Utvandrarehistorier - 3

Tuominen såg ut att vilja tillägga ytterligare något, ehuru han visst
inte kände sig böjd för ett allvarsamt gräl med matrosen, som först och
främst ledigt kunnat mala sönder honom mellan sina väldiga näfvar och
dessutom nu måste ha en vacker summa på fickan efter sin långtur. Men
Lena afstyrde all fortsättning genom att bjuda Wehkalainen ett glas öl,
och genast därpå gick hon med Tuominen, som oaktadt grälet lämnade
lokalen i matrosens vård. Det var alltid en god affär, ty utom att han
sålde supar åt andra kunde han lika litet själf lämna whiskyn i ro som
han kunde gå på vattnet. Och debiteringen skötte Tuominen sedan om --
efter ögonmått.
Färden till stadshuset, där tillståndsbeviset för giftermålet -- den
amerikanska lysningen enligt Lenas uppfattning -- skulle tagas ut, tog
inte lång tid i anspråk och inte var det långa omgångar där häller.
Lena svarade ett blygsamt "jäs" på frågan om hon var Mägdälinä
Djössilä, såsom herr bakom disken uttalade hennes namn, Tuominen erlade
den obetydliga afgiften för beviset, och därmed voro de färdiga att gå
till fredsdomaren, som skulle ombestyra det slutliga tillknytandet af
bandet.
Men de hade knappast hunnit ut i korridoren, innan en sluskigt klädd
herre med en förfärlig skjortkrage och en illa tuggad cigarrstump
mellan tänderna slog ned på Tuominen, räckte honom ett smutsigt
visitkort -- Joshua D. Sharky, justice of the peace -- och sade sig
vara villig att utföra vigselceremonin på stället.
-- Både bekvämare och billigare för er än om ni går till någon annan --
bara en dollar.
Tuominen visste, att en sådan vigsel var lika god i lagens ögon som
någon annan, den kostade hälften mindre och orsakade minsta bråket.
Hvarför inte? Med ett par ord förklarade han för Lena att den här herrn
kunde och ville viga dem genast. Hon skulle bara svara yes, när han
stälde en fråga till henne. Mera behöfdes inte.
-- Inte är det ju någon präst, invände Lena. Men Tuominen tystade henne
med några öfverlägsna ord om att i Amerika inte behöfdes några präster
vid giftermål. Han skulle nog sedan närmare förklara det för henne.
Innan hon rätt hann besinna sig, sade den sluskige karlen några ord,
Tuominen svarade yes tillräckligt ljudligt för två, herrn med
cigarrstumpen sade igen något och sträckte fram sin hand, Tuominen
tryckte en sedel i den, och så vände han sig till Lena och sade: kom
nu, det är färdigt.
-- Hvad är färdigt? frågade hon i detsamma de kommo ut på gatan.
-- Vigseln, vet jag. Han där inne vigde oss just nu.
-- Han! den där karlen? Det kan du inbilla någon annan, men låt bli att
sätta ihop sådant för mig. Lena kände sig ordentligt ond utan att ännu
riktigt veta hvarför.
-- Visst vigde han oss. Här i landet viges man af domaren; präst behöfs
als inte, om man inte vill. Och här på kortet står hans namn och titel.
Nog ä' vi lika lagligt gifta som alla andra i Amerika.
-- Aldrig i lifvet, förklarade Lena med största bestämdhet. Om jag inte
är vigd af präst, så är jag inte vigd als. Sådan där vigsel är en skam
för Gud och människor. Du har själf sagt att här fins finsk präst i
New-York, och han skall viga oss eller också blir det ingenting af vårt
giftermål.
Och därvid blef det. Alla Tuominens försök att förklara
civiläktenskapet såsom institution strandade mot Lenas stadigt rotade
åsigt att utan präst kunde man inte vara riktigt gift. Mot den hjälpte
intet resonnement och slutresultatet blef att Tuominen måste utfästa
sig att följande dag låta pastorn fullborda vigseln. Att de voro
lagligt gifta redan nu visste han i alla fall, och det sade han såsom
sitt sista ord åt Lena.
