Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 4

[Illustration: Kjellstorps prästgård.]


Kjellstorp.

Det var alltid med samma glädje man från prostgården begav sig till
Kjellstorp, antingen det nu var i vardagslag eller det gällde mera
festliga tillfällen. Kanske var det förra allra roligast, då, som ofta
hände, de unga vandrade dit på förmiddagen och de gamle kommo senare på
dagen, till eftermiddagskaffet.
Själva promenaden var i och för sig ett nöje. Man kände så väl till den
vägen, varje krök, varje gård man hade att passera, nästan varje sten;
ja, man kunde närapå gå med förbundna ögon och ändå på pricken veta var
man skulle vika av.
Så fort man hunnit in om dörrarna, kände man genast den obeskrivliga
trevnad, som var något alldeles speciellt för det gamla hemmet. Man kom
dit en vinterdag, litet frusen och väderbiten efter promenaden, och man
erfor genast en ljuvlig yttre och inre värme. Man fann familjen i fullt
arbete, ty det var verkligen ett flitens hemvist och minuterna
förspilldes visserligen ej, men arbetet gick alltid med ett harmoniskt
lugn, som verkade lika välgörande som det goda humör varmed det skedde.
Båda delarna, både humöret och fliten voro smittosamma och gästerna voro
ej sena att taga fram sina handarbeten; dock kan det ej nekas att
tungorna voro i lika flitig rörelse som fingrarna.
Det hela står livligt inpräglat i minnet; den lilla prostinnan,
svängande sin bobin med en kraft som man knappast kunnat tilltro en
person med den bräckliga kroppshyddan, om man ej lärt sig att för hennes
energi var allt möjligt; husets unga dotter vid knyppeldynan, med
skickliga små fingrar hanterande de skramlande pinnarna och den lärde
prosten Kristoffer, som kom direkt in från sin studiekammare, bara för
att hälsa, men sedan genast återvände till sina kära grekiska klassiker.
Han hade i alla fall tid till en liten vänlig klapp och ett hjärtligt
»du lilla kära», – alltid så god som ett nymorgnat barn.
Så kom gamla jungfru Cecilia in med kaffet i en stor, hemtrevlig pumpa
och blev vanligen anmodad att stanna inne och få en kopp, hon med. Hon
slog sig ned, litet ytterligt på stolkanten, slog kaffet på téfatet,
blåste på det och drack på bit.
Cecilia var mycket gammal i gården och hade därför också en hel del att
säga. Hon var mycket respektingivande, myndig och bred, hade bruna ögon,
brunt hår, bar merendels en brun »värkensklänning» och var, så tyckte
man, en alltigenom brun uppenbarelse, som vakade över det gamla hemmet
med outtröttligt nit.
Tillsammans med husets övriga tjänare delade hon i ens föreställning den
egenskapen, att hon tycktes ha funnits till sedan tingens begynnelse,
eller åtminstone lika länge som den gamla prästgården stått. Man hade
aldrig sett något annat, och inte såg det heller ut att kunna bliva
annorlunda. Där var den gamla husjungfrun som bestraffade och smekte oss
barn, allt efter omständigheterna; där var »gamla prostinnans» stöd och
hjälpreda, Else, och där var drängen »Ola Tegnér».
Det bör anmärkas, att alla ortens drängar, eller kuskar på finare språk,
ärvde sina respektive husbönders tillnamn eller titlar, sålunda: Ola
Tegnér, Kalle Sekter, Anders Doktor, o. s. v.
Ola Tegnér var kvick och smidig, ägde den berömda skånska »fiffigheten»
och liknade troligen Per i Espö i det avseendet, att om han fann det för
sin egen person olägligt att skjutsa, då familjen ville ut på någon
lustresa, sökte han vanligen under allehanda förevändningar övertyga
prosten om att »han hade annet å udrette med hästene.»
Vad prosten i Espö beträffar, så visste han i allmänhet mycket väl vad
han ville, men det faktum, att han i vissa fall lät sig regeras av Per,
torde ej kunna förnekas. Det hände ofta nog, då familjen ville ut och
färdas och prosten i försiktiga ordalag delgav Per deras avsikt, att han
fick det svaret: »ded e’ omojelet forr hvarkens ja elle hästane har tid,
– te mingstenes inte ja.» Och prosten kom tillbaka, bedrövad i hågen,
ehuru till synes ganska morsk, och förklarade att i dag var det ej tal
om någon lustresa, det var alltför mycket som skulle uträttas.
