Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 5

Total number of words is 4623
Total number of unique words is 1729
26.6 of words are in the 2000 most common words
36.1 of words are in the 5000 most common words
40.2 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
gumman fått sin tredaler och de åter voro på väg hem till prästgården,
där de voro otåligt väntade.
Efter aftonmåltiden tog ungdomen sig en svängom i gröngräset med mera
fart än grace, det måste erkännas, och sedan samlades alla på och kring
trappan för att vila sig och hålla midsommarvaka.
Var och en gjorde nu sitt bästa för att hålla den glada stämningen vid
liv. Prosten hade satt sig med sin pipa bredvid sina båda svägerskor,
och prostinnan njöt av vilan efter dagens mödor. Man ville så gärna höra
litet sång i den stilla kvällen och ett par av ungherrarna voro genast
färdiga att bjuda på några Gluntar. Sedan sjöng Moster Lisen, som hade
en sådan vacker röst, med ett visst patos, »I rosens doft, i
blomsterlundens gömma», – det var så man kunde smälta. Och nu kom en
överraskning. A. U. Bååth började plötsligt deklamera en dikt, som väl
runnit upp i hans hjärna under de glada sommardagarna och nu tagit form
och gestalt. Det var något om den gula »rågen och blåklintsirade
flätor.» Man fann den alldeles förtjusande och han måste läsa den än en
gång, blev applåderad och prisad, tills han slutligen helt blygsamt drog
sig undan den allmänna hänförelsen.
[Illustration: Vy från ”Kullen”.]
Prosten tyckte emellertid ej att de skulle utsträcka vakan alltför
länge: »Kom i håg att vi allesammans ska gå i kyrkan i morgon och sjunga
»Den blomstertid nu kommer», – ingen får försova sig.» Försova sig, jo,
det var visst troligt en midsommarmorgon! Prostinnan höll emellertid med
sin make, hon längtade visst själv att komma till ro och det kunde
alltså ej hjälpas, man måste säga god natt till glädjen och till
varandra.
Men då alla försvunnit, då var det flickornas tur; de smögo sig
allesammans ut på ängen i stället för att gå upp till sina små vindsrum.
Där ute var så stilla och ljuvligt, en blek måne sände sitt sken över
deras förehavande. De kunde ju omöjligt lägga sig förrän de fullgjort
det viktigaste värvet på hela midsommaraftonen, att plocka de nio
blomster av olika slag, som skulle läggas under huvudkudden och skänka
drömmar om den tillkommande. Blommorna voro väl ej så svåra att finna,
värre var det med den absoluta tystnad som var villkoret för att
drömmarna skulle slå in. Den ena av dem avlägsnade sig från de andra för
att ej frestas att tala medan hon sökte efter sina blommor. Hon tänke på
den blonde ynglingen som hon första gången sett i dag för ett år sedan,
hon ville drömma om honom och hon ville att drömmen skulle slå in.
Ingen vet vilka underbara ting som kunna ske en midsommarnatt, men _tro_
måste man och det är kanske lättare än att tiga, då man är ung och glad
och har tusen viktiga saker att säga.


Friluftsteater och serenader.

I trädgården blommade nu rosorna, luften var fylld av deras doft. Tätt,
tätt stodo de, hela häckar av gammaldags rosor, provins- och mossrosor
och överallt, där persiko- och aprikosspaliererna lämnade plats, klängde
de sig uppför väggen, röda, vita och gula om vartannat. Höga, vita
liljor stodo som en rad ståtliga drabanter runt häckarna och jasminerna
sände ut sin aromatiska vällukt i kapp med dem, mättande luften med
nästan bedövande ångor.
Inne i sitt rum, med markiserna nerfällda, satt prosten helt stilla,
försänkt i tankar. Kanske tänkte han på att han nästa dag skulle bliva
sextiofem år och att det verksamma liv som låg bakom honom ändå varit
bra lyckligt i den fridfulla prästgården, dit stormarna från den yttre
världen knappast nådde. Visst hade han haft sin del av sorger och
bekymmer, men de tedde sig nu mera som en bakgrund mot vilken de ljusa
minnena framträdde i så mycket klarare dager, och de hade ju alltid
trofast delats av maka och barn.
