Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 3

mörka håret. Med en fältherres taktiska skicklighet ordnade hon allt,
och de kloka ögonen vakade noga över att var och en blev på bästa sätt
tillgodosedd. Den gamle prosten Kristoffer vandrade omkring med sin
långpipa, svart kalott över de vita lockarna och ett vänligt leende för
alla och envar.
I detta hem och bland dessa människor måste man ha varit för att till
fullo kunna förstå den anda som där rådde. En afton som denna framstod
det i all sin fullkomlighet och gav åt de närvarande ett minne som
aldrig kan glömmas.
Granen tändes och i virvlande ringar utfördes de traditionella
juldanserna, men det dröjde ej länge förrän en präktig vals ljöd från
det gamla klaveret, och nu gick det undan med en fart, som väl knappast
en nutida bostondyrkare kan fatta. Först när den rikliga aftonmåltiden,
med alla julens härligheter serverades, kunde de dansande förmås att
göra ett tillfälligt uppehåll, vilket dock med välbehag utsträcktes, när
yngste sonen med sin vackra röst föredrog några av Geijers och Lindblads
sånger.
Men stilleståndet blev ej långvarigt. Omedelbart efter sångens slut
iscensattes en nigarpolska, som i sitt ginungagap uppslök gamla och unga
och ej lämnade dem ifrån sig förrän de snurrat genom alla rummen i en
virvlande fart, rullat ihop sig till ett kompakt helt och slutligen »med
mycken möda och stort besvär» vecklat ut sig igen. Och sedan valsade,
polkade och galloperade man igen ända tills kareterna rullade fram på
den stenlagda gården och de gamla stodo påpälsade ute i förstugan och
brummade så smått över ungdomens dårskap. Ännu i kappor och bahytter
dansades allra sista varvet, medan den lilla prostinnan själv satt vid
pianot och spelade en gammalpolka, som hon kallade »nummer tre», men som
rätteligen bort heta nummer ett, så oförliknelig var den.
Så rullade vagnarna ut genom den trånga porten, ljusen släcktes i det
låga tjället, och så var det slut på julen.


Ett bondbröllop.

Julen med sina många helgdagar, sin vila och frid var länge sedan förbi.
»Julastuerne», där ungdomen svängt om med lust och fröjd, i den ena
gården efter den andra voro ett minne blott. Kyndelsmässan med frost och
snöstormar, de s. k. kyndelsmässoknutor, var även överstånden och nu var
man inne i fastan. Den hade inletts med allehanda upptåg, man hade
»slagit katten ur tunnan» och utfört den omtyckta tävlingskamp, som
kallades att »ta ringarna», och därefter hade de unga, anförda av
segraren, »kungen», och hans utvalda drottning, återigen dansat nere i
riksdagsmannens gård, där den stora sommarstuen godhetsfullt upplåtits
för ändamålet. Nu var tiden inne att rusta sig till bröllop i de gårdar,
där man till äventyrs hade någon dotter att bortgifta, innan påsken kom
för nära, då det ej ansågs lämpligt att fira några stora fester.
Så var fallet hos Hans Anders’ i B. där den unga dottern skulle gifta
sig med åbosonen Per Jeppsson i samma by. Det hade varit ett gammalt
tycke och som förmögenhetsvillkoren voro å ömse håll passande och ägorna
gränsade intill varandra, kunde förbindelsen ej annat än anses i hög
grad önskvärd. I bröllopsgården hade rått stor brådska både med
utstyrsel och förberedelser till det stora gästabud varmed den lyckliga
tilldragelsen skulle firas.
