Utvandrarehistorier - 4

vimmel af militär och annat folk, men ändå kunde jag inte förmå mig att
tro på allvaret af hela kriget.
Inte ens sedan vi lyckats träffa aftal om ett par präribronchas och
sent omsider kommo i väg, föreföll mig färden stort annat än som en
lustridt, så öde och tom och fredlig såg näjden ut -- dock att märka
att uttrycket lustridt måste tagas bildlikt, ty ridten var i själfva
värket inte lustig als. Hästarna voro af den riktiga präritypen och
utmärkte sig för ett traf, som redan inom den första kvarten bibragte
oss en liflig öfvertygelse om sanningen af en del resandes berättelser
om huru gauchos i Sydamerika göra kött mört genom att placera det
mellan sadeln och hästryggen och sedan rida på det en stund. Våra
hästar kunde också göra kött mört, det betviflade vi inte als, efter
ett halft dussin mil eller så.
Men sedan vi hunnit öfver den terräng som bevakades af milis-trupperna
och in på de uppstudsiga indianernas område, samt i anledning däraf
funno oss föranlåtna att inslå en raskare fart, försonades vi helt och
hållet med våra riddjur, som i en långsträkt, half traf-, half
galopptakt tillryggalade mil efter mil, den ena långsluttande åsen upp,
den andra ned, utan att tröttna och utan ett felsteg. Det var rent
märkvärdigt att lägga märke till de små djurens sega uthållighet -- och
stort annat var där inte häller att lägga märke till i den altjämt lika
öde och liflösa näjden. Grågult gräs i glesa tufvor, som visade den
skarpfrusna, gråa leran emellan, här och där en fläck af smutsig,
damblandad snö och någon gång nere i dälderna snår af vide och en eller
annan nödvuxen, vindpiskad tall.
Väl hälften af den trettio mil långa vägen hade vi ridit och hade
småningom kommit in i en trakt, där det sista snöfallet varit rikligt
nog att hölja marken med ett obrutet snötäcke, som hållit dammet nere
och därför var bländande hvitt, då vi från krönet af en af de låga
åsarna blefvo varse en man, som nere i dälden stretade framåt i samma
riktning som vi. Inom kort voro vi så nära, att vi tydligt kunde
iakttaga hvar detalj af figuren, medan vi läto hästarna i skridt gå
vägen uppåt nästa ås.
-- En underlig typ den där, anmärkte min kamrat, medan jag förgäfves
sökte tvinga min hjärna att utreda det intryck af gammal bekant, som
den fyrkantiga, gråklädda gestalten där framför oss gjorde på mig. De
där breda axlarna, med ett hästbetsel slängdt öfver den ena, den korta
nacken och det runda hufvudet, täckt af en skinnmössa och framför alt
den stadiga, säkra gången -- alt det där hade jag sett förut.
Mannen hade påtagligen redan varseblifvit oss, då vi redo ned i dalen
och vände därför inte ens på hufvudet, ehuru han måste hört hästarnas
steg på den hårdfrusna marken. Han bara trampade jämt och stadigt
vidare, och då begynte det klarna i mitt minne. Hemma i Finland var det
jag mången gnistrande kall vinterdag sett dylika breda ryggar, sett
samma slags stadiga fjät stiga vägen framåt, medan jag i sakta mak åkte
uppför någon backe och hästens andedräkt stod som en hvit rök i den
bistert kalla luften.
Jag red på för att få en blick på mannen också framifrån, men redan då
jag kom i bredd med honom häfdes de ringa tvifvel om landsmanskapet jag
ännu hyste, ty där, ur vänstra byxfickan, dinglade vid en smal, svart
läderrem en piprensare af mässing, en sådan där krökt tingest med ett
hål för remmen i öfra ändan, sådan man nog inte kunde köpa den i hela
vida världen annat än i finsk landthandelsbutik.
-- God dag, sade jag.
-- God dag, svarade han i det han såg upp, så likgiltigt som om det
händt honom minst en gång om dagen att där ute i indianterritoriet bli
tilltalad på sitt eget språk. Men han stannade likväl och sträckte
säfligt fram handen, då jag räckte honom min till hälsning.
-- Hvarifrån kommer herrn? frågade han därpå, i det han ur bröstfickan
drog fram en liten masurpipa med mjukt skaft och hornmunstycke och
klämde ned dess innehåll med pekfingret.