Plötsligt stördes han i sina djupa tankar av några underliga ljud från
vinden, rakt över honom – duns – duns, någonting främmande och
oförklarligt. Ännu en duns och en till – »vad i all världen står på,
elden måtte väl ej vara lös. Jag måste gå upp och se efter.» Han skyndar
ut i förstugan, där han till sin häpnad finner dörren till vinden
reglad, han rycker och bultar men förgäves. Då går han runt huset, med
blicken spanande riktad mot det farliga halmtaket, men intet oroväckande
kan förmärkas och han sjunker lugnad ned på en sval plats, resignerat
besluten att dämpa sin nyfikenhet.
På vinden rådde emellertid alltjämt liv och rörelse och anledningen
härtill var just prosten själv. Man hade beslutat att i år med ovanlig
högtidlighet fira hans födelsedag och förberedelserna måste naturligtvis
ske i största hemlighet.
Äldste sonen hade tillsammans med A. U. Bååth och en gemensam
studentkamrat, författat en storartad tragedi, ämnad att uppföras ute på
gräsplanen, där de stora almarna bildade en naturlig bakgrund på samma
gång de åt publiken skänkte skugga och svalka. »Den störda
klosterfriden» hette den och det var just till denna storartade
föreställning repetitionen pågick som bäst uppe på vinden. Den gifta
dottern, som var nere på besök i prostgården, hade fått abbedissans roll
sig tilldelad, de andra döttrarna jämte deras gäster voro nunnor, och
alla tre författarna, inklusive adjunkten, skulle vara riddare. Intrigen
var i korthet den, att dessa senare, blesserade och utmattade efter
många strider, hade funnit en tillflykt i klostret, där de på det
ömmaste omhändertogos och vårdades av den fromma klostermodern och
hennes systrar.
Som var att vänta, uppstod snart en ganska jordisk kärlek mellan riddare
och nunnor och de sjöngo å ömse sidor ut sin kärlek och sin sorg i
gripande arior. Mycket mot sin vilja måste riddarna övergiva den
ljuvliga fristaden, men den sinnesstyrka abbedissan vid detta tillfälle
visat blev henne övermäktig. Hon hade motstått sin riddares passionerade
bön, »kom fly med mig och bliv min brud», hon hade sett honom rida bort,
följd av sina vapenbröder, men nu voro hennes krafter uttömda. Hon
sjunger sin svanesång, (melodi: »Jag minns den ljuva tiden»), däri hon
bedyrar sin oförmåga att längre leva detta nu så ödsliga liv, störtar
död till marken och likaså alla de stackars sörjande nunnorna. Det var
vid detta tragiska tillfälle prosten hört de besynnerliga ljud från
vinden, som väckt hans oro och nyfikenhet.
Efter detta gripande sorgespel skulle en liten idyll uppföras, »Prosten
fyller år», där abbedissan förvandlats till prostinna och Bååth till en
synnerligen jovialisk och välmående prostfar i långpipa och kalott. Den
dialog som här fördes skildrade med mycken kvickhet familjelivet i
prästgården och många vackra saker sade de agerande om sig själva, såsom
t. ex. hur vacker och älskvärd husets äldsta dotter var, huru ingen
kunde motstå sonens vän, den lustige Bååthen och mycket annat i samma
stil. Prosten själv fick naturligtvis sin beskärda del, och man hade
klart för sig att hela idyllen var en verklig pärla av kvickhet och
humor.
Så fort generalrepetitionen var överstökad smögo alla sig försiktigt
utför trappan, och aktriserna skyndade direkt från tiljan ned till köket
för att hjälpa prostinnan vid hennes viktiga bestyr. Hon var just i färd
med att »partera» kalven, som nu blivit ömkligen slaktad, sedan den i
sex veckors tid av henne vårdats och matats med oskummad mjölk, tre
äggulor och tre duktiga supar dagligen. Också var den fulländad i sitt
slag, det var ej tu tal om den saken.
