Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 1

Total number of words is 4397
Total number of unique words is 1804
25.5 of words are in the 2000 most common words
34.3 of words are in the 5000 most common words
38.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

SÖDER OM LANDSVÄGEN

I PRÄSTKARET GENOM
VEMMENHÖGS HÄRAD
AV
EMMA BENDZ
ANDRA UPPLAGAN

LUND
C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG

LUND 1916
BERLINGSKA BOKTRYCKERIET


INNEHÅLL.

Sid.
Barndomsminnen 9
Ett prästgårdsbröllop 25
Ett kyrkligt kapitel 34
Prästgårdsjul 41
Ett bondbröllop 52
Fastlagsris och snöstormar 62
Kjellstorp 73
Hänryckningens tid 80
Om sommaren sköna, när marken hon gläds 90
Friluftsteater och serenader 99
Mamsell Katharina 110
Från gässens högkvarter, en skymt av Skytts härad 125
En skånsk storbonde 131
Skrock, mest från Skytts härad 142


Söder om landsvägen.

Inramat av Östersjöns och Sundets blåa vågor ligger ett land, där solen
lyser över oändliga vidder av böljande sädesfält, där präktiga hjordar
beta på saftiga ängar och gamla väderbitna pilar kanta de långa, raka
vägarna. Ättehögar synas likt punkter på ett tätt skrivet blad,
»vanningadammar» och märgelgravar äro de enda insjöar som förekomma, det
enda som avbryter den vida, mäktiga ytan. Stora, välbyggda gårdar lysa
vita i solskenet, och små vitkalkade stugor med mossbelupna halmtak
dölja sig bakom knotiga pilträd med mjuka, böjliga grenar. Byarna ligga
tätt intill varandra och då helgmålsklämtningen ljuder från kyrkorna
tyckes klangen sammansmälta till en enda ton, dallrande ut över slätten.
Detta är det landet som kallas _Söderslätt_, det landet som av Hans
Bendz fick namnet »_Söder om landsvägen_».
Vad han tänkte om slätten ligger just i det uttrycket, den var det
förnämsta av alla land på jorden, intet annat, hur skönt det än måtte
vara, kunde tåla vid en jämförelse. Han kände och tänkte likt de flesta
av sina landsmän, ehuru måhända ännu starkare, ännu mera utpräglat:
»Skåningar veta och skåningar tro,
att ej under sol och måne,
där finns en fläck, där människor bo,
så härlig och ljuv som Skåne.»
Och av fullaste hjärta fogade han till:
»Väl gläds jag att vara svensk ibland,
men jag yvs att vara skåning.»
Mellan honom och slättens folk rådde en innerlig känsla av samhörighet.
Han kände som de, tänkte som de, kunde tala samma språk som de. Själv
ägde han deras bästa och mest framträdande egenskaper, därför kunde de
också förstå honom och löna honom med samma starka känslor av
tillgivenhet och förtroende. I Tomarp, hans fäderneby, flaggades det på
skolan, den dag underrättelsen kom, att han blivit utnämnd till
professor. Det var ju en av deras egna som kommit sig upp, de voro glada
och stolta över honom och de ville uttrycka sin glädje på detta sätt.
Endast några få dagar före sin död vandrade han ensam ut på landet, ett
stycke utanför staden. Där stannade han och betraktade oavvänt detta
land, som var honom så kärt, de grönskande tegarna, där allt spirade och
växte i vårsolens värmande ljus och folkets jämna, taktfasta rörelser
vittnade om flitigt arbete. Länge stod han så, som ville han tillfyllest
inprägla denna bild i sitt sinne. Det var hans sista avsked till
slätten.
Ej må det förtänkas mig, att jag vid mina enkla skildringar, hämtade
från landet Söder om landsvägen, ägnar dessa första rader åt hans minne.
Lund i juni 1916.
E. B–z.


Barndomsminnen.