Emellertid är det troligt att prostinnan i Kjellstorp ej lät sig så lätt
övertygas, utan tog, bildlikt talat, själv tyglarna och kommenderade
fram ekipaget, Ola och hans viktiga göromål till trots.
Gamla prostinnan, – mormor – bodde nere i flygeln och det hörde alltid
till att man skulle göra ett besök hos henne, varje gång man var i
prästgården. Hon satt där, i sin bekväma stol, så fin och prydlig i sin
vita mössa med krus och »slyngade» snodder över en liten brun trägaffel,
var mycket gammal, men kry och livlig och hade stor respekt med sig,
även hon. Hade man gjort någon dårskap fick man veta av det på ren
svenska, och därför begick man helst inga dårskaper, åtminstone ej
_före_ visiten i flygeln. Dock var hon både älskad och vördad av sin
omgivning och förtjänade det även.
I hennes lilla värld där nere intog den gamla taffeln och de oändliga
massor musikalier hon ägde främsta rummet; ty hon var ovanligt
musikalisk och spelade oaktat sin höga ålder förvånande skickligt.
Lyckliga omständigheter hade fogat det så, att hennes genbo och trogne
kavaljer, den gamle adjunkten, var en fullkomlig musikvurm och
trakterade sin »gumma», som han kallade violoncellen, med mycken
skicklighet. Båda älskade klassisk musik framför allt, använde
åtskilliga timmar av dagen att spela duetter, och tack vare detta
gemensamma intresse uppstod mellan dem en vänskap, som var verkligt
rörande.
Den gamle pastorn, som var ett stort original och såg mycket lustig ut,
kunde vara både rolig och kvick och var full av historier och uttryck,
ofta lika befängda, båda delarna.
Till denna rad av vad man som barn tyckte, urgamla människor, må även
räknas den gamle klockaren Schultz, som ofta uppenbarade sig i
prästgården. Han var allt ett original, han med, och särskilt erinrar
jag mig ett tillfälle, då han fällde ett yttrande, som sedan nästan
blivit ett ordspråk.
En dag voro Espöborna inbjudna till Kjellstorp, med anledning av sonen
Elofs återkomst från sin första italienska resa. Med livligaste intresse
hade alla lyssnat till hans glansfulla framställning av sina reseintryck
och då han slutat, sutto alla till en början helt tysta, ännu fyllda av
de bilder, som på ett så levande sätt rullats upp för dem. Då höres
Schultzens röst bryta genom tystnaden, och han frågar: »Hur är det,
regnar det något i utlandet»? Det föreföll mycket löjligt, men som det
varit en ovanligt regnig sommar, och gubben säkerligen var bekymrad för
sitt lilla lantbruk, förstod man att detta var den fråga som låg _honom_
mest om hjärtat. Vad svar den unge magistern gav, erinrar jag mig ej,
men väl att munterheten blev stor efter detta lustiga intermezzo.
De glada besöken i Kjellstorp avslutades ofta med sång och musik. »Nu
vill far höra några av farfars sånger», kunde barnen säga, pianot slogs
upp och snart ljöd den ena efter den andra av de gamla sångerna, »Nu han
svävade kring», »Till tings, till tings» eller »Kung Ring med sin
drottning till gästabud far». Då brukade den gamle prosten stå bredvid,
ögonen strålade, ett lyckligt leende spred sig över de något fårade
dragen och den kära pipan slocknade, medan han helt sakta för sig själv
viskade de välkända orden. Och han tröttnade aldrig, men till slut
avbröt prostinnan konserten med ett manande: »Barn små, nu kunna ni
behöva lite mat».
Det tyckte hon visst alltid att man behövde och då man kom in i salen
och såg den rikliga trakteringen, begrep man att hon hade en hög tanke
om sina gästers aptit. Och det vore visserligen orätt att säga att denna
hennes tanke kom på skam.
I alla fall, (dock med någon modifikation beträffande måttligheten),
kände man sig alltid frestad efter ett besök i Kjellstorps prästgård att
instämma i Franzéns ord:
»Efter en kväll,
måttligen njuten,
fredligen sluten,
sover man roligt och vaknar man säll.»


Hänryckningens tid.