Man visste sedan gammalt att alla grannarna skulle infinna sig för att
uppvakta prosten; det var en gång för alla fastslaget och utan att någon
särskild inbjudning utgått, brukade den dagen en stor skara samlas i
prästgården.
Då den stora dagen ingick voro flickorna redan vid femtiden på morgonen
nere i trädgården för att plocka jordgubbar och det var inga små
kvantiteter som behövdes. Där lågo de i sina kråkor som skydd mot solen
och arbetade i sitt anletes svett, fyllande det ena fatet efter det
andra med de härliga bären. Under tiden höllo herrarna på att uppföra
ett kloster ute på gräsplanen. De slogo ned höga käppar i marken, kring
vilka stora gråa filtar fästes och när det var färdigt kläddes
klostermurarna ymnigt med långa rankor av vildvin. Flickorna hade redan
dagen förut lindat riddarnas käpphästar med brokiga band och ordnat
deras respektive kostymer nere i flygeln, så i det avseendet var allt
klart.
Festföremålet var tidigt uppe och såg nog litet av varje, men blundade
grannlaga och låtsade sig vara fullkomligt oförstående. Visst såg han
litet skälmsk ut, den käre prostfar, då han tog emot familjens
lyckönskningar, men gjorde naturligtvis inga frågor.
Vädret var strålande, så man kunde lugnt bereda sig att dricka kaffe och
intaga förfriskningar ute i trädgården, där stora bord slogos upp för
ändamålet. Alla vaser och glas fylldes med rosor eller brokiga buketter
där sparrisgräset spelade en viktig roll. Äntligen var allt klart att
taga emot gästerna och då de första vagnarna rullade in genom grindarna
stod prosten i sin eklövskrans på trappan med prostinnan och barnen vid
sin sida, färdig att hälsa dem välkomna.
Allra först kom familjen Tegnér från Kjellstorp i »farfars» stora
täckvagn, som gungade likt ett skepp i sjögång ity att den gick på s. k.
C-fjädrar och tätt följd av holsteinaren med ungherrarna. Prostinnan var
den första som kröp ur den stora buren, iklädd svart sidenklänning samt
mössa av blonder och syrener, och överräckte, med många lyckönskningar,
åt prosten den välkända buketten av rosor och pelargonier, rikt garnerad
med »Arons skägg», det hela inneslutet i ett spetsprytt bukettpapper.
Prostarna omfamnade varandra och den gamle pastorn, originalet, som
sällan yttrade sig likt vanliga dödliga, bugade sig med orden: »Jag ber
om ursäkt att solen skiner.»
Den ena vagnen rullade in efter den andra och snart fylldes trädgården
av en festklädd skara – prostarna i full ornat och fruarna i sina
högtidsblåsor, ännu litet högtidliga medan de väntade på kaffet. De unga
flickorna, i ljusa mollklänningar med rosor i håret, omgivna av
beundrande ynglingar i vita studentmössor, gåvo färg och liv åt tavlan
och togo sig förtjusande ut i den grönskande, rosenmättade omgivningen.
Redan vid kaffet förstod man att det skulle bliva en lyckad fest, så
osökt glad och munter var stämningen. Då sedermera carolinan serverades
i de gamla gröna glasen, steg kontraktets festtalare och skald, prosten
från Lemmeströ, fram och höll i bunden form ett tal till prosten, så
fyllt av rosor och blommor som årstiden kunde bestå, och vilket med
fyndig vältalighet besvarades av föremålet.
Sedan ombådos alla att begiva sig ut till den stora planen, där en
provisorisk teatersalong var anordnad framför det mystiska klostret.
