Utvandrarehistorier - 5

  alltid varit god mot henne -- och en del kvinfolk äro ju sådana att de
  göra hvad som hälst för den, som är god mot dem. --
  Det sista sade han med en ton, som om han för sin del nog vanligen sett
  andra kvinfolk än sådana han talade om, men var villig erkänna, att
  könet också företedde vackra undantag.
  -- Hvart ämnar ni själf ta vägen från New-York?
  -- Det vet jag inte ännu. Kanske jag inte häller stannar där länge, det
  beror på huru det går att få arbete och hvad man kan förtjäna. --
  -- Bäst är det väl att resa så litet som möjligt, sade jag, utan hällre
  stanna på ett ställe, om blott arbetsförtjänsten är någorlunda god. I
  längden lönar det sig nog bäst och går hastigast att få ihop så mycket
  man behöfver för att fara hem tillbaka. --
  -- Inte ämnar jag fara hem, sade han afvärjande. Men nu skall jag tacka
  så mycket, för att herrn såg på pappret. --
  Därmed gick han sin väg.
  Men bekantskapen var gjord i alla fall, det erkände han genom att helt
  vänligt besvara min hälsning, då vi nästa gång möttes. En cigarr höll
  han också tillgodo med och tycktes inte häller alldeles obenägen att
  språka om saker och ting i Amerika, om hvilket han själf visste så godt
  som intet, men hvarom han gjorde frågor, som visade, att han nog kunde
  bruka sitt förstånd då så behöfdes.
  Ju närmare vi kommo målet för resan, desto mera eftertänksam tycktes
  han bli och tack vare mina upplysningar om landet, dit vi ämnade oss,
  tycktes han också börja komma till alt större klarhet om, att det
  kanske inte skulle bli alldeles så lätt att ta sig fram där, som han
  förut tänkt sig. Men alla tvifvelsmål därom fördref han vanligen på
  samma sätt: att det väl ändå inte kunde finnas något land i världen,
  där en ensam karl, som var frisk och stark och ville arbeta, inte
  skulle kunna slå sig ut. Det var nog också min åsikt om saken, men
  däremot kunde jag inte dela hans mening, att det vore bäst att komma
  till någon trakt, där det fans så få finnar som möjligt. Tvärtom sade
  jag honom, att han till en början borde söka sig arbete just bland
  landsmän, då han ju inte kunde någon engelska och således skulle få
  ganska svårt att reda sig, om han komme bland idel främlingar.
  Men det ville han inte höra talas om. Det var som om han rent af varit
  skygg för landsmän och isynnerhet för folk från sin egen hemtrakt, och
  sådana, menade han, fans det troligen öfveralt hvar finnar slagit sig
  ned. Om han inte hade förefallit så genomhederlig och pålitlig i uppsyn
  och sätt att tala, skulle jag närapå kunnat misstänka, att han hade
  några mer eller mindre obehagliga skäl för sin önskan att undvika
  landsmän, men jag behöfde bara se på honom, där han brukade stå vid
  relingen och blicka ut öfver hafvet för att förstå att han icke hade
  någonting af brottsling i sig. Där fans hvarken något skygt eller något
  skuldmedvetet drag i hela hans person.
  Så kom den sista aftonen före ankomsten till New-York. Lotsen hade
  redan kommit ombord, den sedvanliga, festliga middagen, som
  karaktäriserar sista dagen af de stora oceanångarnes färd, var förbi
  med skålar och tal, och passagerarne hade spridt sig öfver
  promenaddäcket i de vanliga kotterierna, hvilka voro en smula lifligare
  och rörligare än vanligt, tack vare det vackra vädret, den lugna sjön
  och förhoppningarna att snart komma i land. Jag hade ströfvat omkring
  där en stund, men då jag under öfverresan hållit mig tämligen mycket på
  afstånd från de andra, hade jag nu icke häller något kotteri att sluta
  mig till och gick därför ned på mellandäck för att se hvad folket där
  hade för sig.