-- Låt så vara, svarade hon, men jag bryr mig inte om deras lagar. Hem
skulle vi i alla fall aldrig kunna komma som gifta, om vi ock vore
vigda af tre sådana som den där herrn.
Tuominen förargade sig visst en smula åt hennes envishet, men i det
stora hela hade ju alt gått efter önskan. Hon var räddad åt affären i
alla fall, hvad hon än tyckte om vigseln, och det var ju för
ögonblicket hufvudsaken. Han kände sig helt lifvad vid tanken därpå och
skämtade under hemvägen godmodigt med Lena, som också begynte tina upp
hvad det led. Hon hade ju det viktiga pappret de fått i godt förvar i
sin ficka, och i morgon skulle pastorn viga dem. Det var nog fullt
allvar i alla fall, om också seder och bruk voro konstiga i Amerika.
På hotellet hade Wehkalainen emellertid installerat sig på sin gamla
plats i hörnet bakom disken. Den ena efter den andra af de vanliga
kunderna hade kommit in, då dörren befans öppen, och hade i förväntan
på den fria förtäring värden utlofvat, druckit betydligt på egen
bekostnad. Men alla försök att förmå Wehkalainen till frikostighet med
det kapital man allmänt antog honom hafva på fickan, hade visat sig
fruktlösa. Han hade nog druckit ett par glas och sedan bjudit på en
omgång i sin tur, men därvid hade det stannat.
Wehkalainen funderade. Det var inte ofta han mödade sig därmed, och
aldrig förut hade han gjort sig det besväret samma dag han kommit
tillbaka från en resa med några månaders sammansparad hyra. Men
underrättelsen att Tuominen och Lena voro så godt som gifta hade gifvit
honom en stöt, som totalt rubbat hans jämvikt. Inte för att han brydde
sig mera om Lena än om andra flickor, men hon hade alltid varit snäll
och vänlig mot honom. Hans skuld hade aldrig varit så liten som nu
sedan hon skötte rörelsen. Och så visste han bättre än någon annan hvad
slags karl Tuominen var. En tjuf var han, värre än en tjuf mot alla,
som en gång råkat i hans klor. Det var synd och skam att en snäll,
hygglig flicka skulle gifta sig med en sådan skojare. Men han,
Wehkalainen, ämnade inte stanna där och se på huru Tuominen for fram
med sin hustru. Det var det han tänkte på och det stora beslut, som
småningom mognade i hans sinne, var att nu göra sig fri från Tuominen
en gång för alla. Hälften af sin hopsparade hyra skulle han lämna i
likvid för skulden, och så skulle han flytta till ett annat ställe. Här
blef det ändå bara elände, det visste han. Tuominen var inte den, som
kunde hålla sig anständig i längden.
Ju mera han tänkte därpå, desto klarare såg han sin väg. Så snart
Tuominen frågade efter pengar, skulle han säga ifrån, att han inte
ämnade betala mera än sextio dollars, och så skulle han gå med samma.
Han kände sig riktigt stridslysten, då han förestälde sig
slutuppgörelsen och önskade bara att Tuominen strax skulle taga
penningefrågan till tals så det blefve klart med ens.
Det gjorde Tuominen emellertid inte, ty då Lena och han kommo hem togos
de emot med ett allmänt jubelskrän af de särdeles lifvade gästerna, som
alla ville skåla med dem och gratulera. Lenas protester mot att kallas
mistress väckte först en viss förvåning, men då Tuominen förklarade
huru det hängde ihop, förbyttes förvåningen i en ström af skämt och
kvickheter af sådan kaliber att Lena, hällre än att längre utsätta sig
därför, lät udda vara jämt och lystrade till M:rs hvar gång någon
skålade till henne.