Länge dröjde det ej innan den sköna abbedissan trädde ut, följd av sina
nunnor, alla skrudade i vitt, tummande på sina radband och sjungande en
ganska värdslig kantat. Med djupaste intresse följde publiken det
spännande skådespelet, riddarnas ankomst på sina käpphästar, den stora
aria i vilken A. U. Bååth – en parlando, ty någon fager sångröst var han
ingalunda begåvad med – prisade den härliga välfägnaden i klostret, där
bland andra läckerheter även förekommo »skånsk senap och syltad
ingefära», och de smältande toner med vilka riddaren-adjunkten besvor
abbedissan att fly och bliva hans brud. Och med intensivt deltagande
följde man de bortilande riddarna och de stackars klostersystrarnas
sorgliga öde då de, den ena efter den andra, ramlade ned i gröngräset
med brustna hjärtan. Där lågo de nu och funderade i tysthet på hur de
skulle komma bort från denna scen utan ridå, då det förlösande ropet
»vålnaderna försvinna», höjdes bakom klostret, vilket kom de avsomnade
att stå upp, och som jagade av en stormvind försvinna in i parken,
följda av frenetiska applåder. Sällan har väl en tragedi framkallat en
så munter stämning som denna.
Även den glada prästgårdsidyllen blev livligt applåderad och man kunde
ej misstaga sig på publikens belåtenhet, så nog kunde denna del av
festen anses vara ovanligt lyckad.
Prostinnans goda supé senterades livligt ovanpå all den andliga
välfägnaden, ej minst de härliga jordgubbarna och den ståtliga
spettkakan, som tronade mitt på bordet, prydd med sin granna
sockertoppsbukett.
Då så mycken ungdom var samlad var det ju endast naturligt att en livlig
dans kom i gång omedelbart efter måltiden. Salen var stor, de unga
flickorna förtjusande och kavaljererna väl bevandrade i dansens
mysterier. Vem kunde väl stå emot då »Il baccio’s» eller »An der
schönen, blauen Donau’s» förföriska toner ljödo från det gamla klaveret?
Några av husets unga herrar hade tillsammans med yngste sonen Tegnér
bildat en kvartett; serenaderna hade ofta klingat i de båda
prästgårdarna och nu bjödos gästerna på denna ovanliga njutning medan de
mellan danserna svärmade omkring ute i trädgården. Det var redan långt
lidet på natten då de åter begåvo sig på hemfärden, följda av viftningar
och hurrarop, lämnande familjen åt sig själv, något utmattad, men styrkt
i det medvetandet att det i alla avseenden varit en ovanligt lyckad
fest.
Den festen skulle emellertid få ett efterspel som var nog så dramatiskt.
Ett par av gästerna, två systrar, hade alldeles förvridit huvudet på de
unga herrarna, vilka snart fingo klart för sig att en serenad var enda
antagliga sättet att bringa dem sin hyllning och få dem att förstå vilka
känslor de väckt.
Nästa kväll, då familjen i prostgården gått till vila, begåvo de sig
över åkrarna genaste vägen till Kjellstorp och lyckades obemärkta smyga
sig in i det gamla flygelrummet där sonen bodde. Han hade redan i
tysthet gjort sina förberedelser, hade ur sin mammas välförsedda
skafferi bemäktigat sig ett stycke fläsk, avsett att muta de stora
hundar med, vilka nattetid brukade bevaka de unga tärnornas hem, samt
ett par buteljer punsch. Den store farfaderns rakask av silver fick
tjänstgöra som punschglas. Skjutsen, som skulle föra dem till ort och
ställe, väntade på något avstånd, men innan de begåvo sig på väg,
vidtogo de den försiktighetsåtgärden att stänga in den gamle hunden Bran
för att ej riskera hans sällskap på vägen.
Efter en timmes skakande i det obekväma åkdonet kommo de fram till
gården, lyckades verkligen tysta hundarna, tack vare det medhavda
fläsket och stodo nu vid gaveln, där flickorna bodde uppe på ett
vindsrum. Under detta rum låg ett litet hönshus och för att göra sig
bättre hörda, klättrade sångarna, så tyst de förmådde upp på taket.