  Den första jag fick syn på, var min vän, hvilken såsom vanligt satt
  helt ensam på relingen med ena armen kring staget på förmasten och såg
  ned i vattnet, som gnistrade där det bröts i vågor af vårt fartyg.
  -- Nå, sade jag, nu är resan snart slut. --
  -- Ja, om man bara skall till New-York, så är den snart slut -- och
  ännu fortare kunde den ta slut helt och hållet, om man ville, svarade
  han långsamt, utan att lyfta blicken från svallvågorna nedanför.
  -- Det slutet kommer nog också i sinom tid, sade jag, men därmed har
  det ingen brådska. Nog är det bättre att vänta och se huru det går. --
  -- Det vet jag nu inte, svarade han i ännu mera eftertänksam ton än
  förut. Män väntar och väntar alltid på någonting bättre, och vanligen
  blir det bara värre i stället. --
  -- Kom, sade jag uppmuntrande, rök en cigarr med mig och tala om hvad
  som trycker. Det brukar ofta hjälpa. --
  -- Inte hjälper det mig, men om herrn vill höra om det, så kan jag nog
  gärna berätta -- det fins så många andra förut, som veta altsamman. --
  Vi satte oss längst ute i fören, därifrån man kunde se långt bort öfver
  den lugna hafsytan och sedan han fått sin cigarr ordentligt tänd,
  berättade han sin historia, som dessvärre var lik bra många andra jag
  hört där hemma i Finland.
  Det var bara en vacker torparflicka det gälde, hvars föräldrar haft sin
  stuga endast ett stenkast från den, där han växte upp, så att han ju
  inte gärna kunde undgå sitt öde att bli kär i flickan och vilja gifta
  sig med henne. Men hon hade större fordringar på lifvet och framtiden
  än som så och föll därför ett lätt offer för en nyanländ stockjunkare,
  som slog omkring sig med pengar och stora ord, så att han inom kort
  blef ett lejon i hela trakten.
  En tid var det roligt nog, med granna sidendukar och punschtraktering
  hvar gång stockjunkaren kom på visit, men sedan kom en annan tid, då
  flickan inte mera hade lust att vara glad och hennes stockjunkare inte
  häller såg alldeles lika munter ut som förut. Och kort därefter började
  underliga rykten komma i omlopp, och då försvann stockjunkaren totalt
  -- till Amerika påstod man. Men flickan försvann inte, utan var alt
  kvar hemma då länsman kom och sade, att hon måste i häkte, emedan hon
  tagit lifvet af sitt barn och att det bästa hon kunde göra vore att
  bekänna hvar hon gömt det. Och bekänna gjorde hon utan omsvep, så att
  hela saken inte orsakade länsmannen och domaren mycket besvär, utan
  kunde utageras redan vid första ting. Det blef sex års tukthus. Men
  stockjunkaren, som hjälpt henne med råd och dåd, han hade värkligen
  skuddat stoftet af sina fötter och kunde inte fås tag på, fastän
  länsman lät lysa efter honom i kyrkan tre skilda gånger.
  Det var altsamman, men det hade varit tillräckligt för att göra lifvet
  där hemma outhärdligt för den som berättade det åt mig den där lugna,
  vackra Juni aftonen ute på Atlanten, och då hade han beslutat att också
  resa bort, så långt bort som möjligt, för att kunna glömma altihop. Men
  det hade inte lyckats honom att glömma det just ännu, det kunde jag
  tydligt både se och höra då han talade om det, och fattade jag hans
  sinnelag riktigt, så var han nog en af dem, som inte glömma i hast,
  hvarken godt eller ondt.
  Därför tänkte han häller inte på att med tiden vända hem igen, utan
  bara på att komma bort, långt, långt bort. Den tanken gick som en röd
  tråd genom alt hvad han sade om sina framtidsplaner. I New-York ämnade
  han inte stanna längre tid än hvad han just jämt behöfde för att
  förstärka sin reskassa, ty stort mera hade han inte haft med sig än
  hvad som åtgick för ångbåtsbiljetten och kunde behöfvas tills han fick
  arbete.