Toddyglas med nödigt tillbehör och rom såsom spiritus rector kommo fram
i en hast, så att Lena knappast hann få hatten af sig -- handskarna
hade hon stuckit i fickan genast utanför stadshuset -- innan gillet var
i full gång. Och det blef strax så lifligt att Tuominen inte ens hann
tänka på Wehkalainen och hans pengar.
Lena fick snart nog af sällskapet och försvann i största tysthet upp på
sitt rum, där hon satte sig till det mödosamma värfvet att skrifva hem
och tala om huru underligt det går till vid bröllop i Amerika, hvilket
upptog hennes tid ända till sängdags utan att brefvet ändå var färdigt.
Hon skulle sluta det följande dag, då hon kunde berätta att de voro
ordentligt vigda.
Nere i salen blef oljudet alt värre. Det hjälpte inte als, att Tuominen
snart förklarade sin traktering vara slut. Gästerna voro redan altför
upprymda för att märka, huru liten den i själfva värket varit, och
rekvirerade fram några flaskor till samt fortsatte toddydrickandet utan
både socker och vatten. Endast Wehkalainen höll sig på afstånd i
förväntan på uppgörelsen med Tuominen. Han ville inte dricka, ty då
visste han att det var slut med honom och det gamla eländet färdigt
igen.
Men då ingen uppgörelsestund kom, beslöt han att själf göra slag i
saken. När Tuominen kom fram till disken och tillsade honom att hälla
duktigt med vatten i flaskorna då de fyldes på härnäst, förklarade
Wehkalainen att han inte ämnade sitta där längre. Och så frågade han
tvärt:
-- Huru mycket är jag ännu skyldig här i huset? Jag vill betala så
länge jag har pengar.
-- Gif hit bara, jag skall räkna ihop i morgon. Det kan jag inte göra
nu.
-- Här har du -- sextio daler.
-- Är det alt hvad du har? Tuominen begrep inte hvad som var åt karlen,
men kände lika väl harmen öfver hans sätt och faconer börja sjuda hos
sig.
-- Det är åtminstone alt hvad jag ämnar betala, ljöd svaret och ehuru
Tuominen nu började ana hvad meningen var, fans där något i den gamla
matrosens uppsyn, som gjorde, att han inte sporde någon lust att drifva
saken vidare. Åtminstone inte så länge rummet var fullt af folk, som
säkert ingenting skulle ha emot att se honom uppiskad, ja, som kanske
vore nog så lifvade att hjälpa till en smula.
-- Du kan väl vänta till i morgon med din likvid, sade han därför med
återhållen ilska, men stack sedlarna i fickan. Inte kommer jag ihåg din
skuld utantill. Gå upp och lägg dig, om du inte vill sitta här längre,
så få vi talas vid i morgon.
Egentligen var det ju inte Wehkalainens afsikt att tala vidare i saken
als, men den gamla vanan att göra som Tuominen ville värkade alt ännu
så mycket, att han gick upp och lade sig i ett af rummen i öfra
våningen, i det första, hvars dörr stod öppen och det råkade vara
rummet näst intill Lenas.
Tuominens nöje af kalaset var emellertid i grund förstördt. Hvad kunde
karlen mena med att inte vilja lämna ifrån sig alla sina pengar? Ämnade
han värkligen börja bråka om deras gamla räkningar? Det hade nog någon
satt i hufvudet på den gamla fyllbulten, men han skulle alt bli skött
som han var sjuk till. Det fans mera än en poliskonstapel, som hjälpt
Tuominen ur trassel förut, och Wehkalainen var väl inte svårare att
skrämma till foglighet än andra. Harmen steg alt högre i hans af
spriten omtöcknade hjärna och gjorde, att han tvärt afslog en anhållan
om mera rom.
-- Här har druckits nog för i kväll, förklarade han. Det är bäst ni går
er väg nu, så jag får stänga.