Henne ve gövlen ov boninjslänjen
rejnede klase ov gullgule hänjen
så skär å så hvid å så ren
po parre- å ebleträgren
lå sommersnen.
(_Axel Ebbe_: »Rijm å Rodevelske».)
»En sådan vacker pingst vi få i år», sade prosten, där han stod på
trappan och lät blicken famna all försommarens härlighet.
Han hade rätt, det var en fager syn, som mötte ögat. På den stora
gräsplanen prunkade de gamla, vackra fruktträden i högtidsskrud, det var
som en enda jättebukett i vitt och skärt, av vars överflöd marken
inunder täcktes med ett vitt, mjukt hölje. Vid infartsvägen stodo de
präktiga kastanjerna i rikaste blom, och bokarna, prostens stolthet,
hade just hunnit ersätta den bruna vinterhabiten med en sommardräkt av
ljusaste grönska, ännu mera framträdande mot allt det vita.
[Illustration: Espö prästgård från trädgårdssidan.]
På södra sidan låg trädgården och badade i solskenet, och kom man ditut,
blev man alldeles huvudyr, bländad av färgprakt och berusad av den
starka doft som fyllde luften. Syrenerna voro närapå färdiga att slå ut,
hagtornsträdens grönska nästan dränktes i alla de små skära eller vita
blomknippena, de många buskväxterna tävlade med varandra i brokig
färgrikedom och de nyputsade rabatterna pryddes av ståtliga kejsarkronor
och liljor. Överallt ett fågelkvitter, ett surr av bin, ett myllrande
liv som bäst kan skildras med skaldens ord:
»Bi fly kring från trädgårdsmästarns kupa,
kryp och larver störta huvudstupa
ned från träden, allt står högt i blom,
allt är fyllt av doftens rikedom. – – –
Fåglar tokiga av glädje kvittra,
gräsets hundra syrsor spela cittra.»
Prostinnan kommer vandrande i sin stora trädgårdshatt med en korg på
armen för att inspektera köksträdgården, som hon tycker arta sig bra och
lovar rik ersättning för all möda. Yngsta dottern följer med för att
hjälpa sin mor, klädd i »kråka» och rödrutig bomullsklänning med korta
ärmar. Nu bär det av ner till sparrissängarna och där håller hon korgen
medan modern förrättar arbetet. Det är förtjusande att se alla dessa
vita sparrisknoppar sticka upp ur den svarta myllan och iakttaga hur
korgen småningom fylles.
– »Det ser ut som om pappa skulle få ett gott mätte i pingst», säger
prostinnan belåten.
– »Ah, det måtte väl räcka åt mamma med och kanske – kanske –»
– »Till barnen också, menar du; nåja, det kan väl hända att det kan bli
en liten stjälk över åt er med, men du måste komma ihåg att både
bröderna och mostrarna skola komma till pingst –».
Ja, mostrarna! De skulle komma från Malmö pingstafton, på samma gång som
bröderna, och det var ett nöje att se emot med oblandad förtjusning. Det
hörde till traditionen att mostrarna skulle komma till prästgården varje
år, och det var ej möjligt att tänka sig en sommar utan dem. Ståtliga
voro de, liksom prostinnan själv, »ej utan den embonpoint utan vilken
nödig självkänsla knappast är tänkbar» och de fyllde onekligen sin
plats, både på ena och andra viset. Glada, älskvärda, musikaliska och
fulla av intresse för sin omgivning, voro de i hög grad populära och
inga ansträngningar fingo sparas, då det gällde deras festliga
mottagande.
Det var således ej allenast för att fira pingsten, som man vände upp och
ner på hela prästgården, det gällde ej mindre de kära gäster man
väntade. Alla rum fejades, alla sängkläder lågo utbredda i solskenet för
att luftas och piskas, och nere i bakstugan hade hushållerskan och
hjälpgumman, mor Nils Nils, en faslig brådska med sommarbaket, d. v. s.
grovbaket, ty alla de andra finesserna måste naturligtvis prostinnan
själv vara med om.
Nu var man färdig med sparrisen, och prostinnan går åter, följd av sin
lilla adjutant, upp mot gården, ger i förbifarten några order åt
trädgårdsdrängen, som håller på att skyffla och kratta de breda gångarna
och stannar slutligen vid gräsplanen. Där granskar hon med förlåtlig
stolthet de långa räckor av fint linne, som ligga utlagda till blekning.