Det upplyste jag honom om och frågade sedan i min tur, hvart han var på
väg och huru det kom sig att helt ensam trampade omkring här i
indianlandet. Visste han inte att det var krig med de röde?
-- Joo, nog visste han att där var någotslags bråk å färde och det var
till och med just anledningen, hvarför han var stadd på vandring.
Föregående afton hade det tattarbyket stulit hans häst från en liten
farm, som han hade strax utanför reservationen. Han var nu på väg för
att söka få den tillbaka.
Trodde han då, att indianerna så där utan vidare skulle lämna ut hästen
blott han fick rätt på dem, frågade jag vidare.
-- Någotslags länsmän måste de väl ha också här i landet, svarade han
trankilt, i det han strök eld på en tändsticka och tätt omslöt
piphufvudet med båda händerna, medan han sökte få dess innehåll att
brinna. Och sedan operationen lyckligt slutförts, blåste han ut en god
munfull rök och tillade, att med en sådan hop krigsfolk, som tågat ut
efter indianerna -- tattarne enligt hans uppfattning -- så kunde det
väl inte bli svårt för länsmannen, eller hvad han nu må kallas, att
skaffa rätt på en stulen häst.
Mot den logiken kunde det inte argumenteras, det förstod jag godt, men
hvad jag inte förstod, var huru karlen inte hade desto tydligare
begrepp om saker och ting i ett land, där han redan blifvit jordägare,
och därför lämnade jag hästaffären åsido samt frågade i stället, huru
han råkat slå sig ned där i trakten och huru länge han varit i Amerika.
-- Halftannat år, sade han. De hade, en hel flock finnar, genast i
New-York värfvats för järnvägsarbete till en linje inte långt härifrån,
och då det blef slut, hade han föregående vår tagit upp ett stycke
regeringsland, som ju inte kostade något, för att försöka sig på
jordbruk. De andra hade dragit längre västerut.
Nu började jag få en aning om, huru det var möjligt att han så litet
kände till förhållandena, och medan vi i sakta mak tågade vidare, blef
aningen under samtalets lopp full visshet. Han plägade helt enkelt
intet umgänge med någon annan än handelsmannen i Rushville, dit han
emellanåt förde några bushels hvete för att tillbyta sig de
oundgängligaste förnödenheterna, och hade därför häller inte lärt någon
engelska. Hästen hade han köpt med besparingar från järnvägsarbetet; en
plog och en harf hade han gjort sig själf, och bo gjorde han i en
jordkula, den han gräft och inrättat med egna händer. Föregående vår
hade han inte hunnit få något stort utsäde i jorden, men det han sått
hade slagit väl till, och nu hade han så mycket plöjdt att han på våren
hoppades kunna så en tio till tolf tunnor -- utsäde hade han
tillräckligt. Det var hela hans historia i Amerika, och den hade han
ingenting emot att förtälja. Tvärtom var han meddelsam nog, då han en
gång kom i farten.
Långsamt blef det ju visst emellanåt där ute i ensamheten, menade han,
men det kunde inte hjälpas. Alt hade gått bra nog ändå tills tattarne
lagt sig till hästen, som om dagarna fick ströfva fritt omkring, men
under vinternätterna delade jordkulan. Bara han fick den tillbaka, så
skulle det nog bli bra igen. Det var en brun vallack med hvit strumpa
på högra bakbenet. Helt ung häst.
Ett svagt försök från min sida att göra klart för honom, huru ytterst
ringa utsikter han hade att få igen sin bruna vallack, misslyckades
totalt, och lika liten effekt hade alla föreställningar om, att han
kunde råka illa ut på vägen till Pine Ridge, helt ensam och obeväpnad
som han var.
Han bara smålog öfverlägset och menade tro på, att han nog kunde reda
sig. Indiantattare hade han sett så godt som hvar dag ända tills det
här bråket börjades, och var inte det minsta rädd för dem. Och för
resten, om de velat göra honom något ondt, så hade de väl gjort det då
de stulo vallacken. Om den saken hade de nog varit flera. Den gaf sig
inte fast åt hvem som hälst.
Där hjälpte intet resonnerande, det insåg jag och önskade honom härför
lycka på färden och så redo vi på, jag och min reskamrat, som kände sig
högeligen road af Enoch Muponens historia. En enda indian sågo vi under
resten af vägen, men då han uppenbart var ännu ängsligare att undvika
oss än vi honom, så kommo vi utan vidare äfventyr på aftonen fram till
reservationsagenturen.