Nu, då bröllopsdagen var inne, stod gården fejad och fin utan och innan,
ladugårdsbyggnaderna nykalkade med nymålade dörrar och halmtaket på
boningshusets norra sida var omlagt skinande gult, medan det på andra
sidan var grönskande och mossbelupet. Rummen voro prydda med präktiga
vävnader, täcken och bonader, gamla skatter hämtade ur de väldiga
kistorna i kistekammaren, där de bevarats under generationer. De
företedde vackra prov på urgammal hemslöjd, dessa vävnader i rödlakan,
flamskt, krabbasnår, opphämta och allt vad det nu heter.
En stor skara gäster väntades, släktingar från när och fjärran,
prostens, klockarens, naboarna och för övrigt alla, som kunde anses stå
i förbindelse med värdfolket. De voro visserligen anmodade att komma
redan kl. 12 på dagen, men naturligtvis var ingen så »förveten», att han
ville infinna sig så dags, och det tog också sina rundliga timmar, innan
alla voro samlade. Ej förrän närmare två kom prostfamiljen inrullande i
den blanka och skinande kareten, som högtiden till ära med ovanlig
omsorg putsats av Per, prästadrängen.
Gästerna mottogos ute i förstugan av Far själv, som leende och gemytlig,
skötte sitt nog så krävande värdskap. Han assisterades visserligen, utom
av sonen, även av två marskalkar – målaren och skräddaren, – vilka vid
alla större gillen hade sig detta viktiga värv anförtrott och därför
också utvecklade en otrolig säkerhet och snabbhet.
Förstugan som sträckte sig tvärs genom hela längan, med utgång även åt
trädgården, hade dessutom tre dörrar, åt höger var det dels ingång till
den stora gillessalen, »sommarstuen», som saknade eldstad, dels till
kistekammaren med alla dess skatter. Från vänster kom man in i ett stort
rum, stuen, som, även det, upptog hela husets bredd, med två par fönster
åt vardera hållet. En väggfast bänk omgav på tre sidor det väldiga
bordet, där måltiderna i vardagslag intogos av såväl husbondfolk som
tjänare, med högsätet uppe vid översta bordändan, där Far och Mor
presiderade. Möbleringen för övrigt bestod av en stor säng, avsedd för
husets döttrar, några trästolar, en kakelugnsbänk, ett hängskåp, –
matskåpet, – ej att förglömma den inmurade järnkakelugnen med Sankt
Göran och draken på. I fönsterna blommade »brinnande kärlek» och
toffelblommor, – man såg att de trivdes bakom de små, låga rutorna och
att de sköttes med kärleksfull omsorg.
Manfolken fingo stanna inne i stuen, men fruntimmerna visades in i
kammaren, där den stora »himlingasängen», blåmålad och prydd med
tulipaner och blader, intog en framskjuten plats. Och nu började
trakteringen. Först körsbärsvin och klenäter och sedan kaffe ur stora
porslinskannor, med präktiga vetekakor och annat dopp, allt under det
den ena vagnen efter den andra kom inskramlande på den stenlagda och
kringbyggda gården.
Prostinnan, som var språksam och »gemen», konverserade flitigt med
gummorna, som sutto runt väggarna, en smula högtidliga, med näsduken i
hand, och avgåvo sina svar med stor värdighet.
Äntligen, efter lång väntan, och sedan det befunnits, att alla voro
samlade, ombads man att stiga in i stora salen, där vigseln skulle
försiggå. På den tiden förekommo ej kyrkbröllop annat än undantagsvis.
Det är först i senare tid de tagit fart, liksom de längre tillbaka i
tiden, under förra hälften av 1800-talet, voro brukliga och då
försiggingo med stor ståt, förridare, spelmän, o. s. v.
Här, i den stora salen, var ett stort hästskobord dukat och prytt med
ståtliga spettkakor, en mångfald av ölkrus av brokigt porslin och fint
utsirade smörtoppar eller »smörslag», skickligt placerade på runda
såsskålar. Mitt på golvet hade brudpallen fått plats, höljd av ett
konstrikt vävt ylletäcke, för övrigt inga dekorationer, som kunde tyda
på, att en brudvigsel här skulle äga rum.