Alltsammans har tillverkats hemma under vintern; själv har hon spunnit
det fina garnet av lin eller »hör», som vuxit på prästgårdens mark,
bråkats och skäktats i de s. k. »brydestuerne», som på den tiden sågos
här och var ute på fälten, och slutligen hade pigorna, under husmoderns
vaksamma inspektion, vävt det. Nog kunde man glädjas vid en sådan syn!
Adjutanten fick nu tillsägelse att gå in och spola garn till de nya,
fina bomullsklänningarna; det var ej tanke på att slinka undan, men nog
var det odrägligt att utbyta det härliga friluftslivet mot det enformiga
arbetet i det kvava vävrummet.
Nu hade prosten kommit ut i trädgården. Han gick långsamt, med händerna
på ryggen och den gamla svart- och brunprickiga hatten, gemenligen
kallad »pärlehatten», på huvudet och tänkte på sin pingstpredikan.
Emellanåt stannade han, tog upp sköldpaddsdosan ur fickan och tog sig en
pris, betraktade fägringen omkring sig med ett förnöjt leende och
fortsatte åter den avbrutna tråden.
Plötsligt väcktes han ur sina tankar av ett kraftigt: »Guds fred, herr
prost», och han log åter då han fick syn på sin gäst. Det var
»annexmannen», Anders Ohlsson, den skånske bonden i sin prydno bred och
säker, med en underström av skälmaktig klippskhet bakom det trygga
allvaret. Han såg helt prydlig ut, där han gick och avhandlade sitt
ärende med prosten, iförd blå vadmalsjacka, väst med blanka knappar, små
silverringar i öronen och de glänsande galoscherna fastsydda vid
stövlarna – det var höjden av elegans på den tiden.
På grund av det myckna stöket inomhus ombads gästen att slå sig ner på
en trädgårdssoffa, prostinnan varskoddes och snart blev det ett
trakterande: stekt fläsk med ägg (det bör väl knappast i våra nyktra
tider berättas att en liten snaps oundgängligen hörde till traktaten!)
samt smör, bröd och kaffe. Prostinnan och Anders Ohlsson voro mycket
goda vänner och samtalet blev livligt, men gubben var bra döv, och
prostinnans röst hördes över hela trädgården, då hon sporde efter hur
det stod till med hustrun, barnen och årsväxten. Ibland svarade gubben
lite på måfå, »ajo holians bra», det kunde passa in litet varstans, men
i det hela gick konversationen nog så flytande, och man skildes
slutligen åt i bästa samförstånd. Det var också hög tid att återvända
till arbetet, om man skulle hinna med allt innan gästerna anlände. Visst
voro dagarna långa men listan på allt som skulle göras var ännu längre.
Hur det nu gick till var allting klart pingstaftons eftermiddag. Rummen
doftade av syrener, boklöv och rena gardiner och gästrummen, där
Malmöfruarna skulle residera, voro alldeles förtjusande med sina
rentvättade sängomhängen och toalettbord, klädda med skär kattun under
vit, prickig musslin, samt en krusad serviett över den omålade
bordskivan. Och hela den yttre omgivningen var så hänförande vacker att
man ovillkorligen drog efter andan, då man kom ut.
Bandhunden Tilly gav med ett långdraget skällande tillkänna att han på
avstånd hörde de resande. Familjen samlades på trappan, prostinnan i
svart och vit randig sitsklänning, flickorna i ljusa bomullsklänningar
med små svarta sidenförkläden och prosten hade visserligen den prickiga
hatten, men var för övrigt fin och blåst, det hade prostinnan nog dragit
försorg om. »Inga snuskorn på västen, gubbe lille»!
Nu svängde den gamla kareten in genom grindarna med reslådan väl
fastsurrad baktill. Bröderna, studenten och gymnasisten, trängdes med
kusken på kuskbocken men inuti vagnen sutto mostrarna, raka och
prydliga. De voro insvepta i vida, gula dammkappor hade gula stråhattar
med svarta band och liknade på pricken ett par väldiga solrosor. Då
vagnen stannade voro pojkarna nere i en blink och hade redan hunnit
omfamna hela familjen, innan mostrarna med gravitetiska rörelser stigit
ur.
