. Inte såg han
särdeles prydlig ut där han stod i solskenet, som bragte den grågula,
snuskiga blekheten i hans feta ansikte att sticka af så fult mot de
sura, rödkantade ögonen. Men han var fint klädd och det mera än
uppvägde det mindre behagliga intrycket i öfrigt, för hvilket Lena inte
gjorde sig närmare reda, ehuru hon nog kände det. Och dessutom betydde
ju alt annat platt ingenting i bredd med utsikten att få tjugu mark i
veckan -- _i veckan!_ Med bara en månads lön kunde ju modren och
syskonen hemma på torpet lefva ett halft år!
I en blink drogo dessa tankar genom hennes hufvud och hon var redan
färdig att utan vidare svara ja, då en af männen öppnade sin mun till
en misstrogen fråga om Tuominen också talade sanning och värkligen var
den han gaf sig ut för.
-- Joo, det kunde han svära på. Och ville de inte tro honom, så kunde
de ju höra åt på Jeansons kontor. Herrarna där kände honom nog och han
hade visst ingenting emot att följa med dit.
Gruppen satte sig i rörelse igen med Tuominen och Lena i spetsen. Han
agerade ciceron och kavaljer, berättade och beskref om Batteryparken,
visade pelarjärnvägen, under hvilken de gingo, och lugnade i
öfverlägsen ton Lenas förskräckelse, då ett tåg i ursinnig fart brusade
fram genom luften högt öfver deras hufvuden.
Hon lyssnade nog till hans ord och fick genom dem ett dunkelt intryck
af hans öfverlägsenhet och kunskap om alt möjligt, men hela tiden hörde
hon bakom dem likasom en tung klang af silfverslantar och orden: fyra
daler i veckan -- tjugu mark! surrade rundt i hennes hufvud. Det var ju
rent af att bli rik med ens -- mången hemmansbonde i Finland hade inte
så stora inkomster.
Utkomna ur parken gingo de öfver gatan och inträdde på
emigrantkontoret. Det var fyldt af nykomna invandrare, som kommit dit i
liknande ärenden och nu undrande gapade på de ståtliga bilderna af
stora ångfartyg, som prydde väggarna, på de grant utstyrda
tidtabellerna och annonsplakaten, som lågo kringströdda öfveralt, och
icke minst på de flitiga herrarna, som i skjortärmarna kommo och gingo
innanför den långa, finpolerade disken, skrefvo och raspade, besvarade
frågor och gåfvo upplysningar.
Tuominen armbågade sig utan vidare fram genom trängseln, dragande Lena
vid handen så nära till disken som möjligt, och tilltalade på finska en
af kontoristerna.
-- Var god och säg den här flickan, sade han tvärsäkert, om jag är karl
att betala henne fyra dalers lön, ifall hon tar tjänst hos mig.
-- I veckan, tillade Lena med eftertryck.
-- Ämnar ni taga tjänst hos honom där? frågade kontoristen, pekande med
en smått föraktlig åtbörd med sitt pennskaft på hotellvärden.
-- Jo, nog tänkte jag så, om han bara är den han ger sig ut för.
-- Nog har han råd att betala så mycket och mera till om det gäller,
men inte är det något godt ställe ni kommer till.
Tuominen kastade en ilsken blick ur sina sura ögon på den unga mannen,
i det han buttert anmärkte att han aldrig gjort något ondt, men i Lenas
minne dök som en blixt upp en af de varningar hon fått med på vägen af
klokt och erfaret folk.
-- Är det -- -- -- är det ett sådant där dåligt ställe? frågade hon med
en sådan min af förskräckelse att kontoristen inte kunde låta bli att
draga på munnen.
-- Nej, nej, sade han lugnande. Det är det inte, men karlar komma dit i
mängd af alla möjliga slag och de dricka och -- -- --
-- Det är jag inte rädd för, afbröt Lena med en säker knyck på nacken.
Karlar hade hon nog sett förut, både fulla och nyktra. Var det inte
något värre, sade hon, så skulle hon nog taga tjänsten.