Intet parlamenterande hjälpte, men huruvida det skulle blifvit så
alldeles lätt att värkligen afhysa det envisa sällskapet är
tvifvelaktigt nog, såvida inte en af gästerna råkat säga, att man inte
kunde begära att en nygift man skulle tillbringa hela natten med
drickande. Då slog stämningen om med ens och, efter en ytterligare
salva af skämtsamma anspelningar samt ett skråligt försök att hurra för
bruden, begåfvo de, som inte bodde i huset, sig bort, medan
hotellgästerna med mycket besvär och stort buller knogade upp till öfra
våningen, lämnande värden att stänga och släcka gasen.
Därunder var det som om det grofkorniga skämt gästerna i sista stunden
affyrat hade nytändt Tuominen gamla lust till Lena. Under det skarpa
drickandet hade han als inte kommit ihåg henne utan motståndslöst
hängifvit sig åt ruset, men Wehkalainens besynnerliga beteende hade
väckt honom och satt hans hjärna i arbete igen. Sedan behöfdes blott
gästernas anspelningar för att all den sprit han förtärt skulle värka
som eld under en panna. Medan han räknade ihop kassan för dagen steg
begärelsen alt högre inom honom, men nu fann han nästan nöje vid att
vänta och pina sig själf. Nu, då hon inte mera kunde afvisa honom, hade
det ju ingen brådska.
Men på samma gång han tänkte på detta, sköto andra visioner upp och i
dem spelade Lena sådan han sett henne om natten, då hon dref ut honom
med damborsten, hufvudrollen. Han bet ihop käkarna och sväljde ett par
gånger, slog i åt sig ett stort, bräddfullt glas whisky samt tömde det
i ett drag. Därpå skrufvade han ned gasen och gick upp i sitt rum för
att först låsa in sina penningar.
En stund därefter vaknade Lena vid det någon sökte öppna hennes dörr.
-- Hvem är där?
-- Hvem annan skulle det väl vara än jag, svarade Tuominen otåligt. Det
förargade honom att finna dörren stängd.
-- Hvad vill ni? gå och lägg er och låt mig vara i fred.
-- Seså, prata inte nu utan öppna dörren. Din man må väl få komma in
när han vill!
-- Min man är ni inte ännu, och så länge håller jag min dörr stängd. Gå
nu till sängs och ställ inte till något spektakel. Lenas röst ljöd helt
vänlig och i själfva värket kände hon sig häller inte förargad. I
morgon skulle de ju vigas -- -- --
Men Tuominen blef rasande. Skulle han låta afspisa sig så snöpligt och
stå som ett åtlöje, bara för att hon hade några dumma griller om vigsel
med präst? Den länge kufvade begärelsen, spritångorna och vreden
tillsammans tumlade om i hans hjärna och bragte honom på en gång i
sådant raseri att hans röst ljöd hes och skroflig.
-- Om du inte öppnar dörren på ögonblicket så sparkar jag in den,
förb--a mig gör jag inte det!
-- Ni är väl inte galen häller! hördes Lenas röst tätt innanför dörren.
Hon hade rusat upp ur sängen, skrämd af Tuominens tonfall, som inte
lämnade något tvifvel om att han menade hvad han sade. -- Var nu
hygglig och gå! alt ännu i bedjande ton.
Ett våldsamt slag mot dörren var alt det svar hon fick, och det bragte
också henne i harnesk.
-- Jaså, det börjas på det sättet, sade hon i helt annan tonart än
förut. Nå, bättre är det att det händer i dag än i morgon. Vänta skall
ni få på, att få mig till prästen, om ni håller på så här. Gå genast
från min dörr eller också går jag i morgon och det blir ingen vigsel af
mellan oss.
Det var halmstrået som bröt kamelens rygg. Flämtande af ursinne
framstötte Tuominen i afbrutna satser en ström af svordomar och
skymford, medan han gång på gång sparkade till dörren så den knakade i
fogningarna.