Och följande morgon infann sig äfven vännen Enoch. Han hade anländt
redan under natten och hade så snart solen gick upp begifvit sig till
det läger en del s.k. vänskapligt sinnade indianer slagit upp i dalen
nedanför agenturen, för att se åt om hans bruna vallack möjligen fans
där. Men intet spår af den hade stått att upptäcka, och därför kom han
nu till mig. Jag skulle skaffa honom besked om hvar de andra tattarne
uppehöllo sig. Nu kände han sig ändå säkrare än förut om att hela
kriget var bara skräp, då ju en hel hop af de röde i allsköns vänskap
och fredlighet kommo och gingo bland soldaterna kring agenturen utan
att någon oroade dem.
Men han blef smått fundersam, då han hörde att indianerna höllo till
ute i ödemarken, minst fem eller sex gånger längre bort än den väg han
redan kommit, och att ingen från en dag till en annan kunde säga hvar
de vore att söka.
-- Då måste man ju ha vägkost med sig, sade han i förtretad ton. F--n
också, att jag inte visste det förut. Jag har inte mera med mig än för
ett par dagar, så nu måste jag hem tillbaka.
Igen försökte jag öfvertyga honom om att det dock vore mycket klokare
att vänta tills kriget var slut och sedan på allvar börja spaningarna
efter vallacken.
-- Jo, inföll han med en viss hetta, och då ha de ridit den fördärfvad.
Nog är det bäst att göra hvad man kan, så länge den är i lifvet.
Därmed begaf han sig på väg efter vägkost och kom först följande dag
tillbaka, med betslet öfver axeln som förut. Men då var det redan för
sent. Samma morgon hade ordres utfärdats, förbjudande en och hvar att
begifva sig längre bort från agenturen än till förpostlinjerna, och det
svaga försök jag gjorde att utvärka tillåtelse för Enoch Muponen att
passera för att leta efter sin häst, misslyckades naturligtvis.
-- Galenskaper! sade stabschefen, i hvars hand afgörandet låg, karlen
måste vara från förståndet. Och därvid såg han på mig med en blick, som
angaf, att han inte kände sig fullt på det klara med ombudets
sinnestillstånd häller.
Muponen blef förargad, då han hörde utgången, men sedan han å sin sida
gjort ett fåfängt försök att helt ogeneradt vandra sin väg som om inga
förpostlinjer funnits, öfvergick förargelsen till missmod.

-- Nu får jag den väl aldrig tillbaka, sade han hopplöst, och hvad
skall jag här lefva af när vägkosten är slut?
Den senare delen af frågan besvarade sig lyckligtvis själf ännu samma
dag, ty då några af mina kolleger lyckats få reda på de nyheter, hvilka
orsakat det generella förbudet mot aflägsnande från agenturen, och i
anledning däraf behöfde en kurir för att föra deras telegram till
Rushville, erbjöd jag Muponens tjänster för två dollars mindre än det
pris herrar cowboys fordrade. Och då jag tillika gick i borgen för hans
pålitlighet genom att lofva låna honom min häst, så antogs ombudet med
nöje.
Ännu mera nöje beredde det vännen Enoch, som ansåg åtta dollars för en
färd till Rushville vara plumpt betaldt, och förklarade sig mera än
villig att härnäst föra telegram för hälften, eller fast mindre om så
skulle vara.
-- Och inte behöfver jag någon häst, slutade han, nog hinner jag dit
till i morgon också till fots.
Jag förklarade dock alldeles bestämdt, att de som skickade telegrammen
ville hafva dem inlämnade före kl. 12 på natten, och då mörknade hans
belåtna min betydligt, i det han frågade huru mycket jag ville hafva i
hyra för hästen, men klarnade upp igen, då jag svarade, att kampen
behöfde motion och följaktligen inte skulle kosta honom någonting.
Och motion fick den, till och med betydligt mera än jag afsett, ty då
vi tidigt morgonen därpå kommo ut ur vår sofbarack var den nya kuriren
redan tillbaka, och min häst hängde hufvudet på ett så melankoliskt
sätt, att jag helt förargad sökte för Muponen klargöra den betydliga
skilnaden mellan att rida en häst fördärfvad och att motionera den.