  Så kommo vi in på kapitlet om Amerika igen, och därom talade vi ända
  tills jag ansåg det vara tid att gå till kojs och sade honom god natt,
  sedan jag likvisst förut lofvat att på kontoret i New-York inlägga ett
  godt ord för hans skyddsling, kvinnan med de båda barnen.
  På förmiddagen följande dag kommo vi fram, men då inte ens i det
  jämnlikhetens förlofvade land som kallas Amerika, öfver- och underklass
  -- här första klass och mellandäckspassagerare -- ha samma rättigheter,
  utan landsättas på olika tider och platser, så förlorade jag min
  reskamrat tillsvidare ur sikte. De som ha råd att resa på första klass,
  få gå i land utan vidare så snart ångbåten lägger till, men
  mellandäckspassagerarne få vänta några timmar innan de, med ungefär
  samma ceremonier som boskap, utlastas vid Castle Garden, där de
  underkastas ett slags besiktning och examen om hvad de äro för folk,
  hvad som förmått dem att emigrera o.s.v. Det är gudbevars för att
  förekomma att alt för mycket slödder skall slippa in till Unionen --
  men slöddret på första klass examinerar man inte.
  Detta gjorde att jag inte kunde vara min resebekantskap och hans
  skyddslingar på något sätt behjälplig vid ankomsten, men jag höll mitt
  löfte att rekommendera hustrun med de båda barnen på emigrantkontoret,
  så att hon nog kom ordentligt på väg till Montana och blef försedd med
  kort till ett par af kontorets agenter på orter dem hon skulle passera.
  Själf såg jag henne inte då hon kom upp i sällskap med sin beskyddare,
  men då jag ett par dagar senare stod där och betraktade en skeppslast
  nyanlända emigranter, fick jag i hopen syn på mannen. Han syntes helt
  nöjd öfver att träffa mig och sade, att han kommit för att höra efter
  nyaste priset på biljett till Duluth vid Lake Superior, ty där, så hade
  man sagt honom, kunde en karl under sommaren förtjäna duktiga pengar,
  ehuru arbetet med lossning och lastning af fartyg var mycket tungt.
  -- Men det är jag inte rädd för, tillade han med ett halft leende, i
  det han rätade på sin långa kropp. Nog orkar jag göra sådant arbete som
  andra stå ut med, bara jag kan komma dit.
  Det kunde han emellertid inte den gången, därtill var hans kassa mycket
  för klen, utan skulle han till en början se sig om efter arbete i
  New-York. Visst gjordes honom ett anbud att förena sig med en hop andra
  arbetare, som skulle ned till Costa Rica, där de med arbete fingo
  betala kostnaden för sin resa, men det ville han inte antaga, emedan
  han hört att det var så hett därnere, och dessutom, menade han, kunde
  man inte så noga veta huru man skulle slippa därifrån, om man ville
  bort. Nej, då var han mera böjd för arbete på ett tegelbruk utanför
  New-York, dit man också just då värfvade folk och där han enligt
  noggrann uträkning på två veckor kunde förtjäna ihop hvad som brast i
  priset för biljetten till Duluth.
  Nog blef han varnad för tegelbruket och agenterna, som värfvade
  arbetare dit, emedan de voro okända svindlare, men han menade, att han
  nog kunde reda sig. Hufvudsaken var ju att genast få arbete, så att han
  kunde börja förtjäna, och så begaf han sig ut till sitt tegelbruk så
  att jag inte mera såg till honom medan jag var kvar i New-York.