Hur gärna gå ej tankarna tillbaka till det gamla barndomshemmet,
skådeplatsen för de första stapplande stegen, övervakade av kärleksfulla
föräldrar, de första lekarna, de första medvetna tankarna. Hur ljuvt ter
det sig ej i inbillningen, detta hem med de gammaldags, trevliga
björkmöblerna, blommorna i fönsterkarmarna, mors spinnrock, fars
arbetsbord med den primitiva lampan och ljusstaken med sin gröna skärm,
böckerna som sågo så hemlighetsfulla ut, den stora kartan över
Palestina, där man bl. a. fick skåda Israels barn, tågande kring
Jerichos murar med lurar och basuner, samt de gamla kopparsticken och en
stor tavla med Luther och Melanchton som huvudfigurer. Och barnkammaren
sedan, med en hel rad små sängar, dockskåpet, de enkla leksakerna,
träpallarna där man klättrade upp, ramlade ner, slog sig, grät och
klättrade upp igen, vilken behaglig oreda rådde ej där!
Hur skönt var det ej att på kvällen krypa ner i sin lilla bädd och somna
vid ljudet av spinnrockarna från folkstugan som ackompagnemang till
pigornas sång! Jag hör det ännu: »Rocken snurrar, lampan brinner,
vinterkvällen är så lång,» eller »Konung Fredrik är död,» och allra
bäst, »Vid foten av Alpen, i daldjupets skugga –.» Ibland hördes även
prostens röst, inne från salen, där han läste högt medan prostinnan,
guvernanten och de äldre systrarna sutto kring bordet med sina
handarbeten. Det var så sövande och så lugnt att somna in vid dessa
ljud, sedan man först, med mors hand i sin, läst sin lilla aftonbön.
Lika roligt var det på morgnarna, då den kära Tilla, prostinnans kusin,
som varit i huset alltsedan föräldrarnas bröllop, kom in med mjölken och
rågskorporna som man skulle få på sängen och man sedan fick tillåtelse
att »bara en liten stund» få se på de gamla nötta, men så högt älskade
bilderböckerna: »Kajsa Rulta, Lunkentuss, den lille Vilden» o. s. v. Och
så kom tvagnings- och påklädningsceremonien, som visserligen ej avlopp
utan åtskilligt kiv och ras med bröderna, store bror och lille bror.
Sedan, efter frukosten, togs abc-boken fram med den stora tuppen, som
stod och såg så viktig ut, och på mors knä lärde man sig stava och lägga
ihop och fick därunder många tillrättavisningar, ty visst var man dum!
Men hur det var, värpte ändå alltid tuppen och det var förtjusande, då
man inne i boken fann »danska kungens karameller», eller i värsta fall,
en sockerbit, behändigt ditsmugglade, man visste aldrig hur.
Ett särskilt nöje var det att få göra en promenad ut i byn med prosten
och att hälsa på gubbarna och gummorna i de små stugorna. Man var bekant
och god vän med dem alla utom, kanske med gummorna i fattighuset, den
förskräckliga Stormskan och den ännu förskräckligare Lejonskan, som
trätte och slogos och sågo så hemska ut. Prosten var god vän med alla,
hade ett vänligt ord för alla, kunde väl även vara sträng, men hade
alltid ett varmt hjärta för dem som kommo till honom i sin nöd, och de
voro många.
Promenaden avslutades alltid med en tur i trädgården, som var väl
vårdad, och där lärde man sig att, med Far som läromästare, känna varje
träd, varje buske, varje blomma. Det var en mycket stor trädgård och
park, med ståtliga gamla träd, den var en grönskande oas, mitt bland
fälten och ängarna, en oas med bär och ljuvliga frukter i överflöd, med
syrener doftande som på ingen annan plats, med lärkor som drillat sina
vårsånger, värmda och livade av den tidiga solen, alltsammans
kringfläktat av havets friska vindar. Jag erinrar mig särskilt livligt
de strålande vårdagar, då en mångfald praktfulla hyacinter blommade i
rabatterna, hur jag brukade kasta mig ned på gräsmattan och insupa deras
doft, nästan sövd av binas entoniga surrande, skådande mot de lätta
skyarna, där de gledo över den blå himlen. Det är ej lätt att beskriva,
men förnimmelsen av allt detta härliga är ännu alltjämt lika stark.