Men då han högeligen förvånad sade, att han icke kunnat tro annat än
att herrarna ville ha det lilla pappret från telegrafen lika fort
tillbaka som de andra ned till Rushville, så kunde jag å min sida inte
annat än skratta åt hans uppfattning af ett telegramkvittos vikt och
betydelse -- och i själfva värket hade jag inte häller skäl till annat,
då bronchon senare på dagen kryade till igen och med god aptit tuggade
sitt foder.
Enoch fick sina åtta dollars, och två dagar senare, då de förut
vänskapligt sinnade rödskinnen sent på aftonen med ens bröto upp sitt
läger och gåfvo uttryck åt förändringen i sin sinnesstämning genom att
från alla håll öfversålla agenturen med gevärskulor, erbjöd sig ett
nytt tillfälle för honom att förtjäna pengar. Ingen visste om vägen
till Rushville var öppen eller inte, hvarför endast en cowboy befans
villig att rida dit med depescher och han begärde femtio dollars för
turen.
Priset var öfverdrifvet, men troligen skulle det blifvit nödvändigt att
betala det, då de stora tidningarna ju måste få underrättelser om de
senaste händelserna, kosta hvad det ville, men jag kallade igen på
Enoch Muponen, som alt sedan sin sista expedition dagarna i ända
drifvit omkring i närheten af vårt högkvarter, och han var villig att
besörja telegrammen för tjugufem.
-- Inte skulle jag ens begära så mycket, förklarade han smått generad,
men här fins en karl som har en god häst till salu för tjugufem daler
och den ville jag gärna köpa. Vallacken får jag väl inte tillbaka
numera.
Jag meddelade de andra huru sakerna stodo och de voro så nöjda att de
lofvade honom fem dollars extra, om och när han kom tillbaka till Pine
Ridge, och så vandrade han att hemta karlen, som hade hästen till salu.
Om en liten stund kom han tillbaka med mannen, hvilken befans vara en
Chenyenneindian, anstäld som späjare vid högkvarteret. Huru de två
lyckats göra sig förstådda vet allenast den gud, som sätter finska
ödemarksbor i stånd att öfveralt i världen reda sig endast med sitt
eget språk -- förklara det kan ingen. Men Chenyennespäjaren hade
faktiskt en häst, den han var villig att sälja för tjugufem dollars,
och tio minuter senare red vännen Enoch i väg på den betydligt magra
kampen, utan sadel, men med sitt eget betsel, det han med ett grin af
belåtenhet hängt öfver hufvudet på sin nya häst.
En smula oroliga kände vi oss visst för honom -- de andra troligen mest
för sina telegram -- men redan vid middagstiden följande dag infann han
sig med kvittot, fick sina extra fem dollars och såg själanöjd ut,
ehuru han föreföll betydligt styfbent och ögonskenligen sporde mycket
ringa böjelse för en sittande ställning.
Efter den mandaten blef han anlitad såsom kurir, så ofta hans häst
blott orkade -- själf var han alltid redo -- och öfveralt inom
agenturen blefvo han och hans historia så väl kända, att till och med
stabschefen, så snart han visade sig och sade: pass -- telekram --
Rössville, utan vidare skref ut ett sådant med ett "here old boy, look
out for your scalp", eller något i den vägen.
På det enformigaste möjliga sätt gledo dagarna framåt, under
oupphörligt manövrerande af trupperna för att utan blodsutgjutelse
drifva de röde tillbaka till agenturen, och till ytterst ringa fröjd
för oss tidningskorrespondenter, som endast genom högkvarteret kunde
erhålla några nyheter, tills ändtligen indianernas hufvudstyrka slog
läger endast några få mil från Pine Ridge, och underhandlingar inleddes
med höfdingarna om slutlig underkastelse. Då blef situationen
intressant, ty misslyckades underhandlingarna, så kunde man hvilket
ögonblick som hälst vänta ett angrepp af de mångfaldigt talrikare
rödskinnen mot agenturens endast några hundra man starka besättning.
Till och med Enoch Muponen begynte förefalla nervös vid utsikten att
möjligen ändå inom kort få återse sin bruna vallack, och kunde endast
med svårighet afhållas från ett desperat försök att stjäla sig ut till
indianlägret, något som var strängt förbjudet.