   * * * * *
  En månad senare var jag själf nere i Costa Rica och hade tagit emot
  befälet öfver en "camp" (arbetarestation) ute i vildmarken. Allting var
  nytt där borta, både omgifningar, lefnadssätt, värksamhet och folket
  jag hade att göra med, så att episoden från färden öfver Atlanten snart
  helt och hållet försvann ur mitt minne. Men några veckor efter det jag
  tagit emot min camp, fick jag en dag underrättelse från högkvarteret om
  att en sändning arbetare anländt från New-York och var destinerad till
  min station, där det behöfdes mera folk. Och då de kommo, var min
  resebekantskap bland dem.
  Han hade ganska riktigt råkat ut för svindlare och bedragare, hvilka,
  då det sent omsider blef likviddag, i stället för kontanter lämnade
  honom en räkning på järnvägsbiljett, -- tegelbruket låg jämt tjugu
  minuters väg från New-York -- hyra för bostad, -- en sofplats på
  golfvet i en lada -- kost och annat, uppgående sammanlagdt till några
  dollars mera än arbetslönen för den tid som gått.
  Hvad man sagt honom för att förklara kalkylen hade han naturligtvis
  inte förstått, endast det hade han fattat, att man fordrat ytterligare
  några dagars arbete för att utjämna räkningen, men det hade han inte
  vidare brytt sig om, utan helt enkelt gått sin väg. Förmannen för
  arbetarne hade nog sökt hindra honom därifrån, men då min vän, som inte
  kunde meddela sig muntligen med honom, tagit sin tillflykt till
  argument af lika internationell som handgriplig natur, hade han
  uppgifvit försöket och låtit mannen gå. Till New-York hade han gått
  till fots längs järnvägslinjen och ganska riktigt hittat tillbaka till
  emigrantkontoret, där man likväl inte kunde förhjälpa honom till hans
  rätt, gentemot de skojare, för hvilka han råkat ut. Men den sent
  förvärfvade erfarenheten hade kurerat honom för lusten att göra vidare
  experiment i New-York, och då värfningen af arbetare för Costa Rica alt
  ännu pågick, hade han anmält sig för resa dit ned. Själf tyckte han sig
  ha haft rätt god tur då han sluppit med så litet, ty efteråt hade han
  hört om andra, som låtit lura sig till arbetsställen, där de fått
  slafva i månadetal utan någon lön, innan de lyckats komma därifrån. Och
  nu ämnade han stanna tills han sparat ihop tillräckligt för att sedan
  kunna resa till hvilken trakt han själf behagade.
  Men trifvas gjorde han inte där nere, ehuru han arbetade bättre än de
  flesta, aldrig försummade någon arbetstimme, utan tvärtom åtog sig
  extra arbete, såsom vedhuggning för köket och annat, som ökade hans
  inkomster så att han, då den första månadslikviden inträffade, inte
  allenast kunde betala hela sin nedresa utan till och med hade något i
  öfverskott. Från de andra arbetarne höll han sig på så långt afstånd
  som möjligt, ty bland dem funnos, såsom han befarat, ett par stycken,
  hvilka kände till historien om stockjunkaren och alt hvad däraf följt,
  och han skydde till och med åsynen af folk, som påminte honom därom.
  Vanligtvis satt han alldeles ensam, då arbetet för dagen var slut, och
  tycktes bli alt dystrare och svårmodigare till sinnes ju längre det
  led.
  En månad till stod han ändå ut med det, men då förklarade han en vacker
  dag "att han inte hade ro mera att stanna" utan ville bort, och inte
  ens min invändning, att han ju knappast hade mera kontanter än att han
  jämt och nätt kunde komma tillbaka till New-York, tycktes göra något
  intryck på honom. Men då jag erbjöd honom att åtaga sig kolbränning för
  lägrets smedja, ett arbete, det han kunde sköta helt ensam och hvarpå
  han kunde förtjäna betydligt mera än den vanliga dagspenningen,
  klarnade han upp en smula. Och redan samma dag begaf han sig inåt
  urskogen för att söka upp en lämplig plats för en mila.