Vintern var visst ej heller utan sitt behag, med det flitiga,
regelbundna arbetet, anpassat efter vars och ens förmåga,
skymningsbrasan, de långa kvällarna, då prosten satt vid sitt skrivbord
i fullt arbete eller ivrigt studerande de sällsynta tidningarna, (posten
kom högst två gånger i veckan) medan prostinnan satt med sin strumpa,
stundtals halvslumrande i soffhörnet efter dagens trägna id och barnen
samlade kring det stora bordet, halvhögt läsande sina läxor vid
talgljusens matta sken, tills slutligen katekesen och grammatiken
slungades upp i taket med ett lättnadens »så där ja, nu ä’ de gjort».
Sin belöning fingo de sedan hämta ur den stora fruktkorgen med
bergamotter och rosenkindade pippingar, ty frukt fanns vanligen i
överflöd och på den varan behövde det aldrig sparas.
Nog kunde livet ibland förefalla något enformigt under dessa långa
vinterdagar, men så mycket mera kunde man också uppskatta varje avbrott.
Då prostinnan, som hade sin arbetsplats vid fönstret i salen, där hon
höll noggrann utkik efter allt som tilldrog sig på den stora
gårdsplatsen, plötsligen utropade: »Här kommer främmande», ljöd det som
en glad fanfar och hela familjen störtade ut i den kalla förstugan för
att taga emot de välkomna gästerna. Oftast var det de närmaste och
käraste grannarna, de från Kjellstorp, som kommo, men de andra, mera
långväga boende voro ej heller alltför sällsynta. Kaffepannan kom på i
en hast, kakburkarna i handkammaren fingo släppa till av sitt överflöd,
brasan tändes, piporna likaså och allt var idel trevnad och gamman.
På tal om gäster kan aldrig åsynen av den gamle provinsialläkaren,
doktor Edv. Ström, förgätas, då han vid ett eller annat
sjukdomstillfälle kom åkande i sin höga, öppna vagn. Vi barn hade alltid
känslan av att det var en jätte som var ute och färdades, han var
nämligen så vidunderligt påpälsad, att man aldrig sett maken. Allra
först en väldig kappa av svart läder, med stor krage, utstående och styv
av vind och väta, därunder en tjock päls, väl fastsurrad med ett brokigt
resskärp, och slutligen en fotsid, vadderad nattrock av storblommigt
ylletyg samt stora halmstövlar. Så behövde man vara rustad för att stå
emot vinterstormarna nere på slätten. Jätten var emellertid ej farlig
alls, tvärt om var han en ovanligt älskvärd gammal man, – allra helst om
man själv slapp att bliva behandlad av honom.
Ett par små nöjen, som visserligen voro varandra väsentligen olika, hade
dock ett gemensamt, att de i hög grad förmådde fängsla vår barnsliga
nyfikenhet. Det ena var, då vid trettondetiden stjärnemännen kommo
vandrande för att med sång och förevisande av sina, i brokiga bilder
målade stjärnor, förtjäna sig några slantar. I motsats till den urgamla
seden, var det ej gossar som gingo omkring med stjärnan, utan alltid
gamla, tämligen skröpliga gubbar och det var ej Staffans-visan de
sjöngo, utan någon mera religiös sång. Tyvärr är jag dock ej i stånd att
klart erinra mig varken ord eller melodi.