Så ficks slutligen en öfverenskommelse om en stor pow-wow med
höfdingarna till stånd och på bestämdt klockslag kommo de ridande in
till agenturen i samlad trupp, målade och befjädrade och mera
respektingifvande i sin vilda ståt än åtminstone jag skulle trott det
möjligt.
Mellan två led soldater, som höllo åskådarne på tillbörligt afstånd,
utan en blick hvarken till höger eller vänster, utan en rörelse eller
ett minspel redo de sexton höfdingarna in på agenturens gård, där de
lika tyst och allvarsamt sutto af samt bundo sina hästar vid staketet,
hvarefter de i en lång rad värdigt tågade in i det stora tältet, där
fredsrådet skulle hållas. Där möttes de af kommenderande generalen,
hans stabschef och adjutanter i full uniform och af oss tidningsmän i
så pass hyggliga kostymer, som vi kunnat åstadkomma efter de många
veckornas vistelse i vildmarkerna. Mottagandet försiggick under
högtidlig tystnad och lika högtidligt intogo höfdingarna sina platser i
en krets på marken, medan generalen satte sig på en stol och vi öfriga
förblefvo stående.
Så öppnades öfverläggningarna med ett tal genom tolk af generalen, som
uppmanade de röde männen att framlägga sina klagomål mot den store
faderns i Washington ombudsmän, och en efter annan stego höfdingarna
upp och svarade i ordalag och med åtbörder, som värkligen voro både
värdiga och vackra. Flera af dem voro påtagligen födda talare och
framstälde sin sak så skickligt, att vi med största intresse följde med
förhandlingarna, som redan pågått en tid, då vi med ens hörde ett
trampande af fötter utanför tältet och skildtvaktens röst, som
förklarade att ingen fick passera.
-- Nå, nå -- telekram -- Rössville, hördes svaret, med ett tonfall, som
kom oss alla, ända till stabschefen, att draga på munnen. Ett par
gånger upprepades trollformeln med alt ifrigare betoning, men den
gången förfelade den totalt sin värkan, och då gick jag ut för att se
hvad som stod på, ty att vännen Enoch inte utan giltig anledning
försökte tränga sig in, visste jag mycket väl.
Han sken upp af belåtenhet, då han fick syn på mig, och sade med en
viktig åtbörd:
-- Vallacken är här nu.
-- Hvad? frågade jag.
-- Vallacken är här, upprepade han, den står där vid staketet bland de
andra hästarna. Jag tyckte nog att jag kände igen den, då tattarne
kommo, men den var midt i hopen, så att jag inte var säker, och först
nu slapp jag in på gården så jag kunde se den.
Under det han talade hade han fört mig fram till planket och pekade ut
en duktig brun häst, med en indiansadel på ryggen, ett dito betsel på
hufvudet och all möjlig annan grannlåt litet hvarstädes.
-- Det är väl bäst att jag tar bort den genast, sade han. Bara herrn
säger åt vakten att det är min häst, så slipper jag nog ut.
Det afrådde jag honom dock från att göra, men hvad jag inte kunde
förhindra, var att han tog sadeln, betslet och den öfriga grannlåten af
hästen och i stället fäste sin byxrem kring dess hals.
Pow-wow'en räckte en god stund ännu och därunder samlades en hop folk,
som sett hvad Muponen förehade och godt kunde förstå huru saken hängde
ihop, utanför staketet, medan vännen Enoch innanför omsorgsfullt synade
sin vallack på alla sidor, kände på dess ben och hofvar och slutligen
belåtet utlät sig att den var "åll räjt".
Slutligen kommo höfdingarna ut, åtföljda af tolkarna och
tidningsmännen, samt vandrade i högtidlig gåsmarsch fram till sina
hästar. De öfriga låtsade som om de inte sågo något ovanligt alls,
bundo lös sina riddjur och sutto upp, men en lång, ståtlig karl, grant
utstyrd med ett par buffelhorn öfver pannan, gulmålad med röda och
svarta tvärränder samt försedd med en lång fjäderkam utåt ryggen,
befann sig i tydlig förlägenhet om hvad han skulle göra, då han
upptäckte Enoch Muponen hållande den häst på hvilken han ridit in till
rådsförsamlingen.
Ett ögonblick sågo de båda styft på hvarandra och därunder blef
indianens min alt bistrare, så tog finnen pipan ur munnen, spottade åt
sidan och sade:
-- Glo du tattarf--n, _min_ är hästen och den rider inte du mera.
