Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 7

den stackars piltens kropp och lemmar, och nu blev hon belönad ty hennes
son återställdes hastigt efter denna kur.
Ett barn som hade engelska sjukan botades på så vis att modern gick
omkring i sju gårdar, där det förstfödda barnet var en gosse och bad att
få skrapa något silver av deras matskedar, vilket barnet sedan fick äta
upp, ett medel som befanns vara synnerligen verksamt. Mot samma sjukdom
begagnades åtskilliga andra kurer; man skaffade sig t. ex. ved eller ris
av sju olika slags träd, gjorde upp en ordentlig brasa och rökade
patienten därmed, och det var ej tvivel om att ej detta var en god kur.
Eller ock snodde man ihop tre sorters garn av olika kulör, som man band
om varje led och när de på så sätt använts under föreskriven tid, brände
man upp garnet och grävde ner askan.
Det intressantaste i allt detta är att det ständigt är det heliga tre-
eller sjutalet som går igen i alla dessa underkurer och det var väl
också detta, som framför allt åstadkom så goda resultat.
Att bota sjukdomar förmedelst stöld ansågs ej för någon synd, det möttes
tvärtom med mycken förståelse. Så berättas, ävenledes från Tomarp, att
själva altarduken försvann ur kyrkan, dagen före en konfirmation och kom
ej till rätta. Ingen gjorde några efterforskningar, ty man förstod i vad
ändamål ett sådant medel tillgripits. Det var av stor vikt att man
skulle bemäktiga sig ett föremål, som ovillkorligen skulle saknas, och
att altarduken måste saknas vid en konfirmation var ju ganska antagligt.
Likaså försvann i en bondgård skottan från en i gång varande väv; först
letade man ivrigt, men plötsligt förstod man att den blivit stulen i
lovliga avsikter och därvid fick det förbliva. Tre veckor senare låg
emellertid skottan åter på sin plats, lika omärkligt som den försvunnit.
Korsets tecken användes ännu alljämt ehuru det väl numera sker helt
oreflekterat och av gammal sedvänja. I alla händelser brukar man ännu på
landet forma ett kors i de på spannmålsvindarna förvarade sädeshögarna
och likaså i de nyuppslagna bröden, innan de föras in i ugnen. Det var
väl ursprungligen mot kornanden och dess makter man härigenom ville
skydda sig och dymedelst förhindra allt slags otyg att slinka med ner,
då brödet skulle ätas.
Likaledes ritar man kors på uthusdörrarna för att skydda djuren och ännu
i dag händer det, att då en ko kalvat, man även här griper till stålet
som skyddsmedel – förmodligen mot sjukdom, ty det kan väl knappast
antagas att även i detta fall mor och barn anses som hedningar.
I Torups skog ligger en källa, vars vatten ansågs undergörande. På
midsommardagen brukade folket vallfärda dit för att offra till källan,
vilket skulle medföra lycka. Sedan en dansbana blivit anlagd i närheten,
har tron på källans lyckobringande kraft försvunnit, och man förstår
också att ett sådant grannskap bör kunna skrämma bort vilka undergörande
andar som helst. Till S:t Olofskyrkan brukade man bege sig på Olofsdagen
för att kyssa S:t Olofsbilden, en handling som troddes vara synnerligen
välsignelsebringande, ity att den skänkte bot mot sjukdomar, dålig
hårväxt och andra brister.
Uppe i övre Sverige ge de stora skogarna med sina väldiga granar och
furor rik näring åt fantasien, och där var det tron på jättar och troll,
som företrädesvis spelade in. Nere på slätten hör man mera sällan talas
om troll, annat än i samband med de talrika ättehögarna. Dessa sågos
ofta, särskilt på julnatten stå på guldfötter och därinne dansade
trollen och firade nattliga orgier. Nicolovius förtäljer många sägner
härom i »Folklivet i Skytts härad»,[6] vilka äro särdeles roande. Annars
blir det, som naturligt är, fält och ängar, bäckar och vattensamlingar,
kring vilka folkfantasien rör sig.
På ängarna dansa älvorna i månskenet, bäckahästen ställer till
oräkneliga spratt och kalvar fara omkring på fem ben, talande
människospråk. Kyrkogrimmen gör kyrkogården osäker för den nattlige
vandraren och varulven är lika skrämmande på natten som han synes
ofarlig på dagen, då han är en vanlig människa rätt och slätt. Och bakom
allt detta sitter Albäckafrun och hennes syster Gya, den ena i närheten
av Trälleborg, den andra mitt ute på Skanörs ödsliga ljung och spinna
sina ränker, ständigt i färd med att lägga ut onda rådslag mot de
stackars människobarnen.
Det överlämnas åt den sakkunnige folkloristen att utleta sambandet
mellan gamla tiders skräck för dylika kvinnliga väsen och det obehag
mången ännu i dag erfar, då under morgonpromenaden en käring är den
första person man råkar möta.
Likafullt som tron på dessa kvinnliga olycksfåglar ännu fortlever, så
gör tron på verkliga olycksfåglar sig ännu gällande nere på skånska
slätten. För ett par sedan voro två unga flickor ute på promenad och
funno då ett hölass ligga kullstjälpt mitt på vägen. Hjulet hade gått av
vagnen och drängarna stodo helt betänksamma och överlade på sitt sävliga
sätt, om vad som nu vore att göra. Då flickorna frågade vad som stod på,
erhöllo de till svar: »De ä’ nock _nattravnerne_ (korparna), som har
vatt ude igen å ställt te olyckje.»
Ja, och så hände sig en gång, att då en ung dam, som var mer än vanligt
skrockfull, i ett sällskap redogjorde för sina rön i den vägen, hon även
åhördes av en gammal pastorsadjunkt, ett stort kvickhuvud för övrigt. En
stund lyssnade han stillatigande, men slutligen förlorade han tålamodet
och utbröt förargad: »Fröken borde verkligen skriva en bok om allt det
där. Och sätta som titel:
»_Skrockbok, utgiven av en höna_».