Därvid blef det. Kontoristen hade annat göra än att hålla tal om
världens falskhet för obstinata bondjäntor, som ändå till slut gjorde
ackurat såsom de själfva ville. Han höjde på axlarna och vände sig till
en annan kund, som frågat besked om något, medan Lena anhöll om
upplysning af sin blifvande husbonde om, när hon skulle komma i tjänst,
huru hon skulle få upp sin kista från Castle Garden o.s.v.
Det åtog han sig alt att uträtta. Hon skulle bara följa med och vänta,
medan han bestyrde om en expressman, så kunde de sedan genast begifva
sig till hotellet. -- Men hade hon inte någon i följe med sig, som hon
ville taga afsked af?
Nej, ingen annan än de reskamrater hon träffat på ångbåten, hon var
helt ensam. Och orlofsedel hade hon inte häller, hon hade aldrig tjänat
förut, men prästbetyg och pass hade hon i kistan.
-- Sådant frågas här inte efter, upplyste Tuominen öfverlägset. Det är
ett fritt land, där man är sin egen herre.
Det föreföll Lena underligt. Alldeles som lösdrifvare allihop. Men hon
för sin del var ju dokumenterad i alla fall och hvad andra voro rörde
henne inte.
Hon tog afsked af några reskamrater, som också kommit upp till
kontoret, och tågade därefter i väg med sin nya husbonde, tillbaka ned
till Castle Garden. Där blef alt klart i en handvändning, och därifrån
gingo de till pelarbanans närmaste station.
Folkmassan, som välde i två oafbrutna strömmar upp och ned i den höga,
smutsiga trappan, bullret och sorlet på gatan, dånet af ett par tåg,
som rusade förbi uppe i luften innan Lena och hennes följeslagare hunno
upp, tjutet af ett halft dussin tidningspojkar och skoputsare, som
gjorde affärer på gatan nedanför -- det tusenstämmiga larmet med ett
ord af det brusande, rastlösa lifvet i en världsstad, hvaraf hon nu för
första gången hörde och såg något, gjorde Lena rädd och kom hennes
hufvud att svindla, så att hon nästan kände sig sjuk. Och sedan de
klämt sig in i den fullpackade järnvägsvagnen och rasslade i väg mellan
husraderna, i höjd med tredje våningens fönster, vände i hisnande
skarpa kurvor kring gathörnen, dånade fram öfver taken af lägre
byggnader och långt under sig sågo den mylrande hopen af människor,
hästar och åkdon på gatorna -- då blef Lena helt blek af skrämsel och
grep ofrivilligt tag i Tuominen, som om han behöft stöd.
Han sökte lugna henne med att det als inte var någon fara på färde, men
inom sig smålog han öfver sin goda tur. Just en sådan dum stackare, som
ingenting begrep, var det han behöfde. Henne blefve det nog inte svårt
att få till hvad som hälst.
Omsider anlände de till afstigningsstationen och efter en kort vandring
till hotellet vid Chenystreet. En och annan karl, som mötte dem,
hälsade ovanligt vänligt på Tuominen och syntes böjd för att inleda
samtal, men Lenas husbonde bara såg småslug ut och gjorde en åtbörd,
hvilken kunde tydas såsom: senare, nu har jag inte tid.
Krogsalen var öde och tom, så när som på gamla Wehkalainen, husvakten,
som satt och såg på sin pipsnugga bakom disken, halffull och nöjd med
sin lott. Han logerade alltid hos Tuominen då han var i land, ända
sedan han för sex år tillbaka första gången råkat taga in där. Då hade
han supit upp hela sin hyra inom huset och hade sedan fortsatt att supa
på kredit, tills också den var slut och han sålunda tvungits att taga
hyra på nytt. Sedan dess hade han regelbundet efter hvar resa hemtat
sina pengar till Tuominen för att afbetala sin skuld, men det hade inte
ännu lyckats. Hvar gång han tog ny hyra, fick han veta, att han igen
var skyldig en hel hop dalrar för logis och mat och whisky och därför
kom han alltid tillbaka. Och då han ju ingenting bättre hade att göra,
var han villig nog att agera husvakt och sköta rörelsen när Tuominen
var ute.
Lena såg sig omkring med en viss förvåning i sitt trinda, fryntliga
ansikte. Inte hade hon ju sett många hotell, men nog hade hon, att döma
af hvad hon hört, förestält sig att de sågo litet finare ut.