Det andra nöjet var den på den tiden ej så ovanliga synen av tyska
musikanter som kommo marscherade in på gården, ställde upp sig framför
trappan och stämde upp sina Volkslieder, Ländler och Marscher. Kanske
voro deras instrument en smula skrälliga, fast det förstod man just ej,
det lät i alla fall förfärligt vackert. Och deras nötta uniformer,
blänkande trumpeter och underliga språk, då de tackade för pengar och
traktat, var alltigenom obeskrivligt fängslande.
Stundom hände det, och oftast på kulna och mörka vinterkvällar, att
någon dalkulla förirrade sig ner till den avlägsna bygden och man tyckte
mycket om den gästen. Hennes vita päls, röda mössa och kinder i samma
kulör, hennes frimodiga »du» till vem det vara månde, allt var
synnerligen tilltalande och naturligtvis ej minst de underbara saker hon
hade i sin låda. De breddes ut på stora salsbordet, i skiftande
mångfald, förklarades för »verkligt god vara» och rönte merendels god
åtgång. Naturligtvis fick hon både mat och husrum, inte kunde man väl ha
hjärta att köra ut den snälla kullan i mörker på villsamma vägar.
Mindre välkomna voro de polska judarna, de kommo alltför ofta och
innehållet i _deras_ låda var föga lockande. Pigorna föllo dock ofta
offer för judens vältalighet och hans »schene tig» visade sig vanligen
vara oemotståndligt.
Minst en gång om året fick prästgården besök av pianostämmaren och
väderleksspåmannen Liljekvist, troligen skickligare i det senare yrket
än i det förra. Han påstod sig även kunna läsa människornas tankar och
var för den skull en skräck för tjänstflickorna, vilka knappast vågade
sig in i samma rum som han. Underlig såg han ut och filosof var han,
begåvad nog, men vilsekommen, skulle jag tro. Och så kunde ibland en
lika vilsekommen person uppenbara sig, en avdankad prästman, Appelqvist,
gemenligen Aftonkvist kallad. Hans yrke var numera att vandra omkring i
prästgårdarna för att sälja sina predikningar, tala teologi med prostar
och adjunkter och beundra flickorna, som enligt hans föreställning blott
behövde se honom för att bli kära i honom. Troligen kom han även för att
bliva en smula tillgodosedd, få god mat och en god säng, vilka fördelar
tydligen voro svåra att skilja sig från, så att besöket ofta blev mera
långvarigt än välkommet.
Två verkliga märkesdagar förkommo under året, eller rättare tre; det var
på våren, då »skogökarna» skulle komma, och på sommaren, då torvökarna
hade sin dag. Prosten räknade nämligen bland sina löneförmåner även ett
visst antal äckor[1] och han begagnade sig av dem för att få hem det
stora bränsleförråd som gick åt under årets lopp. Ordet äckor
förvandlades på landsens mål till ökar, därav namnet. Veden, tolv stora
famnar prima bokved, hämtades från Näsbyholms skogar, vilka lågo ungefär
en och en halv mil från Espö, den fördelades på sextio lass, och som det
var omöjligt att taga emot alla människor, hästar och ved på en och
samma dag, tog nöjet två rundliga dagar. Och det var verkligen ett nöje,
för oss barn en stor händelse.
Hela förmiddagen gick åt att göra i ordning maten åt alla dessa gäster,
som hade lov att vara matfriska. Väldiga kittlar stodo och puttrade på
spisen, och alla husets fruntimmer hade en gruvlig brådska att breda de
högar av »rundenomsmatar» som beräknades åtgå. Tjocka skivor av
prostinnans hemgjorda kumminost lades på, det såg verkligen aptitligt
ut. Framåt middagstiden gjorde prosten sina små slag ut på vägen för att
se om ej de kära skogökarna voro i antågande, och där kom, riktigt nog,
första lasset, kört av Far själv, bredbent och säker, högst uppe på en
väldig bokstock. »God dag, herr prost,» hälsade han, »nätt vär i da å
farlet fint bränne, ska ja si,» och därmed hoppade gubben ner, röd om
näsan och väderbiten och skakade hand med prosten. Vid ett så högtidligt
tillfälle som detta kom det aldrig i fråga att någon skickade ut sina
drängar; var Far själv hindrad, utsågs äldste sonen i stället och det
hela betraktades som en lustresa. När de stora vedstockarna avlästs på
sin vanliga plats, och hästarna fått sitt, visades männen undan för
undan in i folkstugan, där ett stort bord stod dukat. Där togo de nu
plats och blevo vederbörligen trakterade med vått och torrt, smörgåsar,
åtföljda av ett par snapsar, lutfisk och »risengröd» samt hembryggt öl.