Sedan rakasken med dess strupklarande innehåll cirkulerat, stämde de upp
»Sätt maskinen i gång.» Sången tycktes genast ha väckt föremålen ty ljus
tändes bakom rullgardinen då, mitt i det ljuvliga »kanske fäller hon en
känslans tår» – det gamla murkna taket brakade och trubadurerna
försvunno i djupet, mitt ibland de yrvakna och kacklande hönsen. Någon
känslans tår torde ej hava fällts i detta tragiska ögonblick, tvärtom
förmärktes en ganska obarmhärtig munterhet uppifrån, då de förolyckade
åter blevo synliga. Med mycken fattning fortsatte de emellertid sången
och sedan de tillsjungit de dyrkade sköna ett ömt och smäktande »Sov i
ro», försvunno de samma väg de kommit.
En oanad uppståndelse hade under tiden deras frånvaro väckt i de båda
prästgårdarna. Den instängde Bran hade med ett förfärligt skällande och
oväsen väckt upp »Ola Tegnér», som fann sig föranlåten att gå upp och se
efter vad som stod på. Störd av det ovanliga bullret visade prostinnan
sig i mycket lätt dräkt ute på trappan och då hon av Ola fått besked om
saken anade hon genast oråd. Hon skyndade ner i sonens rum, där hennes
värsta farhågor bekräftades. Ett resolut fruntimmer, som hon var, gav
hon Ola befallning att genast rida till Espö för att höra efter om
notarien fanns där.
Här var det prosten som blev väckt och nu var det hans tur att ila till
flygeln. Först undersöktes studentrummet, – tomt, sängarna orörda,
adjunktens rum, samma resultat. Med detta besked fick Ola rida tillbaka
till prostinnan som fann hela saken oroväckande mystisk. Det påstods
sedan att hon låtit dragga i den lilla ankdammen utanför sonens fönster,
men det torde nog vara en anka. Prosten tog det hela ganska trankilt och
lade sig till ro igen; han visste nog att man i ungdomens år är böjd för
äventyr.
Nästa morgon funnos trubadurerna åter i sina sängar, sovande de
oskyldigas sömn, utan aning om den uppståndelse de vållat.
Ett ingående korsförhör anställdes i de båda prästgårdarna med
brottslingarna, vilka slutligen måste bekänna kort och berätta sina
äventyr. Detta skedde med så mycken drastisk humor att t. o. m.
prostinnan i Kjellstorp glömde sin utståndna förskräckelse och var den
första att skratta, både åt sig själv och de dumma pojkarna.
Så göra också ännu i dag »de dumma pojkarna» själva då de någon gång
träffas och tillsammans uppliva sina minnen från den glada ungdomstiden
i de gamla trevna prästgårdarna söder om landsvägen.


Mamsell Katharina.

Hon var en ganska ovanlig personlighet, mamsell Katharina, och hon är
värd att minnas.
Då magister L. P. Holmberg, i mitten av 1840-talet, som nyutnämnd
kyrkoherde i Gärdslöv, – dit han kallats av d. v. patronus, baron Blixen
på Näsbyholm, och där han verkade till han 1859 kom till Espö, som Nils
Lovéns (»Nicolovius») efterträdare – förde sin unga brud till det nya
hemmet, åtföljdes makarna av en kusin till henne, mamsell Katharina
Gullander.
Katharinas föräldrar voro döda, hemmet upplöst och hon hade ingen annan
utväg än att själv försöka slå sig fram. Det var till ömsesidig
tillfredställelse det beslutet fattades, att hon skulle följa med de
nygifta ut till landet, hjälpa den unga frun med hushållet och sålunda
själv få ett hem och en verksamhet som passade henne. Den unga frun, som
kommit från det stora prosthemmet i Malmö, som hade vuxit upp bland en
talrik syskonskara, varit firad och beundrad i en stor umgängeskrets,
hade sjungit, dansat och med mycket behag uppträtt i sällskapsspektakler
såg i sin kusin ett välkommet sällskap, ett välbehövligt stöd.