Tuominen var inte sen att märka det mindre behagliga intrycket.
-- Här skall snyggas upp öfveralt, skyndade han att försäkra.
-- Det tål vid, sade Lena, hvar är köket?
-- Ah, dit hinna vi nog, menade Tuominen. Inte skall du stå i köket i
alla fall, utan här inne skall du vara och hjälpa till att passa upp
och städa rummen. Kocken har ensam att göra med köket.
Kocken! Det lät ståtligt i Lenas öron. Hon kunde ju inte veta att
kocken var en gammal, försupen matros, som gick på träben sedan ett
storartadt fylleri med slagsmål för ett antal år sedan nere på ett
varf, och som därför var glad att få sköta grytorna på Tuominens hotell
för bara tak öfver hufvudet, maten och några utslitna klädesplagg då
och då.
-- Nå, och mitt rum? frågade Lena vidare.
Jo, det kunde Tuominen visa. Han hade själf klistrat upp nya tapeter i
ett litet kyffe i öfra våningen, sedan Wehkalainen hvitlimmat taket,
och trodde därför att Lena skulle bli förtjust öfver ståten. Men han
hade glömt att låta skura golfvet och tvätta fönstret, hvilket häller
inte varit öppnadt under de år han bott i huset, så att den blandade
doften af gammal tobaksrök, dålig sprit, surt tapetklister och inbitet
snusk var ohygglig, medan golfvets naturliga färg var omöjlig att
upptäcka under de otaliga hvita fläckarna, hvilkas kalkfärg så bjärt
stack af mot den svartbruna bottenkulören af tobakssaft och smuts.
-- Här ser ut som i en svinstia, sade Lena förargad, så snart hon
kastat en blick i rummet. Och inte ens lås har ni för dörren. Här
sofver inte jag, om jag inte får ett ordentligt lås. Och skuras måste
här strax, innan kistan och sängen tagas in. Får jag en birong också?
-- Jo visst, försäkrade Tuominen, som alt ännu kände sig något osäker
om sin pufätsiks naturell, men var besluten att göra alt för att ställa
henne tillfreds. Och gungstol får du, och matta på golfvet.
Lena log så hon sken. Gungstol och matta! Det var nog inte något
fattigt ställe hon kommit till, fastän det syntes att ingen höll
ordning i huset. Men det skulle snart bli annorlunda, om hon bara fick
göra som hon ville.
-- Kan man få en skurbalja? Och säg åt kocken -- det tyckte Lena ändå
lät förbålt sturskt -- att han sätter på en gryta så jag kan få hett
vatten. Här ska bli snygt innan kvällen.
-- Hett vatten och kallt vatten med fins alltid i huset, sade Tuominen.
Här utanför, strax vid trappan fins två kranar -- se här -- och dem
behöfver man bara vrida på, så får man så mycket vatten man vill, både
varmt och kallt.
Lena spanade upp sina bruna ögon så de blefvo ännu rundare än förut.
Nog hade hon ju hört att Amerika var ett underligt land, men att folk
hade vatten i väggarna, så man bara behöfde låta det rinna, det hade
hon ändå inte tänkt. Och varmt vatten till på köpet!
Hon kände sig ännu mera hågad att begynna rengöringsprocessen genast,
tog af sig koftan och hufvudduken -- den hade hon för öfrigt beslutat
att lägga bort så snart hon fick sin första lön och kunde köpa hatt --
samt började knäppa upp sin halfylleklädning så ogeneradt som om hon
varit hemma på torpet. Ty att skura med den bästa klädningen på kunde
aldrig komma i fråga.
-- Hvar håller ni baljor och skurtrasor och så'nt? frågade hon
Tuominen, som inte riktigt visste hvad min han skulle hålla.
-- Jag skall låta Wehkalainen hemta upp alt som behöfs, sade han för
att få litet uppskof, ty sådana artiklar hade inte ofta begagnats i
huset i hans tid. Och härmed gick han ned för att sätta husvakten i
värksamhet.
Men Wehkalainen befans inte synnerlig böjd för att skaffa ihop en
skurttiralj.