Solrosorna gåvo sin svåger en smällande kyss, inneslöto sedan alla de
övriga i sin gula famn och gåvo med många utrop sin förtjusning
tillkänna över att äntligen vara framme efter den långa resan. Det var
ett surr och sorl, ett spring upp och ned, och ett pratande, tills man
äntligen hamnade i syrenbersån, där kaffet och det nybakade brödet
prisades med ord och gärningar. Vad det var trevligt att sitta här
tillsammans igen efter den långa vinterns enformighet, det var solsken,
liv, glädje alltigenom!
De unga hade mycket att säga varandra, det var ju så längesedan de
träffats och bröderna skulle invigas i allt som hänt, både inom- och
utomhus. – Ha ni hört spektaklet i söndags? Pappa skulle hålla
klagodagspredikan, ni vet, över änkedrottningen och han hade gjort en av
sina allra finaste predikningar. Allt vad liv och anda hade församlades
i kyrkan, hett var det, solen sken och lavendelkvistarna fördes till
näsan oftare än vanligt.
Men klockaren, ser ni, han hade varit på gille natten förut och så fort
predikan börjat sjönk han ner i sin lilla bänk och där sov han som en
stock. Nå, äntligen tog predikan slut, kungörelserna lästes, men ingen
klockare kom för att hänga upp de nya psalmnumren. Nu var det ju tid att
sången skulle börja, då, kan ni tänka er, stiger gamla Metta upp, går
fram till bänken, dyker ner med handen och tar ett ordentligt tag i
klockarens peruk. Han flyger upp med håret på ända och ögonen vitt
uppspärrade och sjunger med ljudlig röst: »Sälla äro de som sova ...»
Hela församlingen höll på att brista i skratt, men då räddade gamle Hans
Larsson situationen, ty han tog vid med en röst som ekade i kyrkan: »De
som slutat vand-ring-en.» Då förstod man hur det var fatt och att
klockaren i alla fall var på rätt spår, då han började prisa den sälla
sömnen. Va säger ni om det, gossar? Den historien kan ni få skicka in
till »Söndags-Nisse», om ni har lust.
Ja, det var en historia som man kunde sentera, och den belönades också
med hjärtliga skrattsalvor.
Tiden gick emellertid, solen började dala och man beslöt att göra en
promenad längs markvägen till de stora ängarna som gingo ända ned till
havet. Ungdomen skyndade i förväg och vände tillbaka med händerna fulla
av guldgula ängabollar. Vilken kväll det var, så fridfull och härlig!
Myggen dansade i stora svärmar, på avstånd hördes de hemåtvändande
drängarnas välkända trallande, fåren bräkte, grodor, ängsknarr och
syrsor sjöngo var på sin melodi, medan en och annan försenad lärka,
under ideligt drillande, sänkte sig ned till sitt undangömda bo. Det var
en pastoralsymfoni av finaste slag, med havets skvalpande sommarbrus som
ackompagnemang.
– »Vi få en härlig pingstdag», sade prosten och visade på solen som
sjönk ner så klar och strålande i sin rosiga bädd.
Ingen hade lust att gå hem, men prostinnan sade att gröten väntade och
äta måste man ju i alla väder. Det kunde hon ju ha rätt i. Men de unga
hade också rätt, då de kommo överens om att maken till pingstafton hade
man aldrig upplevat.
Det hörde till gammal god sed, att familjen annandag pingst skulle
besöka de kära grannarna i Kjellstorp och tillbringa aftonen där. Man
begav sig åstad så fort prosten vilat ut efter helgdagarnas
ansträngningar, de gamle åkande, medan de unga gingo till fots den
välkända vägen, som de gjort så många gånger förut. Den första syn som
mötte dem, då de kommo in på gården, var den gamle prosten, som stod vid
den rödmålade brunnen, med de vita lockarna fladdrande för vinden, och
matade sina duvor. De flaxade omkring honom, satte sig på hans axlar och
togo ärterna ur munnen på honom medan han ömt smekte sina bevingade
älsklingar. Den lilla prostinnan, omgiven av sina söner och döttrar,
stod på den låga trappan och välkomnade gästerna med vanlig älskvärdhet.
Denna afton blev en ny länk i den långa kedja av ljusa och glada minnen
från det kära hemmet, där så mycken trevnad och harmoni rådde. Då de
unga åter begåvo sig hemåt, följda på vägen av sina vänner, stannade de
ovillkorligen mitt i sitt muntra samspråk, för att lyssna till några
toner, som ljödo ut över slätten i den stilla kvällen. Det var väl en
ensam vandrare som ville sjunga ut sin sommarglädje. Den välkända
refrängen passade förunderligt in i stämningen: »Sommar’n den är ljuvlig
för ungdomen.» Ja, det är just vad den är och ingenting kunde bättre
uttrycka allt vad de känt och erfarit denna underbara pingstkväll än
dessa enkla ord:
»Sommar’n den är ljuvlig för ungdomen.»