Jag kallade på tolken och frågade genom honom, huru rödskinnet kommit
sig till hästen. Men indianen svarade ingenting utan såg efter de andra
höfdingarna, som långsamt redo bort, blickade på de kringstående,
tvekade ännu ett ögonblick -- och tycktes så inse att det var en
hopplös kasus, hvarför han plockade upp sina tillhörigheter från marken
och skyndade med långa steg och mycket liten högtidlighet efter sina
kolleger, med den ståtliga fjäderbusken svajande utefter ryggen och
ledsagad af åskådarnes skratt och glåpord.
-- Egentligen borde han väl ha ett kok stryk också, funderade Muponen,
men uppgaf i belåtenheten öfver sin återfunna vallack alla vidare
demonstrationer och ledde ut den från agenturens gård under försäkran
att nu skulle han genast hem.
Och då vi tidningsmän kort därpå sutto vid vår middag, kom han, ledande
sina båda hästar, upp till vår barack, band dem vid dörren, trädde in
och gick laget rundt, räckande handen åt enhvar af oss, i det han sade:
adjö nu, tackar så mycket, såsom ackompagnement till hvart handslag.


Det var väl förut bestämdt.

Ångbåten från Liverpool till New-York hade redan några dagar varit ute
på oceanen, så att de flesta af passagerarne hunnit öfver
sjösjukestadiet och kunde vistas uppe på däck samt deltaga i det
egendomliga sällskapslif, som råder ombord på en stor oceanångare. Jag
för min enskilda del hade tämligen snart fått nog af detta
sällskapslif, som just inte föreföll mig synnerligt intressant, och jag
tillbragte därefter en stor del af min tid nere på mellandäck, där
samlingen af passagerare var betydligt brokigare och just därigenom
också hela hopen intressantare än på första klass.
Det är ett egendomligt förhållande, detta att egentligen blott de
fattigaste och de rikaste -- och långt ifrån alla af de senare -- äga
mod att helt och och hållet vara sig själfva, att göra och låta som de
behaga, kläda sig som det lämpar sig bäst för tillfället och
omgifningen, sätta sig öfver andras omdöme och i främsta rummet blott
fästa afseende vid egen bekvämlighet och egen fördel -- hänsynslöshet i
ena fallet, emedan ingen ändå är en tacksam för att man lämnar det egna
jaget ur sikte, i det andra emedan i alla fall ens önskningar bli
uppfylda så länge man har råd att betala högsta pris för alt.
Fattigdomen är brutal, emedan den måste vara det för att icke helt och
hållet trampas under fötterna, rikedomen emedan den vet huru stor den
mänskliga fegheten är -- ofta nog af egen, bitter erfarenhet från den
tid, då samlandet pågick med smicker, smil och alt slags kryperi.
Vi hade nu inte mera än en Croesus ombord, och han hörde till det
species af släktet, som anser penningar vara illa använda, om de
icke utgifvas till fromma för buk och gom, och det slaget är
för väl kändt för att kunna reta någons nyfikenhet. De öfriga
första-klass-passagerarne voro människor af det vanliga slaget, mer
eller mindre sjösjuka, mer eller mindre kära, mer eller mindre glada
och sorgsna, af det slags roffiskar, som miljonvis följa med strömmen,
sökande snappa åt sig så mycket som möjligt af småfisken, som leker vid
ytan och med ett gemensamt namn kallas lifvets goda.
Men på mellandäck fans folk af annat slag, män med irrande, skygg blick
och osund ansiktsfärg, tydande på ett lif, förstördt af demonen
alkohol, andra med ett bittert, hårdt drag, framkalladt af årslång,
lönlös kamp mot nöd och fattigdom, och ännu andra, hos hvilka det
bittra, hårda draget längesedan plånats ut och lämnat rum för ett
uttryck af slött resignerad underkastelse under alt hvad ödet må
beskära. Icke kroppens, musklernas underkastelse, de kunna härda ut med
slitet ännu i många år, men själens, som icke mera hoppas på någonting
annat än större lätthet att komma åt den dagliga födan, andens
underkastelse under den lag, som tvingar den ene att arbeta sig
fördärfvad endast för tillfredsställandet af de rent djuriska behofven,
och tillåter den andre att slösa all sin förmåga blott på utfinnandet
af nya önskningar och behof att fylla.