-- Hvad är det för nya konster du nu hittat på? frågade han argt så
snart han fått klart för sig hvarom det var fråga. Här blir förb--dt
roligt, om kvinfolk ska' börja föra kommando -- kan hon inte själf söka
rätt på hvad hon behöfver så -- -- --
-- Jo, det kan hon och det ämnar hon också göra, afbröt Lenas röst. Hon
stod i dörren till trappuppgången, barfotad och i lintygsärmarna,
alldeles som hemma. Väntan hade redan blifvit henne för lång.
Wehkalainen fick med ens lif och rörelseförmåga och Lena följde med
honom åt köket till, medan Tuominen slog i åt sig och tömde en stor
sup. Det var som om en aning sagt honom att den pufätsiken kanske ändå
inte, när alt gick omkring, skulle bli så alldeles lätt att regera som
han förestält sig.
Till en början lät han henne dock hållas, och följden däraf var att
hela hotellet inom några få dagar undergick en otrolig förvandling.
Fönstren voro så klara att man rent af kunde urskilja anletsdragen hos
folk som passerade förbi, den gamla krogdisken sken af snygghet och
petroleum och till och med glasen miste alla spår af att ha varit i
bruk mångfaldiga gånger sedan de sist tvättades. Ja, själfva golfvet i
krogsalen blef skuradt och beströdt med sand, sedan Lena till sin
bedröfvelse fått veta att enris inte stod att få i New-York.
Inte ens Tuominen kunde dölja för sig att hans hotell började se helt
prydligt ut och därför tystade han ned alla invändningar af
Wehkalainen, som kände sig husvill och borttappad i det stora
städningsstöket, med att han ingenting begrep och kunde gå sin väg
ifall han inte var nöjd. Ända ned i köksregionerna sträckte sig
rengöringsifvern och kocken förständigades en gång för alla att
framdeles hålla allting i snygt skick. Det såg nästan ut som om
regeringstyglarna helt och hållet öfvergått i Lenas händer.
Men det var något, som hennes husbonde als inte ämnade tolerera i
längden. Han var klok nog att inse huru förmånlig förändringen var för
affären, men för sin personliga del ansåg han snygghetsbegäret vara en
af dessa mänskliga dygder, hvilka mycket lätt urarta till farlig
öfverdrift. Och dessutom var han fullt upptagen med skötandet af
krogrörelsen de första dagarna, då alt hvad där fans af ledigt sjöfolk
i granskapet samlades för att få se en skymt af Tuominens "pufätsik",
hvarom ryktet spridt sig med otrolig snabbhet.
Det var inte mycket de nyfikna fingo se af henne så länge hon var i de
hetaste arbetstagen och hade inte Tuominen varit slug nog att endast
småningom och helt långsamt uppfostra henne till en bufettmamsells
värf, så är det ganska sannolikt att hans planer åt det hållet als inte
låtit sig förvärkligas. Hon skulle troligen inte gått in på att dagarna
igenom och vanligen långt in på nätterna passa upp en hop mera eller
mindre -- oftast mindre -- nyktra sjömän, hvilka naturligtvis alla
uppvaktade henne med en kurtis, hvars huvudbeståndsdel utgjordes af
handgripliga artighetsbetygelser. Men till en början behöfde hon blott
tre eller fyra gånger om dagen komma in och diska glasen, en nyhet den
Tuominen infört enkom för att småningom vänja henne vid elden, och då
föll det sig ju så naturligt att bedja henne hjälpa litet här och där
med serveringen, en hjälp som påkallades alt oftare tills Lena om några
veckor fann sig upptagen med servering af öl och whisky från morgon
till kväll.
Ty kundernas antal ökades för hvar dag. I den delen hade Tuominens
beräkningar till fullo slagit in. Och säkert är att de allra flesta
först drogos till stället af ryktet om Lenas trinda behag, om också
några sedan öfvergingo till stamkunder på grund af den rådande snygga
ordningen, en detalj hvari de andra Chenystreethotellen als inte kunde
täfla.
Tuominen småmyste dagarna i ända öfver sin utmärkta idé, lät bjuda sig
af sina kunder huru ofta som hälst och gick därför från morgon till
kväll i ett oafbrutet rus, under hvars inflytande han med alt större
välbehag kastade blänkande ögonkast på Lena. Hvar gång hon snäste af
någon kurtisör sken han af en långt intensivare belåtenhet än den en