Prosten och prostinnan voro närvarande, persvaderade och trugade enligt
landets sed och lagade på allt sätt att gästerna hade det bra. Och nog
gåvo de sig tid, för all del, och den nödiga »madaron» njöto de av i
rikaste mått. Präktiga sågo de ut, hederliga och trygga, och när de gåvo
sig tid att yttra något, skedde det alltid med omisskännlig humor. Sedan
de ytterligare förplägats med kaffe och stora vetebullar, avlägsnade de
sig småningom och husets folk fingo andrum och tid att bereda sig till
nästa dags kampanj. Programmet upprepades in i alla detaljer, då
torvökarna kommo, med undantag av att de vanligen hunno stökas undan på
en dag.
Då det började lida mot våren, var det trädgården, som fram för allt
annat tog tankarna i anspråk, och då fick man en vacker dag se den gamle
trädgårdsmästaren Jungmann från Skurup uppenbara sig, med de långa benen
i halvsprång, trädgårdssaxen under armen och en hög grå storm av
vidunderlig fason på huvudet. Och nu blev det ett grävande och
planterande, rabatterna lades om, buskar och träd tuktades och klipptes.
Prostinnan var i synnerhet intresserad av köksträdgården, gav otaliga
order och vinkar och fick slutligen av Jungmann den uppmuntrande
försäkran: »Ja, _herr_ prostinnan, nu haver jag gjort så gott jag haver
förmått.» Han var obestridligen ett original, den gamle mannen, men
säkert är att han »förmådde» en hel del efter den tidens mått
naturligtvis.
Det förstås av sig själv, att våren medförde ett vidlyftigt
förnyelsearbete inom- och utomhus. Alla tänkbara föremål målades,
vittades, skurades och polerades, tvättades och lagades. Damm- och
skurborstar voro veckotals i rörelse, innan husmodern blev nöjd och
slutligen tillstod: »Nu _luktar_ här verkligen rent!»
Inne i stora salen slogs en väldig stickbåge upp, och så kom det en
överväldigande täckstickningsperiod, vars resultat blev både omfattande
och lysande. Där var så hemtrevligt inne med alla dessa arbetande
fruntimmer, livligt underhållande varandra, medan fingrarna gingo upp
och ned med förvånande snabbhet. Innan man var stor nog att själv få
deltaga i arbetet, var det ett särskilt nöje att krypa under bågen för
att undersöka vem som sydde finast stygn på avigsidan; det var ju
visserligen någon skillnad, dock blev sällan någon underkänd.
Efter alla dessa långvariga och strävsamma förberedelser, och när till
slut skafferier och visthus fyllts med mat, bröd, kakor och specerier av
alla slag, då randades den dag då alla sommargästerna skulle anlända och
det dröjde ej länge innan varje rum, såväl i huvudbyggnaden som flygeln,
var upptaget. Det var mostrar, morbröder och kusiner som lockades av
landets och sommarens härligheter, men framför allt var det
morföräldrarna, som ännu i sin höga ålderdom sökte sig ut till barn och
barnbarn.