Kyrkoherden var ej mindre tillfreds, angelägen som han var att skydda
sin maka för bekymmer, omtanke och besvär. Han ville helst se henne vid
gitarren, tambursömmen eller, sittande bredvid sig vid skrivbordet, där
hon helt stilla avvaktade de stunder han skulle få tid att ägna henne
sina ömma omsorger.
Katharina fick alltså från början vara den som tog Martas bestyr på sin
lott och hon gjorde det med glädje. Nog hade hon det ofta brydsamt nog,
hon var ju själv ung och oerfaren, och särskilt vållade henne matsedeln
ofta svåra bekymmer. Det var sannerligen allt annat än lätt att
åstadkomma önskvärd omväxling. Kyrkoherden brukade, långt efteråt,
skämtsamt berätta att sillpudding och korngrynsgröt nästan dagligen
förekommo på programmet. Det var gott båda delarna, tyckte han, men man
kunde ju hinna att tröttna. Denna penitens blev emellertid ej långvarig
och Katharina, som av naturen var både praktisk och intresserad, nådde
snart en skicklighet i matlagning, som med tiden skulle utvecklas till
verkligt mästerskap.
Hemmet i Gärdslöv var för övrigt en fullkomlig idyll. Prästgården var
mycket gammal, rummen låga, med bjälkar i taket, men oändligt
hemtrevliga, och fönsterna voro så små att den unga fruns balklänningar,
minnen från den glada ungdomstiden i Malmö, med fördel användes som
gardiner. Från dessa fönster hade man en härlig utsikt över de stora
bokskogarna och den vackra Näsbyholmssjön, som likväl numera, sedan
många år, ligger utdikad och torrlagd. Trevnaden i det låga prästtjället
var stor och det var ej underligt att den unga familjens vänner och
anhöriga sökte sig dit, så ofta tillfälle gavs.
Emellertid gingo åren och barnen kommo till i snabb följd; de vårdades
outtröttligt och ömt av Katharina, som erhöll deras kärlek tillbaka och
fick behålla den hela sitt liv. Dock förekom det aldrig någon svartsjuka
mellan deras mor och hennes kusin, det föreföll dem båda så naturligt
att på detta sätt dela barnens kärlek och förtroende.
Så kom det en tid då detta harmoniska familjeliv blev stört. Anledningen
var ju ej sorglig men framkallade dock både tårar och bedrövelse och
åstadkom dessutom en stor och oväntad förändring. Kyrkoherden blev
nämligen utsedd till ledamot av Prästeståndet och kom sålunda att, under
en följd av år, vistas i Stockholm under riksdagarna. Katharinas stöd
blev nu dubbelt välbehövligt för hans maka, som fann tomheten bra svår
att uthärda och som tyckte att ett helt liv av ödslighet låg framför
henne.
Under kyrkoherdens frånvaro sköttes pastoratet av vice pastorn, Nils
Liljeström. Han var smålänning, ingalunda fager, ej i ovanligare grad
begåvad, men en hedersman från topp till tå. Och han hade samma dygd,
som de flesta av hans landsmän sägas hava, han var i hög grad sparsam
och hade, under de få år han varit präst, av sin blygsamma lön lyckats
hopspara ett litet kapital, som ej var att förakta.
Han började i största hemlighet rikta sina blickar på mamsell Katharina,
ej på grund av hennes yttre egenskaper, ty de voro på intet vis
uppseendeväckande, men den praktiske mannen upptäckte snart de många
dygder hon ägde och han förstod att hon borde kunna bliva en prästfru,
Gudi till behag och honom själv till oskattbar nytta och glädje. Mamsell
Katharina aktade sig noga att lägga i dagen de känslor, som av denna
försiktiga, för alla andra omärkliga beundran hos henne väckts och
sålunda var det ingen som anade vad som var å färde.