Alla dessa typer -- och många andra jämte dem -- voro talrikt
representerade på mellandäck, men dessutom fans där folk, som inte hade
sin lefnadshistoria skrifven i ansiktet och som därför icke utan vidare
kunde hänföras till någon bestämd kategori, men hvilka just därigenom
gåfvo några af oss spekulativt anlagda öfverklasspassagerare tillfälle
att fördrifva en och annan långtrådig stund med försök att utgrunda,
hvad som väl förmått dem till den långa färden.
Jag hade småningom lärt mig känna igen flera af dessa, som inte hörde
till någon bestämd klass och hade bland dem särskildt fäst mig vid en
af mina landsmän, en man mellan tjugufem och trettio, stor, axelbred
och tung, med grå ögon, hvilkas något hängande ögonlock gåfvo dem ett
egendomligt bedröfvadt uttryck, och fylliga läppar samt en rund haka,
som mera skulle anstått en flicka än en karl. Han höll sig mest i
närheten af en kvinna, hvilken påtagligen reste utan annat sällskap och
skydd än sina två barn, en präktig liten solbränd, bred och stadig
pojke med linlugg, och en flicka, som kunde vara på sin höjd tre år
gammal och som alltid hängde sin mor i hälarna. Att han icke var
kvinnans man, därtill kunde jag sluta mig af det halft förvånade
uttryck af tacksamhet, hvarmed hon tog emot de små tjänster han gjorde
henne, och af den halft trotsiga, halft ödmjuka uppsyn, hvarmed pojken
med linluggen fogade sig i de förhållningsregler mannen någon gång
utdelade, då ungdomens lifskrafter blefvo altför pigga.
-- Är det er hustru? frågade jag, för att nu säga någonting, en dag då
vi råkade stå i bredd vid relingen borta i fören.
-- Nej. --
-- Någon släkting? --
-- Nej. --
-- Hvart är hon på väg? frågade jag vidare, besluten att få ett samtal
i gång, trots mannens mycket litet uppmuntrande fåordighet.
-- Till ett land i Amerika, som heter Montana, svarade han, med en
första blick på den, som inte ville lämna honom i fred.
-- Åh, då förstår jag. Hon har sin man därute och reser nu till
honom? --
-- Så är det, bekräftade han och vände på nytt blicken utåt hafvet, där
ett par tumlare simmade i kapp med fartyget och gång på gång lyfte sig
ur vattnet så att solljuset gnistrade mot deras våta skinn.
-- Hon är väl från samma by som ni? kastade jag fram, i tanke att
minnet af hemknutarna skulle göra honom mera språksam.
-- Nej, inte ens från samma socken. Jag kände henne inte als, förrän vi
träffades på ångbåten från Göteborg, men då hon är helt ensam och har
svårt med de båda barnen, så hjälper jag henne litet när jag kan.
-- Det var tur för henne att träffa er, sade jag, ty från New-York till
Montana är det hela hopen svårare att resa än från Finland till
New-York. --
-- Inte reser jag så långt, svarade han. Jag stannar väl först
i New-York en tid. Men nog kommer hon fram, hon har betalad biljett
ända till en stad därborta, där hennes man lofvat möta henne. -- Vänta
litet, tillade han därpå i det han begaf sig bort till trappan, som
förde ned till mellandäckspassagerarnes sofrum.
Om ett par minuter kom han tillbaka med ett omsorgsfullt hopviket
pappersblad i handen.
-- Känner ni den herre, hvars namn står här? frågade han, visande
pappret utan att lämna det ifrån sig.
Det var adressen på ett af emigrantkontoren i New-York, där jag visste
att en finsk man var anstäld. Jag svarade därför, att jag värkligen
råkade känna den ifrågavarande herrn.
-- Nå, då är alt riktigt, sade han med ett uttryck af lättnad. Hennes
man skickade det här pappret till henne och skref, att hon bara skulle
visa det på ångbåtsbron i New-York, så skulle nog någon visa henne
vägen till en herre, som åter säkert skulle laga så, att hon kom till
järnvägen och in på rätt tåg. --
-- Hon måtte känna sig bra säker på sin man, anmärkte jag, då hon vågar
sig ut på en så lång och svår resa utan att veta något mera därom än
hvad han skrifvit. --
-- Jaa, det gör hon, försäkrade han nästan ifrigt. Hon säger, att han