Ehuru endast helt liten – jag var omkring fyra år den sista sommar de
gästade Espö – har jag dock ett livligt minne särskilt av min morfar,
prosten Anders Peter Gullander från Malmö. Jag kan ännu tydligt se honom
för mig, hans vita hår, de milda, halvt slocknande ögonen – hans syn var
nämligen mycket svag – den långa koftanetten, fadermördaren med sin höga
spännhalsduk och byxorna nedstoppade i höga blanka kragstövlar. Han tog
oss gärna upp i sitt knä där han satt i sitt soffhörn, stödd på sin
spanskrörskäpp med silverknapp och sjöng en liten visa, som sedan
använts som vaggvisa för barnen i både tredje och fjärde led. Slutligen
drog han fram karamellpåsen, som han alltid hade gömd under soffkudden
bakom sig, och lät oss äta så mycket vi orkade. Den käre morfar, han var
lika älskad i familjekretsen som i det samhälle, där han så länge
verkat, och med rätta.
Mormor var mera sträng och hade stor respekt med sig, men var mycket
ståtlig ännu, i sin vita mössa, krage och manschetter, allt av gamla,
utsökta spetsar. Hon var finska och hade varit mycket vacker, en
egenskap som gått i arv till döttrarna, liksom även ett lynne fullt av
många skiftningar, svärmiskt, impulsivt, än nästan ystert glatt, än
melankoliskt, med sträng pliktkänsla både för egen och andras räkning,
med ovanligt sinne för ordning och hemtrevnad, med varm känsla för musik
och för allt skönt i naturen och i livet. Sådana voro de, de
vördnadsvärda gamle, och det var ej underligt att de blevo medelpunkten,
kring vilken allas tankar och omsorger rörde sig.
Sommaren förgick som en dröm, gästerna reste och det gamla vardagslivet
började ånyo. Frukten plockades ned och det blev ett drygt arbete att
ordna och förvara de rika gåvor trädgården merendels skänkte. Prostinnan
sammankallade sina hjälptrupper, bland dem först och främst den gamla
klockarfrun, som var så skicklig i alla husliga sysslor. Där satt hon
nu, gumman Malm, med stora brillor på sin vassa näsa, och skalade
massvis s. k. »bunkatiner» och äpplen, vilka sedan på väldiga ollor
fördes in i stora bakugnen för att torkas, högst aptitliga att skåda när
de åter kommo ut.
Hon var verkligt framstående, gumman, då det gällde nötplockningen och
de livliga, bruna ögonen kunde bättre än alla andra upptäcka de ofta
ganska väl dolda »tasarna». Och hon och prostinnan förvärvade gemensamt
ett verkligt mästerskap då det gällde ostberedningen och deras glädje
och stolthet var obeskrivlig då de många, skinande gula ostarna voro
färdiga att förvaras i osthäcken, tills de hunnit bliva lagom torra.
En stor dag, en hemsk dag var det, då sotaren Widerberg kom med sin
hantlangare, för att sota de oändligt många kakelugnarna i huset. Det
var med blandade känslor som vi, barn, bevittnade denna händelse. De
voro fasligt hemska att se, dessa svarta sotarmurrar, men å andra sidan
var det bra nöjsamt att följa med från rum till rum och höra hur
Widerberg, på knä framför kakelugnen, med stentorsstämma ropade till
ynglingen, som regerade där uppe i höjden med sin kula: »Nu ä’ ho’ i de
söndra röred, nu ä’ hon i de nora o. s. v.» – för att ej tala om det
upp- och nedvända tillstånd vari hela huset befann sig, och som gjorde
det möjligt för oss att begå åtskilliga excesser.
När prostinnan så hunnit få hela huset i ordning igen, själv i många
dagar övervakande arbetet, iklädd en gammal, blommig sitsklänning och
vit duk om huvudet, som tecken till att det var storstök i huset; när de
många innanfönstren med stort besvär kommit in, omsorgsfullt tilltäppta
och klistrade, de hemvävda trasmattorna blivit pålagda, och
moderatörlampan och malmstakarna med sina smala talgljus åter bragts
fram i dagen, då kände man med ett visst välbehag att nu kunde vintern
få komma, när som helst, man var beredd att möta den och man motsåg med
glädje det behag som all omväxling erbjuder.