På ett givet tecken ställde prosten sig framför pallen med klockaren på
något avstånd. Allas blickar riktades mot dörren, då brudparet skred in,
bruden klädd i svart paramattaklänning, slöja, krans och krona, medan en
väldig myrtenbrosch sammanhöll kragen. Brudgummen bar bonjour och vit
halsduk, frack förekom ej på den tiden. De unga sågo så bra ut; en något
högre färg på kinderna än vanligt var det enda tecknet på en möjligen
inneboende sinnesrörelse, vilken ej ansågs passande att visa i utvärtes
åthävor. Klockaren, den gamle kantor Malm, stämde upp en psalm, varefter
prosten förrättade vigseln slutande med några hjärtliga ord till
kontrahenterna, vilka båda voro hans läsbarn. Så sjöngs »Ej blott för
världen två», etc. och nu deltogo alla efter förmåga i sången, särskilt
voro några av mannarna skickliga i att hålla ut sluttonen, nästan lika
länge som själva klockaren. Akten var över och de unga sammanvigda utan
några som helst äventyr, ringen hade ej tappats, paret hade läst upp
formuläret utan att staka sig och allt var som det skulle vara.
Brudpallen togs bort och nu borde ju måltiden kunna taga sin början när
som helst. Men ingalunda! Nu kom det kinkigaste av alltsammans, att söka
upp de närmaste kvinnliga anförvanterna, vilka plötsligt försvunnit. I
känslan av sin värdighet och sin rättighet att vid bordet bliva
placerade på de förnämligaste platserna hade de gömt sig på de mest
otroliga ställen och det tog en rundlig tid att hitta dem och få dem
fram till sina platser. Nå, äntligen hade man kommit så långt, och där
sutto nu alla, brudparet i mitten, prosten bredvid brudgummen, därnäst
klockaren och så alla mannarna i tur och ordning. Prostinnan satt
bredvid bruden, med klockarfrun vid sin andra sida, bredvid dem
värdinnan och därefter alla de närmaste kvinnliga anförvanterna.
Sedan en rundlig tid anslagits åt den tysta bordsbönen, steg
målaren-marskalken upp på en trästol och utropade med ljudlig stämma: »Å
värdfolkets vägnar får jag be alla gästerna vara så bra å ta te
knivarna», vilken blev en signal till ett kraftigt och samfällt angrepp
mot smörtopparna, varvid stora »rundenomsmatar» breddes och förtärdes
med strykande aptit. Därpå följde den egentliga festmåltiden, vilken
börjades med en makalös soppa, kokt på många olika slags kött och
försedd med i fyrkantiga tärningar skurna klimpar samt russin. Denna
utmärkta gillessoppa glömmer man ej så lätt, då man en gång smakat den.
Därpå följde kötträtten, som bestod av pepparrotskött och salt gåskött,
så risgrynspudding med saftsås och därefter hönsstek. Och slutligen kom
det viktiga ögonblick, då de många spett- och sockerkakorna skulle
skäras och utdelas. Det hörde till, att varje mora som fört en dylik
kaka till gården själv skulle skära den, vilket ej skedde utan mycket
krusande, men slutligen kunde då de sönderstyckade kakorna serveras,
tillika med ytterligare stora fat s. k. krumkakor. Under denna ceremoni
kringbjödo marskalkarna »malagat» vin, två glas i stöten på en
porslinstallrik, ty några glas funnos ej framsatta på bordet, utan
gästerna fingo dricka i tur och ordning av samma glas. De enda som fingo
behålla sina glas var brudparet, förmodligen med tanke på den skål som
skulle tömmas för dem. Prosten hade ej heller fattat sitt glas, förrän
han i kraftiga, kärnfulla och varma ordalag talade till sina
skriftebarn, som nu ingått i det heliga äkta ståndet, och föreslog deras
skål. Man drack under högtidlig tystnad, utan de skallande hurrarop som
nu äro så vanliga.