  Till lägret kom han sedan blott en gång i veckan efter matvaror, dem
  han själf tillredde i den koja han uppfört åt sig inne i skogen, och då
  kom han alltid och sökte upp mig blott för att hälsa och fråga huru jag
  mådde. Gladare var han nog inte än förr, men han tycktes trifvas
  skäligen bra i alla fall där ute i ensamheten, och tigrarna -- såsom
  våra arbetare kallade jaguarerna -- var han inte det minsta rädd för.
  De äro ju inte så farligt stora, sade han, och inte så värst argsinta
  heller, åtminstone att döma af de två han sett.
  Tyvärr kunde inte kolbränningen pågå i oändlighet, isynnerhet som han
  på tre veckor redan bränt mera än den behöfliga kvantiteten, hvilken
  jag antagit att han skulle behöfva fem för att få ihop, och då fick han
  lof att gå ut på linjen igen. Men nu trifdes han ännu mindre än förut,
  så att han redan om några dagar åter igen förklarade sig vilja bort,
  och så snart likviden för kolbränningen kom, gjorde han sig i ordning
  att resa.
  
  Af de andra arbetarne, bland hvilka funnos några, som förut ströfvat
  mycket omkring i Förenta Staterna, hade han hört om de stora skogarna i
  Wyoming, och då han från barndomen var van vid alt slags skogsarbete,
  hade han nu beslutit att begifva sig dit. Kanske skulle han taga arbete
  på en eller annan plats under vägen, men till norden, "där det fans
  ordentlig vinter", ville han framför alt.
  "Det är för mycket att ha sommar hela året om", sade han, "jag kan inte
  hålla ut med det".
  Värmen var nog inte det hufvudsakliga onda, som plågade honom, utan en
  underlig oro och otillfredsställelse, som han icke kunde rå med, och då
  jag mycket väl insåg detta, sökte jag inte häller vidare öfvertala
  honom att stanna kvar, utan gaf honom en marchroute öfver New-Orleans,
  längs Mississippifloden och vidare upp till Wyoming, och därpå reste
  han, försäkrande mig, att det enda han önskade, vore att ännu någon
  gång få träffa mig, som varit så vänlig mot honom. Jag trodde inte då,
  att hans önskan skulle uppfyllas.
   * * * * *
  Ett helt år hade förflutit sedan jag lämnade den heta, soliga södern,
  mera än ett år sedan jag såg min vän från Atlanterfärden vandra bort
  genom urskogen, uppåt norden, dit hans öde dref honom. Jag hade under
  tiden hamnat i Chicago, den unga, underbart väldiga, penningjäktande
  präristaden, där ingen har tid till annat än löpande efter dollarn, där
  de otaliga fabriksskorstenarna utan afbrott bolma ut sin illaluktande
  rök, så att himmelens blåa sky endast undantagsvis skymtar fram, där
  miljoner vinnas på en dag och förloras på en timme, där tiotusenden
  lefva i den eländigaste smuts och fattigdom, men alla likväl fylda af
  feberhett, aggande begär att i trots af alt dock en gång komma till
  rikedom och öfverflöd.
  Jag hade anställning vid en tidning, och till åliggandena vid min
  befattning hörde bland annat också att ta emot de besökande, hvilka på
  amerikanskt sätt kommo upp på byrån för att få sina namn publicerade i
  visitlistan. Bland sådana besökande träffade jag så en dag en man,
  hvilken värkligen ville träffa tidningens ägare och inte kommit endast
  för reklamens skull, men som denne för tillfället var utgången,
  samtalade vi om ditt och datt medan besökaren väntade. Han hade kort
  förut lämnat sin post såsom chef för staten Illinois fängelse, och
  däraf kom det sig, att vi snart nog kommo in på kapitlet om brott och
  brottslingar, hvarvid han ur sin rika erfarenhet meddela åtskilligt af
  intresse och i sammanhang med det öfriga nämde några ord om den
  oändliga brokigheten hos den samling af förbrytare han haft omhänder, i
  typ, i karaktär, nationalitet -- i alt, kort sagdt.