Ett bland mina allra tidigaste minnen gäller en julafton, som i alla
avseenden blev en svår besvikelsens dag. Min far hade ett helt år
vistats i Stockholm som medlem av prästerskapets löneregleringskommitté,
och hade, på grund av de besvärliga kommunikationerna, ej under hela
denna tid kunnat besöka sitt hem. Det gällde nämligen att i diligens
färdas hela den långa vägen mellan Malmö–Stockholm och vice versa; det
tog en hel vecka i anspråk, och det var tröttsamma och oändligt långa
dagar, låt vara att de lämnade ett utmärkt tillfälle att få se en god
del av vårt land. Nu var arbetet däruppe slutfört och min far hade
skrivit att han med säkerhet hoppades komma hem på julafton. Men dagen
gick under fåfäng väntan. Min mor irrade omkring som en orolig ande, med
yrvaken fantasi utmålande för sig alla slags olyckor och mina syskon
följde henne med ängsliga blickar. Ingen tänkte på att fira
högtidskvällen så som eljest var vanligt. Trött och bedrövad lades jag
till sängs och somnade väl snart nog, men vaknade plötsligt vid att en
kär gestalt stod lutad över mig. Med ett glädjerop slog jag mina armar
om min fars hals och erfor därvid en känsla av lycka som jag aldrig kan
förgäta.
Slutligen kom den dag då jag till läromästare i stället för min mor
skulle få vår guvernant, som redan under flera år hållit på att hos mina
äldre syskon inympa kunskapens sticklingar och skott. Det skedde ej med
synnerlig glädje å min sida, och inte hade hon väl stor anledning heller
att glädjas över den föga fruktbara jordmån hon nu skulle lägga ned sitt
arbete på.
Hon var för övrigt en ganska märkvärdig företeelse, mamsell Sara, och
kunde nog ha förtjänat sitt eget kapitel. Hon var efter den tidens
fordringar mycket kunnig och beläst, ansågs på sin tid som Sveriges
skickligaste blomstermålarinna, var nära befryndad med Tegnérs vän,
legationsrådet Lundblad i Greifswald, och med mångårig vänskap knuten
vid flera av Danmarks förnämligare familjer, biskop Münters, Münsters
Paulis, m. fl. Med otrolig sparsamhet och energi nådde hon det mål, som
under hela hennes långa arbetstid föresvävat henne, att, då hon blev så
att säga pensionsmässig få göra en resa till Italien. Det lyckades henne
även att under dessa år, av sin ganska blygsamma lön, samla ett kapital,
som satte henne i stånd att tillsammans med sin danska väninna, fröken
Ida Münter, göra en resa till Rom. Hon brukade sedermera i glödande
färger beskriva allt vad hon under denna härliga tid sett och upplevat,
och dröjde gärna vid det stora ögonblick, då hon blev mottagen i audiens
av Pius IX som lagt sina av vita vantar täckta händer på hennes huvud
och sagt: »Jag välsignar dig, min dotter.» Nästan ännu märkligare var
att detta mödosamt förvärvade kapital dessutom tillät henne att framleva
sina återstående dagar i Köpenhamn, där hon förde ett sorgfritt liv
tillsammans med sin ovannämnda väninna, tills hon vid hög ålder avled.
Då jag i tankarna vänder tillbaka till barndomstiden tycker jag nästan
att jag själv gjort en Romresa, eller kanske snarare en resa till
»det sagoland som skiner
av smaragder och rubiner.»


Ett prästgårdsbröllop.

I Espö prästgård rustades av alla krafter till bröllop. Det var sommaren
1867 som prosten skulle gifta bort sin äldsta dotter med en kusin till
henne, en ung praktiserande läkare, bosatt i en liten stad i det fagra
Södermanland.