Om sommaren sköna, när marken hon gläds –

På gräsplanen under de väldiga almarna hade ungdomen samlats strax efter
den tidiga frukosten. Stora korgar, fyllda med blåklint, prästkragar,
pioner och löv stodo på planen och flickorna sutto runt omkring i fullt
arbete. Flinka händer voro i färd med att binda en präktig guirland, som
skulle sättas upp omkring stora ingången, och dessutom tillverkades en
mängd blåklintskransar avsedda att pryda rummen med.
Naturligtvis var det flickorna som ledde arbetet, men ungherrarna måste
också göra nytta och tillätos visst ej att undandraga sig sin plikt.
Stundom höjdes ett varnande rop: – »Gossar, ligg inte och drag er i
gräset, kom hit och hjälp till.»
Mycken munterhet rådde, ett vänskapligt gnabb uppstod då och då och
glada skratt ljödo ut över gräsplanen och nådde de äldre och stadigare,
där de sutto på en lång bänk och gladdes över det härliga
midsommarvädret.
Prästgården var nu fylld av gäster, både gamla och unga, men mest det
senare, och prostinnan hade fullt upp att syssla med så att intet skulle
fattas, varken i ena eller andra avseendet. Det var väl att visthuset
innehöll så många präktiga skinkor, m. m. och att det fanns en bra brunn
att förvara stekarna i. En så modern uppfinning som isskåp förekom ej
och vad skulle för övrigt det tjänat till, då man ej hade någon is? Det
behövdes emellertid rikliga förråd, ty aptiten var lika god som humöret,
och de dagliga badpromenaderna voro ingalunda ägnade att minska den.
Men de unga levde sitt sorglösa liv, utan mycken aning om några Martas
bekymmer. Bland gästerna funnos även syskonen Bååth – den blivande
författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg – samt skalden A. U. Bååth, då en
glad student, som satte liv i hela huset och roade alla med sina lustiga
påhitt och sitt godmodiga skämt. Han var oemotståndligt rolig och hade
ett solskenshumör som aldrig svek. Inte var han just så praktisk, och
den hjälp man fick av honom var kanske snarare motsatsen, men han fick
nu en gång för alla göra som han ville, man hade ej andra pretentioner
på honom än han skulle vara sig själv.
Den unge pastorn glömde alldeles av att gå in och skriva sin predikan
och dröjde sig helst kvar bland vännerna. Det undrade man visst ej över,
men han fick i alla fall det rådet att ej låta det gå på samma sätt, som
nyligen skett i Kjellstorps kyrka. Där hade en ung magister, som var
informator på herrgården, begärt och erhållit tillåtelse att få predika,
och han hade inlett sin predikan med A. M. Lenngrens dikt »Slottet och
kojan». Det var ju ett originellt infall, men det ogillades i hög grad
av den gamle prosten, som i de jämförelser vilka utgöra diktens
huvudtema såg en alltför tydlig avis till slottsherrn. Den lycklige
ägaren till kojan, skildrar ju, som var och en vet, hur den förnäme
mannen kommer med sitt stojande koppel, hur han lyssnar till den lilla,
glada visa varmed den anspråkslöse mannen i kojan prisar sin lyckliga
lott och hur han till slut »göt en suck av smärta – ha, den förstod jag
gott: Giv mig ditt glada hjärta, och gärna tag mitt slott!»
Medan det glada arbetet pågick som bäst kom prosten tillbaka från ett
besök i granngården. Han slog sig ned bland de unga för att berätta en
historia som han hört därborta. Den roade honom mycket, han fann den så
betecknande för den skånska uppfattningen. Ola Christersson hade
föregående dag givit en av drängarna befallning att efter middagen gå ut
och »tromla»[4]. Under måltiden kom han dock på andra tankar och när den
var slut sade han till drängen: »Anders, jag har ånkat mej, du ska ud å
harra i stället.» »De gaur inte, Far», svarade Anders, »ja har jo spist
te tromla.» Vilket betydde att han absolut inte kunde orka att springa
efter harven, men däremot bekvämligen sitta på tromlan och smälta den
goa maden.