  -- Hade ni några finnar där? frågade jag.
  -- Jo en, svarade han, den ende där varit under alla de år jag varit
  chef. --
  Jag bad honom berätta hvad han i öfrigt kände till om mannen, men han
  sade, att det icke var synnerligen mycket, eftersom ingen kunde tala
  med honom. Han hade hemtats från Wyoming, som ännu inte haft råd och
  tid att uppföra ett eget statsfängelse och därför aftalat med Illinois
  om härbergerande af dess förbrytare, för att aftjäna åtta års
  tukthusstraff, ådömdt för ett mord, begånget där borta i skogarna.
  -- Det är synd om karlen, tillade f.d. fängelsechefen, ty om inte alla
  tecken bedraga, så lider han ett bra hårdt straff för det han begått,
  och säkert är, att han inte kan hålla ut sin tid till slut. Redan då
  jag lämnade platsen, trodde jag, att han börjat bli sinnesrubbad, och
  då hade han ändå inte suttit inne mera än några månader. --
  -- Tror ni då, att han blifvit oskyldigt dömd? frågade jag.
  -- Nej, inte egentligen oskyldigt. Han har nog knifvat ihjäl en karl
  någonstädes borta i Wyoming, men om jag bedömer honom rätt -- och det
  borde jag ju kunna -- så var det inte något mord utan en sådan där
  affär, som folk i den delen af världen oftast als inte brukar antastas
  för. Men karlen förstår mycket litet engelska och kan inte tala tio
  ord, så det var omöjligt för mig att få reda på någonting närmare af
  honom själf.
  -- Hvad heter han?
  -- Han kallar sig Wilson och under det namnet har han blifvit dömd, men
  hans eget är det väl inte, eftersom han den första tiden som oftast
  glömde att svara, då det ropades upp.
  -- Kan man få se och tala med fångarna där ute? frågade jag vidare.
  -- Inte i allmänhet, svarade han, men om ni såsom tidningsman och
  landsman därtill vill besöka honom, så skall jag med nöje gifva er ett
  introduktionsbref till min efterträdare. -- Och bra vore det, om ni
  reste dit, så den stackars fan en gång finge tala med någon människa,
  som förstår honom. --
  Jag tackade för anbudet och några dagar senare for jag ut till Joliet,
  där fängelset ligger. Mitt bref till chefen var tillfyllesgörande, så
  att han genast efter dess genomläsande beordrade en fångknekt att föra
  mig till 819, Wilsons cell, samt vänta på mig utanför dörren. Några
  minuter därpå stodo vi i den höga, tysta gården, som sträcker sig genom
  fängelsets alla våningar, med smäckra järngallerier löpande längs
  hvarje rad af celler och med ett hvitstruket glastak, som ger en skarp,
  likformig belysning åt gårdens ljusa väggar och mörka gallerier och
  trappor. Uppe i tredje våningen kommo vi till cellen 819, hvars dörr
  min beledsagare öppnade.
  Dess innevånare stod vid fönstret och såg ut genom dess galler, utan
  att ens vända på hufvudet, ehuru han måste hört att någon kom in. Det
  var en lång, stark figur, klädd i den ohyggliga amerikanska fångdräkten
  af svart och hvitrandigt tyg, som skäres så att ränderna löpa rundt om
  kroppen.
  -- God dag, sade jag på finska.
  Han vände sig långsamt om, som om han inte känt sig säker på att ha
  hört rätt, såg några ögonblick stumt på mig med ett underligt förvånadt
  och frågande uttryck och förde båda sina händer tillsamman i det han
  utbrast:
  -- Herre Jesus välsigne! huru har kapten kunnat få rätt på mig?
  Det var ingen annan än min vän från Atlanterfärden och urskogarna i
  södern. Jag kände igen honom, så snart han öppnade munnen och
  tilltalade mig med titulaturen där nedifrån, ehuru hans ansiktsfärg var
  helt och hållet förändrad och dragen blifvit kantiga och skarpa.