Nu förekom en ganska lustig sed; varje fruntimmer medförde, förutom den
näsduk, som hela tiden skickligt manövrerades i ena handen, även en
stor, som var dold i någon undangömd ficka. Dess ändamål var ganska
påtagligt; då gästerna nödvändigt måste taga för sig av alla de kakor,
som av olika personer tillförts huset, var det ju ej tanke på att alla
kunde ätas upp omedelbart efter den bastanta måltiden. De lades därför
omsorgsfullt ned i denna stora näsduk, vilken hopknöts i alla fyra
hörnen, och då man reste sig upp från bordet, bar var och en sitt knyte,
ända från prostinnan och ned till den mest obemärkta av gummorna.
Nu, när måltiden efter dryga timmar äntligen var slut, togo alla
gästerna varandra i hand med den fromma önskningen »väl bekomme», vilken
onekligen var berättigad. Alla promenerade ut från salen och spredo sig
i angränsande rum; mannarna svalkade sig ute i förstugan eller tände
sina pipor inne i stuen, där snart kortspelet kom i gång, knack eller
fem kort. En stark toddy av arraksrom satte fart i spelet.
Fruntimmerna samlades inne i kammaren, där bruden »satt i stass» och gav
blyga och sävliga svar på alla spörsmål. Innan man slagit sig till ro,
hade emellertid alla upphängt sina »kageknyden» i takbjälkarna och det
var en ganska underlig syn att se taket, såväl i stugan som i kammaren,
garnerat med dessa pösande knyten. Bjälkarna användes för övrigt även
för andra ändamål; så omnämner Nicolovius i »Folklivet i Skytts härad»,
att bönderna hade sin egen bokföring i bjälkarna i taket, och han
tillägger: »Med skrivkunnigheten insmög sig bedrägeriet». Att de
alltjämt begagnades till detta ändamål utvisade en rad otydbara
hieroglyfer, som ingen oinvigd förmådde tolka.
Under tiden avdukades och undanskaffades borden i stora salen, golvet
sopades med våt sand, och de två byspelemännen inträdde med sin fejla
och sin klarinett. Efter ett omsorgsfullt stämmande, varvid ett
betänkligt oljud uppstod spelade de upp en gammal, sirlig vals, vars
toner ännu så långt efteråt ljuda i ens öron. Alla samlades i balsalen,
brudparet öppnade balen med någon förlägenhet, och efter dem trängdes
och knuffades en mängd olika par, alla dansande var på sin fason, men
med beundransvärd taktfasthet och säkerhet. Muraren och sotaren
Widerberg dansade med snugga i munnen, rak i ryggen och så smal, att han
gott kunde krypa genom en skorstenspipa, med stor skicklighet svängande
sin dam, den ena efter den andra och slutligen mor själv, som han
lotsade genom virveln av dansande par med en vighet, som gjorde heder åt
hans yrke. Sedan dansades en gammaldags skånsk kadrilj. Och nu deltogo
alla, både gamla och unga. Den elegans som utvecklades i figuréerna,
parad med orubbligt allvar, den frammarsch, än rakt fram, än från sidan,
som gjordes mot moitiéen, vilken av den starke riddaren lyftes högt upp,
då han svängde om med henne, torde i våra dagar sakna sitt motstycke.
Troligen har denna gamla hederliga dans numera utträngts av de moderna
boston- och stepdanserna, men det är att hoppas, att den gamla präktiga
kadriljen åter kommer till heders i all sin glans.
Det led mot småtimmarna, innan någon tänkte på att avbryta detta glada
gille, men då voro de nygifta de första som bröto upp. De »försvunno»
ej, som bruket är nutilldags, utan togo omsorgsfullt farväl av alla
gäster, föräldrar och syskon, utan att å någondera sidan några känslor
lades i dagen, vilket ej ansågs överensstämmande med god ton. Då de satt
sig upp i sin vagn, som kördes av brudgummen själv, och var prydd med
ett vackert, av bruden vävt täcke och sedan de hunnit utom porten, stodo
de unga männen där och avfyrade det ena pistolskottet efter det andra
såsom en lämplig salut och väl även som ett varsel om framtida lycka och
framgång.