När allt var färdigt, guirlanden upphängd och rummen rikligen majade och
blomsterprydda, vilade man på sina lagrar och gjorde upp planer för
eftermiddagen. Sedan man druckit kaffe, begav hela ungdomsskaran sig på
vandring ner till »Kullen», en präktig gammal ättehög, belägen helt nära
stranden.
På vägen tittade de inom till Nils Nils, ringaren, i något ärende. Mor
Kerstin stod utanför huset och kammade »glyttapacket». En hel rad små
töser hade hon omkring sig, – håret övergöts med dricka samt kammades
sedan i små flätor, styva och hårda som pinnar och hopbundna med en röd
ullgarnstråd och så fick det hålla sig till nästa lördag.
Det lilla huset, vars ena gavelvägg sluttade ner i en rundning, med
plats för bakugnen bestod blott av ett enda rum, stuen, rent och snyggt
i all sin enkelhet, med hackat enris på lergolvet och blommande
balsaminer i de små fönstren. Andra hälften var på en gång kök, kläd-
och skräpkammare samt hönshus, ity att en höna låg och ruvade över en
hel kull kycklingar. En gammal kvarnsten tjänstgjorde som trappa, dörren
var avdelad på tvären och försedd med klinka och utanför stugan fanns en
liten täppa med lavendel och riddarsporrar.
Inne i stugan satt ringaren och åt merafton, som bestod av
»syltemjölk»,[5] vilken han helt behändigt slevade i sig genom att doppa
ned fyrkantiga bitar av svart bröd, placerade på en gammal fällkniv. Han
hade flere timmar hållit på att »klina» och kalka sitt lilla hus; det
måste vara gjort innan helgen bröt in, ty inga hål eller springor, som
trolltyget kunde kila in genom, fingo förekomma den farliga
midsommarnatten. I takbjälkarna hade man nyss satt upp S:t Hans’-örter,
en för varje familjemedlem. Växte de var allt väl, men om någon gick ut
eller vände sig mot kyrkogården, betydde det att den person, för vars
räkning blomman var satt, skulle dö innan nästa midsommar.
Promenaden fortsattes vidare ner till »Kullen» där de lade sig uppe på
sluttningen och sågo på havet som låg så sommarblått och stilla, med
endast en svag krusning över sin vida yta. Från vägen hördes rullandet
av vagnar; ett nära nog oavbrutet tåg av åkande och gående drog sig ned
mot sjön. Det var gammal sed att man skulle taga sitt första bad för
sommaren på midsommarafton, då »va där nå’d i vanned» som gav hälsa och
så blev det dessutom ett storartat folknöje. Både före och efter badet
dansades nämligen med liv och fart kring majstången, som var rest på en
stor ljungbacke. Dragspel och sång omväxlade, de kunde tydligt urskilja
orden där de sutto: »Midsommarafton kommer ej var dag, den kommer blott
en gång om året».
Nere vid kullens fot under träden, låg en liten, liten förfallen koja
och i den bodde en ensam, gammal gumma, Hanna Johannes. Hur länge hon
bott där, avskild från människorna, var hon kommit ifrån, vad hon
upplevat – det visste man ej och inte heller vågade man fråga, det var
alldeles obestridligt något hemskt och mystiskt över henne. Man visste
att hon brukade spå och att hennes spådomar påstodos slå in. Varje
julnatt och varje midsommarnatt såg hon kullen stå på gullfötter och
trollen dansa därinne.
Tänk om man skulle låta spå sig! Sagt och gjort, alla de unga vännerna
sprungo ned för sluttningen och öppnade med en viss ängslan den låga
dörren. Kojan bestod endast av ett slags kök, eller rättare en mörk
håla, och mittför dörren stod sibyllan framför en öppen häll, varur
lågor slogo upp, och sysslade med något, man kunde ej urskilja vad. Hon
såg verkligen ut som en trollpacka, där hon stod i sin gamla
skarlakansröda kjol med det tofviga håret fallande ned över den svarta
»speddetröjan». Hon blängde med bistra ögon på fridstörarna, men då hon
hörde ärendet blev hon något blidare. Endast en i sänder fick komma in,
prästmamsellerna först och man fick för all del ej berätta vad hon sagt;
det var på det hela taget mera hemskt än roligt och de voro glada då