-- Går, säger du! Du går så i h--vete häller. Det är slut nu med dina
konster -- och jag är den som befaller. Öppna på ögonblicket, om du
inte vill ha mera stryk än du orkar ta emot -- -- --
Han kastade sig med hela sin kroppstyngd mot den klena dörren, som flög
i stycken, illa skakad som den redan förut var.
Lena sprang med ett högt skrik så långt undan som hon kunde komma, men
inom ett ögonblick hade Tuominen hunnit fram till henne och slog henne
våldsamt i ansiktet. Intet annat än vanvettigt raseri kände han numera
och därjämte begär att krossa hennes motstånd en gång för alla. Han
grep henne med ena handen i håret och höjde den andra till ett nytt
slag, då med ens Wehkalainens röst hördes genom tumultet:
-- Jaså, du slår kvinfolk, din rackare! men nu ska' du få se på f--n.
Och Wehkalainens årslånga, tysta och tillbakaträngda förbittring mot
blodsugaren gaf sig luft i ett kok stryk sådant Tuominen aldrig förut
varit med om. Ett ögonblick sökte han sätta sig till motvärn, men det
nästa låg han kullslagen på golfvet, bedjande om nåd och försköning
under slagen, som obarmhärtigt haglade ned på honom.
Slutligen lade Lena sig emellan. Hon kunde ju inte se karlen
ihjälslagen midt för sina ögon häller, och dessutom hade hon nu hunnit
kasta litet kläder på sig, så att hon kunde träda fram.
-- Låt det vara nog nu, sade hon. Nog lär han nu låta mig vara i fred.
-- Det är det bästa han kan göra, men egentligen borde han ha litet
mera för min egen skull. Wehkalainen lämnade med synbar motvilja sitt
värk, det han inte tycktes anse stort mera än halfgjordt, ehuru
krögaren stönande och med slutna ögon låg kvar på golfvet, altför
mörbultad att stiga upp.
-- Rör på dig, kommenderade matrosen, i det han omildt berörde den
liggande med foten. Och då Tuominen mödosamt reste sig, tog han honom i
armen, ledde honom till hans eget rum och låste dörren från yttre
sidan, hotande med en grof ed att slå sönder hvartenda ben i
hotellvärdens kropp vid minsta försök att kalla på hjälp. Därpå gick
han tillbaka till Lena, som under tiden förfullständigat sin klädsel
och nu var sysselsatt med att bada sitt illa svullna ansikte med kallt
vatten.
-- Hvad ämnar du nu taga dig till? frågade han. Jag måste härifrån
redan i natt, annars låter han häkta mig och sedan vet man inte huru
det går. I morgon dag reser jag från New-York och tar hyra från en
annan stad, men för dig blir det värre, han är i stånd till hvad som
hälst.
-- Jag blir inte häller här, förklarade Lena bestämdt. I morgon går
jag, om jag så aldrig får någon tjänst mera.
-- Inte kan du gå som du vill, när du gift dig med honom, sade
Wehkalainen medlidsamt.
-- Jag är inte gift, protesterade Lena. Och så beskref hon alt som
förefallit tidigare på dagen.
Den gamla matrosen klådde sig betänksamt i hufvudet. Det var en högst
kinkig kasus att utlåta sig om, ty så mycken aning om lagar och seder i
Amerika hade också han, att han visste det en domare kunde viga utan
biträde af präst. Frågan var nu bara om den sluskige karlen, hvarom
Lena talade, värkligen var en domare.
-- Nog är jag rädd för att du är gift i alla fall, sade han slutligen
tveksamt och då vet jag sannerligen inte hvad jag skall råda dig till.
Lena brast i gråt. Om hon värkligen var gift med Tuominen så var hon
olycklig, nu visste hon det. Sådan han visat sig i natt kunde hon tro
honom om hvad som hälst -- härnäst skulle han väl slå ihjäl henne. Hon
snyftade alt bittrare.