Emellertid kom den efterlängtade dag då kyrkoherden, efter sin långa
bortovaro, återvände hem och man hade knappt hunnit något lugna sig
efter den första upprörda glädjen, förrän vice pastorn anhöll om ett
samtal med honom. Vad han hade att säga var överraskande! Han ville
anförtro sin högt värderade förman att han i all ärbarhet friat till
mamsell Katharina, han hade fått dess hjärta och tro och nu anhöll han
hos anförvanterna om dess hand. Kyrkoherden inkallade sin hustru, som
var så oförberedd på denna händelse att hon knappast trodde att hon hört
rätt och först måste hava bekräftelse av Katharina själv, för att bliva
övertygad. Och Katharina kom in och medgav att allt var så, som pastorn
sagt, hon var ganska upprörd, ganska förlägen, men i hennes ögon låg ett
uttryck, som ej var att misstaga sig på.
Sålunda blev det förlovning i prästgården och den följdes, oväntat
snart, av bröllop. Pastorn hade sökt ett pastorat uppe i den magraste
delen av Göinge härad, Röke heter det; till sin obeskrivliga glädje fick
han det och så fort det var färdigt att tillträda var också mamsell
Katharina färdig att följa honom dit.
Skilsmässan var smärtsam för alla parter, ej minst för den unga
husmodern i Gärdslöv som nu själv fick övertaga det arbete och det
ansvar som förr ålegat Katharina. Det var ingen lätt sak, men det
lyckades i alla fall. Då hon på äldre dagar brukade berätta att hon
under Katharinaperioden mest läste romaner och just ej gjorde något
annat, hade man svårt att tro henne. Denna plikttrogna husmoder, som var
uppe med solen och som var så skicklig i alla husliga göromål, hur kunde
man föreställa sig att hon en gång, låt vara långt tillbaka i tiden,
tagit livet så lättvindligt?
Uppe i Röke levde de nygifta ett fridfullt och lyckligt liv och vunno
genast och avgjort sina församlingsbors sympatier. Särskilt var hon
avhållen och av alla ansedd för den märkvärdigaste prästfru som funnits.
Hon kunde ju allt vad de kunde och mycket mera; hon förstod sig både på
vävnad, matlagning, ostberedning, bak och slakt och så var hon ju så
fasligt »gemen» och förstod att tala med bönderna på böndernas vis.
Gästfria och hjälpsamma voro de båda, så långt inkomsterna medgåvo och
ändå lyckades de att, med sparsamhet och förstånd, årligen öka sitt
lilla kapital.
För dem fanns blott ett enda moln, de hade inga barn, och det fordrades
all deras kristliga undergivenhet för att kunna utan klagan finna sig i
denna prövning. Med så mycket trofastare kärlek hängde Katharina fast
vid barnaflocken i det forna hemmet och hennes glädje var obeskrivlig då
hon lyckats övertala föräldrarna att skicka några av sina plantor upp
till Röke, på längre eller kortare tid. Då blev där livligt i
prästgården, de små gästerna fingo rasa så mycket de behagade, fingo
över huvud allt vad de ville, alla favoriträtter kommo, som genom
trolleri, på bordet dag efter dag och Röke blev för dessa barn ett
sannskyldigt paradis.
Liljeströms fingo senare ett fetare pastorat nere på skånska slätten, i
första hand, säges det, på den grund att Katharinas rykte som en så
utmärkt prästfru nått ända dit. Sex år senare dog emellertid hennes man,
innerligt saknad och begråten av sin maka. Ett brev som hon kort
därefter skrev till sina anförvanter i Espö, vittnar om hur djupt hon
kände sin stora förlust, »och», skrev hon, »det värsta av allt är att
jag ej kan finna någon tröst i Guds ord». Denna fromma själ hade för
första gången i sitt liv förlorat fotfästet, men det varade väl ej så
länge; trösten kom nog om ock till en början omärkligt och då vi
återsågo henne, tyckte vi att hon var sig ganska lik.
Hon hade då flyttat till Lund, där hon köpt en liten gård och dit hade
hon fört med sig sitt enkla, gammaldags bohag, sin trotjänarinna och sin
katt, sina »potpourrikrukor» och sina blommor, som fyllde alla fönster i
det nya hemmet. Varje morgon, då hon drog upp gardinerna, kysste hon
dem, och på aftonen fingo de samma ömhetsbetygelse. De lönade henne med
att utveckla en prakt, som ofta förmådde de förbipasserande att stanna
och beundra.