Prostfamiljen avlägsnade sig därpå och småningom följde de övriga
gästerna exemplet. Och det var nog väl behövligt, ty gillet skulle stå i
dagarna tre, och både värdfolk och tjänsteandar behövde andrum för att
rusta sig till nya strider.
På fjärde dagen bespisades husmansfolket i byn och grannskapet, och det
tog nog sin dryga tid, innan allt kom i sina vanliga gängor och det
vanliga vardagslivet åter tog sin början i den gamla hederliga gården.


Fastlagsris och snöstormar.

Uppvaknandet på fastlagsmåndagen i prästgården var ej odelat behagligt,
dock ville man, för traditionens skull, visst ej hava det annorlunda.
Prostinnan, vars ordspråk alltid varit »morgonstund har guld i mun» och
som brukade taga sin morgonmotion vid spinnrocken redan vid femtiden,
ehuru hon vanligen lämnade man och barn i ro ännu ett par timmar, hade
den morgonen intet förbarmande. Då gjorde hon sin rond genom hela huset,
mitt i natten tyckte man, med björkriset i hand, och börjande med sin
make fortsatte hon sedan att behandla barn och tjänstfolk och lagade
visserligen att man blev ordentligt väckt. Ej ens den stackars adjunkten
nere i flygeln undgick sitt öde, som han visst ej mottog med kristlig
undergivenhet. Men prostinnan ansåg att ingen borde behandlas
styvmoderligt denna dag och sade: »Han kan ha gott av det».
Sedan hon risat ville hon emellertid även lisa, och det dröjde ej länge
innan hon åter uppenbarade sig, denna gång medförande en behaglig
medicin – den doftande mockan, tror väl läsaren, men det är nog mera
antagligt att den dryck, som den tiden i vardagslag bjöds hade Brasilien
till hemland. Huru som helst, förplägningen blev välkommen och intogs
under stor munterhet av den nu fullt vakna familjen. Den njöts i ytterst
långsamt tempo, med den lilla baktanken att så mycket som möjligt
förhala tiden, ty mörker och kyla inbjöd ej till några hjälteprov
angående uppstigningen. Till slut kunde det emellertid ej hjälpas; med
ett manande »upp nu barn», avlägsnade prostinnan sig, belåten och nöjd
med sitt morgonarbete.
Länge dröjde det ej heller innan barnen voro uppe och i fullt arbete;
medan den äldre dottern hjälpte modern med hushållsbestyr, utvecklade
den yngre all önskvärd energi vid den gamla taffeln, där skalor och
övningar expedierades med en viss kläm, för att sedan övergå till ett
finare tonstycke, »Farväl till Värmland», vilket i artistens tycke
endast kunde överträffas av »La prière d’une vierge» eller »Webers sista
musikaliska tanke.»
Lillebror läste med ljudelig röst på sin »bibliska» till detta
uppfriskande ackompagnemang. Men prosten stod ännu vid spegeln och
slipade sin rakkniv så det blixtrade; det var ett maktpåliggande arbete
som förestod och det krävde omsorgsfulla förberedelser. Ej förrän vid
frukosten uppenbarade adjunkten sig, ännu en smula mörk i hågen efter
den första morgontraktaten, men prostinnan lyckades snart med sitt
fryntliga skämt driva bort alla moln.