-- Vill du rymma? frågade Wehkalainen tvärt. Han hade fått en idé.
-- Jo, men hvart? Jag känner ju ingen människa här i landet.
-- Ja, inte just jag häller. Men jag känner ändå till flera trakter i
Michigan och Minnesota med, där det fins hela byar af finnar. Dit kunde
du resa.
-- Ar det inte förfärligt långt dit?
Det var åter en brydsam fråga, ty Wehkalainen hade passerat genom
Minnesota och Michigan på återväg från San Francisco. Han hade under
sommaren arbetat hos några finska farmare och hade sedan färdats till
New-York på en hvetepråm, där han i sällskap med några andra drifvare
omsatt säsongens besparingar i en sådan mängd whisky att han inte hade
det minsta minne af resans längd. Men han trodde inte att det var så
farligt långt med bantåg.
-- Men om Tuominen får reda på att jag är där, så kan han väl få mig
tillbaka med kronoskjuts? frågade Lena, öfvertygad om att en så vacker
institution som "kronoskjutsen" fans införd i hvarje civiliseradt
samhälle.
-- Det skulle han väl kunna, menade Wehkalainen, med tanken på polisens
ogenerade sätt att handskas med förrymda sjömän. Och enligt alt hvad
han visste var väl lagen mycket strängare mot förrymda hustrur.
-- Då är det inte värdt, pustade Lena. Jag har bara den skammen till
att bli fasttagen.
-- Strunt, sade matrosen. Han hade rymt mera än en gång och vanligen
hade det lyckats utmärkt.
-- Det kan så vara för en karl, invände Lena med en djup känsla af
afund mot det kön som kunde säga "strunt" om kronoskjutsen, men för mig
vore det en evig skam om polisen tog mig. Nog måste jag bli här, om han
också slår ihjäl mig. Hon började gråta på nytt.
-- Så res hem, sade Wehkalainen otåligt. Där kan han ingenting göra åt
dig och ångbåtar går det hvar dag.
-- Jag har inte pengar, snyftade flickan. Två daler är alt hvad jag
har, han har inte gifvit ut något för den här veckan.
-- Ja, men jag har, försäkrade Wehkalainen, som nu en gång var besluten
att spela Tuominen ett gement streck. Du kan få låna af mig tills vi
träffas igen, tillade han skämtsamt.
-- Inte vill jag ta dina pengar, protesterade Lena. Gud vet om vi
träffas igen i den här världen.
-- Det gör ingen skilnad. Jag bara super upp dem, om du inte tar dem.
Vill du så gå vi strax ned till Castle Garden och vänta där tills du få
biljett så kan du resa med första båt?
-- Nog hade jag tänkt stanna tills jag arbetat ihop åtminstone
tvåhundra daler, sade Lena fundersamt, med en sista, sorgsen
afskedstanke till sina vackra rikedomsdrömmar, men hällre far jag hem
med mindre än jag blir kvar här i huset.
-- Allräj, sade Wehkalainen afgörande. Du kan få min sjömanssäck för
dina saker. Kistan kan jag inte bära allena, men det mesta du har går
nog i säcken.
-- Bry dig inte om det. Vi orka nog bära kistan tillsammans och hällre
lämnar jag den på gatan än här, sade Lena hurtigt. Hon fick en riktig
hjärtklappning vid tanken att redan om några timmar vara på hemväg, och
det lifvade upp henne.
Inom några minuter var byrålådornas innehåll tömdt i kistan, hvilken de
båda så tyst som möjligt buro ned, och kort därpå vandrade de raskt
nedåt Chenystreet, som denna tid på dygnet var tyst och öde.