I det gamla bokskåpet av björk förvarade hon sin mans predikningar, sina
postillor och bönböcker, jämte kokböckerna ett urval som var
betecknande, ty hon var lika from som hon var huslig och den andakt
varmed hon läste sina dagliga betraktelser led ej av det intresse varmed
kokboken studerades. Det senare föreföll dock för en utomstående ganska
överflödigt, då hon kunde allt vad som stod i kokboken och mera därtill.
Naturligtvis förvärvade hon snart i Lund en stor vänkrets och blev lika
populär där, som hon förut varit i sina pastorat. Hon var över all
beskrivning gästfri, hade ett ovanligt sinne för humor och nu, som förr,
älskade hon att se ungdom omkring sig. Att hennes gästfrihet blev i stor
utsträckning använd, att icke säga missbrukad, faller av sig själv, och
ej minst av de forna församlingsborna, vilka vid alla möjliga tillfällen
hittade dit och ej hade lätt att hitta därifrån igen.
En dag då prostinnan Katharina skulle gå på torget, – det gjorde hon
alltid själv och det var för henne ett verkligt nöje – märkte hon att
hon, vart hon gick, följdes av en poliskonstapel; hon började finna det
otrevligt, vek av in i en annan gata, men han följde efter och till slut
stannade hon, besluten att hellre få veta sitt öde med ens. Då steg
polisen fram och sade: »Är inte frun från Röke för det är jag.» Nu blev
gumman verkligen ond och den stackars polisen, som var nykommen i
tjänsten, fick veta av att han levde. »Han må vara från Röke så mycket
han vill, så passar det sig ej att förfölja ett anständigt fruntimmer
mitt på gatan, när han är klädd i uniform» – vilket ej hindrade att
Rökepolisen kort efteråt blev inbjuden till Rökeprostinnan och trakterad
och ompysslad, som om han varit hennes egen köttslige son.
Än en gång skulle Katharina komma i beröring med polisen och den
händelsen glömde hon aldrig. Hos henne bodde en skolyngling, som hon var
särdeles svag för och det kunde hon gärna vara, ty han var en hygglig
pojke och skötte sig bra. Hon ägnade honom all tänkbar omvårdnad, både
andligen och lekamligen, intresserade sig för hans studier och såg efter
att han läste ordentligt. Den dagen han blev student kunde ingen vara
mera lycklig och stolt än hon. Så gick han naturligtvis på den
gemensamma studentfesten, ej utan många förmaningar att »akta sig väl».
Hur det nu kom sig är ej lätt att säga, förmodligen var ynglingen
alltför ovan vid »den gula faran» och alla andra faror, som lura vid ett
dylikt tillfälle, nog av, då han fram på morgonen skulle gå hem,
tillsammans med ett par kamrater, tog deras glädje sig så högljudda
uttryck att de, innan de visste ordet av hamnade i »finkan». Varken
böner eller protester hjälpte, de måste stanna kvar eller också betala
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 6
  • Parts
  • Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 1
    Total number of words is 4397
    Total number of unique words is 1804
    25.5 of words are in the 2000 most common words
    34.3 of words are in the 5000 most common words
    38.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 2
    Total number of words is 4537
    Total number of unique words is 1907
    25.1 of words are in the 2000 most common words
    33.8 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 3
    Total number of words is 4563
    Total number of unique words is 1812
    23.9 of words are in the 2000 most common words
    31.4 of words are in the 5000 most common words
    35.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 4
    Total number of words is 4602
    Total number of unique words is 1807
    26.9 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    40.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 5
    Total number of words is 4623
    Total number of unique words is 1729
    26.6 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    40.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 6
    Total number of words is 4717
    Total number of unique words is 1797
    26.4 of words are in the 2000 most common words
    35.5 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 7
    Total number of words is 904
    Total number of unique words is 522
    36.0 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    46.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.