Ehuru ännu ett barn på väl knappast nio år har jag dock ett synnerligen
livligt intryck av denna tilldragelse. Först och främst därför, att det
utan tvivel var den finaste blomman i prästgården, som nu skulle
omplanteras i främmande jordmån, och som skulle lämna ett tomrum efter
sig, som aldrig kunde fyllas. Strålande av godhet och glädje, vacker,
skälmsk och full av upptåg, var hon avhållen av alla, och saknaden efter
henne, det kände man, skulle bliva obeskrivlig.
Sommaren hade varit en enda lång förberedelse till detta bröllop, som
skulle stå i slutet av augusti. Alla tänkbara krafter sattes i rörelse i
och för utstyrseln; de långa drällsvävarna, frukten av mångårig hemflit,
klipptes sönder i en oändlig mängd dukar, servietter och handdukar.
Väninnorna på trakten kommo för att erbjuda sin hjälp och mamsell
Stickler, »husmamsellen», som var skickligare än alla andra i s. k.
slätsöm, satt i sin bruna sitsklänning, sitt bruna, slätkammade hår och
små, små ringar i öronen och spritade rynkor tills hon blev en enda stor
rynka själv, tyckte man. En oändlighet täcken, av alla slag och i alla
upptänkliga mönster, stickades, det var ett arbete utan like.
Under tiden skulle dessutom hela prästgården piffas upp utan och innan;
en ny, fin förmaksmöbel kom en vacker dag åkande, forslad ända från
Malmö, och aldrig hade man förr skådat något så vackert. Det föreföll
nästan som om de gamla björkmöblerna rent av skämdes över sig själva
inför all denna mahognyprakt.
Samtidigt kom en klädsömmerska ut från staden och under hennes förfarna
ledning växte småningom ett helt modemagasin fram, ej blott till bruden
själv; alla måste ju ha bröllopskläder och dessutom utrustas till de
många kalas som väntades. Till och med jag, min lilla stackare, som
alltid framlevat mitt liv i kläder, ärvda efter mina äldre systrar,
skulle få två splitter nya klänningar. Ännu kan jag förnimma den stolta
glädje jag erfor, då jag provade den vita lenonklänning med små
garneringar jag som brudnäbb skulle bära. Ståten förhöjdes ytterligare
förmedelst ett grönt skärp av riktigt siden och ett par glacéhandskar,
de näpnaste man vill se.
Så kom till sist den stora beredelsetiden, vad mat och dryck angår, då
alla källrar och skafferier skulle rustas att möta den stora invasionen
och det var inga småsaker, ty bröllopet skulle, allt som allt, stå i nio
dagar och över trettio liggäster komma att vistas i prästgården under
tiden. Så långt utrymmet tillät skulle de bo där alla, och det
utnyttjades visserligen i stor utsträckning, så att både strykrum,
mangelkammare och stora vinden togos till hjälp, men som det ej förslog
måste även klockare-, skollärare- och arrendatorshemmen anlitas. Både
kokfru och en s. k. »stadsbetjänt» skulle importeras från Malmö för att
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 2
  • Parts
  • Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 1
    Total number of words is 4397
    Total number of unique words is 1804
    25.5 of words are in the 2000 most common words
    34.3 of words are in the 5000 most common words
    38.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 2
    Total number of words is 4537
    Total number of unique words is 1907
    25.1 of words are in the 2000 most common words
    33.8 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 3
    Total number of words is 4563
    Total number of unique words is 1812
    23.9 of words are in the 2000 most common words
    31.4 of words are in the 5000 most common words
    35.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 4
    Total number of words is 4602
    Total number of unique words is 1807
    26.9 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    40.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 5
    Total number of words is 4623
    Total number of unique words is 1729
    26.6 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    40.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 6
    Total number of words is 4717
    Total number of unique words is 1797
    26.4 of words are in the 2000 most common words
    35.5 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 7
    Total number of words is 904
    Total number of unique words is 522
    36.0 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    46.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.