Fastlagsmåndagen var för övrigt ingalunda en vilodag, tvärtom gingo
arbetet och sysslor sin gilla gång, ej med nutidens nervösa brådska
visserligen, men jämnt och taktfast. Middagen kom som ett behagligt
avbrott och bestod av lutfisk och fyllda bullar – en rättrogen skåning
äter nämligen alltid sina fettisdagsbullar på måndagen. Men arbetet
vidtog igen, det gällde att med all kraft förbereda sig till den fest,
som nästa dag, prostinnans födelsedag, skulle firas i prästgården.
Bjudningar hade utgått till grannarna, vilka samtliga lovat att infinna
sig. De gödda och väl »proppade» kalkonerna hade slaktats och stora
salen, som eljest endast begagnades under sommaren hade eldats upp.
På kvällen sade emellertid prosten: »Vi få snö, det känner jag i min
rygg.» Ingen vågade betvivla detta orakelspråk; erfarenheten hade visat
att han brukade vara sannspådd, den gamle prosten. Och se, nästa morgon
var ej allenast marken vit utan stora drivor hade redan hunnit växa upp.
En bitande nordostvind förde de täta snöflingorna i virvlande dans över
fälten, lämnande stora sträckor bara medan tillfälliga hinder,
pilvallar, häckar och byggnader, stävjade deras framfart och kom dem att
liksom i raseri, torna upp sig i ständigt växande omfång.
Under sådana omständigheter var all trafik, vare sig med vagn eller
släde, så gott som omöjlig. Det var därför med en viss förstämning som
familjen denna dag samlades vid frukostbordet. Hur skulle det nu gå med
den stora festen och var det antagligt att någon skulle våga sig ut i
ett sådant herrans väder? Utsikterna voro allt bra klena, men prostinnan
själv höll hopp och humör uppe i det längsta, lagade stora skålar av sin
berömda citronkräm, bryggde bischoff och carolina och radade med
döttrarnas tillhjälp upp de många tébröden på stora brickor. Så gick
åtminstone den tiden och se’n fick man se.
Yrvädret snarare till än avtog i styrka på eftermiddagen, men man dukade
i alla händelser det stora kaffebordet, som garnerades med vinka och de
små snödroppar man lyckligtvis dagen förut räddat undan en för tidig
död. En väldig vetebrödskrans, rikt späckad med russin, placerades mitt
på bordet, och allra sist gick prostinnan omkring i rummen och hällde
»Grevinnan Barcks rökelse» på en uppvärmd eldskyffel. Nu var man färdig
och nu kunde gästerna få komma när som helst.
Men visaren skred obönhörligen fram på den gamla urtavlan, och ju längre
den skred, dess mera sjönk prostinnans hoppfulla stämning. Där satt man
nu med hela kalaset! Stormen tjöt, snön piskade på rutorna, temperaturen
sjönk långt under noll och humöret likaså.
Ungdomen tyckte att det här ovädret ej behövt börja förrän gästerna
hunnit anlända, så kunde de blivit insnöade i prostgården på oberäknelig
tid, men de gamle hade en nyktrare syn på tingen. »Bäst som sker», sade
prosten och skötte brasan med en omsorg, som om all världens väl hängt
på eldgaffeln.
Timmarna smögo sig fram som de bäst kunde och man gick tidigt till vila,
men blott för att vakna upp till samma elände. Nu nådde drivorna redan
halvvägs upp över fönsterna, en betänklig skymning rådde i rummen och
till slut måste man tända ljus mitt på dagen, så mörkt blev det.
Ingen mänsklig varelse kunde komma ut eller in, man var och förblev
instängd. Det gällde verkligen att göra sig livet så drägligt som
möjligt under denna fångenskap, som såg ut att bli långvarig. Inte
riskerade man just att svälta ihjäl, det blev tvärtom ett dagligt
gästabud, tack vare den goda kalasmaten, som ej fått användning. Man
arbetade, spelade, sjöng och öste rika skatter både ur prostinnans
fruktkällare och ur prostens präktiga bibliotek, och hur det var gick
tiden, än så länge.