Vandringen ned till hamnen blef både lång och tröttande och mera än en
gång måste de pusta ut, hvarvid Lena alltid kastade en ängslig blick
nedåt gatan, där Tuominen möjligen kunde dyka upp. Men alt gick
lyckligt. Då de omsider kommo in i Batteryparken, där träden prunkade i
alla indiansommarens granna färger, drog Lena ett djupt andetag af
lättnad. Och ännu lättare andades hon, då Wehkalainen, sedan de
småsofvit några timmar på en bänk under förväntan på att Castle Gardens
portar skulle öppnas, efter endast några minuters frånvaro kom tillbaka
med en biljett, som gälde ända till Wasa, och hemtade med sig en pojke,
som på en handkärra skulle forsla kistan till ångbåtsbolagets docka.
Det var visst ett par mils väg dit, men det betydde ingenting, då de
bara behöfde följa efter handkärran. De hunno fram i så god tid, att
Lena till och med började känna sig ängslig för att Tuominen ännu
skulle kunna få tag på henne.
Men Wehkalainen lugnade henne med att det inte var troligt. Och för
öfrigt skulle hon inte bli lämnad allena, ty han hade vid närmare
betänkande och då pengarne väl räckte till, köpt biljett också för sig
själf öfver till Liverpool. Man kunde aldrig veta, menade han, hvad
Tuominen kunde taga sig till, då han såg att Lena rymt, och i Liverpool
var det åtminstone lika lätt att få hyra som i New-York. Det lugnade
Lena fullkomligt, och vissheten att hafva en bekant människa att lita
till under resan, bragte henne i så godt humör, att hon nästan helt och
hållet lyckades slå bort tanken på de hundra dollars mera hon ansåg att
hon rättvisligen borde ha fört med sig från Amerika.
Men då den väldiga ångaren lade ut och långsamt lämnade kajen på alt
längre afstånd, trängde den sig på henne igen, starkare än förut. Och
då om en stund New-Yorks husrader längst borta begynte smälta ihop till
en enda otydlig massa och frihetsgudinnans jättestaty blef alt mera lik
en dimfigur i den lätta, höstliga solröken, då steg bitterheten af den
stora missräkningen henne ända upp i halsen. Och det var med en tydlig
återspegling däraf i röst och min hon i djupt öfvertygad ton sade till
Wehkalainen, att det inte betydde mycket huru rikt Amerika var, då det
hade så usla lagar, att den fattige inte hade någon rätt.
Den gamla matrosen såg fundersam ut, medan han långsamt stufvade in en
ny laddning tuggtobak och med tungan jämkade den till rätta till
vänster i munnen, där den ständigt på samma ställe valkade bussen
åstadkommit en knöl, som liknade en utväxt på käkbenet.
-- Det är inte lagarnas fel, sade han slutligen då operationen var
lyckligt slutförd, de äro bra nog. Men människorna ä' dåliga, ser du,
och då hjälpa lagarna till ingenting.


Enoch Muponen på krigsstråt.

Fordom tillhörde Amerika indianerna, men i våra dagar tillhöra
indianerna Amerika. Präriernas och skogarnas f.d. fria söner hållas
numera instängda på reserverade områden, där regeringen genom sina
soldater vaktar dem så noga som trots några raskreatur, välvilligt
tillåtande dem att svälta, frysa, lefva och dö huru fritt och
oinskränkt som hälst, så länge de bara inte försöka lämna sitt område
och upplifva gamla buffeljaktminnen med de stora boskapskungarnas oxar,
kor och kalfvar, hvilka i tusental ströfva på betesmarkerna rundtom
reservationerna. Göra de det, så blir det annat af. Armén mobiliseras,
proviant- och ammunitionskontrakt uppgöras och pengar stjälas så
intensivt som blott amerikanska eller ryska kronoleverantörer kunna
göra det.