  Med några ord förklarade jag, att det blott var slumpen, som fört mig
  till Joliet, men det ville han inte tro.
  -- Det var nog bestämdt, att vi skulle träffas igen, sade han. Allting
  är bestämdt på förhand här i världen, och det som en gång är bestämdt
  händer nog, om man sen vill eller inte.
  Hans blick var med ett så stirrande, frånvarande uttryck fästad på mig,
  medan han gaf luft åt sina fatalistiska tankar, att jag inte genast kom
  mig för att säga något, men det behöfdes inte häller, ty om ett par
  ögonblick fortsatte han:
  -- Se nu på mig till exempel. Redan där hemma brukade jag emellanåt
  tänka, att jag borde slå ihjäl den där stockjunkaren som jag berättade
  om på ångbåten, men så tänkte jag igen, att inte kunde jag ju bli
  mördare, och så gick det dag efter dag tills han rymde -- och nu har
  jag ändå slagit ihjäl honom, fastän det såg ut som om vi två aldrig
  mera skulle träffas.
  -- Var det honom ni dräpte uppe i Wyoming? frågade jag, då han
  tystnade; ett smålöje, hvars uttryck af tillfredsställelse stod i
  egendomlig kontrast mot blicken, spelade på hans läppar.
  -- Ja, naturligtvis, svarade han, alt fortfarande leende. Hvem annan
  skulle jag väl dräpa?
  -- Huru gick det till? Berätta altihop åt mig.
  -- Åh, det är just inte mycket att berätta om. Så snart jag såg honom,
  visste jag, att det var för den skull jag kommit dit, och så, en dag då
  han slängde ett skymford åt mig, slog jag honom med knifven -- bara en
  gång och han dog strax.
  -- Jaja, det som man minst väntar sig inträffar vanligen, sade jag och
  tillade sedan för att söka förmå honom att småningom meddela mig flera
  enskildheter af tilldragelsen: tala nu om för mig, huru er resa från
  Costa Rica gick, hvar ni sedan dess varit och arbetat o.s.v. --
  Till en viss grad lyckades det att få honom ur tankarna på det som
  bragt honom till platsen, där vi träffades, ehuru han alt emellanåt
  syntes böjd för att hoppa öfver den mellanliggande tiden och återgå
  till episoden i Wyoming. Småningom blef han likväl lugnare och
  berättade snart på sitt gamla, fåordiga sätt, uppmuntrad af idkeliga
  frågor från min sida, om huru han kommit till New-Orleans och därifrån
  rest vidare med en flodångare längs Mississippi. Från denna plats hade
  han begifvit sig åt nordvest, hade arbetat på några farmer och i en
  grufva i Colorado samt hade slutligen efter flera månader hamnat uppe i
  Wyoming, och fått plats vid en såg, där förut några andra finnar
  arbetade.
  När det sedan blef vinter och sågen stannade, drog han i väg inåt
  skogarna på stockbygge och där hade han till en början tyckt sig
  trifvas ganska bra. Men så hade förmannen för laget blifvit sjuk och
  måst lämna arbetet, och då en ny förman kom ut var det ingen annan än
  samma stockjunkare, för hvars skull flickan från granntorpet blifvit
  olycklig.
  -- Det tog mig så underligt i bröstet, när jag såg honom, sade min
  stackars vän, men först då han fick ögonen på mig och grinade och
  frågade om Anni skickat hälsningar till honom, visste jag, att det nu
  var bestämdt, att jag skulle slå ihjäl honom. Först tänkte jag göra det
  genast, men så tyckte jag, att jag borde tala med honom först för att
  vara riktigt säker, och därför väntade jag tills vi slutat arbetet och
  kommit tillbaka till lägret.