Det torde ej vara lätt, i våra dagar, att föreställa sig hur det skulle
kännas att på detta sätt sitta i en snögrav, dag efter dag, utestängd
från världen, utan post, utan telefon, ungefär som på en obebodd ö. Det
kunde nog ha sin romantik, men i längden blev det enformigt, det måste
erkännas.
Prosten började bli allvarligt bekymrad över hur det skulle gå med
söndagens gudstjänst, ty vägen mellan de båda kyrkorna var fortfarande
ofarbar, och det lönade sig ej att försöka skotta undan snön så länge
stormen höll i. Efter långa diskussioner med adjunkt och klockare
beslöts det att de båda senare skulle rida till kyrkan. Det var ej med
glada känslor den stackars adjunkten, som var född och uppfödd i staden
och aldrig i sitt liv suttit på en hästrygg, beredde sig till denna
äventyrliga färd, allra helst som starten naturligtvis skulle åses av
hela familjen.
Den unge mannens skrud, prästrock och svarta pantalonger, (allra
intimast bar han dessutom sina blå sommarbyxor!) lämpade sig ej
synnerligen för en ridtur bland snödrivorna, men det kunde nu ej
hjälpas. Med energiskt rynkad panna och en min som tydligen sade:
framåt, så är mitt ödes bud, klättrade han upp på den långt trankilare
gångaren, medan klockaren, som satt säker i sadeln, hade svårt att dölja
sin munterhet. Kusken följde med för att vara till hands och det
behövdes nog, ty hästen, som tydligen ogillade hela tillställningen,
försökte mer än en gång att göra helt om. Som vanligt när prästen kom
inom synhåll började man ringa i kyrkan, och vid klockornas högtidliga
klang gjorde denna ovanliga expedition sitt intåg i den lilla byn.
Då nio dagar gått började det äntligen lugna av, och en vacker dag sken
solen klar och strålande över de väldiga snömassorna. Nu blev brådskan
stor, då det gällde att forcera drivorna och göra vägarna farbara, och
det tog lång tid. Småningom började det bliva livligt i prästgården,
bjällerklang hördes och slädar körde fram på den stora gårdsplatsen. Än
var det ett par som skulle vigas, än ett barn som skulle döpas; gudmor
och faddrar sutto väl inpackade i det med »agedynor» prydda åkdonet, och
det stackars barnet var så inlindat i schalar, att man ej såg nästippen
ens.
Ceremonierna försiggingo i prostens rum och det var ju för väl att
ovädret äntligen »stansade sig», ty det hade varit både olämpligt och
opassande att behöva uppskjuta dem. Även här fanns det gillesmat, som
skulle avätas och det var för övrigt ingalunda angenämt att veta sig
vara föremål för naboarnas utläggningar och undran, varför vår Herre
skulle ingripa i ens förehavanden och just nu ställa till snöhinder.
På fjortonde dagen lyckades det gamla postbudet knoga sig fram genom den
över en mil långa vägen från närmaste poststation, men då bar han också
en börda som dugde. Förutom allt vad som skulle till prosten själv
avlevererades även byns post i prästgården. En riktig jättepacke av den
då så populära »Malmö Nya Allehanda» fyllde den gamla, väderbitna
postväskan tillika med åtskilliga brev med mer eller mindre svävande
adresser, t. ex. »Till min älskade maka.» Avsändaren hade förmodligen
ansett att det för den lärde prosten borde vara en småsak att fundera ut
vem den älskade makan var och han blev ej heller sviken i sin
tillförsikt.
Prostens egen post var så diger och så efterlängtad att man formligen
slogs om den, – det var som friskt vatten för den törstige. Vad det hade
hänt mycket i världen under denna tid! Man behövde flera dagar både för
att inhämta det och för att hämta sig efter de stora ting som skett både
fjärran och när – man var visserligen ej heller så blaserad i sådant
fall som i våra dagar. I alla händelser var det bra intressant att åter
ha kommit i kontakt med den yttre världen.