Därmed är nu likväl på intet vis sagdt, att inga pengar stjälas under
andra än krigstider i Amerika. Tvärtom stjäles där alltid högst
betydligt och ingalunda minst af dem, som på regeringens vägnar dela ut
föda och kläder åt Amerikas forna egare. Ty så långt ha indianerna,
trots trägen och långvarig öfning, ännu inte kommit att de kunde
lifnära sig endast med gräs och rötter, och därför är regeringen
tvungen att förse dem också med en del andra födoämnen. Två gånger i
månaden samlas krigarne till den plats inom reservationen, som kallas
agenturen, och där utlämnar Onkel Sams ombud till de röde alt hvad de
under de närmaste två veckorna anses kunna behöfva för att hålla kropp
och själ tillsamman.
Men nu variera åsikterna härutinnan tyvärr rätt betänkligt. Agenten
anser att oxar, som längesedan svultit af sig alt annat kött än de
hårdaste musklerna och de segaste senorna, äro goda nog att gnaga på
för rödskinn, medan dessa åter hålla före, att ingen annan än agenten
kan bli fet på dylik diet -- och så uppstå dispyter. Ibland lyckas det
agenten att lugna sina skyddslingar med ett eller annat skålpund ruttet
mjöl mera än han noga taget ämnat gifva dem, men ibland lyckas det
inte, och då draga de röda männen bort, stjäla hästar och boskap och
slå ihjäl ett eller annat blekansikte i omnäjden för att gifva
tillbörligt uttryck åt sitt missnöje.
Då är spektaklet färdigt. Förenta Staternas öfvergeneral rycker i fält
med armén, tidningarna trycka spalt på spalt med beskrifningar om de
röda djäflarnas -- det är den tekniska termen -- grymhet, blodtörst och
list och fasta föresats att hällre stupa till sista man än underkasta
sig, obegripliga kvantiteter proviant förtäras af trupperna och sådana
massor ammunition förbrukas -- alt enligt leveranskontrakten -- att de
borde förslå för expedierande af hvartenda rödskinn i landet till de
sälla jaktmarkerna. Om flera eller färre veckor, beroende på årstiden
och väderleken, lyckas det sedan att drifva indianerna tillbaka till
agenturen, där de arma djäflarna tagas emot med öppna armar såsom
förlorade, men återfunna och ångrande söner. Och då de vid det laget
svultit tillräckligt för att med god smak tugga till och med
leveransoxar, så äro de nog så villiga att tända fredspipan, isynnerhet
som de i anledning af tillfällets högtidlighet få tobaken till den
gratis. Så ungefär ser ett indiankrig ut i våra dagar.
Det sista, som till dato inträffat, gick af stapeln för litet mera än
ett år sedan ute i South Dakota. Den gången var det Sioux indianerna,
som tröttnat på regeringsdieten, och då de vid föregående enahanda
tillfällen visat sig rätt segslitna i sin opposition, så väntade man
sig något mera än vanligt intressant, hvarför också till
krigsskådeplatsen samlades en mängd tidningskorrespondenter -- och
bland dem äfven jag. Tillfället att få se en bit gränsmarkslif ute på
prärierna under särskildt intressanta omständigheter var för godt att
försummas, och därför steg jag en gnistrande kall Januarimorgon ur
järnvägskupén vid stationen Rushville i Nebraska, tätt invid
Dakotagränsen, samt började genast i sällskap med en annan tidningsman,
den jag råkat på tåget, leta efter någon, som vore villig att sälja
eller hyra oss ett par hästar för ridten ut till Pine Ridge-agenturen
och för begagnande under kampanjen.
Den lilla präribyn var full af folk: statsmilis, som ryckt ut för att
mota ett möjligt försök af rödskinnen att bryta sig väg åt Nebraska
till och falla öfver nybyggena längs reservationens södra gräns,
forkarlar med hästar och stora, fyrhjuliga vagnar, afsedda för
transport af förnödenheter ut till högkvarteret, cowboys, som
förrättade kurir och späjaretjänst, och slutligen en brokig hop
människor, som skyndat undan från de närmast hotade nybyggena med barn
och bohagsting, och nu, så godt sig göra lät kamperade i byns fåtaliga
brädskjul eller på dess enda gata. Det såg helt krigiskt ut, alt detta