  Här tystnade han ett ögonblick och jag väntade utan att göra några
  frågor för att inte störa det lugn, som syntes ha efterträdt den första
  upphetsningen vid åsynen af mig. Han stirrade rätt framför sig ut i
  rummet, som om han sökt noga påminna sig alt som händt, men föreföll så
  stillsam och redig som om hans sinne aldrig varit i minsta mån
  omtöcknadt, och efter en minut eller så fortsatte han i samma lugna och
  jämna ton som förut:
  -- Jag gick in till honom i hans rum och sade, att jag kommit för att
  tala om Anni, eftersom han frågat efter henne, men han sade, att han
  visste huru det gått och inte brydde sig om att höra något mera. Då
  frågade jag, om han tänkte göra någonting, när hennes tid i fängelset
  vore ute, då det ju i alla fall var hans fel att hon kommit dit, men
  han bad mig tiga och inte blanda mig i så'nt, som inte angick mig. "Du
  kan ju själf gifta dig med henne", sade han, "när hon slipper ut. Nog
  lär hon duga åt dig, om det också gått litet på sned för henne förut".
  -- Då högg jag knifven i honom och han skrek som en hare, slutade min
  vän med ett förvridet skratt och så fortsatte han i alt häftigare ton:
  och sedan öppnade jag dörren och bad de andra komma och se hvad jag
  gjort, och de bundo mig och förde mig andra dagen långt bort till ett
  fängelse och sedan till domstolen och så tillbaka till fängelset igen,
  af och an flera gånger tills jag inte kunde tänka mera och till slut
  hemtades jag hit och här har jag varit ända se'n dess och har aldrig
  talat med någon människa förrän nu med er.
  Hans blick, som under de sista orden fått ett altmera vildt och
  förvirradt uttryck, var fortfarande fästad på mig där jag satt på hans
  säng, utan att veta hvad jag skulle säga eller göra, men syntes igen
  klarna upp som om något runnit honom i hågen.
  -- Kommer ni ihåg när ni på ångbåten sade att det nog är bäst att
  vänta? frågade han, men fortsatte innan jag hann svara något, med ett
  nytt skratt, som lät ännu vildare än förut:
  -- Ni hade alt rätt den gången -- bara man har tålamod och väntar, så
  blir nog alt bra till sist. -- Men jag behöfver inte vänta länge
  numera, bara några dagar. Jag har skrifvit till senaten att den där
  stockjunkaren inte var värd att lefva och nu skall jag få ett hemman
  för att jag slog ihjäl honom och en senator kommer själf hit endera
  dagen för att släppa ut mig.
  Han hade begynt gå fram och tillbaka i den trånga cellen medan han
  talade, kastande då och då en blick på mig, och nu stannade han tätt
  framför mig, som om han fått någon ny idé.
  -- Ni skall resa hem, kapten, sade han, och laga så, att Anni också
  slipper ut. Om ni bara säger, att jag har hennes barn här, så kommer
  hon nog hit och så gifta vi oss och här vet ju ingen någonting om
  henne. Men ni måste resa genast, tillade han med andlös ifver, och i
  det han skyndade till dörren och gaf den en väldig spark, som dånade
  ute i gården, skrek han så högt han förmådde:
  -- Hemta genast fram kaptens häst, han skall rida efter min brud -- hör
  ni inte?
  Fångknekten kom in och jag gick, efter ett hastigt afsked från min
  stackars vän, som inte tyckte sig kunna få mig i väg fort nog, tillbaka
  till fängelsechefens rum, där jag redogjorde för utgången af mitt
  besök, utan att han tycktes bli det ringaste förvånad.
  -- Jaså, det har brutit ut till slut, sade han endast. Och så ringde
  han på en af betjäningen och sade:
  -- N:o 819 skall genast föras till en dårcell. Tag en tvångströja och
  några man med er -- det kan lätt hända att han blir våldsam.
  
  
  Pastor Lahti.
  
  Det var lif och rörelse i Anoka, en vacker söndagsförmiddag i början af