_Något_ gott hade snöstormen ändå haft med sig; den hade skapat en
kälkbacke som var lika förträfflig som ovanlig. Man behövde endast göra
sig besvär att draga kälken upp på vinden och genom homejan sätta den ut
på snön, som nådde ända upp till takåsen, så bar det snart i väg, i
rykande fart över hela den stora trädgården, långt ut på fälten och det
var ett makalöst nöje. Nere på slätten »växa ej kälkbackar på träd», men
det kan verkligen sägas om denna, som nätt och jämnt släppte fram några
stackars brutna trädtoppar här och där. Det dröjde också detta år ända
till midsommar innan den sista snön försvann, och förstörelsen var
sorglig att åse. Men vem tänkte på den saken nu?
Traktens ungherrar anordnade ett ståtligt slädparti till de stora
bokskogarna, som man annars aldrig såg annat än i sommarskrud. Det var
ett långt tåg, som samlades på utsatt tid och plats, ej odelat elegant,
tvärtom; mitt bland fina kappslädar med fällar och slädnät, dragna av
eldiga springare, fick man skåda gamla brunmålade s. k. fjädervagnar,
satta på medar, och varje snäcka innehöll ingalunda »en pälsklädd
Venus.» Nej, fanns det till äventyrs någon Venus i samlingen, så var hon
svept i schalar och filtar ända upp till öronen; men man hade lika
roligt för det.
Åstad bar det, utför de långa raka vägarna tills man kom upp till
skogsbackarna och ned till den vackra insjön, som man gled behagligt
över för att vid motsatta stranden stanna vid en gammal, ovanligt
vackert belägen herrgård. Där möttes man av värmande kaffe och glögg;
snart var dansen i full gång och fortsattes utan nämnvärda avbrott,
tills man i månsken och morgonkyla anträdde återfärden, värmd och
uppfylld av ljuvliga minnen. Det var ett så ovanligt nöje i dessa
trakter, där vintern sällan blir långvarig och snön vanligen försvinner
lika fort som den kommit, och man visste också att uppskatta det.
Även den lilla byns befolkning bestod sig sina fastlagsnöjen, och bland
dessa ett som var synnerligen omtyckt. Det var ett slags tornering, som
kallades att »ta ringarna» och bestod däri att den manliga ungdomen
skulle, ridande i full fart, med långa spjut försöka hämta ner den krans
av ringar, som voro upphängda på en slags galge, placerad på den öppna
platsen framför skolhuset. Flickorna hade verkligen bundit röda
gullband, ej blott kring sin kärastes arm, utan över allt, där de kunde
lämpligen anbringas, och särskilt voro huvudbonaderna föremål för deras
snille och smak.
Det var en präktig anblick dessa ståtliga hemmanssöner, uppfödda på
hästryggen som de voro, erbjöd, då de kommo sprängande på sina väldiga
hästar för att utföra sin tävlingskamp, som med stor spänning åsågs av
hela byn. Den som tog de flesta ringarna blev »kung» och på aftonen, då
stor bal var anordnad, hade han nog klart för sig vem som skulle bli
drottning.
Slutligen kom våren med lärksång och milda havsvindar, och påsken stod
för dörren. Huruledes man färgade påskägg och försåg dem med snillrika
verser, behöver ej beskrivas, det har väl de flesta varit med om; men
tilläggas bör måhända att äggfärgningen ej tillgick på våra dagars
lättvindiga sätt. Nej, man färgade dem i hundkex, bresilja, rödlök m. m.
Och man gav dem en solid kokning i en kolossal kopparkittel, så att de
trotsade både tidens och människornas tand.
Men snön såg också ut att trotsa tidens tand och solens inverkan, och
man fick detta år en alltför långvarig påminnelse om hur det går till
när man hemsökes av snöstormar på skånska slätten.